Proxxon KG 50

För att tillverka mina segmenterade stallben behöver jag fyra benstolpar och två större ben för de yttersta E/e strängarna.

När stolpar ska tillverkas tunnar jag ned tjockleken på stallbenen till 5,0 mm samt ett antal med några tiondelar mer eller mindre tjocklek i min valsputs. Precisionen när jag sågar i granbiten för det segmenterade stallbenet är inte helt perfekt, det är bra att ha några alternativ.  Sen återstår det att kapa de tunnade stallbenen i bitar som dels är 5,5 mm och dels 13 mm breda. Jag har tidigare använt jiggar och en järnsåg för kapningen, men det blev knappast vinkelräta snitt. Det var dessutom både arbetsamt och besvärligt. Något måste göras.

Hittade en liten behändig cirkelkapare gjord av Proxxon, en KG 50. Den såg ut att vara perfekt för ändamålet.

När jag fick hem den fick jag jobba lite extra med att modifiera den innan jag kunde sätta igång. Det var en 5 mm glugg mellan bladet och tvingen för att kunna kapa i 45 grader. Jag behövde kapa hela benet i små 5,5 mm långa bitar, så jag tillverkade några mothåll för att förlänga käftarna i tvingen. Använde aluminium. Dessutom var stoppet som följde med väldigt klent och svajigt och bredden 5,5 blev minst +-1 mm när jag testade. Det fick bli en rejäl skruv som stopp istället.

Ett problem med stoppet var att den kapade biten lätt fastnade mellan stoppet och klingan. Eftersom klingan har konsistensen av hårdbröd var det några som gick sönder. Nu använder jag en ca 3 mm tjock aluminiumplatta mellan ämnet och stoppskruven som plockas bort vid kapningen. Då lämnas en lucka när benet kapas att ramla ned i och den fastnar inte och förstör klingan.

Fungerar väldigt bra! Perfekta 90 grader snitt med rätt mått och ingen svett i pannan. Varje kapning tar väl ca 10 sekunder. Min punktutsug (och ansiktsmask) är nödvändig då sliprondellen producerar en hel del finkornigt bendamm. Mjölet är så finkornigt att den inte går att dammsuga bort, man måste använda en fuktig trasa.

 

Fick precis hem 200 nya 90 x 12,3 x 5,3 mm sadelben blanks i kamelben från New Delhi i Indien. Klart exotiskt! Det här den tredje beställningen från www.luxurynaturalcraft.com utan problem. Min kontaktperson är Rashdi Malik.

 

Filar

Köpte ett parti väl använda gamla filar på en lokal auktion via bild på nätet. När jag hämtade ut dom var de dubbelt så stora än vad jag trodde, säkert 10 kg järnskrot! 🙂 Men det fanns flera fina fynd bland dem trots allt, de flesta var Öbergs kvalitetsfilar. Efter saltsyravässning 12 timmar i 30% saltsyra blev de som nya eller i alla fall mycket vassare. En mindre fil var perfekt för det tristaste momentet i renoveringarna, att fila ändarna på nya band. Den skar som smör! Den gamla slöa filen jag använde innan pensionerades.

Nördade in på filar och hittade en online bok från 1961, “Några ord om Öbergs filar”. I mitten av boken fanns det goda råd om hur man använder och förvarar filar. Att ha filar och raspar tillsammans i en låda som jag haft innan var inte bra, så jag tillverkade en hållare för de mest använda och nyvässade filarna och rasparna där ingen skrapar mot varandra. Med hål och pluggar kan man dela in facken i hållaren så de passar olika storlekar. Skulle jag göra om den skulle jag göra minst tre rader hål med 3 mm förskjutning mellan hålen för bästa justering av facken. Den längsta metallfilen i hållaren var en av auktionsfilarna. Nu behöver jag bara en riktig filkarda!

Omdatering av min rosewood Levin

När jag renoverade min fina Levin parlor med rosewood i botten och sida var jag väldigt osäker på hur gammal den var. Den har inga serienummer stämplade. Tvekade mellan en väldigt tidig Levin eller en tillverkning kring 1920.

Gåtan närmar sig en lösning då det nyss dök upp bilder på en Levin lutgitarr märkt MAY 9 1901, den äldsta datering jag sett på en Levin förutom mandolingitarren från samma år med nummer 244 som jag renoverat.

Den här lutan har exakt samma bläckstämpel som min parlor och samma pyramidstall. Det verkar som att Levin inte kom igång med sina serienummer på många av de först tillverkade instrumenten. Några fick nummerstämplar som gitarrmandolinen, andra bara bläckstämplar som min parlor och ibland också som i lutan en bläckstämplad datumdatering. Intressant är det också att MAJ stavas på engelska “MAY”, Herman fick med sig stämplarna från USA.

Jag gjorde en dubbelkoll på originalribborna i botten som byttes ut vid renoveringen av min parlor, men där fanns ingen antydan till märkning. Min parlor är väldigt tidig, kanske någon av de allra första som tillverkades. I alla fall knappast senare än ca 1902 och inte 1920 som jag trodde innan.

Pågående batch

Det tuffar på. Alla sex i batchen har lagats, botten och lock tunnade där det behövdes, halsarna har fått en kolfiberstav, lock och botten har fått nya ribbor.

