Lärling med Levin och tenor

Hade nyligen en lärling i lokalen. Det var en trevlig vecka som vanligt, denna gång jobbade vi med en Levin parlor från 1912 och vid sidan av en nyare Orpheum tenorgitarr från ca 1950-talet. Jag tog inte mycket bilder medan vi jobbade (lärlingen tog desto fler!), men jag kan redovisa slutresultatet. Levinen, GammelGura 190, blev nästan klar och behövde slutjustering, men tenorgitarren fick jag lägga några dagar till på.

Levinen var i helt OK skick, bara lite mer sprickor i locket än vanligt. Jobbet gick som det skulle, enda problemet var att halsen i mjuk poppel inte fick chansen att sätta sig med uppspända strängar innan vi bandade på. Resultatet blev att halsen böjde upp sig överst när allt var klart och jag fick göra om slipningen av greppbrädan och bandningen.

Stämskruvarna var i bra skick och fick vara kvar, plaketten på baksidan huvudet hade en antydan kvar av trycket. Ett nytt stall och en ny greppbräda med EVO band tillverkades. Översadel och det segmenterade stallben blev intonerade. En K&K mick monterade. Botten var rejält krympt och en mittsticka i rosewood limmades in. Skickades sen i ett nytt gator 3/4 case.

Tenorgitarren var lite ovanlig, i mahogny och i princip en dreadnought kropp med smal tenorhals och fyra stämskruvar. Fin rosewood i både greppbräda och stall. Haltar kanske lite i formspråket.

Det klumpiga och fastskruvade stallet återanvändes efter lite hyvlande, skruvarna ersattes med pärlemordottar (stallet var faktiskt ett vanligt gitarrstall, de två yttersta stränghålen hade fyllts igen med vita celluloid dottar!). Halsen satte om, den fick en kolfiberstav i halsen och den platta greppbrädan gavs en liten radius och bandades om. Det fula plektrumskyddet fick vara kvar på lärlingens begäran. Locket hade deformerats, botten togs av och originalribborna i locket formades och limmades om för att trycka upp locket efter uppblötning och fastspänning för att platta till träet. Stallplattan byttes till gran med pluggar och bubinga rundlar, men inga större förändringar för övrigt inuti. Det gjordes en översadelintonering och ett segmenterat stallben. Stämskruvarna var usla och byttes till nya.

Botten och sida var ett tre lager laminat med tunn mahogny ytterst. I botten  var det enkelt att sprätta bort det översta lagret mahogny ned till den lagom tjocka mittdelen i lönn. Blev både lättare och bättre ljud i bottenbiten!

Största jobbet var bottens celluloidbindning. Den hade en ovanlig och väldigt ljus sköldpaddsfärg som inte längre går att få tag på. Istället monterade jag en trälist som  var snarlik den gamla celluloiden. En K&K mick monterades. När den var klar och vibrerad lät den mycket bättre än innan renoveringen. Skickades i ett Thomann Elite Case Classic 1 case.

Botten och locket tunnades på Levinen i vanlig ordning, båda fick ett par varv spritlack ovanpå den gamla lacken.

Några bilder medan vi jobbade!

Till salu: Gammal GammelGura

En tidig GammelGura, “rosen” nummer 28 från 2014, är till salu. Den har en av de första översadelintoneringarna jag gjorde, men saknar senare uppfinningar. En väldigt vacker gitarr, speciellt stallet! Unik i formen också, allt tyder på att den byggdes av en solitär byggare och inte i ett löpande band. Den kommer med ett begagnat Gator 3/4 case och monterad K&K mick.

När jag fick in den trodde jag att jag skulle behöva jobba med den då den stått nåt år i ett torrt förråd, men till min förvåning var allt precis som det skulle! Rätt stränghöjd och inga sprickor. Det enda jag gjorde var att fila av topparna av banden som stack ut en liten gnutta och sätta på nya strängar 🙂

Reapriset på den är 8700 kr, samma summa som den såldes för en gång i tiden. Passa på!

Nytt om Söderman

Gottfrid Söderman är den enda lokala byggaren i trakten med stor produktion före 1930. Här i Örnsköldsvik finns det ofta Söderman lutor till salu hos loppisar och auktioner, men hans instrument finns i hela Sverige. Några av lutorna är daterade och ibland finns det en dikt eller liknande skrivet med blyerts inuti, speciellt på de tidigaste instrumenten.

