GG146, Levin tenor 1935

I batchen fanns en ovanlig Levin tenorgitarr från 1935, fullstor men med bara 4 strängar. Att de är sällsynta kanske beror på att en tenorgitarr inte behöver vara så här stor, lösningen med stränghållare och stallet väldigt högt uppe på locket är inte heller en bra lösning. Mensuren är  bara 55 cm och stallet långt ifrån i mitten av locket som är det optimala.

Maken till sliten gitarr får man leta efter, den har uppenbarligen spelats en hel del. Inte mycket förutom halsen hade samma form som när den var ny.  Lock och botten var rejält krympta, botten hade limmats om med ett svart klet till lim. Locket hade en bred spricka mellan lockhalvorna. Originalstallet var nedhyvlat så mycket det gick, men stränghöjden var ändå för hög. Banden var smala och låga som på en gammal mandolin och dessutom slitna. Bottenbidningen saknades nästan helt och en del av lockets bindning var ersatt med ett stycke vitmålad gran (!). Även halva bindningen av greppbrädan var ersatt med ny bindning. Original stämskruvar var utbytta till billiga öppna standardmekaniker. Stränghållaren avsedd för strängar med ögla och inte strängkula var i bra originalskick.

Lossade halsen utan stora problem. Även botten kom loss, men bottenkerfingen var inte vacker med det svarta limmet (harts?).

Den hade en överdimensionerad ladder bracing. Inte bra, det är ju trots allt bara 4 tunna strängar som ska driva det stora locket. Efter lite klurande fick det bli nåt som liknade Taylors nya V-ribbning, två tunna granstickor (en under stallet) tvärs locket för att hålla ihop fibrerna och två längsgående ribbor som styvar upp mitten av locket och en stabil tvärgående ribba ovanför ljudhålet. Senare fegade jag ut och lade till en tvärgående ribba under ljudhålet, kändes som att locket behövde stöd på båda sidorna av ljudhålet. Den nya ribban scalloperades hårt för att inte styva upp locket för mycket. Den breda botten fick fyra vanliga ribbor lite klenare än originalen.

Hyvlade bottenkerfingen ren från svart lim och kompletterade med små bitar ny kerfing där den gamla gick sönder när botten lossades. Tunnade locket. I den breda sprickan i locket limmades en gransticka in. Botten var rejält krympt. För att lösa problemet limmades en 2 mm tjock rosewoodlist runt om kanten av botten för att göra botten bredare, därefter limmades en ny 2 mm tjock plastbindning utanpå rosewoodlisten. Vid bottenlimningen fick jag trycka in sargen på smalaste stället ca 1-2 mm för att få botten att passar resten av sargen, överskjutande botten togs bort när diket för den nya bindningen frästes in.

Gav greppbrädan en lätt 20″ radius. Bandade på med mässingsband och återanvände översadeln i ben. Översadelsintonering är inte lika nödvändig som på en gitarr, strängarna är tunna och varierar inte så mycket i tjocklek. Intonerade det nya stallet enligt den vanliga metoden. Ett helt nytt stall tillverkades av ebenholts med originalet som mall. Kändes inte rätt att låta strängarna vila direkt på ebenholts träet, fällde in 4 små bitar mässingsband. Halsen sattes om så att stallet fick lagom höjd över locket. Intonerar bra, med det flytande stallet kan man finjustera intoneringen. Lade på ett par varv spritlack.

Den fick fyra nya Waverly banjostämskruvar köpta hos Stewmac.

Efter rejäl vibrering med dubbla akvariepumpar tycker jag att den låter riktigt trevligt med de fyra tunnaste strängarna från ett vanliga 0.11 strängar. Trycket mot locket var mindre än väntat, man kan säkert använda strängar från ett 0.12 set också. Kanske så bra den kan låta med flytande stall, ett fast stall är alltid att föredra enligt mig.

Artikel i Dimbrobygden 1978 om släkten Blomqvist och gitarrbyggaren K. B.

Ett förnyat intresse för gitarrbyggaren K. B. är orsaken till att jag skannat av den enda artikel jag känner till om byggaren. Står nästan ingenting om gitarrtillverkningen eller K. B. själv, men ger ändå en bra bild av historien runtomkring. Skulle det bryta mot en upphovsrätt plockar jag bort inlägget, själv köpte jag ett exemplar av boken direkt av hembygdsföreningen. Finns säkert fler att beställa för intresserade.

