GG148, Europeisk ca 1915

Den mest udda parlor gitarren i pågående batch är klar, en Europeisk gitarr från väntrummet och ca 1915. Det ovanliga med den är till att börja med halsen som inte är i lönn utan mest troligt i spansk ceder. Halsen är både smal och tunn, nästan som en elgitarrhals. Mensuren ovanligt kort, 60 cm. Botten hade en extrem radius och originalribborna inuti var av monsterstorlek, de största och fetaste ribbor jag sett! Som krydda på moset hade ändpluggen ersatts med en förvuxen “fingerborg” fastlimmad och fylld med något som liknar plastic padding.

Jag misstänker att den här gitarren senare byggts om av någon med egna och inte så bra idéer. Halsen i spansk ceder är däremot original. Botten är antagligen utbytt och definitivt ribborna 🙂

Den här var tänkt till en kund, men eftersom halsen var ovanligt smal och kunden mest spelar fingerspel kom vi överens om att börja om på en annan gitarr med bredare greppbräda. Den smala halsen gör den däremot väldigt lättspelad med plektrum. Nu hänger den till försäljning hos Östmans Musik i Örnsköldsvik för den som vill testa den. Om någon som läser det här är sugen på att köpa en färdig GG till Jul är det bara att höra av sig till mig.

Här är lite bilder på överraskning jag fick när jag öppnade gitarren. Locket var tapetserat med hudlim och ribborna enorma. Fanns också små förstärkningar av kerfingen mot botten.

Stämskruvarna var inte i bästa skick, så de gamla hålen pluggades och nya hål borrades för Golden Age stämskruvar med modernt avstånd mellan stolparna. Använder tejp för att markera mitten för mittstolpen, hålen borras med Stewmac’s fina (och dyra) jigg för skårat huvud. När gitarren väl lackats på borras hålen ut lite extra (7.1 mm borr) och 12 enkla metallbussningar limmas in med fisklim. Lite överkurs, men praktiskt då strängen inte kan klämma in sig mellan stolpe och trä och stolpen inte nöter på träet. Strängen svarar också lite bättre när strängen knäpps med en hård yta mot stolpen. Blir kanske en aning högre volym och bättre attack.

Halsen fick en kolfiberstav och lock och botten nya ribbor. Halsfoten hade spruckit och limmats ihop sisådär, limmade in en 8 mm björkstav genom halsfoten tvärs sprickan med epoxylim. Några sprickor i locket fylldes i med granstickor. Nytt för den här batchen är en tunn granplatta mellan de två nedre ribborna under ljudhålet. Min erfarenhet är att tunn gran limmat med hudlim inte påverkar ljudet negativt om den är limmad med ådringen i samma riktning som locket, snarare tvärtom. Jag ville förstärka mitten av locket för att hålla bättre för strängdraget, det kan annars bli en tendens till grop i locket mellan de två ribborna. Plattan är tunn, ca 1,5 mm på mitten och uttunnad till ingenting i kanterna på ömse sidor. Man vill aldrig ha en tjock kant längs med en fiber i locket, där kan det lätt bildas en spricka. På bilden limmas förstärkningar i hårdträ runt stränghålen i stallplattan i gran.

En K&K monterades innan botten limmades tillbaka. Notera “hänget” på den längsta bottenribban. Första gången jag gjort en sån ribba med dubbla kurvor 🙂

Försökte återanvända originalbrädan men när allt var på plats insåg jag att mensuren för banden inte stämde med stallets placering. Fick göra om både halsomsättning och greppbräda med en något kortare mensur än originalet, 59,8 mm istället för 60 cm. Där försvann några arbetsdagar i onödan. Till min förvåning hade hudlimmet inte fäst ordentligt mot halsen, drog mig till minnes att originalbrädan också var lätt att lossa. Tydligen är träet i halsen svårlimmat. Använde det lite klibbigare fisklimmet för den nya brädan i Madagaskar rosewood och den verkar sitta bra. En spricka i huvudet hade också limmats med varmt hudlim, även den sprack upp när jag drog dit en skruv till stämskruvarna. Använde superlim i sprickan som gjorde vad den skulle.

