Rysk Krasnoshokov gitarr från 1873

Fick ett litet paket med en gitarr. Litet eftersom halsen var lös och gitarrkroppen ovanligt liten. Inte så konstigt då det handlar om en rysk sjusträngad gitarr från 1873 med ställbar Stauffer hals som inte är limmad till kroppen. Jag har svårt att tacka nej till intressanta projekt som denna. Fick de här bilderna på den och det såg inte så farligt ut.

Jag hade ingen aning om hur dåligt skicket egentligen var. Botten var redan lös, så det var inget problem att inspektera den invändigt. Alla bottenribbor saknades, de i locket fanns kvar. Den hade renoverats tidigare och konverterats till 6 strängar och inte på ett bra sätt. Det går nästan inte att beskriva hur dåligt skicket var på sargen, här är några bilder på eländet.

Det tog ett tag att förstå vad som hänt. Antagligen var originalsargen i mycket tunn mahogny, ca 1 mm. Det hade förstås spruckit och någon eller flera reparatörer hade lappat på invändigt med diverse patchar och laglappar. Jag tror t.o.m. att nån patch var i björknäver! Sedan hade man jämnat till utsidan och sandat ned originalsargen ändå tunnare och betsat både på in och utsidan.

När jag försiktigt plockade lös alla inlimmade patchar, av vilka de flesta satt fast med torrt och smuligt gammalt varmlim, var sidan på sina ställen snäppet tunnare än ett faner på 0.6 mm tjocklek! En av sargerna var också helt av på ett ställe. Några hål i sargen hade inlimmade passbitar som följde med patchen på insidan när den lossades.

Halsklossen var också illa däran. Den hade spruckit och lappats på. En del av den gamla Stauffer mekaniken, i form av en rektangulär metallbit, hade satts om i 45 graders vinkel tvärs sprickan och lämnat efter sig ett hål i halsklossen där den var monterad från början.

De saknade bottenribborna hade tryckt ut sidorna och lämnat efter sig hål överst längs kanten av sargen. Locket hade också fått lagningar och en tjock bit lönn inlimmad som stallplatta.

Halsen var däremot i helt OK skick. Det fanns liv i de gamla bar fretsen i mässing. Den sista fria delen av greppbrädan hade böjt upp sig lite och även halsen hade krökts en del. Hålet för den sjunde stämskruven i huvudet var igensatt. När jag fick gitarren hade den inga stämskruvar (och ingen översadel), de skulle ersättas med 7 nya Wittner skruvar. Själva greppbrädan hade en galen radius som det ofta är på såna här, skulle tippa på runt 3-4″, en Telecaster har 7,25″ och krökningen är större ju mindre talet är. Den värsta krökningen jag kan jobba med i min bandpress är 6″, så det är inte direkt lättarbetat.

Även botten var i bra skick, bara en liten spricka i mittfogen överst förutom de saknade ribborna.

Stallet i svartmålad lönn var original, men konverterad till 6 pinnhål med en pålimmad shim ovanpå.

Någon av de som tidigare renoverat gitarren hade betsat både botten och sidorna invändigt i en mörkt rödbrun färg. Jag trodde först att det var original och försökte efterlikna färgen på insidan på de nya patcharna jag limmade in, men insåg efter ett tag att det kommit till senare då etiketten hade lite av den färgen runt kanterna. På några av bilderna syns en infärgning som jag gjorde med hjälp av kaliumpermanganat, men den gick lätt att tvätta bort senare med oxalsyra och lite sandpapper.

Det först som måste fixas till var den extremt kexiga och supertunna sargen. Enda lösningen, förutom en helt ny sarg, är att limma på nya och bättre patchar på insidan. För det använde jag ett 0.6 mm tjock faner av lönn. Remsor av faner med ådringen tvärs ådringen i sargen limmades in i sex omgångar. Först en bred patch mellan de två tunna kerfingarna, sen två smalare remsor för att binda ihop kerfingen med resten av sargen. Det fanns sprickor längs kanten av kerfingen som inte gick att limma ihop annars.

Jag har sedan tidigare tillverkat mothåll för insidan fodrade med bitar av yogamatta i gummi som gör att man kan få press på hela ytan av det inlimmade faneret. Mothållen i boardskiva hade utsågade skåror för att bli mer flexibel. På utsidan använder jag lika flexibel björk med stående ådring, avsedd för att tillverka svepaskar, som mothåll. Det fungera mycket bra på en kurvig sarg och man får en tight limning av faneret med varmt hudlim. Gladpack används på båda sidor för att inte limma fast mothållen i faner eller sarg.

En bit kerfing saknades också mot locket.

De många stränghålen i locket ersattes med ett utsågat hål i mitten och en bit gran som dels fyllde igen hålet i locket och som också agerade stallplatta. Samtidigt byttes en av lockribborna ut då originalet var böjt åt fel håll och dessutom spruckit när den lossades för omlimning (den hade en run-out). Det är ett avsteg från originalet som helt saknade stallplatta, men locket behövde stärkas upp i vilket fall. Sargen fästes också mot ändklossen med några lager faner då sargen var sprucken precis vid kanten av  ändklossen.

En replika på stallet tillverkades och limmades på plats. Min OCD klarade inte av att originalet var felplacerat, så den limmades rakt och inte på exakt samma ställe som originalet. Senare frästes ett dike för ett stallben istället för mässingsbandet.

