GG144, en Europeisk “Martin” kopia från ca 1900

Försöker göra iordning en GammelGura i varje batch som inte redan har en kund. Den här är speciell, det är en Europeisk och antagligen Tysk parlor gitarr som emulerar kroppsformen på en amerikansk parlor. Tror mig veta att liknande instrument gjordes i mängd för export till USA i slutet av 1800-talet och runt sekelskiftet 1900.

  • Total längd:  91 cm
  • Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 21,5 –  17,5 – 29 cm
  • Sida (halskloss, midja, ändkloss): 8 – 8,5 – 8,5  cm
  • Hals: C-form
  • Översadel:  43 mm
  • 12:e band:  55 mm
  • Strängpinnar: 60 mm
  • Mensur:   60,5 cm
  • Lack: Sprit
  • Vikt: 1130 g

Trots den USA inspirerade kroppsformen är nästan allt annat i den Europeiska traditionen. Fiollönn i botten och sida, alpgran i locket, intarsia i locket vid ändklossen och konisk halsfot på en svartmålad hals. Kort mensur.

Original stämskruvar var i hyfsat skick och av äldre typ som brukar sitta på gitarrer från ca 1890-1910. Ersattes ändå av nya stämskruvar med standardmått mellan stolparna. Även om gamla stämskruvar är både coola och vackra är de inte lika tight som nya. Dessutom kan de enkelt bytas ut mot finare moderna stämskruvar (Waverly) om man vill med rätt avstånd mellan stolparna.

Greppbrädan var tunn och gick inte att få lös i ett stycke och stallet var nedhyvlat. Båda i svartmålad lönn. Greppbräda och stall ersattes med nya i Madagaskar rosewood.

Gitarren var i relativt bra skick. En stor träskruv genom greppbrädan för att hålla ihop den spruckna halsfoten togs bort och ersattes med en 8 mm rundstav i björk genom halsfoten som limmades in med epoxylim. Den koniska halsfoten är klen och ofta sprucken, men å andra sidan blir gitarren väldigt lättspelad nära det 12:e bandet. Ett par större sprickor i locket fylldes i med tunna stickor i gran tagna från ett gammalt slaktat parlorlock.

Botten i extra flammig lönn som också var extra spucken var enda kruxet med gitarren. Vackert virke kan också vara vresigt och lätt spricka och när det spricker är det inte i räta linjer. Bindningen i trä runt botten var också lös på flera ställen. Bindningen passerade skarven mellan botten och kerfing, vilket gjorde det nästan omöjligt att få lös botten och samtidigt bevara bindningen. Bindningen frästes bort för att öppna botten och ersattes senare med ny bindning i trä. Det visade sig att kanten på den tunna kerfingen runt botten hade hamnat precis i skarven av bindningen där den spruckit upp i limfogen. För att själva botten och inte bara den nya bindningen skulle vila på kerfingen adderades en extra kerfing utanpå det tunna originalet runt hela botten. Den nya bindningen gjordes som en replika av trälister i rosewood och björk i samma dimension som originalet.

Gav gitarren ett pyramidstall som passar bra, originalet var rektangulärt men med halvrunda “vingar” istället för pyramider. En dold hemlighet med pyramidstall är den djupa gropen mellan mittdelen och pyramiderna. Det gör stallet lättare och binder inte locket lika mycket som en solid träbit utan gropen mellan mitten och vingarna.

Greppbrädan fick 16″ radius, originalet var platt. Original greppbräda var insänkt i själva halsen vilket gör att ytan på huvudet och greppbrädan på ömse sidan av översadeln ligger på ungefär samma nivå. Översadeln är insänk och sticker bara upp några mm. Vanlig konstruktion på äldre parlor gitarrer. Anledningen till varför man gjorde så vet jag inte, men man får onekligen mer trä i övergången mellan greppbräda och huvud. En nackdel (kanske) är att strängarna ligger an mot huvudet på vägen mellan stolpe och översadel. Halsen hade en dove tail infästning.

Gitarren fick det vanliga i form av kolfiberstav i halsen, stallplatta i gran, nya ribbor, pluggar, segmenterat stallben, mässingsband, sidodottar, K&K mick, ett par varv spritlack och översadelintonering.

