Min spelkompis Björn Sohlin kom med släktens festinstrument från tidigt 1920-tal och framåt för reparation. Den var milt sagt härjad – faktiskt en av de mest misshandlade gitarrer jag sett! Hittade igen några bilder på telefonen som jag fick från Björn innan jag började jobba med den 🙂

Här är lite bilder på den innan renoveringen, jag hann dra bort Gaffatejp från botten och montera lös översadel, strängpinnar och stämskruvarna innan jag tog bilderna.

Den hade utsatts för tidigare reparationer, en av stämskruvarna saknade knopp, men hade en metallkrok fastlödd istället (fick inte med den på bild). Jag har aldrig sett en så sönderklöst greppbräda, flera mm djupa spelgropar! Årtalet var obestämt då serienumret inte gick att tyda, men proveniensen sa tidigt 1920-tal vilket stämmer bra. I botten fanns Levin’s brännstämpel, en liten bit av originaletiketten från återförsäljaren där det står Finspång – jag har sett såna tidigare. Samt en snygg reparationsetikett från 1977. Jag hoppas att det var några andra amatörer som spikade fast botten och använde Karlssons klister som lim! Nån hade också penslat på nån sorts modern lack på botten och sida, som tur var inte på locket eller halsen.

Min mission med den här var att behålla så mycket som möjligt av det härjade utseendet, men göra den fullt spelbar. Den rekordslitna brädan skulle behållas, det nedhyvlade och brunbetsade stallet och översadeln ersattes med original från tidigare renoveringar. Halsen fick en kolfiberstav och ribborna byttes ut som vanligt.

Greppbrädan lossades med värme från mitt resestrykjärn, en Stewmac ”dubbelkniv” och lite vatten. Jag har skaffat små behändiga skrapare, vilka kom bra till pass för att skrapa bort snickarlimmet som först blötts upp med en blöt papperstuss. Nån hade eldat på ena kanten av greppbrädan!

Halsen hade limmats om ett par gånger, en hel del virke från halsklossen följde med.

Inuti fanns det en hel del limkladd och dessutom några spikar genom botten!

Det återanvända stall originalet från en tidigare renovering hade för stora pinnhål. Hålen pluggades och den svarta färgen sandades bort. Det för höga stallet hyvlades ned till lagom höjd och planades ut på toppen för ett stallben. Det gamla stallet hade två skruvar som inte behövs.

Halsen var i poppel och förvånansvärt rak, men kolfiberstaven är ett måste. Då jag behöll greppbrädan med sin bandplacering och limmade stallet på samma plats, var jag tvungen att göra halsens infästning 4 mm djupare för att få plats med ett intonerat stallben istället för den sämre konstruktionen med ett långt band som stallben längst fram på stallet. Hela gitarren blev 4 mm kortare, men nu stämmer intoneringen.

Greppbrädans gropar fylldes i med superlim – en halv flaska! Hela ytan mellan 1:a och 2:a bandet består numera av plast. Här gjorde jag en miss, eller snarare fick lära mig någonting nytt, det blev luftbubblor i det tjocka limmet längst ned. Man ska använda tunt superlim först av allt för att fylla ut de luftfyllda porerna i  träet innan man lägger på det tjocka lagret av lim fick jag lära mig. Men med tanke på gitarrens skick i övrigt adderade jag bara lite mer patina och det fick vara som det blev 🙂 Brädan fick nya band.

Den moderna lacken gick bra att skala av då den inte fäste bra på den gamla lacken. Hälften av den lacken kunde plockas bort genom att tejpa på och av vanlig packtejp, resten fick skrapas bort med  rakblad. Hela gitarren blev sen betsad med vattenbaserad bets och/eller snabboxiderad med kaliumpermanganat i alla dings. Därefter fick hela gitarren ett varv spritlack som sedan mattade ned med stålull och handpolerades upp till lagom shine.

Botten tunnades i en valsputs, men innan dess räddades de två etiketterna. Även locket tunnades en halv mm på insidan. Reparationsetiketten från 1977 limmades längre in i gitarren. Bortsett från översadelintonering och segmenterat stallben var det en komplett GammelGura renovering, den fick en etikett att komplettera de andra med. Botten hade krympt rejält och lossnat i mittenfogen. För att kompensera de 3 mm som fattades på bredden fick botten en bindning runtom i rosewood.

Den lät helt OK när den blev klar, men jag saknade den rena tonen från översadelintoneringen. Gitarren har presenterats för släkten som gillade hur den blev. Den kommer säkert att hanteras på fler fester framöver, förhoppningsvis håller den 100 år till 🙂 Hälkappan hade glömts bort när jag tog bilderna, men limmades tillbaka innan den levererades.

Efter lackningen blev serienumret tydligare. Jag tycker mig ana 34420, vilket innebär 1917.

Ett av mina egna projekt blev klar i långhelgen. En LTS-5 Levin 12:a, en gitarrmodell som jag har lite historia med. Dessutom gjorde jag en Levin Mandolin från 1953 spelbar för Andreas Nilsson som just nu spelar in i min hemmastudio.