När det var dags att limma tillbaka botten fanns det väldigt lite att limma botten mot. Jag limmade på en extra kerfing i form av stickor i mjukt och lätt lindträ. Gjorde ett temporärt verktyg med självhäftande sandpapper för att jämna till originalkerfingen för limningen av den nya. Jag släppte lite på originaltänket och lade till några extra tunna förstärkningar i gran i locket också, dels i den öppna ytan framför stallplattan och dels på ömse sidorna av ljudhålet. Ett gammalt sprucket lock behöver lite hjälp för att hålla, speciellt för sju strängar.

Innan botten kunde limmas behövde jag jobba med halsklossen och Stauffer mekaniken. En ny mekanik hade köpts in då hälften av originalet saknades. För att förstärka halsklossen limmade jag in en 4 mm tjock lönnplatta i botten av halsfickan med min jigg. Hålet efter den gamla mekaniken fylldes igen och 4 mm frästes bort och ersattes med lönnplattan. Med hjälp av plexiglasskivan och skruvarna kan jiggen justeras så fräsningen sker i samma plan som botten av halsfickan. Lönnplattan sågas och passas in med hjälp av lite tejp för rätt mått.

Halsen värmdes rakare i några pass, först överhänget och sen böjdes själva halsen tillbaka.

Ett av banden var lägre än den borde, men med bar frets är det tämligen enkelt att dra upp bandet med en tång. Praktiskt! De nedersta banden var lägre, antagligen nedslipade på grund av “uppförsbacken” i överhänget. Några bindningar vid halsinfästningen behövde limmas tillbaka med hjälp av långa tvingar och en mjuk metallplåt.

Alla sprickor i locket fick en laglapp. Stallplattan i gran fick små rundlar i lönn som förstärkning runt pinnhålen och botten rensades från ful rödbrun bets. Botten var krympt och istället för att försöka tvinga den på plats var den bästa lösningen att fräsa in en kantlist runtom när botten väl var limmad. Jag använde björk i listen som sedan betsades in till samma färg som botten och sida. Lite bilder från bottenlimningen.

De sju nya Wittner skruvarna med inbyggd mekanik monterades enkelt med en borr och brotch och behövde inte limmas, de är väldigt bra tycker jag. Gitarren strängades upp med sina speciella strängar och stämning och mättes upp för intonering. Det är otroligt skönt att ha en ställbar hals, limma halsen  är annars det svåraste momentet att få rätt. För att flytta fram stallbenet på replika stallet i finaste rosewood, limmade jag in en ca 2 mm tjock benbit överst i halsfickan. Jag inbillar mig att det är bra att ha ett hårt material i kontakt med halsen. Stallbenet och översadel tillverkades av kamelben, bara stallbenet intonerades. Ett Gator 3/4 case passade bra.

Fick en kort feedback när den kommit fram: “Jag fick gitarren idag. Jättefin! Vilket toppenjobb du har gjort!” 🙂

GG196 Europeisk parlor ca 1920

En GammelGura som blev klar i somras var en av mina “Väntrum” objekt. En Europeisk parlor från ca 1920.

Den hade lönn i botten, sida, stall och hals, gran i locket. Även greppbrädan var i svartmålad lönn. Storleken var lite större än vanligt, vilket tyder på en lite senare årtal.

Locket var helt utan sprickor, men det hade ändå krympt och lossnat runt kanten längst ned istället för att spricka. Det visade sig att det inte gick att limma tillbaka locket kant-i-kant med sidan, utan jag måste lägga på lite extra gran ytterst. Vid nåt tillfälle köpte jag ett tiotal utbytta parlor lock på tyska eBay, jag använde kanten på av dom som material för att få samma ådring som locket. Först limmades locket mot sidan, därefter de två passbitarna, med varmt hudlim.

Med kaliumpermanganat och lite naturlig ebenholts-bets kunde den vita granen färgas in så den matchade resten av locket. Så här såg det ut när alla ribbor och kolfiberstaven i halsen limmats på plats.

Ytan under stallet var lite kexig och en del trä hade följt med stallet vid en tidigare omlimning. För att få en jämn limyta för stallet frästes några hål i locket där skadorna fanns och passbitar i gran limmades in. Numera använder jag alltid ett tjockare granämne  både som stallplattan och för att fylla ut hål. Stallplattan tunnas ned runt hålen och lämnar kvar passbitar som fyller ut hålen i locket. Det gör lagningen starkare då man inte behöver ha en extra limfog under stallet. I den här fylldes hålen fortfarande ut med mindre granbitar som limmades mot stallplattan. Eftersom det inte var hela ytan under stallet som behövde fixas bör det hålla.

Ett replika stall i rosewood tillverkades med originalet som mall. Eftersom ett stallben tar mer plats än originalets långa mässingsband, gör jag alltid replikan bredare och även lite längre för att få plats med stallbenet och täcka såret i locket från det gamla stallet. Stallet limmas alltid med en ny färsk batch av varmt hudlim.

En ny greppbräda i rosewood med 16′ radius tillverkades.

När halsen limmats tillbaka i min halslimnings-jigg var den en gitarr igen!

Nya stämskruvar monterades och gitarren mättes upp för intonering. Ett segmenterat stallben, nya stallpinnar, K&K mick och en gitarrbands-knopp på halsfoten kompletterade gitarren.

Såvitt jag minns (har dåligt minne!) lät den lika bra som förväntat. Eftersom det var ett tag sen den levererades har jag fått en feedback från kunden;

Ville bara skriva och berätta att jag är så otroligt nöjd med gitarren! Den är helt underbar!!!!!! Hur bra som helst. Jag älskar den. Köpte till slut ett tunt svart läderband, som funkar bra. Har haft premiär för föreställningen, och använder gitarren i en av låtarna där. Har också redan haft många gig då jag spelat på den. Den är verkligen fantastisk.