Den nya vita bottenbindningen i björk fick den rätta färgen med kaliumpermanganat. Det är ett sant nöje att använda den på björk och lönn! Man får direkt den gamla orangebruna oxiderade färgen som matchar det gamla virket 🙂

Tycker den låter mycket bra med hög volym. Strängade på med NH 0.12 som kan bytas till vanliga 0.11 strängar med ungefär samma strängdrag. Halsen är skön med sin runda C-form och smala greppbräda, bara 43 mm vid översadeln. Greppbrädan är mer triangulär än vanligt då det är 60 mm mellan yttre strängpinnarna vilket gör att man får gott om plats för högerhandens fingrar när man spelar. En trevlig parlor! Finns att provspela hos Östmans Musik i Örnsköldsvik.

Tensionmätning av strängar

Som de flesta vet använder jag low-tension Newtone Heritage strängar på GammelGura gitarrer. I början använde jag 0.11 set, men gick sen över till 0.12. Med NH 0.12 får man tjocka strängar med låg spänning/tension som dessutom låter mycket bra.

Jag har länge misstänkt att vanliga 0.11 strängar inte drar mycket mer än NH 0.12 som kan vara svåra att få tag på. Av nån anledning orkar inte strängtillverkare mäta upp spänningen på sina strängset och om de gör det får man inte veta vilken mensur som använts. För att verkligen få veta hur det är gjorde jag en testjigg med hjälp av stämskruvar och en rejäl “dragvåg” som klarar 100 kg. Använde lite skräpvirke som fanns i lokalen.

En skrotad stränghållare böjdes och fästes med en bult i ena änden av vågen, den andra sattes fast i plankan som är bas för hela jiggen. En gammal översadel och stämskruvar fästes på ett “huvud” och ett band fick bli “stallben”. Stallet kan flyttas till valfri mensur.

Strängarna monterades i jiggen och stämdes upp till den vanliga EADGbe. Jiggen kan användas för andra exotiska stämningar också. Att stämma upp tog en stund då ökad spänning i strängarna gjorde att vågen förlängdes och gav efter, men efter en stunds skruvande hittade jag jämvikten. Var mest nyfiken att jämföra NH 0.12 och NM (Masterclass) 0.11 strängarna. Som jag misstänkte hade de nästan samma tension, NH 0.12 drog 60 kg medan NM 0.11 drog 61,5 kg med 63 cm mensur. Man kan alltså utan att tveka ersätta NH 0.12 strängar med ett vanligt 0.11 set på en GammelGura!

Newtone redovisar tension bara för NH strängarna, för 0.12 set anger de 59,5 kg vilket stämmer bra med min mätning för 63 cm mensur.

Gjorde också ett test med olika mensur med NM 0.11 strängarna.

60 cm 55 kg
61 cm 57,5 kg
62 cm 60 kg
63 cm 61,5 kg
64 cm 64 kg
65 cm 65 kg

Man ser att längre mensur ger högre tension, i princip linjärt med ca 2 kg mer per cm längre mensur.

Om någon undrar varför plexiglaset på vågen är sönder så är förklaringen det första fästet mot plankan, en öppen krok som numera ser ut så här. Att gitarrerna håller är ett litet mirakel 🙂

En kul anekdot

Jag vibrererar alltid mina färdiga GammelGura i minst tre dygn med en akvariepump fastspänd på locket. Det öppnar upp gitarren och får den att låta bättre (eller snarare som den ska). Inte alla tror på att det fungerar, men själv vet jag att det är så. Man kan vibrera gitarren på andra sätt och få samma resultat. En anekdot jag hört är att en gitarr som hängde på en vägg i en studio under en inspelning med hög musik. Efter den sessionen lät den mycket bättre. Här är en till.

“Joni Mitchell is coming to my home town next month. Out of the three great lady folk singers of the early 1960’s, Joan, Joni and Judy, Joni Mitchell was by far the most interesting guitarist. Plus, she used many very interesting guitars and many more interesting tunings.

