Levin halsinfästning fix

Har renoverat många parlor Levin genom åren. Samma kroppsmodell användes från start 1900 till slutet av 1930-talet. En av de saker som är mindre bra med de här är halsinfästningen. Istället för en äkta dovtail användes en halsfot med raka kanter och som bara sitter fast i limmet. Hela kraften från strängarnas spänning trycker mot den mjuka granen i halsklossen, på en gitarr med äkta dovtail tas den kraften upp av den krökta sargen i hårt trä som är mycket stabilare än granklossen. Det som kan hända är att den mjuka granen trycks in av halsen när strängarna stäms upp och halsen rör sig. Det behövs inte många tiondelar för att halsen ska få fel vinkel ned mot stallet.

Efter att ha råkat ut för det alltför många gånger började jag för några år sedan fräsa bort ett par mm i botten av halsfickan och limma in en platta i hårdare lönnträ. Det ger halsen en mycket hårdare anliggningsyta och förstärker halsklossen med en extra limfog. Jag får aldrig en obehaglig överraskning när strängarna spänns upp numera. Ett plus är att man får en helt plan yta längst in i halsfickan att limma halsfoten mot, det är väldigt vanligt att den ytan skadas när halsen bryts loss.

Har förbättrat min jigg för jobbet. Tidigare fräste jag botten helt rak i både sid- och djupled, problemet är att halsen en gång slipats in mot en yta som kan luta. Det som hände var att jag fick jobba hårt med att anpassa änden på halsen till den nya ytan för att rikta upp halsen.

Min nya jigg använder samma portabla tving för att tvinga fast gitarren, tvingen kan enkelt tvingas fast i arbetsbänken.

För att kunna följa planet i botten av halsfickan med fräsen har jag satt gångjärn på fräsjiggen som fästs i gitarren med några Bessey U tvingar.

Till jiggen hör också ett enkelt mätverktyg i form av en bit akrylplast där två metallskruvar gängats in. En av skruvarna skruvas ned så den precis når halsfickans yta. Skruven säkras med en mutter. Den andra skruven ges exakt samma längd efter mätning av den första med ett skjutmått. Genom att flytta runt plexiglasskivan kan jag se till att fräsen följer samma plan som den ursprungliga ytan i halsfickan, antingen genom att flytta jiggens fästpunkter och låta gångjärnen böja sig eller också genom att tejpa fast lämpligt bladmått under plattans ena sida.

Med jiggen injusterad är det enkelt att fräsa lika djupt in i hela halsklossens yta som tjockleken på den bit lönn som ska limmas in.

Att forma den nya biten som ska fällas in kan vara svårt då det inte är raka kanter på halsfickan. Enklast är att använda maskeringstejp, med ett antal små tejpbitar kan man snabbt fylla ut halsfickans form. Tejpen kan sen föras över till ämnet och användas som sågmall. Jag sätter ett kryss på den sida som är vänd utåt för att inte göra fel. Lite justering av passningen med en halvrund rasp är det enda som behövs.

Gör en ny eller återanvänder en gammal kloss som används som mothåll vid limningen.

Limmar plattan med epoxylim. Eftersom epoxy är ett rackarns kladdigt ämne täcker jag gitarren med plastfolie och tejp. Några tvingar på mothållet och det enda som återstår är att jämna till kanten på lönnplattan i jämnhöjd med locket.

De två operationerna jag hunnit göra med den här metoden gjorde att halsen nästan hade exakt rätt infästning och jag sparade en massa tid och energi för att justera in halsen rätt 🙂

GG159, Franz Nowy ca 1935

Det här är en speciell gitarr. Inte så mycket för vad den är utan dess historia. I första mailet från kunden stod det: “Jag ringde idag om min farmors gamla gitarr. Hon hade bara den och en liten resväska med sig 1939 i januari när hon 21 år gammal tog tåget och lämnade Wien för att fly undan nazismen”. Man kan bara föreställa sig hur viktig gitarren var hennes farmor.

Gitarren i sig var väldigt enkelt gjord trots att den har namnet på byggaren inuti. Det är sällan man kan säga vem som tillverkat en gammal Europeisk parlor gitarr, men etikett blev vanligare på 1930-talet. Den här tillverkades kanske runt 1935. Letade på nätet och hittade lite fakta om byggaren: “Franz Nowy; 11.5.1875 Wien, † 11.12.1967 Wien. Han lärde sig och arbetade med sin far 1887. 1902-53 hade han sin egen verksamhet. Var från 1912 också ämneslärare och 1929/30 expert på stränginstrument”.

