GG141, George Bauer ca 1890

Efter ett avbrott i produktionen för att hjälpa Farre med sina gitarrer är det tillbaka till GammelGura batchen. Räknar med att få klar en i veckan, den första är redan klar och de övriga ska få botten och hals limmad.

En gitarr sticker ut i batchen, en George Bauer  från ca 1890. På sin tid ett väldigt fint och påkostat instrument. George byggde gitarrer i Philidelphia i USA mellan ca 1890-1910. Har haft förmånen att jobba med tre Bauer gitarrer och alla har varit välbyggda, lätta och med ett överflöd av vackert trä, bindningar och pärlemorinläggningar. Alla har också haft tunna ca 2,3-2,5 mm granlock med klen ribbning och lång mensur.  Allt tyder på att de tillverkades för sensträngar. Hantverket kan man inte klaga på, väldigt vackert formade stall och alla mått och tjocklekar utom kanske just locket är precis som de ska.

Gitarren såg ut att vara i mycket bra skick, men när jag inspekterade den närmare var inte så. Min gissning är att gitarren utsatts för hög värme och den inbyggda fjäderspänningen från sidorna hade i princip “sprängt” gitarren i alla fogar mellan lock/botten och sida. Någon hade gjort sitt bästa för att limma ihop lock och botten mot sida och dessutom lagt på ett tunt lager moderna lack över hela gitarren. Ribbningen i denna var en klen ladder bracing

Ett stort mysterium var också att sidorna skarvats på med två ca 2 cm breda svartbetsade träbitar på ömse sidor om halsfoten. De extra skarvbitarna var inte gjorda med samma hantverksskicklighet som resten av gitarren. Även den andra änden av sidorna vid ändpluggen såg inte ut att passa ihop riktigt. Sprickor i skarvar hade fyllts ut med nån sort massa liknande plastic padding. Det visade sig att sidan var tillverkad av ett relativt tjockt trelagers plywood och inte solid BRW som botten. Plywood var inte helt okänt runt 1900, men inte vanligt och de övriga Bauer jag sett har haft solitt trä. Något liknande har jag aldrig stött på!

Missade att ta bilder på originalet, här är några bilder från arbetet på gitarren. Man kan tydligt se att sidan är i tre lager, antagligen mahogny mellan två BRW fanér. Ersatte den klumpiga svartbetsade träbiten med en ebenholtslist i skarven och en bit passande rosewood.

En möjlig förklaring är att sidan kommer från en annan gitarr som inte var riktigt lika stor och inte hade precis den rätta formen men som tvingades på plats och skarvades på. Vad som är sanningen lär vi aldrig få veta, det positiva är att plywoodsidorna matchar botten i BRW väldigt bra.

Kunden ville få den spelbar och låta så bra det går, vilket innebar att allt som ingår i en GammelGura gjordes. Ingen K&K mick och ingen gitarbandsknopp på halsfoten. Det är en lite större parlor med lång mensur. Den relativt höga vikten beror på den extra tjocka sidan.

  • Total längd:  95,5 cm
  • Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 23,2 –  19 – 32,7 cm
  • Sida (halskloss, midja, ändkloss): 8,8 – 9,4 – 9,1  cm
  • Hals: Svag V-form
  • Översadel:  47 mm
  • 12:e band:  53 mm
  • Mensur:   65 cm
  • Lack: Sprit
  • Vikt: 1442 g

Botten hade två stämplar, en vanlig George Bauer brännstämpel från tillverkningen men också en svag bläckstämpel. Såvitt jag kunde tyda den står det “F. A. Rankin / Music dealer Eugene ORE”. Gitarren ska ha funnits i privat ägo hos familjen Rankin enligt säljaren. Mest troligt satte de dit stämpeln för försäljning, men valde att behålla den. Hittade lite info på nätet: “Francis Albert Rankin
(14 April 1852 – 10 Apr 1925) F. A. Rankin had photography studio in Eugene, OR, from about 1874 until February of 1893 when he sold the business to Catterlin and Hicks. He was in the musical instrument business for the rest of his life.
” Tyder på att gitarren inte är äldre än 1893.

Säljaren av gitarren skriver: “I bought the Bauer in Portland, Oregon from a gentleman who might have been a descendant of Mr. Rankin. The gentleman told me that the guitar had been “in the family” as long as he could remember. I don’t know who, in the family, might have visited the indiscretions upon the guitar. The transaction took place in 2008.”.

Att få lös halsen var enkelt då den har samma infästning som en Levin parlor, ingen äkta dovetail. Det vacker arbetade stallet med krökt topp var i fin ebenholts, men för smalt för att få plats med ett intonerat och segmenterat stallben, så en replika tillverkades. Replikan blev nog det snyggaste stall jag gjort, så här kommer mina framtida pyarmidstall också att se ut 🙂

Greppbrädan var också i fin ebenholts, men väldigt tunn. Bara ca 3 mm tjockt vilket var en vanlig design innan man insåg att skarven mellan hals och lock behöver en tjockare och stabilare bräda ovanpå för att inte ge efter för strängdraget. Ville också ge den platta brädan en lättare radius. Lösningen blev att limma en ungefär lika tjock shim under originalbrädan med varmt hudlim. Banden satt faktiskt nästan helt rätt, så jag slapp fylla i skårorna och skära om för banden. Slipningen av radius skedde mest längs kanterna och pärlemorbitarna i de intrikata inläggningarna var tillräckligt tjocka för att kunna planslipas.