The first professional instrument she owned was acquired back in 1966 when she received a 1956 Martin D-28 from a Marine captain. The captain was in Vietnam when his tent was hit with shrapnel, injuring him.

The captain had two guitars inside his tent at the time. Joni claimed this Martin to be her best guitar ever. She wondered if the explosion did something to the modules in the wood, since the guitars sound was incredible.”

Kanoner kan nog funka det också!

Segmenterat stallben på en nylonsträngad gitarr

Testade ett segmenterat stallben och plugg på den nylonsträngade GammelGuran. Det som är en fördel med segmenterat stallben på en stålsträngad, bättre separation, dynamik och mjukare klang var ingen hit alls. Med ett solitt stallben blev klangen klarare, “tätare” och mer diskantrik.

Pluggarna som ger stabilitet till underlaget för strängkulan i pinnstallet (med en 4 mm glaspärla som stopp) ger inte lika stor effekt på volym och diskant som man får med stålsträngar. Nylonsträngarna är som gummiband och kraften längs med strängen kommer inte fram till strängkulan på samma sätt som hos en stålsträng. Antar att det ändå ger en del och är värt att sätta in, min testgitarr har bra volym.

Så, jag kan konstatera att segmenterat stallben i kombination med ett stabilt underlag för strängkulan inte ger bättre klang i en nylonsträngad gitarr. Det blev skillnad, men inte till det bättre!

GG143, den första nylonsträngade GammelGura’n

Gjorde ju ett klavertramp tidigare och byggde om en gitarr från “väntrummet” till stålsträngar när den skulle ha varit med nylonsträngar. Allt löste sig och ett nytt objekt valdes ut till ett nytt försök.

Det är en typisk Europeisk parlor från ca 1910 av lite större modell. Stallet var omlimmat, det fanns sprickor i lock och botten. Men annars i bra skick förutom guldfärg som sprayats på stall och strängpinnar 🙂 Gitarren plockades isär utan större problem, inga moderna lim eller lacker hade använts vid tidigare reparationer vilket alltid ger det bästa utgångsläget.

  • Total längd:  92 cm
  • Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 23,5 –  17 – 30,5 cm
  • Sida (halskloss, midja, ändkloss): 7,2 – 8,0 – 8,2  cm
  • Hals: Svag V-form
  • Översadel:  47 mm
  • 12:e band:  58 mm
  • Mensur:   62,5 cm
  • Lack: Sprit
  • Vikt: 1141 g

Greppbrädor i svartmålad lönn är coola och kan återanvändas (inget fel på klangen och den lätta vikten), men det är mer jobb att behålla den än att tillverka en ny. Man är för det mesta (alltid) tvungen att planslipa brädan och då försvinner den vackra patinan. Banden sitter nästan aldrig på rätt ställe och den relativt mjuka lönnen brukar ha rejäla spelgropar högst upp. Den här fick en ny i rosewood.

Ändå svårare är det att behålla svartmålade lönnstall, lönnen är för mjuk för att klara av ett infräst stallben. Vridningen på stallbenet från strängdraget gör att träet ger efter framför stallbenet och man får en glipa i det utfrästa spåret och ett lätt lutande stallben. Stallet bör göras i ett hårdare träslag. Den här fick ett matchande stall i rosewood.

Stämskruvarna på den här var vackra med knoppar i horn, men kunden ville ha nya och bättre fungerande stämskruvar. Ersattes med Stewmac Golden Age som är min standard.

Eftersom den här skulle få nylonsträngar fick lock och botten klenare ribbning än normalt och ingen extra lockribba bakom stallet. Botten tunnades ut medan locket hade bra tjocklek ca 3 mm. Botten fick en extra platt ribba.

Översadelintonering är inte lika nödvändig på en nylonsträngad gitarr och man får inte samma effekt av segmenterat stallben och pluggar. Nylonsträngarna är lite mer som gummiband och det är inte lika viktigt att änden på strängen är fast förankrad. Ingen översadelintonering på den här, men jag gjorde ändå pluggar och kommer att testa ett segmenterat stallben och se om det ger någon effekt utöver det solida stallben som syns på bilderna.

