Min enda jullåt

Den här passar bra just nu tycker jag. Inspelad med August Carlsted GammelGura’n och bandmickar. Ämnet i texten handlar om att den kristna högtiden jul domineras av en fryntlig figur i vitt skägg, röd tomteluva och rock med vit bård.

När jag gjorde den hade jag hade lyssnat på Tom Waits “Chocolate Jesus” som är en bra låt. Titel och den allmänna på tvärsen versen är inspirerad av Waits. Är ju ingen julfanatiker heller 🙂

 

Red robed Jesus

 

GG136 August Carlsted ca 1910

Har haft inne en August Carlstedt gitarr tidigare för reparation och skrev om den här. Den här gången var det en större modell som dessutom skulle göras en fullständig GammelGura på. Skicket var bra förutom locket som hade många sprickor. Bra hantverk genomgående, inpassningen av pärlemor i greppbrädan var dock inte den bästa jag sett. Kunden hade köpt den på en loppis för ca 300 kr…

Det skulle kunna var den här gitarren som hänger på andra raden till höger i bakgrunden i den här bilden på August i sin shop 🙂

Mahogny i botten, sida och hals, granlock och ebenholts i greppbräda och stall. En täckplatta på huvudet i rosewood. Celluloidlister på både lock, botten och runt ljudhålet. Fina dekorlister i trä runt lock, rosett och mittenskarven av botten.

För att kunna installera ett intonerat stallben måste en bredare replika på pyramidstallet i ebenholts tillverkas. Originalet hade ett “stallben” i form av ett lång greppbrädeband. Stämskruvarna var i tillräckligt bra skick för att kunna behållas, dessutom enkla att byta ut om man vill då de hade de amerikanska måtten på avståndet mellan stolparna som är modern standard.

Jag hade tänkt återanvända greppbrädan men det visade sig att den var bandad i för lång mensur i förhållande till stallets placering, dessutom var banden inte på rätt plats. Brädan var helt platt vilket inte är det mest bekväma när man spelar. Det fick bli en replika i ebenholts med en svag 20″ radius. Alla inläggningar flyttades över från den gamla till den nya brädan. Originalinläggningen på position 3 saknades och var en väldigt krusidullig variant. Gjorde livet enklare och flyttade upp den nedersta romben till den platsen och ersatte romben i den 17:e positionen med en vanlig rund pärlemordott på den nya brädan.

Eftersom det är relativt stor gitarr och locket var skört och tunt (ca 2.7 mm tjockt) lade jag in en stark X-ribbning istället för den lätt V-formade ladder bracing med en stallplatta i form av en gransticka som var original.  Här är måtten på gitarren:

  • Total längd:  100 cm
  • Lock:  26  – 21,5 – 37 cm
  • Sida:  10 – 11 – 11 cm
  • Hals:  Mjuk V form
  • Översadel:  47 mm
  • 12:e band:  56 mm
  • Mensur:  67,5 cm
  • Lack:  Sprit
  • Vikt:  1428 gram

Det är en lätt byggd gitar som inte väger mycket för sin storlek. Den breda sagen ger kroppen stor volym. Det mest speciella är den extremt långa mensuren! Normalt är det 60-63 cm mensur på små parlor gitarrer. Martins fullvuxna gitarrer har ca 64,5 cm och nylonsträngade gitarrer brukar typiskt ha en mensur på ca 65 cm. Den här har 67,5 cm och är på god väg att bli en bariton gitarr som har ca 73 cm mensur.

Den långa mensuren  var en av orsakerna till att jag valde X-ribbning, lång mensur ökar spänningen och belastningen från strängarna. Provade först vanliga 0.10 strängar men det tyckte jag kändes lite blekt, gick upp ett steg till 0.11 som lät bra men kändes väldigt spända. Testade sen Newtone Heritage 0.12 som känder bra med sin lägre tension och som får följa med gitarren. Kolfiberstaven i halsen och X-ribbning gör gitarren och locket tillräckligt starka. Den långa mensuren gör att det är lite glest mellan banden närmast översadeln, men inte värre än att vänjer sig.

