GG127 Den tatuerade Bjärton gitarren

Ibland (väldigt ofta faktiskt!) kommer det in en gitarr som är utöver det vanliga. Det värsta man kan göra med en gitarr tycker jag i vanliga fall är att rista in sitt namn. Det är fult, i stort sett omöjligt att dölja och sänker värdet på hela gitarren. Men det finns undantag!

Det här är en Bjärton Minor från 1963 som varit med i ur och skur. En kär klenod från den galna ungdomen helt översållad med memoribilia och autografer. Och det är inte bara inristade namn och datum utan också väl valda urklipp och etiketter, ofta från den kulturellt högstående tidskriften MAD. Ett unikt tidsdokument med andra ord och väldigt cool! Kunden ville få den att låta så bra det går, sprickor i locket skulle lagas, bättre stämskruvar och en mick monteras.

För mig var det viktigt att inte ta bort charmen och behålla allt som går av originalet. Eftersom det är en nylonsträngad gitarr fanns inte mycket att vinna med ett nytt stall och greppbräda. Översadelintonering är inte heller så givande, dels på grund av att nylonsträngar är mjuka med mindre intoneringsproblem nära översadeln och också på att nylonsträngar varierar mer än stålsträngar när det gäller intoneringen. Man får leva med att den aldrig kommer att bli perfekt. Inte heller mitt komposita stallben ger nån större effekt på en nylonsträngad gitarr. String through stallet behöver inga ”turbopluggare”. Det fick bli en enklare GammelGura utan alla nya påfund där det mesta fick vara original.

Öppnade upp botten och ersatte ribborna. Bjärtons originalribbor har en våldsam uttunning på ändarna från full höjd till nästan ingenting. Bra för ljudet, men de är ofta spruckna även om de här hade klarat sig bra. Det fanns också några gamla mindre bra lagningsförsök på sprickorna som inte fastnade på en bild och som jag tog bort. Bottenklossen var väldigt klen och jag limmade på lite extra plywood för att göra den starkare. Stallet hade fått två skruvar på vägen snyggt monterade, jag behöll dom men gjorde infästningen bättre med två rundlar i hårt trä. Lämnade hålet i kolfiberstaven utan rundstav i björk, den korta kraftiga halsen och korta mensuren gör att halsen  blir tillräckligt starkt ändå (egentligen glömde jag limma in den, men på just den här var det helt rätt!). Eftersom det är en nylonsträngad gitarr gjordes ribborna klenare och ingen ribba monterades bakom stallet.

Greppbrädan i hård afrikansk mahogny fick vara kvar. Gjorde en test med brädan fäst med maskeringstejp med superlim emellan och olimmade band med strängar uppspända för att se hur halsen ragerade för strängdraget. Tanken var att slipa på själva halsen högst upp istället för ovanpå brädan för att behålla ytan om den skulle kroka till sig. Men halsen rörde sig knappt alls.

Hela gitarren var torr och blekt. Ett lager spritlack lades på och kontrasten ökade och färgerna poppade fram bättre i de påklistrade papperslapparna. Nya Kluson stämskruvar monterades, fick fila lite på ett hörn som stack ut, huvudet är minimalt. Infräsningen för stallbenet var felgjord och stallet lutade framåt istället för bakåt. Fräste om spåret lite djupare och gav stallbenet en liten lutning bakåt istället.

Är ingen expert på nylonsträngade gitarrer, men tycker att den blev riktigt trevlig att spela på. Genom K&K micken låter den bra 🙂

      

Den röda tråden

Har funderat lite kring de uppfinningar jag hittat fram till de senaste åren. Har insett att det finns en röd tråd i samtliga. Det gemensamma är att strängarna tillåts vibrera mer individuellt utan att påverkas lika mycket av vad som händer med de övriga strängarna jämfört med en normalt konstruerad gitarr.

En stallplatta i mjuk gran mellan rundlarna med hårt trä runt strängpinnen dämpar korskopplingen mellan strängarna. Inte lika mycket av vibrationen från en sträng förs vidare och återkopplar de övriga strängarna via stallplattan. Det gör att dynamiken och separationen  ökar. En hel stallplatta i hårt trä kan liknas med en gemensam resurs som strängarna får ”slåss om”, vilket plattar till och grötar ihop ljudet av ett ackord.