Det här var andra instrument jag köpte (den första var en nylonsträngad Levin LG-17). En tolvsträngad LTS-4 med platt huvud. Den köptes begagnad i en butik i Stockholm ca 1985. Den var i dåligt skick och behövde repareras innan jag kunde hämta ut den. Jag minns att den kostade 1000 kr. Halsomsättningen som gjordes blev inte helt lyckad och när jag spelade på den ett tag var stränghöjden plågsamt hög. Den var min huvudgitarr några år innan jag skaffade en mer lättspelad gitarr, nån dreadnought variant från Japan tror jag att det var. I vanlig ordning kunde jag inte hålla fingrarna borta och plektrumskyddet i plast byttes ut till teak-fanér som fanns i familjens ägo. Inte särskilt snyggt och inget jag skulle göra om!

På den tiden visste jag inte att det fanns lättspelade gitarrer som dessutom lät bra och jag brydde mig inte särskilt mycket om stämningen (vilket för övrigt i princip var omöjligt att få till då intoneringen var helt off pga den höga stränghöjden). Att den bara lät sträng var inget hinder och det blev ett helt gäng låtar skrivna med den. Den gitarren finns fortfarande kvar i förrådet och nån dag kanske jag tar mig an den.

2014 renoverade jag en LTS-5  från 1962 för Pelle Henriksson’s studio  i Umeå. När jag öppnade upp den blev jag förvånad när jag såg att den hade en jättestor 5 mm tjock plywoodplatta under stallet tvärs över locket! Inte undra på att den var i bra skick men bara lät sträng.

En LTS-5 1966 i bra skick blev nyligen inköpt på auktion av Greger Wickberg, en vän och musiker här i Örnsköldsvik. Det visade sig att den behövde halsomsättning och allmän lagning, det slutade med att jag köpte den för samma summa som vid auktionen; 3000 kr. Eftersom jag vet att det finns en stor potential gömd bakom det trista ljudet av sträng, ville jag ha den som ett komplement i min egen hemmastudio. Jag hade ingen 12:a som jag kunde eller ville spela på.

Den här modellen är väldigt knepig. Allt trä är av allra högsta klass med imponerande flammig lönn i botten, men ljudet saboteras totalt av ribbningen i locket. Då de låter så illa i original är det sällan dyra att köpa in, trots att de var dyra när de såldes. Av nån anledning tog det lång tid innan Levin anammade X-ribbningen för större gitarrer eller 12-strängade med högt strängdrag. Istället limmade man in fler och tjockare ladder-brace ribbor, eller som i den från 1962, en rejäl plywood platta för att det skulle hålla!

Bindningen satt som berg, den offrades och frästes bort runt botten för att komma åt limfogen mellan botten och sida. Cellulosalack spricker lätt när man försöker bända loss bindningar med rakblad och en ny ”gulnad” bindning i plast ser precis lika bra ut som originalet. Limmet satt så hårt att jag inte kunde sära fogen utan att göra sprickor i cellulosalacken, så halva botten sågades loss genom kerfingen. Väl öppen kunde jag konstatera att ribbningen i locket var som ett dåligt skämt med hela 9 stycken kraftiga klossar till tvärribbor, 4 av dom ersatta plywoodplattan i den förra jag renoverade. Även ribborna satt som berg med det moderna lim som Levin använde i mitten av 1960-talet och jag fick använda en hovtång, knivar och hyvlar för att rensa locket från alla ribbor.

Halsen saknar helt infästning/dovetail och hålls bara fast med två muttrar och limmet under greppbrädan på locket. Muttrarna är fästa i samma järnstång som även fungerar som dragstång under greppbrädan. För att göra jobbet enklare fick dragstången/infästningen vara kvar, det fungerar helt OK på en stor gitarr. Greppbrädan fick sitta fast för en gångs skull. Stämskruvarna fungerande OK men inte bra, jag har beställt nya Golden Age som ska ersätta dom när jag får hem dom. Knopparna är lite väl breda på originalen och man klämmer nästan fingrarna när man ska stämma. De blev bättre efter en rengöring och inoljning, men fortfarande inte helt bra.

Nya ribbor tillverkades och limmades in i lock och botten. Ny kerfing limmades in runt botten och en K&K mick monterades. Då botten skulle fräsas runt om för en ny bindning behövde jag inte passa in botten speciellt noga mot sargen. Sargen hade sprickor på ömse sidor om bottenklossen och lönnfaner limmades in tvärs sprickorna. Botten hade krympt och en del av botten stack ut i midjan, som det oftast blir när en krympt botten ska limmas tillbaka utan att tvinga den på plats och bygga in spänningar.

Numera gör jag alla X-ribbning som ett dubbelt X. Har aldrig insett storheten i de två sneda ribborna i en standard Martin ribbning, vilket ofta medför att locket buktar upp bakom stallet pga strängdraget. Dubbel X har ett oförtjänt dåligt rykte sen Gibson använde den men gjorde båda X:en alldeles för kraftiga. Det mindre X:et bakom stallet ska göras betydlig klenare.

