GG182; Levin modell 180 1930

När Levin bytte ut sina modeller i början av 1930-talet sneglade man väldigt mycket på de modeller som Gibson tillverkade vid samma tid. Modellen 180 var inspirerade av Gibsons L-serie, speciellt L-2 modellen som bilden visar.

Levins modell 180 från 1930 har ett helt platt lock och inte utskuret som Gibson L-2, den enklare Gibson L-0 och tidiga exemplar från början av 1920-talet av L-2 hade ett platt lock. Botten var platt på både Gibson och Levin. Ovalt ljudhål, som på Levin 180, fanns på Gibson L-3 från början av 1920-talet. Ofta var Gibson locken helt i mahogny, vilket antagligen ligger bakom den bruna (eller svarta) färgen på de med granlock. Den bruna färgen användes av Levin, jag har inte sett någon med annan färg. Banjo stämskruvar, som på Levin 180, fanns på en del Gibson tenorgitarrer, men såvitt jag sett inte på gitarrer. Här är bilder på den gitarr som konverterades till en GammelGura, på bilden har stränghållaren och stallet plockats av.

Levin tog alltså diverse detaljer från olika Gibson modeller och designade sin egen hybrid. Liknande kroppsform (som är berömd då Robert Johnson på en av bilderna spelar på en Gibson L-0 med fast stall), brun färg, ovalt ljudhål, flytande stall och banjostämskruvar. Etiketten inuti ser nästan ut som på en Gibson!

Jag är tudelad när det gäller de här dyra instrumenten för sin tid, det är en salig blandning av fint trä och hantverk, men samtidigt flera mindre bra lösningar som gör att de här inte låter bra som original. Ljudhålet är t.ex. extremt litet och gör ljudet murrigt, kanske ville man addera mer bas till det tunna ljudet av strängarna. Banjostämskruvarna går snabbt att stämma upp, men tar lång tid att finstämma. Greppbrädan i ebenholts är extremt tjock (nära 9 mm!) och gör gitarren halstung. De är ladder braced och låter väldigt mycket sträng och inte lika bra som senare Levin archtop gitarrer.

Det här exemplaret i harpstorlek hade stora problem. En av banjostämskruvarna saknades, det mesta av bindningen runt locket var borta och botten hade spruckit rejält och tidigare reparerats med modernt lim. Locket hade fått några rejäla smällar och en liten flisa av locket saknades på ena kanten. Sargen hade sprickor, lagade och olagade, och några lockribbor hade tryckt ut sargen också. Hela kroppen var sliten och hade många dings. Locket hade några sprickor där små stickor i gran limmades in, några sprickor hade limmas tidigare och fick limmas om.

Vi kom överens om att konvertera den till fast stall och X-ribbning. En liknande, men inte exakt matchande, banjostämskruv hittades på eBay. Stränghållaren såldes vidare. De är klena och de flesta är sönder, men denna hade klarat sig.

För att den skulle låta bättre förstorades ljudhålet maximalt utan att ta bort den vackra guldfärgade rosetten. En ny bindning i plast monterades runt kanten. Även efter att ha tagit bort en halv centimeter runtom blev ljudhålet i minsta laget.

Greppbrädan tunnades ned rejält (cirka hälften av tjockleken!) och gavs en mindre 20″ radius. Kunden ville ha mera *bling*, så jag monterade några extra inlägg i stil med andra finare Levin gitarrer. Runt 1930 hade Levin stora problem med sin cirkelsåg med 21 klingor som skar alla bandskårorna i ett moment. De två översta banden satt 2 respektive 1,5 mm för nära översadeln! För att rätta till alla stora och små fel gjordes nya bandskåror på rätt ställe. När jag tunnade brädan försvann de gamla skårorna nästan helt, bara några fick fyllas i med ebenholtsdamm och superlim. Då greppbrädan hade bindning kunde jag inte använda en såg, istället en tunn fräs och min Proxxon dremel.

Ett tidstypiskt stall tillverkades i ebenholts, även den fick ett par extra pärlemordottar på vingarna som extra *bling*.

Stämskruven köpt på eBay var av samma märke, Grover, med exakt samma knapp. Däremot var den lite längre, hade en annan ring och högre plåt, den konverterades så den liknade originalen bättre och fungerar lika bra (eller dåligt!) som de gamla originalen. På bilden syns den vid tunna e-strängen.

Naturligtvis fick den alla finesser  som pluggar och stallplatta i gran och en kolfiberstav i halsen. Eftersom den är X-ribbad fick även de två tunna strängarna en plugg i ändträ av gran.

Med botten av byttes alla ribbor i lock och botten ut. För första gången fick X-ribbningen scallopering, kunden ville ha ett Martin liknande ljud i den med extra bas. Jag lade också till en extra liten ribba bakom stallet. Halsklossen fick en förstärkning i björkplywood då infästningen av halsen var djup. När jag limmar in en sådan här förstärkning ser jag till att det finns lite luft mellan botten och plywooden, annars finns det risk att botten trycks upp då plywood inte krymper lika mycket som granen i halsklossen. Ett par bitar 0.6 mm lönnfaner fick förstärka sprickor i sidan, en gammal liknande “tapetsering” satt bra och fick vara kvar. En K&K mick monterades i den tjocka bottenklossen. Både lock och botten tunnades ut ca 0,5 mm innan ribborna monterades då de var en aning för tjocka som de brukar på alla Levin.

Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med scallopering i en X-ribbning. Nu vet jag att syftet är att göra området runt stallet svagare för att ge mera bas. En X-ribbning med raka ribbor får en klang som i mycket liknar en ladder bracing med en mera jämn fördelning av frekvenserna. Med scalloperingen får man det typiske Martin soundet med extra mycket bas.