Det komposita stallbenet är paradexemplet, de separata strängstolparna kan vibrera som strängen själv vill, i alla fall mer så än med ett solitt stallben. Även det komposita stallbenet ger bättre dynamik och strängseparation, dessutom färgas gitarrens klang av träet mellan benstolparna. På samma sätt som stallplattan i hårt trä är det vanliga solida stallbenet en gemensam resurs för alla strängar att ”slåss om”.

Pluggarna för att ge strängkulan en stabil infästning ger först och främst mer volym, vassare attack och diskanter (klarhet), men de bidrar också till att separarera strängarna då varje sträng får en egen plugg.

Översadelintoneringen är den enda nya metod jag börjat använda som varken påverkar tonbildningen och strängseparationen. Men har man testat en bra intonerad gitarr vill man inte vara utan den!

Var och en av  de tre metoder som ger bättre separation och dynamik (stallplatta i gran, komposit stallben, pluggar) har jag experimenterat och lyssnat mig fram till var för sig utan att inse att alla tre i grunden bygger på samma princip, att separera strängarna! Det är inte bara separation och dynamik som blir bättre, gitarren känns öppnare och låter helt enkelt bra för att sammanfatta det hela i ett ord.

Nu är man sugen på att bygga en gitarr där man går hela vägen och separerar stallet och även översadeln,  kanske också stallplattan. Jag tror inte man kan gå för långt och få för bra strängseparation 🙂

GG116 Svensk harpgitarr 1922 tillverkad i Norrtelje

Den här hittade jag på en loppis i Örnsköldsvik sommaren 2017. På bilden ser jag att den kostade 250 kr!

    

Såg intressant om än lite primitiv ut. Den byggdes som en harpgitarr med 6 extra bassträngar, men någon hade plockat bort utbyggnaden av huvudet och konverterat den till en vanlig gitarr.  Ovanligt nog finns det en datering och namnet på den som byggde den inuti i form av blyertsanteckningar. Namnet är svårt att tyda men den är gjord i Norrtelje 1922, möjligen står det C P Carlsson eller C F Carlsson  Originalstallet var en rejäl klump gjord av ek, även greppbrädan var gjord av ek. Greppbrädan hade en lätt scallopering de första 7 banden och dekorationer i form av ebenholts dottar – det enda trä i gitarren som inte huggits i den svenska skogen! Locket i solid gran, halsen antagligen i björk och botten och sida var plywood. Förutom Söderman lutor från ungefär samma tid brukar jag inte jobba med plywood gitarrer då jag alltid trott att de inte skulle låta bra, men den här bevisade att även plywood (i botten och sida och inte för tjock) kan finnas i en gitarr som låter bra!

Gitarren är primitiv i både design och i detaljer. Stallet var alldeles för tungt, ribborna kraftiga och halsen en riktig klubba! Den Levin inspirerade lönnlisten under stallet gjorde att den aldrig låtit speciellt bra. Översadeln är väldigt smal (43 mm) medan stallbenet bland de bredaste jag sett (66 mm mellan de yttersta strängarna). Greppbrädan är alltså mer triangulär än vanligt, men när man spelar på den vänjer man sig snabbt. Det blir dessutom gott om plats för fingar och plektrum med högerhanden. Den är större än en vanlig parlor, 97 cm lång, 35,5 cm på bredaste stället och 8,5 cm bred sida. 62 cm mensur, ljudhålet 8,5 cm. Ryms inte i ett vanligt parlor case.

Lock, botten och sida hade bra tjocklekar. Botten har en svag kurvning åt båda håll medan locket är platt.

Inte mycket dekorationer på gitarren, inga bindningar och en mycket enkel dekor på locket. Det enda konstnärliga var avslutningen på greppbrädan. Jag tror att den här populära ”snöpningen” av greppbrädan kom till för att spara på de dyra banden och sen blev det ett mode 🙂

Jag gillar kraftiga halsar, men den här var ”too much”. Tunnade ned den en hel del på baksidan, men den är fortfarande kraftig. Är tunnast högst upp och blir allt tjockare ned mot halsfoten.

       

Gjorde ett nytt mindre pyramidstall i en grovfibrig rosewood som valts ut för att likna eken, även greppbrädan blev ny och i rosewood. Jag gav den 16″ radius och monterade liknande svarta dottar i ebenholts som i originalbrädan. Stämskruvarna fick ha svarta knoppar och strängpinnarna saknar pärlemordott för att matcha greppbrädans svarta dottar.

