Alla gitarrer i pågående batch har fått sina sprickor lagade (det var en hel del!). Bottnarna har fått nya ribbor, halsarna kolfiberstavar. Alla ribbor och stallplattor har valts ut och kapats till, ribborna har fått rätt radius och triangulerats.  Ovanligt nog behövde jag inte tunna varken lock eller botten på någon av instrumenten då alla måtten på tjockleken var som de skulle. Södermans plywoodbotten var visserligen an aning tjock, men det gör ingen skillnad på ljudet.

Jag behöll också den utbytta botten till den Europeiska parlor gitarren med sina ribbor i mahogny, botten och ribbor var i bra skick och hade dessutom en blyertsanteckning som jag inte ville sanda bort i onödan. Även Söderman har en blyertsanteckning i locket, jag tror jag kan limma ribborna runtom den.

Nästa stora steg är att limma alla lockribborna, det kommer att ta några dagar i min hopfällbara go-bar jigg.

Jag lade märke till en intressant detalj på den Gottfrid Söderman lutgitarr från 1926 som jag jobbar med just nu. Jag tror jag har sett samma sak på andra Söderman lutor, men inte tänkt så mycket på det. Efter lite funderande tror jag att jag hittat en orsak till varför han skurit ut två skåror i locket strax innanför kanten på greppbrädan. Det måste vara ett sätt att försöka styra den nästan oundvikliga sprickan i locket vid sidan av greppbrädan till undersidan av greppbrädan där den inte syns. Lite som att sopa under mattan. Gottfrid var en uppfinningsrik autodidakt, en sån lösning skulle vara helt i hans stil. Om inte det är orsaken, har jag ingen aning om varför han gjorde så!

Man kan se att det lyckades bra på den normala raka kanten av greppbrädan, sprickan kom i det utskurna diket. Däremot fungerar det inte alls på den sida av greppbrädan som är snedsågad.

Blev nyfiken på exakt när de moderna T banden uppfanns efter att ha jobbat med att banda om en hals med bar frets. Efter lite Googlande hittade jag det första patentet av T formade band av John F. Stratton,U.S. Pat. No. 501,743, från 18 juli 1893. Patent tas inte alltid av de ursprungliga uppfinnarna eller de som först använde det som patenterats, så det är inte otroligt att man använt liknande T-band ett antal år innan.

Bay State gitarren i pågående batch daterad till ca 1888, som har T-band som ser ut att vara original – i alla fall är bandskårorna inte så breda som de hade varit med bar frets, kan ha haft några av de första T-banden som tillverkades.

De moderna banden med crown och barbs patenterades av C. F Smith, Pat. No. 1,727,620, så sent som 1927. Hittade också ett nytt coolt patent från 2010 med flexiblare band som borde tillverkas och säljas!

Jag tog lite bilder och mätte upp banden på Bay State gitarren från ca 1888.

De liknar bandet i patentet, förutom patentets längsgående “hulling”. Jag tror det sista var det som behövdes för att få patentet godkänt och inte särskilt praktiskt i praktiken. Bay State nickelbanden har istället hackats på undersidan med en kniv eller stämjärn så att vassa borst sticker ut och hjälper till att hålla fast bandet. Banden har ungefär samma form och samma platta crown som i patentet.

Måtten på de låga och smala banden är:

Total höjd: 2 mm
Bredd på crown: 1,4 mm
Höjd på crown: 0,5 mm
Tangens tjocklek: 0,65-0,7 mm

Det är inte ofta jag får tillbaka en reparation eller GammelGura. Men jag fick tillbaka den här renoveringen då det visade sig att den spelade falskt ovanför 12:e bandet. I en GammelGura dubbelkollar jag alltid bandplaceringen om en original greppbräda ska återanvändas, det här var en renovering.

Alla banden nedanför 12:e var placerade med ögonmått, inte mindre än 4 mm fel på de sämsta bandet! Det är ett fenomen som jag stött på flera gånger på 1800-tals gitarrer, att banden fram till 12:e stämmer OK, medan de nedanför är helt felplacerade. Vad det beror på kan man spekulera i, kanske det fanns en tabell som många använde sig av och som slutade vid 12:e bandet. Oavsett anledning kostar det inte mer att placera banden rätt istället för fel. Man kan tycka att det är lite charmigt och att den korrekta placeringen ser tråkigare och mindre organisk ut, men spelar man på gitarren är det nog bäst att de är på rätt ställe.

För att flytta banden måste de gamla bandskårorna fyllas igen med stickor i samma träslag som greppbrädan. Banden var av typen “bar frets”, de är helt platta och lika tjocka som överliggaren på T:et i moderna T-band. De har också funktionen att ge halsen en bakåtböj genom att pressa ned tjockare band än bandskåran är bred. Med olika tjocka bar frets kan man justera bakåtböjen och hålla halsen rak med spända strängar. Det är en konst som få behärskar numera. Bara Martin behöll bar frets ända fram till 1930-talet, ser man bar frets på en gammal gitarr är det mest troligt en gitarr från 1800-talet. Inom parentes satt det moderna T-band på Bay State gitarren daterad till ca 1888 i pågående batch och de ser ut att vara original, de kom nog tidigare än jag trodde.