Läs som PDF

Alfred Brock 8-strängad terz luta 1934

Hade en period för ca 5-10 år sedan då jag köpte intressanta gamla gitarrer, ju mer udda desto bättre. I princip en marknadsundersökning, jag var nyfiken på hur olika detaljer påverkade ljudet. Svensk instrumenthistoria var också intressant och mera Svenskt än den “Svenska lutan” kan man inte komma. Köpte in en Alfred Brock luta daterad 1934 på en auktion, byggd ett år innan Alfred gick ur tiden. Alfred är en av de stora namnen i den här traditionen, han försåg bland annat Evert Taube med lutor på 1920-talet och var Kunglig Hovinstrumentmakare. Brock moderniserade den “Svenska lutan” som har en lång tradition från slutet av 1700-talet. Han var son till Nils Nilsson, en känd Svensk gitarrbyggare runt 1900. Det finns en hel del information om både den “Svenska lutan” och Alfred Brock på nätet.

Den här lutan hade nummer 875, enligt Wikipedia byggde han sammanlagt 892 lutor. Skicket var bra förutom att botten hade spruckit upp rejält. Den kom i sitt originalcase. Min tanke var att reparera upp den när den köptes. Redan då hade jag förstått att extra bas-strängar inte är någonting för mig, men den här hade ju bara två! Den hamnade i förrådet mer som en kuriositet. En intresserad kund ville köpa den och jag gjorde jobbet, fick också tillfälle att studera den i detalj.

För att laga botten måste den av först av allt. Det gick bra, men en komplikation var att botten fortsatte som en “slips” ovanpå den böjda halsklossen. Med hjälp av min värmelampa som värmer till ca 70 grader utan att skada lacken, en tunn spatel och lite vatten fick jag lös botten utan skador. Ribborna var nästan helt lösa och då botten krympte fanns inget som kunde hålla emot. Problemet var att den limindränkta duken som förstärkte skarven på den tvådelade botten inte hade skurits bort under ribborna. Hudlimmet blir starkt bara om de två träytorna har bra kontakt med varandra.

Klämde ihop de två halvorna i en jigg och limmade om ribborna. Ribborna var smala och höga, ca 7,5 mm x 21 mm. Lock och botten var rejält uppribbade och stallplattan i lönn var relativt tjock. Skruvar genom stallet ned i lönnplattan var onödiga men fungerande eftersom de satt skruvade i hårt trä. En träskruv hade skruvats in genom halsklossen in i halsfoten.

Mensuren var kort, bara 55 cm. Motsvarar mensuren på en Terz gitarr, som en vanlig gitarr men med ett capo på tredje bandet. Den korta mensuren och den kraftiga ribbningen samt ebenholtsbrädan gjorde att halsen var rak och stränghöjden bra trots uppsträngning med rätt kraftiga stålsträngar och stålsträngar som basar. Har beställt ett set “doubble bass” nylonsträngar (förvuxen “bariton” nylonsträngad gitarr) som har tre tjocka bassträngar som man kan ersätta de rostiga originalen med.  Skeppade iväg den med original bassträngar, kunden får montera de nya själv.

Det syns att det är ett bra hantverk, men kanske lite för höga ribbor för bästa ljudet.

En intressant detalj är scalloperingen på de översta banden, antagligen för att underlätta för tumgrepp. För ovanlighets skull blev det här en väldigt seriös originalrenovering, inga försök att få den att låta bättre 😉

GG147, Levin 1913

Gamla Levin parlor gitarrer är det ingen brist på här i Sverige. Utomlands är de mer sällsynta och har ett gott anseende bland samlare, inte minst för att de är gjorda i den amerikanska traditionen som bryter av mot de mer kurviga Europeiska gitarrerna från samma tid. Vet inte hur många liknande jag renoverat upp, men den här lär inte vara den sista!

