Batch: Intonera stallben

En av de sista saker som händer med en färdig GammelGura är att intonera stallbenet. Intonerigen görs genom att fila toppen av stallbenet så att strängen vilar på en kant som bör vara ca 1 mm bred eller mindre. Uppmätningen för översadelintonering har redan gett ett mått på var intonationspunkten är på toppen av stallbenet, men jag använder alltid stoboskopstämmaren som facit och måttet som ett bra förslag.

Markerar först strängens position ovanpå stallbenet med en 0.3 mm stiftpenna på bägge sidorna av den sträng som ska intoneras. Läser av stroboskopet och kollar om tonen på nedtryckt sträng på 12:e bandet är högre än den öppna strängen eller lägre. Är den nedtryckta strängen högre måste strängen förlängas och intonationspunken flyttas ned från ljudhålet, annars tvärtom. Ett tunt 0.02 mm bladmått avslöjar var intonationspunkten råkar vara på stallbenet vid mätningen innan jag börjar fila.

 

Använder en rund diamantfil för att börja filningen precis där strängen är, fortsätter sedan med den bredaste översadelfilen avsedd för basar. Försöker se till så att de flesta intonationspunkter hamnar på framkanten av stallbenet när jag måttar fram stallbenet, då får man en fin ramp för strängen på stallbenets baksida. Filar så mycket jag vågar i omgångar med uppstämmning och mätning med stroboskopstämmaren efter varje filning. Filar från båda håll om inte intonationspunkten råkar hamna precis på nån av kanterna.

Ibland har man för bråttom och filar för mycket. Räddningen är slipdamm av ben och superlim som man kan fylla igen det man felaktigt filat bort med. Självklart vill man slippa den nödlösningen och extra jobbet, men jag kan inte höra att tonen försämras. Eventuellt blir det inte riktigt lika hållbart (eller är det kanske tvärtom?).

Det gäller att få kontaktytan smal och “toppig”, speciellt på de två ospunna strängarna. Annars kan det bli lite sitar över det hela. På bilderna den första filningen för E strängen, den andra visar det färdigintonerade stallbenet.

Intoneringarna döljs nästan helt av strängarna när allt är klart. Det sista jag gör är att mjuka till filningarna med ett 600 papper och sen fin stålull. Man vill inte ha en liten nagg som gör att strängen skramlar. Nu först kan man njuta av de helt rena trubadurackorden 🙂

Det händer ibland att en spunnen sträng skramlar trots att både stallben och översadel är polerade mjuka och fina. På den här hade jag ett irriterande skrammel på tjocka E strängen. Det försvann helt när jag bytte till en ny sträng!

GG137 Europeisk ca 1900

Nästa i batchen att bli klar blev nr 49 från väntrummet. Köpte den av en tysk samlare för några år sedan. Ett fint lite äldre exemplar av de vanliga kurviga Europeiska parlor gitarrerna, de flesta liksom den här byggda i Tyskland. Data från väntrummet:

  • Total längd:  93 cm
  • Lock:  24  – 18 – 31 cm
  • Sida:  7,5 – 8 – 8 cm
  • Hals:  V
  • Översadel:  42 mm
  • 12:e band:  55 mm
  • Mensur:  63,5 cm
  • Lack:  Sprit
  • Vikt:  936 gram

Den här hade en smal greppbräda, bara 42 mm vid översadeln. Dessutom hade den ett stickhål i sargen längst ned på bassidan vilket inte heller hör till det vanliga. Stallet som ursprungligen var ett mustachstall hade bytts ut ca 1940-1950 till ett mordernare rektangulärt stall. Ett nytt pyramidstall tillverkades, ett mustachstall skulle inte täcka såret från det moderna stallet. Botten och sida hade också mystiska ritsar som om någon hade planerat att fräsa in en bottenlist, som tur var inte särskilt synligt. Stämskruvarna var i hyfsat skick, men byttes ändå till nya och bättre. Greppbrädan var itusågad vid 12:e bandet, man gjorde ofta så förr när man satte om halsen. Den byttes ut till en ny bräda i Madagaskar rosewood.

Den vackra rosetten i pärlemor har jag sett på flera andra liknande instrument. De gjordes separat och köptes upp för montering av olika byggare och fabriker. Fiollönn i botten och sida och alpgran i locket, det moderna stallet i ljus rosewood. Kanske var greppbrädan i rosewood också utbytt och ursprungligen i svartlackad lönn.

Spritlacken var av det spröda slaget som lätt krossads till vitt pulver i dings. Lacken under stallet på locket var lite missfärgad, kanske stått fuktigt till. Lade på ett extra lager spritlack för att lacken skulle hålla bättre, men risken finns att framtida stötar lämnar ett vitt märke. Alternativet till ny lack ovanpå den gamla är att sprita lös alla gammal lack, men då tappar man för mycket av charmen.