Jag har precis öppnat en Söderman luta med det tidigaste datum jag träffat på, 1920. En väldigt speciell sak som jag trodde hade blivit konverterad senare. Nu när jag öppnat upp den ser jag att den nästan säkert är helt original, förutom den stränghållare som den kom med. Högst på listan över det som är speciellt är de tre extra stämskruvarna! Översadeln är helt säkert original och de tre tunnaste strängarna var dubblerade med hjälp av den extra stämskruven. Greppbrädan var också montera ovanför locket, men med en distans limmad under. Stämskruvarna var felvända, antagligen för att de var nya 1920 och han utgick ifrån att snäckan skulle monteras framför kuggen som på äldre stämskruvar.

Det roligaste var anteckningen i locket; Denna luta gjordes år 1920 av / predikanten G. Söderman / No 198. Det betyder att Gottfrid helt säkert var produktiv tidigt under 1910 talet. Det återstår att se om nåt äldre instrument dyker upp!

Även texten på bottens mittsticka är kul och annorlunda; Gottfrid Söderman Moälven. Visserligen ligger Västerhus där han hade sin verkstad nära moälven (som längre ner används av pappersmassafabriken i Domsjö), men jag förstår varför han bytte ut platsen för tillverkningen!

Isärtagningen gick väl sisådär. Greppbrädan med 45 graders run-out i träet kom lös i tre delar. Skårorna för banden var djupa och brädan nästan itusågad här och var. Skräpvirket, de djupa skårorna och att jag inte kunde värma så mycket jag brukar pga inläggningarna i celluloid var orsaken till det. Stallet, som spruckit och limmats ihop, hade limmats om och locket var sönder under stallet. Gottfrid hade räknat fel och stränghålen var kloss mot en av ribborna i locket.

Jag skriver det här redan nu då blyertsteckningen ger en ny spännande datering för hans produktion. Återstår att reparera upp den till spelbart skick med replika greppbräda och stall.

Erlewine neck jig

Det var ett tag sen jag skrev på bloggen, mest beroende på ett nyvaknat intresse för att spela och bokföringsklumpen i halsen. Nu är det inspelat och bokföringen inlämnad. Alltid nåt! Inspelningen kommer förresten att bli en bra demo när den är klar för en av mina GammelGura, det är bara jag och GammelGuran inspelad och mixad utan större finesser och i stort sett naturtroget.

Under tiden har det ändå jobbats på, jag har några färdiga GammelGura att redovisa, men mest har det varit reparationer som legat för länge som hamnat på operationsbordet. Tyvärr var de fler än jag förträngt…

Det har också tillkommit några nya verktyg i verkstaden. En sak som jag länge sneglat på är den jigg som kallas Erlewine neck jig och som säljs av Stewmac i USA. Jag gjorde en egen variant på temat då jag tyckte att den tog för stor plats i min lilla lokal. Det visade sig att den köpta jiggen är ungefär lika stor och tar samma plats, bara man inte också köper den golvmonterade ställningen som ska skruvas fast i golvet! Priset har avskräckt, men jag började inse att min egen variant hade sina brister. Min inslipade relief i greppbrädan och på banden blev inte alltid den jag ville ha och jag fick slipa mer än jag ville när jag kronade toppen på banden. Jag förstod vad som var felet (jag drog fast gitarrkroppen för hårt med tvingarna), men istället för att jobba en vecka eller två med att åtgärda problemet var det mycket bättre att köpa den färdiga jiggen.

Väl hemma var det första jag gjorde att montera gångjärn under jiggen för att få gitarren i spelposition innan den fixerades. Gravitationen påverkar gitarren geometri. I den nya jiggen finns mätklockor att fixera i spelposition. Man kan sen se exakt vad som händer med halsens läge när man lägger gitarren på rygg. Tyvärr är mätklockorna graderade i 0.001 inch, vilket motsvarar 0.0254 mm, vilket gör att man inte så lätt kan förstå måtten… Men beroende på gitarr rör sig halsen ca 0.1-0.3 mm nedåt vid översadeln. Det har stor betydelse när man slipar in en relief på 0.15 mm. Halsen rör sig sen väldigt mycket mer nedåt när strängarna lossas. Jag har fnyst åt de här mätklockorna tidigare, men nu har jag förstått att det är hela hemligheten! Tack vare de två mätklockorna kan man enkelt trycka upp huvud och hals till den position den har med spända strängar för att simulera strängdraget. Med hjälp av ett spännband bakom översadeln (som jag bytt ut till en Fingerboard band clamp, också från Stewmac) kan man simulera den formförändring av huvud/hals som ges av strängarnas vinkel över översadeln med spända strängar. Genom att trycka på undersidan av huvudet och dra ned vid översadeln kan båda mätklockorna nollställas och halsen därmed ges exakt samma läge som i spelposition och med spända strängar.

