Tension och vibration

För det mesta är jag väldigt praktisk, testar och ser vad som fungerar. Men när man hittat nåt som ger effekt vill man ju gärna ha en teori om varför. Efter tester på mina GammelGura vet jag numera att en hård och styv infästning av strängkulan på en akustisk gitarr med stall med strängpinnar ökar volymen och attacken och gör klangen tydligare i ett ackord. Skillnaden är stor i alla fall för mig som använder stallplattor i gran (för bästa ljud). Volymen blev t.om. outhärdlig i mina öron när jag hade pluggar i hård björk mellan strängkulan och undersidan av stallet. Pluggar i gran med ändved blev perfekt.

Har letat på nätet efter vetenskapliga fakta men inte hittat nåt som passar just det här fallet, så här är min egen teori. Den som tycker det är kul med teorier eller vet bättre kan ge sin syn på saken!

Jag tror att man ska skilja på spänning (tension) och vibrationen av strängen. Vibrationen tar i princip stopp vid stallben och översadel, medan spänningen passerar båda och följer strängen till förankringspunkterna. När man stämmer upp en sträng är det en stor kraft som drar i både strängkula och i stolpen för stämskruven.

När man slår an en sträng med ett plektrum töjs strängen det första som händer och spänningen ökar. Den extra spänningen drar i både strängkula och stämskruvens stolpe. När sen strängen släpps vibrerar strängen samtidigt som spänningen både minskar och ökar kaotiskt runt spänningen på den uppstämda strängen medan strängen rör sig. Vibrationen stannar vid stallben och översadel medan variationen i spänning rycker och drar i både strängkula och stolpen i stämskruven.

Min teori förklarar varför det är bra att strängkulan vilar på ett hårt underlag istället för fjädrande och mjuk gran (som finns i locket och i mitt fall även stallplattan). Mindre energi försvinner och volymen ökar. Attacken ökar också då strängkulan inte ”duckar” vid transienten när plektrumet slår an en sträng.

Även sustainen ökar då mindre energi försvinner i den mjuka fjädrande granen.

Att använda ”grommets” i metall runt strängstolpen i stämskruven istället för bara ett borrat hål i huvudets trä bör också vara positivt för både attack och volym.

GG110, Levin 1940

En lite större och modernare Levin från 1940 är klar. Designen på de här liknar väldigt mycket Gibson från 1930-talet med sin svarta färg och sunburst i locket. En sak som inte är bra på de här är stallet som dels är av ”string through” typ (som på en klassisk gitarr) och dels kan vara väldigt högt på bassidan. Har aldrig gillat de stallen och den här fick en replika av modernt snitt med strängpinnar.

I början av 1940-talet hade Levin problem med sin monstersåg med ca 20 klingor som skar ut spåren för alla banden i greppbrädan i en enda sågning. Någon missade att justera den 5-6 år innan man upptäckte felet! Den här från 1940 hade de klassiska felen i placeringen av banden, främst de första och de sista banden. Fyllde igen alla sågade spåren med rosewood och sågade nya på rätt ställe. På värsta stället (1:a bandet) var nog felet snudd på 2 mm…

Speciellt för den här var att kunden ville ha ett större ljudhål för att kunna montera in en ljudhålsmick. Originalets ljudhål är några mm för smalt för de flesta moderna mickar. Det större ljudhålet var faktiskt snyggare än originalet. Man kan ramla in med hela armen också utan problem 🙂 Den skulle även få X-ribbning. Original greppbräda i rosewood var platt men fick en 16″ radius. Original stämskruvar med en liten rund knopp var lite jobbiga att stämma vanliga 0.11 strängar med, så de fick ge plats för nya Golden Age. Ingen pluggning då de gamla skruvarna hade moderna (amerikanska) avstånd mellan stolparna.

Fick sätta om halsen en extra gång då jag trodde jag kunde hoppa över förstärkningen i lönn längst in i hålet för halsinfästningen. Den mjuka halsklossen gav efter och halsen roterade in och höjden vid stallbenet blev för lågt. Även efter det jag limmade in en ca 2 mm platta i hård lönn ville halsen rotera in lite. Utan förstärkning ska man lägga ca 2 mm ovanpå stallet för att kompensera när man siktar in halsen, med plattan tänker jag lägga på 0.5 mm i fortsättningen. I vanliga fall ska linjalen i förlängningen av greppbrädan med band vila ovanpå stallet för rätt halsvinkel. Levins halsinfästning är en av de mindre bra detaljerna, med en bättre äkta dovetail vilar halsfoten på den styva och hårda sidan och då förändras inte halsvinkeln i själva infästningen när man strängar upp.