Stallet, i äkta BRW, modifierades kraftigt på samma sätt som 2014. Mittendelen av det klassiskt inspirerade string-through stallet frästes ned till ca 3 mm tjocklek från stallbenet och bakåt och en L-formad passbit limmades fast ovanpå. Tyvärr tog jag inga bra bilder på tillverkningen av stallet. Två strängar ryms i varje strängpinnhål och korta bitar av en 3 mm tjock metallstång ser till att strängarna får rätt separation över stallbenet. Det är lite besvärligare än vanligt att stränga på, men ser man bara till att båda strängkulorna trycks in i hålet innan man monterar strängpinnen och drar fast strängarna mot stallplattan är det inga problem. Principen fungerar bra, det kanske tar en dag extra innan alla strängarna ”satt sig”, men sen håller den stämningen. När jag gjorde mitt segmenterade stallben fick jag göra 8 mm breda benstolpar för att båda strängarna skulle rymmas ovanpå.

Greppbrädans förlängning på locket behövde en triangulär shim under greppbrädan efter omsättningen för att undvika en alltför stor ”slope off”.

En ny bindning i plast runt botten limmades in efter fräsning.

Då greppbrädan hade en vit bindning längs kanterna fräste jag ur spåren för banden med hjälp av en liten fräs och min Proxxon dremel. Jag passade på när greppbrädan slipats in till 0,15 mm relief i min Stewmac jigg. De fula plastdottarna i greppbrädan ersattes samtidigt med äkta pärlemor.

Banden, där tangen på båda ändarna knipsats av, monterades i min enkla plank-jigg. När jag bandade på nära infästningen av kroppen med min bandpress, hörde jag ett oväntat ljud. Då halsen bara sitter fast i muttrarna och inte har någonting rejält som håller emot trycket från bandpressen hade halsfoten glidit ned längs sargen några tiondelar och böjt greppbrädan. Det gick i alla fall bra att tvinga tillbaka halsen i rätt läge och säkra upp halsen med en passbit under halsfoten.

Hela gitarren mattades ned med Trollull 000 och penslades med ett varv tunn spritlack. Spritlack består mest av shellac och fäster bra på allt. Spritlacken blir extremt blank, för att få tillbaka originalutseendet mattas spritlacken ned med samma Trollull efter att den fått torka över natten. En matt glans kan sen poleras upp via friktion med ett par sönderklippta vita tubsockar. När lacken inte är riktigt härdad och fortfarande lite seg kan man inte få upp glansen helt, men man kan polera en gång till efter ca en månad då lacken är helt härdad för att få lite mer blankhet.

Gitarren strängades på med light stålsträngar, ett 0.09 set, och mättes upp för intonering. Det senare var ett drygt jobb då det var dubbelt så många strängar! De flesta tunna strängarna intonerade ungefär som de tjockare, undantaget var tjocka E strängen där det var en skillnad på ett par mm vid intoneringen av översadeln.

Jag är mycket nöjd med resultatet. Den låter väldigt högt och bra och har en unikt bra intonering för en 12:a! Den har ett fast och rent ljud istället för det vanliga sammelsuriet av kling&klang.

Samtidigt bandade jag om, bytte stämskruvar och snyggade till en Levin Madolin modell 53 från 1953. Även den blev bra. Här är några bilder på den och de två tillsammans. Stor& liten 🙂

Båda vibrerades in som vanligt i tre dygn för bästa ljud. När jag stänger skåpet hörs inte mycket av det störande surrande ljudet.

Jag har många färdiga GammelGura som inte blivit omskrivna,  några av dom ska jag försöka ge lite tid men knappast alla. För att börja nånstans gräver jag där jag står med de två senaste klara. Båda mellanstora Levin av modell 14 ”Princess”. De här är inte de första som blivit GammelGura och antagligen inte de sista. De brukar bli riktigt bra.

En illa dold hemlighet med de här är att många har äkta BRW i greppbrädan! Så också med de här två. Mycket vackert och väldoftande trä. BRW är för det mesta mörkare och brunare än den rosewood man kan få tag på numera. Jag letade fram två extra mörka blanks till de nya stallen som jag tillverkade för båda för att matcha greppbrädorna.

Det skiljer 10 år mellan gitarrerna. Den från 1939 har en typisk sunburst och ett enkelt och rakt huvud. Botten och sida är i lönn och en hals i mjuk poppel. Stämskruvarna, som byttes ut, var 3-on-a-plate.

Den från 1949 var naturfärgad och med det större och svängda huvudet samt botten och sida i mahogny och en hals i lönn. Stämskruvarna var lösa (och glappa), även de byttes ut till Stewmacs Golden Age replikas. Båda har samma enkla ”Levin” dekal på huvudet och en ”1 år garanti” etikett i botten. Den från 1949 hade också en pampig rosett och vit bindning runt botten, inte bara runt locket. Greppbrädan och huvudet hade också en vit bindning runtom. Halsfoten var betydligt svagare och tunnare på mitten i ett försök att efterlikna en klassisk gitarr.