Tillverkade ett nytt mustaschstall i Madagaskar rosewood och översadelintonerade i vanlig ordning. Ett par avkapade toppar på gamla strängpinnar kompletterade mustaschens spetsar. Börjar få snits på att tillverka segmenterade stallben numera, ser bättre ut än nånsin!

Använde två björkpluggar för E och A strängarna och ändved av gran för G, b och e strängarna. För att få lite jämnare volym använde jag en plugg i ändved av fura för D strängen, fura är hårdare än gran men inte lika hård som björk. Så kommer jag göra i fortsättningen för att få en jämnare volymfördelning mellan strängarna.

Är nöjd med hur den blev. Den känns stabil och låter och intonerar bra. Botten är väldigt styv och ljuder inte med utan agerar bara bollplank för ljudet från locket. Botten är i plywood, ännu ett tecken på att den är utbytt. Kanske ökar projektionen och volymen riktas mer framåt med den kurvade botten jämfört med en “vanlig” parlor med mjukare och plattare botten. Skillnaden i ljud är nog ganska marginell, men kanske hörs skillnaden för någon som står framför och lyssnar och inte spelar.

Hänger som sagt hos Östmans Musik i Örnsköldsvik fram till dess den blir såld. Locket hade en ovanligt djuporange färg och halsen i spansk ceder klarlackades utan färg i lacken, det man ser är färgen på själva träet. Den korta mensuren, den smala greppbrädan och smäckra halsen gör den lättspelad – i alla fall med plektrum.

Heidi Talbot

En GammelGura in action. Heidi Tallbot fick köpa en GG till nedsatt pris för nåt år sedan, en fin Levin parlor. Används flitigt på scenen, nu senast tillsammans med Roger Tallroth på deras nysläppta skiva “a light in the dark“. Tackar speciellt för lånet av live bilder och omnämnadet som en av instrumentmakarna för instrumenten som användes på skivan! 🙂

K&K mick på ett flytande stall

Att montera en K&K mick på ett flytande stall är inte så lätt. Limmar man in tre givare under stallet som man gör med ett fast stall får man för mycket bas och reverb i ljudet. Har testat olika sätt, men det här är det som fungerar bäst om man får plats med en givare på sidan av det flytande stallet. Givaren som fällts in under benet på bassidan ligger an mot locket och tar upp bas, reverb och det naturliga ljudet från locket medan givaren på diskantsidan tar upp strängljud och diskant och nästan ingen bas. Båda givarna limmas med superlim. Blandningen av de två ljuden låter bra.

Valde att göra ett nytt hål för telejacket på den här bouzoukin.

Det krävs att man borrar två hål genom locket under stränghållaren och att alla givare löds loss från telejacket. Bara två givare löds tillbaka. Pillrigt värre! Sladdarna kommer förstås att synas också.

Nytt i verkstan

Har köpt in några bra grejor. Två hyvlar, miniraspar och en tillförlitlig fuktighetsmätare.

Den stora hyveln är STOR, en vintage Stanly no:6. Ska användas för att hyvla ribbor och plana mittfogen på lock och bottnar. Bladet är nytt inköpt från Rubanks Verktyg AB och är tjockare än originalet. Den mindre är en minihyvel som man använder handflatan, även den från Rubanks Verktyg AB. Ett tandat blad köptes in från Lee Valley Tools i USA. Den ska användas för att tunna lock inifrån limmade mot en sarg.

De små rasparna används för att skulptera lera, min tanke är att använda en av dom för att rensa lock genom ljudhålet då en ribba ska bytas ut. Brukar alltid bli några rester kvar av den gamla ribban som brukar vara besvärligt att bli av med! Inköpt från Creativ Company. De har också små behändiga plastburkar med lock som jag köpt in tidigare.

Har länge velat ha en fuktighetsmätare man kan lita på, den här är kalibrerad och ska vara +-2%. Det visade sig att de billiga analoga mätare jag kalibrerat enligt saltmetoden inte var direkt linjära, kalibreringen skedde vid 70% fuktighet och alla visade 6-7% fuktigare än verkligheten vid 40% luftfuktighet. Bra också med temperaturmätaren. Köptes från ELFA.

