Bo Wretling

Vid sidan av GammelGura batchen håller jag igång en reparation eller två vid sidan av. Fick in en Bo Wretling gitarr från 1948 i bedrövligt skick. Locket var rejält kraschat och gitarren ospelbar. Tillverkad 1947 i Umeå och med det väldigt fula skovelhuvudet som fanns på tidiga gitarrerna innan han flyttade till Stockholm 1949. Tog ingen bilden varken före eller efter reparationen på hela gitarren, men lånar en bild från nätet på ett liknande exemplar.

Alla hans gitarrer är extremt lätt byggda, inte så konstigt då han hatade stålsträngade gitarrer! Hälften av alla existerande Bo Wretling gitarrer har dragits sönder av stålsträngar. Av den andra hälften som bara varit strängade med nylonsträngar har hälften också gått sönder… mellan tummen och pekfingret. Det är alltså svårt att hitta en hel Bo Wretling och gör man det ska den strängas med low tension nylonsträngar.

Har alltid haft dubbla känslor om de här gitarrerna. De är för lätt byggda, klent ribbade och för breda i locket (ca 40 cm). Skovelhuvudet var extremt fult, på senare gitarrer användes ett mera normalt utseende på huvudet. Byggaren litade inte på limmet utan använde skruvar till stallet som är rätt meningslöst. I den här fanns det också små klackar i gran limmade mot sidorna och förvånande nog mot bottenribborna. Jag tror att lacken, i alla fall på den här, inte är en lack utan bivax som är väldigt känslig för vatten och värme och som känns lite smått kladdig att ta på. Även greppbrädan vaxades in. Men det finns också hantverksskicklighet och en känsla för trä i gitarrerna. Han var möbelsnickare i grunden och det förklarar nog både det positiva och det negativa.

Wretling lärde upp två duktiga byggare i Umeå innan han flyttade till Stockholm, Henning Granström och Thure Sundquist, som senare producerade många enkla men bra skolgitarrer tillsammans och var för sig. Wretling är antagligen uppfinnaren av halsförstärkning med bågfilsblad. Troligtvis lärde Granström och Sundqvist av honom, de använde också samma alldeles för klena ändkloss som i Wretling gitarrerna. En annan kuriosa är att Wretling byggde kistan för Evert Taube 1976.

Nåväl. Gick i närkontakt med gitarren och började med att öppna upp botten. Wretling hade en ovana att sanda lock och botten lite avrundad ovanifrån längs kanten, botten som var 3 mm tjock i övrigt var bara ca 1 mm på tunnaste stället längs kanten. Fick vara väldigt försiktig när jag sprättade lös botten.

Blev väldigt förvånad av vad som fanns inuti. Mellan alla fan-brace hade ett 0.6 mm lönnfanér limmats in! Efter att ha rensat locket från all fanér var det lätt att förstå varför. Locket var bara 1-1,5 mm tjockt på tunnaste stället och under 1.8 mm på hela locket runt stallet. Det var uppenbart att en misslyckad tunning av locket “räddades” med de pålimmade lönfanér lappar. Jag vill inte tala illa om någon som inte kan försvara sig, men jag skulle inte ha haft samvete att göra ett sånt fuskjobb. Det var kanske andra tider efter kriget och nöden hade ingen lag. Kan bara konstatera att det superklena locket inte hållit trots reparationen. En av ribborna hade också spruckit.

Eftersom kunden ville ha stålsträngar rensades locket på allt och nya starkare ladder brace ribbor limmades in. Men först limmades en stor 1 mm tjock granpatch in under hela locket på undersidan av ljudhålet för att stärka upp locket. Med botten limmad och stallet omlimmat var nästa steg att sätta om halsen, nylonsträngar har högre stränghöjd och halsvinkeln måste ändras. Stallet var också väldigt högt, men det gick att ta ned den till normal höjd och fräsa om skåran för ett nytt vinklat stallben i ben.

När halsen skulle av såg jag att den hade en smal central dovetail med raka kanter. Det innebar att halsen inte lossnade från kroppen innan hela halsfoten dragits upp. Inte en bra konstruktion och jobbig när man ska sätta om en hals. Jag har sett samma raka och smala “dovetail” på gamla svenska Gerdin gitarrer, kanske finns ett samband. Halsfoten bestod av två limmade träbitar, värmningen vid halsborttagningen gjorde att den limfogen lossnade och jag fick limma om halsfoten med hudlim.

