En sak som jag noterade när jag började köpa 100 år gamla gitarr ”vrak” var helt sönderspelade greppbrädor med djupa spelgropar, men med nästan som nya mässingsband. Mina egna gitarrer med nickelband hade fått rejäla gropar under strängarna på nickelbanden efter bara några års spelande. Insåg att mässingen med sin lite glatta oljiga yta (skön att spela på!) inte nöttes ens hälften så mycket som de vanliga nickelbanden, trots att mässing snarare är mjukare än hårdare.

Att de här banden ”glömts bort” kan bero på att det fanns väldigt usla mässingsband på 1930 talet som gav ett dåligt rykte. När man lossar på såna band är det lite som att dra lös en gummisnodd! Samtidigt blev amerikanska gitarrer på modet på 1950-talet och där har man av tradition alltid haft nickelband. Mässingsbanden är guldgula och inte lika skinande silverblanka som nickelbanden.

Som tur är har mässingsbanden fått en liten revival, det finns bra mässingsband att köpa och även andra hårdare guldgula band i en legering som är lika hård som rostfritt stål (EVO). Jag använder Dunlop 6180 i mässing på alla GammelGura om inte silverband är ett estetiskt krav.

När jag bandar på använder jag mig av en enkel plankjig som gör att man aldrig skadar baksidan av halsen. Jag limmar banden med segt superlim. Superlim är bra då det är kristalliskt och hårt och håller ända tills det brister. Limmet ger bra kontakt mellan band och greppbräda och det finns ingen risk att ett band inte sitter som det ska. Trots att de är hårt limmade är det förvånansvärt lätt att lossa banden om man måste banda om, limmet krasar till och lossnar. Som alltid är det säkrast att värma bandet med en lödkolv innan.

Plankan läggs under gitarren och trätvingarna binder samman jiggen och lämnar samtidigt en lucka under plankan där man sen kan ta stöd med bandpressen. Man kan banda på alla band i ett svep på en archtop utan att oroa sig för att skada baksidan av halsen. På en vanlig akustisk gitarr pressar man de sista banden (vanligtvis från 14:e bandet) med bandpressen genom ljudhålet.

Med hjälp av diverse träklossar (har en back med avkap i olika storlekar) pusslar man ihop sin jigg på en kvart. Det gäller att hålla koll så man inte pressar in en kurvad botten med plankan och att stödet under halsfoten inte lossnar medan man jobbar med bandpressen!

För att fylla ut tomrummet mellan plankan och det filtklädda mothållet under greppbrädan har jag gjort en liten specialjigg. Några möbelfötter och gängade metallinlägg i en bit trä. En passande fast nyckel att skruva upp fötterna med sitter på ett par supermagneter. Undersidan på en gitarrhals är för det mesta tjockare nära halsfoten, skruvar upp de två yttersta fötterna först för att följa lutningen och sedan de två i mitten.

Limmar banden med segt superlim, tappar i bandet med en hammare och pressar med bandpressen från Stewmac.

För att gör jobbet snabbare följer jag efter med två aluminiumplattor som håller ned bandändarna tills superlimmet fäster. Små kilar i lönn är väldigt användbara verktyg!

När det blir för trångt för hammaren använder jag en stav av aluminium att knacka ned bandet.

På slutet har jag börjat använda ”Paste wax” på greppbrädan kring banden och även på översidan av banden för att inte överflödigt superlim ska fastna så hårt. Slickar också lite på bandets tang innan monteringen för att snabbare aktivera superlimmet…