Tre i batchen har samma köpare, tänker slutföra de tre parallellt först av allt och kanske göra några små saker med de övriga under tiden. Fokus är på de tre som nu fått botten limmad, stall och greppbräda tillverkade och varsin K&K mick. Har också monterat pluggar och förstärkningar runt strängpinnhålen.

Så här är läget just nu. Ser fram emot att höra om den förlängda stallplattan ger kvickare respons, ska man döma av Anderberg med liknande stallplatta finns det en god chans att det blir så 🙂

Två av tre Levin i samma nummerordning från 1920 samt en “mormor” gitarr, en Europeisk kurvig gitarr från ca 1910. Levinerna får en ny rosewoodbräda, “mormor” gitarren får mustaschstall och greppbräda i plommonträ.

De övriga tre är en bra bit på väg de också.

P. A. Anderberg ca 1905 med världens första dragstång

Det är inte ofta man får jobba med ett historiskt instrument. Den här parlor gitarren tillverkad av Pehr A. Anderberg i USA är en sån. Den har en fullt fungerande dragstång som patenterades av Anderberg redan 1894 innan Gibson patenterade sin variant på dragstång 1923. Pehr gick bort 1910 och patentet var ogiltigt när Gibson fick sitt patent. Här är Anderbergs patent från 1894. Gibsons patent från 1923.

I patentet fanns förutom dragstången bland annat ett knepigt stall som faktiskt liknar den jag hittade på till min allra första “renovering” (som jag numera skäms lite över)! Flera flugor i en smäll alltså. “Dragstången” i patentet är faktiskt inte en stång utan en wire.

Allt började när min vän Farre (som varit lärling i lokalen två gånger) skickade en länk till en parlor som var till salu på en Svensk auktions site, Ekenbergs Auktioner i Karlshamn i Blekinge. Auktionisten hade tagit väldigt fina bilder och gitarren var mycket intressant, jag skrev “Köp den!” i svarsmailet.

  • Total längd:  95,5 cm
  • Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 23,5 –  19 – 33,5 cm
  • Sida (halskloss, midja, ändkloss): 9 – 9,8 – 10,8  cm
  • Hals: Mjuk V-form
  • Greppbräda (översadel, 12:e, stall):  47 – 57 – 59 mm
  • Mensur:   62,5 cm
  • Lack: Spritlack/Shellac
  • Vikt: 1274 g
  • Tjocklek lock: 2,8 mm
  • Tjocklek sida: 2 mm
  • Tjocklek botten 2,5 mm

Efter lite googlande på Anderberg hittade jag den här information i en gammal tidning, The Music Trade Review, från 1904 och även patentet.

 

WILL MAKE MANDOLINS AND GUITARS.

[Special to The Review.]

Boston, Mass., Jan 12, 1904. P. A. Anderberg-, who formerly made guitars and mandolins for John C. Haynes& Co., of this city, now merged in the Oliver Ditson Co., has formed a co-partner-ship with his son, Ralph H. Anderberg until recently a mandolin and guitar manufacturer of Mt. Vernon, N. Y., for the purpose of making guitars and mandolins. At present the factory of the two Anderbergs (father and son) is located at their home on Cottage street, Chelsea, Mass., but they contemplate moving their workrooms to Boston, in the near future.

 

Av en lycklig slump fick jag ett mail från Bruce Cowan i USA där han frågade efter detaljer på den Bauer gitarr från 1890 talet som Farre och jag renoverade upp vid ett av hans besök i lokalen. Citerar några av hans mail.

 

“George Bauer was a manufacturer, and I don’t think he was a luthier. He came to Philadelphia around 1890 as a young salesman for the Boston company John C. Haynes, manufacturers of Bay State instruments and many others.

He started marketing his own make of guitars and mandolins in 1894. His luthier was Ernest Anderberg. In 1898, Bauer partnered with S. S. Stewart the banjo manufacturer, and then Stewart died. In the catalogue linked on your site it shows two lines of instruments, the Monogram and more expensive George Bauer line.

He supplied a Monogram equivalent to the Sears Roebuck catalogue company through 1903 or so. They were labeled Acme Professional, and I see one on your page. In 1898, Ernest left the company and his father Per Anderberg came to help ramp up production, as he had done with Bay State guitars in Boston. Per (usually spelled Pehr) was born near Malmo and learned the trade there. I’ve been in touch with Kenneth Sparr about that … perhaps you know him, as he is a Swedish guitar scholar.

(There were other Swedes at Bay State who went on to form Vega guitars and became VERY successful. Earlier, Per’s brother Erland Anderberg started a factory in Mount Vernon New York. By 1900 it had 50 employees. I have not yet found out what labels went on them, but there must have been thousands! It continued until 1915. There’s probably another article in these Swedish makers from the Boston area.)

Bauer had a lot of business trouble in 1901 or so, when he cut out the Stewarts, and the company reformed again in 1904 with his brother Emil at the helm. I think the company was gone by about 1911 or so. Emil was involved in the Keen-o-phone phonograph company, and it was gone by about 1914.