Innan jag gör slipningen av greppbrädan, bandningen och kroningen av banden, låter jag gitarren var temporärt uppspänd i en eller två dagar för att den ska finna sin form. Speciellt viktigt är det om halsen är mjuk. Kolfiberstaven är styv och tar hand om det mesta av böjkraften, men inte allt. En hård och tjock lönnhals rör sig knappt alls, men en mjuk poppelhals måste få chansen att dra till sig. Jag använder gamla Newtone Heritage 0.12 strängar för att ge halsen rätt spänning. En passande gammal utbytt översadel monteras temporärt och baksidan av lagom tjocka borrar används som stallben. Dessutom monteras små lösa bandbitar i greppbrädan för att ge den samma styvhet vid ytan som den får senare när man bandar på. Det är korta bitar i mitten av brädan (som polerats mindre vassa) för att undvika att greppbrädans trä flisar när man senare lossar de temporära banden.

Jag jobbar i två pass med jiggen. Gitarren med temporära strängar, band, översadel och stallben spänns fast i jiggen. Sen lossas strängarna, banden, översadel och borrarna och greppbrädan slipas till 0.15 mm relief. Jag använder ett grovt självhäftande 80 sandpapper tejpad på en aluminiumprofil som getts en omvänd 0.15 mm relief med hjälp av en CNC maskin. Jiggen är en bra arbetsbänk för det jobbet. När  greppbrädan fått sin relief slipad, lossas gitarren ur jiggen och banden monteras.

I pass två monteras gitarren återigen i jiggen på samma sätt, men den här gången använder jag ett finare sandpapper på aluminiumprofilen för att slipa topparna på banden. Innan jag börjar slipa kollar jag att alla banden sitter som de ska, de som eventuellt sticker upp lite grand slipas ned med en fil. Är det ett band som misslyckats helt måste den sättas om. Banden färgas in med en röd tuschpenna på toppen så det är lätt att se när alla bandens toppas slipats ned med aluminiumprofilen. I den gamla jiggen var det för det mesta en hel del slipande på banden för att få reliefen jämn, med den nya jiggen stämmer allt så mycket bättre och bara lite grand behöver slipas ned innan alla banden är jämna. Det går mycket fortare och alla banden förblir höga när man är klar. Mycket tidsbesparande och bra!

I början förstod jag inte hur man skulle använda spännbandet som följde med jiggen, de har alltid varit en gåta för mig, men det fanns bra instruktioner på YouTube! Spännbandet för översadeln fick en gummipackning för att skydda lacken, samma 1 mm tjocka gummi användes också för att skydda gitarren från spännbandet. För att inte välta hela jiggen  med gitarren i spelposition monterades en kedja som mothåll. En lagom lång träbit används som stötta mot golvet för att får rätt spelposition på gitarren. Alla delar i jiggen är justerbara, det följer med ett antal insexnycklar. Jag hittade ett bra ställe att förvara dom på i änden av den centrala aluminiumprofilen. En bit musikertejp var det enda som behövdes 🙂

Jag är extremt nöjd med jiggen.Den är mycket bättre än min hemmagjorda och värd varje krona.

GG182; Levin modell 180 1930

När Levin bytte ut sina modeller i början av 1930-talet sneglade man väldigt mycket på de modeller som Gibson tillverkade vid samma tid. Modellen 180 var inspirerade av Gibsons L-serie, speciellt L-2 modellen som bilden visar.

