Jigg för att ge ribbor radius

När jag tillverkar nya ribbor för lock och botten får de alltid en svag kurva/radius vid limfogen. Man vill inte att varken lock eller botten ska vara helt platt av flera skäl. Dels för hållfastheten men även för bättre ton främst i locket.

När trä torkar krymper den. Om en tunn platta, som ett lock eller botten i en gitarr, har en krökning och krymper kommer krökningen att minska men plattan kommer inte att spricka förrän plattan är helt platt då krympningen börjar dra isär fibrerna. Ett krökt granlock eller botten har alltså en inbyggd säkerhet som tillåter att locket kan krympa en del utan att spricka. Ett krökt lock blir också styvare och får en mer fokuserad ton, ett helt platt lock är lösare och vibrerar yvigare och mindre kontrollerat. Kröker man locket för mycket tappar man för mycket bas och får för mycket mellanregister och diskant, som alltid är lagom bäst.

Personligen tror jag också att det är positivt att lock och botten inuti gitarren inte är helt parallella, kurvaturen sprider ljudvågornas reflexioner bättre med mindre risk för stående vågor.

Nåväl. Hittills har jag använt en “brace sander” från LMI för att forma ribborna. 30″ radius för locket och 20″ för botten. Efter en grov hyvling sandar jag ribborna till sin böjda form med ett grovt sandpapper i jiggen.

Polare Per Marklund använder en annan bättre metod med hjälp av en vass hyvel som jag tänker börja använda framöver. Att slippa slipdammet och få en jämnare yta för hudlimmet att fästa på lockar, kanske kan det gå lite snabbare också. Här är några bilder på den färdiga jiggen.

Jiggen består av ett “sliding board” för hyveln, en speciell klämtving, ett par kilar och mina två mallar för 20″ och 30″ krökning (tillverkad med LMI jiggen).

Ribbämnet i gran, som har en standardform 15 mm hög och 8 mm tjock, kläms fast med klämtvingen på mitten. Markerade var 4:e cm för att lättare placera ribbämnet i mitten med ögonmåttet. Jag fällde in en liten bit grovt sandpapper i jiggen under tvingen för att hålla fast ribban bättre och för att inte behöva klämma alltför hårt. Två kilar trycks lika långt in mellan ribba och mothållet på båda sidor för att kröka ribban. Beroende på ribbans längd klämmer man in kilarna olika djupt, ju längre in desto större krökning blir det. Krökningen dubbelkollas och justeras in mot mallen.

Med en större och vass hyvel hyvlas undersidan på ribban plan. När den hyvlade ribban lossas ur jiggen fjädrar den tillbaka så att krökningen inverteras och får precis den krökning man ville ha, 30″ i exemplet. Hyvlingen ger också en fin 90 graders vinkel mellan undersida och sida på ribban längs hela kurvan, vilket kan vara svårt att få till om man sandar på fri hand (LMI jiggen ger också 90 grader vinkel).

Lyxade till det med ett litet “stall” för kilarna och två rundpinnar i björk för att klämma fast mina två mallar för lock och botten. Jiggen kan  enkelt hängas upp på väggen tillsammans med andra större plattor för olika ändamål 🙂

Tajta till dina spunna strängar

Tipsar om ett enkelt knep för pinnstall som kan förlänga livet på spunna strängar och samtidigt ge lite mer diskant även på gamla trötta strängar.

Innan man fäster strängen med pinnen passar man på att snurra strängen medsols 2-3 varv och på så sätt tajtar till den spunna lindningen runt kärnan i strängen. Teorin bakom knepet är att den centrala kärnan kommer att tänjas ut när man spänner upp och den spunna strängen runtom kärnan kommer att dras ut lite som en fjäder. I öppningarna som bildas samlas smuts och man tappar också direktkontakten metall-till-metall mellan looparna i den spunna strängen. När den snurras blir strängen också lite styvare och ger mer diskant. Det här är någonting som pianostämmare gör och det fungerar även på gitarrsträngar

Kan vara så att just low tension Newtone Heritage strängar som jag använder på GammelGura tjänar mest på en sån här förspänning då kärnan möjligen tänjer sig mer än på standardsträngar. Passa på när nya strängar sätts på, det fungerar på gamla strängar också.

Enklast är att provmontera strängen och stämma upp lite så att strängen får den rätta böjen vid strängpinnen, sen lossa på strängen och snurra strängen med den böjda strängen som “handtag”. Sen hålla fast strängen så den inte snurrar upp sig eller knorrar till sig och montera strängpinnen på vanligt sätt. Sen stämma upp på riktigt.

Några tidiga gitarrer sålda av Östmans Musik i Ö-vik

En hel del gitarrer har passerat lokalen för diverse småfix. Här är två som är sålda i den lokala musikaffären Östmans Musik som startade upp 1935. Musikaffärer blir allt mer sällsynta i Sverige, jag är tacksam att det fortfarande finns en i vår stad!

Levin “Madrid” 1948

En sån här har jag aldrig sett förut. Inköpt för 200 kr på en lokal auktion. Det är Levin’s första och top-of-the-line nylonsträngade gitarr. Jag blev förvånad när jag kollade in den, lätt och bättre byggd än senare modeller med smäckrare ribbor. Fan-braced med snickade fingerribbor utan risk för stickor. Ebenholts i greppbräda och BRW rosewood stall, lönn i botten och sida och tredelad hals. Separata stämskruvar. Är inte förtjust i nylonsträngade gitarrer, men den här är kanske den bästa modell Levin byggt. Den fina handgjorda rosetten i äkta intarsia fanns bara första året.