I found that Bauer died in 1946 in an insane asylum in Pennsylvania. I found other evidence of mental illness, and it may explain the business trouble in the early 1900s and why he disappeared from the music business.”

 

Förutom detaljer om Bauer gitarren nämnde jag Anderberg gitarren i konversationen med honom och det visade sig att han antagligen är den i världen som vet mest om just Pehr A. Anderberg! Han var en av många i ett helt kollektiv av Svenska invandrare till USA som tillverkade gitarrer av hög kvalitet, antagligen var han en av de skickligaste och anlitades som hantverkare av flera stora tillverkare. Så här skriver Bruce i ett mail (där han inkluderade auktionsgitarren, den enda som är märkt P. A. Anderberg som han känner till).

 

“I think that I need to complete the Bauer story before I tackle the Anderberg story. With the Anderbergs I could look at other Swedish makers of that time in Boston, like the Nelsons. https://en.wikipedia.org/wiki/Vega_Company 

I have never seen an Anderberg labeled guitar. This is a rare object. Here’s the basic P. A. Anderberg information I’ve researched. I didn’t include the footnotes, but I have marked the sources.

Per Andersson Anderberg was born May 21,1838, in Tygelsjo near Malmo, Sweden (Swedish reference). He was an apprentice in the cabinet shop of Carl Johan Bergman in Malmö during the period 1854-1860. (Reference from Kenneth Sparr). He came to America in 1864 (1900  U.S. Census, Ernest’s account). He made guitars for C. Bruno, the well-known Manhattan manufacturer and retailer. (Son Ernest’s account).

In America, he was known as P. A. Anderberg or Pehr Anderberg. Records show that Pehr Anderberg married Hulda Elfrida Huppner (b. Sweden, 7 June 1851) in 1872 in Brooklyn.  (footnote church record).

The 1873/4 City Directory for New York lists a Peter Anderberg as a guitar maker working at on Pearl Street, in Manhattan, and living in Brooklyn. The directory shows no music retailers or manufacturers listed at that address in that era.

Pehr’s brother Erland came to America in 1873 (later passport app), and the two of them made guitars in Mount Vernon, New York and the adjacent settlement of Washingtonville. Ernest Alfrid Anderberg (DATE) and Rolf Hugo Anderberg (DATE) were born at Mount Vernon. Erland manufactured guitars and mandolins there until about 1915.

Pehr and his family family moved to Malmo late in the 1870s, where son Edvin was born in 1880. Pehr had a retail store there (Ernest, Swedish source?) The family returned to the United States in August, 1882 (immigration records).

On their return they lived in the Boston area. P. A. Anderberg supplied guitars to the John C. Haynes & Co. From about 1888-1891, he was the foreman in their factory.

After that Anderberg went into business for himself in Chelsea, near Boston, manufacturing fretted instruments for August Pollman, a New York retailer. In 1894, he received a U. S. Patent 516717A, an improvement on guitar design, an adjustable stiffening wire that was the forerunner of the truss rod.  The only guitar this author has seen with Anderberg’s name on it is likely from this period, and it has this improvement. It was sold at auction in Sweden in January 2021.

Around 1898, P. A. Anderberg began working for Stewart & Bauer in Philadelphia following the merger of banjo manufacturer S. S. Stewart and George Bauer, a maker of guitars and mandolins. Production was ramped up to supply “Acme Professional” instruments to Sears Roebuck & Co. (Anderberg’s son Ernest, who had learned luthiery at his father’s side, had been making guitars for Bauer since about 1893.)

In 1904, Anderberg was back in business in Chelsea, either as a repairer, maker, or both. In the summer of 1907, Hulda and Pehr visited Sweden. In April, 1908, Anderberg’s shop was destroyed in the Chelsea fire.

Per Andersson Anderberg died in Chelsea on March 18, 1910. By then, his son Ernest had returned to Chelsea, and he continued working there as a repairer for a few more decades.

ATTACHED are a couple of screen shots from the main source. It is not completely accurate. I hope to visit Boston and see the author’s papers. Also, the fire is out of historical sequence. I used a lot of maps and other resources.

The main source is viewable here: https://archive.org/details/contributionstoa00ayar  Searching the text does not connect with the table in the back of the book.

Anderberg had built “Tilton patent” guitars when he worked for Haynes, and knew that having a popular patent could pay off over the long run. Tilton came up with some interesting innovations, mainly a solid wood rod that was an extension of the neck running through the body to the end pin, taking some stress off the neck joint. These often had a metal disk badge floating in the soundhole, attached to the rod. They also had tailpieces. On a few, the wood grain ran diagonally.

The Anderbergs and Bauer had factories with maybe 30 employees. I see pictures of a three-story brick building. Then the Chicago manufacturing took off with huge plants, and that ended Bay State and Bauer and Erland Anderberg.

Pehr’s son did not spend much time in luthiery, as I’ve seen him in city directories doing other work, but the mention of his work in Mount Vernon seems to indicate that he worked with his uncle Erland at least briefly. It is the only indication I have of a connection between Pehr and Erland after 1880 or so. The son was young at this time (20s) and Pehr was old (66).

Attached is death certificate for 1910.