Svårigheten och det som skiljer mellan en nylon- och en stålsträngad gitarr är halsvinkeln. Halsvinkeln måste vara brantare på en nylonsträngad för att få upp strängarna till 3,5 mm (eller mer) istället för 2,5 mm vid 12:e bandet. Samtidigt som stallbenet ska ha en lagom höjd på ca 3-4 mm. Mätte och funderade och istället för att en linjal ovanpå banden ska smeka översidan på stallet som på en stålsträngad gitarr, träffade linjalen 2 mm under stallets yta i mitt första försök. Det visade sig resultera i ett stallben på 5 mm vilket var för högt. Halsen gav efter ca 0,5 mm vid stallbenet med strängarna uppspända på den här gitarren vilket inte underlättade. Fick sätta om halsen och sikta på 3,5 mm under stallets yta vilket blev bra. 3-3,5 mm under stallets yta är ett bra mellan tummen mått nästa gång jag ska limma en hals på en klassisk gitarr. Den branta vinkeln innebar också att greppbrädan fick bli tunnare i en kil ovanpå locket längst ned för att vara rak över banden.

Gav greppbrädan en minimal 20″ radius och flyttade över originaldottarna från den gamla brädan.

Med nylonsträngar och ett pinnstall är ett bra knep att köpa 4 mm glaspärlor med hål som finns i knep&knåp affärer som t.ex. Panduro och använda som strängkulor. Strängen sticks in i hålet i pärlan och en enkel knut (den första när man knyter ett skosnöre) knyts bakom pärlan som stopp, en dubbelknut bara på den tunnaste strängen. Brukar fästa strängens ände i skruvstycket för att kunna dra åt knuten hårt.

Som många av de här Europeiska parlor gitarrerna är den gamla spritlacken porös och väldigt känslig för stötar. Man får vara försiktig med den då den gamla lacken under den nya spritlacken kan krossas av en stöt och pulveriseras till ett vitt pulver. Finns inte så mycket man kan göra åt saken, det man inte vill är att rensa giarren från lack och ta bort den vackra patinan! Lade på några extra varv spritlack på locket av den anledningen.

Justerade in en stränghöjd på 3,4 mm 12:e tjocka e och 2,8 mm 12:e tunna e. Relativt lågt justerad, men stallbenet kan shimsas upp.

Har lite erfarenhet av nylonsträngade gitarrer, men tycker att den låter bra!

 

Omlockning av en Gibson

Är man gitarreparatör får man reparera gitarrer. Får ofta sidoprojekt i form av ombandning, justering etc. Ibland är det värre än så. Den här Gibson gitarren kom med ett utbytt lock i plywood… inte det man vill se! Tillverkade ett nytt lock i Svensk gran (fick locket av Per Marklund) och gjorde mitt första ljudhål + rosett. Annars ett moment jag aldrig stöter på med de gamla gitarrerna. Fick även hjälp av Per att cellulosaspraylacka locket i en vintage orange färg. Tillverkade ett stall, ribbade upp locket och limmade halsen på plats. Halsfoten var sprucken på två ställen, två rundstavar i björk borrades in i halsfoten över sprickorna och limmades med epoxylim. Nya stämskruvar. Bandade om, planslipade brädan samt justerade upp ny översadel och stallben i ben. Ett gäng vintage strängpinnar och ändplugg passade bra på gitarren.

Lite färdigbilder.

Roger & The Rockets, Ur askan

Förutom jobbet med gamla gitarrer har jag en lång historia av låtskrivande och sjungande. I pärmen finns säkert 200+ låtar av olika kvalitet. Bandet “Roger & The Rockets” där jag är låtskrivare och sångare (och kompgitarrist) har släppt en ny skiva som heter “Ur askan”. Låtar på svenska av skilda slag.

Går att lyssna på Spotify

GG141, George Bauer ca 1890

Efter ett avbrott i produktionen för att hjälpa Farre med sina gitarrer är det tillbaka till GammelGura batchen. Räknar med att få klar en i veckan, den första är redan klar och de övriga ska få botten och hals limmad.