Är alltid på jakt efter prylar som underlättar arbetet. Ibland fungerar den som det ska, ibland hamnar den i en låda 🙂

Snillet spekulerar om gitarrens ton

Har ju under några år hittat på egna lösningar och varit snabb att både sprida ordet och göra reklam för dom. Innan jag fått tillräcklig erfarenhet och hunnit förstå vad som händer. Ett stort steg på vägen var en ovanligt dyr bok som heter “Classical guitar design” av Guiseppe Cuzzucoli och Mario Garrone. Det var både en en utmaning och en uppenbarelse att plöja igenom texten som inte var den lättaste läsningen! Tänkte göra en liten sammanfattning av boken och de speciella metoder som jag börjat använda i mina GammelGura.

En akustisk gitarr är ett extremt komplext system. Men allt börjar med strängarna. Slår man an ett ackord på en gitarr laddar man upp strängarna med all den kraft och alla frekvenser som sedan driver gitarren och som omvandlas till det ljud man hör. Man kan kalla det här paketet av energi och frekvenser för ett “frekvensrecept”. I gitarren kommer inget att adderas till “frekvensreceptet”, bara dras ifrån, dämpas eller omfördelas. Vid varje övergång mellan olika material filtreras receptet, några frekvenser släpps igenom med liten energiförlust, andra studsar tillbaka som en boll mot en vägg. De första filtren som strängarna stöter på är översadeln och stallbenet. På andra sidan filtret fortsätter ett nytt frekvensrecept på väg till nästa filter där kraften minskat och vissa frekvenser dämpats eller omfördelats. Här stannar jag till och konstaterar att om man vill förändra tonen på sin gitarr får man den största effekten i valet av strängar och material i översadel och stallben.

Mitt segmenterade stallben med gran emellan stolpar av ben ger bättre strängseparation mellan strängarna i ett ackord då de enskilda strängarna får röra sig mer fritt än på ett solitt stallben som kopplar ihop strängarna hårdare. Men mina experiment visade också att tonen förändrades om man hade gran eller ceder mellan stolparna. Det viktiga första filtret i stallbenet för strängarnas frekvensrecept är annorlunda beroende på det träslag som fyller ut mellan benstolparna. Ceder ger gitarren en mörkare ton än granen och dämpar mer diskanter. Efter att ha testat och lyssnat på ceder och gran fastnade jag för gran i stallbenet. Visserligen lät det bra med ceder, men jag tyckte att någonting fattades. Med gran fick jag tvärtom mer av gitarrens naturliga sound, “extra allt”. Nu förstår jag att filtret med ceder förändrar frekvensreceptet på ett sätt som inte passar ihop med granlockets filter. Stallbenet med gran filtrerar frekvensreceptet på samma sätt som granlocket, samma frekvenser släpps igenom eller omfördelas på samma sätt. Ljudet av gran förstärks. Samma sak med min stallplatta i gran som även den ger mer av granens naturliga ton, filtreringen av frekvensreceptet av en stallplatta i lönn är inte i fas med med granens filtrering.

Stallbenet är bara första filtret, sen har vi övergången till stallet, till locket, till stallplattan och sen ut i hela gitarren med många fler filtreringar. En sorts seriekoppling. Strängens ursprungliga frekvensrecept förändras vid varje övergång och det som försvinner påverkar inte delarna efter filtret. För att renodla tonen i en gitarr ska man alltså sträva efter att ha samma material i så många övergångar man kan. I en gitarr med cederlock skulle jag använda ceder mellan strängstolparna och en stallplatta i ceder. Man inser också att fogarna och inpassningen mellan gitarrens delar är viktiga. Bra passning och en tät och tunn limfog ger filter som påverkar frekvensreceptet mindre än en glapp fog fylld med tjockt och segt lim. Varmt hudlim är att rekommendera, finns inget lim som kan ge en så stark och tät limfog mellan två träbitar.

Så långt boken. Det man kan ta med sig är att man aldrig ökar på diskant eller bas med olika material, utan istället tar bort bas och lämnar kvar diskant eller tvärtom. Trä av olika slag har dock en inbyggd egenskap som påverkar tonen, inre dämpning. Det är ett mått på hur mycket energi som omvandlas till värme inuti själva träet när vibrationer med olika frekvenser passerar. Rosewood har t.ex. lägre inre dämpning än ebenholts vilket gör att rosewood ringer vackrare när man tappar på träet.