Pehr’s brother Erland Anderberg had a patent too. An adjustable bridge.
https://patents.google.com/patent/US282147A/en

Erland had a factory in Mount Vernon, New York from 1882-1915. In 1900 he had dozens of employees. He must have made thousands of instruments, but I can’t find out who put their label on them. Probably one of the big New York City retailers. I have not seen any instruments attributed to him”.

 

En rätt fantastiskt detaljerad redogörelse minst sagt, ett stort tack till Bruce Cowan!

Pehr och hans bror var helt klart mycket kunniga och skickliga hantverkare och gjorde många av de allra vackraste gitarrerna som tillverkades i USA runt sekelskiftet 1900 under olika namn. Den här gitarren märkt P. A. Anderberg tillverkades mest troligt mellan 1904 och 1908 innan hans verkstad i Chelsea brann ned. Kanske hade Pehr med sig den här gitarren till skåne vid hans besök 1907, auktionen i Blekinge är ju inte långt ifrån skåne. Tyvärr fick Farre inte tag på de som sålde gitarren, det enda han fick veta var att många i släkten för dödsboet var sjömän. Antagligen hade historien kallnat och gitarren hängt som väggdekoration hos sin förra ägare.

Jag lovade Farre att reparera upp den om han köpte in den, som tur var budade han hem den för 8500 kr. Det blev budkrig med en annan köpare, annars hade den gått för mindre pengar. Den kommer att passa bra bredvid hans  lika fina Bauer gitarr som kanske byggdes av brodern till Pehr! Nåväl. Efter ett antal veckor fick jag hem gitarren i ett Gator 3/4 case som det precis gick att få ned gitarren i. En storleksjämförelse med Farres Bauer gitarr och en Levin parlor. Formen var väldigt lik Bauer gitarren.

Gitarren var i bra skick men inte utan problem. Stallet var löst och botten hade en spricka i mittfogen och botten hade släppt mot sidan på några ställen. Locket var deformerat runt stallet och botten i ek insjunken. Stämskruvarna var väldigt konstiga och som det visade sig senare obrukbara då de kuggade runt när man försökte stämma. Halsen var böjd, orsaken var att dragstången inte varit åtdragen och den hade antagligen förvarats ospelad med uppstämda strängar många år. Halsen hade limmats om med snickarlim, det fanns även snickarlim i bottens mittfog och vid kanten av botten. Två mässingsspikar hade spikats in i halsfoten… Ändklossen visade sig senare vara spräckt på mitten. Sidan hade fått några nästan osynliga stickskador på två ställen, de kunde enkelt limmas ihop med varmt hudlim.

Jag var ju väldigt nyfiken på dragstångens konstruktion, då halsen måste sättas om var steget inte långt till att lossa greppbrädan för att verkligen kunna studera dragstången och underlätta att lossa halsen. Det visade sig att halsen hade en “Levin infästning” utan dovetail, det hade säkert gått bra att lossa halsen utan att ta lös grepppbrädan först.

Dragstången var ingen wire som i patentet, istället såg den i stort sett ut som en normal Gibson typ dragstång. Jag gissar att det inte tog lång tid innan Pehr insåg att en stång fungerar mycket bättre än en wire! Dragstången har sina problem då den sticker upp in i greppbrädan i båda ändarna. Infästningen vid halsfoten är stark, stången har böjts  90 grader vilket syns på bilderna, men muttern kan inte dras åt för hårt då den bara vilar på översadeln i ebenholts och ändträet på greppbrädan. På just den här gitarren fungerar inte dragstången så bra då halsens trä är både kraftigt och hårt. Viktigast är nog att den är åtdragen och inte lös, man kan inte böja tillbaka halsreliefen mer än lite grand. Jag specialtillverkade en fast  8 mm nyckel för att komma åt muttern som satt väldigt trångt. Ett halvmånformat hål för dragstången var urtaget på undersidan av översadeln.

Det gick lätt att lossa botten. Ribborna i botten satt relativt löst, hudlimmet gran mot ek sitter inte lika bra som gran mot gran. Däremot satt ribborna i locket som berget! Jag gillar ribbningen i locket, den är snarlik den jag använder i mina GammelGura. Jag fick faktiskt lite inspiration och numera sticker jag in ändarna på ribborna under kerfingen på GammelGura gitarrer och har modifierat stallplattan så den går över hela locket.

Det märks att det var en duktig hantverkare som byggt gitarren. Ett extremt vackert stall och ändknopp, snyggt och vettigt ihopkommen i övrigt.

Locket var som sagt deformerat runt stallet och även botten, försökte få med det på några bilder. Botten krökte sig ändå mer när den lossades från sidan, eken hade krympt och limmet i bottenribborna höll emot.

För att platta till lock och botten plockades ribborna bort från botten och runt stallet i locket. Lock och botten blöttes upp ordentligt och sattes i press några dygn.