Jag gillar det enkla i den från 1939, men allt extra *bling*, inklusive den röda betsen på mahognyn, på den från 1949 hänger ihop och jag kan tycka att även den ser bra ut.

Jag tog lite bilder under tiden jag jobbade parallellt med båda. Den från 1949 hade modernare lim och var svår att få isär. En miss hände när jag skulle lossa halsen, halsfoten gick av på det svagaste stället på mitten. Det är inte första gången det händer med en svag halsfot och modernt lim… Men det går bra att limma ihop bitarna och förstärka hela halsfoten med en genomgående 8 mm rundstav i björk när det händer. Vis av tidigare erfarenhet av mahogny, som är lös, nästan som knäckebröd, sågade jag av botten precis under bottenbindningen. Då får man två pusselbitar som relativt enkelt kan limmas ihop, samtidigt som bottenbindningen får sitta kvar utan att den spröda lacken flisas upp när man lossar bindningen.

Greppbrädan hade krympt lite på bredden och bindningen var sliten, det blev en lite tjockare ny bindning runtom.

Den från 1939 hade öppnats upp tidigare och kerfingen var i dåligt skick. Jag limmade in ny kerfing runtom i min jigg där jag först spänner fast kroppen så att formen behålls innan jag skrotar bort den gamla och limmar in den nya.

Även stallet hade limmats om och locket var skadat under det. Jag fällde in ny gran med ådringen åt rätt håll under nästan hela stallet. Det nya stallet gjordes några mm bredare och baksidan av stallet kunde limmas ovanpå lock-granen, vilket minskar risken att den inlimmade biten lossnar av strängdraget. Både shim och stall limmades med färskt varmt hudlim.

Botten fick nya ribbor, den från 1939 kunde jag tunna botten på också. Både locken tunnades ned ca 0,5 mm till ca 3 mm. Botten-limningen på 1949 gick utan problem i min jigg. Båda fick en K&K mick installerad.

Halslimningarna blev lyckade på båda med stallben ca 4 mm höga över stallet.

Båda blev uppmätta för översadelintonering. Den från 1939 behövde bara små justeringar på översadeln medan den från 1949 behövde mer, speciellt på D-strängen. Båda greppbrädorna fick en 16″ relief inslipad i greppbrädan. Plastinläggen på den från 1949 byttes ut till äkta pärlemor.

Med både banden på originalbrädan och stallet fastlåsta i sin position, fick jag inte chansen att matcha banden på brädan mot mensuren som jag brukar då jag sågar upp för banden på en ny bräda. På den från 1939 blev jag tvungen att limma om och flytta fram brädan en extra gång då intoneringen på stallbenet visade sig hamna för nära framkanten på stallet. Men det gick bra det med, bara lite bortkastat jobb då jag måste banda om och krona banden en gång till.

Båda strängades upp med low tension Newtone Heritage 0.12, vilka kan bytas ut till valfri standard 0.11 sträng med samma tension. Båda låter mycket bra. Jag kan tycka att den från 1939 är lite ”torrare” i tonen med högre upplevd volym och den från 1949 lite mer ”yvig” med mindre mellanregister. Jag kan inte bestämma mig för vad som låter bäst 🙂

Min lampa med svanhals från IKEA för att ge belysning inuti en gitarr gick sönder. Surfade lite på nätet och hittade en bättre lösning med en liten USB spotlight och en USB laddare inköpt från Svenska Amazon. En enkel modifiering med en gummi- och stålbricka (som skruvades fast i en sandwich) gjorde att jag kan fästa lampan på sargen med en supermagnet utifrån och dessutom rikta ljuset dit jag vill då lampan kan justeras. Jag borrade och gängade två hål i brickan för metallskruvar och kapade skruvarna jäms med ytan på brickan. Sladden, som har två tunna trådar längst in som lätt kan gå av, kläms fast under brickan. 

Demonstrerar lampan på en GammelGura som ännu inte fått botten limmad.

Här är den på riktigt inuti i en Levin 1906. Den funkar jättebra, den är inte i vägen inuti, ger ett stabilt sken och man kan placera den där man vill.

Edit:  Nu har jag testat den ett antal gånger och den är fantastiskt bra! Helt överlägsen alla andra sätt att belysa insidan av en gitarr som jag testat. En sista detalj är att jag skyddar lacken på sargens utsida genom att tejpa på en utstansad rund bit gaffa-tejp på båda sidorna om magneten utvändigt.

En av de GammelGura jag håller på med just nu är en Levin från 1906. Den hade reparerats tidigare med snickarlim och botten hade lossats. Det gick kanske inte så lätt då hela kerfingen i segmenterad poppel var både skadad och lös. Det enda vettiga var att byta ut kerfingen, något som man sällan behöver göra. Det man inte vill när man limmar om kerfingen är att formen på sargen ska ändras. Om sargen är mjuk flexibel, t.ex. om den är tillverkad av mahogny, är det väldigt lätt hänt. En björksarg, som den på Levinen, är stabilare, men det finns alltid en risk att man formar om sargen så att botten inte passar när den ska limmas tillbaka.