Ett fenomen som inte pratas om i boken eller bland gitarrnördar i allmänhet är vikten av att se till att strängarnas båda ändar är fast monterade och inte ger efter när en sträng slås an. Duckar strängen vid anslaget minskar både volymen och frekvensreceptet tappar diskanter. Strängen ena ände är alltid väldigt fast monterad vid stämskruven i stolpen i metall. Jag använder inom parentes numera metallbussningar på alla strängstolpar i ett skårat huvud. Normalt är de bara inborrade i huvudets relativt mjuka trä, med metall mot metall blir kontaktytan och infästningen hårdare och borde göra att  strängen svarar bättre på den första transienten. Vinsten finns men är nog minimal.

I andra änden vilar strängen och strängkulan däremot på ett mjukare underlag. I mitt fall till att börja med på en knapp av hårt trä för att hålla för nötningen av strängkulan, men sedan på 6-7 mm mjuk gran i stallplatta och lock under ett hårt stallben i ben och stallet i ett hårt träslag. Tyckte att gitarren blev för snäll och saknade attack. Den mjuka granen är akilleshälen och agerar som en fjäder som dämpar transienten när strängen knäpps. Lösningen blev det jag kallar för “turbopluggar”, en träplugg mellan strängkulan och stallets undersida som ersätter den mjuka granen med hårdare trä. Strängar som har fast montering i båda ändar svarar bättre på transienten när strängen knäpps med högre volym och större tydlighet från den extra diskanten.

Alla vet att en gitarr med flytande stall låter både högt och vasst. Orsaken till det är inte det flytande stallet utan den fasta infästningen av strängkulan i den stabila stränghållaren i metall. Problemet och orsaken till att tonen inte är vacker i en sån gitarr är att de tunnaste strängarna får för mycket diskant och volym. När jag experimenterade med pluggar testade jag utan pluggar, bara pluggar i björk och bara pluggar i ändträ av gran i en och samma gitarr. Utan pluggar var gitarren väl snäll men hade en mjuk och vacker ton. Med björk blev volymen hög och attacken väldigt aggressivt, diskantsträngarna skar i mina känsliga öron och tonen blev snudd på ful. Med pluggar i ändträ av gran, som är ca 4 gånger hårdare än gran i andra riktningar, ökade volymen lagom mycket, attacken blev lagom aggressiv men behöll samma vackra ton som utan pluggar. Skillnaden mellan de tre fallen var väldigt stor! Senare har jag insett att extra mycket diskant på bassträngarna bara är bra och ger de strängarna en härlig pianoklang och bättre definition, speciellt den tjock E strängen. Numera använder jag pluggar i björk för de tre bassträngarna och ändträ i gran på de tre tunnaste.

Kan tillägga att effekten av mjuk eller hård stränginfästningen är mycket större för stålsträngar än för nylonsträngar. Nylonsträngarna tappar det mesta av den transienta kraften i ändarna av strängen då strängen töjer sig hela vägen till strängkulan/stämskruvstolpen lite som ett gummiband.

Har du läst så här långt vet du vad som rör sig i mitt huvud just nu när jag tänker på nya sätt att förbättra tonen i mina GammelGura gitarrer. Har ett stall gjort nästan enbart av gran som jag inte testat än. Kanske borde göra det…

Bo Wretling

Vid sidan av GammelGura batchen håller jag igång en reparation eller två vid sidan av. Fick in en Bo Wretling gitarr från 1948 i bedrövligt skick. Locket var rejält kraschat och gitarren ospelbar. Tillverkad 1947 i Umeå och med det väldigt fula skovelhuvudet som fanns på tidiga gitarrerna innan han flyttade till Stockholm 1949. Tog inga bilder varken före eller efter reparationen på hela gitarren, men lånar en bild från nätet på ett liknande exemplar.

Alla hans gitarrer är extremt lätt byggda, inte så konstigt då han hatade stålsträngade gitarrer! Hälften av alla existerande Bo Wretling gitarrer har dragits sönder av stålsträngar. Av den andra hälften som bara varit strängade med nylonsträngar har hälften också gått sönder… mellan tummen och pekfingret. Det är alltså svårt att hitta en hel Bo Wretling och gör man det ska den strängas med low tension nylonsträngar.