Stämskruvarna ersattes med lite finare Golden Age stämskruvar från Stewmac. Med 12 metallbussningar för stolparna kändes de nästan lyxigt tight när jag var klar.

Tog alldeles för lite bilder på den svåraste delen av renoveringen. I vanliga fall plockar jag bara lös botten, men nu var jag tvungen att lossa både lock och botten från sidohalvorna. Även halsklossen måste lossas. När sidorna var fria sprätte de ut och ingenting passade längre ihop. För att få nån sorts ordning på det hela använde jag det nästan helt sprickfria locket som mall och började med att limma sidorna mot locket. Använde en jigg där jag kunde tvinga ihop sidan så den följde lockets form, i jiggen kunde jag tvinga sidan både inåt och utåt med tvingar. När locket var limmat mot sidan vände jag gitarrkroppen och limmade in kerfing runt om.

Nästa steg var att limma kerfingen för botten, fortfarande i samma jigg formad efter lockets form.

Det sista momentet var att limma halsklossen på plats.

Skarvbitarna på ömse sidorna av halsfoten limmades in. Skarvarna i andra änden av sidorna snyggades till med lister av ebenholts istället för trämassa.

För att få lös botten var jag tvungen att offra bindningen i rosewood och dekorlister i rosewood och lönn. Botten passade inte speciellt bra mot den nya formen från locket, men det gick bra att fräsa runtom och limma in både dekorlister och en yttre bindning i rosewood.

Nya ribbor limmades i lock och botten, här är bilder från bottenlimningen. Använde vikter för att se till att kroppen inte skulle bli vriden efter alla tidigare limningar. Både hals och bottenkloss förstärktes med en tunn platta i björkplywood.

Översadel i ben, stall och stallben tillverkades och monterades. Greppbrädan limmades, slipades plan och fick nya band. Den tunna moderna lacken slipades bort på både hals, sida och botten. Lockets lack ruggades upp med stålull. Därefter lackades hela gitarren med ett par varv spritlack, spritlack fäster bra på nästan vad som helst. Halsfickan fick en lönnplatta inlimmad i botten och en träskruv drogs in i halsfoten inifrån för att säkra upp den svaga halsinfästningen.

När jag strängade upp den med NH 0.12 kändes det inte bra med det tunna locket och den långa mensuren. Provade först med NH 0.11 vilket fungerar, men bestämde mig till slut att limma in en granpatch på mitten av locket, lika bred som strängarnas bredd mellan den första och andra ribban under ljudhålet, för att göra locket starkare. Det fungerade bra, om något hände med klangen så var det bara positivt. Den blev lite mer fokuserad och inte lika fladdrig och ihålig i tonen som det annars kan bli med ett tunt lock.

Så hur låter den? Antagligen är det den GammelGura som låter bäst hittils! Väldigt lik min egen Levin parlor i klangen, men det som skiljer och sticker ut är hur lättdriven den är. Det är nästan svårt att spela tyst på den, tonerna kastar sig ut ur gitarren bara man knäpper på strängarna 🙂 En väldigt fin belöning efter allt extra jobb!

Här finns en katalog med Bauer gitarrer.

Besök i lokalen

Fick ett besök i fem dagar av Farre som hade sex instrument som behövde ses över. Två Bjärton och fyra levin, nästan alla av nyare sort från 1960 och 1970 tal. Undantaget var en “Robert Johnson” Levin från 1930-talet. Ingen gitarr med skårat huvud!

Om jag minns rätt blev det tre halsomsättningar, två och en halv ombandningar, omlimning av stall, konvertering av ett stall från runda ställbara “pluppar” till ett stallben, justering av dragstänger, översadlar och stallben i ben och justering av stränghöjd, rengöring och inoljning av stämskruvar och limmning av spricka. Lite lackfix också på ett par av gitarrerna.

Halsomsättningar är alltid en utmaning, men vi hade turen med oss. Den lilla Bjärton gitarren hade en riktig svajmast till hals, för att hitta rätt var vi tvungen att testa med uppspända strängar i omgångar. Första dygnet efter omsättning och uppsträngning rörde sig halsen och stränghöjden gick upp. Men när allt var klart och stabilt var stallbenet precis som det skulle. Även den andra stora Hagström/Bjärton gitarren var besvärlig att sätta om halsen på. Båda fick en kil under greppbrädan för att hålla hela brädan rak.