Det fanns en risk att halsen skulle böjas mer av strängdraget vid ett byte till vanliga T-band. Men eftersom greppbrädan var väldigt tunn och i rosewood, som inte är det hårdaste träet, trodde jag inte att det skulle ställa till problem. Det visade sig senare att halsens böj blev större med T-banden.

Det gick relativt enkelt att dra upp bar fretsen med en tång. Om de hade varit helt släta hade det inte varit några problem alls, men man hade gjort många hack med en kniv på undersidan av mässingsbanden med små vassa utstickande borst som resultat för att de skulle sitta bättre. De små flisor i greppbrädan som drogs upp med banden limmades snabbt tillbaka med tunt superlim innan de hann lossna. Moderna T-band har “nibs” för att de ska sitta bättre, där har man alltid problem med att greppbrädan vill flisa upp sig när banden dras upp.

Stickor i rosewood med samma tjocklek som bandskårorna var breda tillverkades och kapades till lagom längd och höjd.

Den extrema radiusen på greppbrädan var större än de 6″, som är den mest böjda insatsen man kan köpa till min bandpress. Jag fick specialtillverka en insats med större böj och även ett mothåll för att hålla ned det senast monterade bandet medan limmet torkar. Även verktyget för att böja de nya banden fick konverteras med en extra skruvmejsel för att kunna göra banden extra böjda!

De raka stickorna limmades med superlim och pressades på plats. När limmet torkat hyvlades överflödet ned och stickorna putsades jämna mot brädan.

Genom att mäta avståndet till 12:e bandet, som jag använt för att intonera stallbenet, och multiplicera med två fick jag den öppna stränglängden (mensuren) 607 mm. För ca 10 år sedan använde jag Stewmacs fret calculator och skrev ut en bunt A4 ark med avstånden för alla bandet för de flesta gitarr och mandolin mått med 1 mm intervall på öppen stränglängd. Bladen är samlade i en pärm och det går snabbt och bekvämt att hitta de rätta måtten. Bandplaceringarna mättes upp på greppbrädan med mitt 50 cm långa skjutmått med 0.1 mm precision och markerades med en vass syl. Alla banden fram till 12:e bandet var placerade ca 1 mm för långt upp, de nedanför 3-4 mm fel förutom det allra sista bandet som faktiskt satt på rätt ställe.

Vanligtvis är greppbrädan lös och jag kan använda min Stewmac såglåda jigg för att såga banden parallellt och till rätt djup. När brädan sitter fast på en gitarr tillverkar jag istället en temporär jigg av en rak träbalk, lite träklampar, tvingar och en vinkel. Med hjälp av min coola mittenhittare är det lätt att dra en centrumlinje längs den koniska greppbrädan. Halsen tvingas fast så att avståndet mellan träbalken och mittlinjen är densamma i båda ändar. Vinkeln placeras så att sågsnittet hamnar mitt på märket. Sågen styrs av kanten till vinkeln och jag sågar en bandskåra som inte är djupare än bandets tang.

När alla skåror är sågade använder jag en fret-såg med ett mothåll för att såga bandskårorna till samma djup, bara en aning djupare än bandets tang. För att skydda ytan på greppbrädan från nötning från sågen använder jag en tunn aluminiumplatta mellan sågens mothåll och greppbrädan. Slutligen fasas kanten till skåran av med en fyrkantig nålfil. Jag har köpt ett set nålfilar med grövre huggning än den fina som är den man vanligen ser i järnhandel. Har även ett set nålfilar i form av raspar, den runda raspen är perfekt för att fila upp skårorna för strängarna i stallet för oskårade strängpinnar.

Bandningen var ju klurig då greppbrädan hade en så stor radius, men med den specialtillverkade insatsen till bandpressen gick det bra. Banden limmades med superlim. Numera bandar jag vartannat band (alla udda och sen alla jämna band) för att minska bakåtböjen från tangen i bandskårorna, men i det här fallet borde jag bandat på som vanligt!  Det visade sig nämligen att relifen blev hela 0,7 mm på mitten med uppspända strängar, mitt ideal är ca 0,15 mm.

Jag vet inte riktigt varför, men kompressionen och bakåtböjen från bar fretsen är säkert större än den man får från T-bandens tang. Halsen hade också lite för stor relief redan innan jag bandade om. Nästa gång jag gör nåt liknande ska jag spänna halsen till en liten bakåtböj och öppna upp bandskårorna lite mer innan jag passar in och limmar trästickorna för att kompensera.

Så, vad gör man? En bananhals vill man inte spela på. Min patenterade lösning, som är den allra bästa, är att fräsa in en kolfiberstav. Men i det här fallet hade det blir en massa extrajobb och dessutom var greppbrädan så tunn och böjd att den antagligen inte hade kunnat räddas. Dessutom skulle banden behöva sättas om en gång till. Två lösningar finns, att värmböja halsen rak eller byta ut banden till band med tjockare tang. Jag valde att börja med värmning och bara byta band i nödfall.