Resultatet blev bra.
Originalribborna i botten var deformerade och böjda åt fel håll, jag ersatta en som jag inte fick lös hel med en replika med samma mått, men med en radius åt andra hållet. De övriga originalribborna slipades på undersidan till en radius åt rätt håll. En extra mittsticka monterades för att hålla ihop mittfogen.
Två av ribborna i locket sprack längs ådringen när jag försökte lossa dom på grund av run-out. De ersattes med nya replikor med samma mått. Jag kunde inte riktigt hålla mig utan ersatte stallplattan och de två förstärkningarna i tunn lönn med gran. Runt strängpinnhålen limmades rundlar i lönn som förstärkning. Jag gjorde stallplattan lite bredare också för eventuell framtida montering av en KK mick. Med de nya ribborn fick locket en svag böj uppåt, speciellt den nya ribban under greppbrädan var bra då halsvinkeln till stallet blev bättre.

Botten kunde limmas utan större problem, en del av kanten av botten fick skrotas bort på det smalaste stället som vanligt. Den krympta botten har mindre omkrets än sidan, en enkel lösning är att trycka in sidan ett par mm på det smalaste stället för bästa passning.

Greppbrädan limmades tillbaka utan problem.

Eftersom dragstången stack upp fram och bak kunde jag inte sanda halsen rak. Istället försökte jag värma och böja tillbaka halsen med lös dragstång och ca 90 graders värme (det mesta jag tordes använda för att inte smälta lacken på baksidan av halsen). Det blev bättre, men inte helt bra. Halsen, i nån sorts fruktträd eller möjligen lönn, var styv och hård och ville inte gärna böja sig tillbaka.

Halsen limmades på. Trots all mätning blev den inte perfekt inlimmad, största orsaken var att greppbrädan inte var helt plan. När banden plockades bort slipade jag brädan som hade en 10″ radius plan. Dessvärre behövde jag slipa högst upp men också vid 12:e bandet. När brädan var rak blev stränghöjden på 12:e bandet en halv mm för högt. Jag limmade om halsen en andra gång och fick till vinkeln perfekt. Ett band överst på stallet istället för ett stallben ställer höga krav, det finns i stort sett ingenting att korrigera om halsvinkeln inte blir perfekt.

Stallet, fortfarande med sina originalpinnar, limmades om med varmt hudlim. Stallets strängpinnhål hade djupa nötta skåror från strängarna, de var dessutom inte centrerade i hålet. Använde tejp som “mothåll” för superlim och slipdamm av rosewood som fyllde igen skårorna. Det lyckades bra!

 

Greppbrädan, som slipats plan, bandades om med nya och högre nickelband. Originalen sparades på ett “smatterband”, de var mjuka inte av bästa kvalitet. De ljusare partierna i greppbrädan är de områden som inte sandades ned.

För att intonera bättre fylles bandskåran i stallet igen och ett nytt band monterades 2 mm längre ned på bas-sidan och 1 mm längre ned på diskantsidan. Några tidigare skador runt stallet doldes med gyllenbrun bets, den skrotade kanten på ekbotten bättrades på med spritlack med en tunn pensel. Nya Golden Age stämskruvar med svarta knoppar monterades.

Alla utbytta delar följer med i caset för gitarren. Efter fyra dygn med vibration är den öppen och ljudstark med mjuka Newtone Heritage 0.11 strängar och intonerar bra vid 12:e bandet. Jämfört med en GammelGura med alla finesser är tonen brutalare och mer primitiv än jag är van. Stallbandet och översadeln i ebenholts är några orsaker, kroppen i ek är däremot mer resonant än väntat. 100 års torkning gör nog sitt till!

Förbättrad ribbning i locket

Jag har gått och funderat lite på hur jag ribbar upp locket i GammelGura gitarrer. Det var dags att förbättra mina metoder.

I och med att jag tillverkade en go-bar jigg har nya möjligheter öppnat sig. Bland annat kan jag limma ribbor och granplattor mot en yta som är böjd i båda riktningarna, både tvärs och längs gitarren. Med mina gamla mothåll fick jag rätt böjning bara tvärs gitarren. Vilket är optimalt för de stora ribborna, men inte plattorna med större limyta. Man kan också limma fler komplexa bitar på en gång då go-bar ribborna tar mindre plats.

Jag håller på att renovera en sällsynt P. A. Anderberg parlor från ca 1905 och USA. I den limmades några originalribbor om och jag noterade att det faktiskt var lätt att stoppa in ändarna av ribborna i urtagna luckor under kerfingen. En stor fördel är också att ribban sitter fast utan lim medan man mäter ut placeringen på lockets alla detaljer. Framförallt var det snyggare än mina stoppklossar på ribbornas ändar! Gitarren hade också en tunn stallplatta i lönn tvärs locket som smalnade av på ömse sidorna av stallet, som i en Levin parlor fast bättre gjort.

En annan detalj som jag funderat på är de obligatoriska sprickorna i locket på ena eller båda sidorna om greppbrädan. Kanterna på greppbrädan hamnar nästan alltid längs en årsring i lockets trä och blir en anvisning där en spricka kan uppstå. Då greppbrädans trä krymper mer än lockets trä (speciellt om det är ebenholts) och/eller när halsen börjar rotera in mot ljudhålet av strängdraget, får man spänningar och en spricka i locket vid kanten av greppbrädan.

De sex GammelGura i pågående batch har fått en ny variant på ribbningen. Här är en bild på en av dom med olimmade och inte trimmade ribbor och plattor.

Jag numrerade de olika ribborna med blyerts. Den gula tejpen på granplattan överst är till för att skydda granplattan från kladd av hudlim.