Nu fick jag användning av min speciella jigg för att limma om kerfing. Det är en variant på min bottenlimning jigg, jag använder samma bottenplatta men andra mothåll runt om. Plattan är en 12 mm tjock mjuk plywood skiva med distanslister limmade på baksidan så att inte skruvarna når bordsytan. När den blir alltför sliten av alla skruvhålen byts den ut till en ny.

Mothållen är till för att ge stöd till sargen runtom innan den gamla kerfingen plockas lös. Med ett riktigt tunt bladmått kan jag se till att alla mothållen precis ger stöd till sargen genom att justera skruvarna. Det tar lite längre tid att montera upp den här jiggen jämfört med bottenlimningen då varje mothåll fästs med två skruvar istället för en. För att justera höjden använder jag tre bänkpuckar med mjuk yta och ett urval av runda mellanlägg i olika tjocklek som jag tillverkat med en hålborr för väggkontakter. Man vill att mothållen ska hamna nära den övre kanten av sargen.

Väl på plats rensas den gamla kerfingen bort med hjälp av en vass kniv. Limytan snyggas till med sandpapper. Jiggen ser till att sargen behåller formen medan man jobbar. Den nya kerfingen, som är inköpt på nätet men liknar originalet, limmas med varmt hudlim och kläms fast med ett gäng små och starka ”klädnypor”.  För att hålla gitarrkroppen på plats använder jag ett par praktiska hantelvikter.

En sak som jag börjat med det senaste året är att se till att toppen på kerfingen och sargen får samma lutning som radiusen på botten, i mitt fall 20″. Tidigare har jag bara använt ögonmåttet, nu har jag några nya verktyg som gör ett bättre jobb.

Kerfingen limmas lite ovanför kanten på sargen, det utskjutande materialet grovrensas med en liten behändig matthyvel (som jag justerat så den tar ca 0.2 mm per hyvling) och får en första formning med en planka med ett självhäftande grovt sandpapper. Plankan har formats till en 20″ böjd radius på mitten.

Därefter fäster jag kroppen mot bordet så den inte kan röra sig och ”kör bussratt” med en inköpt 20″ radiusplatta med ett grovt sandpapper. Plattan placeras över mitten av kroppen och roteras fram och tillbaka.

När hela sargen och klossarna är sandade har man en perfekt lutande och plan yta runtom att limma botten mot.

Det var länge sen jag skrev ett blogginlägg. Anledningen till det är att jag ägnade mycket av förra året till andra saker än GammelGura. I princip gick jag ned till halvtid i lokalen. En hel del av den tiden i lokalen ägnades också till att göra klar mer eller mindre avancerade reparationer som samlats på hög under åren. Trots det har det blivit ett antal färdiga GammelGura som inte presenterats på min blogg.

Mitt nyfunna intresse av att spela och komponera min musik och jobba med hemmastudion var några av de saker som jag ägnade mig åt istället för GammelGura jobbet. Gamla låtar har plockats fram och arrangerats, texterna har hamnat i min masterpärm. Ca 200 av de ca 400 låtarna från förr har snyggats till så långt. Jag har också lagt tid på att få ordning på alla mina prylar, varje låda i lägenheten har tömts och sorterats, varje garderob rensats från allt onödigt. Några turer till återvinningsstationen senare har jag både bättre ordning och mer plats för nya prylar. Nya dyra hårdvaror har köpts in till min hemmastudio som nu känns klar för inspelningar av demos av mina låtar. En ny seriös inspelning med Roger & Raketerna är också planerad framöver.

Ändå mer tidskrävande har det varit att få ordning på hårddisken, flera datorkrascher har inte tagits hand om på rätt sätt genom åren. Dubbletter i många folder kopior behövde rensas bort. En hel ICA kasse CD skivor med diverse backuper och annat har gåtts igenom och allt av värde har sparats. Sammalunda med disketter och kassettband. Jag har fortfarande kvar en hel del jobb med sortering av filerna innan jag är klar med den biten, bland annat allt material från de 5 CD skivor som tillverkats genom åren.

Nu är jag tillbaka i lokalen igen i gammal god stil, målsättningen är att korta den långa kön med GammelGura från tiden innan då jag aldrig tackade nej till nya beställningar – vilket jag borde gjort! Just nu är det beställningsstopp fram till dess kön är nere på ett fåtal GammelGura. Förhoppningsvis ska jag kunna få klar två GammelGura i månaden under året, det är i alla fall målsättningen. Det tar längre tid att göra renoveringarna numera jämfört med när jag började, det finns fler moment att göra och jag är mera noggrann. Just nu håller jag på med fyra GammelGura som är halvvägs klara. Några fanns inte med i kön av olika anledningar – en ska t.ex. bli min lokalgitarr då den förra blev såld (som de ofta blir när de provspelas när jag får besök i  min lokal). Men fortsättningsvis är det datum för beställningen som gäller. Eftersom jag är enda gitarrfixaren i stan numera blir det också en del lokala småjobb med reparationer. Men jag kommer att tacka nej till alla tidskrävande reparationer, fokus ligger på GammelGura kön.