Den unika Levinen med original tags från när den såldes hade bultad hals. Den första jag träffat på. Hade en perfekt liten platt skruvmejsel för de fyrkantiga hålen i muttrarna. Det visade sig att halsomsättningen på den var väldigt enkel att jobba med när den limmade greppbrädan lossats från locket tack vara ett halsen kunde justeras i sidled i infästningen via inbyggt glapp i bultarna. Det var lätt att centrera strängarna, man behöver i princip bara hålla koll på halsvinkeln vid omsättningen. Omsättningen blev så perfekt att original stallben gick att använda som det var. En samlargitarr i originalskick, men också spelbar.

Lite kul att se skillnaden i hantverket mellan samtida Bjärton och Levin. Nog är det klasskillnad med Levin som klar etta.

Intensiva dagar och några hamburgermål senare, men med god hjälp av Farre hann vi tillsammans göra alla spelklara. Farre har lite jobb att känna av alla “nya” gitarrer. Vinnaren är enligt mig W32 Levinen från 1974 efter bytet till vanligt stallben och översadel i ben 🙂

GG142 Nr 32, Europeisk parlor

Inte alla GammelGura görs på gitarrer som kunden skickar in, några börjar med ett objekt från väntrummet. Den här hade nummer 32. Det handlar för det mesta om gitarrer jag köpte in under en period för några år sedan från tyska och amerikanska eBay. Men det kan också vara gitarrer som köpts in av mig på en vanlig svenska auktion eller av en kund som som besökt lokalen. Det har hänt att jag fått en gammal gitarr också! 🙂

Den här var speciell då botten och sida och även stallet inte är tillverkad av lönn eller björk som nästan alla gamla Europeiska parlor gitarrer, utan av ett fruktträd. Det kan vara päron, körsbär, plommonträ, äpple eller något annat liknande träslag. Stallet är i plommonträ, kanske botten och sida också.

Det är ett lätt bygge, antagligen från 1920-talet. Då fick parlor gitarrerna ofta rosewood i greppbrädan, en kurvig urfasning på änden av greppbrädan och utsirade stall. Väldigt harmonisk i sin form och en av de vackraste parlor gitarrer jag jobbat med.

  • Total längd:  91 cm
  • Lock:  23,5  – 16,5 – 30,5 cm
  • Sida:  7 – 7,5– 7,5 cm
  • Hals:  Mjuk C form
  • Översadel:  45 mm
  • 12:e band:  55 mm
  • Mensur:  62 cm
  • Lack:  Sprit
  • Vikt:  1058 gram

Greppbrädan i BRW var tunn, för att kunna ge den en lätt 20″ radius och tillräcklig styrka vid övergången mellan hals och kropp fick den en inlimmad shim i rosewood för att göra brädan tjockare.

Det vackra snidade stallet var nedhyvlad och alldeles för lågt. Lösningen blev att fräsa ned mittpartiet till bara ett par mm tjocklek och limma på en större bit i samma plommonträ. Att göra en replika på de mycket vackert snidade krusidullerna kändes lite utöver min förmåga och jag har knappast de vassa stämjärnen man behöver! Resultatet blev väldigt bra tycker jag.

Snyggt hantverkt på hela gitarren och väl dimensionerat trä. Både botten och lock var kantade med rosewood lister. För att få lös botten var jag tvungen att offra listen och senare ersätta den med en ny.

Inte mycket sprickor på gitarren förutom mittlisten i botten som behövde limmas igen och några i sidan. Det kan vara klurigt att upptäcka täta hårfina sprickor på mörkt trä som på den här. Missade en hårfin spricka i sidan, men det gick bra att limma igen den även med botten på.

Ribbningen i locket var väldigt originell, en ladder bracing med en längsgående ribba på bassidan. Trodde inte på den idén och gjorde som jag brukar, kanske gick man miste om nåt? Inte bra för hållbarheten i all fall.

Gitarren fick alla delar som ingår i en GammelGura. Har märkt att väldigt lätta byggen och speciellt de med kort mensur behöver udda intonering av översadeln. E, A och D strängarna varierade mer än vanligt, nästan 5 mm mellan ytterligheterna. Ännu ett bevis på att översadelintonering måste göras individuellt för varje gitarr för bästa resultat.

Stämskruvarna fick 12 bussningar för stolparna. Har utvecklat tekniken och borrar numera ur hålen med 7.1 mm borr för att få presspassning på bussningarna. En modifierad Stewmac borrjigg är ett måste för att få hålen raka och på rätt ställe. Använder fisklim som lim då den fäster bra både mot trä och metall. Det är viktigt att bussningarna rengörs med sprit från olja och smuts, annars fäster limmet dåligt. Fisklim fyller också ut bättre och är kladdigare än vanligt varmt hudlim. Stolparna sitter tight med bara nån tiondels mm spelrum. Känns lite lyxigt och kanske bidrar den hårda metallytan till bättre “tjong” i strängarna på samma sätt som pluggarna i andra änden.