Förutom flykten från Tyskland hade gitarren levt ett hårt liv. En inte alltför finkänslig renovering gjordes för 10 år sedan, största felet var att hela gitarren hade lackats på med modern lack. Den gamla lacken hade också slipats igenom här och var. I stallet satt några träskruvar. Stämskruvarna var inte original utan kanske från 1940-talet, stolparna hade kapats ned på längden.

Locket hade en rejäl spricka vid sidan av greppbrädan och några små sprickor nedanför stallet. Sidan hade en spricka nära ändklossen. När jag tog isär den såg jag att infästningen var av Levin typ, en falsk dovetail med raka kanter. Både lock och botten var i tjockaste laget. Halsen i tredelad lönn var relativt rak och i bra skick. Bindningarna var enkla och greppbrädan hade tre runda pärlemordottar. Den enda dekoration utöver det vanliga var en liten pärlemorinläggning på toppen av huvudet. Att den tillverkats snabbt och utan alltför mycket kärlek syntes i den ojämna och råa kerfingen inuti, man kunde nästa få stickor i fingret!

Efter diskussion med kunden kom vi fram till att stall och greppbräda skulle bytas ut, greppbrädan var gjord i ljus rosewood men var platt och banden satt inte på rätt ställe för gitarrens mensur. Den nya fick en 16″ radius. Stallet i svartmålad lönn var i för dåligt skick för att kunna återanvändas. Originalen fick följa med när gitarren levererades. Stämskruvarna byttes till nya med moderna avstånd mellan stolparna.

Botten och lock tunnades ca en halv mm till ca 2,7 mm i botten och ca 3 mm i locket. Botten i halsfickan fick en platta i hård lönn infräst och limmad, den mjuka granen i halsklossen kan annars ge efter för strängspänningen. En träskruv drogs in genom halsklossen in i halsfoten när halsen limmades. Halsen fick sin kolfiberstav och en ny greppbräda i ljus rosewood tillverkades. Hålen för stämskruvarna pluggades och nya borrades upp. Stallet var extremt brett, alla mina stallämnen var för korta och jag fick använda ett tjockt greppbrädesämne för att kunna tillverka replikan.

Här fick jag verklig nytta av min nya jigg för att justera in böjen på den kraftiga ribban under greppbrädan med lös hals, greppbräda och ribba När halsvinkeln justerats in mot stallet skulle det behövts en triangulär shim på 1 mm under brädan för att greppbrädan skulle ligga an platt mot locket. Istället gav jag ribban en kraftigare krökt botten och tryckte upp locket mot brädans undersida med hjälp av justerbara mothåll i ribbans ändar. Med rätt krökning låg greppbrädan platt mot locket som fick en fin rundning av ribban när den limmats på.

En K&K mick monterades och sprickan i sargen fick en bit lönnfaner med ådringen tvärs över sprickan inlimmad. För att hålla emot kraften som trycker upp ribban mot locket gjorde ett par kraftigare mothåll vid sargen. Notera den slarvigt tillverkade kerfingen!

Att limma halsen i min hopfällbara jigg var odramatiskt då halsen redan justerats in i det närmaste helt perfekt.

Greppbrädan slipades till en liten relief och fick mässingsfärgade EVO band monterade. Uppmätningen av intonering gick också bra, men jag måste erkänna att det är en rätt tråkig uppgift som tar alldeles för lång tid :-/ Den nya jiggen för att justera intoneringen vid stallet fungerar i alla fall mycket bra. Översadel och segmenterat stallben tillverkades.

 

Lacken var inte mycket att göra åt, som tur är fäster spritlack bra på vad som helst. Hela gitarren fick ett varv spritlack ovanpå den gamla. Den blanka spritlacken mattades ned med 000 stålull och polerades till halvblank med ett par vita tubsockar på händerna. De är bra då man inte lämnar fingeravtryck på den nya och mjuka lacken medan man putsar, man måste å andra sidan passa sig då man inte har ett bra tumgrepp när man hanterar gitarren!