Hålen efter det ursprungliga extra huvudet och staven som fästs mellan huvud och sida på gitarren fick vara kvar. Pluggade tre hål från det ursprungliga jättestallet och slipade locket trärent (aldrig kul!), såret från det gamla stallet lyste vitt. Använde sprit som dragit ut färg ur teak och ebenholtsspån för att färga in locket innan  jag lackade med grundlack och svagt färgad spritlack. Även baksidan av halsen fick färgas in för att matcha sida och botten samt lackas med spritlack.

Alla trix i boken för en GammelGura användes, kolfiberstav i halsen, K&K mick, översadelintonering, komposit stallben, ”turbopluggar”, stallplatta i gran och A-frame runt ljudhålet. Även bussningar monterades  för strängstolparna. Ett genomskinligt plektrumskydd och en gitarrbandknopp monterades. Strängades upp med Newtone Heritage 0.12.

Det är en ovanlig gitarr och ljudet är också ovanligt. Antagligen den mest högljudda GammelGuran hittills. Det är definitivt ingen blyg viol, bra attack och hög volym gör att den kan konkurrera med en banjo 🙂 Men låter inte bara högt utan bra också, väldigt tydlig och distinkt. Kanske plywooden skiner igenom med en lite primitivare och mindre vacker klang än vanligt, man kan säga att den låter lite som den ser ut! Har haft fem olika personer som testat den och alla tycker den var kalasbra 🙂

Hade problem med att ta bilder på den, den mörka färgen är problematisk för min kamera och bilderna gör den inte riktigt rättvisa.

   

GG118, Europeisk ca 1900 med ”fan frets”

Den här var lite speciell. Dels var sidan fanerad med ögonlönnfaner utanpå sidan och över skraven för botten. Dels hade den något som liknade en ”fan frets” med längre mensur för bassträngen, men inte som den borde. Stallet var borta och den hade konverterats till flytande stall med stränghållar någon gång ca 1940, stränghållaren var en Levin från den tiden. Misstänker starkt att faneret klistrades på vid samma tillfälle och att översadeln justerades ”rätt och rakt”. Bara det att intoneringen flög ut genom fönstret i samma veva 🙂 Botten hade också reparerats med inlagt trä i breda spricker på ett bra sätt.

En charmig detalj som avslöjar att det var en gammal gitarr är det minimala runda ”plektrumskyddet” att vila lillfingret på. Som man lärde ut i slutet av 1800-talet.

Faneret var i uselt skick och dessutom täckte den skarven till botten som måste isär, så den fick plockas bort helt. Under faneret fanns bland annat en fin dekor vid ändpluggen. Sidan var dessutom ovanligt tjock, ca 2 mm. Därför tror jag att faneret är ett senare tillägg. Tror att den som renoverade den på 1940-talet var en möbelsnickare som var händig med trä och faner men som inte var en hejare på gitarrer!

Locket hade ett par breda sprickor som jag fyllde i med stickor av gran. Området runt stallet var misshandlat. Greppbrädan i ebenholts och ovanligt vackra lister och rosett i locket tyder på att gitarren inte var den billigaste. Skårorna i huvudet var ovanligt breda och luftiga, halsen relativt kraftig i lönn. Själva kroppen på gitarren är ovanligt lätt vilket gör att den är lite halstung med lönnhalsen och ebenholtsbrädan.

Sida och botten putsades trären. Kunden vill ha gitarren blond så jag matchade färgen på sida och botten mot locket som hade en vacker orange färg. Greppbrädan i ebenholts var lite för tunn och kapad överst så det blev en ny med en 20″ radius.  Inläggningarna gick inte att rädda då de var sönder och väldigt tunna, gjorde nya replikor och fällde in i den nya brädan. Ett nytt stall i rosewood tillverkades med ärret i locket som mall.

Den fick alla finesser, översadelintonering, komposit stallben och ”turbopluggar”/stallplatta i gran. Nya ribbor i lock och botten, kolfiberstav och nya stämskruvar samt en K&K mick. Har börjat montera bussningar för stämskruvarna för att få lite extra volym och stämskruvar som glider bättre. Lade också på ett genomskinligt plektrumskydd på locket.