Då det var ett lätt bygge tordes jag inte använda NH 0.12 strängar utan satte på 0.11 strängar. Man tappar lite kraft och volym, men vinner att gitarren kommer att hålla. Tidigare använde jag 0.11 strängar som standard, men gick över till 0.12 för att få mer volym. Med pluggar på senare GammelGura ökade volymen och det är inte lika nödvändigt med 0.12, kommer att välja 0.11 oftare framöver. Tunnare strängar är också mjukare och lättare att spela på.

Låg stränghöjd var ett önskemål, den här har ett par tiondelar lägre stränghöjd än de 2.5/1,5 mm på E/e strängarna jag vanligen använder. Spelar ändå utan att skramla 🙂 Höjden på stallbenet blev precis om jag ville, det är en sak som jag blivit allt bättre på med tiden. Är mer noga och har mer erfarenhet, det finns inget surare än att behöva sätta om en nylimmad hals!

Som alla lätta byggen är den livlig och responsiv. Borde passa kunden som mest spelar fingerspel. Man får alltid lite mer problem med resonanstoner och vargtoner på en lätt gitarr, men den här klarade sig bra tycker jag. Fick fila några gånger extra på stallben och översadel för att få en ren citar-fri ton från strängarna (för bred anliggningsyta), tunna strängar med lägre tension är känsligare. Kan inte klaga på varken volym eller klang, halsen är bekväm och varken för tunn eller tjock. En mycket trevlig liten soffgitarr!

Köpte en archtop

Det var bara en tidsfråga. Idag köpte jag en archtop av en lokal kund. Rejäl spricka i locket och en bit av kantlisten på greppbrädan saknas. Stallet var ett billigt plastsmäck. Men faktiskt spelbar. Är egentligen inte så road av archtop gitarrer, de som Levin gjorde är nog de som låter bäst akustiskt. Så varför köpte jag den? Självklart för det vackra namnet “Roger” i stilig pärlemor på huvudet och även snyggt graverat på stränghållaren!

Gittaren köptes in på en loppis av kunden för att användas som rekvisita i en teaterpjäs, en “gammal gitarr” var inskriven i manuset 🙂

Wenzel Rossmeisl tillverkade den och “Roger” var namnet på hans son som utbildade sig till gitarrbyggare. Tillverkningen skedde mellan ca 1930-1962. Ungefär 4000 gitarrer tillverkades. 1953 emigrerade Roger till USA där han designade elgitarrer för Fender och Gretch.

Har inte hittat nån etikett, men det här är en tidig “Roger”, som allra senast 1946 men antagligen pre-war. Enligt mig med den snyggaste och renaste designen. Det är en “Luxus” vilket var den näst dyraste modellen av fyra, Junior, Standard, Luxus och Super. Måtten stämmer nästan med en Gibson L-5.

De flesta gjordes med en sunburst, men den här är naturell. Äkta pärlemor i greppbrädan istället för celluloid, kan vara en specialbeställning. Misstänker att den kan ha en ställbar hals, men det kan också vara en dålig reparation.

En stor och tung klump med hög kvalitet är det med ett nästan centimeterjockt lock i solid gran och finaste fiollönn i botten och sida. Rosewoodbräda, ebenholts faner på huvudets ovansida, äkta pärlemor i greppbrädan och på huvudet och rejält tilltagna celluloidlister runt botten och lock.

Återstår att fylla igen den mäktig sprickan i locket och ersätta den kantlist på greppbrädan som saknas, göra ett nytt stall och sätta om halsen. Kul att spela på som den är 🙂

En PDF med en massa info om Roger gitarrerna finns att läsa här.

En trevlig historik kan man läsa här.

GG140 Levin 1916 concert storlek

Har inte varit flitig med bloggandet den senaste tiden. Har jobbat på i verkstaden och lagt ned det mesta av fritiden på att översätta gamla låtar från engelska till svenska och jobba med omslag och allt kring den kommande nya CD skivan med Roger & The Rockets. Vi kommer att ha ett skivsläpp den 25:e maj på Varsbergets restaurang här i Örnsköldsvik. Spännande!

Trots distraktionerna har det gjorts mycket i verkstaden även om det inte syns på nätet. Den första i raden av GammelGura i pågående batch som är klar är en sliten och välspelad Levin från 1916 i den ovanliga lite större concert storleken. Lock och botten hade ovanligt många sprickor som behövde lagas, men allt fanns kvar  och trots att den reparerats hade man inte brukat våld på den.

Kunden ville modernisera den och beställde några saker som jag sällan gör, större ljudhål och smalare hals. På en så här sliten gitarr kan man ta sig friheter för att få den så spelbar det går tycker jag. Ett större ljudhål är bra då originalet på Levin parlors är i minsta laget. Med större ljudhål öppnar den upp sig och tonen skiftas från murrig bas till mer diskant. På större gitarrer som denna är det en vettig modifikation.

Halsen i det typiska grönfärgade alträet var tjock och ökade snabbt i tjocklek mot halsfoten. Raspade ned baksidan tunnare och formade om lutningen så den matchade breddökningen på greppbrädan. Bredden på greppbrädan vid översadeln minskades också några mm. Med bets och spritlack fick jag en matchande färg.