Jag ska också komma igång med bloggen igen, det finns mycket opublicerat material. Bland annat behöver kön gås igenom, jag har inte uppdaterat den på ett halvår. Väntrummet kommer att uppdateras när vintern väl släppt taget.

Det är kul att skriva och jag saknar kontakten med läsarna, men samtidigt är även roliga jobb ett jobb. Nåväl. Min största utmaning är nog att kliva upp på morgonen i tid, när jag väl är på plats i lokalen rullar det på i god fart. Vi får se om jag kan hålla mitt nyårslöfte och få tummen ur i år 🙂

Ända sedan jag började för 10 år sedan har jag använt ett pyramidstall köpt av Stewmac som förlaga för mina egna pyramidstall. Det stallet är baserat på ett Martin stall. Jag gör någonting som mer liknar Levin’s pyramidstall. Levin hade för övrigt två typer av fasta stall på sina parlor gitarrer före 1930, den ena ett pyramidstall, det andra ett enklare stall med tre facetter, två på ändarna och den tredje längs hela baksida. De enklare stallen är klumpigare och fungerar inte så bra med ett stallben, de ersätts alltid med ett pyramidstall. Man kan tillverka pyramidstallen från ett rektangulärt stycke trä med enbart hyvel, rasp och sandpapper. Men jag använder två jiggar för att tillverka stallet snabbare och bättre.

Det första steget är att karva ut två cirkelrunda diken för övergången mellan pyramiderna på änden och mittdelen. Det går att göra för hand med en rund rasp, men det tar lång tid med stor risk för flisor. Numera gör jag en sandwich med två mothåll på ömse sidor om stallämnet med hjälp av två tvingar. En 15 mm forstnerborr i pelarborrmaskinen borrar snabbt ut två diken i stallämnet, ett av de två mothållen offras. Stallet är 3 mm som tunnast i diket, pyramidens bredd  får jag från ett gammalt utbytt Levin stall.

Det två pyramiderna kaps ned på höjden till 7 mm i min lilla bandsåg, de tre facetterna på pyramiden raspas och slipas fram för hand.

En sak som jag har misslyckas med ibland är att ge ytan på mittendelen den böjda form som finns på Stewmac pyramidstall och samtidigt samma tjocklek. Jag behövde en bättre metod och en jigg. Efter lite funderande tog jag ett drastiskt beslut och klöv min gamla referens från Stewmac på mitten! Den hade hanterats och tappats i golvet många gånger och kunde ändå inte användas i en gitarr. De båda halvorna limmades sen fast i en enkel jigg där jag kan slipa toppen på mina pyramidstall till samma böjda form.

Jiggen består av en plywoodplatta där de två halvorna limmades fast och en lönnsticka med ett självhäftande sandpapper som kan glida på toppen av Stewmac stallets två halvor med samma form. Med jiggen kan jag få ytan på mina pyramidstall i rätt böj och jämntjocka – det senare är det jag ibland misslyckats med på fri hand. På bilderna syns det färdiga pyramidstallet i jiggen efter att baksidan av stallet har rundats av –  det sista momentet i tillverkningen.

I det färdiga pyramidstallet borras strängpinnhålen innan limningen på locket beroende på hur trapetsformad greppbrädan är. Jag tejpar en tejp på locket ungefär där stallbenet kommer att hamna och använder en linjal för att följa kanterna på greppbrädan och gör två markeringar på tejpen. Avståndet mellan markeringarna subtraheras med 1 cm vilket ger avståndet mellan centrum på de yttersta strängpinnhålen. Strängarna kommer att hamna ca 5 mm in på greppbrädan vid 12:e bandet. På en Levin parlor är det oftast 68 mm uppmätt på tejpen och 58 mm mellan de två yttersta hålen. Jag borrar hålen i en sned linje som på Stewmac stallet för att göra plats för det intonerade stallbenets lutning.

Jag har just beställt ett nytt Martin stall från Stewmac att använda som referens 🙂

Jag är väldigt nöjd med mitt segmenterade stallben med stolpar i ben och gran däremellan. För ca 10 år sedan var Pyrolytiskt kol en hype som material i stallben. Det var också en av inspirationerna som resulterade i mitt eget segmenterade stallben, PyC användes som små infällda bitar i ett hemligt material, men också i trä.

PyC, som i grund och botten är ren kol som grafit eller diamant i en annan form, finns i två varianter. Dels en mjukare och billig variant, dels en mycket hårdare glasartad variant som är dyrare än guld. Båda används som anoder i litiumbatterier, den glasartade varianten används också som beläggning och slitytor på metallproteser, t.ex hjärtklaffar. Det var den senare som användes i små bitar i de dyra stallbenen som gick under namnet ”Black diamond”. Det blev ingen succé och patentet gick ut 2022. En video var intressant, så jag började forska i saken, kanske skulle PyC kunna ersätta benstolpen? Den unika ”selling pointen” med PyC är att den är ”genomskinlig” och släpper igenom alla frekvenser från strängen. Båda varianterna av PyC har samma akustiska egenskaper.