Det här är den första gitarr jag renoverat som haft ”fan frets”. Mensuren på E strängen är ca 64 cm och ca 63 cm på e strängen, 1 cm skillnad i strängläng alltså. Känns inte helt bekvämt att spela på, men jag tycker att bassträngen blev lite fastare i klangen. Låter mycket om gitarren, en klanglåda med nya strängar på. Den kommer att lugna ned sig. Bra volym och låter bra. Vad mer kan man begära 🙂

       

GG117, Levin 1906

Nästa att bli klar blev Levin parlor gitarren från 1906. Gitarren var i bra skick, fanns knappt några sprickor i lock och botten. Det fanns också en gammal fin reparation i form av ett klurigt fungerande mässingsbleck vid halsfoten. En lite finare modell med pyramidstall i svartlackerad björk och rosett dekorerad med många pärlemorinläggningar. Botten och sida var ådermålad, halsen målad i samma rödbruna färg. Lite grand av trycket på celluloidplaketten fanns kvar och stämskruvarna var i bra skick. Greppbräda i valnöt med vanliga runda positionsmarkörer.

Kunden ville få den lite extra fin, så det blev en ny greppbräda och ett replika stall i rosewood. Lyxiga pärlemorinläggningar kopierade från en Levin mandolingitarr från 1915 blev pricken över i. Fick hjälp av Per Marklund att tillverka fina replikor av pärlemorbitarna som sedan fälldes in i greppbrädan. En K&K mick monterades, men ingen knopp för gitarrband eller sidomarkörer på greppbrädan.

Även stämskruvarna byttes ut, men originalen får följa med gitarren i caset. Även bra original stämskruvar fungerar inte riktigt lika bra som nya.

GammelGura konceptet följdes i vanlig ordning. Kolfiberstav i den lite väl mjuka alhalsen, mässingsband i den nya greppbrädan, komposit stallben, ”turbopluggar”, översadelintonering, nya ribbor i lock och botten och ett lager spritlack ovanpå den gamla.

På alla parlor gitarrer med falsk dovetail som bara sitter platt limmad mot halsklossen limmar jag numera in en platta i hårt trä (lönn) längst in i halsfickan. Annars kan halsen röra sig av spänningen på strängarna då halsfoten trycks mot den mjuka granen i halsklossen. Drar också in en träskruv inifrån genom halsklossen och in i halsfoten för att undvika att limmet och halsen lossnar (i och för sig onödigt på den här då mässingsblecket har samma funktion). I stort sett alla Levin parlors med en falsk dovetail har antingen en lös hals eller en omlimmad hals, inte så sällan en träskruv dragen genom halsfoten utifrån!

Strängades upp med Newtone Heritage 0.12 och jag blev lite överraskad av ljudet i den. Väldigt hög volym och extremt stor separering mellan strängarna! Mer av båda sakerna än jag förväntade mig. Låter väldigt bra med andra ord 🙂

GG119, en gisten Europeisk parlor

En ovanligt gisten och torr Europeisk parlor från ca 1910-1920 blev en färdig GammelGura. Skicket var inte det bästa, halsen hade fått en smäll och locket spruckit och lossnat på ömse sidorna av greppbrädan och skjutsat fram i ljudhålet. Samtidigt hade resten av locket spruckit i breda sprickor. Med locket under greppbrädan tvingad och limmad på rätt ställe blev sprickorna tätare och det var inte så illa som det verkade först. Fick fylla i den bredaste sprickorna med mer trä, de övriga var hårfina sprickor som enkelt kunde limmas ihop.

Tillverkade ett nytt stall med originalet som mall. Originalet var i svartmålad björk eller mjuk lönn och inte tillräckligt stark för ett stallben.

  

”Turbopluggar” monterades. Ett stadigt underlag för strängkulan ger bättre volym och ett klarare ljud.

En av de gitarrer jag håller på med hade breda skåror i huvudet, strängstolparna på den nya stämskruvarna var lite för korta. Ett trick är att borra hålen lite större och fordra med ”grommets” som används till stämskruvar på platta huvuden. Eftersom det inte är fel att ha metall mot metall gjorde jag samma sak på alla gitarrerna. Limmar med fisklim, det gäller att rengöra dom med T-sprit för att limmet ska kladda fast som det ska.

Den första uppsträngningen med löst monterade band, en gammal översadel, borrar som stallben och plastpinnar i stallet. Den låter lovande, ju torrare och spruckna originalet är desto bättre brukar det låta. En ovanlig detalj på den här gitarren var den branta vinkeln på huvudet, ligger den platt mot ett bord vilar den på huvudet och inte mot hela botten. Det gäller att vara lite försiktig.