En gitarr sticker ut i batchen, en George Bauer  från ca 1890. På sin tid ett väldigt fint och påkostat instrument. George byggde gitarrer i Philidelphia i USA mellan ca 1890-1910. Har haft förmånen att jobba med tre Bauer gitarrer och alla har varit välbyggda, lätta och med ett överflöd av vackert trä, bindningar och pärlemorinläggningar. Alla har också haft tunna ca 2,3-2,5 mm granlock med klen ribbning och lång mensur.  Allt tyder på att de tillverkades för sensträngar. Hantverket kan man inte klaga på, väldigt vackert formade stall och alla mått och tjocklekar utom kanske just locket är precis som de ska.

Gitarren såg ut att vara i mycket bra skick, men när jag inspekterade den närmare var inte så. Min gissning är att gitarren utsatts för hög värme och den inbyggda fjäderspänningen från sidorna hade i princip “sprängt” gitarren i alla fogar mellan lock/botten och sida. Någon hade gjort sitt bästa för att limma ihop lock och botten mot sida och dessutom lagt på ett tunt lager modern lack över hela gitarren. Ribbningen i denna var en klen ladder bracing

Ett stort mysterium var också att sidorna skarvats på med två ca 2 cm breda svartbetsade träbitar på ömse sidor om halsfoten. De extra skarvbitarna var inte gjorda med samma hantverksskicklighet som resten av gitarren. Även den andra änden av sidorna vid ändpluggen såg inte ut att passa ihop riktigt. Sprickor i skarvar hade fyllts ut med nån sort massa liknande plastic padding. Det visade sig att sidan var tillverkad av ett relativt tjockt trelagers plywood och inte solid BRW som botten. Plywood var inte helt okänt runt 1900, men inte vanligt och de övriga Bauer jag sett har haft solitt trä. Något liknande har jag aldrig stött på!

Missade att ta bilder på originalet, här är några bilder från arbetet på gitarren. Man kan tydligt se att sidan är i tre lager, antagligen mahogny mellan två BRW fanér. Ersatte den klumpiga svartbetsade träbiten med en ebenholtslist i skarven och en bit passande rosewood.

En möjlig förklaring är att sidan kommer från en annan gitarr som inte var riktigt lika stor och inte hade precis den rätta formen men som tvingades på plats och skarvades på. Vad som är sanningen lär vi aldrig få veta, det positiva är att plywoodsidorna matchar botten i BRW väldigt bra.

Kunden ville få den spelbar och låta så bra det går, vilket innebar att allt som ingår i en GammelGura gjordes. Ingen K&K mick och ingen gitarbandsknopp på halsfoten. Det är en lite större parlor med lång mensur. Den relativt höga vikten beror på den extra tjocka sidan.

  • Total längd:  95,5 cm
  • Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 23,2 –  19 – 32,7 cm
  • Sida (halskloss, midja, ändkloss): 8,8 – 9,4 – 9,1  cm
  • Hals: Svag V-form
  • Översadel:  47 mm
  • 12:e band:  53 mm
  • Mensur:   65 cm
  • Lack: Sprit
  • Vikt: 1442 g

Botten hade två stämplar, en vanlig George Bauer brännstämpel från tillverkningen men också en svag bläckstämpel. Såvitt jag kunde tyda den står det “F. A. Rankin / Music dealer Eugene ORE”. Gitarren ska ha funnits i privat ägo hos familjen Rankin enligt säljaren. Mest troligt satte de dit stämpeln för försäljning, men valde att behålla den. Hittade lite info på nätet: “Francis Albert Rankin
(14 April 1852 – 10 Apr 1925) F. A. Rankin had photography studio in Eugene, OR, from about 1874 until February of 1893 when he sold the business to Catterlin and Hicks. He was in the musical instrument business for the rest of his life.
” Tyder på att gitarren inte är äldre än 1893.

Säljaren av gitarren skriver: “I bought the Bauer in Portland, Oregon from a gentleman who might have been a descendant of Mr. Rankin. The gentleman told me that the guitar had been “in the family” as long as he could remember. I don’t know who, in the family, might have visited the indiscretions upon the guitar. The transaction took place in 2008.”.