Den hittade hem tror jag 🙂

GG198, Levin i ek från 1910

Jag hade ett besök från Luxemburg i lokalen under fem dagar. Chris Garland är en gitarrbyggare som jag haft kontakt med under flera år, bland annat gjorde han en replika på den gamla Levin mandolingitarr från 1901 som jag renoverat. Han fick några kalkeringar av kroppsformen och andra detaljmått. Här är hans YouTube kanal.

Till skillnad från tidigare lärlingar var han inte intresserad av en färdig GammelGura, däremot hela processen. På fem dagar hinner man inte göra allt från ax till limpa. Det han var mest intresserad av, översadelintoneringen, gjorde vi på en GammelGura som var halvfärdig. Men det som händer i början är också intressant, jag kollade i min kö, men de som stod på tur var inga enkla projekt, så jag var tvungen att plocka fram en av mina egna vrak – en Levin parlor från 1910 (serienummer 12222!) i helt OK skick.

Det är en också väldigt speciell Levin, den har sida och botten i ek! Jag köpte den för en tusenlapp i lokalen av en kund som hellre ville sälja den än kosta på en renovering. De här är mycket sällsynta, jag tror jag bara sett en annan Levin med ek i botten och sida på bild. I gamla Levin kataloger listas en dyrare modell, modell 105 1/2 1902 och modell 22 i senare kataloger, med “Amerikansk flammig ek”. Den här var ådermålad ovanpå eken, målningen har blekts bort en del under åren. Jag tror att man återanvände oanvänt material i den vanliga produktionen, med ådermålningen ovanpå spelar det inte så stor roll vad det är för trä bakom… En spännande Levin!

Det jag ville visa var tillverkningen av ribbningen, stallplattan i gran, pluggarna och det segmenterade stallbenet. Jag jobbade över och plockade isär den själv, men tog en del bilder på den processen (som inte är så jättespännande för en som renoverat tidigare).

Numera använder jag alltid en infraröd värmelampa för att lossa stallet, allt man kan göra för att undvika att dra lös fibrer från locket under stallet är värt att lägga ned tid på. Ingen värme passerar aluminiumfolien, bara stallet värms upp. Med en tunn stekspade i plåt doppad i vatten gick det bra att lossa stallet.

Greppbrädan lossades i vanlig ordning med två Philips resestrykjärn. De är platta och fina och kan tvingas fast. Den vässade sidan på en stekspade följer fogen fint, en spruta med vatten gör det lättare att lossa hudlimmet.

En botten i ek är ovanlig. Både botten och lock var 3,5 mm tjocka. Jag brukar offra brännstämpeln i botten (det är ju ingen tvekan om att det är en Levin) för att kunna tunna både lock och botten till strax under 3 mm. Allt för att den ska låta så bra den kan.

Levinen hade en del lagningar med snickarlim, limmet är irriterande men inte omöjlig att få lös om man väter limmet ordentligt. Jag blöter hushållspapper och lägger den ovanpå limmet i ca en kvart. Limmet blir vitt och som segt tuggummi och man kan i alla fall se vad som måste bort. Det fanns en stickskada i sargen som var bra lagad och en helt OK lagning vid ljudhålet. En av stämskruvarna hade bytts ut. Greppbrädan i mjuk valnöt hade djupa spelgrop, halsen hade gropar på baksidan från ett medeltida capo.

Pyramidstallet i svartmålad lönn/björk byttes ut till finaste rosewood. Träet i originalstallet är för mjukt för ett stallben, även med perfekt passning får man en springa i sadeldiket bakom stallbenet med uppspända strängar. Även greppbrädan byttes ut (Madagaskar rosewod) för att kunna ge greppbrädan en spelvänlig 16′ radius.

De djupa såren efter capot på baksidan av halsen fyllde jag igen med seg nr 30 Superlim från Stewmac. I princip fylls groparna ut med genomskinlig plast, om man lyckas bra syns ingen större skillnad, men ytan känns plan för fingrarna. Man kan inte snabba på limmet, utan den måste lufttorka över natten. Då limmet sjunker ihop kan man behöva flera omgångar innan groparna är helt fyllda (limmet vill rinna iväg också). Man får jobba några timmar med en vass kniv, rakblad, fil och sandpapper för att få bort överflödet. Jag brukar vänta ett par dagar innan jag jämnar till så att limmet hinner härda ordentligt.

Nya ribbor tillverkades på vanligt vis och botten limmades i min bottenlimning jigg.

Efter uppmätning och tillverkning av en intonerad översadel återstår ett moment, det är att intonera stallbenet enligt uppmätta mått och med hjälp av en standard intonering vid 12:e bandet. Med en rund diamant-nålfil får jag en bra början, efter det använder jag den tjockaste översadel-filen avsedd för basar för att fila fram till intoneringspunkten på stallbenets topp. Jag markerar den uppmätta intoneringspunkten på ena sidan strängen och den aktuella intoneringspunkten som ges av ett extra tunt bladmått på 0,02 mm på den andra sidan. Bladmåttet trycks in under strängen framifrån fram till punkten där strängen lämnar stallbenets topp. Med hjälp av markeringarna och den vanliga 12:e band intonering och en stoboskopstämmare, kan jag sakta fila under strängen fram till intoneringspunkten. Det är speciellt viktigt att de tunna ospunna strängarna vilar på en liten yta på toppen av stallbenet, annars kan de skramla.