Banden var av billig och mjuk mässing med platt topp, så det blev nya och bättre mässingsband. En udda detalj var att stämskruvarna var lösa och av den typ med stolpar med midja runt hålet som annars sitter på platta huvuden. De var fint inpassade så att toppen på stolpen precis fick stöd av träet på andra sidan skåran. Halsen var stabil och rak, antagligen med bågfilblad infällda under greppbrädan!

Lackade över bivaxet med ett par varv spritlack och rensade greppbrädan i rosewood från vax.

Fick ihop den till slut och strängade upp med Newtone Heritage 0.11 strängar som drar som ett vanligt 0.10 set. På det hela taget en riktigt bra gitarr efter allt fix, men Bo skulle definitivt inte gillat konverteringen till stålsträngar 😉

GG145, Levin 1923

Den fösta färdiga GammelGura’n i pågående batch blev en Levin parlor från 1923. En ådermålad billig modell med triangulärt stall i svartmålad lönn och valnötsbräda. Tidiga Levin parlor gitarrer har smäckra lätt V-formade halsar i al, antagligen tillverkade för sensträngar. Såna halsar blir bananformade om man inte förstärker med en kolfiberstav med stålsträngar. Senare parlor gitarrer som den här har betydligt kraftigare halsar i björk. Får jag välja gillar jag alhalsarna bättre, de är lättare och bättre formade och håller bra med en kolfiberstav. Just denna hade dessutom en extra klumpig och rund “basebollhals”, inte särskilt bekväm att hålla i. Botten och lock var båda rejält tjocka, nära 4 mm. Det positiva med det är att locket inte hade några sprickor (förutom en spricka vid kanten av greppbrädan ovanför ljudhålet), det negativa att man aldrig kan få en bra ton med så tjocka dimensioner, den har alltid låtit sträng och inte mycket annat.

Nåväl, inte den bästa gitarren i original men alla felen kan korrigeras! Halsen tunnades ned på sidorna till en svag V eller C form, lock och botten tunnades till ca 2,8-3 mm. Ett Levin replika pyramidstall nytillverkades i Madagaskar rosewood, även greppbrädan nytillverkades av samma trä. De trötta stämskruvarna ersattes med Golden Age stämskruvar från Stewmac.

Halsen fick en kolfiberstav under greppbrädan som vanligt, även om halsen antagligen håller för stålsträngar utan. Hade lite problem med halsinfästningen och blev tvungen att limma om den en gång till. Det positiva var att jag insett att halsen var obekvämt tjock efter första limningen och jag passade på att tunna ned den inför den andra limningen som lyckades bättre. Tar lärdom av  misstaget och använder nu en lång järnbalk som får vila på banden på greppbrädan och ett 0,5 mm tjockt bladmått på stallet för att få rätt halsvinkel vid limningen. Levins infästning utan dovetail är problematisk och man får räkna med att den rör sig när man strängar på, även med en platta hård björk infräst och limmad i botten av halsfickan. Vi får se om jag lyckas bättre med de övriga Levinarna i batchen. Hoppas!

Botten var rejält krympt och fick en mittsticka i rosewood. Det segmenterade stallbenet blev tunnare än vanligt, bara 3,5 mm då intonationspunkterna nästan låg på en linje.

När väl halsen var på plats gick resten av jobbet som på räls. Nya ribbor runtom. Strängade på med Newtone Heritage 0.12 som vanligt (motsvarar strängdraget från ett vanligt 0.11 set). Den låter bra med hög volym, bra sustain och den fina strängseparation och intonering som jag numera är van vid tack vare stallplattan i gran, översadelintoneringen, det segmenterade stallbenet och “turbopluggarna”. Passar bra i Gator 3/4 caset.

Pågående batch GG145-GG153

Första gitarren i batchen är klar. Alla övriga GG i pågående batch har fått en kolfiberstav i halsen, lock och botten tunnade, blivit lagade och fått nya ribbor (ännu inte slutligt formade) i lock och botten. I det här läget tar jag en i taget och gör den helt klar. Greppbräda och stall tillverkas eller fixas till, eventuell K&K mick monteras, botten och hals limmas på plats, eventuell ny mekanik monteras, greppbrädan bandas på, gitarren mäts upp för översadelintonering och översadel, stallben monteras och justeras in. Ett varv eller två spritlack läggs på och gitarren vibreras in och slutligen får greppbrädan sidodottar och en etikett samt en gitarrbandsknopp på halsfoten.

Nytt i den här batchen är en extra lockförstärkning i form av en 1 mm tjock granplatta mellan de två ribborna nedanför ljudhålet. Finns en risk att locket ger efter och sjunker in av strängdraget framför stallet. Har lagt in en sån platta tidigare på tunna lock och har inte hört att tonen försämras, den första färdig gitarren med den nya förstärkningen låter bra den också!