De förekommer i tre olika storlekar och med tre olika mått på bredden av sargen. Finare modeller har bredare sarg. Halsen kan vara i poppel på äldre exemplar före ca 1920, senare fick de halsar i hårdare lönn. Min favorit är de i grönfärgad poppel, med en kolfiberstav  kan man räta upp den alltid böjda halsen då poppel är mjukt. Tycker att den lätta förstärkta poppelhalsen ger en trevligare klang och bättre balans än de lite tjockare och tyngre lönnhalsarna. Greppbrädan kan vara i svartlackad lönn eller valnöt och i sällsynta fall i rosewood eller ebenholts (har bara sett en ebenholts!). Stallet kan vara i pyramidform eller en enklare triangulär form, pyramidstallet kan vara i rosewood på finare modeller.  Riktigt tidiga Levin parlor gitarrer före ca 1910 eller senare finare modeller har amerikansk mekanik med moderna mått mellan stolparna, senare årgångar har Europeiska mekaniker med runda knappar och tätare mellan stolparna. Alla har en falsk dovetail där halsen bara sitter fast i limmet. En tondödande sticka i lönn tvärs över locket under stallet finns på alla såna här fram till nån gång på 1930 talet då den ersattes med en ribba i gran.

De gjordes för att hålla, tjockleken på lock och botten är alltid lite för tjocka för att de ska låta bäst. Typiskt mått är 3,5 mm i lock och botten, locket bör vara ca 3 mm och botten i björk lite tunnare än så, ca 2.8 mm. Man experimenterade med 4 mm i lock och botten också, såna gitarrer låter inte bra i originalskick! Ribborna är däremot bra dimensionerade och ett arv från den amerikanska traditionen. Europeiska parlor gitarrer har tvärtom bra tjocklek på lock och botten men alldeles för tjocka och höga ribbor! Levin har vanligtvis mindre sprickor än de Europeiska tack vara tjockare virke och lönnstickan tvärs över locket. En sak som jag alltid gör numera med Levin parlors är att tunna både lock och botten för bästa ljud (finns enstaka exemplar som inte behöver tunnas ut också).

Den klena halsinfästningen stärker jag alltid upp med en träskruv inifrån genom halsklossen och in i halsfoten. Valnötsbrädan byts alltid ut, valnöt är för mjukt, tål inte vatten och inget bra tonvirke i greppbrädan (min åsikt). Greppbrädan i svartmålad lönn är lätt  och låter bra men är svårjobbad då den måste målas svart. De är också lite för tunna. Brukar som regel byta ut brädan till rosewood. Den hemska lönnstickan under stallet ersätts med nya ribbor, ribborna i botten kan återanvändas om de är i bra skick för syns skull. Originalen måste ges en ny kurva då de oftast har en böj åt fel håll då botten krympt. Annars alltid bäst att ersätta med nytt friskt och segt virke i alla ribbor, med åldern blir träet sprött och tappar den styrka som krävs. Kombinationen av nya ribbor och gammalt trä i resten av gitarren är väldigt bra 🙂

Det här exemplaret var den minsta modellen med den smala sargen och lite härjad, i locket hade någon tatuerat in “Charlie” och “Micki” plus några noter, botten hade kladdats på med svart färg. Halsfoten hade dragits fast med två skruvar utifrån för säkerhets skull, en mycket vanlig “fix” när limmet har släppt i den klena halsinfästningen. För en gång skull rensade jag botten från färg när jag tunnade ut botten, i vanliga fall slipas insidan av botten. Lade in en 2 mm bred sticka i rosewood mellan bottenhalvorna då botten hade krympt. Levinen var av den vanligaste och enklaste modellen med smal sarg, valnötsbräda och det enkla triangulära stallet. Tunnade lock och botten, rensade bort alla ribbor och ribbade om med nytt trä. Stall och greppbräda ersattes med replikas i Madagaskar rosewood och poppelhalsen fick en kolfiberstav. Nya stämskruvar med moderna avstånd mellan stolparna pluggades och borrades in. Bandades upp med mässingsband. Bottenhalvorna limmades ihop och fick en mittremsa på insidan.