Den breda och tunna sargen i mahogny var helt sprickfri, men jag valde att förstärka den med några stickor tvärs över på insidan. Mahogny kan annars spricka som ett blixtlås om sidan får en smäll, förstärkningarna invändigt kan hinda att sprickan sprider sig.

Botten hade fem vanliga ribbor, jag valde att göra den 4:e till en platt ribba. Det ger en mer resonant botten och en större limyta. Celluloidlisten runt botten var i dåligt skick där en bit fattades och ersattes med en ny celluloidlist. Limmade också en spricka nära mittlisten.

Intoneringen vid översadeln visade sig bli udda. Speciellt A strängen behövde extremt mycket kompensation i båda ändarna. Testade med tre olika A strängar vid mätningen men var ändå nervös innan jag kunde konstatera att den faktiskt intonerade rätt när jag var klar! Den långa mensuren och den lätta och resonanta kroppen kan vara orsaken. Fick göra stallbenet 5 mm tjockt för att nå fram till alla intonationspunkter också.

Det visade sig att gitarren är en responsiv klanglåda med bra volym. Tyckte först att sustainen var kortare än förväntat, men det berodde mest på att storleken på gitarren medförde att högerarmen vilade på locket 🙂 En lätt byggd gitarr har annars för det mesta en kortare sustain då energin exploderar ut från strängen och energin snabbt förbrukas då locket rör sig mer än på ett styvare lock med mer massa. Kan ibland få lite vibbar av banjo på de ospunna strängarna. Men den sustain som finns räcker och blir över, den låter bra men också lite olikt det jag är van. Den långa mensuren, storleken och ribbningen formar klangen på ett annorlunda sätt.

   

Batch: Intonera stallben

En av de sista saker som händer med en färdig GammelGura är att intonera stallbenet. Intonerigen görs genom att fila toppen av stallbenet så att strängen vilar på en kant som bör vara ca 1 mm bred eller mindre. Uppmätningen för översadelintonering har redan gett ett mått på var intonationspunkten är på toppen av stallbenet, men jag använder alltid stoboskopstämmaren som facit och måttet som ett bra förslag.

Markerar först strängens position ovanpå stallbenet med en 0.3 mm stiftpenna på bägge sidorna av den sträng som ska intoneras. Läser av stroboskopet och kollar om tonen på nedtryckt sträng på 12:e bandet är högre än den öppna strängen eller lägre. Är den nedtryckta strängen högre måste strängen förlängas och intonationspunken flyttas ned från ljudhålet, annars tvärtom. Ett tunt 0.02 mm bladmått avslöjar var intonationspunkten råkar vara på stallbenet vid mätningen innan jag börjar fila.

 

Använder en rund diamantfil för att börja filningen precis där strängen är, fortsätter sedan med den bredaste översadelfilen avsedd för basar. Försöker se till så att de flesta intonationspunkter hamnar på framkanten av stallbenet när jag måttar fram stallbenet, då får man en fin ramp för strängen på stallbenets baksida. Filar så mycket jag vågar i omgångar med uppstämmning och mätning med stroboskopstämmaren efter varje filning. Filar från båda håll om inte intonationspunkten råkar hamna precis på nån av kanterna.

Ibland har man för bråttom och filar för mycket. Räddningen är slipdamm av ben och superlim som man kan fylla igen det man felaktigt filat bort med. Självklart vill man slippa den nödlösningen och extra jobbet, men jag kan inte höra att tonen försämras. Eventuellt blir det inte riktigt lika hållbart (eller är det kanske tvärtom?).

Det gäller att få kontaktytan smal och “toppig”, speciellt på de två ospunna strängarna. Annars kan det bli lite sitar över det hela. På bilderna den första filningen för E strängen, den andra visar det färdigintonerade stallbenet.