Har alltid haft dubbla känslor om de här gitarrerna. De är för lätt byggda, klent ribbade och för breda i locket (ca 40 cm). Skovelhuvudet var extremt fult, på senare gitarrer användes ett mera normalt utseende på huvudet. Byggaren litade inte på limmet utan använde skruvar till stallet som är rätt meningslöst. I den här fanns det också små klackar i gran limmade mot sidorna och förvånande nog mot bottenribborna. Jag tror att lacken, i alla fall på den här, inte är en lack utan bivax som är väldigt känslig för vatten och värme och som känns lite smått kladdig att ta på. Även greppbrädan vaxades in. Men det finns också hantverksskicklighet och en känsla för trä i gitarrerna. Han var möbelsnickare i grunden och det förklarar nog både det positiva och det negativa.

Wretling lärde upp två duktiga byggare i Umeå innan han flyttade till Stockholm, Henning Granström och Thure Sundquist, som senare producerade många enkla men bra skolgitarrer tillsammans och var för sig. Wretling är antagligen uppfinnaren av halsförstärkning med bågfilsblad. Troligtvis lärde Granström och Sundqvist av honom, de använde också samma alldeles för klena ändkloss som i Wretling gitarrerna. En annan kuriosa är att Wretling byggde kistan för Evert Taube 1976.

Nåväl. Gick i närkontakt med gitarren och började med att öppna upp botten. Wretling hade en ovana att sanda lock och botten lite avrundad ovanifrån längs kanten, botten som var 3 mm tjock i övrigt var bara ca 1 mm på tunnaste stället längs kanten. Fick vara väldigt försiktig när jag sprättade lös botten.

Blev väldigt förvånad av vad som fanns inuti. Mellan alla fan-brace hade ett 0.6 mm lönnfanér limmats in! Efter att ha rensat locket från all fanér var det lätt att förstå varför. Locket var bara 1-1,5 mm tjockt på tunnaste stället och under 1.8 mm på hela locket runt stallet. Det var uppenbart att en misslyckad tunning av locket “räddades” med de pålimmade lönfanér lappar. Jag vill inte tala illa om någon som inte kan försvara sig, men jag skulle inte ha haft samvete att göra ett sånt fuskjobb. Det var kanske andra tider efter kriget och nöden hade ingen lag. Kan bara konstatera att det superklena locket inte hållit trots reparationen. En av ribborna hade också spruckit.

Eftersom kunden ville ha stålsträngar rensades locket på allt och nya starkare ladder brace ribbor limmades in. Men först limmades en stor 1 mm tjock granpatch in under hela locket på undersidan av ljudhålet för att stärka upp locket. Med botten limmad och stallet omlimmat var nästa steg att sätta om halsen, nylonsträngar har högre stränghöjd och halsvinkeln måste ändras. Stallet var också väldigt högt, men det gick att ta ned den till normal höjd och fräsa om skåran för ett nytt vinklat stallben i ben.

När halsen skulle av såg jag att den hade en smal central dovetail med raka kanter. Det innebar att halsen inte lossnade från kroppen innan hela halsfoten dragits upp. Inte en bra konstruktion och jobbig när man ska sätta om en hals. Jag har sett samma raka och smala “dovetail” på gamla svenska Gerdin gitarrer, kanske finns ett samband. Halsfoten bestod av två limmade träbitar, värmningen vid halsborttagningen gjorde att den limfogen lossnade och jag fick limma om halsfoten med hudlim. Borrade in en rundstav i björk också tvärs fogen.

Banden var av billig och mjuk mässing med platt topp, så det blev nya och bättre mässingsband. En udda detalj var att stämskruvarna var lösa och av den typ med stolpar med midja runt hålet som annars sitter på platta huvuden. De var fint inpassade så att toppen på stolpen precis fick stöd av träet på andra sidan skåran. Halsen var stabil och rak, antagligen med bågfilblad infällda under greppbrädan!

Lackade över bivaxet med ett par varv spritlack och rensade greppbrädan i rosewood från vax.

