Dragstången är någonting jag har väldigt delade åsikter om, man kan nog säga att jag inte gillar den. Från den dagen den uppfanns på 1930-talet har den hängt med och format gitarrens design. Med en dragstång kan man göra långa tunna halsar som håller för grova strängar och högt strängdrag. Utan förstyvning i halsen måste träet vara av högsta kvalitet och helst V-formad och tjock för att hålla för grova strängar och långa halsar. Man får också möjligheten att justera halsens böj på mitten med en dragstång vilket är väldigt bekvämt.
Den största nackdelen är att metallstången både är tung och livlös när det gäller klangen. Som nästan alltid är det gitarrens klang och ton som får lida för bekvämligheten. Ett annat problem är att dragstången långt ifrån fungerar så bra som folk tror att den gör. Eftersom trä alltid är variabel kommer halsen inte få den fina jämna böj man vill ha om man drar åt eller släpper efter den, istället kommer halsen att få både kullar och dalar längs halsen. Ibland mycket ibland mindre. Dessutom kommer inte hela effekten på en gång, halsen kommer att efterdra i säkert en vecka efter justeringen. Man kan lätt få problem med strängskrammel på delar av halsen om man vill ha låg stränghöjd efter en justering, här kan tiondelar eller t.om. hundradelar i ojämnhet göra skillnad.
Alternativet till tjock och kort hals i trä eller lång och tunn hals med dragstång med allt vad det innebär är att använda kolfiber för att ge halsen tillräcklig styvhet. Kolfiber är extremt styvt, lätt och har en bra akustisk klang. Håller också bra för långtidsbelastning, en böjd kolfiberstav går tillbaka till att vara rak även efter lång tids böjning. Alla GammelGura får ett infräst fyrkantrör i kolfiber i halsen med en rundstav i björk som fyller ut hålet i mitten. Med förstyvningen råkar man aldrig ut för att en mjuk hals blir bananformad när strängarna stäms upp. Halsen kommer också att hålla sig stabil under lång tid utan att böjas. Ett ihåligt fyrkantsrör är hälften så tungt och nästan lika styvt som om den vore solid, men går av snabbare om den böjs kraftigt. Det sista är inget problem inlimmad i en hals! Tycker om den varianten då man använder så mycket trä det går 🙂
Även om kolfiberstaven är extremt styv kommer halsen att böja sig lite grand av strängdraget. Man får alltid en extra stor böj allra närmast översadeln, kallar det för “spiskrok”. Det beror dels på att halsen är som tunnast högst upp och att man får en rotationskraft från strängarnas brytningsvinkel vid översadeln. Hur mycket böj man får i halsen och högst upp beror på hur mjukt träet i halsen är och hur kraftig lutningen är på huvudet i förhållande till greppbrädan. Kolfiberstaven ser till att hålla variationen på ett minimum mellan mjuka och hårda halsar, på en parlor med 12 band till kroppen orkar faktiskt en hård hals att hålla emot strängdraget utan kolfiberstav. Är halsen mjuk gör den det inte. En kolfiberstav är en försäkring och påverkar inte tonen negativt.
Inom parentes är en styv hals bra för både klangen och volymen hos en gitarr, mindre energi försvinner på vägen till att böja halsen fram och tillbaka om den är styv. En mjuk hals är aldrig bra av praktiska skäl (men kan låta bra om än lite volymsvagare), men inte heller en extremt styv hals är bra. Man behöver få lite variation i klangen från halsens rörelse, med en riktigt styv hals blir tonen klinisk och tråkig tycker jag. Som alltid är lagom bäst.
Min lösning är att slipa in greppbrädan till en liten relief i det läge som halsen får när den belastas med strängar innan bandningen. Efter bandningen kronas banden på samma sätt i det läge halsen får under strängspänning. Man får alltså två chanser att ge halsen/greppbrädan (eller snarare topparna på banden) den rätta formen. Skulle man inte forma brädan först kommer man att behöva slipa ned banden en hel del, speciellt nära översadeln. Med tvåstegsmetoden har man fått rätt form redan innan banden ska kronas.
För att halsen ska böja sig på rätt sätt och inte ge efter mer än den borde knackas temporära band in i spåren fram till 12.e bandet. Inget lim används och banden kan lätt plockas lös utan att skada greppbrädan.
Här är det bara strängdraget som spelar roll, återanvänder ett gammalt set som antagligen inte intonerar som det ska men som gör jobbet att spänna upp halsen.
Stämmer upp med en temporärt översadel och borrar som “stallben” och monterar gitarren i jiggen som fixerar gitarren och halsen i det läge som den har med spända strängar.
Gravitationen spelar roll och med jiggen kan jag ge gitarren det läge som den har när man spelar på den. Speciellt viktigt med tunga elgitarrer eller basar.
I spelläge drar jag fast tre stöd under halsen.
I uppfällt läge drar jag fast huvudet med ett band så att halsen möter stöden, halsen lyfter sig lite grand när gitarren läggs platt.
Fixerar också undersidan på skallen längst upp med några kilar och drar fast en tving för att hålla fast halsen i sidled. Nu kan strängarna strängas av med gitarr och hals i samma läge som med uppspända strängar.
Sätter igång och planslipar greppbrädan. Har ett dammfilter igång för att slippa hosta damm…
Ger sen greppbrädan en liten relief på 0.1 mm på mitten med hjälp av en cool “Katana”. Det är en aluminiumprofil med en inbyggd dragstång som gör att man kan ge balken en liten kurva.
Edit: Numera använder jag mig av CNC frästa aluminiumbalkar med olika relief istället för Katanan som inte gav den perfekta böjen som jag trodde (samma fenomen som vanliga dragstränger!).
Använder blyerts för att se vad som slipas.
När blyertsen försvinner på hela greppbrädan efter några tag med Katanan är man klar.
Förbereder inför bandningen genom att göra spåren djupare efter slipningen. Passar på medan gitarren är säkert fastspänd i jiggen.
Avslutar med att fasa av kanterna på spåren med en triangulär fil. Nu kan den riktiga bandningen göras. När den är klar används jiggen på samma sätt för att krona banden.
När gitarren tas lös från jiggen kröker halsen rygg en aning på mitten och har en extra liten böj närmast översadeln, ju mjukare hals ju större böj. Allt blir sen precis som det ska när strängarna spänns på! I den bästa av världar kommer man aldrig att behöva justera sin hals och man kommer inte att sakna dragstången. Under tiden låter gitarren bättre än om den skulle haft en 😉