Det sista momentet efter montering av pärlemor- och sidodottar i greppbrädan, samt en gitarrbandsknopp på halsfoten (och GammelGura etiketten inuti), är vibrering. Vibrerar gitarren totalt tre dygn när halsen väl limmats, den här behövde ett dygn till innan allt blev klart.

Tycker den låter som den ska med lite träigare ton än jag är van. Jag hoppas att jag gjorde gitarren rättvisa och att den kommer att leva vidare som ett fint instrument efter alla sina äventyr 🙂

GG158, Europeisk ca 1910

Den enda i pågående batch som valts ut från väntrummet var en Europeisk parlor från ca 1910. Den hade en härlig patina med gulnad lack på den pampiga pärlemorrosetten. Jag har sett flera liknande gitarrer med samma rosett, de tillverkades och såldes till flera gitarrfabriker vid den här tiden. Den hade lite finare lönn i botten och sida och var i bra originalsskick.

Bindningen runt botten i trä är en komplikation, det går sällan bra att lossa botten i fogen då bindningen är lite bredare än botten är tjock. Det bästa man kan göra enligt tidigare erfarenhet är att såga lös botten, vilket jag gjorde. Problem uppstod vid hals- och bottenklossen, jag var tvungen att släppa taget och såga bort toppen på båda då botten sluttade mer än vanligt och det var svårt att följa fogen med sågen. Fick lös botten i ett stycke inklusive bindningen runtom. Limmade in nytt trä ovanpå båda klossarna. Botten hade krympt ovanligt lite.

Tunnade botten lite, locket hade bra tjocklek. Jag hann limma alla ribbor inklusive den kritiska under greppbrädan innan jag kom på ett nytt sätt att säkert justera in halsen utan att behöva limma in en kil eller slipa ned änden på greppbrädan. Med min nya jigg kan jag fixera formen på sidan mot bottens form och sen hitta den rätta vinkeln till stallet med halsen. Då kan jag se om ribban under greppbrädan måste krökas mer eller plattas ut för att greppbrädan ska kunna limmas platt mot locket utan kilformad shim eller slipning. Som tur var råkade standardformen på krökningen av ribban under greppbrädan passa perfekt mot greppbrädan 🙂

Ett replika stall och en ny greppbräda med 16″ radius tillverkades i Madagaskar rosewood. Med hjälp av några tvingar kan jag justera in halsvinkeln även utan botten och med en lös hals och greppbräda. De runda dekorationerna på spetsarna av mustaschen tillverkade från scratch, tidigare har jag använt toppen på gamla strängpinnar, men att göra nya är lite enklare.

Gitarren fick en kolfiberstav i halsen, K&K mick och nya stämskruvar. Bottenlimningen gick utan problem då botten passade bra, använde ett tvärgående stag och lite extra kraft i tvingarna för att pressa in sidorna exakt mot botten. Att skrota kanten av botten går inte då man har en bindning ytterst. Det gick eftersom botten hade rymp mindre än vanligt och för att sidorna och kerfingen var flexibla.

Greppbrädan bandades på med hårda mässingsfärgade EVO band. Mätte upp för intoneringen i översadel och stall och tillverkade ett segmenterat stallben.

Gitarren lackade ett varv med klar spritlack, halsen hade gropar från ett medeltida capo som fylldes igen med segt superlim som sedan lackades över med flera varv svart spritlack. Den fick ett distinkt ljud med bra separation och hög volym, kommer att passa bra för fingerspel 🙂

Limma mittsticka i krympt botten

En sak som alltid är ett faktum i gamla gitarrer är att botten har krympt tvärs fibrerna. I en typisk Europeisk gitarr med lönnbotten eller en Levin med botten i björk, har botten krympt 1-5 mm tvärs över beroende på hur fuktigt träet var när gitarren byggdes och hur den har förvarats. Har sällan rosewood i de gamla gitarrerna, men de gångar jag har det finns det nästan garanterat en krympspricka i botten. Mahogny och plywood krymper däremot inte lika mycket och ibland nästan inte alls.