  • Total längd:  94 cm
  • Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 22,5 –  17,5 – 31 cm
  • Sida (halskloss, midja, ändkloss): 7,3 – 7,9 – 7,9  cm
  • Hals: Svag V-form
  • Greppbräda (översadel, 12:e, stall):  46 – 56 – 56 mm
  • Mensur:   62,8 cm
  • Lack: Sprit
  • Vikt: 1321 g

Mest jobb var det att lacka upp den trärena botten med spritlack. Jag är inte avundsjuk på de som bygger helt nya gitarrer! Nu syns träet och inte bara svart färg. Under färgen ser man att botten inte var bookmatched utan två helt olika och omaka björkbitar.

Intonerar det segmenterade stallbenet i bilden ovan. Den fick pluggar för högre volym och bättre klarhet. Sidodottar bara på 5:e och 7:e bandet och inga dottar i greppbrädan enligt önskemål. Valde strängstift utan dott för att jag tycker det passade gitarren 🙂 Låter precis så bra med pianoklang på tjocka E strängen som jag vant mig vid och inte kan vara utan!

Forum på nätet

Följer med några forum på nätet. För det mesta finns inte mycket av värde att läsa, men ibland är det kul att få respons på egna idéer och nu och då lär man sig nåt nytt.

“The Unofficial Martin Guitar Forum”, www.umgf.com, har några skribenter som alltid är ett nöje att läsa. Martin-nördar älskar sina Martin gitarrer gjorda på 1930 talet, 1937 ska vara året då Martin gjorde “holy grails” som i deras öron har samma status som Stradivarius fioler Originalen kostar från 250 000 och uppåt beroende på skick och originalitet.

På forumet finns många byggare som gör allt för att återskapa dessa “holy grails” då tillgången på äkta instrument är begränsad och alla inte är mångmiljonärer. Min gode vän Per Marklund är kanske den allra bästa hantverkaren på den här scenen, jag har i alla fall svårt att tro att Martin “replikas” kan göras bättre eller låta bättre! Han har också en äkta sliten “holy grail” från 1937 som jag testat och som visserligen låter bra, men som överträffas av hans nya instrument.

Det som är intressant för mig är att 1930-talet var det sista årtiondet då gitarrtillverkare höll fast vid gamla metoder och material. Solitt trä, hudlim, ingen dragstång och t.om. “bar frets” användes i dessa “holy grail” Martins. Andra tillverkare slutade använda “bar frets” ca 1900 då de kräver mer kunnande och jobb än vanliga T-formade band. En del moderniteter hade dock redan dykt upp, t.ex. cellulosalacken och celluloiden. Båda två tämligen misslyckade material som inte åldras med behag. I övrigt kan man säga att Martins dreadnoughts från 1930-talet är toppen på en lång utvecklingskurva av den stålsträngade gitarren som startade med Martin själv på mitten av 1800-talet. Det finns skäl att kopiera och studera de här för alla som vill bygga akustiska stålsträngade gitarrer, det mesta i konstruktionen är helt rätt och ett resultat av mer än hundra år av experimenterande. Tjocklek på material och ribbor är mer eller mindre ett facit.

Varför just instrumenten på 1930-talet var de bästa förklaras i en intressant tråd på forumet i avdelningen “Technical Info”. Läs Alan Carruths inlägg i tråden, han är en av de tunga namnen på forumet som alltid kommer med läsvärda inlägg.

https://umgf.com/how-does-martin-or-anybody-engineer-acoust…

Levin, Gibson och andra stora gitarrbyggarnamn är “hits and miss”. En del instrument låter väldigt bra, andra är rena katastrofen. Martin från 1930 talet är en bra utgångspunkt för egna experiment, i alla fall för X-ribbade stålsträngade gitarrer.

Läser också forumet www.fretsnet.ning.com. Frank Ford’s site www.frets.com/FretsPages/pagelist.html är legendarisk för alla som vill reparera sina gitarrer!

Här i Sverige finns “Akustiskt Gitarrforum”, www.ackegura.proboards.com. Har skrivit massor av inlägg där men är numera inte lika flitig även om jag alltid håller koll på vad som händer.

FaceBook har några gitarrgrupper som kan vara intressanta, många med ordet “Luthier” i namnet. Finns också några svenska grupper för gitarrbyggare och Levin instrument. Där är det längre mellan guldkornen, men kan vara kul läsning (eller inte) ibland.