Det verkar som det är två olika typer av lack på de här. Locket med bursten har en annorlunda och mindre stark lack än sidan, botten och halsen. När jag klarlackar med spritlack löser spriten upp den gamla lacket på locket och lacken knottrar till sig på vissa ställen. Behövde tre lager klarlack med mellanslipning för att få en någorlunda jämn yta. Resten av gitarren har inte det problemet.

Har aldrig lyckats bra med de här tidigare. Men den här gången är jag väldigt nöjd med ljudet. ”Turbopluggarna” gav hög volym och X-ribbningen gjordes smäckrare än tidigare, tog råd av Per Marklund och gjorde X-et med tunnare 7,5 mm breda ribbor. På en sån här mellanstor gitarr kan det vara problem att få ladder bracing att hålla och samtidigt låta bra. Den här låter t.om. bra för en som annars rynkar på näsan åt den moderna klangen hos X-ribbade gitarrer 😉

GG59, PearlGold från 1950-talet

Nu är den klar. En eftersläntare och en hatkärlek. En av de mest besvärliga renoveringar jag gjort. Jag var inte redo för den när jag tog mig an jobbet för tre år sedan. Sedan dess har jag hunnit skaffat erfarenhet och bättre verktyg, framförallt jiggen för att fräsa bindningar. Tog ändå några veckor att få den färdig efter det halv jobb jag gjorde i början innan jag gav upp. Droppen blev när en bit celluloid tog eld av värmen från min värmepistol! Som tur var var det en bit som lätt kunde ersättas med ny bindning.

PerlGold var en tillverkare i gamla Östtyskland som gjorde väldigt coola gitarrer av dålig kvalitet. Stränghållaren och även botten vid klossarna på den här var fäst med spikar! Företaget fanns redan innan kriget, men det var på 1950-talet man började göra såna här ”tårtgitarrer” med mycket celluloid. Den här överdådiga modellen har jag aldrig sett på bild. Det fanns ingen märkning på gitarren, men stränghållaren hade jag sett förut, det är ingen tvekan om att det är en PerlGold. Det är förstås inte omöjligt att den här är äldre och från före kriget eller 1940 talet, omöjligt att säga. Den speciella stränghållaren kan ha tillverkats under många år. De kopierade bland annat Levin’s stora huvud på archtop gitarrer (nummer tre på den vänstra bilden) 🙂

Några bilder på hur den såg ut när den kom. Stränghållaren hade krossat nedre delen av locket, locket var bara 2-2,5 mm tjockt och den mjuka celluloiden kunde inte hålla emot. Spikarna lossnade och all kraft hamnade på den svaga bindningen. Antagligen uppsträngad med för tjocka strängar också. Lade på Newtone Masterclass 0.11, mer än så ska man nog inte ha på den annat än på egen risk.

Insidan var kaos. Halsen var böjd, även botten var för tunn och dessutom ojämn i tjockleken nära mittsömmen. Botten hade krympt och lossnat i mittfogen och vid sidan. Tror det fattades ca 5 mm på värsta stället.

Nu när den är klar kan jag tycka att den är rätt underbar 🙂 Maken till överlastad dekor får man leta efter. Man undrar vad de som gjorde designen tänkte!

För att få ordning på den fick den krympta botten en mittsticka i rosewood. Lock och botten fick nya ribbor. Trästången mellan hals- och bottenkloss plockades bort då jag vet att en sån ger gitarren en trist och stel ton helt i onödan.

Halsen fick en kolfiberstav inlimmad. Jag plockade lös alla dekorationer i greppbrädan och fräste in uppifrån för att inte skada flakelacken i kanten mellan hals och greppbräda. Därefter slipades greppbrädan plan och uttagen för dekorationerna frästes ned säkert 1 mm längst ned för att få celluloiden i jämnhöjd med greppbrädan igen. Bandade på med mässingsband. Halsfoten var av och hade limmats hopdragen med två skruvar genom greppbrädan. Ersatte skruvarna med limmade pluggar i björk och en plugg i rosewood överst.