Intoneringarna döljs nästan helt av strängarna när allt är klart. Det sista jag gör är att mjuka till filningarna med ett 600 papper och sen fin stålull. Man vill inte ha en liten nagg som gör att strängen skramlar. Nu först kan man njuta av de helt rena trubadurackorden 🙂

Det händer ibland att en spunnen sträng skramlar trots att både stallben och översadel är polerade mjuka och fina. På den här hade jag ett irriterande skrammel på tjocka E strängen. Det försvann helt när jag bytte till en ny sträng!

GG137 Europeisk ca 1900

Nästa i batchen att bli klar blev nr 49 från väntrummet. Köpte den av en tysk samlare för några år sedan. Ett fint lite äldre exemplar av de vanliga kurviga Europeiska parlor gitarrerna, de flesta liksom den här byggda i Tyskland. Data från väntrummet:

  • Total längd:  93 cm
  • Lock:  24  – 18 – 31 cm
  • Sida:  7,5 – 8 – 8 cm
  • Hals:  V
  • Översadel:  42 mm
  • 12:e band:  55 mm
  • Mensur:  63,5 cm
  • Lack:  Sprit
  • Vikt:  936 gram

Den här hade en smal greppbräda, bara 42 mm vid översadeln. Dessutom hade den ett stickhål i sargen längst ned på bassidan vilket inte heller hör till det vanliga. Stallet som ursprungligen var ett mustachstall hade bytts ut ca 1940-1950 till ett mordernare rektangulärt stall. Ett nytt pyramidstall tillverkades, ett mustachstall skulle inte täcka såret från det moderna stallet. Botten och sida hade också mystiska ritsar som om någon hade planerat att fräsa in en bottenlist, som tur var inte särskilt synligt. Stämskruvarna var i hyfsat skick, men byttes ändå till nya och bättre. Greppbrädan var itusågad vid 12:e bandet, man gjorde ofta så förr när man satte om halsen. Den byttes ut till en ny bräda i Madagaskar rosewood.

Den vackra rosetten i pärlemor har jag sett på flera andra liknande instrument. De gjordes separat och köptes upp för montering av olika byggare och fabriker. Fiollönn i botten och sida och alpgran i locket, det moderna stallet i ljus rosewood. Kanske var greppbrädan i rosewood också utbytt och ursprungligen i svartlackad lönn.

Spritlacken var av det spröda slaget som lätt krossads till vitt pulver i dings. Lacken under stallet på locket var lite missfärgad, kanske stått fuktigt till. Lade på ett extra lager spritlack för att lacken skulle hålla bättre, men risken finns att framtida stötar lämnar ett vitt märke. Alternativet till ny lack ovanpå den gamla är att sprita lös alla gammal lack, men då tappar man för mycket av charmen.

Den fick en K&K mick monterad och alla specialarna på en GammelGura. Översadelintoneringen hade stora variationer vid översadeln och även på stallbenet som fick bli ovanligt tjockt, 5 mm, för att nå fram till alla intonationspunkter. Varje gitarr är unik när det gäller intoneringen.

Min nya jigg för att slippa använda en stränghållare vid uppmätningen ger mätningar som jag kan lita på. Jag behöver inte längre korrigera varken översadel eller stallben i efterhand för att få det att stämma. Telejacket i min gamla Peterson StroboFlip stämapparat gav upp, köpte en ny modernare StoboPlus HD som ersättare. Fungerar bra, men är irriterande långsam ibland då strängens signal måste buffras initialt några sekunder innan man kan stämma. Den gamla var nervösare och mer direkt. Funderar starkt på att köpa en mekanisk stroboskopstämmar som svarar med ljusets hastighet… kostar en del dock.

Stämskruvarnas stolpar fick bussningar i metall, har hittat fram till en bra metod för att montera bussningarna med bland annat 7.1 mm borrar och en speciellt uppborrad borrjigg från Stewmac.