Jag fick jobba en hel del med att rikta in halsen mot det låga stallet (jämfört med det gamla flytande stallet) genom att bygga på halsfoten med kilar i rosewood för att matcha färgen på halsen. Halslimningen gick bra och även bandningen med EVO band och uppmätningen för översadelintonering. Kappan på halsfoten byttes ut till en ny bit celluloid. Det behövdes ovanligt små justeringar i översadeln på den här.

Scalloperingen och det lilla ljudhålet gav i slutänden en gitarr med övervägande mörk klang, ett ljud som passar bra när man strummar. Det kan bli för murrigt och otydligt, men de hårda pluggarna gav bas-strängarna bättre skjuts på den här. Jag kunde faktiskt spela på den längre än en kvart, det är inte vanligt för mig på X-ribbade gitarrer! Funderar på att gör nåt liknande åt mig själv nån gång.

Fick den här fina feedbacken från kunden som redan äger en liknande jag gjort i ordning, fast med flytande stall:

Nu har jag hunnit bekanta mig med gitarren några dagar och börjat förstå hur den vill spelas. Det krävs lite lagom kraft för att väcka den, men vilken klang den då levererar och vilket register. Från en riktigt djup bas på A och mörka E till en angelisk sjungande klang på de ljusa strängarna. Jag spelar bara med fingrarna och till en början kändes den lite dämpad men efter att ha kommit underfund med att man behöver strumma till ordentligt med naglarna på de ljusa strängarna, wow. Och vilken underbar setup du har gjort. Som jag trott så kompletterar den ditt andra alster jag har här hemma perfekt. Den här gitarren lockar till sång och öppna ackord som ingen annan jag tidigare spelat. Du är en trollkarl, tack för ett stycke musikalisk glädje och ljuvligt ögongodis i ett och samma paket.

Den blev kort sagt riktigt bra den där, men det tog ovanligt lång tid att få den färdig. Nästa gång måste jag vara dyrare på en liknande konvertering! Jag gjorde lacken lite extra blank efter lackningen med spritlack med bland annat Fulgentin, det gjorde det lite svårare att fota den.

GG186; Meinel & Herold ca 1930

Jag behövde en arbetshäst att spela på, en gitarr som jag inte behöver var väldigt rädd om och med alla de förbättringar som finns i alla de GammelGura som jag tillverkar numera.

En ganska osäljbar och misshandlad tysk Meinel & Herold parlor med potential valdes ut bland objekten i väntrummet. Någon hade gått loss och ristat in en massa text och symboler i locket. Dessutom var spritlacken torr och fnöskig på hela gitarren. Den mörka färgen i ådermålningen i botten och sida hade vittrar bort, ytan på gitarrens sida och baksida kändes som en strukturtapet! Botten hade en rejäl spricka och även locket hade sprickor på ömse sidorna av greppbrädan. Några pärlemorinläggningar i rosetten hade ramlat bort. Greppbrädan var gjord i något som liknar rosewood, men kan också vara valnöt. Den hade en typisk sned skärning längst ned som så ofta på liknande tysktillverkade gitarrer runt 1930. Halsen var smäcker och tunn, men inte så rolig med en platt U form som alltid känns obekväm att spela på. Bara en stämskruv fanns kvar och den saknade dessutom en av knopparna.

Ristningarna i locket innebar att jag skulle bli tvungen att göra det som jag inte vill, nämligen slipa locket trärent och lacka om. I lacken finns patinan och hela historian om gitarren, men i det här fallet gällde det att rädda den från en svår misshandel!

Min plan var att ge den en den vanliga GammelGura konverteringen med kolfiberstav i halsen, nya stämskruvar, ny greppbräda och stall, nya ribbor, segmenterat stallben och översadelintonering samt en K&K mick. Lacken i locket måste bort p.g.a. de fula ristningarna, lacken i sida och botten behövde bara snyggas till. Den obekväma halsen måste rundas av och hela halsen målas om i svart spritlack.

Jag fick isär gitarren utan problem. Botten och lock, som båda var ca en halv mm för tjocka,  tunnades ned. Halsen fick sin kolfiberstav, lock och botten nya ribbor. Till höger på den vänstra bilden ser vi den med de ännu inte formade träbitarna i Madagaskar rosewood för stallet och greppbrädan.

Den stora sprickan i botten limmades ihop och fick en laglist limmad tvärs över. Den enkla ladder bracingen i lock och botten ersattes med min egen variant med stallplatta i gran och A-frame runt ljudhålet. Botten limmades sen med hjälp av min tvingjigg.

Med kroppen limmad tog jag mig an lacken på locket. Som tur var var ristningarna inte djupa och nästan bara i själva lacken. Med rödsprit, sickel och grovt sandpapper gick det bra att få bort den gamla spritlacken utan att ta bort nästan någonting av träet i locket. Här är den utan lack och med temporärt uppspända strängar och band för att halsen ska få sätta sig innan bandningen och den sista justeringen.

Jag mätte upp intoneringen innan jag lackade.

Med naturlig bets från teakspån, som fått dra i ren sprit, kunde jag ge locket lite av den rätta färgen innan jag lackade på med klar primer och spritlack. Botten behandlades med Squalene, som tränger djupt in i den spröda spritlacken, och sen brun Herdin vattenbaserad bets. Den U formade halsen hade redan slipats rundare och lackats med svart spritlack innan jag limmade halsen till kroppen. En U-formad tving genom ljudhålet blir ett bekvämt handtag när man lackar.

Halslimningen, justeringen och intoneringen gick bra. Banden monterades och greppbrädan gavs en liten 0.15 mm relief, stallet blev ca 4 mm högt på tjocka E strängen, vilket är mitt mål.