Levins modell 180 från 1930 har ett helt platt lock och inte utskuret som Gibson L-2, den enklare Gibson L-0 och tidiga exemplar från början av 1920-talet av L-2 hade ett platt lock. Botten var platt på både Gibson och Levin. Ovalt ljudhål, som på Levin 180, fanns på Gibson L-3 från början av 1920-talet. Ofta var Gibson locken helt i mahogny, vilket antagligen ligger bakom den bruna (eller svarta) färgen på de med granlock. Den bruna färgen användes av Levin, jag har inte sett någon med annan färg. Banjo stämskruvar, som på Levin 180, fanns på en del Gibson tenorgitarrer, men såvitt jag sett inte på gitarrer. Här är bilder på den gitarr som konverterades till en GammelGura, på bilden har stränghållaren och stallet plockats av.

Levin tog alltså diverse detaljer från olika Gibson modeller och designade sin egen hybrid. Liknande kroppsform (som är berömd då Robert Johnson på en av bilderna spelar på en Gibson L-0 med fast stall), brun färg, ovalt ljudhål, flytande stall och banjostämskruvar. Etiketten inuti ser nästan ut som på en Gibson!

Jag är tudelad när det gäller de här dyra instrumenten för sin tid, det är en salig blandning av fint trä och hantverk, men samtidigt flera mindre bra lösningar som gör att de här inte låter bra som original. Ljudhålet är t.ex. extremt litet och gör ljudet murrigt, kanske ville man addera mer bas till det tunna ljudet av strängarna. Banjostämskruvarna går snabbt att stämma upp, men tar lång tid att finstämma. Greppbrädan i ebenholts är extremt tjock (nära 9 mm!) och gör gitarren halstung. De är ladder braced och låter väldigt mycket sträng och inte lika bra som senare Levin archtop gitarrer.

Det här exemplaret i harpstorlek hade stora problem. En av banjostämskruvarna saknades, det mesta av bindningen runt locket var borta och botten hade spruckit rejält och tidigare reparerats med modernt lim. Locket hade fått några rejäla smällar och en liten flisa av locket saknades på ena kanten. Sargen hade sprickor, lagade och olagade, och några lockribbor hade tryckt ut sargen också. Hela kroppen var sliten och hade många dings. Locket hade några sprickor där små stickor i gran limmades in, några sprickor hade limmas tidigare och fick limmas om.

Vi kom överens om att konvertera den till fast stall och X-ribbning. En liknande, men inte exakt matchande, banjostämskruv hittades på eBay. Stränghållaren såldes vidare. De är klena och de flesta är sönder, men denna hade klarat sig.

För att den skulle låta bättre förstorades ljudhålet maximalt utan att ta bort den vackra guldfärgade rosetten. En ny bindning i plast monterades runt kanten. Även efter att ha tagit bort en halv centimeter runtom blev ljudhålet i minsta laget.

Greppbrädan tunnades ned rejält (cirka hälften av tjockleken!) och gavs en mindre 20″ radius. Kunden ville ha mera *bling*, så jag monterade några extra inlägg i stil med andra finare Levin gitarrer. Runt 1930 hade Levin stora problem med sin cirkelsåg med 21 klingor som skar alla bandskårorna i ett moment. De två översta banden satt 2 respektive 1,5 mm för nära översadeln! För att rätta till alla stora och små fel gjordes nya bandskåror på rätt ställe. När jag tunnade brädan försvann de gamla skårorna nästan helt, bara några fick fyllas i med ebenholtsdamm och superlim. Då greppbrädan hade bindning kunde jag inte använda en såg, istället en tunn fräs och min Proxxon dremel.

Ett tidstypiskt stall tillverkades i ebenholts, även den fick ett par extra pärlemordottar på vingarna som extra *bling*.

Stämskruven köpt på eBay var av samma märke, Grover, med exakt samma knapp. Däremot var den lite längre, hade en annan ring och högre plåt, den konverterades så den liknade originalen bättre och fungerar lika bra (eller dåligt!) som de gamla originalen. På bilden syns den vid tunna e-strängen.

Naturligtvis fick den alla finesser  som pluggar och stallplatta i gran och en kolfiberstav i halsen. Eftersom den är X-ribbad fick även de två tunna strängarna en plugg i ändträ av gran.