 

Gitarren spändes fast i min jigg för att frysa halsen i läget den får med uppspända strängar. Greppbrädan slipades till en minimal relief. Plockades sedan lös ur jiggen för bandning och sen in i jiggen en sista gång för att krona och polera banden. Använder numera en Z-fil för att krona banden. Man får en lite vassare topp på banden som intonerar bättre när man spelar (med en bred rund topp ”vandrar” kontaktpunkten mellan band och sträng beroende på hur hårt man trycker).  Flyttade också över greppbrädesdekorationerna från den gamla brädan medan den var fastpänd i jiggen. Den gamla brädan i ebenholts var för tunn och banden satt inte riktigt där de skulle.

För första gången målade jag rosewood stallet svart. Liknar originalet, men det poriga rosewood träet avslöjar vad det är på nära håll. Klistrade också på ett genomskinligt plektrumskydd. Spritlackan är mjuk och man kan alltid räkna med nötning om man spelar med plektrum. Den går att lossa med en hårtork och tålamod om man så vill. Intonerade översadel och tillverkade ett komposit stallben samt monterade en K&K mick. Komposit stallben gör jag numera med två bredare benbitar ytterst. Låter bra tycker jag 🙂

Nyårslöftet

Har jobbat på men lyckades inte producera 4 GG i Januari. Det som blev gjort var att få de fyra gitarrerna nästan klara. Vid månadsskiftet var kropparna limmade och helt klara. Halsarna hade sina kolfiberstavar. Återstår greppbrädor, limning av hals, lackning och justering. Minst ett par veckors jobb.

En hel del tid försvann på andra jobb under tiden, lokala mindre och större reparationer som t.ex. ombandningar och översadelintoneringar. Fanns också jobb kvar på några tidigare renoveringar. Flera arbetsdagar försvann då jag och Björn Sohlin jobbade med pålägg på låtar på den CD vi håller på med. Hade också en spelning och ett par arbetsdagar försvann för att hinna repa inför den. Hade jag jobbat koncentrerat med GammelGura objekten hade jag kanske hunnit.

Får nog backa lite och sikta på tre färdiga GG i månaden, ett lite mer realistiskt mål. De fyra jag håller på med bör bli klara rätt snart. Några bilder på läget.

1. Beställningen från kunden i USA är en parlor i större storlek från ca 1930 talet med cellulosalack som är tillverkat i Kroatien. Att jag vet det beror på att det fann en liten, liten bit kvar av den saknade pappersetiketten där det stod ”Sisak” som är en stad just i Kroatien!  Stallet var inpassad i en grund urfräsning i locket vilket är en ovanlig detalj. För att få plats med ett intonerat stallben förlängde jag det i framkant. Inuti var den tämligen snabbt och slarvigt byggd med råsågad kerfing och ribbor. Kunden vill få en ny asiatisk greppbräda med massor av pärlemorbling monterad och halsen tunnad på baksidan. Inte direkt i min smak, men kan bli lite kul.

 

2. Den fina Levin parlor gitarren gav inga överraskningar. Den har fått ett replika stall och originalet ska följa med gitarren. Den nya greppbrädan ska få extra *bling* i form av kopior av de pärlemorinläggningar som finns på en Levin mandolingitarr från 1915. Ska tillverkas av Per Marklund med hjälp av hans CNC. Om intresse finns kommer det att finnas några set till försäljning.

 

3. Den extremt gistna gamla Europeiska parlor gitarren saknade stallet. Gjorde en replika utifrån skuggan i locket. De många sprickorna gick ihop fint då biten av locket som var intryckt under greppbrädan och in i ljudhålet lossades från snickarlim och trycktes på rätt ställe. Såg lite hopplöst ut innan! Ju torrare träet är desto bättre brukar de låta 😉

 

4. Den här köptes för 55 kr på Erikshjälpen. Den har antagligen utsatts för två renoveringar. Den väldigt spruckna botten hade fått trästickor inlimmade i sprickorna, blivit putsad och omlackad på ett helt OK sätt, antagligen av en möbelsnickare. Sidan fick också ett faner med ögonlönn pålimmat, faneret täckte skarven mellan botten och sida och var i ett skick som inte gick att reparera. Spettade lös faneret och slipade både botten och sidorna trärena för en gångs skull. Ska få ny spritlack. Fanéret tillför inget till klangen, tvärtom. Sidan var tjock, ca 2 mm och tålde slipning bra. Stallet var borta och en replika gjordes efter skuggan i locket. Man hade monterat en Levin stränghållare från 1940-talet och gjort ett stall i gran(!) då stallet lossnade. Ett jobb gjort av någon som inte visste vad han gjorde.