Tjockleken var den rätta på både lock och botten, botten har en fin böj både längsmed och tvärs över. Locket hade någa sprickor som tätades med stickor i gran. Den här hade greppbrädan infasad i halsen vilket gör att strängarna ligger an mot huvudet på väg till översadeln som bara sticker upp några mm och som är försänkt i ett dike ungefär som ett stallben. Vet inte riktigt varför man gjorde så, men den detaljen finns bara på äldre Europeiska parlor gitarrer, kanske gjorda i en lokal tradition

Den fick björkplugg på E strängen, furuplugg på A strängen och resten granpluggar. Den kombinationen fungerar bra, man får en tydligare och volymstarkare bas men också ett mjuk och inte överdrivet aggessiv klang från de övriga strängarna.

Justerad upp den till 2.5 mm/1.5 mm vid 12:e bandet, men lade in en 0.3 mm kolfibershim under stallbenet för 0.15 mm högre action vid 12:e då köparen använder fingerspel. Strängarna som vanligt Newtone Heritage 0.12.

Låter mycket bra! Hög volym och den tydlighet jag är van vid numera med pluggar mellan stränggkula och stallets undersida. Ännu en i raden av väldigt bra GammelGura 🙂

Skaffade statistik

Laddade in en statistik extension till min blogg. Såg att sidan “På G” var en av de populäraste! Har varit lite slapp i uppdateringen av den, men nu ska jag skärpa mig. Förstår att det är många som väntar också…

Rent generellt tycker jag att mina GammelGura hoppat upp ett snäpp i kvalitet sedan jag började med pluggar och pluggar av olika träslag. De senaste 4 klara GG har alla varit väldigt volymstarka och bra. Nackdelen är att renoveringarna tar längre tid än när jag började.

Batch: Greppbräda, halsficka, stoppklossar och pluggar

Har tagit bilder när jag kommit ihåg under arbetet med pågående batch. Två instrument redan klara, Levinen från 1909 till CJ och mandolinen. De övriga är nästan klara.

De flesta i batchen behövde en ny greppbräda. Jag tillverkar dom av Madagaskar rosewood för det mesta, men har även ebenholts, lönn och plommonträ blanks. Ett lämpligt ämne ses ut och tunnas till ca 5.8 mm med valsputsen och kapas till. En passande mensur mäts upp och ett blad med bandens avståndsmått plockas fram ur en pärm där jag har tabeller för de flesta mensurmått mellan 60 till 65 cm.

För att minska felen mäter jag med mitt stora skjutmått på tiondelen när och markerar direkt på brädan med en vass syl.

Min justerbara geringslåda har alla skruvar fast åtdragna, jag justerar istället djupet på skåran med en uppsättning shims med olika tjocklek som jag slipat fram med valsputsen. Går betydligt fortare!

Grepprädan spänns fast på rätt ställe på gitarrhalsen och sidorna markeras med blyerts. Istället för att såga går det lättare att hyvla sidorna fram till strecket.

Gav all brädor i batchen 16″ radius. Använde en ny jigg för att slipa hela brädan platt utan att göra greppbrädan sned, vilket lätt kan hända om man bara slipar med en slipkloss på fri hand. Eftersom brädan är trapetsformad måste man slipa mer på den bredare änden än i den smalare. Jiggens mothåll gör att man slippar hela brädan jämntjock. Använder 80 Abranet nät som slippapper, effektivt och kladdar inte igen. Brädan fästs i jiggen med två maskeringstejper på jigg och greppbräda med superlim emellan, sitter bra och går också bra att lossa.

Alla instrument med så kallad “Tysk infästning” med raka kanter på halsfoten får en shim i hårt trä inlimmad i botten av halsficka. Alla Levin parlor gitarrer har t.ex. den här typen av “falsk” dove tail. Problemet är att strängdraget och halsfoten trycker enbart mot den mjuka granen i halsklossen, vilket ibland gör att halsen reser sig efter några timmer då den strängas upp med ännu en halsomsättning som resultat. En äkta dove tail infästning däremot vilar på sidan som både är böjd och för det mesta av ett hårt träslag. Förstärkningen av fickans botten gör att man slipper den effekten nästan helt. Har gjort en speciell tvingjigg för att kunna klämma fast hela gitarrkroppen 90 grader mot bordsytan vid fräsningen.