Avslutar med ett citat från Alans inlägg:  “Where the problem is old, the old solutions will nearly always be best (unless a new technique has been introduced) because it is inconceivable that all the designers of ten or twenty generations will have been fools”.

GG150, Levin 1906

Blev inte mycket gjort över helgerna, men ett par GG i batchen är i det närmaste klara.

Den fina Levinen från 1906 är först ut. Helt klart den mest påkostade Levin parlor jag haft inne förutom min egen i rosewood! Den här har extra fin botten och sida i den bästa flammiga björken och en imponerande ljudhålsrosett med mycket inläggningar. Dessutom greppbräda i rosewood med speciella pärlemorinläggningar som man sällan ser. Stämskruvarna var amerikanska (föregångare till Waverly) med moderna avstånd mellan stolparna. Såna brukar sitta på finare tidiga Levin modeller. Lock och botten kantades av varsin celluloidlist. Hals i poppel och den bredare sargen.

  • Total längd:  94 cm
  • Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 23 –  17,5 – 31 cm
  • Sida (halskloss, midja, ändkloss): 9 – 9,8 – 10  cm
  • Hals: Svag V-form
  • Greppbräda (översadel, 12:e, stall):  43 – 55 – 58 mm
  • Mensur:   62,8 cm
  • Lack: Sprit
  • Vikt: 1237 g

När jag fick den saknades det mesta av celluloidlisten runt botten, stallet var utbytt till ett klassiskt och längre stall än originalet som saknades. Halsen var lossad och stämskruven på bassidan var utbytt till en mekanik från 1930-talet. Halsens baksida var lite misshandlad av ett capo. I övrigt i bra skick med få sprickor. Ägaren hade påbörjat en renovering som inte hade gått väldigt bra, greppbrädan på locket lossades inte i limfogen utan sågades loss med en japansåg. Som tur var utan att skada lacken i locket.

Ägaren ville ha den mer original än jag brukar, den fina men tunna originalbrädan fick naturligtvis vara kvar efter en reparation. Det nya stallet ersattes med en replika på ett pyramidstall. Två pärlemordottar monterades på stallet pyramider som på min egen fina Levin parlor. De döljer egentligen en skruv på originalet, men de behövs inte. Nya ribbor runtom förutom de två i botten som syns genom ljudhålet. För en gångs skulle reliktade jag botten inuti efter den tunnats en aning till den smutsbrungula originalfärgen.

Kollade i min tunga låda med originalmekniker och hittade ett par stämskruvar som var tvärtom från en lika gammal Levin parlor, originalet som var helt satt på bassidan 🙂 Efter lite puts med stålull, då den var mer korroderad än den andra, passade den som hand i handske! Eftersom snäckan sitter på undersidan av kuggen på gamla gitarrer med skårat huvud fram till början av 1920-talet fungerar stämskruvarna oväntat bra eftersom glappen tightas igen när man spänner på strängarna. Inga bussningar på stolparna för att hålla fast vid originalet.

Alla finesser utom “turbo pluggarna” monterades på gitarren. Kolfiberstav i halsen, översadelintonering och segmenterat stallben. Nya band i mässing. Utan pluggarna får man lite lägre volym och en snällare ton med mindre attack och klarhet i klangen. Det hindrar inte att den låter bra i alla fall med Newtone Heritage 0.12 strängar, det är lite en smaksak vad man är ute efter. Lade in en platta i lönn i botten av halsfickan som jag brukar för att stabilisera halsvinkeln och flytta intoneringspunkterna på stallet till rätt ställe på det smala pyramidstallet. Drog in en träskruv genom halsklossen in i halsfoten inifrån då Levin inte använder en äkta dovetail som låser fast halsen i kroppen. En modern ändplugg i plast (antagligen 1950-tal) ersattes med den finaste Levin ändplugg i trä jag hittade i reservdelslådan. Kunden ville inte ha en gitarrbandsknopp på halsfoten, inte heller sidodottar på greppbrädan.

Då celluloiden i bottenlisten saknades till hälften och det som fanns kvar var väldigt sprött ersattes den med en ny plastlist med ungefär samma färg. Jag önskar att man kunde köpa ny vit celluloidlist! Botten hade krympt som vanligt men genom att klämma ihop sidorna på smalaste stället kan man minska omkretsen och få botten att passa utan att det syns när man är klar. Med min speciella fräsjigg kunde överskottet av botten som stack ut ca 1 mm på smalaste stället fräsas bort och en ren kanal för den nya listen fräsas in runtom.