Att få lös halsen var enkelt då den har samma infästning som en Levin parlor, ingen äkta dovetail. Det vackert arbetade stallet med krökt topp var i fin ebenholts, men för smalt för att få plats med ett intonerat och segmenterat stallben, så en replika tillverkades. Replikan blev nog det snyggaste stall jag gjort, så här kommer mina framtida pyarmidstall också att se ut 🙂

Greppbrädan var också i fin ebenholts, men väldigt tunn. Bara ca 3 mm tjockt vilket var en vanlig design innan man insåg att skarven mellan hals och lock behöver en tjockare och stabilare bräda ovanpå för att inte ge efter för strängdraget. Ville också ge brädan en lite större radius. Lösningen blev att limma en ungefär lika tjock shim under originalbrädan med varmt hudlim. Banden satt faktiskt nästan helt rätt, så jag slapp fylla i skårorna och skära om för banden. Slipningen av radius skedde mest längs kanterna och pärlemorbitarna i de intrikata inläggningarna var tillräckligt tjocka för att kunna planslipas.

Stämskruvarna ersattes med lite finare Golden Age stämskruvar från Stewmac. Med 12 metallbussningar för stolparna kändes de nästan lyxigt tight när jag var klar.

Tog alldeles för lite bilder på den svåraste delen av renoveringen. I vanliga fall plockar jag bara lös botten, men nu var jag tvungen att lossa både lock och botten från sidohalvorna. Även halsklossen måste lossas. När sidorna var fria sprätte de ut och ingenting passade längre ihop. För att få nån sorts ordning på det hela använde jag det nästan helt sprickfria locket som mall och började med att limma sidorna mot locket. Använde en jigg där jag kunde tvinga ihop sidan så den följde lockets form, i jiggen kunde jag tvinga sidan både inåt och utåt med tvingar. När locket var limmat mot sidan vände jag gitarrkroppen och limmade in kerfing runt om.

Nästa steg var att limma kerfingen för botten, fortfarande i samma jigg formad efter lockets form.

Det sista momentet var att limma halsklossen på plats.

Skarvbitarna på ömse sidorna av halsfoten limmades in. Skarvarna i andra änden av sidorna snyggades till med lister av ebenholts istället för trämassa.

För att få lös botten var jag tvungen att offra bindningen i rosewood och dekorlister i rosewood och lönn. Botten passade inte speciellt bra mot den nya formen från locket, men det gick bra att fräsa runtom och limma in både dekorlister och en yttre bindning i rosewood.

Nya ribbor limmades i lock och botten, här är bilder från bottenlimningen. Använde vikter för att se till att kroppen inte skulle bli vriden efter alla tidigare limningar. Både hals och bottenkloss förstärktes med en tunn platta i björkplywood.

Översadel i ben, stall och stallben tillverkades och monterades. Greppbrädan limmades, slipades plan och fick nya band. Den tunna moderna lacken slipades bort på både hals, sida och botten. Lockets lack ruggades upp med stålull. Därefter lackades hela gitarren med ett par varv spritlack, spritlack fäster bra på nästan vad som helst. Halsfickan fick en lönnplatta inlimmad i botten och en träskruv drogs in i halsfoten inifrån för att säkra upp den svaga halsinfästningen.

När jag strängade upp den med NH 0.12 kändes det inte bra med det tunna locket och den långa mensuren. Provade först med NH 0.11 vilket fungerar, men bestämde mig till slut att limma in en granpatch på mitten av locket, lika bred som strängarnas bredd mellan den första och andra ribban under ljudhålet, för att göra locket starkare. Det fungerade bra, om något hände med klangen så var det bara positivt. Den blev lite mer fokuserad och inte lika fladdrig och ihålig i tonen som det annars kan bli med ett tunt lock.

Så hur låter den? Antagligen är det den GammelGura som låter bäst hittils! Väldigt lik min egen Levin parlor i klangen, men det som skiljer och sticker ut är hur lättdriven den är. Det är nästan svårt att spela tyst på den, tonerna kastar sig ut ur gitarren bara man knäpper på strängarna 🙂 En väldigt fin belöning efter allt extra jobb!

Här finns en katalog med Bauer gitarrer.