Är krympningen liten går det att limma tillbaka botten som den är under förutsättning att sargen trycks ihop vid midjan. När sargen trycks ihop minskas bredden på de två rundlarna i botten och den krympta botten passar bättre. Sargen kommer att luta in mot botten vid midjan, men det är inte iögonenfallande när gitarren väl är hoplimmad. Är krympningen för stor finns det bara två alternativ, antingen limma in en mittsticka mellan bottenhalvorna eller också skarva på kanten av botten. Man kan göra det senare i form av en bindning runt om. Eller också skarva på samma trä som i botten där det behövs, då måste man också matcha bottenfärgen på de nya träet. Att försöka tvinga tillbaka sidorna till en botten som har krympt mer än 1-2 mm är ingen bra lösning även om det går, man bygger in spänningar och nya spricker kommer mest troligt som brev på posten efter en tid.

Att limma in en mittsticka är ofta en bra lösning, med botten och ribborna av är det också den enklaste lösningen. Det störst problemet är att limma stickan och få den i jämnhöjd med den redan lackade ytan på botten. Bygger man ett nytt instrument är det enkelt att bara sanda hela botten jämn, men med en lackad botten är det inte lika lätt. Har provar olika metoder innan jag hittat den metod jag använder nu.

Första steget är att lägga de två halvorna precis ovanpå varandra bookmatched och använda en lång och vass hyvel för att jämna till ytorna vid mittfogen. Dels för att fogen  inte längre är rak, oftast är sprickan bredast på mitten, och dels för att rensa bort gammalt lim. Typisk försvinner ca 1 mm till på bredden av botten i det momentet. Därefter lägger jag halvorna ovanpå botten och mäter hur bred mittstickan måste vara för att fylla ut. Kanten på botten ska sticka ut eller vara i jämnhöjd med sidan. Med min valsputs och gamla avkap från greppbrädesämnen i rosewood är det sen inte svårt att forma stickan så den är lika tjock som den tjockaste delen av botten längs mittfogen. Den sida av stickan som syns på utsidan måste sandas med fint sandpapper i förväg, man kan inte enkelt sanda den när den är limmad utan att riskera att skada lacken. Det är också bra om kanten av stickan får en liten lutning så att den är en aning bredare på den sida som sandats fint, annars riskerar man att fogarna inte blir helt täta efter limningen.

I en gammal gitarr har aldrig botten samma tjocklek över hela botten. Det är ett problem när man vill limma en mittsticka precis i jämnhöjd med den lackade ytan. Jag har fått bra resultat med den metod jag beskriver här.

 

Fyra trätvingar, ett i varje hörn, lyfter upp och skapar ett tvingbord av plywoodskivan. En remsa gladpack läggs på skivan för att inte limma fast botten mot jiggen och skydda lacken.  Små klossar som ligger an mot sidan av ena bottenhalvan tvingas fast hårt, de på den andra sidan tvingas bara fast såpass att de håller sig på plats. Mothållen används senare för att trycka ihop fogen med långa tvingar tvärs över. Under stickan som ska limmas in mellan bottenhalvorna läggs en tunna platt sticka (poppelträ från ett slaktat träjalusi) för att ge bottenhalvorna en liten V-formad vinkel och för att hålla limmet och stickan på plats. Mittsticka och lockhalvor värms med en värmepistol och varmt hudlim penslas på mittstickan.

 

För att trycka både mittlisten och båda bottenhalvorna platt mot plywoodskivan läggs först en remsa 4 mm rågummi från en yogamatta med samma bredd som mothållet längs fogen. Tack vare den mjuka remsan kommer alla skillnader i tjocklek mellan bottenhalvor och mittsticka att hamna på insidan av botten medan utsidan med den lackade ytan blir jämn. Poppelstickan dras ut när de långa tvingarna och den lösa mothållen tvärsöver dragits åt lite hårdare. När bottenhalvorna sen trycks platt mot skivan får man en extra kraft från mothållen som trycker ihop fogarna som limmas.

De långa tvingarna tvärs över dras åt hårdare innan alla övriga tvingar dras åt ordentligt. De långa tvingarna har gjort sitt och kan plockas bort. För att nå fram till mitten och tvinga fast har jag fyra stycken trätvingar som är extra långa.

Med en liten vass hyvel kan stickan hyvlas jämn mot insidan av botten. Ett grovt 80 sandpapper jämnar till det sista och ger en bra limyta för en täckande granlist som är nästa moment.

 

En granlist med ådringen tvärsöver tillverkas. Jag har redan limmat ihop 3 mm tjock granlockmaterial och skurit till 2 cm breda lister. Snyggast och bäst är att göra listen halvmånformad i genomskärning, det görs med en slipkloss som har en passande negativ radius. Genom att lägga listen på ett hyllplan med självhäftande sandpapper sitter den fast när jag försiktigt slipar ena sidan rund. Med ett finger håller jag fast ena änden av listen och slipar bara i riktning mot den andra änden, annars går den lätt av.