Efter fräsningen har man dessutom en helt plan yta istället för den yta som ofta får sår när man lossar den limmade halsen, granfibrer dras med av limmet.

Tillverkar shimmen av hård lönn med bra passning.

Limmar med epoxylim då det är en detalj som aldrig ska lossas.

Stallet ska limmas, men först borras “turbopluggarna” in. Stallets position markeras med low tack tejp. De gamla hålen i locket fylls igen med granpluggar för att underlätta borrningen. Plugghålen borras ovanför strängpinnhålen (markerade med en borr genom stallet strängpinnhål) på den plats där strängkulan kommer att vila. Numera görs pluggen för E strängen i björk, A strängen i furu och de övriga av gran, alla med stående ved.

Stallet limmas på plats och strängpinnhålen borras igenom.

Slutligen monteras rundlarna i hårt trä som strängkulan ska vila på med hjälp av Stewmac’s bridge saver verktyg.

Hålet i mitten av den hårda rundeln borras försiktigt inifrån, borrar man genom strängpinnhålen finns det risk att rundeln flisar, spricker eller lossnar. Här ser man också laglappar som limmats med varmt hudlim för att säkra upp sprickor i locket.

En liten detalj som stjäl mer tid än man tror är att limma små stoppklossar på änden av lockets ribbor. Använder lönn och varmt hudlim. Hudlim kan man kladda som man vill med, det går bra att torka bort med en fuktig trasa. En av många bra egenskaper hos limmet!

Besök i lokalen

Inte är det ofta man får berömda besök i lokalen. Fick ett samtal av någon glad person som undrade om lokalen var öppen för besök, jag är inte den som är svår, det är bara roligt. Att det var Tomas Ledin som skulle ha ett gig senare på kvällen i Ö-vik kom som en överraskning. Fick en timme på mig att ladda upp med färdiga GammelGura och städa lokalen, bjöd också in Per Marklund som kom förbi med två av hans fina Martin replikor. Tomas “ville klia på några gitarer” och det fick han 🙂

Vi hade en trevlig stund tillsammans, Tomas var nyfiken och fick testa både GammelGura (bland annat min fina rosewood Levin) och några av Per’s X-ribbade konsthantvek. Jag tror han gillade båda varianterna. Så här skrev Tomas på sitt Instagram konto:

“Örnsköldsvik, snacka om att ni bjöd upp till dans. Det blev en hejdundrande fin helg! Först två helt galna glädjepiller till konserter och sedan hann jag även med ett besök hos traktens två gitarrbyggare. Båda i världsklass! På lördagen hälsade jag på i Roger Häggströms verkstad, där han renoverar och förbättrar gamla mer eller mindre ospelbara gitarrer. Han hade bland annat en Levingitarr från tidigt 1900-tal som var makalöst skön att spela på. Där träffade jag också Per Marklund som bygger välljudande och vackra akustiska gitarrer. Lite Martin-stuk, med sköna lättspelade halsar … Besök kan lugnt rekommenderas!
Läs gärna mer om Rogers och Pers verksamheter på gammelgura.se och på marklunds-guitars.com.
#örnsköldsvik #finhelg #finagitarrer #gammelgura #marklundguitars #skarptlägedeluxe #tomasledin

Det blev lite foton tagna också på mig, Tomas och Per, rätt coolt med svartvitt 🙂

   

GM132 Levin mandolin 1924

Det händer att jag får in någonting annat än en gitarr, mandoliner har jag fixat till några stycken genom åren. Det här GammelMando’n var en tidig flatbottnad Levin mandolin från 1924. Äldre mandoliner är för det mesta kulmandoliner, inget fel på dom, men inte populära numera med sin klotrunda baksida. Den runda formen är lite besvärlig att hantera både när man spelar på och när man förvarar instrumentet. Flatbottnade mandoliner gjordes först i USA och det dröjde fram till 1920 och 1930 talen innan de blev vanliga i Europa, numera är det nästan bara flatbottnade mandoliner som tillverkas.