Alla ändar på de tvärgående ribborna har stuckits in under kerfingen. Det är inte svårt att skära upp små luckor med en kniv, stämjärn och kratsa ut träet med en böjd skrapkniv som annars används för att rensa sågspår för band i en greppbräda. Faktiskt mindre jobb än att limma alla de små stoppklossarna jag använt innan! Ändarna på stallplattans vingar är däremot inte instoppade under kerfingen utan tunnas ned till ingenting i änden för att inte binda upp locket i onödan.

Alla ribbor och plattor är gjorda i gran med stående ådring. Undersidan på alla ribbor och granplattor ges en liten 30″ radius på undersidan, samma radius som skålen i mothållet i go-baren.

Granplatta 1 (med den gula tejpen) är 1,5 mm tjock och har ådringen tvärs lockets ådring. Då den sneda kanten passerar flera av locket årsringar och även kanterna på greppbrädan blir det ingen anvisning för en spricka i locket. Då greppbrädan krymper fördelas spänningen över flera av ådringarna i locket, förhoppningsvis kommer det inte att bli den obligatoriska sprickan i locket. För att inte förspänna locket vid limningen av greppbrädan använder jag också Old Brown Glue (varmt hudlim med tillsatt urea) istället för varmt hudlim som tidigare mellan greppbräda och lock. OBG krymper inte när den torkar som varmt hudlim och fisklim gör.

A-frame ribborna 2 och 3 är rektangulära och 6 x 6,5 mm. Båda har jackats ut 1,5 mm ovanpå granplatta 1, vilket gör att de är 5 mm tjocka ovanför ribba 4. Granplatta 1 får vara hel för att göra sitt jobb på bästa sätt.

Ribba 4 är rektangulär och formas från en blank som är 8 x 15 mm. Ändarna tunnas ned från 6 cm från änden till ca 1 mm tjocklek längst ut. I ribbans undersida görs två luckor som precis passar A-frame ribborna 2 och 3.

Ribba 5 är triangulerad från en blank som är 8 x 15 mm. Ändarna tunnas ned från 7 cm från ändarna och små uttag görs för att stoppa in ändarna på A-frame ribborna.

Den onumrerade granplattan mellan ribba  5 och 6 är 1,5 mm och tunnad till ingenting i kanterna. Även den här plattans kanter passerar flera ådringar i locket för att inte ge en anvisning för en spricka.

Ribba 6 är triangulerad från en blank som är 8 x 15 mm. Ändarna tunnas ned från 7 cm från ändarna.

Stallplattans granplattor 7-9 är alla i 3 mm tjock gran. Vingarna 7 och 9 har ådringen tvärs lockets ådring medan den centrala plattan, ca 8 x 6 cm, under stallet har ådringen längs locket för bästa styvhet. Vingarna är 3 cm breda fram till kanten på stallet där den smalnar av till 1 cm. Min förhoppning är att gitarrlocket svarar snabbare när man spelar då vibrationer färdas ca 4 gånger snabbare längs ådringen än tvärs. Vingarna håller också ihop locket och minskar risken för sprickor i kanten på stallets ändar, speciellt om det är ett pyramidstall med en rak kant.

Ribba 10 är 3 mm tjock och ca 0,5 x 20 cm, längden varierar beroende på locket form. På en del Europeiska parlor gitarrer behövs den inte då stallet är nära ändklossen.

Stallplattan med sina vingar limmas ihop separat med varmt hudlim, fogarna är slipade i 45 grader för att göra dom starkare. Efter ca 20 minuter kan den grovformas, undersidan sandas till en radius och kanterna fasas av. Den centrala plattan ges en form som liknar profilen på en flygplansvinge.

Alla ribbor och plattor kan limmas i ett enda moment i go-bar jiggen. Jag använder mothåll för att inte trycka sönder den mjuka granen och fördela trycket från go-bar ribborna, de placeras ut i rätt ordning innan jag börjar limma. Mothållen för större ytor har en mjuk 4 mm yogamatta i gummi på undersidan för att fördela trycket över hela ytan. Speciella mothåll i aluminium är gjorda för  de triangulära ribborna och ribbornas sluttande ändar. Det stora mothållet på den flygplansvingeformade centrala delen av stallplattan har spårats upp för att vara extra böjlig. Den platta och tunna ribba 10 har bara en remsa genomskinlig plast ovanpå.

A-frame ribborna styrs in från sidan genom hålen i ribba 4:a. Där blir det en hel del kladd med det varma hudlimmet, vilket är skälet till att jag skyddar granen i platta 1 med low-tack tejp. Använder hela tiden en tunn trasa, en bordskniv och en tunn palettkniv för att torka bort överflödigt lim.

Det blir en hel skog av go-bar pinnar när man är klar! Mina pinnar är 8 mm björkstavar som plattas ned till ca 6 mm med hjälp av min valsputs. Varje del som limmas värms upp med en värmepistol, satt på ca 300 grader, för att förlänga limtiden. Tidigare limningar kan också värmas för att mjuka upp limmet på nytt, en av många fördelar med varmt hudlim.