Att böja tillbaka halsen med värme är ett tveeggat svärd, man kan lyckas, men det är alltid en chansning. En nackdel är att värmen alltid torkar ut greppbrädan så den krymper och att lacken under halsen vid mothållet kan smälta av värmen och skadas. För att minska krympningen av greppbrädan bör man först mätta greppbrädan med olja. Det man är ute efter är att värma greppbräda och halsträet varmare än smältpunkten för ligninet och samtidigt böja tillbaka halsen till en kurva ungefär lika stor som bananböjen/reliefen, men åt andra hållet. Trä består av lika delar cellulosafibrer, lignin och hemicellulosa, lignin är lite som ett kitt som binder ihop cellulosafibrerna. Man hoppas på att ligninet ska stelna i sin nya form när den svalnar och att halsen ska bli mer eller mindre rak med strängarna uppspända.

Min jigg består av en platta i aluminium som är tillräckligt tjock för att ge bakåtböjen en jämn kurvatur och samtidigt fördela värmen jämnt. I det här fallet var greppbrädan längre än båda mina två plattor, så jag fick använda båda två och en passbit för att täcka hela greppbrädan. Halsen får ett mothåll precis där reliefböjen av greppbrädan är som djupast. Det är viktigt att ytan på mothållet är mjukt och jämnt, annars kan man få ett mönster inpressad i den mjuka lacken om lacken skulle bli kladdig av värmen. Lite hushållsplast mellan mothåll och hals gör att lacken inte kan kladda fast i mothållet. Tvingarna dras åt så hårt i båda ändarna att greppbrädan/halsen får en bakåtböj som är lika stor, eller lite större, än reliefen var innan. Man syftar längs greppbrädans kant och hoppas på det bästa. En praktisk digital temperaturmätare gör att man lätt kan justera temperaturen på strykjärnen som regleras med en termostat.

Den stora radiusen på greppbrädan var ett problem då jag inte fick bra kontakt mellan plattan och banden för att överföra värmen, men jag löste det med att klämma in tunna remsor i metall på sidorna mellan banden och plattan.

När jag tänkt vidare på saken i efterskott råkade jag kanske göra mer rätt än jag trodde. Den största böjningen av halsen sker alltid nära översadeln, där brytningen av strängarna över översadeln ger en extra böjande kraft. Med två överlappande plattor i aluminium längst ned blev krökningen från tvingarna störst på den övre delen av halsen i min jigg där jag bara hade en aluminiumplatta, den nedre delen med dubbla aluminiumplattor var styvare och böjde sig mindre. Det slog mig också att man kan använda ett lager hopvikt aluminiumfolie formad efter greppbrädan radius för att fylla ut mellan aluminiumplattan och greppbrädan för att effektivare leda ned värmen i halsen. Det krävs också en hel del kraft på tvingarna för att böja tillbaka en hals, kanske i trakten av 20-50 kg tryck på mothållet. Jag använder mothåll som är formade efter halsen och fodrade med mjukt gummi.

Smältpunkten för lignin ska vara ca 65 grader C. Jag gjorde ett första försök med ca 70 grader uppmätt på strykjärnen. Det hände absolut ingenting, samma bananböj som innan. Jag upprepade processen med 5 timmar värmning och några timmars avsvalning innan tvingarna lossades med 100 grader C på strykjärnen. Med 100 grader i strykjärnen och aluminiumplattorna blev temperaturen på baksidan av halsen 42 grader C. Det innebär att ligninet i greppbrädan och halsen närmast greppbrädan kommer att omformas, men inte i hela halsen. Jag tror att man bör nå minst 80 grader C för att framgångsrikt smälta ligninet.

Resultatet blev lyckat, en i princip helt rak hals och minimal krympning av greppbrädan. Jag behövde bara putsa ned bandändarna som stack ut lite grand. Lacken hade klarat sig bra också under mothållet. Dags att skicka tillbaka gitarren igen, förhoppningsvis spelar den inte falskt längre!

I min lokal behöver jag en avfuktare på sommaren och en luftfuktare på vintern. Runt 40% är målet. Efter att två luftfuktare med inbyggd sensor för att slå av och på vid en viss fuktighet gått sönder (elektroniken lade av), har jag köpt en enklare luftfuktare utan styrning och en separat och bättre enhet för styrningen. Styrningen kan kalibreras mot min hygrometer och borde vara betydligt robustare. Det fungerar mycket bra måste jag säga. Luftfuktaren har plats för 4 l vatten och det räcker över natten utan problem även om det är väldigt torrt. Över helgerna kan det hända att vattnet tar slut däremot.

Luftfuktaren är av typen ultraljud som slår sönder vattnet till en dimma, en nackdel med den principen är att allt mineral i dropparna avsätts där de hamnar och kan ge en vit beläggning på allt. Inget problem i lokalen, men hemma har jag fuktare av typen vattenkokare. Med sådana stannar alla mineraler i själva fuktaren, nackdelen med dom är att de lever om där ultraljudsfuktaren är ljudlös.

Prylarna jag köpt är de här: Beurer LB88 Luftfuktare och Inkbird IHC-200 Humidity Controller. De kompletteras av en bättre hygrometer Testo 608-H2 och en Qlima DD-208 luftavfuktare köpt från Jula för några år sedan (har även en Woods luftavfuktare).

