Ett problem med alla Europeiska parlor gitarrer (nästan) som är äldre än 1950-talet är avståndet mellan stämskruvarnas stolpar. Gamla stämskruvar har kortare avstånd mellan centrum på de yttersta stolparna. Inte nog med det, det finns 4-5 olika varianter på avstånd mellan stolparna dessutom. På 1950 talet blev de amerikanska stämskruvarnas avstånd mellan stolparna en de facto standard som numera är de enda som används av alla tillverkare.
Tidiga Levin (1900-1905) har de amerikanska måtten på stämskruvarna, det har också oftast finare modeller före 1950-talet. Levin jobbade som gitarrmakare i New York på 1890-talet och fick säkert hem ett lager stämskruvar och hade bra kontakter att köpa hem nya. Levin är ett undantag, övriga Europeiska tillverkare har sällan amerikanska stämskruvar och moderna mått.
Ibland kan original stämskruvar användas, speciellt de äldre före ca 1910 som har stolpen på andra sidan kuggen jämfört med moderna stämskruvar (stolpen med vredet närmast översadeln). Såna stämskruvar är idealiska på ett skårat huvud då strängdraget drar stolpen mot kuggen. De kan kännas glappa men fungera alldeles utmärkt när strängarna är på. De äldre stämskruvarna (som på bilden) är robustare och bättre än de som kom på 1920-talet. Stämskruvar från 1800-talet kan vara handgjorda och jättebra! Generellt sett är ändå nya stämskruvar tightare än gamla även om de är i bra skick. CNC maskiner och datorer gör att passningen är bättre nu än vid förra sekelskiftet 😉
Här är alltså ett problem som måste lösas om original stämskruvarna är sönder eller man vill ha bra fungerande stämskruvar hellre än originalen (som alltid är coolast!). För det mesta är nån stämskruv sönder och då har man inte så stort val. En fördel med moderna mått mellan stolparna är att det är lätt att byta till nya och bättre stämskruvar närhelst man vill.
För att montera nya moderna stämskruvar måste de gamla hålen fyllas igen med nytt trä, i alla fall de två yttersta. I teorin kan centrumhålet vara kvar, men i praktiken vill man få full frihet att placera de nya hålen då det kan bli trångt på nån sida för de nya stolparna.
Idealiskt sett borde man ha trä med samma ådring som huvudet, men vanliga pluggar i rödbok fungerar så bra att man kan ta den enkla vägen. Rödbok är ett väldigt hårt träslag och metallstolpen har en bred anliggningsyta (inte som en sträng), så det fungerar alldeles utmärkt. Borrar ut för 8 mm pluggar, man behöver 6 stycken.
Limmar med varmt hudlim. Använder en liten skärbräda i plast för att inte få trälim på bordskivan.
Flödigt med lim i hålen och på pluggen.
Torkar bort överflödigt hudlim.
Alla pluggar på plats. Hudlimmet får sen torka i minst två timmar.
Det svåraste momentet är att såga av pluggarna utan att skada huvudet. Man vill såga precis jämt med huvudet och man lyckas sällan helt även med en japansåg och stor försiktighet. Men eftersom hals och huvud ska svartlackas spelar små missar ingen roll.
Passar på att fylla på med tunn superlim som rusar in i pluggen och eventuella sprickor i huvudet. Använder sen en kniv och tålamod för att ta ned ändarna på pluggarna jäms med huvudet (man lyckas inte helt när man sågar).
Stewmacs suveräna jigg för att borra nya hål kan man inte klara sig utan! Märker positionen för den ena sidan så att den kan placeras på samma ställe på den andra.
Golden Age stämskruvar har en liten bricka vid stolpen på insidan plåten, man får inte perfekt passning om man inte fasar av hålet på utsidan. Använder samma verktyg som används för att fasa strängpinnhålen, men man kan använda en större borr också.
Det var trångt i skårorna, men det ska gå bra att stränga på. Klämmer med tvingar så man ser att det inte blir en glugg mellan stämskruv och huvud (som det skulle bli om man inte fasade av hålen så att brickan inte är i vägen).
Pluggar också de gamla skruvhålen. Använder tandpetare i trä och ett lite segare superlim. Om man inte gör det kommer alltid nåt hål att störa när man skruvar in skruvarna i den nya stämskruven.
Så här blir det. Bra passning när skruvarna dras åt.