Den fick en K&K mick monterad och alla specialarna på en GammelGura. Översadelintoneringen hade stora variationer vid översadeln och även på stallbenet som fick bli ovanligt tjockt, 5 mm, för att nå fram till alla intonationspunkter. Varje gitarr är unik när det gäller intoneringen.

Min nya jigg för att slippa använda en stränghållare vid uppmätningen ger mätningar som jag kan lita på. Jag behöver inte längre korrigera varken översadel eller stallben i efterhand för att få det att stämma. Telejacket i min gamla Peterson StroboFlip stämapparat gav upp, köpte en ny modernare StoboPlus HD som ersättare. Fungerar bra, men är irriterande långsam ibland då strängens signal måste buffras initialt några sekunder innan man kan stämma. Den gamla var nervösare och mer direkt. Funderar starkt på att köpa en mekanisk stroboskopstämmar som svarar med ljusets hastighet… kostar en del dock.

Stämskruvarnas stolpar fick bussningar i metall, har hittat fram till en bra metod för att montera bussningarna med bland annat 7.1 mm borrar och en speciellt uppborrad borrjigg från Stewmac.

Tjockleken var den rätta på både lock och botten, botten har en fin böj både längsmed och tvärs över. Locket hade någa sprickor som tätades med stickor i gran. Den här hade greppbrädan infasad i halsen vilket gör att strängarna ligger an mot huvudet på väg till översadeln som bara sticker upp några mm och som är försänkt i ett dike ungefär som ett stallben. Vet inte riktigt varför man gjorde så, men den detaljen finns bara på äldre Europeiska parlor gitarrer, kanske gjorda i en lokal tradition

Den fick björkplugg på E strängen, furuplugg på A strängen och resten granpluggar. Den kombinationen fungerar bra, man får en tydligare och volymstarkare bas men också ett mjuk och inte överdrivet aggessiv klang från de övriga strängarna.

Justerad upp den till 2.5 mm/1.5 mm vid 12:e bandet, men lade in en 0.3 mm kolfibershim under stallbenet för 0.15 mm högre action vid 12:e då köparen använder fingerspel. Strängarna som vanligt Newtone Heritage 0.12.

Låter mycket bra! Hög volym och den tydlighet jag är van vid numera med pluggar mellan stränggkula och stallets undersida. Ännu en i raden av väldigt bra GammelGura 🙂

Skaffade statistik

Laddade in en statistik extension till min blogg. Såg att sidan “På G” var en av de populäraste! Har varit lite slapp i uppdateringen av den, men nu ska jag skärpa mig. Förstår att det är många som väntar också…

Rent generellt tycker jag att mina GammelGura hoppat upp ett snäpp i kvalitet sedan jag började med pluggar och pluggar av olika träslag. De senaste 4 klara GG har alla varit väldigt volymstarka och bra. Nackdelen är att renoveringarna tar längre tid än när jag började.

Batch: Greppbräda, halsficka, stoppklossar och pluggar

Har tagit bilder när jag kommit ihåg under arbetet med pågående batch. Två instrument redan klara, Levinen från 1909 till CJ och mandolinen. De övriga är nästan klara.

De flesta i batchen behövde en ny greppbräda. Jag tillverkar dom av Madagaskar rosewood för det mesta, men har även ebenholts, lönn och plommonträ blanks. Ett lämpligt ämne ses ut och tunnas till ca 5.8 mm med valsputsen och kapas till. En passande mensur mäts upp och ett blad med bandens avståndsmått plockas fram ur en pärm där jag har tabeller för de flesta mensurmått mellan 60 till 65 cm.

För att minska felen mäter jag med mitt stora skjutmått på tiondelen när och markerar direkt på brädan med en vass syl.

Min justerbara geringslåda har alla skruvar fast åtdragna, jag justerar istället djupet på skåran med en uppsättning shims med olika tjocklek som jag slipat fram med valsputsen. Går betydligt fortare!

Grepprädan spänns fast på rätt ställe på gitarrhalsen och sidorna markeras med blyerts. Istället för att såga går det lättare att hyvla sidorna fram till strecket.

Gav all brädor i batchen 16″ radius. Använde en ny jigg för att slipa hela brädan platt utan att göra greppbrädan sned, vilket lätt kan hända om man bara slipar med en slipkloss på fri hand. Eftersom brädan är trapetsformad måste man slipa mer på den bredare änden än i den smalare. Jiggens mothåll gör att man slippar hela brädan jämntjock. Använder 80 Abranet nät som slippapper, effektivt och kladdar inte igen. Brädan fästs i jiggen med två maskeringstejper på jigg och greppbräda med superlim emellan, sitter bra och går också bra att lossa.