Jag kan också koppla in luftavfuktaren i det tomma uttaget, skulle fuktigheten överstiga 40,5% slås den på och stängs av vid 40%, om fuktigheten sjunker till 39,5% slår istället luftfuktaren på. Hängslen och svångrem!

Jag ska villigt erkänna att min arbetsdisciplin i lokalen har sviktat lite den senaste tiden. Mitt intresse av att spela musik har fått en revival och har tagit sin tid. Likaså det tråkigaste av allt; bokföringen som äntligen blivit klar. Men en hel del allmänna reparationer har i alla fall gjorts under tiden, jag är nu tillbaka i gamla gängor. En ny batch har startats upp med flera intressanta gamla gitarrer. Det känns bra.

Första steget i renoveringen är att lossa på gamla strängar, stämskruvarna, eventuell tailpiece,  ändpluggen, stallet, greppbrädan, halsen och botten i den turordningen. Även ribborna i lock och botten ska plockas lös innan nästa steg, som är att reparera alla sprickor och skador. Stämskruvarna, skruvar och andra lösa detaljer i metall rengörs i min lilla ultraljudstvätt. Böjda stolpar på stämskruvarna böjs raka och stämskruvarna smörjs upp. Alla lösa delar som får plats samlas i en lunchbox med lock och märks upp med en beskrivande text. Greppbrädorna märks också upp och förvaras i en större låda (de flesta kommer att ersättas, men de är bra att använda som mall).

Eftersom det var massor av snö utomhus fick jag ta bilderna innan jag sprättade gitarrerna i en snödriva! Jag tog också lite bilder under själva sprättningen.

GG199 American Conservatory, ca 1900

Det här är en spännande parlor från USA med finaste rosewood i botten och sida och hals i mahogny. Det var gitarrer som denna som Herman Carlsson Levin i princip kopierade, men med lokala träslag, när han kom tillbaka till Sverige från USA år 1900. Kroppsformen är bekant, så är också den enkla infästningen av halsen och stickan tvärs locket under stallet.

Den var i bra skick, nästan helt utan sprickor. Däremot hade den eboniserade greppbrädan ungefär samma konsistens som kexchoklad! Det var väldigt lätt att sprätta lös den i tusen bitar. Det här är ett extremt lätt bygge, definitivt gjord för sensträngar. Att lossa botten utan att skada den var inte det lättaste då den var bara ca 1,9 mm tjock, 1,7 på det tunnaste stället. Man slösade inte på det dyrbara virket. Botten hade tre ribbor och locket bara två. Stickan under stallet var i gran, vilket jag älskar, men ingen förstärkning fanns kring strängpinnhålen vilket medfört att stickan var söndernött av strängkulorna. Stallet, som följde med, hade lossnat och locket under stallet var i bra skick. Stämskruvarna var rejäla men kanske lite glappa. Jag tror att de kan behållas då de är extra fina.

GG200 Bay State, ca 1888

Jag sparar det jämna numret 200 till den gitarr jag fick skickad gratis från USA efter min första långa artikel i American Lutherie. Att jag fick den gratis beror på att ingen i USA ville ta sig an den då den var i dåligt skick och ägaren ville rädda den. Jag tänker skriva en artikel om hela renoveringsprocessen med den här gitarren för tidningen, därför tar jag extra mycket bilder på den.

Även den här är en typisk USA parlor gitarr från slutet av 1800-talet med finaste rosewood i botten och sida och hals i mahogny. Det är inte ett lika lätt bygge och halsen har en mer skarp V form. Den hade fått en tailpiece, huvudet hade fått en smäll och reparerats med tre skruvar. En av stämskruvarna var utbytt och kanten av huvudet där stämskruven sitter fast var helt av visade det sig när jag plockad lös stämskruvarna, det blir en speciell reparation. Greppbrädan i rosewood var väldigt tunn. Det gick enkelt att lossa halsen med lite vatten och en tunn kniv i fogen.

Den hade fem ribbor i botten, till skillnad från den andra amerikanska parlor gitarren som bara hade tre, men också lite fler ribbor i locket. Den hade en liknande gransticka under stallet, även den här söndernött av strängkulor.

GG201 Levin, 1943
Ingen batch utan minst en Levin, den här hade hittats i ett soprum. Det är en burstlackad (gul färg, inte röd som på de första bilderna) och tämligen enkel Levin.

Den var i relativt bra skick, locket hade en spricka längs mittfogen. Stallet hade redan lossnat, vilket underlättade arbetet. Greppbrädan, halsen och botten kom lös utan problem. Ribborna i lock och botten var mer eller mindre lösa och enkla att sprätta lös.

GG202 Europeisk parlor, ca 1920
En Europeisk kurvig parlor måste också vara med i en ny batch, den här hade extra mycket pärlemorinläggningar av bra kvalitet.

Den hade fått en stor renovering 1975, det fanns en svårläst blyertsanteckning i botten. Botten hade bytts ut och den hade fått en ny i mahogny. Märkligt nog gjordes också en replika av stallet i samma träslag som egentligen är lite för mjukt för ett stall. Dekorationslister runt kanten av botten och den mjuka mahognyn i botten gjorde den besvärligt att sprätta lös, men jag lyckades få isär den i ett stycke.