Med botten av byttes alla ribbor i lock och botten ut. För första gången fick X-ribbningen scallopering, kunden ville ha ett Martin liknande ljud i den med extra bas. Jag lade också till en extra liten ribba bakom stallet. Halsklossen fick en förstärkning i björkplywood då infästningen av halsen var djup. När jag limmar in en sådan här förstärkning ser jag till att det finns lite luft mellan botten och plywooden, annars finns det risk att botten trycks upp då plywood inte krymper lika mycket som granen i halsklossen. Ett par bitar 0.6 mm lönnfaner fick förstärka sprickor i sidan, en gammal liknande “tapetsering” satt bra och fick vara kvar. En K&K mick monterades i den tjocka bottenklossen. Både lock och botten tunnades ut ca 0,5 mm innan ribborna monterades då de var en aning för tjocka som de brukar på alla Levin.

Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med scallopering i en X-ribbning. Nu vet jag att syftet är att göra området runt stallet svagare för att ge mera bas. En X-ribbning med raka ribbor får en klang som i mycket liknar en ladder bracing med en mera jämn fördelning av frekvenserna. Med scalloperingen får man det typiske Martin soundet med extra mycket bas.

Jag fick jobba en hel del med att rikta in halsen mot det låga stallet (jämfört med det gamla flytande stallet) genom att bygga på halsfoten med kilar i rosewood för att matcha färgen på halsen. Halslimningen gick bra och även bandningen med EVO band och uppmätningen för översadelintonering. Kappan på halsfoten byttes ut till en ny bit celluloid. Det behövdes ovanligt små justeringar i översadeln på den här.

Scalloperingen och det lilla ljudhålet gav i slutänden en gitarr med övervägande mörk klang, ett ljud som passar bra när man strummar. Det kan bli för murrigt och otydligt, men de hårda pluggarna gav bas-strängarna bättre skjuts på den här. Jag kunde faktiskt spela på den längre än en kvart, det är inte vanligt för mig på X-ribbade gitarrer! Funderar på att gör nåt liknande åt mig själv nån gång.

Fick den här fina feedbacken från kunden som redan äger en liknande jag gjort i ordning, fast med flytande stall:

Nu har jag hunnit bekanta mig med gitarren några dagar och börjat förstå hur den vill spelas. Det krävs lite lagom kraft för att väcka den, men vilken klang den då levererar och vilket register. Från en riktigt djup bas på A och mörka E till en angelisk sjungande klang på de ljusa strängarna. Jag spelar bara med fingrarna och till en början kändes den lite dämpad men efter att ha kommit underfund med att man behöver strumma till ordentligt med naglarna på de ljusa strängarna, wow. Och vilken underbar setup du har gjort. Som jag trott så kompletterar den ditt andra alster jag har här hemma perfekt. Den här gitarren lockar till sång och öppna ackord som ingen annan jag tidigare spelat. Du är en trollkarl, tack för ett stycke musikalisk glädje och ljuvligt ögongodis i ett och samma paket.

Den blev kort sagt riktigt bra den där, men det tog ovanligt lång tid att få den färdig. Nästa gång måste jag vara dyrare på en liknande konvertering! Jag gjorde lacken lite extra blank efter lackningen med spritlack med bland annat Fulgentin, det gjorde det lite svårare att fota den.

GG186; Meinel & Herold ca 1930

Jag behövde en arbetshäst att spela på, en gitarr som jag inte behöver var väldigt rädd om och med alla de förbättringar som finns i alla de GammelGura som jag tillverkar numera.

En ganska osäljbar och misshandlad tysk Meinel & Herold parlor med potential valdes ut bland objekten i väntrummet. Någon hade gått loss och ristat in en massa text och symboler i locket. Dessutom var spritlacken torr och fnöskig på hela gitarren. Den mörka färgen i ådermålningen i botten och sida hade vittrar bort, ytan på gitarrens sida och baksida kändes som en strukturtapet! Botten hade en rejäl spricka och även locket hade sprickor på ömse sidorna av greppbrädan. Några pärlemorinläggningar i rosetten hade ramlat bort. Greppbrädan var gjord i något som liknar rosewood, men kan också vara valnöt. Den hade en typisk sned skärning längst ned som så ofta på liknande tysktillverkade gitarrer runt 1930. Halsen var smäcker och tunn, men inte så rolig med en platt U form som alltid känns obekväm att spela på. Bara en stämskruv fanns kvar och den saknade dessutom en av knopparna.