Stallbenet blev lite högre än jag brukar göra dom, mest beroende på att greppbrädan var tunn och jag inte ville slipa alltför mycket på den. Den fick min vanliga justering med 2,5 mm stränghöjd på 12:e bandet/E och 1,5 mm stränghöjd 12:e bandet/e.  Eftersom jag inte korrigerade placeringen av banden stämmer den inte riktigt lika bra som på de gitarrer där jag själv får mäta in bandens placering. Stämmer ändå bra då Levin hade bra koll på var banden skulle sitta redan 1906. Gömde undan GammelGura etiketten så den inte syns genom ljudhålet om man inte vill.

Hela gitarren fick ett varv klar spritlack som sedan mattades ned med stålull och handpolerades upp med en tygtrasa till lagom glans. Alla delar som byttes ut sparades och följer med gitarren. Passade på att ta bilder när solen lyste, men de blir aldrig riktigt lika bra som på sommaren 😉

Levin tenor 1937 till salu

Spelar inte tenorgitarr ofta och har ett par till! Den här kan köpas av mig privat för 6000 SEK och skickas med Bussgods. Renoverad, K&K mick och nya stämskruvar. En player 🙂

Lite mindre än en standard Levin parlor.

GG148, Europeisk ca 1915

Den mest udda parlor gitarren i pågående batch är klar, en Europeisk gitarr från väntrummet och ca 1915. Det ovanliga med den är till att börja med halsen som inte är i lönn utan mest troligt i spansk ceder. Halsen är både smal och tunn, nästan som en elgitarrhals. Mensuren ovanligt kort, 60 cm. Botten hade en extrem radius och originalribborna inuti var av monsterstorlek, de största och fetaste ribbor jag sett! Som krydda på moset hade ändpluggen ersatts med en förvuxen “fingerborg” fastlimmad och fylld med något som liknar plastic padding.

Jag misstänker att den här gitarren senare byggts om av någon med egna och inte så bra idéer. Halsen i spansk ceder är däremot original. Botten är antagligen utbytt och definitivt ribborna 🙂

Den här var tänkt till en kund, men eftersom halsen var ovanligt smal och kunden mest spelar fingerspel kom vi överens om att börja om på en annan gitarr med bredare greppbräda. Den smala halsen gör den däremot väldigt lättspelad med plektrum. Nu hänger den till försäljning hos Östmans Musik i Örnsköldsvik för den som vill testa den. Om någon som läser det här är sugen på att köpa en färdig GG till Jul är det bara att höra av sig till mig.

Här är lite bilder på överraskning jag fick när jag öppnade gitarren. Locket var tapetserat med hudlim och ribborna enorma. Fanns också små förstärkningar av kerfingen mot botten.

Stämskruvarna var inte i bästa skick, så de gamla hålen pluggades och nya hål borrades för Golden Age stämskruvar med modernt avstånd mellan stolparna. Använder tejp för att markera mitten för mittstolpen, hålen borras med Stewmac’s fina (och dyra) jigg för skårat huvud. När gitarren väl lackats på borras hålen ut lite extra (7.1 mm borr) och 12 enkla metallbussningar limmas in med fisklim. Lite överkurs, men praktiskt då strängen inte kan klämma in sig mellan stolpe och trä och stolpen inte nöter på träet. Strängen svarar också lite bättre när strängen knäpps med en hård yta mot stolpen. Blir kanske en aning högre volym och bättre attack.

Halsen fick en kolfiberstav och lock och botten nya ribbor. Halsfoten hade spruckit och limmats ihop sisådär, limmade in en 8 mm björkstav genom halsfoten tvärs sprickan med epoxylim. Några sprickor i locket fylldes i med granstickor. Nytt för den här batchen är en tunn granplatta mellan de två nedre ribborna under ljudhålet. Min erfarenhet är att tunn gran limmat med hudlim inte påverkar ljudet negativt om den är limmad med ådringen i samma riktning som locket, snarare tvärtom. Jag ville förstärka mitten av locket för att hålla bättre för strängdraget, det kan annars bli en tendens till grop i locket mellan de två ribborna. Plattan är tunn, ca 1,5 mm på mitten och uttunnad till ingenting i kanterna på ömse sidor. Man vill aldrig ha en tjock kant längs med en fiber i locket, där kan det lätt bildas en spricka. På bilden limmas förstärkningar i hårdträ runt stränghålen i stallplattan i gran.