Några bilder på läget.

GG145 Levin 51552 1923, Jerry G
Klar.

GG146 Levin tenor 94282 1935, Kenneth S

En väldigt speciell tenorgitarr med stallet extremt högt upp på locket och flytande stall. Stallet ligger ungefär vid den första tvärlisten under ljudhålet. Kom fram till att en ribbning liknande Taylors V-frame borde fungera bra 🙂 Ribborna kommer att tunnas ut rejält, det blir inte mycket kraft från de fyra strängarna.

GG147 Parlor 22461 1913, Kenneth S

En av många Levin i batchen, samtliga har en aning för tjockt material i både lock och botten, Levin ville att det skulle hålla. Alla Levin (utom tenoren) har också en halsinfästning utan dove tail, en platta i hårdare björk har limmats in längst in i halsfickan för att stabilisera halsen. Botten var klumpigt omlackad i svart, så det får bli en ny lack på den. Botten fick en mittlist i rosewood då den hade krympt mer än vad som kan korrigeras genom att böja in sidan i midjan.

GG148 Nr 26, Hans K

Den här är nästa som ska bli klar i batchen, har hunnit forma ribborna på den. Finns mycket att säga om den här. Syntes inte innan jag plockade isär den, men den har fått en rejäl och fantasifull konvertering tidigare. Groteskt tjocka ribbor hade limmats in i lock och botten 🙂 Botten hade getts en krökning som jag aldrig sett förut på en liten parlor, men det positiva är att botten nu fått sin form och de nya ribborna kommer att hålla formen utan problem. Ändknoppen var också rätt fantastisk, en ihålig mässingsform/knapp med stor diameter fylld med nåt som liknar plastic padding var limmad ovanpå sidan. Skönt att bli av med den! Ska bli kul att lyssna på hur den låter med sin krökta botten.

GG149 Klangola 180043 1946

En GG som ännu inte har en köpare, men är vikt för Calle i Östervåla där den kommer att säljas till en hugad spekulant. Större än en vanlig Levin parlor med vacker flammig björk i botten och sida.

GG150 Levin 5627 1906, Fredrik B

Den mest ovanliga Levin parlor gitarren i batchen. Vackra inläggningar i locket och finaste flammig björk i botten och sida.

GG151 Supertone 1929, David G

Min amerikanska kund skickade in en Supertone med “aerobridge”, ofta kallad “Charles Lindbergh stall” för GG konvertering. Koa trä i botten och sida. Behövde extra mycket limmade och lappande!

GG152 Europeisk parlor ca 1910

En GG som ännu inte har en köpare, men är vikt för Östmans Musik i örnsköldsvik där den kommer att säljas till en hugad spekulant. En tidig renovering av mig som får en ny och bättre renovering!

GG153 Levin 95541 1935

En ovanlig Levin modell med ovalt ljudhål. Ljudhålet var extremt litet  och har förstorats. Ett inbyte för en Coles parlor från USA.

Översadelintonering på moderna gitarrer

Förutom att jobba med gamla parlor gitarrer finns det en sak till jag gör som borde intressera fler. Översadelintonering på moderna akustiska eller elgitarrer. Intoneringen innebär att gitarren mäts upp, greppbrädan kortas ca 1 mm vid översadeln och en ny intonerad översadel i ben tillverkas. På en akustisk gitarr kan det också innebära att stallbensdiket fylls i och ett nytt sadeldike fräses upp på det rätta stället. På en akustisk monteras även ett nytt intonerat stallben i ben. Stallbenet brukar typiskt behöva vara 3,5-4 mm tjockt för att nå fram till alla intoneringspunkter. På en elgitarr är stallet ställbart och behöver inget extra arbete.

Efter en översadelintonering kommer den övre delen av greppbrädan att stämma mycket bättre. Två ställen att intonera ger möjligheten att få bra intonering på två ställen på greppbrädan, min standard är 3:e och 12:e bandet, men man kan välja andra ställen om man vill. Intoneringen skiljer mellan olika stämningar och strängtjocklekar samt stränghöjden vid 1:a och 12:e bandet samt halsen relief. Höjden vid 1:a bandet görs så lågt som möjligt och reliefen justeras till ca 0.10-01.5 mm på mitten av brädan om det finns dragstång. Stränghöjden mellan band och undersidan av strängen vid 12:e bandet beror på spelstil, bra om man vet vilken stränghöjd man vill ha eller kan mäta upp den med bladmått på en gitarr man trivs med!