Ristningarna i locket innebar att jag skulle bli tvungen att göra det som jag inte vill, nämligen slipa locket trärent och lacka om. I lacken finns patinan och hela historian om gitarren, men i det här fallet gällde det att rädda den från en svår misshandel!

Min plan var att ge den en den vanliga GammelGura konverteringen med kolfiberstav i halsen, nya stämskruvar, ny greppbräda och stall, nya ribbor, segmenterat stallben och översadelintonering samt en K&K mick. Lacken i locket måste bort p.g.a. de fula ristningarna, lacken i sida och botten behövde bara snyggas till. Den obekväma halsen måste rundas av och hela halsen målas om i svart spritlack.

Jag fick isär gitarren utan problem. Botten och lock, som båda var ca en halv mm för tjocka,  tunnades ned. Halsen fick sin kolfiberstav, lock och botten nya ribbor. Till höger på den vänstra bilden ser vi den med de ännu inte formade träbitarna i Madagaskar rosewood för stallet och greppbrädan.

Den stora sprickan i botten limmades ihop och fick en laglist limmad tvärs över. Den enkla ladder bracingen i lock och botten ersattes med min egen variant med stallplatta i gran och A-frame runt ljudhålet. Botten limmades sen med hjälp av min tvingjigg.

Med kroppen limmad tog jag mig an lacken på locket. Som tur var var ristningarna inte djupa och nästan bara i själva lacken. Med rödsprit, sickel och grovt sandpapper gick det bra att få bort den gamla spritlacken utan att ta bort nästan någonting av träet i locket. Här är den utan lack och med temporärt uppspända strängar och band för att halsen ska få sätta sig innan bandningen och den sista justeringen.

Jag mätte upp intoneringen innan jag lackade.

Med naturlig bets från teakspån, som fått dra i ren sprit, kunde jag ge locket lite av den rätta färgen innan jag lackade på med klar primer och spritlack. Botten behandlades med Squalene, som tränger djupt in i den spröda spritlacken, och sen brun Herdin vattenbaserad bets. Den U formade halsen hade redan slipats rundare och lackats med svart spritlack innan jag limmade halsen till kroppen. En U-formad tving genom ljudhålet blir ett bekvämt handtag när man lackar.

Halslimningen, justeringen och intoneringen gick bra. Banden monterades och greppbrädan gavs en liten 0.15 mm relief, stallet blev ca 4 mm högt på tjocka E strängen, vilket är mitt mål.

Efter vibrering kan jag konstatera att den låter väldigt bra, jag har spelat på den en hel del sen den blev klar. Den större kroppen ger en aning mer rymd och botten i tonen. Halsen blev betydligt skönare att hålla i. Botten och sida har en härligt taktil strukturtapet-liknande yta som är rätt så unik! Den kommer nog att spelas på framöver på en scen i närheten, nu när pandemin äntligen har ebbat ut.

GG187; *Bling* parlor ca 1925

En av de roligare gitarrerna i batchen är denna med mer *bling* än de flesta står ut med. Jag har sett flera liknande genom åren, men vet fortfarande inte var eller när de tillverkades. Bara för någon månad sen köpte jag en liknande på en lokal auktion här i Örnsköldsvik, det verkar finna fler liknande här i Sverige. Jag misstänker att de gjordes på 1920-talet i Europa, antagligen i Tyskland.

De överdådiga pärlemorinläggningarna runt locket och i rosetten ska efterlikna väldigt påkostade parlor gitarrer från 1800-talet, där alla inläggningar var fint tillsågade och noggrant placerade. På den här har man istället använd spill från en tillverkning av pärlemorinlägg och tryckt fast bitarna snabbt och enkelt i en svart “klet”. Pärlemoren blänker fint i skymningen och på håll ser det klart imponerande ut! Tittar man noga ser man att en del spillbitar har fina negativa detaljer kvar från tillverkningen av pärlemorinlägg. Den svarta “kleten” är antagligen fisklim eller harlim utblandad med lampsvärta eller ebenholtsdamm, men jag vet inte exakt hur man gjorde. Här är några exempel på de påkostade och fina instrument som den försöker efterlikna.

Gitarren försöker alltså se finare ut än den är… Gitarrerna brukar vara lätt byggda (för att låta bra när de var nya) och ha en ganska tjock V formad hals. Istället för att måla lönnhalsen helt svart har man valt att bara måla svart på huvudet, resten av halsen fick en transparent  lack. Här är några bilder på gitarren från väntrummet innan jag började jobba med den.