Alla instrument med så kallad “Tysk infästning” med raka kanter på halsfoten får en shim i hårt trä inlimmad i botten av halsficka. Alla Levin parlor gitarrer har t.ex. den här typen av “falsk” dove tail. Problemet är att strängdraget och halsfoten trycker enbart mot den mjuka granen i halsklossen, vilket ibland gör att halsen reser sig efter några timmer då den strängas upp med ännu en halsomsättning som resultat. En äkta dove tail infästning däremot vilar på sidan som både är böjd och för det mesta av ett hårt träslag. Förstärkningen av fickans botten gör att man slipper den effekten nästan helt. Har gjort en speciell tvingjigg för att kunna klämma fast hela gitarrkroppen 90 grader mot bordsytan vid fräsningen.

Efter fräsningen har man dessutom en helt plan yta istället för den yta som ofta får sår när man lossar den limmade halsen, granfibrer dras med av limmet.

Tillverkar shimmen av hård lönn med bra passning.

Limmar med epoxylim då det är en detalj som aldrig ska lossas.

Stallet ska limmas, men först borras “turbopluggarna” in. Stallets position markeras med low tack tejp. De gamla hålen i locket fylls igen med granpluggar för att underlätta borrningen. Plugghålen borras ovanför strängpinnhålen (markerade med en borr genom stallet strängpinnhål) på den plats där strängkulan kommer att vila. Numera görs pluggen för E strängen i björk, A strängen i furu och de övriga av gran, alla med stående ved.

Stallet limmas på plats och strängpinnhålen borras igenom.

Slutligen monteras rundlarna i hårt trä som strängkulan ska vila på med hjälp av Stewmac’s bridge saver verktyg.

Hålet i mitten av den hårda rundeln borras försiktigt inifrån, borrar man genom strängpinnhålen finns det risk att rundeln flisar, spricker eller lossnar. Här ser man också laglappar som limmats med varmt hudlim för att säkra upp sprickor i locket.

En liten detalj som stjäl mer tid än man tror är att limma små stoppklossar på änden av lockets ribbor. Använder lönn och varmt hudlim. Hudlim kan man kladda som man vill med, det går bra att torka bort med en fuktig trasa. En av många bra egenskaper hos limmet!

Besök i lokalen

Inte är det ofta man får berömda besök i lokalen. Fick ett samtal av någon glad person som undrade om lokalen var öppen för besök, jag är inte den som är svår, det är bara roligt. Att det var Tomas Ledin som skulle ha ett gig senare på kvällen i Ö-vik kom som en överraskning. Fick en timme på mig att ladda upp med färdiga GammelGura och städa lokalen, bjöd också in Per Marklund som kom förbi med två av hans fina Martin replikor. Tomas “ville klia på några gitarer” och det fick han 🙂

Vi hade en trevlig stund tillsammans, Tomas var nyfiken och fick testa både GammelGura (bland annat min fina rosewood Levin) och några av Per’s X-ribbade konsthantvek. Jag tror han gillade båda varianterna. Så här skrev Tomas på sitt Instagram konto:

“Örnsköldsvik, snacka om att ni bjöd upp till dans. Det blev en hejdundrande fin helg! Först två helt galna glädjepiller till konserter och sedan hann jag även med ett besök hos traktens två gitarrbyggare. Båda i världsklass! På lördagen hälsade jag på i Roger Häggströms verkstad, där han renoverar och förbättrar gamla mer eller mindre ospelbara gitarrer. Han hade bland annat en Levingitarr från tidigt 1900-tal som var makalöst skön att spela på. Där träffade jag också Per Marklund som bygger välljudande och vackra akustiska gitarrer. Lite Martin-stuk, med sköna lättspelade halsar … Besök kan lugnt rekommenderas!
Läs gärna mer om Rogers och Pers verksamheter på gammelgura.se och på marklunds-guitars.com.
#örnsköldsvik #finhelg #finagitarrer #gammelgura #marklundguitars #skarptlägedeluxe #tomasledin

Det blev lite foton tagna också på mig, Tomas och Per, rätt coolt med svartvitt 🙂

   

GM132 Levin mandolin 1924

Det händer att jag får in någonting annat än en gitarr, mandoliner har jag fixat till några stycken genom åren. Det här GammelMando’n var en tidig flatbottnad Levin mandolin från 1924. Äldre mandoliner är för det mesta kulmandoliner, inget fel på dom, men inte populära numera med sin klotrunda baksida. Den runda formen är lite besvärlig att hantera både när man spelar på och när man förvarar instrumentet. Flatbottnade mandoliner gjordes först i USA och det dröjde fram till 1920 och 1930 talen innan de blev vanliga i Europa, numera är det nästan bara flatbottnade mandoliner som tillverkas.