Spunna strängar får aldrig exakt samma intonering även om skillnaden för de mesta är liten på bra strängar. Ospunna strängar brukar alltid ha samma intonering. På en elgitarr kan man intonera stallet vid 12:e bandet som vanligt och korrigera skillnad i intonering för nya strängar. På en akustisk kommer intoneringen att bli en aning sämre med nya strängar, men alltid mycket bättre än med bara den vanliga 12:e band intoneringen. Jag dubbelkollar alltid intoneringen för spunna strängar vid uppmätningen eftersom det händer att en spunnen sträng kan vara feltillverkad.

Perfekt intonering är omöjlig att nå fram till på ett stränginstrument med fasta band, men den blir garanterat väldigt mycket bättre med en korrekt översadelintonering. Jag tar 2500 kr för ett sånt jobb på en elgitarr, på en akustisk kan det bli upp till en tusenlapp dyrare beroende på om stallbenet måste fräsas om, inte alltid nödvändigt.

För att göra intoneringen behövs två nya set av favoritsträngarna, lite info om spelstil och stränghöjd vid 12:e bandet. Man måste vara villig att konvertera gitarren från originalskicket, vilket innebär att greppbrädan kapas ca 1 mm överst och stallben kan flyttas på en akustisk gitarr. Är det en extra dyr vintage gitarr kan jag göra en “shelf nut” så man inte behöver kapa brädan, men det blir fulare och kostar extra.

Några bilder på en ny Gibson som verkligen behövde hjälp med intoneringen! Brädan kapades ca 1,5 mm för att nå fram till den intoneringspunkt som hamnade närmast 1:a bandet (den ospunna G strängen), översadeln frästes tillbaka till de övriga strängarnas intonationspunkt.

Omgruppering

Har aldrig haft några medicinska problem förutom när jag skurit mig på någonting vasst 🙂 Men den senaste månaden har jag haft några issues som jag måste ta på allvar. Jag har alltid varit allergisk mot katter, hundar och hästar och har haft en lätt allergi på händerna. Epoxylim är rena giftet för mina händer. Proteinet i hudlimmet har gett rodnad på mina händer, det har kliat och blivit spricksår. Har fungerat bra, men jag fick en infektion i ett av såren och jag insåg att någonting måste göras.

Letade på marknaden och hittade någonting bättre än engångshandskar i plast och grova gummihandskar. Det är plasthandskar i nitril som används av städpersonal. De är lagom tjocka och hållbara för att inte hindra eller gå sönder när jag jobbar och lätta att ta av och på. Numera tar jag på mig ett par så fort jag tänker på hudlim och har dessutom två torktrasor, den ena bara för att torka upp hudlim med och den andra för allt annat. Känns bra och såren på händerna från allergi har minskat och är nästan borta.

När det gäller Epoxylimmet har jag insett att de tunna engångshandskarna släpper igenom det jag är allergisk mot, så de tjockare nitrilhandskarna ska användas även för det. Engångshandskarna tar jag bara på när jag använder superlim för att slippa att limmet fastnar på fingrarna (är inte allergisk mot superlimmet).

Fick också en överansträngning i höger tummes knogled. Orsaken var flera ombandningar på kort tid där jag alltid använt tummen för att trycka på med när banden slipas. Blir en hel del belastning när 20 band ska slipas i fyra omgångar. Inser att man ska undvika att göra samma monotona jobb under längre tid och att bryta upp med olika moment däremellan. Tänker också använda handflatan istället för tummen när det går och alltid när jag putsar band. Modifierade en mjuk slipkloss köpt på Jula, testade lite och det fungerar bra.

Köpte också ett tumstöd för att läka ihop överbelastningen och det kändes bra. Kommer att ha den på när jag bandar om framöver för att undvika att det händer igen!

Jigg för att ge ribbor radius

När jag tillverkar nya ribbor för lock och botten får de alltid en svag kurva/radius vid limfogen. Man vill inte att varken lock eller botten ska vara helt platt av flera skäl. Dels för hållfastheten men även för bättre ton främst i locket.

När trä torkar krymper den. Om en tunn platta, som ett lock eller botten i en gitarr, har en krökning och krymper kommer krökningen att minska men plattan kommer inte att spricka förrän plattan är helt platt då krympningen börjar dra isär fibrerna. Ett krökt granlock eller botten har alltså en inbyggd säkerhet som tillåter att locket kan krympa en del utan att spricka. Ett krökt lock blir också styvare och får en mer fokuserad ton, ett helt platt lock är lösare och vibrerar yvigare och mindre kontrollerat. Kröker man locket för mycket tappar man för mycket bas och får för mycket mellanregister och diskant, som alltid är lagom bäst.