Efter vibrering kan jag konstatera att den låter väldigt bra, jag har spelat på den en hel del sen den blev klar. Den större kroppen ger en aning mer rymd och botten i tonen. Halsen blev betydligt skönare att hålla i. Botten och sida har en härligt taktil strukturtapet-liknande yta som är rätt så unik! Den kommer nog att spelas på framöver på en scen i närheten, nu när pandemin äntligen har ebbat ut.

GG187; *Bling* parlor ca 1925

En av de roligare gitarrerna i batchen är denna med mer *bling* än de flesta står ut med. Jag har sett flera liknande genom åren, men vet fortfarande inte var eller när de tillverkades. Bara för någon månad sen köpte jag en liknande på en lokal auktion här i Örnsköldsvik, det verkar finna fler liknande här i Sverige. Jag misstänker att de gjordes på 1920-talet i Europa, antagligen i Tyskland.

De överdådiga pärlemorinläggningarna runt locket och i rosetten ska efterlikna väldigt påkostade parlor gitarrer från 1800-talet, där alla inläggningar var fint tillsågade och noggrant placerade. På den här har man istället använd spill från en tillverkning av pärlemorinlägg och tryckt fast bitarna snabbt och enkelt i en svart “klet”. Pärlemoren blänker fint i skymningen och på håll ser det klart imponerande ut! Tittar man noga ser man att en del spillbitar har fina negativa detaljer kvar från tillverkningen av pärlemorinlägg. Den svarta “kleten” är antagligen fisklim eller harlim utblandad med lampsvärta eller ebenholtsdamm, men jag vet inte exakt hur man gjorde. Här är några exempel på de påkostade och fina instrument som den försöker efterlikna.

Gitarren försöker alltså se finare ut än den är… Gitarrerna brukar vara lätt byggda (för att låta bra när de var nya) och ha en ganska tjock V formad hals. Istället för att måla lönnhalsen helt svart har man valt att bara måla svart på huvudet, resten av halsen fick en transparent  lack. Här är några bilder på gitarren från väntrummet innan jag började jobba med den.

Gitarren var i helt OK skick, det enda stora problemet var att locket var rejält krympt och hade spruckit på flera ställen. Halsen var också på väg att glida in i ljudhålet på grund av sprickorna på ömse sidorna av greppbrädan. Botten och sida i lönn var ådermålad. Genom att slipa bort färgen runt kanten av botten får man illusionen att den har en bindning i ljust trä. Dekorationen på locket är mer påkostad med purfling på ömse sidorna av de urfrästa pärlemordikena. Den hade en platt greppbräda i rosewood och ett svartmålar mustaschstall i lönn, de små dekorationerna i spetsarna av mustaschen fanns inte kvar. De gamla stämskruvarna var fungerande, men byttes ut till nya och bättre.

Då den kom med i batchen när de övriga redan var halvfärdiga, togs den isär och fick sina ribbor och kolfiberstav snabbt utan att jag tog bilder under tiden. Botten och lock var redan tunna och behövde bara tunnas ut lite grand. Tog några bilder när den fått sina ribbor och när sprickorna i locket blivit ifyllda med gran från ett gammalt skrotat lock.

Ett nytt stall tillverkades i rosewood, originalet i lönn är lite för mjukt och för smalt för ett intonerat stallben. På bilden limmas pluggarna och de runda knapparna runt strängpinnhålen i stallplattan i gran. Den platta brädan ersattes med en rosewoodbräda med 16′ radius.

Kunden tyckte inte om tjocka halsar, så V-halsen rundades av på undersidan till en mer avrundad och mindre tjock form. Det gick bra och med lite spritlack på halsen ser den lika bra ut som den känns skön att spela på. Lönnen i halsen visade sig ha en vacker figurering också, den kom fram efter slipningen och lackningen. Nya stämskruvar monterades och dekorationer på ändarna av stallets mustasch tillverkades. En K&K mick monterades också.

Jag lyckades bra med halsinfästningen, bandningen och intoneringen. När den blev klar förväntade jag mig inte att den skulle låta särskilt bra, då den stora mängden pärlemor runt kanten av locket knappas är bra för klangen. Men den lät bra, precis som en GammelGura ska. Jag hoppas att kunden blir nöjd. Jag tycker den är väldigt charmig med sin lite billiga, men ändå vackra *bling*!

Lärling och två gamla Levin gitarrer

Det var ett tag sen jag skrev ett blogginlägg, men det betyder inte att arbetet stannat av. Tvärtom. Två av de tre i pågående batch är klara och den tredje är på väg.

Det har också hänt andra saker. Jag har haft en lärling, Björn Göransson, i lokalen under en vecka. Det är alltid ett trevligt break i det vanliga arbetet, men också en jobbig vecka. Den här gången blev inget undantag. Efter lite tvekan tog vi tag i två nästan identiska Levin parlor gitarrer i bra skick. De var så lika varandra att vi var tvungen att hålla stenkoll på alla de lösa delarna för att inte blanda ihop de två när vi limmade ihop gitarrerna. En från 1907 och en från 1913. Båda från före 1920 med poppelhals och fast stall, mina favoriter när det gäller Levin parlor objekt. Att göra två GammelGura på en vecka är på gränsen till vad som är möjligt, men vi lyckades den här gången. Dels för att båda var i bra skick utan sprickor och för att veckan delades upp i två delar med en ledig helg emellan. Björn hade släktingar nära Örnsköldsvik som han besökte under helgen. De två helgdagarna behövdes för att lack och lim skulle torka och de två sista dagarna kunde användas uteslutande för de allra sista momenten, bandning, tillverkning av stallben och översadel samt slutjustering.

För att hinna med körde vi hårt 8:00-17:00 och sen ett extra pass mellan 20:00-22:00 på kvällen. Eftersom vi hade två instrument kunde vi jobba parallellt med flera av momenten och på så vis vinna tid. Ett så högt tempo går inte att hålla längden, de två lediga helgdagarna behövdes verkligen.