Originalbrädan i BRW var platt, tunn och nött. Limmade in en shim i Madagaskar rosewood under brädan, fyllde igen spåren för banden, skar upp nya skåror på rätt ställe och gav greppbrädan 12″ radius. Brädan bandades om med mässingsband.

Stämskruvarna var omaka och inte i bra skick, hålen pluggades och en Stewmac stämskruv fick ersätta de gamla. Använder grommets i metall för att ge stolparna ett hårt och stabilt underlag att vila på.

Originalstallet var i fin rosewood, men lite för lågt och smalt. Ett nytt replika stall fick ersätta det gamla som får följa med i caset.

Både lock och botten var för tjocka, Levin gjorde för det mesta gitarrena rejält stabila. De allra äldsta Levin brukar vara smäckrare byggda, antagligen för att de tillverkades för sensträngar. “Nyare” instrument efter ca 1910 brukar nästan alltid behöva uttunning av lock och botten.

Botten var ett av de mest krympta bottnar jag stött på. Dessutom hade den limmats om och kanten rundats av mer än normalt. Fräste in en 3 mm tjock rosewoodlist runt hela den krympta botten för att vinna tillbaka det som krympt och lade in laglister på insidan över de sprickor som fanns.

Sidan hade spruckit rejält men lagats helt OK. Förstärkte lagningen med ett lönnfanér med fibrerna tvärs sprickan. En del av kerfingen ersattes också med ny.

Innan botten och halsen limmades frästes en platta i lönn in i halsfickan för att inte halsen ska tryckas in i den mjuka halsklossen i gran.

Bottenklossen var spräckt och fick två 8 mm rundstavar i björk inlimmade förutom själva limningen med varmt hudlim.

Nya ribbor limmades in i botten och lock. Eftersom den skulle strängas upp med vanliga 0.12 strängar fick det bli en stark X-ribbning. Halsen fick den vanliga ihåliga 10×10 mm kolfiberstaven inlimmad, men den här gången fylldes hålet med en rund 8 mm tjock stav i kolfiber och inte i björk för extra styrka.

 

Innan slipning av greppbräda, bandning/kroning och resten av justeringen får gitarren hänga och vibrerar ett dygn och sträcka till sig temporärt uppsträngad med borrar som stallben.

Gitarren fick stallplatta i gran, översadelintonering, segmenterat stallben och pluggar.

Lade på ett par varv spritlack och betsade de nya såren vid de limmade fogarna.

Älskar gitarren! Har spelat en hel del på den och inser att jag måste göra samma sak till mig själv på en liknande Levin i concert storlek som hänger på min vägg. X-ribbning och tjocka strängar ger mer kraft till spelet som passar utmärkt för plockspel med plektrum. Tonen är träig och liknar lite en gammal Gibson som den också liknar med sitt större ljudhål. Kommer att sakna den 😉

Lite fina bilder (innan jag limmade GammelGura etiketten).

Pågående batch

Jobbar intensivt med pågående batch. Den har vuxit till 7 GammelGura, alla (nästan) är nu redo för bottenlimning. Gitarrerna har spricklagats, halsen har sin kolfiberstav, hålen för stämskruvar har pluggats och borrats in för nya, lock och botten har fått nya ribbor limmade, pluggar limmats,  replika stall tillverkats och limmats. En del specialjobb har också gjorts med originalstall och ett ljudhål har förstorats. Botten och lock på Levin gitarrerna tunnades. En botten är redan limmad och två greppbrädor har fått bandskåror sågade.

GG142

Den här är lite speciell med någon typ av frukträd i botten och sida samt antagligen plommonträ i stallet. Den hade en mycket udda ribbning i locket med en längsgående ribba på bassidan  förbi ljudhålet. Stallet var extremt lågt, för att rädda de fina sniderierna i änden av stallet limmades en tjockare bit plommonträ till mitten av stallet. Greppbrädan i BRW kommer att återanvändas.

GG143

Råkade göra fel på en tidigare GammelGura, den fick stålsträngar istället för nylonsträngar… Ett klavertramp, men som tur var på en av mina objekt. Kunden tyckte om den som den var, men ville ha en till med nylon! Så, det fick bli den här gitarren som fick gå före i kön. Den första GammelGura’n med nylonsträngar. Eftersom den ska ha strängar med mindre spänning har ribborna gjorts klenare i locket och ribban nedanför stallplattan saknas.

GG140

En Levin i den större consert storleken i dåligt originalskick. Eftersom den är större fick den X-ribbning. Kunden ville modifiera den efter sina önskemål och den har fått större ljudhål och halsen kommer att göras lite smalare och tunnare. Bandskårorna i originalgreppbrädan i BRW pluggades med rosewood stickor och sågades om. Placeringen var inte riktigt som den skulle. Brädan hade stora spelgropar och var tunn, speciellt med 12″ radius som var beställd. Shimsade upp brädan med en 2 mm tjock rosewood shim (i ljusare färg) och slipade bort spelgroparna på originalbrädan. Locket hade många och stora sprickor som behövde många laglappar.