Personligen tror jag också att det är positivt att lock och botten inuti gitarren inte är helt parallella, kurvaturen sprider ljudvågornas reflexioner bättre med mindre risk för stående vågor.

Nåväl. Hittills har jag använt en “brace sander” från LMI för att forma ribborna. 30″ radius för locket och 20″ för botten. Efter en grov hyvling sandar jag ribborna till sin böjda form med ett grovt sandpapper i jiggen.

Polare Per Marklund använder en annan bättre metod med hjälp av en vass hyvel som jag tänker börja använda framöver. Att slippa slipdammet och få en jämnare yta för hudlimmet att fästa på lockar, kanske kan det gå lite snabbare också. Här är några bilder på den färdiga jiggen.

Jiggen består av ett “sliding board” för hyveln, en speciell klämtving, ett par kilar och mina två mallar för 20″ och 30″ krökning (tillverkad med LMI jiggen).

Ribbämnet i gran, som har en standardform 15 mm hög och 8 mm tjock, kläms fast med klämtvingen på mitten. Markerade var 4:e cm för att lättare placera ribbämnet i mitten med ögonmåttet. Jag fällde in en liten bit grovt sandpapper i jiggen under tvingen för att hålla fast ribban bättre och för att inte behöva klämma alltför hårt. Två kilar trycks lika långt in mellan ribba och mothållet på båda sidor för att kröka ribban. Beroende på ribbans längd klämmer man in kilarna olika djupt, ju längre in desto större krökning blir det. Krökningen dubbelkollas och justeras in mot mallen.

Med en större och vass hyvel hyvlas undersidan på ribban plan. När den hyvlade ribban lossas ur jiggen fjädrar den tillbaka så att krökningen inverteras och får precis den krökning man ville ha, 30″ i exemplet. Hyvlingen ger också en fin 90 graders vinkel mellan undersida och sida på ribban längs hela kurvan, vilket kan vara svårt att få till om man sandar på fri hand (LMI jiggen ger också 90 graders vinkel).

Lyxade till det med ett litet “stall” för kilarna och två rundpinnar i björk för att klämma fast mina två mallar för lock och botten. Jiggen kan  enkelt hängas upp på väggen tillsammans med andra större plattor för olika ändamål 🙂

Tajta till dina spunna strängar

Tipsar om ett enkelt knep för pinnstall som kan förlänga livet på spunna strängar och samtidigt ge lite mer diskant även på gamla trötta strängar.

Innan man fäster strängen med pinnen passar man på att snurra strängen medsols 2-3 varv och på så sätt tajtar till den spunna lindningen runt kärnan i strängen. Teorin bakom knepet är att den centrala kärnan kommer att tänjas ut när man spänner upp och den spunna strängen runtom kärnan kommer att dras ut lite som en fjäder. I öppningarna som bildas samlas smuts och man tappar också direktkontakten metall-till-metall mellan looparna i den spunna strängen. När den snurras blir strängen också lite styvare och ger mer diskant. Det här är någonting som pianostämmare gör och det fungerar även på gitarrsträngar

Kan vara så att just low tension Newtone Heritage strängar som jag använder på GammelGura tjänar mest på en sån här förspänning då kärnan möjligen tänjer sig mer än på standardsträngar. Passa på när nya strängar sätts på, det fungerar på gamla strängar också.

Enklast är att provmontera strängen och stämma upp lite så att strängen får den rätta böjen vid strängpinnen, sen lossa på strängen och snurra strängen med den böjda strängen som “handtag”. Sen hålla fast strängen så den inte snurrar upp sig eller knorrar till sig och montera strängpinnen på vanligt sätt. Sen stämma upp på riktigt.

Några tidiga gitarrer sålda av Östmans Musik i Ö-vik

En hel del gitarrer har passerat lokalen för diverse småfix. Här är två som är sålda i den lokala musikaffären Östmans Musik som startade upp 1935. Musikaffärer blir allt mer sällsynta i Sverige, jag är tacksam att det fortfarande finns en i vår stad!

Levin “Madrid” 1948

En sån här har jag aldrig sett förut. Inköpt för 200 kr på en lokal auktion. Det är Levin’s första och top-of-the-line nylonsträngade gitarr. Jag blev förvånad när jag kollade in den, lätt och bättre byggd än senare modeller med smäckrare ribbor. Fan-braced med snickade fingerribbor utan risk för stickor. Ebenholts i greppbräda och BRW rosewood stall, lönn i botten och sida och tredelad hals. Separata stämskruvar. Är inte förtjust i nylonsträngade gitarrer, men den här är kanske den bästa modell Levin byggt. Den fina handgjorda rosetten i äkta intarsia fanns bara första året.