Fick ihop den till slut och strängade upp med Newtone Heritage 0.11 strängar som drar som ett vanligt 0.10 set. På det hela taget en riktigt bra gitarr efter allt fix, men Bo skulle definitivt inte gillat konverteringen till stålsträngar 😉

GG145, Levin 1923

Den första färdiga GammelGura’n i pågående batch blev en Levin parlor från 1923. En ådermålad billig modell med triangulärt stall i svartmålad lönn och valnötsbräda. Tidiga Levin parlor gitarrer har smäckra lätt V-formade halsar i al, antagligen tillverkade för sensträngar. Såna halsar blir bananformade om man inte förstärker med en kolfiberstav med stålsträngar. Senare parlor gitarrer som den här har betydligt kraftigare halsar i björk. Får jag välja gillar jag alhalsarna bättre, de är lättare och bättre formade och håller bra med en kolfiberstav. Just denna hade dessutom en extra klumpig och rund “basebollhals”, inte särskilt bekväm att hålla i. Botten och lock var båda rejält tjocka, nära 4 mm. Det positiva med det är att locket inte hade några sprickor (förutom en spricka vid kanten av greppbrädan ovanför ljudhålet), det negativa att man aldrig kan få en bra ton med så tjocka dimensioner, den har alltid låtit sträng och inte mycket annat.

Nåväl, inte den bästa gitarren i original men alla felen kan korrigeras! Halsen tunnades ned på sidorna till en svag V eller C form, lock och botten tunnades till ca 2,8-3 mm. Ett Levin replika pyramidstall nytillverkades i Madagaskar rosewood, även greppbrädan nytillverkades av samma trä. De trötta stämskruvarna ersattes med Golden Age stämskruvar från Stewmac.

Halsen fick en kolfiberstav under greppbrädan som vanligt, även om halsen antagligen håller för stålsträngar utan. Hade lite problem med halsinfästningen och blev tvungen att limma om den en gång till. Det positiva var att jag insett att halsen var obekvämt tjock efter första limningen och jag passade på att tunna ned den inför den andra limningen som lyckades bättre. Tar lärdom av  misstaget och använder nu en lång järnbalk som får vila på banden på greppbrädan och ett 0,5 mm tjockt bladmått på stallet för att få rätt halsvinkel vid limningen. Levins infästning utan dovetail är problematisk och man får räkna med att den rör sig när man strängar på, även med en platta av hård björk infräst och limmad i botten av halsfickan. Vi får se om jag lyckas bättre med de övriga Levinarna i batchen. Hoppas!

Botten var rejält krympt och fick en mittsticka i rosewood. Det segmenterade stallbenet blev tunnare än vanligt, bara 3,5 mm då intonationspunkterna nästan låg på en linje.

När väl halsen var på plats gick resten av jobbet som på räls. Nya ribbor runtom. Strängade på med Newtone Heritage 0.12 som vanligt (motsvarar strängdraget från ett vanligt 0.11 set). Den låter bra med hög volym, bra sustain och den fina strängseparation och intonering som jag numera är van vid tack vare stallplattan i gran, översadelintoneringen, det segmenterade stallbenet och “turbopluggarna”. Passar bra i Gator 3/4 caset.

Såldes till en studio här i Örnsköldsvik. Kommer att få veta hur den fungerar vid inspelningar 🙂

Pågående batch GG146-GG153

Första gitarren i batchen är klar. Alla övriga GG i pågående batch har fått en kolfiberstav i halsen, lock och botten tunnade, blivit lagade och fått nya ribbor (ännu inte slutligt formade) i lock och botten. I det här läget tar jag en i taget och gör den helt klar. Greppbräda och stall tillverkas eller fixas till, eventuell K&K mick monteras, botten och hals limmas på plats, eventuell ny mekanik monteras, greppbrädan bandas på, gitarren mäts upp för översadelintonering och översadel, stallben monteras och justeras in. Ett varv eller två spritlack läggs på och gitarren vibreras in och slutligen får greppbrädan sidodottar och en etikett samt en gitarrbandsknopp på halsfoten.