GG203, Söderman 1926

En Gottfrid Söderman från “Väntrummet” är den sista så långt i batchen. Väntar på besked om ännu en gitarr. Det är alltid kul att kunna rädda en lokalt tillverkad gitarr, Västerhus är bara några mil från Örnsköldsvik.

Den var i bra skick förutom några sprickor i locket och att limmet lossnat på sargen vid halsklossen. En del metoder var tveksamma i hans tillverkning, stallbenet i den här var t.ex. i celluloid fastsatt med tre spikar. Den extra tjocka stallklossen i ek var inte heller optimal, men antagligen en senare reparation av granstickan under stallet. En kul detalj är de lätt kullriga skjortknappar i pärlemor som han använde som dekoration i greppbrädan! Ibland skrev den gode Gottfrid under locket med blyerts, den här hade både en liten kommentar och ett årtal, vilket alltid är trevligt att hitta. Det stod “En solskensdag limmades detta lock fast. G. Söderman 1926“.

En hel del moderna gitarrer passerar lokalen utan att jag skriver om dom på bloggen. När de lämnar lokalen efter reparation/justering är jag lika glad att bli av med dom som ägare är över att ha fått den reparerad! Men ibland blir jag överraskad, som denna gång av en ca 1988 Kramer Ferrington halvakustisk parlor gitarr av typen “hårdrock power ballad”. Allt i designen var svart och vasst. Man kan läsa mer om den här. Eller här.

Efter ett prat med ägaren blev det bestämt att den skulle få en stor överhalning med omlimmat och utbytt stall, ombandning och framförallt översadelintonering. Mycket jobb för en plywoodgitarr från 1980-talet, men när jag kollade upp den brukar de gå för runt 10 000 SEK. Mer pengar än jag trodde.

Vid en närmare inspektion kunde jag konstatera att halsen var i bra skick och att den otroligt nog faktiskt lät riktigt bra. Tonen fanns där, men inte volymen som var ungefär hälften av en vanlig GammelGura. Intoneringen var usel, jag kunde senare konstatera att stallbenet var placerad ca 3-4 mm för högt upp på stallet!

Ett nytt stall tillverkades. Jag passade också på att blöta insidan av locket runt stallplattan och sätta locket i press några dygn för att platta ut locket som hade en rotationsdeformation runt stallet. Det nya stallet limmades på plats, eftersom det var ett plywoodlock med lösa laminat fick det bli epoxylim. Det visade sig att locket hade en ovanligt smäcker X-ribbning och i övrigt var ett lätt bygge. Det är förklaringen till att den lät oväntat bra. Ljudhålet var extra stort, så det gick bra att komma åt insidan.

Det fanns ingen plats ovanför strängpinnarna på stallplattan för en K&K mick. Den hade en undersadelmick och en klump med batteri fäst i sargen som inte fungerade. Micken fungerade inte då stickan under stallbenet var i dåligt skick. Jag beställde ett gäng enkla undersadel stickor för den här och liknande reparationer i framtiden. De är lätta att byta då det finns en liten miniatyr teleplugg i den ände som kopplas till de flesta liknande mickar.

Gitarren mättes upp för intonering och ca 2 mm kortades av på greppbrädan högst upp. På det nya stallet frästes ett dike för stallbenet 3-4 mm längre ned än originalet. En sak som jag inte tänkte på var att hålet för undersadelmicken i ena änden av stalldiket hamnade precis på en av X-ribborna med den nya placeringen! Genom att borra hålet snett genom locket kunde jag montera undersadelmicken utan att borra hål i X-ribban. När den var klar lät micken uselt, men med basen på max och diskanten på minimum på min enkla akustiska Laney gitarrförstärkare i lokalen lät den faktiskt helt OK 🙂

Den fick vibrera hela helgerna i lokalen, säkert minst 7 dagar, medan jag jobbade hemma med bokföringen som jag slarvat med hela året. Till min förvåning bet vibreringen på den här, trots att den var helt i plywood. Mina vanliga tre dagar räcker för gitarrer med solitt trä, men allt lim i plywooden kräver tydligen minst det dubbla för att ge effekt.

Den svarta färgen var hemsk, minsta repa eller tumavtryck syntes. Jag lade på lite Fulgentin på locket vilket fungerade bra.

Resultatet blev en gitarr som intonerade och spelade perfekt och som hade en bra klang med sustain och en balanserad, krämig och öppen ton. Jag kunde faktiskt spela på den en halvtimme utan att tröttna, det händer annars sällan med moderna gitarrer. Jag skulle gärna behållit den för att kunna spela tyst utan att störa grannarna sena kvällar. I och med det lilla formatet och lättheten påminde den om en liten parlor. En cutaway, 16 band till kroppen och 65 cm mensur gjorde att den kändes lite som en elgitarr också. Kul gitarr!