Rent generellt tar det längre tid att göra en GammelGura nu jämfört med när jag började 2013, det är fler moment som ska göras och vissa saker har jag förstått måste få ta sin tid. Bottenlimningen, limningen av kolfiberstaven, lacken, vibreringen, uppmätningen av intoneringen och tid för halsen att sätta sig med spända strängar är de moment som tar mest väntetid. Sju dagar är lite för kort tid för en komplett GammelGura, nio dagar är nog det som krävs för att göra ett bra jobb utan genvägar med ett rimligt tempo.

Nåväl. Det enda misstaget under arbetet var när jag skulle borra ut för den hårda knappen runt strängpinnhålet i en av gitarrerna. Jag tryckte på för mycket och locket gick sönder runt hålet. Det positiva var att det gick bra att rädda med en inlimmad 12 mm plugg i liggande gran, en ny plugg och ett nytt hål samt knapp kunde sen monteras i den nya granen. När allt var reparerat doldes skadan helt under stallet och man kunde knappt se att nåt hänt. Gör man fel gäller det att kunna reparera skadan, den här gången lyckades det väldigt bra.

Björn spelar gammal blues med fingerspel och ville ha bra separation mellan strängarna och hög volym. Det segmenterade stallbenet och pluggar ger båda de egenskaperna tillsammans. För att inte få två identiska gitarrer valde vi att ge den ena hårdare pluggar för att maximera volymen. Min vanliga uppsättning med BGGGgg byttes till RFFFff  på den från 1913 (från bas till diskant, B= Björk, G= gran, F= Fura, R= Rödbok, stora bokstäver ändträ och små bokstäver radiellt trä). När jag testade olika plugga på min testgitarr fick jag jämn balans mellan volymen på strängarna för båda varianterna, men högre volym och lite råare ton på den med hårdare pluggar. Jag hade aldrig testat bok och fura-pluggar inlimmade i en gitarr, så jag var nyfiken på resultatet. Det visade sig att teorin stämde. När Björn spelade och sjöng med 1907 gitarren med mjukare pluggar överröstade sången gitarren, med 1913 med hårdare pluggar matchade gitarrens volym sången. Både jag och Björn tyckte att den från 1907 med mjukare pluggar var den som hade den vackraste klangen. Den från 1913 hade högre volym, men var också lite råare och vassare i tonen.

Båda fick alla attribut i en GammelGura, nya stämskruvar, kolfiberstav i halsen, ny greppbräda och stall i rosewood, nya ribbor, översadelintonering, segmenterat stallben och varsin K&K mick.

Som vanligt behövdes ca 0.5-1 mm tunnas ut i både lock och botten, Levin gjorde nästan alla sina instrument med lite extra tjockt trä för att slippa reklamationer. Botten tunnades både med valsputsen och handslipning med grovt sandpapper. Locken hyvlades tunnare på insidan och slipades med en slipmus. I locket tunnar jag bara ut det stora området under ljudhålet. Man vill att locket ska vara så starkt som möjligt runt och ovanför ljudhålet. Området runt stallet är det som är viktigast för att få till ett bra ljud och där får inte locket var tjockare än 3 mm för bästa ljud. I de här två hoppade vi över den tunna lockribban under stallplattan, istället gjordes mittendelen på den korsformade stallplattan lite längre. Jag tror att det är bra för ljudet och att locket är tillräckligt starkt utan den ribban.

Under den lediga helgen hann jag göra en av uppmätningarna av intoneringen och vibrera upp gitarrerna med spända strängar. De sista två dagarna tillverkades översadel och stallben. Här är bilder när Björn testade den första färdiga gitarren!

Då det var mörkt och snöstorm ute och ont om tid kunde jag bara ta bilder inomhus. Bilder blir alltid bäst i solljus.

1913 Levin hade nåt så ovanligt som en celluloid medaljong med trycket kvar.

1907 Levin hade en hel del krosskador på baksidan av halsen i det mjuka poppelträet från ett medeltida capo. Tack vare de två lediga dagarna kunde jag fylla i groparna med seg nummer 30 superlim från Stewmac. Den fick lufttorka i två dygn och kunde sen slipas jämn med halsen. I princip fyller man ut groparna med genomskinlig plast. Lagningen syns fortfarande, men känns bra för fingrarna. Medaljongen var helt vit som de i stort sett alltid brukar vara. Botten och sida var ådermålad i en mörkare färg än 1913.

Björn var mycket nöjd med båda gitarrerna då han hämtade upp dem på onsdag morgon efter en kul men jobbig lärlingsvecka 🙂

GG183; Levin 1915

Den tredje i batchen som blivit klar är en Levin från 1915. Den är lite ovanlig då den har en mörkt brunröd färg, oftast har liknande Levin parlor en ljusare gulbrun färg. Det är möjligt att det här är mer likt originalet och att den röda färgen ännu inte blekts av solljus. Historien bakom gitarren är att den upptäcktes i ett nyköpt gammalt hus, säljaren lät den ingå i köpet. Den kan ha varit skyddad i mörker många år och som tur var hade man inte stämt upp strängarna på den

Den var i ovanligt bra skick utan sprickor i lock eller botten, förutom botten som hade en liten spricka i mittfogen. Både lock och botten var tjocka, ca 4 mm i locket, och fick tunnas ut rejält med valsputsen på botten och hyvlar i locket. Botten behövde inte tunnas alltför mycket, delar av brännstämpeln kunde bevaras. Halsen i mjukt poppelträ hade några mindre skador från ett capo. Stämskruvarna var inte i bästa skick och byttes ut till nya.