Locket hade en rejäl spricka och locket var nedsjunket runt stallet. Stämskruvarna var inte i bästa skick och ett par knoppar fattades. Det tjocka plektrumskyddet hade ett antal sprickor och banden var små och nötta. Ursprungligen var den här mandolinen i det närmaste chokladbrun, men det bruna hade solblekts och kvar fanns den röda färgen. Originalfärgen fanns kvar bakom stämskruvar och under stränghållaren.

Har alltid haft problem med tryckande (“flytande”) stall på ett platt lock. De låter alltid bäst när ribbningen är så klen att den nästan går sönder. Dessutom är trycket från stallet högt och beroende av strängens brytningsvinkel över stallet. Den bästa lösningen är att ha ett skuret lock som på en fiol där välvningen tar hand om trycket, då får man ett starkt lock som samtidigt är lätt. Den ultimata mandolinen gjorde Gibson på 1920 talet, de har bara en minimal ribba nedanför ljudhålet och ett skuret lock med välvning.

Har testat flera olika ribbningar med varierande framgång, men numera gör jag helt enkelt ett kryss i locket nedanför ljudhålet. Stallet har inget vridande moment att ta hänsyn till, bara tryck. Med krysset får man chansen att kurva upp det platta locket och man kan göra ribborna lite lättare än med varianter på ladder bracing. Det är förstås fortfarande svårt att veta exakt hur stark ribbningen måste vara, ju närmare bristningsgränsen desto bättre ljud…

Mandolinen fick en mindre men solid kolfiberstav i halsen och nya ribbor. Botten tunnades då den var väl tjock och bottenribborna gjordes smäckrare. Gjorde om krysset då den första varianten kändes för klen, tordes inte behålla den utan tillverkade en ny och lite kraftigare. På bilden syns det första klenare krysset. Kanske gjorde jag fel, vem vet?

 

Det gick bra både att lossa celluloidbindningen runt botten och att limma tillbaka den. Det tjocka plektrumskyddet gick i bitar när jag lossade den, den var limmad direkt mot granlocket. Ersatte den med ett tunnare plektrumskydd i svart ABS plast. Greppbrädan i braz rosewood bandade om med fetare mässingsband. Nya stämskruvar med matchande svarta knoppar monterades. Originalen till översadel och stall behölls, översadeln shimsades upp med ben och stallet modifierades med en lucka på mitten på undersidan. Stall med två “ben” låter bättre än ett stall som vilar med hela ytan på locket, tonen blir öppnare och mer varierad.

Monterade in en K&K med två givare, givarna limmades på granplattan under varje “fot” på stallet. Fungerade bra, risken med en kontaktmick inuti med ett tryckande stall är annars att tonen kan bli lite “ihålig” med för mycket reverb. Lade på ett 0.10 set mandolinsträngar, men jag tror den fungerar bra även med 0.11 med de nya lite kraftigare ribborna och det låga stallet. Lägger stränghöjden på ca 1.2 mm vid 12:e bandet för samtliga strängar (kan vara lite lägre för de ospunna) och de spunna strängarna 0.3 mm över 1:a bandet, 0.2 mm för de ospunna 1:a bandet.

Hela mandolinen fick ett lager klar spritlack som sedan mattades ned med finaste stålullen och polerades upp till halvmatt med en linneduk. Man kan om man vill handpolera en sån här spritlack ytterligare med en torr trasa, men då måste lacken ha torkat en månad eller så och härdat mer. Friktionsvärmen vid poleringen gör att lacken smälter i ytan och blir glansigare.