Levin tillverkade gitarrer även under några andra namn, bland annat “Klangola”. Jag har både sett och renoverat några Klangolor genom åren. De var specialbeställda av Förlaget Filadelfia i Stockholm och hade några extra tillval. De jag sett har haft en bred sarg och ett  litet ljudhål med en bred zebrarandig rosett i celluloid i ömsom vitt och svart. Dessutom har de flesta en, enligt mig, en väldigt ful bindning runt greppbrädan som även den var till hälften vit och till hälften svart. Virket i gitarren är alltid av bättre slag, jag tror det är lönn i botten och sida på den här, men det kan också vara flammig björk. Halsen brukar också ha en lite kantigare U form som inte är bekväm att spela på. För det mesta finns inte namnet som en dekal på huvudet, men inuti sitter en pampig svart etikett med guldbokstäver. Stallet är av typen “string through” som på en klassisk gitarr.

Det här exemplaret från 1946 var i bra skick med en Gibson liknande sunburst på locket och även en burst på halsen med svart färg på halsfoten. Inga direkta skador fanns förutom en repa i lacken på locket som inte var en genomgående spricka. Rosetten i celluloid var krympt och man hade lagat med Karlssons Klister. Önskemålet var en GammelGura konvertering med allt vad det innebär, men också att ge den en X-ribbning och en smalare greppbräda och tunnare och mindre U-formad hals.

Kruxet var burstlacken på halsen som skulle tunnas. Jag har ingen färgspruta eller lackbås som man måste ha när man gör en burst, det är också en svår konst om det ska bli ett bra resultat. Kompromissen blev att ge hela halsen en och samma färg.

Ett för litet ljudhål är inte bra, ljudet blir dovt och stängt med lite diskanter. Det första jag gjorde var att skala av två ränder längst in på den zebrarandiga rosetten för att få ett mera normalstort ljudhål, det ser också snyggare ut tycker jag.

Halsen och greppbrädan lossades utan problem. Halsen formades om tunnare och lite smalare med hjälp av en rasp och grova sandpapper. Greppbrädan i valnöt byttes ut till en ny rosewoodbräda utan de fula bindningarna. Originalbrädan var redan relativt smal, 44 mm vid översadeln, men önskemålet var att den skulle bli smalare. Jag tog ned den till ca 42 mm vid översadel. Trapetsformen på hela brädan blev lite brantare då brädan fick behålla sin bredd längst ned. Den trärena baksidan av halsen betsades och lackades på med färgad lack.

En replika på originalstallet, fast med strängpinnar, tillverkades av finaste rosewood.

Det här var den andra i batchen som fick en X-ribbning. Jag är fortfarande förvånad över hur smäcker ribborna måste vara runt stallet för att det ska låta bra. Ribbor längs locket är oerhört starka jämfört med ladder bracingens ribbor tvärs över. Jag gjorde en liten variant med en rak ribba bakom stalltplattan.

Lock ock botten tunnades ut i vanlig ordning, Levin’s lock och bottnar är alltid minst en halv mm för tjocka.

En K&K mick monterades. Eftersom kerfingen var väldigt tunn och det skulle till en bindning runtom botten, limmade jag på en extra kerfing i mjukt lindträ.

Botten limmades utan att försöka få perfekt passning överallt, en bindningskanal skulle ju fräsas ut runtom. Det är bara bra att slippa bygga in spänningar genom att pressa in sidorna så de passar.

Efter fräsning runtom limmades en vit ABS bindning med seg nummer 30 Stewmac superlim.

Halsen limmades med hjälp av min halslimning jigg. Jag var tvungen att limma om halsen en gång till då den tunna halsen sviktade mer än jag beräknat, men till slut blev det bra.

Jag använde min nya metod att banda på EVO banden, ungefär som man skruvar fast bultar i ett bildäck – inte i en jämn följd. Behöver en mätsticka för att veta var jag ska sätta nästa band!

Precis som Levinen från 1961 lät den som en blandning mellan en vanlig GammelGura och en modern X-ribbad gitarr. Kunden blev väldigt nöjd med den smala halsen 🙂

Man kan göra en bra GammelGura även av en enkel Levin parlor från 1949 med flytande stall. Det enda som krävs är att man konverterar den till fast stall. Det finns inte så mycket mer att hämta i ljudkvalitet om man behåller det flytande stallet och stränghållaren. Jag har försökt flera gånger att behålla det flytande stallet eftersom de är coola, men bara kunnat få den marginellt bättre än som original.

En nackdel med att konvertera från flytande stall är att skuggan av stränghållaren alltid lämnar ett avtryck i lacken på locket. Men förutom det, och det faktum att locket inte har några strängpinnhål eller sår efter ett omlimmat stall, är det ingen skillnad i renoveringsarbetet. Rent generellt kan man kanske säga att det inte var de allra bästa träbitarna som användes för gitarrerna med flytande stall. De var billiga av en anledning. Just denna hade i alla fall vacker flammig björk i botten och sida, flammorna fanns i och för sig bara på halva botten.

Den var i bra skick och ovanligt nog utan sprickor. Eftersom det var en nyare Levin parlor hade den platt utsvängt huvud och den tidens cellulosalack. Lacken hade en ettrig orange färg som min kamera inte gillade, några av bilderna är klatschigare i färgen än gitarren i verkligheten. Den hade även svarta bindningar i celluloid runt både lock och botten. Efter montering av kolfiberstav i halsen, uttunning av botten och lock samt limning av ribbor var läget som på bilderna. Inga lagningar förutom att fogen mellan bottenhalvorna hade släppt på några ställen.