Originalstallet var av den enklare triangulära typen och väldigt högt. Den och greppbrädan i valnöt byttes ut till Madagaskar rosewood, stallet byttes till ett replika Levin pyramidstall. Halsen i mjuk poppel fick en kolfiberstav och en träskruv genom halsklossen, den senare för att förstärka den svaga infästningen utan dove tail. Greppbrädan fick en 16´radius och stallet ett segmenterat stallben. Alla ribbor byttes ut i vanlig ordning, den tredje ribban i botten gjordes platt för att göra botten mindre styv. Översadelintonering, stallplatta i gran och pluggar samt en monterad K&K mick gjorde GammelGuran komplett.

En sak som jag jobbat med på senare tid är att limma halsen i rätt vinkel. Inpassningen av halsen gör jag numera i två steg, en gång med stallet men inte botten limmad, och en andra gång då botten är limmad och innan halsen limmas på plats. Första gången ser jag till att sidorna har ungefär rätt form, med botten som facit, med hjälp av en gängstång mellan hals- och bottenklossen och två spännband tvärs sidorna. Med ungefär rätt form på sidorna får halsklossen nästan samma vinkel den har med botten limmad på plats. Att göra inpassningen av halsen i två steg underlättar inpassningen, i alla fall den andra gången som blir mer en finjustering.

Bottenlimningen gick bra som den alltid gör med min tving-jigg. Eftersom botten alltid är lite krympt, måste en del av kanten på botten i midjan skrotas bort med en vass kniv och filar. Med förstoringsglas och största försiktighet och lite tålamod kan man göra det utan att skrapa bort den tunna lacken på sidan nära fogen. Den trävita ytan betsas sen till samma färg som botten och sida. Normal passar Herdins “Carl-Johan” bruna bets på en gulbrun Levin parlor, den här gången fick jag blanda i lite röd färg för att matcha bättre.

Intoneringen gick bra och stallbenet fick en höjd på ca 4 mm vilket är idealiskt. Greppbrädan fick EVO FW74GOLD band, de nya stämskruvarna fick 12 bussningar på stolparna, en knopp på halsfoten och min variant på StrapKeeper monterades. Det sista som gjordes var sidodottarna i 2 mm pärlemor och etiketten, den sista glömmer jag alltid bort! Efter tre dygns vibrering öppnade den upp sig som de alltid gör med längre sustain och bättre ljud.

Eftersom det var snöstorm ute fick jag ta bilderna på den färdiga gitarren i lokalen. Ett Gator 3/4 case passar perfekt till Levin parlor gitarrer.

Här ser vi den i sitt rätta element, inspelningsstudion i det gamla huset!

Intoneringsverktyget

Började tänka lite på mitt specialverktyg för intonering, den jag använt hittills är egentligen bara en prototyp, även om den fungerat mycket bra.

En sak som skiljer mätningen från det färdiga stallbenet är att bara en av strängarna, den jag mäter, har rätt höjd över stallet. Man kan anta att kraften som böjer halsen blir en aning större med alla strängar högre i det läge de får när stallbenet är färdigt. Även om effekten är liten, vill jag att mätningen ska bli så exakt det går. För att emulera det färdiga stallbenet tillverkade jag små justerbara “stall” för var och en av strängarna. En liten mässingsplatta fick två gängade hål och två 6 mm ställskruvar. “Stallets” höjd justeras enkelt för varje sträng.

För att få plats med specialverktyget mellan de ställbara “stallen” gjorde jag om delen där strängen vilar och gjorde den så smal jag kunde, 12 mm. Med min nya Proxxon KG 50 gick det lättare att kapa till den fyrkantiga stålstaven snyggt och jacka ut diket för strängen. Jag har också skaffat några hårdmetallborrar i  bra kvalitet (1,5 och 2,5 mm) för att borra hålen.

Vi får se hur det fungerar vid nästa uppmätning av intoneringen, antagligen ingen större skillnad men bättre!

Edit: Började tänka på vikten. Ett stallben väger bara ca 4 gram, medan alla delar ovan tillsammans 15 gram. Jag har beställt set-skruvar i nylon som bör minska vikten med ett gram och dessutom kapat bort 4 gram onödigt material på verktyget. Fortfarande ca 6 gram tyngre än stallbenet, men det får jag leva med. Här är verktyget 1.2 efter bantningen.

Artikel i American lutherie nr 144

Det senaste året har jag jobbat med en artikel där jag beskriver mina GammelGura, ribbningen, stallplattan i gran, pluggar, segmenterat stallben och översadelintoneringen. Det hela resulterade i en mängd bilder och tillräckligt mycket text för att fylla 17 sidor i nästa nummer av American lutherie. Inte nog med det, mitt specialverktyg för att mäta in stallets intonering hamnade på framsidan 🙂

Tidskriften American lutherie är en medlemstidning för Guild of American Luthiers, medlemmar i föreningen får fyra 76 sidor tjocka nummer i färg hemskickade till brevlådan. Materialet är varierat och handlar om allt mellan himmel och jord, eller snarare mellan mandoliner och ståbasar – men mest av allt om gitarrer. Inte allt är av högsta kvalitet (även om det finns många såna artiklar också) då det är medlemmar som skickar in artiklarna, men det är alltid kul läsning. Medlemskapet för ett år utanför USA kostar 72 dollar. Allt är förstås på engelska och många mått i inch and foot… Den som är road av allmänt gitarrnörderi bör bli medlem, inte minst för att kunna läsa min artikel!

Man kan också köpa enstaka lösnummer om de inte är slutsålda.

Tidningen påminner för övrigt väldigt mycket om Ciklidbladet, medlemstidningen för Nordiska Ciklidsällskapet,  som jag var redaktör för i ca 10 år.

Våga såga!