Billig PyC kunde beställas från Kina i plattor av valfri storlek, jag beställde några plattor som var 5 mm tjocka, samma tjocklek som stolparna i det segmenterade stallbenet. PyC är relativt hård, har en klang och känns alltid kall då den leder värme lika bra som vibrationer. För att kunna kapa till stolpar köptes också en liten fin Proxxon cirkelsåg med diamantklinga.

Ett flertal olika segmenterade stallben tillverkades för min egen GammelGura för att testa olika konfigurationer, solid stolpe, PyC överst på en benstolpe och PyC som en shim under hela stallbenet med benstolpar. Ett stort problem med den billiga varianten är att den är lika svart som blyerts när den slipas, det gick inte att hålla granen vit i ett segmenterat stallben.

Materialet gjorde skillnad, klangen blev väldigt detaljerad och ren, men också artificiellt klinisk med mindre bas (alternativt mer diskant). I jämförelse gav benstolparna en ”luddigare” ton. Men ju mindre PyC jag hade i det segmenterade stallbenet, desto bättre tyckte jag att gitarren lät.

Så, min slutsats är att PyC var intressant, men ingen förbättring. Det positiva är att jag blev bättre på att tillverka segmenterade stallben och att jag nu har en cool liten cirkelsåg. Skönt också att slippa smutsa ned stallbenen med svart kol!

Beställde en ytterst liten bit glasartad PyC, 15 x 15 x 2 mm av ren nyfikenhet för många pengar. Den kom i en stor och fin ask där man fick leta innan man hittade den lilla flisan. Den var svart och hård som glas 🙂

En svensk forskningsrapport finns om man vill veta lite mer om PyC.

Det var ett tag sen senaste blogginlägget, ibland väljer man att göra andra saker. Arbetet har fortsatt i lokalen som förut och både färdiga GammelGura och reparationer har passerat i det tysta. Reparationer har gjorts. Några av mina jiggar, som var fungerande prototyper, har byggts om på riktigt och förfinats. Bättre verktyg har inköpts och metoder finslipats. En del nya idéer har testats, inte alla med bra resultat.

För två år sedan fick jag många GammelGura beställningar som jag tackade ja till utan att tänka mig för. Att säga nej är också ett alternativ. Det har tagit längre tid än jag trodde att korta ned kön, speciellt som jag också hade många vanliga (och en del tidskrävande) reparationsarbeten sen gammalt som också måste bli klara. Just nu är målsättningen att få ned längden på kön och komma ned till en acceptabel väntetid på ca 1 år för nya beställningar. Jag har beställningsstopp för GammelGura för tillfället om man inte är villig att accepterar en lång väntetid.

Nu tänker jag ta upp tråden igen på bloggen och bli flitigare, nu när hjärndimman från pollensäsongen börjat släppa. Jag börjar med den senaste GammelGuran, en sliten och hanterad Europeisk parlor.

Andreas Rydman, som är en av de som driver ”Guitar Geeks Podcast”, skickade tre gamla parlor gitarrer till mig för två år sedan. Alla tre är med i pågående batch om 5 gitarrer, den här är den första av de tre som blivit klar. Alla var för övrigt mer eller mindre ospelbara och dessutom utsatta för tveksamma reparationer med snickarlim. När jag plockade isär dom såg jag också att några var ovanligt slarvigt och snabbt tillverkade. Alla hade omaka stämskruvar, det positiva var att de var kompletta utan saknade delar.

För att effektivisera arbetet brukar jag jobba parallellt med ca 5 gitarrer i en batch till dess alla är halvfärdiga. Gitarrerna plockas isär, sprickor limmas och skador repareras, lock och botten tunnas, kolfiberstaven i halsen monteras, material till greppbräda och stall formas, ribbor tillverkas och limmas och nya stämskruvar monteras. När alla är redo för de sista momenten; bottenlimning, halslimning, stallimning, bandning, uppmätning av intonering, tillverkning av översadel och stallben och lackning, slutför jag gitarrerna en och en. Det sista jobbet brukar ta en vecka eller två, eller i alla fall alltid längre än jag tror. Innan den sista justeringen och kroningen av banden har jag insett att gitarren måste vila över en helg med uppspända strängar under vibration för att sätta sig.

Några extra buckliga bottnar i batchen blöttes upp och fick torka under press. Alla halsar har fått delarna som behövs för monteringen av en kolfiberstav.

Halsarna kläs in med plastfolie då det kladdig epoxilimmet hamnar överallt. Förutom kolfiberstaven; en rundstav i björk att fylla ut hålet i kolfiberstaven med, en bit rundstav i björk för att förstärka den klena halsfoten och ge bättre fäste för en träskruv genom halsklossen inifrån och en täcklist i björk ovanpå kolfiberstaven för att kunna limma greppbrädan med varmt hudlim.