Lacken hade ett lager silvermetall längst ned med blå och rödfärgad lack ovanpå. Tämligen robust och hård lack.

En fin detalj är den justerbara halsen. Med en klocknyckel kan man enkelt justera stränghöjden vid 12:e bandet. En bra konstruktion.

En ny extra bred kerfing limmades in längs bottenkanten. Botten förlängdes ut runt om med 2 mm lönnplattor då den gamla infräsningen för bindning lämnade kvar inget eller ett par tiondelar trä att limma den nya bindningen på. Ny bindning frästes in  runt botten. Fem lister limmades ihop. Celluloid går inte att få tag på, så det fick bli ABS plast med samma färg som celluloiden.

Rensade bort det som krossats av stränghållaren i locket, bottenklossen pressades tillbaka och nytt trä och bindning limmades på plats. Locket hade säkert 20 sprickor som alla limmades med laglister. Det alltför tunna locket behövde mer gran så jag lät listerna vara hela. Bytte princip för ribborna i locket. Plockade bort en platta tvärs över locket under stallet mellan de två tjocka originalribborna som jag tror var i lönn och limmade in en liknande i gran. En förstärkning vid bottenklossen ska hålla den på plats och längsgående ribbor under stallet ger också bättre styrka.

Stämskruvarna var oanvändbara, det blev nya lösa Golden Age som passade riktigt bra. Plektrumskyddet var deformerat men i bra skick i övrigt. Limmade in ett stång  2 mm silverstål på baksidan för att räta upp den.

En lustig detalj är de två runda genomföringarna som liknar plastploppen på änden av gardinsnöret. Jag har sett sådana förut på mandoliner från ca 1950-talet (vilket gör att jag daterar gitarren till det decenniet). Det är en modefluga helt klart, men som jag fick demonstrerat av Per Hallgren när han hälsade på ändras ljudet märkbart om man drar ut ändpinnen ur sitt hål medan man spelar! Det lilla hålet gör skillnad. Det kan finnas en sådan tanke bakom de här genomföringarna. Man kan dra slutsatsen att en gitarrkropp ska vara tät och att ljudet tappar lite av sin spänst om det finns öppna sprickor!

En sak som var väldigt bra med gitarren var att den var komplett även om den var i dåligt skick. Ljudet tycker jag blev bättre än väntat, sobert mjuk och inte så vass och strängig som archtops ofta brukar vara. Ljudvolymen kunde vara högre, men det finns kvalitet i klangen. Njut av bilderna av den flakelackade fantastigheten 🙂

       

GG 109, först ut är en Levin från 1908

Fick en brådskande beställning från ingen mindre än Andreas Brink, mannen bakom Levin dokumentären som visades på TV för inte så länge sen. Fint folk får gå före, så jag lade till den till den pågående batchen.

Då det var vad jag kallar en ”halv böj”, en standard Levin parlor i gott skick, gick det fort att få den klar. Imorgon blir den pråliga Östtysken klar och resten av gitarrerna i batchen kommer att bli klar en eller två i veckan. Jag hoppas att övriga beställare tycker det är OK att den här blev klar först.

Som sagt, en helt vanlig Levin parlor från 1908 i bra skick. Stämskruvarna såg fina ut, men spiralsnäckan på G strängens stolpe hade fått en kyss vilket gjorde att den kuggade ur. Fick leta i skrotlådan och hittade en matchande stämskruv i bättre skick, även den från en Levin av samma årgång. Andreas ville ha den lite mer original än vanligt, stallet fick vara kvar. Däremot byttes greppbrädan från valnöt till en i rosewood med 16″ radius.  De två bottenribbor som syns genom ljudhålen är även de original. Ingen K&K mick.

Två saker var lite speciella på den här. Dels var den vita tryckta celluloidplaketten i väldigt bra skick, dels var alträet i halsen extremt grönt, förutom på halsfoten och huvudet. Man kan tro att lacken är mörkbrun på delar av halsen, men det är träet bakom lacken som är trävit eller mörkgrön. Kanske är det kärnveden i alen som blir grön med tiden.