Den hade reparerats tidigare, okänt vad felet var. På en stor lapp i botten stod det: “Gitarren reparerad av Bror Harisson Astrome(?) Vessinge bro”. Ordet med frågetecken var svårläst och svårtolkat.

Det finns inte så mycket att säga om renoveringen i övrigt. Lock och botten tunnades ut, locket var snudd på 4 mm tjockt. Ett pyramidstall och en ny greppbräda i rosewood tillverkades. En detalj som är annorlunda med flytande stall är att det fasta stallet måste mätas ut på rätt ställe och lacken under stallet skrapas bort innan limningen. Såret efter det fastlimmade flytande stallet är en bra anvisning för var stallet ska sitta. Levin ville göra det enkelt för nybörjare och limmade fast stallet som egentligen borde vara justerbart, en av de få fördelarna med ett flytande stall.

Den fick även en K&K mick monterad innan limningen av botten.

Hals och greppbräda limmades och bandades på med guldfärgade EVO band, min nya standard. Bindningen runt botten ersattes med en ny i svart ABS plast.

För att dölja öppna sår i lacken runt bottenlisten, kanten av greppbrädan mot halsen och andra ställen som behöver lite matchande färg har jag köpt upp mig på alla Herdins vattenbaserade betser och så många spritbets pulver jag kan få tag på. Jag har alla betspulver i varsin plastburk i en trälåda. Jag har dessutom tillverkat små granstickor där man kan se hur alla betsar ser ut, mina fingrar var i regnbågens alla färger när jag var klar med det jobbet!
 

Den lådan kom väl till pass för den här gitarren med en lite annorlunda färg. Med hjälp av stickorna kunde jag hitta en matchande färg. Annars är det alltid Herdins “Carl Johan Brun” som matchar färgen på en gammal Levin parlor.

Efter betsning där det behövdes var det dags att lägga på ett varv spritlack efter att originallacken mattats ned med stålull och dammsugits och torkats ren. Jag använder en U-formad tving genom ljudhålet som handtag. Min syntetiska finhåriga lackpensel är stor och rund, den har hållit i snart 10 år. Den blanka lacken mattas sen ned med stålull (Trollull 000) och handpoleras med en torr tygtrasa till lagom blankhet. Spritlacken bör torka ca en vecka innan den kan handpoleras på ett bra sätt till halvblank, innan dess är lacken lite för mjuk för att behålla lystern.

Intoneringen mättes upp, översadel och segmenterat stallben tillverkades och justerades in. Nya stämskruvar monterades. Eftersom de platta huvudena på senare Levin har moderna avstånd (Amerikanska mått) mellan stolparna var det bara att skruva fast den.

Jag tog ut den färdiga gitarren för fotografering, men färgen på gitarrens botten, sida och hals gillade inte kameran! Jag har försökt färgkorrigera det som går. Bilderna tagna inomhus var nog mera rätt när det gäller färgen.

Trots att det var en enkel och nyare Levin lät den som en GammelGura ska. Möjligen var tonen lite råare än vanligt, men det kan man bara höra om man som jag kan göra en direkt jämförelse. Skillnaden var inte stor. Ett Gator 3/4 case passar bra till alla Levin parlors.

Inte alla GammelGuror är gamla. Får man mer eller mindre fria händer att jobba med en finare och modern X-ribbat Levin från 1961 kan man inte säga nej. Uppdraget var att göra en GammelGura och, förutom det vanliga, byta ut dragstången till en kolfiberstav. Lite extra *bling* i form av inläggningar i gammal stil i greppbrädan var också ett önskemål.

När den dök upp i ett jättestort case kunde jag konstatera att den var i ett lite slitet men bra skick. Bilder av just denna gitarr finns på nätet. Kanske den behövde en halsomsättning och bättre stämskruvar, men annars var den i spelbart originalskick. Men den skulle bli bättre än så var det tänkt!

Efter att ha lossat strängarna lossades halsen. Det visade sig vara enkelt då halsen bara är limmad under greppbrädan. De två muttrarna som håller fast halsen via två bultar genom halsklossen kunde enkelt lossas med min långa specialmejsel genom ändpinnhålet. Även stallet lossades utan problem, även om det moderna limmet var segt och satt bra.

Vis av tidigare erfarenhet av mjuk mahogny och sprickbenägen och spröd cellulosalack var det dags för ultravåld i form av en japansåg. Det bästa sättet är faktiskt att kapa sida, kerfing, botten- och halskloss precis under bottenbindningen. Försöker man lossa bindningen för att komma åt limfogen istället kommer cellulosalacken att spricka och flisor lossna, risken är också stor att den mjuka mahognyn i sida och botten spricker. Det man får med sågen är två pusselbitar som kan limmas ihop nästan osynligt. Det enda man kan se efteråt är en extra limfog i kerfingen genom ljudhålet.