Locket hade en rejäl spricka och locket var nedsjunket runt stallet. Stämskruvarna var inte i bästa skick och ett par knoppar fattades. Det tjocka plektrumskyddet hade ett antal sprickor och banden var små och nötta. Ursprungligen var den här mandolinen i det närmaste chokladbrun, men det bruna hade solblekts och kvar fanns den röda färgen. Originalfärgen fanns kvar bakom stämskruvar och under stränghållaren.

Har alltid haft problem med tryckande (“flytande”) stall på ett platt lock. De låter alltid bäst när ribbningen är så klen att den nästan går sönder. Dessutom är trycket från stallet högt och beroende av strängens brytningsvinkel över stallet. Den bästa lösningen är att ha ett skuret lock som på en fiol där välvningen tar hand om trycket, då får man ett starkt lock som samtidigt är lätt. Den ultimata mandolinen gjorde Gibson på 1920 talet, de har bara en minimal ribba nedanför ljudhålet och ett skuret lock med välvning.

Har testat flera olika ribbningar med varierande framgång, men numera gör jag helt enkelt ett kryss i locket nedanför ljudhålet. Stallet har inget vridande moment att ta hänsyn till, bara tryck. Med krysset får man chansen att kurva upp det platta locket och man kan göra ribborna lite lättare än med varianter på ladder bracing. Det är förstås fortfarande svårt att veta exakt hur stark ribbningen måste vara, ju närmare bristningsgränsen desto bättre ljud…

Mandolinen fick en mindre men solid kolfiberstav i halsen och nya ribbor. Botten tunnades då den var väl tjock och bottenribborna gjordes smäckrare. Gjorde om krysset då den första varianten kändes för klen, tordes inte behålla den utan tillverkade en ny och lite kraftigare. På bilden syns det första klenare krysset. Kanske gjorde jag fel, vem vet?

 

Det gick bra både att lossa celluloidbindningen runt botten och att limma tillbaka den. Det tjocka plektrumskyddet gick i bitar när jag lossade den, den var limmad direkt mot granlocket. Ersatte den med ett tunnare plektrumskydd i svart ABS plast. Greppbrädan i braz rosewood bandade om med fetare mässingsband. Nya stämskruvar med matchande svarta knoppar monterades. Originalen till översadel och stall behölls, översadeln shimsades upp med ben och stallet modifierades med en lucka på mitten på undersidan. Stall med två “ben” låter bättre än ett stall som vilar med hela ytan på locket, tonen blir öppnare och mer varierad.

Monterade in en K&K med två givare, givarna limmades på granplattan under varje “fot” på stallet. Fungerade bra, risken med en kontaktmick inuti med ett tryckande stall är annars att tonen kan bli lite “ihålig” med för mycket reverb. Lade på ett 0.10 set mandolinsträngar, men jag tror den fungerar bra även med 0.11 med de nya lite kraftigare ribborna och det låga stallet. Lägger stränghöjden på ca 1.2 mm vid 12:e bandet för samtliga strängar (kan vara lite lägre för de ospunna) och de spunna strängarna 0.3 mm över 1:a bandet, 0.2 mm för de ospunna 1:a bandet.

Hela mandolinen fick ett lager klar spritlack som sedan mattades ned med finaste stålullen och polerades upp till halvmatt med en linneduk. Man kan om man vill handpolera en sån här spritlack ytterligare med en torr trasa, men då måste lacken ha torkat en månad eller så och härdat mer. Friktionsvärmen vid poleringen gör att lacken smälter i ytan och blir glansigare.

Den här Levin modellen är trevlig och vacker tycker jag. Den är lättspelad med spikrak hals, låter bra och botten sjunger med med sin klenare ribbning och tjocklek. Inte riktigt lika bra förstås som min chokladbruna A0 Gibson mandolin från 1921 som har en mörkare klang, men den är svårslagen! 🙂

Levin 1909 till CJ Acoustic Music

En ny GammelGura kommer att hängas upp hos CJ Acoustic Music i Östervåla. Det är en Levin från 1909 som är av lite finare slag med fast stall och dekorlist runt locket, men som en tidigare ägare hade karvat ut locket för en ljudhålsmick på. Så här såg den ut.

  

Halsen i poppel, greppbräda i valnöt, stall botten och sida i björk och locket i alpgran. Inga stora problem förutom ljudhålet och några rejäla groppar på baksidan av halsen av ett medeltida capo. Ljudhålet har jag alltid misstänk är för litet på en vanlig Levin parlor för bästa ljud, så istället för att försöka fylla igen de ursågade bitarna vid ljudhålet passade jag på att göra hålet större. Eventuella lagningar hade inte kunnat göras osynligt i vilket fall. Ersatte också greppbräda och stall med replikas i madagaskar rosewood förutom de vanliga detaljer som finns i alla GammelGura; kolfiberstav i hals, mässingsband, nya ribbor, översadelintonering/pluggar och nya stämskruvar. Ljudhålet blev ca 10 cm i diameter och gör att gitarren liknar en Gibson parlor, ser harmoniskt ut tycker jag. Greppbrädan som är 46 mm bred vid översadeln fick 16″ radius. Den fick också en K&K mick monterad.