Både botten och lock tunnas ned till just under 3 mm. Botten tunnas i min valsputs, locket är besvärligare men tunnas ned med hyvlar, kniv och en liten elektrisk slipmaskin. Jag har en mätare som kan mäta lockets tjocklek med hjälp av en magnetisk kula på utsidan, utan de hade det varit ett lotteri att tunna ned locket.

Här är jag nästan halvvägs med alla gitarrer i batchen. Alla lock och bottnar fått sina ribbor och halsarna sin kolfiberstav. Återstår urval och tillverkning av ämnen för greppbräda och stall för alla gitarrer innan jag börjar göra gitarrerna klara en i taget.

För en gångs skull kom jag ihåg att ta några bilder innan jag började ta isär, jag hann klippa av strängarna. Varje gitarr får en egen märkt lunchbox i plast för allt smått och gott som plockas lös.

Att ta isär den gick bra, förutom att flisor av den klena kerfingen följde med botten på flera ställen. De olika delarna märker jag  med en bit tejp för att inte blanda ihop gitarrerna i batchen (varav några är väldigt lika varandra).

Stallet och greppbrädan var inte i bra skick och behövde bytas ut, de omaka stämskruvarna ersattes senare med Stewmac Golden Age stämskruvar. En del sprickor hade lagats med snickarlim, men tillräckligt bra för att inte behöva brytas upp, bara snyggas till. Ribban bakom stallplattan är en gammal och mindre bra lösning. Jag skrev ca 1910 på etiketten, men nu när jag skriver detta tror jag att den är lite äldre än så från ca 1900. Botten var krympt och bucklig.

En replika på stallet och en ny greppbräda tillverkades i rosewood. Ribborna som limmats i botten och lock fick sin slutgiltiga form, höjden och ändarna på ribborna snickrades ned så att tapptonen och sustainen jag får genom att tappa hårt med ett finger mot stallet kändes ”rätt”. Laglappar och laglister limmades in över lockets och bottens sprickor. En K&K mick monterades också innan botten limmades med hjälp av varmt hudlim med tillsats av urea (för längre öppentid) i min speciella jigg för bottenlimning.

Jag ägnade en hel dag åt att rikta upp halsen mot stallet, halsen fick också en träskruv monterad genom halsklossen då den hade samma enkla infästning som en Levin utan en äkta dovetail. Det här är ett av de svåraste momenten och tar alltid mycket längre tid än man tror. Även den bästa omsättning kan ibland misslyckas då saker händer när man limmar eller efter några dagar med uppspända strängar. Den här halsen fick jag limma om en gång till efter bandningen, men innan slutjusteringen, då jag slutade med ett 5 mm högt stallben istället för 4 mm. Det gick dock bra att lossa halsen då jag för första gången värmde halsfoten utifrån med min värmelampa, med tålamod och lagom värme som inte smälter lacken når värmen fram till limmet och halsen går att få lös utan större problem. Innan jag lossade halsen mätte jag upp exakt hur mycket jag behövde räta upp halsen för ett ca 4 mm högt stallben.

Bilder på första halslimningen med varmt hudlim, två bladmått på 1 mm simulerar banden och ett bladmått på 0.5 mm brukar behövas ovanpå stallet för att inte få ett för lågt stallben när allt är klart. Den här gången hade det blivit perfekt utan bladmåttet på stallet! Jiggen är bra då man lätt kan justera halsen en aning sida-till-sida med kilar, det är också lättare att tvinga fast greppbrädan på locket.

Halsen bandades och strängades upp samt vibrerades över helgen. Då stallbenet blev för högt limmades halsen om. Kroningen av banden sker i min Stewmac jig med hjälp av en aluminium balk med inslipad negativ relief på 0.15 mm. Genom att slipa längs banden med fint sandpapper får banden samma fina relief som aluminiumbalken och man kan se att alla banden slipats av dammet på sandpapperet. Banden på locket ska också ha en minimal ”slope off” för att inte skramla med låg stränghöjd.

Intoneringen mättes som vanligt upp för varje sträng. Den här hade en ovanligt konfiguration av översadelns intoneringspunkter med mer än 3 mm skillnad mellan A strängens och D strängens intonationspunkt. Då intoneringen blev extrem testade jag med ett par extra A strängar, men med samma resultat.

Med omlimmad hals, nya strängar och justerad översadel och stallben kan jag konstatera att den blev väldigt bra, jag är mycket nöjd med den. Jag gillar det slitna utseendet också 🙂

Då Andreas hämtade den riggades det upp mikrofoner för ett intervju om GammelGura och den här gitarren. Jag pratade på, alldeles för mycket tycker jag! Här finns i alla fall bloggen att lyssna på för den som orkar höra; #399 – Gammelgura

I have to go through the Swedish text and correct the translation manually. This is now done with all the recent and new blog posts. The auto translate don’t understand guitar lingo!