Gitarren var i helt OK skick, det enda stora problemet var att locket var rejält krympt och hade spruckit på flera ställen. Halsen var också på väg att glida in i ljudhålet på grund av sprickorna på ömse sidorna av greppbrädan. Botten och sida i lönn var ådermålad. Genom att slipa bort färgen runt kanten av botten får man illusionen att den har en bindning i ljust trä. Dekorationen på locket är mer påkostad med purfling på ömse sidorna av de urfrästa pärlemordikena. Den hade en platt greppbräda i rosewood och ett svartmålar mustaschstall i lönn, de små dekorationerna i spetsarna av mustaschen fanns inte kvar. De gamla stämskruvarna var fungerande, men byttes ut till nya och bättre.

Då den kom med i batchen när de övriga redan var halvfärdiga, togs den isär och fick sina ribbor och kolfiberstav snabbt utan att jag tog bilder under tiden. Botten och lock var redan tunna och behövde bara tunnas ut lite grand. Tog några bilder när den fått sina ribbor och när sprickorna i locket blivit ifyllda med gran från ett gammalt skrotat lock.

Ett nytt stall tillverkades i rosewood, originalet i lönn är lite för mjukt och för smalt för ett intonerat stallben. På bilden limmas pluggarna och de runda knapparna runt strängpinnhålen i stallplattan i gran. Den platta brädan ersattes med en rosewoodbräda med 16′ radius.

Kunden tyckte inte om tjocka halsar, så V-halsen rundades av på undersidan till en mer avrundad och mindre tjock form. Det gick bra och med lite spritlack på halsen ser den lika bra ut som den känns skön att spela på. Lönnen i halsen visade sig ha en vacker figurering också, den kom fram efter slipningen och lackningen. Nya stämskruvar monterades och dekorationer på ändarna av stallets mustasch tillverkades. En K&K mick monterades också.

Jag lyckades bra med halsinfästningen, bandningen och intoneringen. När den blev klar förväntade jag mig inte att den skulle låta särskilt bra, då den stora mängden pärlemor runt kanten av locket knappas är bra för klangen. Men den lät bra, precis som en GammelGura ska. Jag hoppas att kunden blir nöjd. Jag tycker den är väldigt charmig med sin lite billiga, men ändå vackra *bling*!

Lärling och två gamla Levin gitarrer

Det var ett tag sen jag skrev ett blogginlägg, men det betyder inte att arbetet stannat av. Tvärtom. Två av de tre i pågående batch är klara och den tredje är på väg.

Det har också hänt andra saker. Jag har haft en lärling, Björn Göransson, i lokalen under en vecka. Det är alltid ett trevligt break i det vanliga arbetet, men också en jobbig vecka. Den här gången blev inget undantag. Efter lite tvekan tog vi tag i två nästan identiska Levin parlor gitarrer i bra skick. De var så lika varandra att vi var tvungen att hålla stenkoll på alla de lösa delarna för att inte blanda ihop de två när vi limmade ihop gitarrerna. En från 1907 och en från 1913. Båda från före 1920 med poppelhals och fast stall, mina favoriter när det gäller Levin parlor objekt. Att göra två GammelGura på en vecka är på gränsen till vad som är möjligt, men vi lyckades den här gången. Dels för att båda var i bra skick utan sprickor och för att veckan delades upp i två delar med en ledig helg emellan. Björn hade släktingar nära Örnsköldsvik som han besökte under helgen. De två helgdagarna behövdes för att lack och lim skulle torka och de två sista dagarna kunde användas uteslutande för de allra sista momenten, bandning, tillverkning av stallben och översadel samt slutjustering.

För att hinna med körde vi hårt 8:00-17:00 och sen ett extra pass mellan 20:00-22:00 på kvällen. Eftersom vi hade två instrument kunde vi jobba parallellt med flera av momenten och på så vis vinna tid. Ett så högt tempo går inte att hålla längden, de två lediga helgdagarna behövdes verkligen.