Förstoring av ljudhålet är annars en populär modifikation på t.ex. basiga och murriga Martin gitarrer. Större ljudhål minskar murret i basen och ger en öppnare ton, ville gärna testa det på en Levin parlor. Ett avbrutet sågblad och lite tålmod var det som krävdes, listade hålet med en rosewoodlist.

Groparna i halsen fylldes ut med segt superlim som fick torka över natten.

Ett skäl till att jag jobbade klart med den här innan jag blivit klar med pågående batch är att jag just nu experimenterar med olika träslag i mina “turbopluggar”. Tidigare har jag haft gran i alla pluggar, men har tyckt att det saknats kraft och volym på de tjockaste spunna strängarna. Med ett hårdare träslag än gran i pluggen kan man öka volymen, hårdheten i attacken och diskanten. Väldigt trevligt att kunna finjustera klangen, men alternativen blir många!

För att öka volym, attack och diskant på bassträngarna testade jag attt ha en björkplugg på E strängen på den Levin från 1916 jag sålde på Uppsala Gitarrfestival. Från att ha varit tamare än A strängen blev E strängen istället volymstarkare än A strängen med en rätt härlig fast pianoklang.

På min fina Levin gick jag hela vägen med björkplugg på E och A, furuplugg på D och G (furu är lite hårdare än gran) och gran bara på de ospunna strängarna b och e. Ville få en mjuk övergång mellan björk och gran. Med nya strängar blev det lite för mycket för mina öron. Gitarren blev extremt tydligt och ljudstark men också lite aggressiv i klangen. Som tur var lugnade den ned sig efter några dagar när strängarna miste sin sprilliga nyklang. Tror också själva gitarren har lugnat ned sig. Kommer antagligen inte att ändra på den, men jag ville prova björk på E strängen och furu på A strängen och gran på de övriga på Levinen från 1909 innan jag monterade pluggar på gitarrerna i batchen. Den första bilden på pluggar är från en gitarr i batchen med samma träslag i pluggarna (björk längst till höger), den andra är Levinen från 1909 med provmonterade strängar och K&K mick.

Skillnaden är inte jättestor, men jag hörde en markant skillnad mellan gran och björkplugg på E strängen på den första gitarren där jag lossade stallet och borrade bort den ursprungliga granpluggen. Just på den tjocka E strängen blir förbättringen som störst med en hårdare plugg. Känner mig nöjd med den mindre offensiva setupen på den här och kommer att använda den som standard på gitarrerna i batchen.

En annan liten detalj är att jag rundade av kanten på greppbrädan mer än tidigare. Mer likt originalet. Blev bra!

Tycker att den här Levinen med olika hårda pluggar och förstorat ljudhål låter bra. Det blev mycket riktigt en mindre bumlig bas och en riktigt trevlig, fast och jämn klang som är mjukare i tonen än min fina rosewood Levin med fler hårda pluggar. Den senare låter dock snäppet bättre, rosewood är ett svårslaget tonträ! 😉 Misstänker att den här kommer att hitta sin köpare rätt snabbt hos CJ, häng på låset om du vill provspela den!

 

Batch: Tillverka stall

Stallen på gamla gitarrer behöver nästan alltid bytas ut. Billiga parlor gitarrer hade inte stallben utan ett längre band som fick agera stallben. Inget fel på ljudet från ett “stallben” i form av ett band, men de är väldigt opraktiska då de inte kan justeras med mindre än att stallet hyvlas ned eller shimsas upp på toppen. Stallet gjordes också 2-3 mm högre än ett stall med separat stallben för att lyfta upp strängarna tillräckligt högt. “Stallbandet” är aldrig vinklat för bättre intonering och för det mesta är stallen för smala eller har för lite plats framför strängpinnarna för att ett intonerat stallben ska få plats framför strängpinnarna.

Är stallet i rosewood eller ebenholts och inte för smalt går det att ta ned höjden och fräsa in ett stallben, men för det mesta är det svartlackad lönn/björk som inte är starkt nog för att klara rotationskraften från ett normalhögt stallben. Om stallet ser bra ut och om det finns plats för ett intonerat stallben kan man fräsa in en rektangel i ebenholts runt diket för stallbenet och pluggar runt de gamla nötta strängpinnhålen, men oftast är det enklast och bäst att tillverka ett helt nytt i samma stil som originalet.