Den här Levinen är numera min spelgitarr. Ek har ett dåligt rykte som instrumentträ, men den här låter väldigt bra med hög volym. Väldigt lite vargton (som alltid finns mer eller mindre), men också extremt lång sustain. Dessutom kommer det en snygg överton i sustainen som jag inte hört förut! Ek är hårt och dämpar inte lika mycket som björk/lönn, kanske det faktum att eken är över 100 år bidrar till att det låter bra. Helt klart en positiv överraskning måste jag säga. Höstlöven är nästan snyggare än gitarren 🙂

 

Dansk “Svensk luta”

Jag börjar med att redovisa den senaste renoveringen (inte en GammelGura), en Svensk luta byggd av dansken Peder Stochholm 1906. Jag hittade lite fakta och bilder av honom i boken “Danske guitarer – og deres byggere” av Kenneth Brögger.

Den sista paragrafen var ju bister: “Despite the wide recognition he enjoyed, the quality of his work and his large output, like most other musical instrument makers, Peder Stochholm struggled with powerty all his life”.

Så, vad är en “Svensk luta”? Wikipedia har svaret:

Den svenska lutan är en luta som först utvecklades ur cistern av instrumentbyggaren Mathias Petter Kraft under 1700-talets andra hälft. Instrumentet har en teorberad hals med flera friliggande bassträngar. Den moderna svenska lutan har oftast 6 strängar över greppbrädan samt 4 eller fler fria basar.”

Den liknar en harpgitarr, men den Svenska lutan har en svängd hals och droppformad kropp med rund botten. De sex strängarna stäms som en vanlig gitarr.

Den här lutan hade ovanligt få bas-strängar, bara tre. Stallet var utbytt och man hade lossat ljudhålsdekorationen, antagligen för att kunna limma sprickor i locket. Själva “skutan”, den runda botten, var i bra skick, locket hade flera sprickor och stränghöjden hög. Halsen, antagligen i valnöt, var också i bra skick och även stämskruvarna var av bra kvalitet. En udda detalj var att greppbrädan i ebenholts hade en tjock shim i ek limmad mellan greppbrädan och halsen. Jag trodde att det var ett senare tillägg, men den ska vara original.

Bindningen var lika bred som locket var tjockt, så det var inte svårt att lossa locket från den runda botten. Det utbytta stallet var ett “string through” stall, men originalet hade strängpinnar vilket hålen i locket visade. Ribbningen i locket var lite speciell med ett fackverk av klena och slarvigt snickrade ribbor. En av ribborna hade tre mystiska hål också. Ingen stallplatta.

För att hantera den runda botten gjorde jag en specialjigg, men insåg senare att jag behövde göra någonting mera praktiskt och generellt, det är inte ofta jag har rundbottnade instrument, men det händer.

 

Locket var deformerat, så det första momentet var att fukta upp locket och sätta det i press över natten för att göra det platt. Därefter limmades sprickorna med hudlim.

Jag var inte imponerad av originalribbningen, men försökte efterlikna den med en anpassad variant av min standardribbning med en stallplatta i gran och A-frame runt ljudhålet. En extra tunn patch i gran förstärkte locket på sidan med bassträngarna. Det utbytta stallet ersattes med ett pinnstall i rosewood i stil med ett stall på en av bilderna i boken, men som kanske inte var original. Kanske, eller mest troligt, var originalstallet på den här inte rektangulärt utan nån typ av mustaschstall, men såret i locket från det utbytta stallet måste täckas över.

Greppbrädan lossades och en kolfiberstav frästes in. Det var prat om att stränga den med stålsträngar och då är det alltid bra med en styvare hals. Det slutade med att den fick nylonsträngar.

Halsen var inlimmad och fäst med en skruv i en tunga genom halsklossen. Genom att lossa skruven, blöta lös limmet runt tungan och driva in en kil i lönn under den kunde jag böja tillbaka halsvinkeln. Ett nytt sätt att sätta om en hals! Det fungerade bra. Hushållsplast skyddade etiketten från vatten.

När jag mätt för intonering insåg jag att jag hade problem. Antagligen hade originalstallet ett stallband precis i framkanten på stallet medan det utbytta stallet hade ett stallben placerad ca 3 mm längre in på stallet. Det utbytta stallet hade aldrig intonerat bra med stallbenet 3 mm för långt bak. Mitt problem var att jag inte vill flytta varken stall eller greppbräda, stallet måste dölja såret i locket och trapetsformen på greppbrädan skulle resultera i en kant mot halsen om den skulle flyttas 3 mm närmare stallet (och översadeln skulle bli 3 mm tjockare). Min lösning blev att fylla igen de gamla bandskårorna med limmade stickor i ebenholts och såga nya bandskåror 3 mm längre ned på greppbrädan. Även pärlemordekorationerna fick flyttas, en torkspricka fylldes i med superlim. En triangulär shim under greppbrädan på locket i ebenholts limmades in efter omsättningen av halsen.

För att förenkla livet och slippa göra en ny jigg för varje rundbottnat instrument, och för att kunna limma tillbaka locket på den runda botten, tillverkade jag nya mothåll till min bottenlimning jigg med lite hårdvara från Jula. Den speciella plåtvinkeln är ett staketbeslag som fick ett extra hål borrat. De vita runda sakerna är möbeltassar i gummiplast.