Vid sidan av GammelGura gör jag en del vanliga reparationer. En sådan vanlig reparation var en Levin gitarrluta som egentligen borde ha tippas över kanten av ättestupan. Locket var rejält torkat, krympt, sprucket och insjunket, säkert mer än halv centimeter. Även botten var krympt och, vilket visade sig senare, halsen inte centrerad sida-till-sida. Stränghöjd på mer än 1 cm vid 12:e bandet. Men den var en familjeklenod och såna finns bara i ett enda exemplar. Jag tog mig an den.

Att lossa botten var inte särskilt svårt. Inuti fattades en ribba i botten och två ribbor i locket var spruckna, vilket förklarade att locket sjunkit in. Stallet var dessutom alldeles för högt, vridkraften från strängarna (som varit uppspända många år) hade roterat in stallet i locket. Sprickorna i locket var långa och breda och fick fyllas in med tre ca 1 mm breda stickor. Det deformerade locket blöttes upp och sattes i press för att plattas till innan jag limmade in nya ribbor. Eftersom det handlade om en reparation gjordes en enklare stallplatta i gran och bara några förstärkningar runt ljudhålet och inte en A-frame som jag gör på GammelGura.

Halsen var rak och kraftig och den fick inte en kolfiberstav. Men även med locket i rätt form var halsvinkeln helt fel. Inga problem vanligtvis, men på en lutgitarr är halsen och halsklossen gjord i ett enda stycke. Funderade lite innan jag insåg att enda vettiga lösningen var att gå lös med stora vassa japansågen! En triangulär bit, 3 mm på den breda änden, sågades ut för att rikta om halsen. Glipan drogs ihop med en tving och en träskruv och limmades med epoxylim utblandad med rosewood damm. För att dölja skarven lade jag in en ebenholtslist som dekor och betsade med brun bets. Ser ut som det var meningen.

Stallet, med hål från två skruvar som doldes bakom två pärlemordottar, hyvlades ned till lagom höjd och fick ett infräst stallben. Den jättefula gulaktiga färgen på stallet, som ofta brukar finnas på såna här Levin, dolde en vackert mörkbrun rosewood. Lacken är seg som bara den, men med lite vilja får man bort den gula lacken med grov sandpapper och en sickel. Stallet limmades om på samma plats med hjälp av strängpinnarna.

När botten limmades använde jag en stålbalk för att fixera halsvinkeln mot stallets översida. Det fungerade bra. Botten, som hade tunnats och fått nya ribbor och en mittsticka över skarven på insidan, var krympt och passade inte mot sidan. En svart plastlist frästes in runtom.

För att få en rak greppbrädan limmades en triangulär shim in under greppbrädan på locket. Den var 3 mm tjock längst ned, vilket är mycket. Banden satt inte på rätt ställe, det skiljde som mest ca 1,5 mm på några av de första banden. Jag fyllde i alla utsågade spår i greppbrädan med stickor i valnöt och sågade upp nya spår på rätt ställe och bandade om efter att ha planslipat brädan.

Först när jag strängade på insåg jag att halsen inte var centrerad till stallet. Jag borde ha kollat innan, men då både greppbrädan och stallet satt fast i sina originalpositioner medan jag limmade botten trodde jag inte att halsvinkeln sida-till-sida skulle var fel. Möjligen hände nåt när jag sågade halsen eller när jag limmade in shimmen under greppbrädan, men antagligen hade det aldrig varit rätt. Hursomhelst, genom att tjuva lite grand i översadeln och vid stallbenet blev det tillräckligt bra för att fungera.

En ny översadel och stallben i ben tillverkades och stränghöjden justerades in. Halsen och greppbrädan är helt rak med lagom högt stallben.

Det är bra att påminnas om hur en gitarr låter som inte har segmenterat stallben, översadelintonering och pluggar. Tjocka E strängen på den här har låg volym jämfört med de övriga strängarna och känns väldigt tam i jämförelse med en GammelGura. En negativ bekräftelse på mina teorier. Trots det låter den säkert bättre än någonsin! Jag monterade en gammal knopp på halsfoten för gitarrbandet, ett gitarrband är ett måste på en sån här, annars gör kroppsformen att den är lika hal som en tvål!

GG185; Europeisk parlor, ca 1910

Den andra att bli klar i batchen är en ovanligt cool och kurvig Europeisk parlor. Den är lite finare än vanligt med vackra pärlemorinläggningar runt ljudhålet och en bindning i trä runt botten. Bakom den mörka och slitna spritlacken finns också vacker tigerrandig lönn i botten och sida. Original greppbräda var tunn och platt, men även den i fin rosewood.

Original stämskruvar var fungerande, men också slarvigt hopkomna i fabriken. Det fick bli nya stämskruvar, de gamla fick följa med gitarren i Ortega 3/4 caset.

Förutom den torra och spröda spritlacken i botten och sida var den i bra skick minus några rejäla sprickor i locket och en sprucken halsfot. Några av de bredare sprickorna fick en gransticka inlimmad, jag använder material från ett gammalt lock med liknande färg och lack. Stallet i svartmålad lönn byttes ut till en replika i rosewood, även greppbrädan byttes ut till rosewood med 16´ radius.

Som alla gitarrer i bachen (och kommande GammelGura) fick halsens fyrkantiga kolfibertub en förstärkning i nedre änden med en bit rundstav i solid kolfiber. Genom den 5 x 1 x 1 cm solida änden av kolfibertuben och nästan hela halsfoten borrades ett hål för en 8 mm rundstav i björk. Den L-formade förstärkningen gör halsen, inklusive halsfoten, väldigt stark.