Har tillverkat tre pyramidstall och ett mustachstall till gitarrerna i batchen. Använder Stewmacs köpestall som imiterar Martin’s pyramidstall som mått på det nya stallets höjd och formen på översidan. Har också gamla utbytta stall som mall om originalet saknas. En av de Europeiska parlor gitarrerna hade ett modernt stall från ca 1940-talet. Använde ett gammalt pyramidstall med annorlunda utseende som mall.

Började med att forma en bit Madagaskar rosewood med såg och valsputs. Det första man gör på ett pyramidstall är att raspa fram diket mellan mitten och pyramiderna.

Pyramiden ska vara lägre än mittendelen, använder min pocketversion av bandsåg!

Sen är det bara att forma pyramiden med diverse raspar, filar och sandpapper.

Kom på att jag inte hade ett passande mothåll till den annorlunda raka pyramiden. Plockade fram en av lokalens minst använda verktyg, en kokplatta och kastrull. Har specialplast som blir kletigt när det värms och som härdar i rumstemperatur. Gjorde ett par mothåll för att kunna tvinga fast stallet medan jag jobbade och senare när stallet limmas.

 

Här syns tre stall, överst köpestallet från Stewmac, i mitten det nytillverkade stallet och längst fram det gamla NOS originalet jag använde som mall.

För att borra hålen för strängpinnarna kollas först var förlängningen av greppbrädans kanter hamnar vid stallet och stallbenet. Om avståndet är 68 mm görs avståndet mellan centrum på de två yttersta strängpinnarna 10 mm mindre, dvs 58 mm. Då hamnar strängen ungefär 5 mm in på greppbrädan vid 12:e bandet.

Mitten på stallet markeras och positionen på de två yttersta strängpinnhålen, 29 mm på ömse sidor om mitten. Använder Stewmac skalan som används för översadeln även för att markera alla strängpinnhålen. Hålen borras i samma lutning som det intonerade stallbenet.

Hålen borras i Jula pelarborren med bästa tänkbara träborrar som skär som smör! Ser till att hålen lutar lite bakåt med en shim under stallet.

  

Gör kanten på strängpinnhålen koniska med en försänkare.

Stallet färdigt att limmas.

Batch: Forma och putsa ribbor

Nu var det ett tag sen jag skrev om pågående batch. Har haft distraktioner i form av gamla surdegar till reparationer, lokala reparationsjobb som oväntat dykt upp, festivalen i Uppsala och min förkylning… ingen ursäkt men förklaring. I veckan har jag i alla fall kommit igång på alla fyra cylindrar med batchen igen. Har dessutom adderat två till, en Levin från 1909 och en Europeisk liten parlor.

Det första som hände i veckan, förutom att komma ikapp med de två nya, var att alla lock och bottenribbor formades med kniv och hyvlar. Ett kul arbete som kräver känsla för att tunna ut och hyvla av tillräckligt för bästa ljud men inte mer än att det håller! Tummarna får avgöra när locket får den rätta svikten 🙂

Försvinner tyvärr en hel del finaste tonvirke…

Om formningen av ribbor är kul är putsningen av ribborna motsatsen. Har på mig andningsmask och kör dammfilter och utsug på högsta växel. Sandar i tre omgångar med allt finare sandpapper.

Några halsar behöver pluggas för att sen borras upp för moderna stämskruvar också.

Nästa moment är att tillverka nya stall och greppbrädor. Hann göra ett första pyramidstall till lutan. Är ungefär halvvägs med gitarrerna och här är alla som de ser ut just nu.


De två nya i batchen.

Unik rosewood Levin parlor

Allt började med ett mail från Börje Skog i Göteborg med några suddiga mobiltelefonbilder på en Levin parlor gitarr med rosewood i botten och sida. Dessutom med en infälld stjärna i pärlemor överst på framsidan av huvudet, finare pärlemorinläggningar i greppbrädan och även i stallet. Under alla år har jag bara sett två andra Levin parlor med rosewood i botten och sida (samt en hel del pärlemorinläggningar) och det är Herman Carlsson Levin’s egna instrument som finns kvar i Levin familjens ägo. Otroligt nog är Börje dessutom granne med Göran Levin som har de två andra gitarrerna!

Börje visste inte mycket om gitarren. Han räddade gitarren från ett dödsbo av en släkting. Frågade vad han visste och han svarade: “Jag är enda personen som är kvar från den sidan släkten. Jag vet bara att min mormors pappa hade möbelfabrik i Berga Småland och startade missionsförbundet i Berga. Därför trodde jag att han köpt den från det religiösa förlaget ungdomsstjärnan eftersom den inte var märkt Levin. De som kunde tänkas ha spelat på den var döda när jag föddes 1946. Den har helt säkert aldrig nyttjas efter 1940. Tur att den var kvar.”