Nytt i den här batchen är en extra lockförstärkning i form av en 1 mm tjock granplatta mellan de två ribborna nedanför ljudhålet. Finns en risk att locket ger efter och sjunker in av strängdraget framför stallet. Har lagt in en sån platta tidigare på tunna lock och har inte hört att tonen försämras, den första färdig gitarren med den nya förstärkningen låter bra den också!

Några bilder på läget.

GG146 Levin tenor 94282 1935, Kenneth S

En väldigt speciell tenorgitarr med stallet extremt högt upp på locket och flytande stall. Stallet ligger ungefär vid den första tvärlisten under ljudhålet. Kom fram till att en ribbning liknande Taylors V-frame borde fungera bra 🙂 Ribborna kommer att tunnas ut rejält, det blir inte mycket kraft från de fyra strängarna.

GG147 Parlor 22461 1913, Kenneth S

En av många Levin i batchen, samtliga har en aning för tjockt material i både lock och botten, Levin ville att det skulle hålla. Alla Levin (utom tenoren) har också en halsinfästning utan dove tail, en platta i hårdare björk har limmats in längst in i halsfickan för att stabilisera halsen. Botten var klumpigt omlackad i svart, så det får bli en ny lack på den. Botten fick en mittlist i rosewood då den hade krympt mer än vad som kan korrigeras genom att böja in sidan i midjan.

GG148 Nr 26, Hans K

Den här är nästa som ska bli klar i batchen, har hunnit forma ribborna på den. Finns mycket att säga om den här. Syntes inte innan jag plockade isär den, men den har fått en rejäl och fantasifull konvertering tidigare. Groteskt tjocka ribbor hade limmats in i lock och botten 🙂 Botten hade getts en krökning som jag aldrig sett förut på en liten parlor, men det positiva är att botten nu fått sin form och de nya ribborna kommer att hålla formen utan problem. Ändknoppen var också rätt fantastisk, en ihålig mässingsform/knapp med stor diameter fylld med nåt som liknar plastic padding var limmad ovanpå sidan. Skönt att bli av med den! Ska bli kul att lyssna på hur den låter med sin krökta botten.

GG149 Klangola 180043 1946

En GG som ännu inte har en köpare, men är vikt för Calle i Östervåla där den kommer att säljas till en hugad spekulant. Större än en vanlig Levin parlor med vacker flammig björk i botten och sida.

GG150 Levin 5627 1906, Fredrik B

Den mest ovanliga Levin parlor gitarren i batchen. Vackra inläggningar i locket och finaste flammig björk i botten och sida.

GG151 Supertone 1929, David G

Min amerikanska kund skickade in en Supertone med “aerobridge”, ofta kallad “Charles Lindbergh stall” för GG konvertering. Koa trä i botten och sida. Behövde extra mycket limmade och lappande!

GG152 Europeisk parlor ca 1910

En GG som ännu inte har en köpare, men är vikt för Östmans Musik i örnsköldsvik där den kommer att säljas till en hugad spekulant. En tidig renovering av mig som får en ny och bättre renovering!

GG153 Levin 95541 1935

En ovanlig Levin modell med ovalt ljudhål. Ljudhålet var extremt litet  och har förstorats. Ett inbyte för en Coles parlor från USA.

Översadelintonering på moderna gitarrer

Förutom att jobba med gamla parlor gitarrer finns det en sak till jag gör som borde intressera fler. Översadelintonering på moderna akustiska eller elgitarrer. Intoneringen innebär att gitarren mäts upp, greppbrädan kortas ca 1 mm vid översadeln och en ny intonerad översadel i ben tillverkas. På en akustisk gitarr kan det också innebära att stallbensdiket fylls i och ett nytt sadeldike fräses upp på det rätta stället. På en akustisk monteras även ett nytt intonerat stallben i ben. Stallbenet brukar typiskt behöva vara 3,5-4 mm tjockt för att nå fram till alla intoneringspunkter. På en elgitarr är stallet ställbart och behöver inget extra arbete.