Den här Levin modellen är trevlig och vacker tycker jag. Den är lättspelad med spikrak hals, låter bra och botten sjunger med med sin klenare ribbning och tjocklek. Inte riktigt lika bra förstås som min chokladbruna A0 Gibson mandolin från 1921 som har en mörkare klang, men den är svårslagen! 🙂

Levin 1909 till CJ Acoustic Music

En ny GammelGura kommer att hängas upp hos CJ Acoustic Music i Östervåla. Det är en Levin från 1909 som är av lite finare slag med fast stall och dekorlist runt locket, men som en tidigare ägare hade karvat ut locket för en ljudhålsmick på. Så här såg den ut.

  

Halsen i poppel, greppbräda i valnöt, stall botten och sida i björk och locket i alpgran. Inga stora problem förutom ljudhålet och några rejäla groppar på baksidan av halsen av ett medeltida capo. Ljudhålet har jag alltid misstänk är för litet på en vanlig Levin parlor för bästa ljud, så istället för att försöka fylla igen de ursågade bitarna vid ljudhålet passade jag på att göra hålet större. Eventuella lagningar hade inte kunnat göras osynligt i vilket fall. Ersatte också greppbräda och stall med replikas i madagaskar rosewood förutom de vanliga detaljer som finns i alla GammelGura; kolfiberstav i hals, mässingsband, nya ribbor, översadelintonering/pluggar och nya stämskruvar. Ljudhålet blev ca 10 cm i diameter och gör att gitarren liknar en Gibson parlor, ser harmoniskt ut tycker jag. Greppbrädan som är 46 mm bred vid översadeln fick 16″ radius. Den fick också en K&K mick monterad.

Förstoring av ljudhålet är annars en populär modifikation på t.ex. basiga och murriga Martin gitarrer. Större ljudhål minskar murret i basen och ger en öppnare ton, ville gärna testa det på en Levin parlor. Ett avbrutet sågblad och lite tålmod var det som krävdes, listade hålet med en rosewoodlist.

Groparna i halsen fylldes ut med segt superlim som fick torka över natten.

Ett skäl till att jag jobbade klart med den här innan jag blivit klar med pågående batch är att jag just nu experimenterar med olika träslag i mina “turbopluggar”. Tidigare har jag haft gran i alla pluggar, men har tyckt att det saknats kraft och volym på de tjockaste spunna strängarna. Med ett hårdare träslag än gran i pluggen kan man öka volymen, hårdheten i attacken och diskanten. Väldigt trevligt att kunna finjustera klangen, men alternativen blir många!

För att öka volym, attack och diskant på bassträngarna testade jag attt ha en björkplugg på E strängen på den Levin från 1916 jag sålde på Uppsala Gitarrfestival. Från att ha varit tamare än A strängen blev E strängen istället volymstarkare än A strängen med en rätt härlig fast pianoklang.

På min fina Levin gick jag hela vägen med björkplugg på E och A, furuplugg på D och G (furu är lite hårdare än gran) och gran bara på de ospunna strängarna b och e. Ville få en mjuk övergång mellan björk och gran. Med nya strängar blev det lite för mycket för mina öron. Gitarren blev extremt tydligt och ljudstark men också lite aggressiv i klangen. Som tur var lugnade den ned sig efter några dagar när strängarna miste sin sprilliga nyklang. Tror också själva gitarren har lugnat ned sig. Kommer antagligen inte att ändra på den, men jag ville prova björk på E strängen och furu på A strängen och gran på de övriga på Levinen från 1909 innan jag monterade pluggar på gitarrerna i batchen. Den första bilden på pluggar är från en gitarr i batchen med samma träslag i pluggarna (björk längst till höger), den andra är Levinen från 1909 med provmonterade strängar och K&K mick.

Skillnaden är inte jättestor, men jag hörde en markant skillnad mellan gran och björkplugg på E strängen på den första gitarren där jag lossade stallet och borrade bort den ursprungliga granpluggen. Just på den tjocka E strängen blir förbättringen som störst med en hårdare plugg. Känner mig nöjd med den mindre offensiva setupen på den här och kommer att använda den som standard på gitarrerna i batchen.

En annan liten detalj är att jag rundade av kanten på greppbrädan mer än tidigare. Mer likt originalet. Blev bra!