Måste dela med mig lite av det köparen/ägaren från USA skriver om den!

“You have of course eclipsed all possible expectations and wildest wishes with your transformation of the Bauer from an ugly duckling to a gorgeous swan – and a swan that sounds like a symphony of richness, depth, and overtones. To say that I am thrilled with it does not start to convey my appreciation. It has instantly become my favorite guitar of all time – and I possess many, and have played many more, as you well know. It is the ne plus ultra, “holy grail” instrument that I have been searching for: for looks, sound, feel, and playability.

Besök i lokalen

Fick ett besök i fem dagar av Farre som hade sex instrument som behövde ses över. Två Bjärton och fyra levin, nästan alla av nyare sort från 1960 och 1970 tal. Undantaget var en “Robert Johnson” Levin från 1930-talet. Ingen gitarr med skårat huvud!

Om jag minns rätt blev det tre halsomsättningar, två och en halv ombandningar, omlimning av stall, konvertering av ett stall från runda ställbara “pluppar” till ett stallben, justering av dragstänger, översadlar och stallben i ben och justering av stränghöjd, rengöring och inoljning av stämskruvar och limmning av spricka. Lite lackfix också på ett par av gitarrerna.

Halsomsättningar är alltid en utmaning, men vi hade turen med oss. Den lilla Bjärton gitarren hade en riktig svajmast till hals, för att hitta rätt var vi tvungen att testa med uppspända strängar i omgångar. Första dygnet efter omsättning och uppsträngning rörde sig halsen och stränghöjden gick upp. Men när allt var klart och stabilt var stallbenet precis som det skulle. Även den andra stora Hagström/Bjärton gitarren var besvärlig att sätta om halsen på. Båda fick en kil under greppbrädan för att hålla hela brädan rak.

Den unika Levinen med original tags från när den såldes hade bultad hals. Den första jag träffat på. Hade en perfekt liten platt skruvmejsel för de fyrkantiga hålen i muttrarna. Det visade sig att halsomsättningen på den var väldigt enkel att jobba med när den limmade greppbrädan lossats från locket tack vara ett halsen kunde justeras i sidled i infästningen via inbyggt glapp i bultarna. Det var lätt att centrera strängarna, man behöver i princip bara hålla koll på halsvinkeln vid omsättningen. Omsättningen blev så perfekt att original stallben gick att använda som det var. En samlargitarr i originalskick, men också spelbar.

Lite kul att se skillnaden i hantverket mellan samtida Bjärton och Levin. Nog är det klasskillnad med Levin som klar etta.

Intensiva dagar och några hamburgermål senare, men med god hjälp av Farre hann vi tillsammans göra alla spelklara. Farre har lite jobb att känna av alla “nya” gitarrer. Vinnaren är enligt mig W32 Levinen från 1974 efter bytet till vanligt stallben och översadel i ben 🙂

GG142 Nr 32, Europeisk parlor

Inte alla GammelGura görs på gitarrer som kunden skickar in, några börjar med ett objekt från väntrummet. Den här hade nummer 32. Det handlar för det mesta om gitarrer jag köpte in under en period för några år sedan från tyska och amerikanska eBay. Men det kan också vara gitarrer som köpts in av mig på en vanlig svenska auktion eller av en kund som som besökt lokalen. Det har hänt att jag fått en gammal gitarr också! 🙂

Den här var speciell då botten och sida och även stallet inte är tillverkad av lönn eller björk som nästan alla gamla Europeiska parlor gitarrer, utan av ett fruktträd. Det kan vara päron, körsbär, plommonträ, äpple eller något annat liknande träslag. Stallet är i plommonträ, kanske botten och sida också.

Det är ett lätt bygge, antagligen från 1920-talet. Då fick parlor gitarrerna ofta rosewood i greppbrädan, en kurvig urfasning på änden av greppbrädan och utsirade stall. Väldigt harmonisk i sin form och en av de vackraste parlor gitarrer jag jobbat med.