Samtliga bottnar tunnades mer eller mindre och fick fyra ribbor där den tredje är platt. Ladder bracing i samtliga lock. Alla utom Kroatien gitarren fick en K&K monterad.

En sak som är ny i den här batchen är att jag förvärmer hela locket och botten ett par minuter med värmepistolen på 300 grader innan jag limmar ribbor. Är också mer noga med att inte blöta träet när jag limmar och torkar bort överflödigt lim. Träet dras ihop av uttorkningen och värmen och fixeras sen i det läget av limmet vilket borde göra gitarren mindre känslig för torka och behålla den kurvatur som ribborna ger bättre.

GG114, George Bauer ca 1890

Det här var en långliggare, men nu är den klar. Precis som den andra George Bauer gitarren jag renoverade nyligen var den i dåligt skick. Den svarta massan runt pärlemorinläggningarna längs kanten av locket var borta eller lös. Locket saknade också fläckvis en del av dekorlisterna. Locket hade lossnat från delar av sidan. Botten var sprucken och i två delar när jag tog lös den. Fattades lite rosewood faner på huvudet. Halsen lite böjd och behövde sättas om som vanligt, men i övrigt var den i riktigt bra skick. Kunden ville ha den som nylonsträngad vilket passade bra då locket var tunt, det innebar att jag kunde använda ladder bracing som den hade i original.

Originalstallet fanns också. Tyvärr sprack den då jag strängade upp då den var extremt smal och det fanns för lite trä framför stallbenet. Gjorde en bredare replika på stallet i ebenholts.

Botten fick behålla originalribborna, fyra stycken där de två nedersta var platta som på en Martin. Alla ribbor i locket byttes ut till nya, jag ändrade mönstret till min vanliga ladder braced variant med A-frame runt locket och stallplatta i gran.

Kunden villa ha komposit stallben och ”turbo pluggar” vilket monterades in. Gjorde en designändring på stallbenet och avslutade stallbenet med solitt ben istället för gran som jag gjort tidigare. Hållbarare och snyggare och som jag kommer att göra i fortsättningen.

Ingen översadelintonering på den här då den skulle strängas upp med sensträngar vars intonering inte är att lita på 🙂

Fick jobba extra med att få halsens vinkel helt rätt, nylonsträngar ska ha högre stränghöjd än jag är van vid. Blev 2.9 mm vid 12:e för tjocka E-strängen och 2.7 mm tunna e. Höjden över 1:a bandet gör jag en tiondel högre än på en stålsträngad.

En bit av bindningen runt botten saknades så det fick bli en ny bindning i celluloid, fick bra material av Per Marklund. Fräste runtom efter bottenlimningen med min nya fräsjigg för bindningar som jag köpt av Stewmac och limmade med ”Duco Cement” köpt via eBay från USA. Samma lim som det gamla Karlssons Klister. Väldigt bra för celluloid och också några typer av plastbindningar då den smälter ytan på bindningen.

Pärlemorbitarna i locket var extremt tunna. Man hade limmat på en liten bit trä i kanalen för att lyfta upp pärlermorbiten i jämnhöjd med lockets översida. Sedan fyllt på med svart ”klet” som bestod av hudlim och ebenholtsdamm. Jag använde dessutom lampsvärta, ett svart pulver av nanopartiklar. Per Marklund hjälpte mig att tillverka nya tjockare pärlemorbitar i rätt storlek med hjälp av hans CNC, en mycket praktisk maskin! Gjorde misstaget att limma pärlemorbitarna med superlim. Det visade sig att det svarta ”kletet” inte ville fästa på superlimmet, men jag löste det med mer superlim där det svarta ville lossna. Jag lät originalet vara kvar vid rosetten, den nya dekorationen runt kanten av locket blev lagom bra med lite sprickor och gropar och liknade originalet vilket passade bra på gitarren!

Strängade på ett set vanliga medium nylonsträngar och intonerade stallbenet som vanligt. Är ovan med nylonsträngade gitarrer och kan inte säga så mycket om hur den låter förutom att den har en väldigt bra sustain, bland det längsta jag haft på en GammelGura. Måste vara ett bra tecken! Får jag feedback från kunden ska jag lägga till några rader.


Fick ett mail från köparen:


”Gitarren kom i förgår, nu har jag haft lite tid för att spela på den.
Snygg är den, bra gjort med allt utsmyckningar!