ALLA ribbor i botten var lösa, men fanns kvar inuti gitarren. Ribborna i locket satt fast. Stallet var på väg att lossna, lossade den för omlimning. Själva stallet hade deformerats, så jag värmde den först av allt plan på ett strykjärn. De tre bottenribborna limmades en och en med fisklim genom ljudhålet med några specialgjorda tvingar.

Cellulosalacken var väldigt sprickig i botten och sida (locket hade klarat sig bättre) med en hel del krackeleringar. Sidan behövde tryckas ihop på ett par ställen där limmet lossat från botten. Fick en obehaglig överraskning när jag lossade på tvingarna, lacken hade smulats sönder under tvingarna. Den gulnade lacken lämnade ljusa fläckar. Blev tvungen att betsa och fylla i skadorna med segt superlim, tog lika lång tid som allt annat jobb jag gjorde på den… Lackade på ett lager spritlack på botten och sida för att dölja såren och stärka upp den spröda cellulosalacken. Nästa gång jag jobbar med en cellulosalackad nyare gitarr med krackeleringar vet jag vad jag ska undvika!

 

Harmony 1945

Det är sällan jag ser gitarrer tillverkade i USA som har sålts lokalt, men det här är en Harmony jazzgitarr av enklaste slag från 1945. Pressad plywood i lock, sida och botten. Ursprungligen hade den en stränghållare i trä som var fastskruvad på översidan av locket i ändklossen. 1945 användes all metall till kriget, trähållaren var en alternativ lösning. Den hade senare ersatts med en passande stränghållare i metall. Stallet, stämskruvar och plektrumskydd är original. Stämskruvarna var lustiga, när de plockades lös ramlade alla kuggstolpar av! När de skruvades på plats satt de som de skulle. Huvudet hade gått av och limmats ihop med synliga ärr efter tvingarna, man hade dessutom surrat fast det lite extra med en b-sträng… Men det mest unika var att man limmat på en extra greppbräda ovanpå originalet! Blev en väldigt klumpig hals och en extremt hög översadel 🙂

Syftet med reparationen var att den skulle bli spelbar och se bra ut. Lossade den extra 6 mm tjocka Levin-brädan från 1950-talet (som knappt satt fast). Originalet i lönn fanns  kvar där under, men hade strippats på band och färg. Fanns några djupa gropar i brädan också och inga dottar. Fyllde i groparna, färgade brädan svart, monterade pärlemordottar och bandade på. En gammal överbliven översadel i lönn passade perfekt. Halsen som var helt lös med en av vingarna på dove-tailen sönder limmades in efter lite reparation och vinkeljustering. Sidan hade lossat från botten på några ställen även på denna, men lacken ställde inte till med problem. Att det är en billig modell ser man på den “fantastiska” ådermålnigen och de målade “bindningarna”. Lät jazzigt, dvs nästan bara sträng. Den blev en både cool och spelbar väggdekoration 🙂

Pågående batch GG145-GG151

Har inte varit flitig med bloggen den senaste tiden. Har jobbat med att få ordning på min hemmastudio och det ena leder till det andra. Nu har det växt till en allomfattande städning av alla lådor och garderober. Har bara börjat, men några vändor till återvinningscentralen har det blivit.

Två färdiga GammelGura har sålts hos Östmans Musik, vår lokala musikaffär i Örnsköldsvik, och flera reparationer har passerat verkstaden. En ny batch om 7 stycken GG är under arbete, alla gitarrer är sprättade och spricklagade. Alla halsar har sina kolfiberstava, alla bottnar sina ribbor. Just nu limmas ribbor till locken. Passade på att ta “före” bilder innan jag började jobba.

GG145 Levin 51552 1923, Jerry G

En ovanligt sen Levin parlor med ådermålad botten och sida. Någon hade kapat greppbrädan vid 12:e bandet. Både botten och lock i tjockaste laget, i övrigt en Levin i tämligen normalt skick för sin ålder.

GG146 Levin tenor 94282 1935, Kenneth S

En mycket ovanlig Levin modell. Skicket är inte det bästa, botten har limmats om med ett svart klet till lim.

GG147 Parlor 22461 1913, Kenneth S

Ännu en Levin parlor i normalt skick för sin ålder. Botten har målats om i svart färg.

GG148 Nr 26, Hans K

En gitarr från väntrummet. Typisk Europeisk parlor från ca 1910. När jag tittade närmare på den såg jag att den nån gång fått en rejäl omfixning med nya och jättehöga ribbor i lock och botten. Botten är väldigt krökt.