Tycker att den här Levinen med olika hårda pluggar och förstorat ljudhål låter bra. Det blev mycket riktigt en mindre bumlig bas och en riktigt trevlig, fast och jämn klang som är mjukare i tonen än min fina rosewood Levin med fler hårda pluggar. Den senare låter dock snäppet bättre, rosewood är ett svårslaget tonträ! 😉 Misstänker att den här kommer att hitta sin köpare rätt snabbt hos CJ, häng på låset om du vill provspela den!

 

Batch: Tillverka stall

Stallen på gamla gitarrer behöver nästan alltid bytas ut. Billiga parlor gitarrer hade inte stallben utan ett längre band som fick agera stallben. Inget fel på ljudet från ett “stallben” i form av ett band, men de är väldigt opraktiska då de inte kan justeras med mindre än att stallet hyvlas ned eller shimsas upp på toppen. Stallet gjordes också 2-3 mm högre än ett stall med separat stallben för att lyfta upp strängarna tillräckligt högt. “Stallbandet” är aldrig vinklat för bättre intonering och för det mesta är stallen för smala eller har för lite plats framför strängpinnarna för att ett intonerat stallben ska få plats framför strängpinnarna.

Är stallet i rosewood eller ebenholts och inte för smalt går det att ta ned höjden och fräsa in ett stallben, men för det mesta är det svartlackad lönn/björk som inte är starkt nog för att klara rotationskraften från ett normalhögt stallben. Om stallet ser bra ut och om det finns plats för ett intonerat stallben kan man fräsa in en rektangel i ebenholts runt diket för stallbenet och pluggar runt de gamla nötta strängpinnhålen, men oftast är det enklast och bäst att tillverka ett helt nytt i samma stil som originalet.

Har tillverkat tre pyramidstall och ett mustachstall till gitarrerna i batchen. Använder Stewmacs köpestall som imiterar Martin’s pyramidstall som mått på det nya stallets höjd och formen på översidan. Har också gamla utbytta stall som mall om originalet saknas. En av de Europeiska parlor gitarrerna hade ett modernt stall från ca 1940-talet. Använde ett gammalt pyramidstall med annorlunda utseende som mall.

Började med att forma en bit Madagaskar rosewood med såg och valsputs. Det första man gör på ett pyramidstall är att raspa fram diket mellan mitten och pyramiderna.

Pyramiden ska vara lägre än mittendelen, använder min pocketversion av bandsåg!

Sen är det bara att forma pyramiden med diverse raspar, filar och sandpapper.

Kom på att jag inte hade ett passande mothåll till den annorlunda raka pyramiden. Plockade fram en av lokalens minst använda verktyg, en kokplatta och kastrull. Har specialplast som blir kletigt när det värms och som härdar i rumstemperatur. Gjorde ett par mothåll för att kunna tvinga fast stallet medan jag jobbade och senare när stallet limmas.

 

Här syns tre stall, överst köpestallet från Stewmac, i mitten det nytillverkade stallet och längst fram det gamla NOS originalet jag använde som mall.

För att borra hålen för strängpinnarna kollas först var förlängningen av greppbrädans kanter hamnar vid stallet och stallbenet. Om avståndet är 68 mm görs avståndet mellan centrum på de två yttersta strängpinnarna 10 mm mindre, dvs 58 mm. Då hamnar strängen ungefär 5 mm in på greppbrädan vid 12:e bandet.

Mitten på stallet markeras och positionen på de två yttersta strängpinnhålen, 29 mm på ömse sidor om mitten. Använder Stewmac skalan som används för översadeln även för att markera alla strängpinnhålen. Hålen borras i samma lutning som det intonerade stallbenet.

Hålen borras i Jula pelarborren med bästa tänkbara träborrar som skär som smör! Ser till att hålen lutar lite bakåt med en shim under stallet.

  

Gör kanten på strängpinnhålen koniska med en försänkare.

Stallet färdigt att limmas.