Det återstår att se om de förlängda vingarna på stallplatta ger önskat resultat, om inte annat så hjälper förlängningen  till att hålla ihop lockets fibrer.

Ribborna formade efter hyvling och slipning.

Sugbord

En mycket viktig detalj för bästa ljudet i en GammelGura är att se till att både lock och botten har rätt tjocklek. Levin parlor gitarrer i synnerhet brukar ha för tjocka lock och bottnar. Locket kan ibland vara 4 mm tjockt, botten är typiskt 3,5 mm men kan var 4 mm den också. Europeiska och amerikanska parlor gitarrer har nästan alltid rätt tjocklek, men det händer att en del Europeiska gitarrer har 3,5 mm tjock botten och amerikanska för tunt lock på 2.0 mm.

Vid varje ny batch tunnar jag ut tjocka lock med små hyvlar och en slipmus. Tjocka bottnar tunnar jag med min valsputs. Jag köpte nyligen en större och bredare valsputs som jag använde för första gången förra batchen. Det höll på att sluta med katastrof då några av bottnarna fastnade i valsputsen… som tur var gick det ett reparera misstagen med inläggningar av 0.6 mm lönnfanér. Det visade sig också att valsputsen slipar mer på ändarna av botten när jag matar in den. Det sitter två stålvalsar på ömse sidorna av den stor valsen med sandpapper för att trycka ned ämnet mot matarbandet. När botten bara trycks ned av den ena valsen fjädrar botten upp och valsen med sandpapper tar bort några tiondelar mer, vilket gör att botten blir väl tunn vid ändarna.

Det var ett problem. Jag funderade lite och lösningen var att tillverka ett sugbord. Med vakuum från min grovdamsugare borde man få tillräcklig kraft för att hålla botten platt och säkert i valsputsen. Istället för att köpa en dyr färdig platta tillverkade jag en själv, jag visste ju inte om det skulle fungera i praktiken.

En kraftig platta i trä tillverkades, kanalerna invändigt gjordes av lister som limmades med jämna intervall och som sedan frästes åt andra håller för att få ett rutnät av luftkanaler.

Kraftiga vakuumslangar och behändiga nipplar fanns att köpa i en butik på stan, slangarna kan enkelt kopplas ifrån genom att pressa in den orange hatten på nippeln. För att göra flödet större för dammsugaren och fördela suget monterade jag 5 slangar, jag vet inte om det var nödvändigt.

En aluminiumplatta fick ett helt gäng små 1,5 mm hål borrade, hålen hamnar i mitten av varje korsning mellan fyra fyrkanter. Eftersom det bara är bottnar som ska köras i valsputsen gjordes mönstret i formen av en gitarrkropp. Det var ett drygt arbete att borra alla hålen! Tillverkade också en gummimatta med stansade hål. En finess är att vakuumet runt varje litet hål blir jämt fördelad som en sugkopp i den lilla volymen skapad av gummit.

För att koppla in dammsugaren till de fem luftslangarna köpte jag en VVS koppling med två lock på Jula. Ett stort hål borrades upp i ena locket för dammsugarslangen och fem nipplar till i det andra locket.

Den här tillverkades redan under julhelgen, men kom till användning först nu i pågående batch. Två Levin och två Europeiska gitarrer hade för tjock botten. De var alla ca 3,5 mm tjocka, det ideala måttet är ca 2,5-2,7 mm för en lönnbotten. Då får man bästa ljudet men i princip samma styrka som en tjockare botten.

Jag hade skaffat pappkartong som jag klippte till som en passepartout runt en av bottnarna. Tanken var att täcka över alla hål som hamnade utanför botten. Det blev ett fiasko då luften läckte in mellan botten och kartongen. Lösningen blev att använda tejp för att täcka över alla hål utanför botten.

Nästa problem var att botten inte var platt utan skålformad av ribborna som limmats in med en radius. Jag fick botten att fästa genom att trycka hårt runtom, men vakuumsuget kunde inte hålla botten på plats. Kändes som att det inte skulle fungera. MEN. Genom att blöta botten rejält svällde träet och botten blev både flexiblare och plattare. Den satt som en smäck i vakuumplattan och var omöjlig att lossa utan att stänga av dammsugaren! När den fäster ändrar dammsugarens ljud och den får kämpa hårdare. En grovdammsugare kyls inte av luften som sugs in utan av en separat fläkt, så jag tror att den ska tåla 10 minuter hårdkörning utan att gå sönder. Återstår att se.

Då var det bara att testa det hela. Jag finjusterade först valsputsen så att den tog jämnt över hela ytan. Slangarna sticker ut på den öppna sidan i valsputsen, det gick väldigt bra att slipa botten till den tjocklek jag ville ha. Genom att stänga av dammsugaren och lossa botten emellanåt kunde jag kontrollmäta tjockleken.

Resultatet blev över förväntan. Inga problem med tunna ändar och ingen dramatik. I det närmaste perfekt tjocklek på hela botten. Den här botten tunnades nästan 1 mm, men man ser fortfarande var ribborna var limmade.

En annan botten ställde till med problem då den var full av hudlim som kläggade igen sandpapperet i valsputsen. Men det gick att lossa sandpapperet och rengöra det med vatten och en diskborste.