Ljudet är mycket bra, långt och klar. Det förblir distinkt i polifoni – kanske tack var din komposit stallben?
Reglaget är bra. Diskant strängen kanske lite nära kanten – det åker ut ibland, men kanske är det bara att vara försiktigare. Man ska vänja sig vid V formad hals, men det är schyst att spela med, tillsammans med ganska bred greppbräda.

Stallet ser lite nytt ut, förstås. översadel lite för vit. (Om man absolut vill få fram kritik…)

Gitarren är cool, och låter bra, med nåt definitift exotiskt -amerikanskt?
Hittade en samling 1800 talet Amerikansk gitarr musik, som gitarren passar bra ihop med 🙂

Det komposita stallbenet ger mycket riktigt bättre strängseparation, ”turbopluggarna” gör klangen klarare. Väldigt tydligt på stålsträngade gitarrer, men det verkar funka hyfsat på nylon också 🙂

GG111, Frans Feilnreiter ”1833”

Den här gitarren köptes av en Tysk storsamlare, och han ansåg att den var från sekelskiftet 1900 trots att det står ”Frans Feilnreiter Wien 1833” på etiketten. När den blev klar gjorde jag en sökning på namnet ”Frans Feilnreiter” och det visade sig att den här byggaren avled 1866! Den här etiketten ser inte riktigt ut som de jag sett på bild, dessutom stavades ”Frans” som ”Franz”. Håller med samlaren om att den ser ut som om den skulle vara från sekelskiftet. Stämskruvarna var i fyra delar men alla delarna av den lite äldre typen från 1890-1910. Originalen kanske har bytts ut men varför ersätta med stämskruvar som inte var hela?

Samtidigt har kroppen en patina som mycket väl skulle kunna vara från 1833. Kanske är den en förfalskad etikett typ de Stradivarius etiketter som sitter i sekelskiftesfioler. Men det kan också vara äkta vara! Gitarren är en liten gåta.

Behandlade gitarren som om den vore en billig postordergitarr från sekelskiftet och gav den en sedvanlig GammelGura behandling. Den fick en ny greppbräda och ett replika stall och nya stämskruvar. Alla ribbor inuti nya, kolfiberstav i halsen och översadelintonering, komposit stallben och pluggar. Halsen fick ny svart färg och kroppen ett lager klar spritlack. En K&K mick monterades. Etiketten ångades lös och botten tunnades ned till strax under 3 mm.

Kunden ville ha speciella band som var rejält tilltagen, 1.5 mm höga och 3 mm breda. Går bra att spela på, men jag föredrar måtten på Dunlop mässingsbanden (1 x 2.2 mm).

Den var tämligen hel förutom att en bit av locket runt ljudhålet vid änden av greppbrädan saknades. Ersatte med en bit från ett kasserat gammalt parlor lock. Några få sprickor i locket fick limmas också.

Det borde varit en problemfri resa, men jag fick göra om halslimningen som inte blev som jag ville ha den. Tänkte inte på de högre banden och missade lite med placeringen av greppbrädan och kom för nära strängpinnarna på originalstallet med intoneringspunkterna. Lade in en 2 mm lönnplatta i halsfickan för att flytta fram intoneringspunkterna på stallbenet. Gjorde ett försök att rädda originalstallet i lönn, men när jag strängade upp gav den mjuka lönnen framför stallbenet efter för vridkraften från strängarna. Gjorde därför en replika i ebenholts med strängpinnarna ett par mm längre ned. Inte nog med det, D strängen i det strängset jag mätte upp intoneringen med var inte som den skulle. Fick göra om översadeln också. Intoneringen blev i alla fall väldigt bra till slut. Man lär sig.

Lacken på locket hade en struktur som liknar läder. Charmigt tycker jag 🙂

Gitarren låter som en GammelGura brukar, dvs bra. Den här har mycket kärna i ljudet men inte så mycket bas. Ett ljud som jag personligen gillar!

   

 

Norman Wood 1977

En intressant gitarr har passerat lokalen. Byggd av den egensinniga engelsmannen Norman Wood 1977. Hittade en artikel om honom i en engelsk gitarrtidning om jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg. I början av tidningen fanns en liten text till om honom 🙂

Nåväl. Gitarren hade några problem. Locket hade ett par sprickor och halsen hade vikt in sig lite i ljudhålet med hög stränghöjd som följd. Den hade reparerats tidigare och en bred bit mahogny hade limmats in i en spricka bakom stallet. Antingen hade en undersadelmick monterats då, eller också var det original. Skulle i vilket fall bytas ut till en K&K mick. Möjligen hade banden i form av rundstavar i nickelsilver stål kronats.