En linjal tvingas fast som ett mothåll för att limma in granlisten rakt och på rätt ställe. Samma remsa yogamatta används för att ge jämnt tryck till den halvrunda ytan på granlisten. Efter värmning och pensling av hudlim på undersidan av granlisten, torkas överflödigt lim bort med en tunn fuktig trasa och en cool gammal bordskniv med rosewoodskaft 🙂

Resultatet är en inlimmad mittlist i jämnhöjd med den lackade ytan som varken behöver skrapas eller sandas. När botten limmas behöver man inte bruka våld på sargen och bygga in spänningar, däremot kommer botten att sticka ut främst vid midjan. Kanten av botten måste skrotas med en vass kniv och snittytan färgas in. Brukar värma och torka ut hela botten med värmepistol vid limningen för att krympa botten så mycket det går innan limningen för att minska risken för framtida sprickor.

Till salu: Tailpiece Levin GG 23 1909

En lokal kund har inte längre behov and sin blues Levin från 1909 och vill sälja den via mig. Det är nummer 23 och renoverades 2014. Den är lite mer original än vanligt med original greppbräda och stränghållare. Nya stämskruvar, band, ribbor, kolfiberstav och ett nytt stall. Ingen K&K eller översadelintonering (det senare både onödigt och fel på en bluesgitarr!).

I skick som nyrenoverad och låter bättre än original och kanske optimalt ljud för att spela blues på.

Prisidé 6000 kr, kontakta mig om intresse finns.

Go-bar

Ibland måste man stanna upp och jobba extra för att underlätta arbetet. I alla tider har jag limmat ribbor och laglappar med hjälp av tvingar och mothåll. Det fungerar relativt bra med ladder bracing i locket där man kan använda raka mothåll när man tvingar fast ribborna. Lite jobbigare blir det när en X-ribbning. Besvärligt är det när stallplattan eller laglappar ska limmas i ett lock som redan har sidorna limmade. Då behöver man jobba med klossar för att nå ned med tvingarna och det kan bli trångt när överflödigt lim ska torkas bort.

Lösningen som de flesta byggare använder är en så kallad Go-bar. Här klämmer man fast ribbor och annat med fjädrande pinnar som hålls emot av en platt yta ovanför det man ska limma. Problemet med såna är att de tar stor plats i en liten lokal.

Ett bild som exempel som visar hur man brukar tillverka och använda en Go-bar.

Fick en radius disk CNC-fräst av polare Per Marklund för flera månader sen. Disken har en negativ krökning på 20′, lägst på mitten och högst runt kanterna. Limmade på en tunn gummimatta på den krökta sidan. En sån måste man ha som mothåll under ett lock för att kunna limma ribbor med krökningen 20′ . Men  det tog en stund innan jag klurade ut hur jag skulle kunna göra en hopfällbar Go-bar i min lokal.

Lösningen blev att utnyttja mitt lösa bord. I bordet skruvades fyra muffar in som hade en invändig M8 gänga. Fyra grova rundstavar fick en M8 gängstång inskruvad i båda ändarna. Ett “tak” i solid fura, två 120×30 cm hyllplan kapat på mitten och limmad till en fyrkant i två lager med förstärkningar ovanpå tillverkades. Fyra M8 muttrar behövdes för att fästa taket. Tillverkade också ett gäng böjliga spännpinnar i 5 mm tjockt björkträ att spänna fast med.

Så långt allt väl. Men det stora jobbet återstod; att plana bordskivan. Bordet har bara varit en alternativ arbetsplats för att kunna sitta bekvämt i en stol och göra ditten och datten. Under åren har bordskivan deformerats, det var minst 5 mm mellan bordsytan och linjalen på mitten med linjalen lagd tvärs över bordet. Rejält ojämnt med andra ord, ytan under radiusdisken måste vara helt plan. Gick lös på bordskivan med en liten elektrisk handhyvel, Stanley hyvel nummer 6, putsmaskin och 80 sandpapper på undersidan av en Stanley hyvel nummer 5. Fyllde säkert 3-4 konsumkassar med spån och lite till överallt i lokalen innan jag fick bordsytan helt plan. Jobbigt värre! Passade på att plana till min huvudsakliga arbetsbänk också, det fanns lite till att göra efter en liknande operation för några år sedan. Efter inoljning av bokträet känns det bra att ha minst två ytor i lokalen som är helt plana 🙂