  

Staketbeslaget kan vridas till rätt vinkel. Skruven till plattan genom vinkeln på den inre sidan dras inte åt helt, vilket gör att man kan skjutsa mothållet in eller ut några cm (den yttre skruven dras åt hårt). Krokarna är fästpunkter för elastiska “gummiband”, halverade innerslangar till en cykel.

Jag gjorde 10 av de här mothållen, men insåg att jag behövde fler fästpunkter för innerslangarna – nu har jag 15 till nästa gång. Jag använde också spännband runt bordet för att hålla locket på plats.

Efter första passningen kunde jag konstatera att locket måste göras bredare för att passa. “Skutan” var stabil och rejält byggd och formen på kanten gick inte att ändra. Bindningen runt locket var gjord av tre tunna björk/lönn lister. Jag adderade en fjärde utanpå runtom. Det vita träet trollades bort med mirakelkemikalien kaliumpermanganat.

Locket limmades sen med hudlim utblandad med 10% urea för att förlänga öppettiden. Med hjälp av innerslangar och spännband kunde jag täta alla springor. Fuskade med några tejpbitar också (behövde fler mothåll).

Mothållen kom väl till pass när banden skulle monteras. Kroken kan gängas ur om den är i vägen.

Placeringen av stallbenet mättes upp och två stallben monterades och intonerades. Bassträngarna i nylon var avsedda för en akustisk bas. Stränghöjden blev som beställt 3 mm på bassidan och 2,8 mm på diskantsidan vid 12:e bandet. Ändplugg saknades, så jag monterade en överbliven passande ändplugg från tidigare renoveringar. Dekorationen limmades in med fisklim. Locket fick ett varv spritlack.

Efter vibrering låter den som en klassisk gitarr med lite extra strängreverb. Ett gitarrband är ett måste!

Nytt i lägenheten

Jag har inte varit flitig med inlägg på bloggen den senaste tiden. Tiden som jag brukar använda för att skriva nya inlägg har använts till att renovera lägenheten och bygga ett ambitiöst inspelningsrum. Under tiden har också fyra stycken GammelGura blivit färdiga och flera reparationer gjorts i lokalen. Dessutom har jag haft ett besök av en “lärling” från Luxemburg under fem dagar. Jag ska försöka komma ikapp och redovisa alla GammelGura.

I lägenheten har sovrummet renoverats, bland annat med en “parlor garderob” med plats för 32 “vrak”. Dessutom en hylla med smarta kartonger och passande plastbackar för att lagra allt möjligt som jag samlat på mig under åren. En ny skönare säng var inte fel heller!

Två platsbesparande rack har tillverkats för att lagra gitarrer (och case) som står i GammelGura kön samt några av mina egna.

Mest jobb har jag lagt ned på mitt inspelningsrum. Ett hörn i vardagsrummet rensades på jox för att ge plats. I princip är det en liten “friggebod” eller ett separat rum i rummet. Kraftiga reglar, gipsplattor, akustikplattor och mineralull har använts för att bygga ett ljuddämpande rum utan störande rumsreverb för inspelning av demos. En fläkt och basfällor i hörnen monterades i rummet också. Håller på vid sidan av med att sortera upp mina gamla låtar, hittills 358 stycken! Hälften är för usla, men resten ska spelas in som demos.

Rummet kommer att kunna användas för att spela in nya GammelGura när rummet blir klart. Den ljudtäta dörren och tapetsering utanpå och lite annat smått och gott är det som återstår innan rummet är klart att användas.

Återkommer med rapporter om de fyra färdiga GammelGura som inte redovisats än.

Nytt i lokalen

Bättre ordning att banda på greppbädan

Jag bläddrade igenom den senaste American Lutherie utan att hitta mycket av intresse. Men jag fastnade för ett litet intressant tips. Harry Fleishman beskrev en annan ordning att sätta fast banden i greppbrädan, inte i den naturliga ordningen från band 1 till 18, utan mer som muttrarna på ett bilhjul. Man börjar med första och sista bandet, sedan det mittersta bandet och så vidare. Han skrev att med den här metod fick man mindre “back bow”, dvs konvex krökning av halsen. Han kunde inte förklara varför, men att det fungerade.

Just den där extra konvexa krökningen när man bandar på är ett problem om man som jag inte använder dragstång. Jag slipar in en relief (konkav) krökning på 0.15 mm i greppbrädan, men när jag sen bandar på kan det i värsta fall bli en helt rak hals. Då får jag slipa mer på banden i mitten för att få tillbaka min relief på 0.15 mm. Det gäller speciellt när det är en hård bräda i ebenholts.

Eftersom jag har en hög med utbytta greppbrädor var det inte så svårt för mig att testa den nya metoden. Men det tog nästan en hel dag i alla fall… Jag valde en mjuk greppbräda i valnöt och en hård i ebenholts med ungefär samma storlek. En bit kvartssågad gran, ca 13 mm tjock, fungerade som ersättning för halsen. Greppbrädorna fästes temporärt med bred maskeringstejp på både undersidan av greppbrädan och “halsen”, vilka sen limmades med superlim. Detta gjorde det möjligt att byta ut greppbrädan på samma “hals”.

“Halsen” och de två platta greppbrädorna, ca 4,8 mm tjocka, slipades jämna med min valsputs. Bandskårorna i de gamla greppbrädorna sågades upp till ett djup ca 0,2 mm djupare än tangen på banden. Jag använde mässingsband som blivit över (numera använder jag EVO band) med en ovanligt tjock tang, de små diamantern (barbs) som håller fast banden är 0,85 mm breda medan själva tangen har standardtjockleken 0,6 mm.