Lock och botten fick nya ribbor och plattor i gran. Den sista större tvärribban under greppbrädan i locket limmas inte förrän jag testat med halsen i rätt vinkel mot stallet. Skulle det behövas en triangulär shim mellan greppbrädan och lock för att få greppbrädan rak, kan jag istället ge ribban en större radius och på så vis trycka upp locket mot greppbrädan utan att behöva montera en triangulär shim. På den här var allt som det skulle, med halsen i rätt vinkel mot stallet var greppbrädan både rak och platt mot locket. Den sista lockribban kunde limmas med den vanliga 30′ radiusen.

Innan botten och K&K micken limma, måste strängpinnhålen brotschas upp och stallet spåras upp för strängarna i hålen för de ospårade strängpinnarna. Pinnarna i ebenholts har fått en 4 mm rund pärlemordott för att matcha de gamla handgjorda pinnarna. För att göra det jobbet, som tar en liten stund att göra, använder jag en brotsch, en liten såg och några nålfilar. Ibland använder jag också en Dremel med en rund fräs för de tjockaste strängarna för att jobba snabbare, men det är inte utan risk; säkrast att bara jobba med handverktygen!  Spåret måste göras betydligt djupare och bredare för de tjockare spunna strängarna än de två tunna ospunna. Strängpinnen måste kunna tryckas ned helt och sitta fast lagom mycket och inte för hårt. Jag har gjort i ordning sex stycken kapade NH 0.12 strängar som jag använder som mall. Strängkulorna vilar mot förstärkningen/pluggen runt hålen i stallplattan.

Eftersom botten hade en list i trä som skrotades, behövdes en bredare kerfing för att limma botten mot. Små passbitar i plast tillverkades för att användas runt botten vid limningen för att ge plats för den nya bindningen i trä.

När botten limmats på plats använde jag en fräs runt om för den nya bindningen, när man limmar en krympt botten sticker alltid botten ut i midjan när man passar in den övre och nedre halvan av botten mot sidorna. Den nya bindningen bestod av en inre dekorlist och en yttre och bredare list i rosewood. De formade med värme och dränktes in i vatten och monterades temporärt på plats. När de torkat behåller de sin form vilket underlättar limningen. Jag tillverka också ett par mothåll för att klämma fast listerna vid midjan ordentligt, jag fodrade mothållen med 4 mm gummimatta.

Själva limningen av listerna sker en sida i taget, för trälisterna använde jag varmt hudlim och en massa tejp.

Resultatet blev bra.

De gamla hålen för stämskruvarna pluggades då avståndet mellan stolparna på gamla Europeiska gitarrer är tätare än hos moderna stämskruvar (den amerikanska standarden). Det kan vara lite klurigt att borra hålen så att de två stämskruvarna hamnar i jämnhöjd med  varandra. Det bästa sättet är att lägga de två stämskruvarna ovanpå huvudet och justera in placeringen med ögonmått. Gamla gitarrer har aldrig helt rak passning på varken huvudet eller utskärningarna! Med stämskruvarna på rätt ställ, markeras mittstolparna på ömse sidor och ger mittpunkten för de mittersta borrhålen. I min fina jigg för att borra hålen rakt och centrerat, kan jag se markeringen för det mittersta hålet med hjälp av en LED lampa.

Stewmac’s “Golden Age” stämskruvar har en liten bricka runt stolpen. För att passa in stämskruven tätt mot huvudet brotschas hålen för att ge plats för brickan.

För att montera metallbussningar för stolparna borras sen alla hål upp till 7.1 mm med en konverterad jigg för platta huvuden. De tolv bussningarna monteras och limmas med fisklim, bussningarna för två par där mittstolpen är som smalast kapas på längden.

De gamla skruvhålen pluggas med tandpetare och superlim. De nya hålen borras upp en liten 2 mm handborr som har en kort skruvgänga i spetsen.

Med halsen limmad använde jag min “plankjigg” för att montera EVO banden. Gitarren mättes upp för intonering.

På den här använde jag återigen mitt trick att smörja in med squalane innan jag lade på ett lager spritlack ovanpå den gamla lacken. Den gamla lacken var porös och känslig för stötar. Squalane tränger in i alla torra porer (vilket lacken inte gör) och ger lacken en djup och enhetlig färg. Den nya spritlacken fäster bra på både gammal lack och squalane. Den blanka spritlacken mattades ned med stålull och handpolerades till lagom blankhet.

Med hjälp av måtten från intoneringen tillverkade en översadel och ett segmenterat stallben. Stränghöjden och intoneringen i översadel och stallben justeras med filar. Det sista jag brukar göra är att limma etiketten (som jag alltid glömmer att tillverka!), montera sidodottar och knoppen på halsfoten.

Den här fick mitt signaturljud, som alla andra GammelGura, med bra intonering, spelbarhet, strängseparation, volym och attack. Jag brukar alltid spendera en stund med att spela på gitarren, dels för att det är kul, men också för att lyssna efter missljud. Jag fick ta ett omtag på den här då jag uppenbarligen slipat stallbenet lite för platt och D strängen skramlade. Efter justering lät den som den skulle.

Då det är en mörk årstid just nu har man bara några få timmar på dagen när man kan ta bilder på den färdiga gitarren, men det gick bra.

GG184; Europeisk rosewood parlor från ca 1920

Jag är inte van att ha en deadline, men den här skulle hämtas i lokalen inom en vecka. Då jag bara var halvvägs fick jag jobba även över helgen för att hinna få den klar.

Det är inte ofta man ser en Europeisk parlor med solid rosewood i botten och sida, det är nog faktiskt den första jag jobbat med. Även greppbrädan var i rosewood. Amerikanska parlor gitarrer från förra sekelskiftet har ofta rosewood i botten och sida och även mahogny i halsen, de träslagen var dyrbara i Europa. Halsen och stallet på den här var i svartmålad lönn som de brukar vara i en Europeisk parlor. Samma pampiga rosett har jag sett på andra liknande gitarrer. Påkostad med massor av pärlemor. Locket i Europeisk gran var också bättre än normalt, den hade ingen eller väldigt liten run-out, dvs fibrerna följde samma vinkel som lockets yta.