Det tar högst fem minuter att plocka fram och skruva in de fyra benen i Go-baren, plocka fram “taket” och radiusplattan som förvaras under bordsskivan och skruva fast de fyra muttrarna. Alla delarna göms under bordskivan när de inte används. Tror det kommer att underlätta och förbättra jobbet med att limma ribbor, stallplatta och laglappar i lock. Botten kommer jag fortsätta limma som tidigare med tvingar och mothåll, de är enkla utan limmade sidor som är i vägen och enbart tvärgående ribbor.

Ett mail med ett intressant experiment

Fick ett mail med ett intressant experiment som jag inte haft anledning att göra själv. Har ju varit skeptisk till stränghållare i metall och min teori har varit att den hårda infästningen av strängkulan är orsaken till det mindre bra ljudet i gitarrer med såna. Har noterat att många moderna tillverkare av jazzgitarrer ofta har ett ebenholtsstall liknande det man har på en fiol. Har misstänkt att anledningen är att de låter bättre med ett sånt stall.

Nicklas Hedström som kontaktade mig har gjort ett test på sin Levin med stränghållare i metall. Man tackar! Han skriver:

“Har med stor behållning läst din blogg. Har en Levin med flytande stall och den vanliga stränghållaren i metall. Läste dina tankar kring att problemet inte är stallet så mycket som själva hållaren och metall mot metall. Du har rätt i att hållaren är problemet.

Bestämde mig för att göra en mycket enkel variant i ek som på en minstrel banjo. Snöret är fäst i ett telejack. Strängade från ovansidan för att få lite brantare lutning över stallet. Låter nu som en annan gitarr. Den kan nu andas ut och stallet kan vibrera fritt. Precis som på en fiol. Större och vackrare ljud. I och med att detta och att det är mer sträng bakom stallet blir spelkänslan inte lika styv heller.”

Brukar ju alltid byta ut stränghållaren till ett fast stall på gamla Levin parlor gitarrer om inte kunden vill ha den kvar som original. Att göra en stränghållare liknande den på bilden som på en fiol är kanske ett alternativ till att byta ut till fast stall. Den mjukare infästning av strängarna ger mindre dissonant “zip”-ton och ett bättre ljud precis som jag misstänkte. Om inte annat kan man testa själv och jämföra!

Reparation av trasigt lock under ett stall

En av de moment som jag ofta stöter på är att locket dragits sönder när ett stall lossnat eller limmats om. Är det bara små flisor det handlar om kan jag limma in små bitar av gran eller fylla igen gropar med varmt hudlim blandat med slipdamm i gran. Laga med superlim är ingen bra idé då varmt hudlim inte fäster på plast. Ofta är det mycket av locket som är skadat och då måste man göra en större operation. På den här gitarren hade gran dragits bort under nästan hela stallet. Det skadade området måste fräsas bort och nytt granvirke limmas in.

Med en linjal som guide använder jag min Proxxon fräs (som är mycket bättre än en Dremel!) och fräser upp två raka spår på ömse sidorna om det område som måste ersättas med nytt virke. All gran däremellan fräser jag sen bort på fri hand med fräsen. Fördelen med att använda en fräs som den här är att man får en grop med exakt samma djup.

En ny bit gran skärs ut och passas in. Det är viktigt att granen har ådringen i samma riktning som locket för bästa vridstyvhet. Det nya virket är lite tjockare än  gropen är djup.

Den nya biten limmas med både fisklim och varmt hudlim. Varmt hudlim är perfekt men har en liten nackdel, den fyller inte ut tomrum. Fisklim, som nästan är lika bra som varmt hudlim, fyller ut mycket bättre. Jag lägger fisklim runt kanten och varmt hudlim i mitten. Klämmer sen ihop kakan med gladpack mellan granbiten och mothållet i plexiglas. Ingen risk att limma ihop det man inte vill!