En K&K monterades innan botten limmades tillbaka. Notera “hänget” på den längsta bottenribban. Första gången jag gjort en sån ribba med dubbla kurvor 🙂

Försökte återanvända originalbrädan men när allt var på plats insåg jag att mensuren för banden inte stämde med stallets placering. Fick göra om både halsomsättning och greppbräda med en något kortare mensur än originalet, 59,8 mm istället för 60 cm. Där försvann några arbetsdagar i onödan. Till min förvåning hade hudlimmet inte fäst ordentligt mot halsen, drog mig till minnes att originalbrädan också var lätt att lossa. Tydligen är träet i halsen svårlimmat. Använde det lite klibbigare fisklimmet för den nya brädan i Madagaskar rosewood och den verkar sitta bra. En spricka i huvudet hade också limmats med varmt hudlim, även den sprack upp när jag drog dit en skruv till stämskruvarna. Använde superlim i sprickan som gjorde vad den skulle.

Tillverkade ett nytt mustaschstall i Madagaskar rosewood och översadelintonerade i vanlig ordning. Ett par avkapade toppar på gamla strängpinnar kompletterade mustaschens spetsar. Börjar få snits på att tillverka segmenterade stallben numera, ser bättre ut än nånsin!

Använde två björkpluggar för E och A strängarna och ändved av gran för G, b och e strängarna. För att få lite jämnare volym använde jag en plugg i ändved av fura för D strängen, fura är hårdare än gran men inte lika hård som björk. Så kommer jag göra i fortsättningen för att få en jämnare volymfördelning mellan strängarna.

Är nöjd med hur den blev. Den känns stabil och låter och intonerar bra. Botten är väldigt styv och ljuder inte med utan agerar bara bollplank för ljudet från locket. Botten är i plywood, ännu ett tecken på att den är utbytt. Kanske ökar projektionen och volymen riktas mer framåt med den kurvade botten jämfört med en “vanlig” parlor med mjukare och plattare botten. Skillnaden i ljud är nog ganska marginell, men kanske hörs skillnaden för någon som står framför och lyssnar och inte spelar.

Hänger som sagt hos Östmans Musik i Örnsköldsvik fram till dess den blir såld. Locket hade en ovanligt djuporange färg och halsen i spansk ceder klarlackades utan färg i lacken, det man ser är färgen på själva träet. Den korta mensuren, den smala greppbrädan och smäckra halsen gör den lättspelad – i alla fall med plektrum.

Heidi Talbot

En GammelGura in action. Heidi Tallbot fick köpa en GG till nedsatt pris för nåt år sedan, en fin Levin parlor. Används flitigt på scenen, nu senast tillsammans med Roger Tallroth på deras nysläppta skiva “a light in the dark“. Tackar speciellt för lånet av live bilder och omnämnadet som en av instrumentmakarna för instrumenten som användes på skivan! 🙂

K&K mick på ett flytande stall

Att montera en K&K mick på ett flytande stall är inte så lätt. Limmar man in tre givare under stallet som man gör med ett fast stall får man för mycket bas och reverb i ljudet. Har testat olika sätt, men det här är det som fungerar bäst om man får plats med en givare på sidan av det flytande stallet. Givaren som fällts in under benet på bassidan ligger an mot locket och tar upp bas, reverb och det naturliga ljudet från locket medan givaren på diskantsidan tar upp strängljud och diskant och nästan ingen bas. Båda givarna limmas med superlim. Blandningen av de två ljuden låter bra.

Valde att göra ett nytt hål för telejacket på den här bouzoukin.

Det krävs att man borrar två hål genom locket under stränghållaren och att alla givare löds loss från telejacket. Bara två givare löds tillbaka. Pillrigt värre! Sladdarna kommer förstås att synas också.