  • Total längd:  91 cm
  • Lock:  23,5  – 16,5 – 30,5 cm
  • Sida:  7 – 7,5– 7,5 cm
  • Hals:  Mjuk C form
  • Översadel:  45 mm
  • 12:e band:  55 mm
  • Mensur:  62 cm
  • Lack:  Sprit
  • Vikt:  1058 gram

Greppbrädan i BRW var tunn, för att kunna ge den en lätt 20″ radius och tillräcklig styrka vid övergången mellan hals och kropp fick den en inlimmad shim i rosewood för att göra brädan tjockare.

Det vackra snidade stallet var nedhyvlad och alldeles för lågt. Lösningen blev att fräsa ned mittpartiet till bara ett par mm tjocklek och limma på en större bit i samma plommonträ. Att göra en replika på de mycket vackert snidade krusidullerna kändes lite utöver min förmåga och jag har knappast de vassa stämjärnen man behöver! Resultatet blev väldigt bra tycker jag.

Snyggt hantverkt på hela gitarren och väl dimensionerat trä. Både botten och lock var kantade med rosewood lister. För att få lös botten var jag tvungen att offra listen och senare ersätta den med en ny.

Inte mycket sprickor på gitarren förutom mittlisten i botten som behövde limmas igen och några i sidan. Det kan vara klurigt att upptäcka täta hårfina sprickor på mörkt trä som på den här. Missade en hårfin spricka i sidan, men det gick bra att limma igen den även med botten på.

Ribbningen i locket var väldigt originell, en ladder bracing med en längsgående ribba på bassidan. Trodde inte på den idén och gjorde som jag brukar, kanske gick man miste om nåt? Inte bra för hållbarheten i all fall.

Gitarren fick alla delar som ingår i en GammelGura. Har märkt att väldigt lätta byggen och speciellt de med kort mensur behöver udda intonering av översadeln. E, A och D strängarna varierade mer än vanligt, nästan 5 mm mellan ytterligheterna. Ännu ett bevis på att översadelintonering måste göras individuellt för varje gitarr för bästa resultat.

Stämskruvarna fick 12 bussningar för stolparna. Har utvecklat tekniken och borrar numera ur hålen med 7.1 mm borr för att få presspassning på bussningarna. En modifierad Stewmac borrjigg är ett måste för att få hålen raka och på rätt ställe. Använder fisklim som lim då den fäster bra både mot trä och metall. Det är viktigt att bussningarna rengörs med sprit från olja och smuts, annars fäster limmet dåligt. Fisklim fyller också ut bättre och är kladdigare än vanligt varmt hudlim. Stolparna sitter tight med bara nån tiondels mm spelrum. Känns lite lyxigt och kanske bidrar den hårda metallytan till bättre “tjong” i strängarna på samma sätt som pluggarna i andra änden.

Då det var ett lätt bygge tordes jag inte använda NH 0.12 strängar utan satte på 0.11 strängar. Man tappar lite kraft och volym, men vinner att gitarren kommer att hålla. Tidigare använde jag 0.11 strängar som standard, men gick över till 0.12 för att få mer volym. Med pluggar på senare GammelGura ökade volymen och det är inte lika nödvändigt med 0.12, kommer att välja 0.11 oftare framöver. Tunnare strängar är också mjukare och lättare att spela på.

Låg stränghöjd var ett önskemål, den här har ett par tiondelar lägre stränghöjd än de 2.5/1,5 mm på E/e strängarna jag vanligen använder. Spelar ändå utan att skramla 🙂 Höjden på stallbenet blev precis om jag ville, det är en sak som jag blivit allt bättre på med tiden. Är mer noga och har mer erfarenhet, det finns inget surare än att behöva sätta om en nylimmad hals!

Som alla lätta byggen är den livlig och responsiv. Borde passa kunden som mest spelar fingerspel. Man får alltid lite mer problem med resonanstoner och vargtoner på en lätt gitarr, men den här klarade sig bra tycker jag. Fick fila några gånger extra på stallben och översadel för att få en ren citar-fri ton från strängarna (för bred anliggningsyta), tunna strängar med lägre tension är känsligare. Kan inte klaga på varken volym eller klang, halsen är bekväm och varken för tunn eller tjock. En mycket trevlig liten soffgitarr!