För att komma åt inuti och för att kunna åtgärda det insjunkna locket runt ljudhålet öppnade jag upp botten. Lite knepigt då bindningen runt botten inte var en helträ list utan två lager tunn lönnfaner. Mahogny är också besvärligt då den har en konsistens som liknar knäckebröd, brukar vara svårt att få lös limmade bottnar hela. Den här gången gick det riktigt bra. Fräste bort den gamla listen så jag kunde se fogen. Limmet var antagligen snickarlim och även om det satt hårt reagerade det på värme och vatten.

Alla ribbor inuti var i mahogny (lock, sida och botten var också i samma träslag), det verkar som han inte tyckte om gran! Ribbningen var annorlunda med en gles fan-bracing nedanför ljudhålet med en stallplatta i lönn. Den glesa ribbningen var nog huvudorsaken till att locket hade spruckit, man bör binda ihop locket tvärs fibrerna med ribbor och inte lämna stora ytor utan förstärkning.

Förstärkte halsklossen som var klen med några extra träbitar och bytte den översta ribban och förstärkningarna bredvid ljudhålet till en A frame, limmade också in några remsor gran tvärs fibrerna på locket för att undvika nya sprickor.

Halsen plockades lös, vilket visade sig vara onödigt då det bara var att limma tillbaka den för att få rätt stränghöjd. Dove tailen i halsfoten var helt rak vilket innebar att man fick dra upp den hela vägen innan den lossnade. Greppbrädan var tjock och i ett grönaktigt väldigt hårt träslag (Lignum vitae?) med ett tunt rosewood faner överst. Halsen i massiv rosewood, huvudet mahogny.

Banden/stavarna längs ned lossnade lite av värmen när jag värmde lös halsen, fick värma och dra åt ordentligt för att få ned dom på rätt höjd igen. Ska man lossa halsen på en sån här ska man bara värma i själva fogen (värma stekspaden på ett strykjärn) och inte banden.

Skaffade lönnfaner i en rulle och skar till 6 lagom breda bindningar runt botten, behövde tre lager för att bygga upp listen. Fräste diket och täckte det med gladpack. Limmade sen alla tre lagren samtidigt med varmt hudlim i diket för att ge listen sin form. Gladpacken gjorde att jag kunde lossa den hoplimmade listen, göra den jämnare och slutligen limma listerna på plats. Ett sätt att tillverka en list utan att behöva värma och forma trä. Inte lika bra och ungefär samma jobb som att använda solida trälister.

Fick krona topparna på rundstavarna, strängade på med Newtone Masterclass 0.11. Banden i form av rundstavar fungerade men allt extrajobb med den lösningen är knappast värt besväret. Möjligen bra på en Django gitarr där man vill ha hårdast möjliga attack och högsta volym, den stora massan i banden jämfört med vanliga band borde ge bättre attack när man spelar med ett tjockt plektrum.

En udda detalj var att strängpinnarna lutade framåt(!) i strängpinnhålen. Har inte lyckats klura ut varför.

Baksidan var nog mest konstig. Behövdes inga ribbor, men den var också tämligen ”död”. Nästan ingen skillnad i ljudet om man lät botten vila mot magen eller inte.

Gitarren var oljad och jag lade på ett par tunna varv True Oil för att snygga till den nya listen och lagningarna. Blankt blev det.

Det är en stor gitarr, 105 cm lång, locket 42 cm på bredaste stället och sargen är nästan 10 cm bred. Bulan på baksidan ca 2 cm hög. Caset som följde med gitarren (i bajsbrun 1970-tals hårdplast) var specialtillverkad med en extra utbuktning för botten 🙂

Efter tre dagars vibrering  öppnade den upp sig och låter faktiskt riktigt bra. Bekväm att spela på. Låter ungefär som en riktigt bra archtopgitarr, inte överdriven bas, hård attack och bra volym. Men samtidigt lite klang från ett fast stall. Den väldigt tunna och platta halsen var lite väl fyrkantig, men fungerade bra att spela på. Jag klagar mest på att den inte stämmer på ackorden, men det gör ju ingen gitarr som inte har en översadelintonering.

Finns kanske inte mycket att ta med sig från den här, men det var kul att få se någonting annorlunda! 🙂