Jag provade greppbrädan i valnöt först. Utan några band hade “halsen” med limmad greppbräda en back bow på 0,05 mm i mitten – inte helt plan. Alla mått på back bow justerades med det måttet. För att mäta back bow använder jag två bladmått med 1,5 mm tjocklek tillsammans i båda ändarna av greppbrädan för att inte banden som är 1 mm höga skulle vara i vägen. Ovanpå bladmåtten lade jag sen en rak linjal och back bow mättes med bladmått i mitten när alla banden  monterats.

Jag började med den mjuka greppbrädan i valnöt och bandade på i den vanliga ordningen, 1 till 18. Back bow visade sig vara 0,15 mm. Sen lossades banden och monterades i ordningen som muttrarna på ett bilhjul. När banden monterades andra gången passade jag in barberna på banden så de hamnade på färskt trä i bandskåran mellan de gamla ärren från föregående bandning. Denna gången blev back bow 0,1 mm. En liten förbättring alltså.

Med greppbrädan i ebenholts ändrade jag ordningen för att försäkra mig om att de två bandningarna på samma bräda var likvärdiga. Först monterades banden i ordningen som muttrarna på ett bilhjul. Jag fick 0,1 mm back bow. Den styva ebenholtsbrädan behövde klämmas fast i ändarna då jag märkte att tejpen och limmet var lite löst i ena änden, men det påverkar inte resultatet. När jag sen bandade på vanligt sätt blev back bow hela 0,3 mm!

Även om mitt experiment kan göras mer seriöst och noggrant är min slutsats att det faktiskt spelar roll i vilken ordning banden monteras. Det kan vara så enkelt att den spänning man tillför ytan av greppbrädan fördelas jämnare.

En annan möjlig orsak är att en öppen bandskåra intill bandet som monteras trycks ihop lite grand, medan en ifylld bandskåra inte kan komprimeras och att greppbräda och hals istället böjer sig lite. Med den vanliga metoden 1-18 kommer alla de nya banden efter det första i så fall att böja greppbrädan mellan det monterade och föregående band. Man kan se det som en våg som sveper nedför greppbrädan och lämnar efter sig en alltmer böjd greppbräda och hals.

Jag kommer att använda den här alternativa ordningen för att montera banden i fortsättningen.


En “rullator” för trätvingarna

Trätvingar är underbara, de är lätta, når långt och jag använder dom oftast för att tillverka ett “tvingbord” med gitarrkroppen eller en träplatta. En nackdel är att när man spänner tvingen rör sig den övre käften i tvingen ca 1 mm på grund av pytagoras sats och tvingens konstruktion. Det händer att den lilla skillnaden gör skillnad och böjer eller flyttar det man vill limma. För att undvika den effekten köpte jag ett antal muffar i metall som kan rulla ovanpå mothållet och motverka rörelsen. Ett hål och en trätapp på tvingen gör det enkelt att hålla ordning på den.

 

Tandläkarfyllning av för djupt skårad översadel

Man kan köpa samma material som tandläkare använder för fyllningar och bygga upp en för djupt skårad översadel. Ett alternativ är superlim och bendamm, men jag tror att det här fyllningsmaterialet är hårdare. Delarna, som går att köpa på nätet (t.ex. alibaba), består av en härdningslampa som köps separat, själva fyllningen och primer för fyllningen. Det är enkelt att använda, primer och fyllning penslas på och härdningslampan får lysa i 20 sekunder.


Ett nytt underlagsmaterial för att inte repa gitarrerna när man jobbar med dom

På IKEA finns ett material som heter PASSARP som är tänkt för att klä botten i lådor. Materialet är lätt och relativt hårt och styvt. Det är också mjukt och gitarren glider lätt ovanpå materialet. Slutligen har det små tryckta åsar som gör att gitarren bara vilar på en bråkdel av hela ytan. Den kommer att användas när jag har en modern och repkänslig gitarr på arbetsbordet, i vanliga fall är ju nya repor bara lite mer patina på GammelGurorna! I vanliga fall använder jag min yogamatta i gummi som håller fast gitarren bättre.


Tubsockar för att polera lacken

Det här har jag gjort länge, men kanske inte nämnt. Bara man håller i gitarren ordentligt utan tummen med vänster hand (för mig) är det bara att polera på!

Limma ribbor genom ljudhålet

För det mesta är gitarrerna jag renoverar isärplockade som en del av en GammelGura renovering. Men ibland måste jag jobba genom ljudhålet vid vanliga reparationer, problemet är oftast att ribbor inuti spruckit eller lossnat vid ändarna. Lösningen är enkel, peta in lim och kläm fast ribban mot lock eller botten till dess limmet härdat. Enkelt, men ändå inte.

Att få limmet under ribban eller i sprickan genom ljudhålet går för det mesta bra med en liten spatel i metall. Såna finns att köpa bland annat hos Stewmac i USA som har det mesta man behöver för gitarr reparationer. De svåraste momentet är att få kläm på ribban djupt inne i gitarren genom ljudhålet. Man kan använda långa tvingar eller små trästickor med exakt rätt längd mellan ribba och lock eller botten, men det brukar vara besvärligt att få allt på plats och man måste göra nya stickor som passar den gitarr man reparerar. En annan metod är att använda supermagneter, men då måste man använda kraftiga magneter som ibland oväntat hittar sin egen plats i tillvaron… Båda metoderna fungerar, men jag ville hitta ett annat och enklare sätt.