Använder en underskattad liten hyvel för att tunna ned granbiten när allt torkat. Hyveln är väldigt vass med sitt rakblad och perfekt för att hyvla av i små tunna skivor! En väldigt bra Jula maskeringstejp av plast som både är tunn och inte häftar hårt skyddar locket från hyveln. Man måste vara försiktig ändå. Tror det är denna.

Med linjalen som mothåll slipar jag sen det sista med självhäftande 80 sandpapper på en liten mysig aluminiumprofil. Profilen är en detalj som kommer från en gammal skrotad tryckmaskin, men det finns säkert liknande material att köpa och kapa till.

Gjorde ett fint ebenholtsstall med ett pyramidstall från en ca 1890 Bauer gitarr som förlaga, gjorde den bara lite bredare för att få plats med ett intonerat stallben och lite lägre. Stallet bör vara bredare än själva lagningen. Den låghäftande tejpen markerar platsen för stallet vid limningen. Tejpen kan enkelt lossas när stallet är på plats.

Innan limningen av stallet monterade jag min pluggar som vanligt. Använder stallet på plats och en borr genom strängpinnhålen för att markera positionen och borrar för 8 mm pluggar 4 mm ovanför de kommande strängpinnhålen. Gran är väldigt besvärligt att borra i med en träborr, vill gärna flisa upp sig. Ett bra sätt är att först borra med en 1 mm borr och sen träborren roterande åt fel håll utifrån och inifrån. Det lilla hålet markerar var man ska borra från insidan. Sen kan man borra bort det sista materialet i mitten av hålet som vanligt. Hålen fylls med två björkpluggar för bassträngarna, en furaplugg för D strängen och tre granpluggar för diskantsträngarna.

Stallet limmas med nykokat varmt hudlim, på bilden har tejpen tagits bort och överflödigt hudlim torkats bort med hjälp av en trasa och en trubbig kniv. Mothållen på pyramiderna har formats på undersidan med specialplast som man kan smälta och värma och som sen blir hård när den får svalna.

Ny metod för bättre halsmontering

Flaggade lite för att jag kommit på ett nytt säkrare sätt att limma in halsen. Främst för att undvika att behöva lägga in en triangulär shim under greppbrädan på locket, men också för att lyckas bättre med halsens vinkel som hittills varit ett lotteri med många nitlotter… Har provat metoden på tre GammelGura i batchen och det har lyckats än så länge. Har inte kommit så långt att botten och halsen slutligen limmats in, men jag tror att det är bra att börja jobba med halsens vinklar i god tid. Med en bra start behöver man bara små justeringar på slutet.

Så här såg det ut efter ett par timmars arbete med att slipa in halsfoten till rätt vinkel i höjd- och sidled. Hals, greppbräda och tvärribban i locket ovanför ljudhålet och under greppbrädans ände är lösa och hålls ihop med tvingar. Den lösa men kurvade ribban klämdes fast i ändarna med varsin tving och tryckte upp locket vid greppbrädans ände.

För att mäta upp halsvinkeln får två 1 mm blandmått vid ca 6:e och 12:e bandet simulera bandens höjd. Ovanpå bladmåtten på greppbrädan används en lång rak aluminiumlist som i förlängningen ska ligga kloss mot översidan på stallet vilket innebär att halsen har rätt vinkel. Samma raka aluminiumlist används på för att centrera halsen i sidled, listen läggs kloss mot sidan av halsen och centrum på de yttersta stränghålen i stallet ska ligga lika långt ifrån listen.

För att justera halsvinkeln upp-och-ned använde jag ett slippapper mellan sidan och halsfoten för att slipa kontaktytan på halsfoten. Genom att bara slipa lika mycket på överdel eller nederdel på halsfoten kan vinkeln justeras, den här behövde slipas på överkanten vilket inte är vanligt. Inga problem med en lös greppbräda. I sidled slipas halsfoten bara på den ena sidan för att ändra vinkeln sida-till-sida. Det gäller att hålla koll på båda sakerna samtidigt!

Med halsen i rätt vinkel i båda ledder kunde jag konstatera att den 30″ radius jag gett ribban ovanför ljudhålet var perfekt på den här gitarren, greppbrädan var helt rak och låg platt mot locket. Den jag jobbade med innan hade en glipa på ca 1 mm mellan lock och greppbrädans undersida i änden av greppbrädan. Istället för att tillverka en triangulär shim som tidigare kunde jag nu ge den lösa ribban en större krökning, ca 20″, för att trycka upp locket under greppbrädan.