Tunnade både botten och lock till strax under 3 mm för bästa ljud. Alla ribbor utom de två original i botten som syns byttes ut till min standardkonfiguration. För ovanlighets skull gav jag insidan av botten en omgång kaliumpermanganat för att ”åldra” ytan för att den inte ska se så ny ut genom ljudhålet.

Hålen i originalstallet pluggades och borrades upp längre ned för att ge plats till ett stallben. Lade dessutom in in bit ebenholts runt diket för stallbenet för att det inte skulle ge med sig av rotationskraften från strängarna. Lönnen/björken i Levin original stallen är för mjuka och stallet smalt, vilket är orsaken till att jag oftast gör replika stall i hårt trä som är några mm bredare. Sviktade lite ändå i framkant av stalldiket, men det kommer att hålla.

Alla finesser gjordes för bästa ljud. Stallplatta i gran, ”turbopluggar”, komposit stallben och översadelintonering. En nyhet är att jag skaffat en tjockare diamantfräs till Dremeln när jag gör infräsningarna för intoneringen av översadeln. Tidigare blev det väl trångt vid den tjocka E-strängen, blev nog lite snyggare också!

Är nöjd med alla detaljer på den här. Ljudet blev det förväntade med alla uppfinningar på plats. Låter mycket bra trots att det i grunden är en enkel Levin med Newtone Heritage 0.12 strängar. Pluggarna gör susen 🙂

Blev lite ribbor över… här ser man också den lilla fuktighetsmätaren som jag skickar med numera. Idealet är 40% fuktighet, men fuktigare går alltid bra upp till 80% eller mer då fisklimmet i bottenlimningen kan börja släppa! Torrare än 35% ska man se upp med, under 30% är rentav farligt 🙂

Gjorde ett ljudprov med gitarren. MP3 fil med lite spel och ackord inspelat med stereo kondensatormickar utan pålagda effekter ca 20 cm från ljudhålet. Attacken kommer från pluggarna, sustainen från stallplattan i gran (och styvheten från halsens kolfiberstav bland annat). De rena trubadurackorden kommer från översadelintoneringen. På slutet hör man strängseparationen från komposit stallbenet.

 

Söderman igen

Tack vare vänliga människor på ”Svenska Gitarr & Lutasällskapet” fick jag en kopia på en artikel om Gottfrid Söderman från medlemstidningen nummer 2 1972.

En trevlig läsning om ett udda original när det gäller gitarrbygge i Sverige. Enligt artikeln startade han sin tillverkning 1917, själv har jag sett en luta daterad 1924 som äldst. Circa 500 gitarrer och 2000 lutor hann han med under sin långa karriär. Det verkar som han var aktiv byggare även i hög ålder. Lutor har jag sett många men aldrig en gitarr. Trodde jag. Det visade sig att den udda och stora gitarr jag köpte på en auktion i Ö-vik för några år sedan liknar hans prisbelönta gitarr på bilden! Helt klart en Söderman. Nu undrar man vilket speciellt TV program det var som den prisbelönta gitarren blev känd 🙂

Har inte bestämt vad som ska göras med min Söderman gitarr än. Den är stor och rätt hemsk för en som gillar det enkla, men cool. Någon har varit på den och rivit av den nedersta ribban i locket av sex, antagligen för att få den att låta bättre. Kanske det t.om var Söderman själv som justerade klangen. Botten har även den sex kraftiga tvärribbor. Som alltid är det plywood i botten och mest troligt sida, locket är i solid gran. Svårt att säga vilken ålder det är på den, men stämskruvarnas knoppar andas 1940 eller 1950-tal. Stallet saknar helt stallben! Får ta tag i den här nu när jag vet vad det är.

Dekorationerna på änden av stallet är faktiskt hela strängpinnar! Nitarna är metallskruvar med en mutter på insidan. Typiska annorlunda lösningar på en Söderman skulle jag vilja säga 🙂

Takmonterad utsugsarm

En dag eller två gick åt till att montera en punktutsug ovanför arbetsbänken. Tanken är att suga upp ångorna från superlim och det finaste dammet och skicka ut det genom ventilen i väggen. Lokalen är liten och ångorna från superlimmet är inte hälsosamt! Fungerade lika bra som jag hade tänkt. Med en avdragbar muff på ventilationsslangen kan skåpet med fläkten bli ett dragskåp, använder också skåpet som ljuddämpare när jag vibrerar gitarrer 🙂

    

Batchen

Alla kroppar har fått botten och stall limmade. Från och med nu får en i taget prioritet och görs klar. När lim eller lack måste torka jobbar jag vidare på en annan av gitarrerna i batchen.