GG138

Om den förra Levinen hade många laglappar så har den här ändå fler! Locket kan inte ha varit riktigt torrt när gitarren byggdes. Locksprickorna måste ha varit runt 2 mm bred totalt, fyllde i med mer gran. Använder en äkta Levin greppbräda från utförsäljningen då Levin likviderades för att ersätta originalets valnötsbräda.

GG139

Den norskbyggda gitarren var knepig. Greppbrädan var limmade i ett utsnickrat dike i locket, fyllde i med mer mahogny, dessutom med en stor laglapp på insidan. Stallet var intonerad genom att limmas snett med ett rakt “stallben” i form  av ett band. Strängpinnhålen var för stora, de pluggades och borrades om. Höjden på stallet hyvlades ned och stallet lackades svart. Greppbrädan ska tillverkas av ebenholts.

GG141

Har en amerikansk kund som kommer till Sverige en gång om året. Förra gången lämnades en Bauer från 1890 talet och för att få den klar i tid måste jag jobba med den i den här batchen. Trodde den var i bra skick, men den här har krävt mer jobb än de flesta GammelGura. Problemet bottnar i att sidan är gjord av 2.5 mm tre lager plywood med BRW på ut- och insidan (botten är solid BRW). När man böjde sidan byggde man in en fjädrande spänning och antagligen förvarades gitarren för varmt med resultatet att sidan tryckte ut alla fogar i botten och lock. Någon har då försökt laga de värsta gliporna med lim liknande Karlssons Klister. På den här fick jag limma in ny kerfing för både lock och botten, till råga på allt var halsklossen lös också! Fick använda alla trix och en jigg för att först limma locket mot den motspänstiga sidan som ville ha en annan form än locket. Botten passade dåligt mot sidan, men det löste sig precis med en 3 mm fräsning runt om för en bottenlist i rosewood och tre dekorlister på insidan. Greppbrädan i ebenholts var tunn och fick en shim i ebenholts inlimmad under för att göra den tjockare. Originalstallet i ebenholts var fint, men för smal för ett intonerat stallben, gjorde en bredare replika.

GG144
En av mina egna “vrak”. Kommer att hängas upp i den eminenta lokal musikaffären Östmans Musik när den är klar. En lite ovanlig Martin inspirerad kroppsform på en Europeisk parlor från ca 1910-1920. Botten ska få en bred träbindning, dubblerade kerfingen för att inte kanten på botten ska hamna på kanten av originalkerfingen. Botten var ovanligt bångstyrig , den vackra ådringen är fin men också vresig. Några bilder på min “patenterade” stallplatta i gran med pluggar och replika stallet också.

Epiphone Texan 1964

En långliggare blev klar. En jättestor (i mina ögon) Epiphone Texan 1964. Lite av en kultgitarr då många berömda artister spelar på en sån, bland annat Paul McCartney. Just den här årgången är eftersök och kostar lite extra.

Av det jag hört köpte Gibson upp Epiphone 1957 och fick med en hög med färdiga halsar med Epiphone loggan. Halsarna med längre mensur limmades fast på en vanlig Gibson kropp och vips hade man en säljbar gitarr! En mer sammanhängade historik hittar man i den här utmärkta artikeln.

Det här exemplaret var i mindre bra skick. Någon hade försökt få lös dragstången (tror jag) och halva greppbrädan längst ned var lös och i två bitar. Man hade också karvat ut huvudet under dragstångsluckan i ett misslyckat försök att dra ut dragstången. Huvudet hade slagits av och limmats ihop utan större finess. En av X-ribborna var lös i ena änden. Originalstallet saknades och en klumpig lös replika följde med, för dåligt tillverkad för att kunna användas. Resten av gitarren var i bra om än använt skick med fin patina.

Lossade den sista biten av greppbrädan och plockade lös dragstången. Den såg för övrigt ut som nåt den lokala smeden hade svetsat ihop, inte vackert. Föreslog att den skulle ersättas med en kolfiberstav och så fick det bli. En 1 x 1 cm solid stav i kolfiber. Hålet vid dragstångsluckan fylldes i med mahogny och ett lock i svartmålad lönn limmades ovanpå halva huvudet. Den gamla lagningen snyggades till. Antagligen är den starkare än någonsin nu.

Greppbrädan var i finaste BRW, räddade den genom att limma på de tre bitarna ovanpå en ca 2 mm tjock shim av Madagaskar rosewood. Placeringen av banden var tveksam, 1:a bandet var ca 2 mm felplacerad. Alla skåror fylldes i med tunna rosewood lister och bandskårorna sågades om på rätt plats. De två översta inläggningarna i pärlemor fick nytillverkas efter planslipning av brädan då originalen var lövtunna. 12″ radius på brädan.

Ett nytt replika stall tillverkades. Fick tänka till flera gånger för att inte göra fel då stallet var av den upp-och-nedvända typen!