Jag fick chansen att testa en så kallad luftkil i en liten Levin där alla bottenribborna var lösa i bägge ändar. Kilen är gjord för att bland annat justera in dörrar i höjdled vid montering. Det är en liten lufttät och kraftig blåsa med en gummipump som man kan pumpa upp blåsan med. Utan luft är den tunn och flexibel och kan enkelt stoppas in genom ljudhålet. Den jag köpte in är 11 x 18 cm. Uppumpad blir blåsan ca 6 cm tjock och enligt reklamen ska den kunna lyfta 200 kg!

Luftkilen kompletterades med ett mothåll i aluminium i form av en U profil och en liten justerbar fot för att kunna trycka till änden av ribban, den del som är viktigast att limma fast. För att ge blåsan en stor yta att trycka emot, tillverkade jag en kloss av trä med ett dike där aluminiumprofilen kan pressas fast. Klossen kan göras olika tjock för gitarrer med låg eller hög sida, man vill få avståndet till motsatt lock eller botten mindre än 6 cm.

Den justerbara foten justeras in mot den ribba som är lättast tillgänglig genom ljudhålet, alla ribbor i en gitarr brukar ha samma lutning vid ändarna. Genom hålen i U profilen kan man se att den har kontakt mot toppen av ribban samtidigt som den justerbara foten har kontakt mot änden. När foten är justerad används en mutter på bulten för att låsa fast den. Träklossen kan sen klämmas fast på U-profilen.

Den svåraste bottenribban är den som är längst in i gitarren, men det är enkelt att känna sig fram och trä mothållet över ribban och sen låta den glida till rätt position vid änden av ribban. Med mothållet på plats är det bara att placera luftkilen ovanpå träklossen och pumpa upp blåsan via gummiblåsan och slangen som är tillräckligt lång för att nå ut genom ljudhålet.

Men innan man pumpar upp och lägger upp till 200 kg på mothållet (man behöver inte pumpa upp allt som går) måste man först montera två mothåll med tvingar på utsidan av gitarren, annars kommer gitarren att tryckas sönder inifrån!

En fördel med kilen är att man aldrig behöver tänka på vad som sitter mitt emot den ribba man behöver limma. Blåsan formar sig mot eventuella motstående ribbor i lock eller botten. Jag har också bitar av U profil i olika längder utan fot i änden om en ribba bara måste limmas i mitten eller om ribban är kort eller saknar uttunning i änden.

 

Alla sex limningarna i den lilla Levinen gick både snabbt och bra. För att testa pumpade jag upp blåsan det som gick (den har en säkerhetsventil i själva pumpen) utan några som helst problem, jag använde en tredje tving utifrån precis där kilen placerades inuti. Det räcker bra att pumpa upp den så att man ser att lim trycks ut under ribban och fogen är tät, vilket rekommenderas.

Jag kommer att använda den här jiggen framöver och slippa specialtillverka mothåll i trä och jobba i blindo 🙂

Artikel i American lutherie #144

Nu har det gått snart ett år sen jag fick min artikel publicerad. Det finns inget hinder att lägga ut den även här på min hemsida, men de vill helst att man inte gör det på en gång. Jag tycker att redaktören gjorde ett bra jobb med texten och alla bilder! Jag skulle önskat att jag fått mer respons på den, men det kan man aldrig räkna med. Det enda som egentligen hänt efter artikeln publicerades är att jag fick en gratis gammal amerikansk parlor hemskickad från USA mot fraktkostnaden! Ägaren ville inte kasta bort den och han hade inte lyckats intressera någon i USA att ta hand om den. Jag planerar att skriva en artikel om den renoveringen när jag får tid.

Artikeln tog ett år att skriva, vilket var tur. Jag kom på flera nya saker under den perioden och hann för en gångs skull rätta till fel och andra grodor innan den publicerades – jag är snabb på tangenterna och ibland går det för fort. Jag fick också hjälp av David Gill i USA att korrekturläsa texten, jag är hemmastadd på Engelska men man är trots allt inte en inföding. Min vän Gunnar Säfsten tipsade också om några saker som behövde rättas till, han tog också några bilder på mig i lokalen.

Sedan artikeln skrevs har jag skrotat min lilla bandsåg, numera handsågar jag det segmenterade stallbenet på höjden med en bågfil – det är säkrare. När jag mäter upp intonering använder jag mitt nya mekaniska Peterson stroboskop. Ribborna i locket limmas numera i en go-bar mot en radius disk med samma böjning som lockribborna, jag behöver böja de större granpatcharna tvådimensionellt och inte bara tvärsöver locket som innan. Jag har skippat den extra lilla solida biten kolfiberstav på bild 22, det blir tillräckligt starkt ändå. Mitt specialverktyg för intonering vid stallbenet har jag trimmat ned och onödig metall tagits bort för att göra den lättare.

Ett tillägg till mina teorier är att orsaken till att det segmenterade stallbenet ändrar tonen i gitarren mest troligt beror på att de enskilda benstolparna kan vibrera i sidled mot det mjuka träet mellan stolparna. Den mjuka granen släpper igenom andra frekvenser än benstolpen den vägen.

Bortsett från det beskriver artikeln de metoder som jag fortfarande använder.