”K. B.” och S. P. Gerdin, några unika Svenska gitarrbyggare

Mellan ca 1890-1920 tillverkades det väldigt speciella gitarrer i södra Sverige. Lite har varit känt om de två byggarna, men deras instrument dyker upp lite nu och då. Köpte nyligen in en ”K.B.” på en auktion och forskade lite om just de här gitarrmakarna.

Alla ”K.B.” har extremt utsirade stall, även Gerdin hade sådana på många gitarrer men inte alla. Även huvudet var utsirat med ett hål urtaget för upphängning. Det faktum att greppbrädan redan då var bandat med ”fan frets”, olika mensur för olika strängar och längre bassträngar, är ju uppsendeväckande. Det finns också en mässingsstång mellan hals och bottenklosss och  en udda smal mittsticka inuti vid sömmen mellan bottenhalvorna. Botten kunde ibland vara väldigt skulpterad och alltid med kurvatur. Förutom det extrema stallet har hans gitarrer alltid fina brännstämplar inuti där årtal och t.om. datum finns!

Vem denna ”K.B.” var fanns det väldigt lite på nätet om. Men efter ett långprat med Hans Lind i Göteborg kom det fram nya och spännande uppgifter. Byggaren heter Karl Blomqvist. Han var möbelsnickare och fadern finsnickare. De hade sin tillverkning och verksamhet i sin gård Svalefjäll Härja i närheten av Tidaholm. Karl levde 1859 – 1928. Man uppskattar att han gjorde ca 500 gitarrer. Mest troligt är det Karl som tillverkade de fint snidade stallen, han sålde antagligen färdigskurna stall till Gerdin som var samtida. Såvitt jag vet jobbade han ensam i sin verkstad och tillverkade gitarrerna själv, kanske med hjälp av sin far. Känner till ”K.B.” med datum från 1897 till 1921.

S. P. Gerdin hette Sven Petter Gerdin och levde 1849-1927. Han hade sin verksamhet i Åmål 1888-1912 med flera anställda. Dessutom tillverkades strängar, i en hemlig maskin minsann. Strängspinnaren finns bevarad och är utställd på ”Åmåls Industrimuseum C W Thorstensons Mekaniska Verkstad” bland andra historiska industriella föremål med anknytning till Åmål. Gerdin gitarrerna brukar ha en rund logotyp stämplad med blått bläck inuti, ofta nästan oläsbar. Har haft några Gerdin i verkstaden och alla hade samma enkla dovetail infästning av halsen i kroppen. Istället för en V-formad kil var kilen några cm smal och helt rak. När man lossar halsen måste den dras upp hela vägen innan den lossnar. Gerdin gjorde många olika modeller alltifrån enkla parlor gitarrer till harpgitarrer med ”K.B.” stall. Fick tag på en kul artikel om Gerdin publicerad i Örnäsposten 2015.

Söderman

Har två bottnar kvar att limma i GammelGura batchen jag håller på med.

Sticker emellan med en vanlig reparation av en Söderman luta. Söderman är den enda gamla gitarrbyggaren jag känner till från trakten av Örnsköldsvik, han höll till i Västerhus ca 1 mil utanför stan mellan 1924 (den äldsta daterade  jag sett) till mitten/slutet av 1930-talet. På den bild jag har av honom ser man fioler och även gitarrer med kurvig kropp (en sån skulle jag vilja ha!) förutom de han är mest känd för, lutgitarrer med droppformad och stor kropp. De senare finns i två varianter, den ena med kort mensur på 59,5 cm med dubblerade G och e strängar samt stämskruvar för mandolin förutom den helt vanliga 6-strängade gitarrvarianten med längre mensur. Lutorna byggdes med plywood i botten och sida och solitt lock i gran.