 

För att vara säker på att de mått jag justerar in blir rätt använder jag en justerbar gängstång mellan hals och bottenkloss. Jag vill att halsklossen ska vara fixerad och ha exakt samma vinkel som när botten limmas. Stången fästs med en skruv ovanpå halsklossen och halsklossens vinkel justeras med två vingmuttrar genom hålet för ändpluggen. Mitt facit för justeringen är längden på botten, avståndet mellan sargens utsida vid hals- och bottenkloss och kanten på botten ovanpå ska passa precis.

För att klämma fast den lösa och kurvade lockribban och trycka upp locket på mitten använder jag två justerbara mothåll. Hålen i träpluggarna är borrade så att de sitter fast lagom mycket på gängstången för att inte ramla av men utan att behöva gängas på. Med små modifieringar kan de användas som mothåll för att limma lösa ribbor genom ljudhålet också!

Med halsen grovt injusterad kunde jag nu limma den lösa ribban i förvissning om att inte behöva göra en triangulär shim längre fram. Med botten limmad kommer jag mest troligt bara behöva små justeringar efter ett test med uppspända strängar innan halsen limmas på plats.

Förstyvningen mellan hals- och bottenkloss visade sig också vara praktiskt, den annars lätt sladdriga kroppen utan limmad botten var stabil och lättare att hantera medan jag jobbade med slipningen av halsfoten 🙂

GG162, Europeisk ca 1900

Köper sällan gamla vrak numera, men ibland dyker det upp någonting intressant på en auktion här i Örnsköldsvik, se bilder från auktionen nedan. Denna köptes in bara för någon månad sedan och fick bli ett sidoprojekt till den pågående batchen. Alltid bra att ha en gitarr som ännu inte har en köpare. Hann inte mycket mer än börja på den innan jag fick ett samtal om att köpa en gammal härjad parlor gitarr! Då den inte skulle ha en K&K mick var det lika bra att göra den klar på en gång, behövde slantarna för att betala diverse räkningar också…

Nåväl. Det är en gammal Europeisk parlor, jag sätter den till 1900 men den kan mycket väl vara sent 1800-tal. Stämskruvarna var av den gamla rejäla sorten som faktiskt var bättre än de som kom på 1910-talet och senare. De var vackra och i och med att kuggen sitter ovanför snäckan trycks de ihop av strängdraget och brukar fungera nästan lika bra som nya. De fick sitta kvar för ovanlighetens skull. Senare visade det sig att en av de visuellt fina stämskruvarna var felkonstruerad med för låg höjd på snäckans “kuggar” och b-strängens stämskruv kuggade runt. Fick leta fram en liknande men bra stämskruv ur förrådet med rätt avstånd mellan stolparna. Det positiva var att den stämskruv man ser när man spelar är det vackra originalet. Den var rejält uttorkad med krympt lock och botten, några bottenribbor stack ut från sidan och delar av locket var löst.

En ovanlig detalj på den här var det minimala mustaschstallet som var i dåligt skick. För första gången gjorde jag en replika med ett genomgående stallben som inte är infällt i stallet. Halsen var smal (43 mm vid översadeln) och tunn. Mensuren kort, bara 59,5 cm. Greppbrädan byttes ut till rosewood.

Dunlop har slutat tillverka mina favoritband i mässing, 6180. Från och med den här GammelGuran kommer jag att använda hårdare EVO band med liknande men lite mörkare mässingsfärg. Kostar lite mer då de måste beställas från USA, men går lika bra att montera som mässingsbanden. Att banden är hårdare gör att jag måste vara mer noga när jag ger greppbrädan en radius, greppbrädan bör matcha krökningen på banden annars riskerar de att inte fastna i spåret som de ska (mässingsbanden formades mer till greppbrädans krökning). Får slipa in mina bandsågar för smalare spår också.

Gjorde de vanliga handgreppen på den, det blev nog den snabbaste GammelGuran från inköp till färdig 🙂

Intoneringen var lite besvärlig då det var stora skillnader mellan intoneringspunkterna både på översadel och stall. Den ovanligt korta mensuren var en anledning. Fick det att stämma bra till slut. Blev en trevlig liten parlor som passade bra till kundens små händer! 🙂

   

Det gamla etikettpapperet tog slut, köpte en ny och lite gråare variant 🙂