Efter en översadelintonering kommer den övre delen av greppbrädan att stämma mycket bättre. Två ställen att intonera ger möjligheten att få bra intonering på två ställen på greppbrädan, min standard är 3:e och 12:e bandet, men man kan välja andra ställen om man vill. Intoneringen skiljer mellan olika stämningar och strängtjocklekar samt stränghöjden vid 1:a och 12:e bandet samt halsen relief. Höjden vid 1:a bandet görs så lågt som möjligt och reliefen justeras till ca 0.10-01.5 mm på mitten av brädan om det finns dragstång. Stränghöjden mellan band och undersidan av strängen vid 12:e bandet beror på spelstil, bra om man vet vilken stränghöjd man vill ha eller kan mäta upp den med bladmått på en gitarr man trivs med!

Spunna strängar får aldrig exakt samma intonering även om skillnaden för de mesta är liten på bra strängar. Ospunna strängar brukar alltid ha samma intonering. På en elgitarr kan man intonera stallet vid 12:e bandet som vanligt och korrigera skillnad i intonering för nya strängar. På en akustisk kommer intoneringen att bli en aning sämre med nya strängar, men alltid mycket bättre än med bara den vanliga 12:e band intoneringen. Jag dubbelkollar alltid intoneringen för spunna strängar vid uppmätningen eftersom det händer att en spunnen sträng kan vara feltillverkad.

Perfekt intonering är omöjlig att nå fram till på ett stränginstrument med fasta band, men den blir garanterat väldigt mycket bättre med en korrekt översadelintonering. Jag tar 2500 kr för ett sånt jobb på en elgitarr, på en akustisk kan det bli upp till en tusenlapp dyrare beroende på om stallbenet måste fräsas om, inte alltid nödvändigt.

För att göra intoneringen behövs två nya set av favoritsträngarna, lite info om spelstil och stränghöjd vid 12:e bandet. Man måste vara villig att konvertera gitarren från originalskicket, vilket innebär att greppbrädan kapas ca 1 mm överst och stallben kan flyttas på en akustisk gitarr. Är det en extra dyr vintage gitarr kan jag göra en “shelf nut” så man inte behöver kapa brädan, men det blir fulare och kostar extra.

Några bilder på en ny Gibson som verkligen behövde hjälp med intoneringen! Brädan kapades ca 1,5 mm för att nå fram till den intoneringspunkt som hamnade närmast 1:a bandet (den ospunna G strängen), översadeln frästes tillbaka till de övriga strängarnas intonationspunkt.

Omgruppering

Har aldrig haft några medicinska problem förutom när jag skurit mig på någonting vasst 🙂 Men den senaste månaden har jag haft några issues som jag måste ta på allvar. Jag har alltid varit allergisk mot katter, hundar och hästar och har haft en lätt allergi på händerna. Epoxylim är rena giftet för mina händer. Proteinet i hudlimmet har gett rodnad på mina händer, det har kliat och blivit spricksår. Har fungerat bra, men jag fick en infektion i ett av såren och jag insåg att någonting måste göras.

Letade på marknaden och hittade någonting bättre än engångshandskar i plast och grova gummihandskar. Det är plasthandskar i nitril som används av städpersonal. De är lagom tjocka och hållbara för att inte hindra eller gå sönder när jag jobbar och lätta att ta av och på. Numera tar jag på mig ett par så fort jag tänker på hudlim och har dessutom två torktrasor, den ena bara för att torka upp hudlim med och den andra för allt annat. Känns bra och såren på händerna från allergi har minskat och är nästan borta.

När det gäller Epoxylimmet har jag insett att de tunna engångshandskarna släpper igenom det jag är allergisk mot, så de tjockare nitrilhandskarna ska användas även för det. Engångshandskarna tar jag bara på när jag använder superlim för att slippa att limmet fastnar på fingrarna (är inte allergisk mot superlimmet).

Fick också en överansträngning i höger tummes knogled. Orsaken var flera ombandningar på kort tid där jag alltid använt tummen för att trycka på med när banden slipas. Blir en hel del belastning när 20 band ska slipas i fyra omgångar. Inser att man ska undvika att göra samma monotona jobb under längre tid och att bryta upp med olika moment däremellan. Tänker också använda handflatan istället för tummen när det går och alltid när jag putsar band. Modifierade en mjuk slipkloss köpt på Jula, testade lite och det fungerar bra.

Köpte också ett tumstöd för att läka ihop överbelastningen och det kändes bra. Kommer att ha den på när jag bandar om framöver för att undvika att det händer igen!