GG149 Klangola 180043 1946

En nyare modell gjord av Levin under namnet Klangola.

GG150 Levin 5627 1906, Fredrik B

En ovanligt fin och sällsynt Levin parlor med extra vacker rosett, baksida och inläggningar i greppbrädan. Stall saknas och ett antal celluloidlister, annars i bra skick för sin ålder.

GG151 Supertone 1929, David G

Har en speciell kund i USA som kontinuerligt skickar nya spännande objekt. Den här gången en parlor med extra bling och ett “Charles Lindbergh” stall. Stallet heter egentligen Aero Bridge och patenterades 1928 för att undvika att stallet vrider sönder locket av strängspänningen. Charles flög över Atlanten 1929 vilket passade bra i marknadsföringen. Botten och sida i Koa. Skicket är inte bra, locket rejält sprucket och halva greppbrädan borta.

Håller också på att renovera en Levin 95541 1935 som är ett inbyte mot en finare Coles parlor från USA.

Fransk ca 1820

Det finns gamla gitarrer och sen finns det GAMLA. Den här franska parlor gitarren dateras mest troligt till ca 1820. En av många liknande instrument som tillverkades i stort antal den första gången gitarrer kom i ropet. Gitarren har haft flera perioder när de varit extra populära, i början av 1800-talet som denna, runt sekelskiftet 1900 med den frikyrkliga rörelsen och senast på 1950 och 1960 talen med rock- och folkmusiken. Ända sen den uppfanns har den alltid funnits med i populärkulturen tack vara att det är enkelt att lära sig att spela hjälpligt, den är lagom stor och lätt att ta med sig och man kan både sjunga och spela samtidigt. Antagligen är den här för att stanna 🙂

Gitarren hade utsatts för en rätt brutal renovering av en spanjor 1980. Hela gitarren hade lackats på med en modern lack, möjligen en oljelack eller kanske nån sorts plastlack. Stallet hade ersatts av en mycket ful modern variant. Spelbarheten var inte den bästa med hög stränghöjd trots att stallet bara var ca 3 mm högt. Några rejäla maskhål i botten hade spacklats igen med nåt som liknade plastic padding. Snygg färgmatchning, men spacklet hade kurvat upp sig i kanterna och vassa kanter stack upp. Tre av stämskruvarna i trä var klumpigt gjorda kopior av originalet med stolpar som inte var helt runda. Halsen och stallet visade sig vara limmad med modernt lim av okänd typ. Lagningarna av locksprickor var däremot tillräckligt bra gjorda för att inte behöva åtgärdas. Den höga stränghöjden berodde på infästningen och att halsen hade en bananböj. Vid en inspektion kunde jag konstatera att locket saknade den viktigaste ribban framför stallet och i locket fanns slumpartade fanerpatchar här och var under stallet. Ribban strax under ljudhålet var utbytt.

Bakom renoveringarna fanns ett mycket vackert lönnträ i sida och botten, handgjorda fiskbensbindningar av högsta kvalitet på locket, elfenbensband i greppbrädan och elfenben i översadel. Halsen utom själva huvudet var klädd med ebenholtsfaner. En positiv sak var att lock, sida och botten hade bra tjocklek som tålde att slipas några tiondelar utan problem.

Visuellt på håll var gitarren “snygg” förutom det fula moderna stallet. Mårten Falk som skickade den till mig för renovering och som nu har den till försäljning var väldigt förtjust i hur den lät och ville inte att jag skulle ändra på ribbningen. Jag var väldigt tveksam, men jag började jobba med den förutsättningen. Han ville bli av med lacken på locket, när den tillverkades var det vanligt att ha locket trärent.

Med en värmepistol och genom att skrapa med ett rakblad och försiktig putsa med fint sandpapper gick det bra att få bort lacken. Såg ingen anledning att inte bli av med den moderna lacken på hela gitarren, så hela gitarren rensades från lack. Den underbara silkeslena ytan av ebenholtsfaneret på halsen var en fin belöning!

En kul detalj var att fylla i maskhålet i botten. Masken hade ätit igenom nästan hela tjockleken på botten. Fräste kanterna raka och pysslade några timmar med att passa in små pusselbitar av lönn som sedan limmades med varmt hudlim. Plockade lös greppbrädan och den extra biten lockgran på halsen och kunde konstatera att halsfoten var limmad ovanpå sidan utan någon dovetail eller annan förstärkning. Ingen spansk infästning som tur var! Det moderna limmet i fogen hade hållit bra men gick att få lös.