Stämskruvarna var ovanligt bra och hade en skruv i kuggen, vilket är väldigt sällsynt på Europeiska parlor gitarrer.

Den hade snyggats till vid något tillfälle där lacken på botten och sida hade rensats och hela gitarren hade fått ett relativt tjockt och blankt skikt av shellac. Jag lät shellacken vara kvar på locket, förutom på rosetten, botten och sidan rensades med rödsprit och fick några varv spritlack istället. Det gav mer skjuts åt färgen på det vackra träet. Locket hade några hårfina torksprickor som gick bra att limma ihop med varmt hudlim. Som vanligt med rosewood, hade även botten flera långa, genomgående och hårfina sprickor. De limmades och förstärktes på insidan med laglister i mahogny. Botten hade också en list i rosewood runtom och en fin dekorlist i lönn mellan bottenhalvorna.

Stallet i svartmålad lönn ersattes med en replika i rosewood. De små dekorationerna på mustaschspetsarna fick dock vara kvar i original. Den tunna och platta greppbrädan ersattes med en ny och tjockare rosewoodbräda med 16″ radius.

Med tanke på stämskruvarna och det ovanliga virket tror jag att den är lite senare och tillverkad nånstans mellan 1920 till 1925. Antagligen med lite inspiration av amerikanska parlor gitarrer.

Det största problemet var trälisten runt botten. Ska man rädda originalet måste botten sågas lös strax under listen. Jag valde att skrota listen och tillverka en ny list istället, att passa in en krympt och sprucken botten mot sidorna är inte bra. Med en ny list runtom kunde jag limma om botten utan att bygga in spänningar genom att göra den nya listen lite bredare. Det blir förstås en hel del merjobb med den lösningen.

Med botten av kunde jag konstatera att ribbningen inte var den bästa. Ribban vid stallet var placerad bakom själva stallet, vilket gör området framför stallet svagt. Locket hade trots det klarat sig bra utan alltför stor deformation. Stallplattan var i gran utan förstärkningar runt pinnhålen, vilket är trevligt men fungerar bara för nylonsträngar. Granplattan var inte söndertrasad, jag tror den mest varit uppsträngad med sen- eller nylonsträngar eller stålsträngar som inte varit spända. Ribborna i lock och botten var inte lika klumpiga som de brukar, locket hade tunna plattor i lönn som förstärkning runt ljudhålet.

Locket väl tjockt, jag sandade av ca en halv mm till 3 mm. Botten var ca 2,6 mm tjockt och behövde inte tunnas. Jag var lite osäker på om det var valnöt eller rosewood innan jag plockade isär den, men botten var både tung och hård och utan tvivel rosewood.

Alla ribbor byttes ut i vanlig ordning. Halsen fick sin kolfiberstav, den här gången med en extra stark förstärkning av halsfoten. Min nya version av min jigg för att sanda radius i greppbrädan fungerade mycket bra, med min nya bandsåg kunde jag enkelt skära till ett nytt mustachstall. Jag kapade också till bindningen till botten med bandsågen. Bra med bra verktyg!

För att ha någonting att limma botten minus original-listen mot, skarvade jag på en extra kerfing runt botten. Jag använde lindträ från ett gammal jalusi, ett väldigt praktiskt material då den inte behöver böjas med värme. Det räcker att blöta listen så den blir formbar. Botten limmades med små distanser i plast runtom mellan botten och sidotvingarna för att ge plats för bindningen. Kanten frästes rent runtom och en dekorlist och en rosewoodlist formad med värme limmades in med varmt hudlim. Den speciella bindningen runt botten tog ca två dagar extra att få på plats. Att rensa botten och sida från den sega shellacken tog också en hel del tid. Det var en lite mer krävande konvertering än vanligt, trots att skicket var bra.

Ingen K&K mick monterades, men i övrigt fick den alla finesser. Den här gitarren hade aldrig intonerat bra, när jag mätte upp intoneringen för att placera banden på greppbrädan, hamnade 12:e bandet flera mm från kroppen och inte precis på kanten som den brukar. Greppbrädan fick fyra nya och mindre pärlemordottar monterade, originalen var mjölkvita snarare än glänsande. Med klar spritlack på rosetten, som inte mattades ned med stålull, blänker de pärlemorinläggningarna desto mer!

Jag har tagit mig tid och kommit fram till ett bättre sätt att limma in halsen än tidigare med min halslimningsjigg. Helt kort är jag mer noga än innan att verkligen passa in halsen rätt. Tillräckligt bra duger inte, bara perfektion! Jag siktar också 1 mm lägre än tidigare mot stallets översida för att kompensera för den lilla böjning halsen får med uppspända strängar, det material som sandas bort för att ge greppbrädan en relief och för kroningen av banden. Med de nya metoderna ska det mycket till innan jag måste limma om halsen en gång till. Ta i trä.

Intonering av gitarren gick som den skulle, den nya mekaniska stroboskopstämmaren är mer precis än den gamla digitala. Stallbenet behövde inte vara tjockare än ca 4 mm på den här och översadeln behövde bara små korrektioner för bästa intonering. Halsen målades med ett par varv svart spritlack och greppbrädan fick sidodottar i 2 mm pärlemor. Stämskruvarna fick inga bussningar då hålen i stolparna var placerade för nära kanterna. En bussning hade täckt för halva hålet. De gamla stämskruvarna fungerade bra.

Ett Ortega 3/4 case köptes in från Thomann, ett bra case för små kurviga parlor gitarrer som den här.

Det är en mycket vacker gitarr och kunden som hämtade den i lokalen är väldigt nöjd med den 🙂