Översadelintonering och segmenterat stallben var beställt. Samlarvärdet var mer eller mindre borta redan, så varför inte göra den så bra det går. Monterade också pluggar. Stallplattan var tråkigt kexig av skårade strängpinnar, stor och gjord av plywood. Hade inte stort hopp om att mina uppfinnigar skulle komma till sin rätt med en stallplatta i plywood. Stallplattan blev lite som en schweizerost av alla borrade hål. Originalstallet hade de vanlig 6 hålen för strängpinnar, men också 4 extra hål antagligen för ett ställbart stallben. Flyttade fram strängpinnarna på stallet så det blev totalt 22 hål med turbopluggarna! Pluggade alla hål utom de jag borrade för strängpinnarna.

Den lösa ribban limmades och även en liten spricka i locket av det krympta plektrumskyddet. Halsen fick nickelband. Halsen sattes om utan större problem.

Strängades upp med 0.12 Newtone Masterclass strängar. Två G-strängar och en e-sträng gick av under arbetet med intoneringen. Händer aldrig med ett skårat huvud…  Den nya jiggen för att intonera vid stallet fungerar väldigt bra!

Översadeln behövde inte mycket justering, stallbenet däremot måste vara 5 mm tjockt för att nå fram till alla intonationspunkter.

Halsen lackades på med spritlack för att dölja såren efter lagningarna och limningen av greppbrädan, kroppen fick bara en behandling med Fulgentin som dolde de värsta dingsen och gav gitarren en behaglig och djup färg.

Det visade sig att den här gitarren låter mycket bra trots stallplattan i plywood. Faktiskt en av de bästa fullstora dreadnought jag jobbat med. Balanserad och krämig ton utan överdriven bas och bra volym. Mycket märg och definition. Väldigt smal greppbräda för övrigt, 40 mm vid översadeln. Man vänjer sig, har spelat en hel del på den utan att tröttna 🙂

 

Eko 995 1964

Har inte varit flitig med uppdateringar den senaste månaden. Orsaken är att jag mest jobbat med gamla åtaganden och reparationer. Har hunnit med en del på pågående batch också. Fritiden har spenderats på att gräva upp gamla låtar och översätta från engelska till svenska. Samt titta på den häpnadsväckande fina bildkvaliteten i den nya HD TV’n och alla guldgrävare, antikjägare och bilreparatörer som huserar på de nya kanalerna som fanns i ComHem kontakten i väggen!

Ett projekt var att skaffa fram en gammal cool elbas som inte heter Fender. Ett vrak i behov av TLC köptes in från USA, en Eko 995 från 1964. Själva instrumentet var i bra skick, rak hals och bara några lacksprickor. 7.25″ radius på greppbrädan. All elektronik var svårt korroderad, stämskruvarna var däremot i förvånansvärt bra skick. Kanske var kroppen och halsen separerad och kroppen förvarades fuktigt? Stall och stränghållare saknades.

Bandade om, skaffade en kopia på en Höfner stränghållare och tillverkade ett ställbart stall. Men det stora projektet var att löda in två nya rattar, som tur var var båda mickarna OK. Surt arbete att jobba med snören och ståltråd genom de små hålen i locket för att lossa och montera. Rattarna var dessutom rejält fastrostade. Svor några ramsor… men blev bra till slut 🙂

Det växte mossa på pottarna…

Tre lägen som alla har lite olika tonfärg. Det fjärde noll-läget på den coola selektorratten är off. Imponerande brumfri för att vara single coil, dessutom jämn volym mellan strängarna. Halsmicken är lite mikrofonisk och man hör nagelskrap. Uppsträngad med slipade strängar. Lite fina bilder på basen!

     

GG134 Levin luta 1929

Den sista eftersläntaren i förra batchen är skickad till kund. Det här är den första Levin lutgitarren som konverterats från flytande stall till fast stall av mig. Det visade sig ställa till med oväntade problem vilket är orsaken till att den blev klar först nu.

Gitarren var i OK skick förutom att lacken i både lock och botten hade smält på några ställen, antagligen en lägereldsskada 🙂 Det såg illa ut, men det var bara att skrapa bort det värsta och med ny lack ovanpå syns det knappt. Kan tillägga att lacken på Levin runt 1930 alltid ställer till med problem när jag lackar på med spritlack. Första varvet brukar gå bra, men andra varvet löser upp originallacken så att lacken knottrar sig. När spritlacken torkar sträcks den ut och blir jämnare, men man måste slipa och polera bort ojämnheter. Ibland kan det bli så bara på locket och inte på botten/sida eller tvärtom. Levin använde nån sort mystisk lack som är känslig för både fukt och sprit.

Stämskruvarna byttes ut till nya, en K&K monterades och den fick en ny greppbräda och ett fast stall i Madagaskar rosewood. Eftersom det är större än en parlor och har ett brett lock gav jag den x-ribbning invändigt. Strängades upp med Newtone Masterclass 0.11 strängar, inte den vanliga low tension varianten. Den här gitarren var byggd som en tank med tjocka ribbor/lock/botten. Botten och lock fick båda tunnas ned nästan 1 mm.