Väl öppen kunde jag se att den var välgjord inuti, men som vanligt med Levin med lite för kraftiga ribbor. Då en GammelGura innebär att ribbor byts ut om de inte är som de ska, var nästa moment att plocka lös alla ribbor i lock och botten. Då limmet inte reagerade så mycket på vatten och värme var bästa metoden att använda en tång och knipsa sönder ribborna och sen hyvla och sanda. Mera ultravåld! Det var intressant att se att Levin använde en äkta knut för att koppla ihop X-ribborna, inte som Gibson som halverar en av ribborna och limmar kloss mot den andra med bara en limmad linneduk över knuten. Tunn stallplatta också. Mycket bra.

Botten och lock hade bra tjocklekar. Vilket var tur då jag inte kunde tunna botten som vanligt i min valsputs. Jag tillverkade och limmade nya bottenribbor. Min senaste uppfinning med rullar under trätvingarna fungerade utmärkt ovanpå mothållen i aluminium. Ingen risk att ribborna dras snett när man drar åt tvingen.

Halsen skulle få en kolfiberstav och en greppbräda med 16″ radius, men i och med att den var fastbultad i dragstången måste det till en speciallösning. Med greppbrädan lossad kunde jag se hur dragstången var monterad.

Levin hade en egen variant där dragstången böjs av och fortsätter ned i halsfoten och fästs med den övre muttern på insidan. Under den finns en andra stång fäst i ett mothåll i metall för den nedre muttern. När dragstångens justeringsmutter överst lossades kunde dragstången dras ut, mahognystickan över dragstången kunde sen enkelt tas bort med stämjärn.

För att kunna montera en kolfiberstav och behålla fastsättningen av halsen, kapades dragstången nära änden av halsen och änden gängades. En stoppkloss tillverkades och fästes med två muttrar i virket under kanalen för kolfiberstaven. För att göra kolfiberstaven styvare limmades en bit 8 mm kolfiberstav in i den fyrkantiga och ihåliga kolfiberstaven. Hålet efter den gamla dragstången och luckan bakom den fylldes ut med trä.
 

Eftersom original greppbrädan var i finaste rosewood, men behövde vara tjockare för att kunna få en 16″ radius, limmade jag in en ca 2 mm tjock rosewood shim under originalbrädan i en “sandwich”.

Med en tjockare greppbräda kunde jag använda min jigg och ge den platta brädan sin radius.

Först limmades kolfiberstaven med långsamt härdande epoxylim.

Därefter limmades greppbrädan. Jag borrar in två spikar genom greppbrädan för att den inte ska glida på limmet Jag använder också stickor med olika tjocklek ovanpå den kurviga greppbrädan för att kunna använda ett platt mothåll, på den här 2,3 mm på sidorna och 1,7 mm i mitten. Numera börjar jag alltid med en tunn varmlim blandning som tränger in djupare i träet innan jag limmar med vanligt varmt hudlim. Jag inbillar mig att det blir en starkare limfog på så vis.

Nya ribbor tillverkades för locket. X-ribbningen tar längre tid att tillverka än en ladder bracing. Stallplattan blev förstås tillverkad i gran med pluggar och hårda rundlar runt strängpinnhålen. De dubbla ribborna under greppbrädan ersattes med en A-frame.

Svenska tillverkare på 1950 talet hade fått för sig att bottenklossen skulle vara liten, tunn och klen. Kanske för att det ska låta bättre och bli lättare. Problemet med det är att man bygger in risken att sargen, locket och botten går sönder när man tappar den på ändpluggen… Jag har sett flera instrument som fått rejäla skador den vägen. Jag ersatte därför den lilla tunna plywoodbiten med en normalstor ändkloss i gran.  På bilderna syns också mina nya förbättrade mothåll inuti gjorda av rester från kapade kolfiberstavar.

Jag gjorde misstaget att lossa på etiketten innan jag limmade om den. Papperet är bibeltunt och blev ändå tunnare då jag lossade den. När jag sen limmade blev det tunnaste papperet väldigt mörkt. Nästa gång får etiketten sitta kvar, alternativt limmar jag in in en bit vitt papper bakom etiketten.

Nya inläggningar med extra *bling* monterades på greppbrädan. Plektrumskyddet fästes med dubbelhäftande 3M “tejp”.

Intoneringen mättes upp efter bandning och kroning samt montering av nya stämskruvar. Hålet under dragstångsluckan fylldes ut med en bit mahogny.

Botten, sida och hals fick ett varv spritlack, locket behövde bara handpoleras med en torr bomullstrasa.

Bakom den extremt fula och gulnade lacken på stallet fanns rosewood av finaste sort. Sååå mycket snyggare utan lack! Lacken satt dock bra, det tog en bra stund att få bort eländet med kniv, sandpapper och rakblad. Två av original strängpinnarna i galalith gick sönder när jag skulle lossa strängarna, så det fick bli nya i ebenholts i stil med *blinget* i greppbrädan.

Den strängades upp med vanliga 0.11 strängar. Jag behöll gitarren i några veckor och spelade på den en hel del. Ljudet är en blandning mellan en vanlig GammelGura med ladder bracing och en modern X-ribbad gitarr. Jag gillad den verkligen, men föredrar trots allt en ladder braced GammelGura för den öppna klangen, men smaken är som baken!