Rent generellt tar det längre tid att göra en GammelGura nu jämfört med när jag började 2013, det är fler moment som ska göras och vissa saker har jag förstått måste få ta sin tid. Bottenlimningen, limningen av kolfiberstaven, lacken, vibreringen, uppmätningen av intoneringen och tid för halsen att sätta sig med spända strängar är de moment som tar mest väntetid. Sju dagar är lite för kort tid för en komplett GammelGura, nio dagar är nog det som krävs för att göra ett bra jobb utan genvägar med ett rimligt tempo.

Nåväl. Det enda misstaget under arbetet var när jag skulle borra ut för den hårda knappen runt strängpinnhålet i en av gitarrerna. Jag tryckte på för mycket och locket gick sönder runt hålet. Det positiva var att det gick bra att rädda med en inlimmad 12 mm plugg i liggande gran, en ny plugg och ett nytt hål samt knapp kunde sen monteras i den nya granen. När allt var reparerat doldes skadan helt under stallet och man kunde knappt se att nåt hänt. Gör man fel gäller det att kunna reparera skadan, den här gången lyckades det väldigt bra.

Björn spelar gammal blues med fingerspel och ville ha bra separation mellan strängarna och hög volym. Det segmenterade stallbenet och pluggar ger båda de egenskaperna tillsammans. För att inte få två identiska gitarrer valde vi att ge den ena hårdare pluggar för att maximera volymen. Min vanliga uppsättning med BGGGgg byttes till RFFFff  på den från 1913 (från bas till diskant, B= Björk, G= gran, F= Fura, R= Rödbok, stora bokstäver ändträ och små bokstäver radiellt trä). När jag testade olika plugga på min testgitarr fick jag jämn balans mellan volymen på strängarna för båda varianterna, men högre volym och lite råare ton på den med hårdare pluggar. Jag hade aldrig testat bok och fura-pluggar inlimmade i en gitarr, så jag var nyfiken på resultatet. Det visade sig att teorin stämde. När Björn spelade och sjöng med 1907 gitarren med mjukare pluggar överröstade sången gitarren, med 1913 med hårdare pluggar matchade gitarrens volym sången. Både jag och Björn tyckte att den från 1907 med mjukare pluggar var den som hade den vackraste klangen. Den från 1913 hade högre volym, men var också lite råare och vassare i tonen.

Båda fick alla attribut i en GammelGura, nya stämskruvar, kolfiberstav i halsen, ny greppbräda och stall i rosewood, nya ribbor, översadelintonering, segmenterat stallben och varsin K&K mick.

Som vanligt behövdes ca 0.5-1 mm tunnas ut i både lock och botten, Levin gjorde nästan alla sina instrument med lite extra tjockt trä för att slippa reklamationer. Botten tunnades både med valsputsen och handslipning med grovt sandpapper. Locken hyvlades tunnare på insidan och slipades med en slipmus. I locket tunnar jag bara ut det stora området under ljudhålet. Man vill att locket ska vara så starkt som möjligt runt och ovanför ljudhålet. Området runt stallet är det som är viktigast för att få till ett bra ljud och där får inte locket var tjockare än 3 mm för bästa ljud. I de här två hoppade vi över den tunna lockribban under stallplattan, istället gjordes mittendelen på den korsformade stallplattan lite längre. Jag tror att det är bra för ljudet och att locket är tillräckligt starkt utan den ribban.

Under den lediga helgen hann jag göra en av uppmätningarna av intoneringen och vibrera upp gitarrerna med spända strängar. De sista två dagarna tillverkades översadel och stallben. Här är bilder när Björn testade den första färdiga gitarren!

Då det var mörkt och snöstorm ute och ont om tid kunde jag bara ta bilder inomhus. Bilder blir alltid bäst i solljus.

1913 Levin hade nåt så ovanligt som en celluloid medaljong med trycket kvar.

1907 Levin hade en hel del krosskador på baksidan av halsen i det mjuka poppelträet från ett medeltida capo. Tack vare de två lediga dagarna kunde jag fylla i groparna med seg nummer 30 superlim från Stewmac. Den fick lufttorka i två dygn och kunde sen slipas jämn med halsen. I princip fyller man ut groparna med genomskinlig plast. Lagningen syns fortfarande, men känns bra för fingrarna. Medaljongen var helt vit som de i stort sett alltid brukar vara. Botten och sida var ådermålad i en mörkare färg än 1913.

Björn var mycket nöjd med båda gitarrerna då han hämtade upp dem på onsdag morgon efter en kul men jobbig lärlingsvecka 🙂