Han undrade vad den var värd och jag sa 10,000 kr. Börje lade senare ut den på Tradera och jag kunde köpa den för 10,100 i konkurrens med flera andra intresserade. Stämde rätt bra! Här är några bilder innan den skickades iväg.

Tog det lugnt med gitarren innan jag slutligen bestämde mig för att göra den till min egen spelgitarr och inte bara ha den som en vacker museipjäs. Den var i både bra och dåligt skick. Visserligen spelbar med hög stränghöjd och med ett lock utan sprickor, men både sida och botten hade många sprickor och t.om. en fasttejpad lös träbit på ena sidan. Den behövde en renovering och jag valde att göra den som en GammelGura. Har behållit alla delar som byttes ut under renoveringen.

Gitarren är en av de vackraste Levin jag stött på. Brazilian rosewood i botten, sida, greppbräda och stall. Alpgran i lock och hals i poppel, det typiskt grönfärgade virket som finns i gamla Levin parlor före 1920 och oftast i instrument före 1910. Fina bindningar på locket. Finare pärlemorinläggningar i greppbrädan också och dessutom stjärnan i huvudet. Har sett samma stjärna på huvudet på en mandolingitarr med dubbla halsar. Finns på scenkonstmuseet i Stockholm. Det helt unika med den här gitarren är att den vita bindningen i lock och botten är i elfenben och inte vit celluloid!

Stämskruvarna har amerikanska mått mellan stolparna och har stolpen nedanför kuggen och var i bra skick förutom att en knopp fattades. Det finns matchande knoppar att köpa då de omärkta stämskruvarna inte är Waverly men av samma tillverkare som senare fick det namnet, monterad en sådan replika. Huvudet är bredare än senare Levin parlor gitarrer och liknar de på Martin gitarrer från samma tid. Jag har sett samma huvudform på riktigt gamla Levin parlors, en från 1902 hade samma huvud och jag tror att en från 1905 också hade bredare huvud.

Inget serienummer finns stämplat på gitarren, däremot den vanliga texten “Herman Carlsson Levin, Musikinstrumentfabrik, Norra Larmgantan 4, Göteborg”. Ovanligt nog med bläckstämpel och inte brännstämpel, dessutom på både halskloss och på mittstickan i botten.

Min teori är att det här är en väldigt tidig Levin. Tillverkad av Herman själv, antingen som ett finare demonstrationsexemplar, en prototyp eller specialbyggd till en välbärgad kund. Mest troligt med material som Herman fått med sig från USA. Rosewood, elfenbenslist och amerikanska mekaniker har jag bara sett på några finare amerikanska gitarrer från ca 1890-talet då Herman var verksam som intrumentbyggare i New York. Elfenbenslist har funnits på några finare rosewood Bauer gitarrer, Martin hade också elfenben i lister vid den tiden. En Thompson & Odell från 1890 talet med rosewood i sida och botten och som annars var i det närmaste en exakt kopia på Levins parlor gitarrer hade däremot celluloidlister.

Den här gitarren var helt klart byggd för sensträngar. Ribbningen inuti var klen och halsvinkeln brantare än den skulle varit med stålsträngar. Poppel är ett mjukt träslag. Jag tror att Levins parlor gitarrer med poppel är byggda för sensträngar medan de med hårdare björk/lönn hals är tänkt för stålsträngar. De med den lätta poppelhalsen är för det mesta de som låter bäst efter en renovering! Greppbrädan var nedhyvlad vid ljudhålet på grund av den branta vinkeln på halsen till ca 3,5 mm ytterst medan resten av greppbrädan ovanför 12:e bandet var ca 5 mm tjock.

Greppbrädan losssades med hjälp av värme och två vässade stekspadar.

Halsfickan på gamla Levin parlor gitarrer före ca 1910 är grundare än de blev senare. Med fogen öppen var det tämligen enkelt att lossa halsen hjälp av en tunn kniv.

Stallet lossades på liknande sätt. Under de två runda pärlemordottarna doldes en skruv som var fäst i stallplattan och små träkuber på insidan. Har sett samma konstruktion på en amerikansk Wolfram gitarr från ca 1895. Limmet hade lossnat och stallet satt mest i skruvarna och hade deformerats av strängdraget. Värmde stallet platt med hjälp av ett litet strykjärn, en bit aluminium och några tvingar.

Det stora kruxet var att lossa botten med den känsliga elfenbenlisten. Det kan låta brutalt, men den enda och bästa metoden är att såga lös botten med en tunn såg strax ovanför listen och genom kerfingen på insidan. Med en extra tunn japansåg med 0.1 mm tjockt blad gick det bra att såga lös botten.