Gottfrid var en personlighet med några kul detaljer i sina instrument. Typiskt är de kullrigt halvrunda och stora greppbrädesdottarna i pärlemor, jag tror han köpte upp ett stort lager skjortknappar! 🙂 Ofta finns också sniderier i huvudets översida, lösa ljudhålsdekorationer och ibland dekorationer gjorda av celluloid. Den gode Gottfrid var inte nogräknad med sina material, översadeln kan ibland vara i celluloid även om den oftast var gjord av rosewood eller ebenholts. Det flytande stallet gjordes i mjuk och väldigt mörkt röd mahogny, på varianten med 8 strängar brukar alltid tappen mellan de dubblerade strängarna vara borta. Kvistar är det ofta i halsar och ribbor. Banden är billiga i väldigt mjuk mässing och stämskruvarna inte av högsta klass. Halsen brukar vara rejält tilltagen, de få ribborna i lock och botten likaså. Greppbrädan var oftast i valnöt.

Trots materialvalet och plywood i botten och sida låter de här väldigt bra för en gitarr med flytande stall. Kroppsformen och den stora volymen i lådan ger den ett stort sound som låter mer än bara sträng. Konverterad till fast stall och med lättare ribbning får man en gitarr som fyller ut hela rummet med sin volym och klang. Kroppsformen gör den väldigt obekväm att spela på, det krävs ett gitarrband för att hålla fast den i knät.

Denna Söderman från mitten av 1930-talet hade sprickor i locket, en delvis lös botten och celluloidlister som var spröda och som vittrat sönder.  Den 8-strängade varianten med kort mensur. Väl spelad med nötta band och spelgropar överst på greppbrädan. Trakterad som de flesta i frikyrliga sammanhang. Gottfrid var en religiös person och hans instrument hade gott rykte i dessa kretsar, hans instrument finns att hitta över hela Sverige även om de måste vara mest vanliga i mina hemtrakter.

För en gångs skull blev det en vanlig reparation, syftet var att behålla den intakt men göra den spelbar. Ribbningen är enkel, tre rejäla ribbor i locket och två i botten. Tre sprickor limmades med laglister och en sprucken ribba i botten (med kvist!) limmades också.

Gottfrid var noga med att märka sina instrument, han visste hur man gör reklam. Det brukar finnas stämplar inuti både vid halsklossen och i botten. Ibland också ett årtal i blyerts. I ett instrument fanns det t.om. en liten religiös dikt skriven i blyerts.

Halsklossen på denna var avfasad mot locket. Idén är att ge locket mer spelrum, men inte så lyckat på en gitarr med flytande stall då locket blir svagare där kraften från stränghållaren ligger an.

Min bottenjigg funkar inte så bra på lutformen, en tillfällig tvingjigg användes. En del saker kan vara svåra att tvinga ihop då alla ytor lutar på lutan!

Så här blev den när den var klar. Stallet uppdaterades med nytt mässingsband och små lagningar i rosewood vid dubbelsträngarna. Halsen hade några REJÄLA kvistar! 🙂

Spelade in en av mina gamla låtar i den stil som antagligen spelats på den här. Ladda hem texten och sjung med i refrängen 🙂

Sorgligt, PDF text

Jiggar igen

Allt som känns besvärligt i arbetsprocessen behöver tänkas till om och göras på ett bättre sätt. Idag gjorde jag två såna fixar.

Den första är en låda som styr upp slipklossen i 90 grader när en greppbräda ska ges en radius. Innan har det ibland hänt att slipningen fått ”slagsida” och den ena kanten har blivit tunnare. Lätt hänt om man inte kan använda båda händerna utan är väldigt högerhänt som jag är. Ena kanten på slipklossen får mer tryck än den andra även om man försöker få ett jämnt tryck när man slipar. Med den här lådan där slipklossen precis passar in blev resultatet perfekt utan extra jobb för att rätta till!

En annan sak jag tröttnat på är att leta efter och pussla ihop lagom tjocka och höga träbitar att palla upp gitarrkroppen med i min bottenlimning jigg. Använder istället mina ”bordspuckar” att ställa arbetsstycken på med speciellt gjorda runda distanser i olika tjocklekar. Köpte en borrsåg på Jula. Med rätt kombination blir höjden den rätta för den aktuella gitarrsargens höjd. Borrsågen ger också möjlighet till en  praktisk förvaring av distanserna med en rundstav genom hålet i mitten!

Min jigg fungerar väldigt bra numera med speciellt tillverkade mellanlägg för både botten och lock.