Det visade sig att tejp satt som bara den på gummi så jag gick över till den gula low-tack tejpen istället för packtejpen. Har man flera bottnar börjar man med den största och sen kompletterar man med tejp för mindre bottnar där nya hål hamnar utanför botten.

Jag är mycket nöjd med mitt sugbord och kommer att använda den i fortsättningen.

Allmän lagning

Efter att ha plockat isär alla objekten i pågående batch är nästa steg att laga alla fel och sprickor. Ovanligt många i den här batchen är i behov av kreativ lagning. Här är några exempel.

Gitarren med dekorationen i ljudhålet behövde flera omgångar limning. Sargen behövde limmas mot ändklossen och hela nedre delen av locket behövde limmas mot sargen. Dessutom fattades delar av lockets dekorationsbindning. Istället för att nytillverka inläggningen ersattes den med solid rosewood, det brukar se riktigt bra ut. Den yttre kanten av locket plockades från ett gammalt överblivet lock för att matcha ådringen

Som vanligt var locket i Levin gitarrerna ca 3,5-4 mm tjocka. Kanske bra för hållfastheten, men inte bra för ljudet. Locken tunnas till strax under 3 mm med hjälp av små hyvlar och en slipmus. Det är ett av de moment man faktiskt får jobba hårt med!

De övriga Europeiska hade lock som alla var ca 3 mm och behövde inte tunnas ut. Förutom den gamla gitarren med monsterstallet som hade ett lock som bara var ca 2,3 mm tjockt. Locket var deformerat och hade massor av sprickor. För att få det hela att fungera limmade jag in en platta i 1 mm tjock gran med ådringen åt samma håll som locket under hela det stora stallet. Det är klurigt att limma en så stor platta, för att få tryck på hela limytan använde jag en tillskuren mjuk 4 mm yogamatta och en 4 mm tjock bit björkfaner som mothåll för tvingarna. Plattan limmades mot en krökt yta, man vill inte att locket ska vara helt platt.

Den ena Levin parlor gitarren hade några långa och 2-3 mm breda sprickor i locket. För att fylla igen sprickorna skar jag till triangulära stickor från ett annat gammalt lock med ungefär samma färg i lacken som gitarren. En boardskiva är perfekt som underlag för skärningen med en mattkniv. Det är lite pyssel att slipa in stickorna så de passar i sprickan innan själva limningen.

GammelMando 173, Levin 1959

Det händer att jag köper upp gamla intressanta gitarrvrak av kunder som kommer förbi lokalen. Det kan vara en av två och den andra ska bli en GammelGura. Vid ett av de tillfällena var det en enkel Levin skolmandolin som köptes upp för en billig slant – fick den faktisk gratis. Den hade sina problem då botten krympt och locket sjunkit in, stämskruvarna var inte heller hela med ett par knoppar som fattades. Botten hade en liten spricka mellan bottenhalvorna. Men den var ändå i bra skick i lacken och greppbrädan var i vacker mörk rosewood. Tog mig an den i förra batchen lite som ett experiment och som en sidosyssla i väntan på lim som torkar, hur bra kan man göra den?

Den mindre storleken på en mandolin gör de flesta momenten enklare och inte lika arbetskrävande som en gitarr. Den krympta botten var enkel att sprätta lös. Inuti fanns den vanliga ladder bracingen i locket, en av ribborna var spräckt och det förklarade det insjunkna locket.

Halsen hade en liten bananböj, så greppbrädan lossades och halsen förstärktes med en solid kolfiberstav, jag tror den var 5×5 mm. Min vanliga fräsjigg för kolfiberstaven fungerar inte på en liten mandolin, så jag fick göra en temporär jigg med lite träplank och tvingar. Det gick bra och greppbrädan limmades tillbaka.

Både lock och botten var onödigt tjocka, locket tunnades med små hyvlar och en slipmus på insidan. Botten körde jag genom valsputsen. Lock och botten tunnades till strax under 3 mm, botten lite tunnare än så. En mittsticka limmades in över mittfogen i botten och nya smäckrare ribbor limmades. I locket valde jag att göra en X-ribbning där de båda ribborna passerade under varsin fot på stallet. Av nån anledning missade jag att ta bilder på den färdiga ribbningen, men det hela såg bra ut.

Eftersom botten var krympt gick det inte att limma den mot sidorna och få en perfekt passning. Bestämde mig för att fräsa in en bindning ungefär som den på locket. Det blev riktigt snyggt om jag får säga det själv!

Greppbrädan bandades om med EVO band, en ny översadel i ben tillverkades och nya stämskruvar, Stewmac Golden Age, monterades. Originalstallet fick en lucka på undersidan och två ben, de brukar låta lite bättre på det viset. Stränghållaren i original var enkel men utan fel med bara en skruv som fäster den. Ett varv tunn spritlack lades på kroppen.

Tycker den låter riktigt bra efter några dagars vibrering. Den kan inte konkurrera med min Gibson från 1929 som har en fylligare bas, men jag tycker den låter riktigt bra för en skolmandolin. Den är också en stabil player med sin kolfiberstav och X-ribbningen.

Den är såld hos Östmans Musik i Örnsköldsvik för 2995 SEK.