Med botten lös har man alla möjligheter att limma och reparera, i mitt fall också byta ut ribbor. På det här sättet får man två pusselbitar som passar mot varandra. Det enda som syns när botten är limmad är att sidan blir ca 0.2 mm mindre bred och man kan se en extra limfog på insidan strax ovanför botten. Bindningen och skarven mellan bindning och sida/botten är orörd.

Har inte sett förstärkningar av sidan på någon annan Levin parlor.  De hade stoppat en del av sprickorna på den ena sidan, men den långa sprickan på den andra sidan passerade även förstärkningen. Lim från limmningen  av stallet hade droppat ned på botten. Under tejpen var en bit av sidan lös.

Halsen planslipades och en kolfiberstav monterades. Poppelhalsen är lätt och låter bra, men den håller inte i längden för strängdraget. Kolfiberstaven ger den styrka som behövs utan att göra halsen tyngre eller förändra tonen. Så här lång kom jag innan jag lät gitarren vila några månader.

Tillbaka från Uppsala slog förkylningen till. Istället för att ligga i sängen tog jag tag i projektet Levin i min egen takt.

Började med att tillverka en replika på stallet, ville behålla originalet intakt. Gick bra ända till slutet då jag mätte fel och lyckades sanda ena änden av stallet lite för smal precis innan jag limmade dit den. Skyller på förkylningen! Gjorde senare en andra replika som blev bättre.

Botten hade några rejäla sprickor som limmades ihop och fick laglister i mahogny. Ribborna var i bra skick, men hade böjts in på mitten, så det fick bli nya replikor med en svag böj åt andra hållet.

Sprickorna i sidan limmades ihop med ett 0,6 mm tjockt fanér i rosewood som stöd på insidan. Sidan med den lösa biten hade många sprickor i hela sektionen mellan de två stödribbor inuti och fick en heltäckande bit fanér. Använder mothåll med pålimmad 4 mm yogamatta i naturgummi för att pressa hela ytan på faneret inuti även på krökta ytor, mothåll på utsidan i ek.

Såg ut det finaste granvirket för nya ribbor i locket samt limmade det nya stallet (som senare lossades och byttes ut).

 

Ville ha 16″ radius på greppbrädan på min spelgitarr. Brädan hade den radiusen vid översadeln men längst ned var den nästan platt och dessutom uttunnad till 3,5 mm. Min lösning blev att sanda undersidan av greppbrädan till 3,5 mm och limma dit en ca 2,5 mm tjock shim i Madagaskar rosewood under hela brädan med varmt hudlim. Därefter sanda hela brädan till 16″ radius. Den limmade greppbrädan hade samma fina klang som om den hade varit solid.

 

Gitarren fick en K&K mick monterad.

 

Botten limmades tillbaka.

Halsen limmades i min jigg. Blev precis som jag ville (den här gången).

Numera fräser jag alltid in en platta i lönn i botten av halsfickan. Annars är risken stor att halsen reser sig med spända strängar då halsen trycker mot den mjuka granen i halsklossen. Monterar också en skruv in i halsfoten från insidan som standard på den här infästningen. Halsen blev stabil och rörde sig inte oväntat mycket med uppspända strängar.

Bandade på med mässingsband. Fyllde igen spåren med tunna rosewoodlister och spårade om greppbrädan innan ombandningen. Egentligen rätt onödigt då de flesta banden satt helt rätt och bara några stycken på mitten ca 0,5 mm fel, men kändes ändå bra att få det gjort.

Lade på ett varv spritlack på botten och sida för att dölja spricklagningarna, locket och halsen behövde ingen ny lack. Justeringarna för översadelintonering blev ovanligt små och greppbrädan behövde inte kapas kortare högst upp som jag alltid brukar göra annars. Är väldigt nöjd med gitarren som låter och spelar lika bra som den är vacker!

           

Fick just veta att den dubbelhalsade med samma stjärna i huvudet som min är från 1921 med nummer 49330. Fick uppfattningen att den var från 1897, men det var året för patentet.

En alternativ historieskriving för gitarren kan alltså vara att Levin fick hem exklusivt material efter 1:a värdskriget och byggde finare modeller några år runt 1920. Eller också fanns det rika kunder efter kriget som kunde betala för det exklusiva materialet han fått med sig från USA 1900. Är övertygad om att det var Herman själv som byggde gitarren, allt är gjort i den amerikanska traditionen precis som de gitarrer som tillverkades i New York på 1890 talet. Dessutom är hantverket på den här mycket bättre än de ibland klumpigt tillverkade Levin parlor gitarrer från samma tid. Enda skillnaden är att halsen skulle varit i mahogny och inte poppel om den hade tillverkats i USA, men betsen är färgad för att ge halsen utseendet hos en klarlackad mahognyhals. Elfenbenslisterna är fortfarande ett mysterium, runt 1920 hade de ersatts av celluloidlister.