De här brukar låta sträng och inte mycket annat som original. Dessutom är den som en tvål när man spelar på den, antingen ska man vara van vid den runda formen eller också montera ett gitarrband! Av de här två skälen brukar de vara billiga att köpa in, det är inte många som gillar de här lutgitarrerna.

Halsvinkeln var anpassad för hög stränghöjd och ett högt flytande stall. Eftersom hals och halskloss är ett och samma stycke trä var det svårt att hitta rätt vinkel vid omsättningen. Höll på en dag för att noga måtta fram rätt vinkel innan jag limmade halsen/halsklossen. Men allt ändrades när botten limmades på. Sargen är inte alls lika stabil som på en vanlig kurvad gitarr utan mer som en fjäder som lätt ändrar form. Gjorde det som gick för att bibehålla halsvinkeln vid bottenlimningen, men det blev inte helt rätt. För att rädda projektet fick halsen tunnas ett par mm högst upp och även greppbrädan en mm. Eftersom halsen var kraftigt tilltagen (om än betydligt tunnare högst upp) gick det bra. Fick även slipa bort lacken på undersidan av halsen och lacka om den helt med spritlack.

Nästa gång jag jobbar med en sån här vet jag att det är mycket extrajobb och att halsvinkeln på något sätt måste testas med sidorna fixerade på ett eller annat sätt mot botten. Får försöka hitta en bra metod nästa gång!

Den fick översadelintonering, segmenterat stallben och pluggar. Tycker den låter väldigt bra. Den droppformade kroppen är antagligen helt rätt ljudmässigt, men helt fel ergonomiskt!

GG133 Europeisk ca 1905

Köpte två gamla gitarrer på en auktion nyligen, båda från tiden runt förra sekelskiftet. Båda var i behov av reparationer och var ospelbara men charmiga. Den ena valdes ut för att skickas till CJ Acoustic Music i Östervåla och kommer att hänga för provspelning i deras butik när den skickats ned i veckan.

Det här är en Europeisk gitarr mest troligt byggd i Tyskland. Den såldes av J. A. Gustafson Musikhandel i Karlstad. Affären startade 1905, gitarren byggdes ungefär vid samma tid. En ovanligt liten och lätt parlor gitarr, perfekt för soffspel. Huvudet var ovanligt trapetsformat (egentligen en liksidig trapetsoid!) och sargen låg, men formen i övrigt som den brukar vara på liknande parlor gitarrer. Flammig lönn i sida och botten, lönnhals och Europeisk gran i locket. Här är måtten:

  • Total längd:  90 cm
  • Lock:  22  – 16 – 29 cm
  • Sida:  6,2 – 7,8– 7,9 cm
  • Hals:  Mjuk V form
  • Översadel:  44 mm
  • 12:e band:  55 mm
  • Mensur:  60 cm
  • Lack:  Sprit
  • Vikt:  988 gram

Skicket var inte det bästa och den hade utsatts för en reparation med ett lim som var värre än snickarlimmet. För att få lös halsen fick jag offra halsklossen och en ny i gran tillverkades. Locket var också rejält sprucket runt ljudhålet och halsfoten sprucken, antagligen hade halsen fått sig en rejäl smäll vid något tillfälle. För att hålla ihop locket under greppbrädan och kring ljudhålet limmades en tunn granplatta in på undersidan.

Lacken var också i väldigt dåligt skick, men som tur var var den naturfärgad med ett vackert trä under. Den gamla lacken kunde spritas av och ersättas med ny spritlack utan att den tappade sin charm. När man spritar av får man en väldigt bra grund att lacka på och behåller det mesta av originalutseendet. Bättre än att slipa bort lacken till en trären yta. Färgade den nya lacken  hjälp av kaliumpermanganat som snabboxiderar trä och naturlig färg från teakspån som legat i sprit så att färgen lösts ut. Det vackra tigerflammiga lönnträet i botten och framförallt sida kom fram bättre med den nya lacken och skimrar lite som baksidan på en fiol.

Stämskruvarna byttes ut och stolparna fick metallbussningar. Greppbräda och replikastall nytillverkades i Madagaskar rosewood. En K&K mick monterades. Översadelintonering, segmenterat stallben, kolfiberstav i halsen och pluggar mättes upp och monterades. Strängades upp med Newtone Heritage 0.12 strängar.

Den lilla kroppen ger lite mindre bas, men tonen är balanserad och volymen är det inget fel på! Bra sustain. Den intonerar som den ska och den smala greppbrädan och den mjukt V formade halsen gör den lättspelad.

 

Edit: Nu är den framme hos Calle Jonsson och CJ Acoustic Music i Östervåla. Calle gjorde en fin inspelning av “What a wonderful world” (capo på andra bandet) med gitarren. Här kan ni höra hur vackert den låter!