Stor PDF fil (16 MB)

Limma om stall

Jag försöker hela tiden förbättra mina metoder. Stallet på en GammelGura gjord 2019 hade plötsligt lossnat nästan helt och jag fick anledning att fundera lite på hur man kan göra limningen av stallet bättre. Att stallet lossnat av strängdraget berodde på två saker. Stallet var original och inte en ny replika, det var smalt och tämligen svagt med luftiga sniderier på båda ändarna. Stallet hade också lossnat och limmats om tidigare vilket hade dragit sönder locket under stallet. För att reparera den fräste jag in en shim under stallet, men den hade till slut lossnat i limfogen mot stallplattan i gran då den lilla ytan av stallet som var limmad mot locket hade lossnat längst bak.

Till att börja med såg jag över mitt sätt att använda hudlim. Efter ett prat med Per Marklund fick jag verifierat att han använde tunnare blandning av hudlimmet än den jag brukar använda, jag hade började tänka i de banorna själv. Fördelen med det är att limmet blir tunnare och kan tränga in längre. Nu gör jag standardlimmet en aning tunnare och har dessutom fyllt en liten plastflaska bredvid glasburken i värmaren där jag späder ut den blandningen med hälften vatten till ett väldigt tunt lim. När jag limmar blöter jag träet först med den tunna blandningen i några omgångar, sedan på med det vanlig hudlimmet. När jag testade på en greppbräda kunde man se att det tunna limmet drogs in i träet, det blev snabbt torra fläckar här och var. Samma sak hände med undersidan av stallet. Jag tror att fogen blir starkare på det viset.

Efter lite funderande insåg jag att den bästa lösningen att reparera locket under stallet är att göra ett hål i locket där locket är kexigt. Hålet fylls sedan med ett tjockt stycke gran som både fyller ut hålet och agerar stallplatta på insidan. Granen som ersätter hålet i det kexiga locket kan inte lossna, då samma stycke gran är limmad på insidan som stallplatta. I mitt fall är det mycket enkelt då mitten av min korsformade stallplatta är som gjord för ändamålet. Jag hade några bitar extra tjock 8 mm granlocks-ämne som jag kunde testa med. Tur man har vänner med granstockar och bandsåg!

Jag använde en av mina pågående GammelGura som test av de nya metoderna. Även på den här var stallet utsnidat och stallet hade lossnat och limmats om. Till skillnad mot den förra GammelGuran har jag gjort ett replika stall i färsk rosewood, på den som stallet lossnade var stallet i mjukare frukt-trä. En hel del skador fanns i locket under stallet, dessutom två rader strängpinnhål och skruvhål.

Det dåliga området märktes ut och ett hål sågades upp. Hålet ska göras så litet som möjligt och alltid mindre än stallet ovanpå, det som blev kvar av locket under stallet var inte helt felfritt, men helt OK.

Mitten-delen på min korsformade stallplatta formades i 8 mm tjock gran. När den placerades på sin plats på insidan av locket var det enkelt att markera hålet med en vass blyertspenna.

Den överflödiga granen runt markeringen frästes ned ca 3,5 mm (lite mer än tjockleken på locket) i min enkla lilla fräsjigg. Granplattan fästes med maskeringstejp & superlim metoden mot arbetsbänken, vilket fungerar som en dubbelhäftande tejp.

Så här blev den kombinerade stallplattan och pusselbiten som ska fylla ut hålet i locket. Efter lite putsande kunde jag få bra passning i hålet. Den här konstruktionen gör det omöjligt för  “shimmet” under stallet att lossna!

Granplattan jämnades ut mot locket med en liten behändig aluminiumprofil med självhäftande sandpapper.

Inuti formades den korsformade stallplattan med sina två vingar, alla tre bitarna limmades sen med min nya metod med varmt hudlim.

När jag limmar ser jag till att dra fast ordentligt med kraftiga tvingar! Jag har också börjat använda smörpapper lika ofta som gladpack som släppmedel för mothåll. Fördelen med smörpapperet är att den kan återanvändas och att den är stabilare än den tunna plasten som ibland kan klämmas in i en fog av misstag. Smörpapper släpper också igenom fukt och det varma hudlimmet torkar snabbare.

Efter limningen gjordes en sista utjämning genom att skrapa med ett rakblad med rygg.

Här ser vi stallplattan i ett senare skede där pluggar och rundlar i bubinga limmats in.

Framöver kommer jag att lägga ned mer tid på att få lös stall utan att skada locket, det är en av de viktigaste detaljerna när man plockar isär gitarren har jag insett. Min värmelampa ska få värma upp stallet och limmet ordentligt innan jag börjar lossa, det tar lite längre tid, men det är det värt. På gitarren där locket är kexigt under stallet ska jag använda den metod jag beskriver här för bästa möjliga hållbarhet.

Pågående batch

Efter många vanliga men tidsödande reparationer har jag jobbat enbart med den pågående batchen denna vecka. Jag hade redan fräst in kolfiberstavar i alla fem instrumenten och limmat alla bottenribbor. Den här veckan fick alla lock sina ribbor, kropparna har fått sprickor limmade och reparationer gjorda. Lockribborna är inte helt klara, de ska formas och putsas för bästa ljud också. Harpgitarren behöver ett gäng laglappar och halsfötterna en genomgående rundstav i björk.

Nu när jag kommit i princip halvvägs, kommer jag att välja två i taget att göra klar och lägga mest jobb på den ena. Under vissa moment, som när botten limmas eller lackas, är det bra att ha ett andra instrument att jobba på.

Jag tog aldrig några bilder på originalgitarrerna denna gång, men här är bilder på nuläget. Två Européer,  två Levin och en harpgitarr. Klangolan fick en X-ribbning, harpgitarren en special ladder bracing.