Halsen under den tunna greppbrädan i ebenholts hade “kuppat” sig, limmade på ett lönnfaner som sen slipades plant. Med greppbrädan borta var det lika bra att limma in en kolfiberstav, jag valde en klenare variant än den jag vanligtvis brukar använda, ca 5×6 mm. Min erfarenhet av kolfiberstavar i halsar är enbart positiv, påverkar inte ljudet negativt men ger halsen all den styrka den behöver.

Konstruktionen med halsfoten platt limmad mot gitarrsidan är väldigt vek. För att få möjlighet att testa vid halsomsättningen och säkra upp fogen monterades två små gängstänger med mutter och bussning i halsfoten genom halsklossen. Jag fick fälla in halsfoten lite grand i gitarrsidan på ena sidan för att rikta halsen rakt mot stallet. Tjockleken på det moderna limmet i den gamla limningen var ett av skälen till att halsen måste riktas om, med rak hals, varmt hudlim och bra kontakt i fogen fick halsen rätt vinkel. Kroppen och huvudet lackades på med spritlack medan locket bara ströks på med uttunnad bivax. Lacken plockade fram det vackra träet på ett naturligt sätt.

Ett nytt stall i ebenholts tillverkades med hjälp av bilder på liknande gitarrer från samma tid. Nya strängpinnar med inborrade pärlemordottar monterades. Återanvände hålen från det gamla stallet vilket gjorde att strängpinnarna hamnade längre ned på stallet och inte i mitten. Elfenbensbanden limmades om med hjälp av två 1 mm bladmått på ömse sidor för att ge banden rätt höjd. Översadeln shimsades upp för att matcha den nya höjden på banden. Vi valde att utrusta gitarren med nya moderna stämskruvar med dold mekanik. För att monteras behövde hålen brotchas upp en hel del, men väl på plats fungerade de mycket bra. De tre originalen får följa med gitarren.

Första uppsträngen avslöjade att mina farhågor var befogade, gitarren skulle självförstöras av strängdraget utan ribban framför stallet. Något måste göras på den annars helt färdiga gitarren. Det gamla ljudet med extra bas fick offras. Botten hade en list i rosewood som passerade skarven mellan sida och botten, men som tur var hade hudlimmet tappat styrkan såpass att det gick att bända upp botten med listen fortfarande limmad mot botten. Rosewoodlisten gick av på några ställen, men den kunde limmas ihop utan problem.

Med botten av kunde man se att det verkligen behövdes jobb inuti, alla slumpartade patchar i locket gjorde det nästan omöjligt att limma in den ribba som fattades genom ljudhålet. Dessutom var alla bottenribborna lösa på kanterna. En av lockribborna var i mahogny, antagligen inlimmad 1980. Tror att fanerpatcharna var äldre, de var i både BRW och mahogny.

Bottenribborna limmades om med varmt hudlim och locket rensades från skräp. Mahognyribban ersattes med gran, en ny ribba limmades in framför stallet och laglappar limmades på sprickorna. Den nya ribban sattes inte på exakt samma ställe som originalet, med en vinklad ribba högre upp får locket större möjlighet att röra sig. Kunde inte hålla mig utan gjorde också en stallplatta i gran med lönnförstärkning kring pinnhålen och även en förstärkning vid halsklossen. Halsklossen var bara limmad mot locket ca 5 mm brett, precis på det ställe där alla strängarnas kraft ligger an. En bit gran framför halsklossen gav en större limyta. Min erfarenhet säger mig att man kan ta sig friheter med att förstärka lock så länge man använder gran, påverkar knappast tonen i gitarren förutom till det bättre (tonen blir mer samlad och mindre yvig).

     

Botten limmades tillbaka. Ett stallben i ben frästes in i det nya stallet och stallbenet intonerades, stränghöjden ca 4 mm på E och 12:e bandet med nylgut strängar. Använde alltid små 4 mm glaspärlor som strängkula på nylonsträngade med pinnstall, strängen stoppas igenom hålet och en stoppknut knyts bakom pärlan. Tror att den fasta kontakten mellan sträng och stallplatta ger en viss effekt även med nylonsträngar med lite mer volym och diskant (effekten är betydligt större med stålsträngar). Gitarren låter mycket bra, halsen är lagom rak och helt fantastisk att spela på med ebenholtsfaneret. Gitarren känns stabil trots den lätta konstruktionen. Samlarvärdet är väl inte det högsta efter alla ingrepp, men som musikinstrument är den tip top!

Renoveringen blev alltså inte helt bokstavstrogen, men allt extra kom till för att stärka upp gitarren utan att påverka tonen annat än till det bättre. Det sitter inte en GammelGura etikett i den, däremot en liknande lapp där jag beskriver vad som gjorts.