ALLA ribbor i botten var lösa, men fanns kvar inuti gitarren. Ribborna i locket satt fast. Stallet var på väg att lossna, lossade den för omlimning. Själva stallet hade deformerats, så jag värmde den först av allt plan på ett strykjärn. De tre bottenribborna limmades en och en med fisklim genom ljudhålet med några specialgjorda tvingar.

Cellulosalacken var väldigt sprickig i botten och sida (locket hade klarat sig bättre) med en hel del krackeleringar. Sidan behövde tryckas ihop på ett par ställen där limmet lossat från botten. Fick en obehaglig överraskning när jag lossade på tvingarna, lacken hade smulats sönder under tvingarna. Den gulnade lacken lämnade ljusa fläckar. Blev tvungen att betsa och fylla i skadorna med segt superlim, tog lika lång tid som allt annat jobb jag gjorde på den… Lackade på ett lager spritlack på botten och sida för att dölja såren och stärka upp den spröda cellulosalacken. Nästa gång jag jobbar med en cellulosalackad nyare gitarr med krackeleringar vet jag vad jag ska undvika!

 

Harmony 1945

Det är sällan jag ser gitarrer tillverkade i USA som har sålts lokalt, men det här är en Harmony jazzgitarr av enklaste slag från 1945. Pressad plywood i lock, sida och botten. Ursprungligen hade den en stränghållare i trä som var fastskruvad på översidan av locket i ändklossen. 1945 användes all metall till kriget, trähållaren var en alternativ lösning. Den hade senare ersatts med en passande stränghållare i metall. Stallet, stämskruvar och plektrumskydd är original. Stämskruvarna var lustiga, när de plockades lös ramlade alla kuggstolpar av! När de skruvades på plats satt de som de skulle. Huvudet hade gått av och limmats ihop med synliga ärr efter tvingarna, man hade dessutom surrat fast det lite extra med en b-sträng… Men det mest unika var att man limmat på en extra greppbräda ovanpå originalet! Blev en väldigt klumpig hals och en extremt hög översadel 🙂

Syftet med reparationen var att den skulle bli spelbar och se bra ut. Lossade den extra 6 mm tjocka Levin-brädan från 1950-talet (som knappt satt fast). Originalet i lönn fanns  kvar där under, men hade strippats på band och färg. Fanns några djupa gropar i brädan också och inga dottar. Fyllde i groparna, färgade brädan svart, monterade pärlemordottar och bandade på. En gammal överbliven översadel i lönn passade perfekt. Halsen som var helt lös med en av vingarna på dove-tailen sönder limmades in efter lite reparation och vinkeljustering. Sidan hade lossat från botten på några ställen även på denna, men lacken ställde inte till med problem. Att det är en billig modell ser man på den “fantastiska” ådermålnigen och de målade “bindningarna”. Lät jazzigt, dvs nästan bara sträng. Den blev en både cool och spelbar väggdekoration 🙂

Pågående batch

Har inte varit flitig med bloggen den senaste tiden. Har jobbat med att få ordning på min hemmastudio och det ena leder till det andra. Nu har det växt till en allomfattande städning av alla lådor och garderober. Har bara börjat, men några vändor till återvinningscentralen har det blivit.

Två färdiga GammelGura har sålts hos Östmans Musik, vår lokala musikaffär i Örnsköldsvik, och flera reparationer har passerat verkstaden. En ny batch om 7 stycken GG är under arbete, alla gitarrer är sprättade och spricklagade. Alla halsar har sina kolfiberstava, alla bottnar sina ribbor. Just nu limmas ribbor till locken. Passade på att ta “före” bilder innan jag började jobba.

GG145 Levin 51552 1923, Jerry G

En ovanligt sen Levin parlor med ådermålad botten och sida. Någon hade kapat greppbrädan vid 12:e bandet. Både botten och lock i tjockaste laget, i övrigt en Levin i tämligen normalt skick för sin ålder.

GG146 Levin tenor 94282 1935, Kenneth S

En mycket ovanlig Levin modell. Skicket är inte det bästa, botten har limmats om med ett svart klet till lim.

GG147 Parlor 22461 1913, Kenneth S

Ännu en Levin parlor i normalt skick för sin ålder. Botten har målats om i svart färg.

GG148 Nr 26, Hans K

En gitarr från väntrummet. Typisk Europeisk parlor från ca 1910. När jag tittade närmare på den såg jag att den nån gång fått en rejäl omfixning med nya och jättehöga ribbor i lock och botten. Botten är väldigt krökt.

GG149 Klangola 180043 1946

En nyare modell gjord av Levin under namnet Klangola.

GG150 Levin 5627 1906, Fredrik B

En ovanligt fin och sällsynt Levin parlor med extra vacker rosett, baksida och inläggningar i greppbrädan. Stall saknas och ett antal celluloidlister, annars i bra skick för sin ålder.

GG151 Supertone 1929, David G

Har en speciell kund i USA som kontinuerligt skickar nya spännande objekt. Den här gången en parlor med extra bling och ett “Charles Lindbergh” stall. Stallet heter egentligen Aero Bridge och patenterades 1928 för att undvika att stallet vrider sönder locket av strängspänningen. Charles flög över Atlanten 1929 vilket passade bra i marknadsföringen. Botten och sida i Koa. Skicket är inte bra, locket rejält sprucket och halva greppbrädan borta.

Håller också på att renovera en Levin 95541 1935 som är ett inbyte mot en finare Coles parlor från USA.

Fransk ca 1820

Det finns gamla gitarrer och sen finns det GAMLA. Den här franska parlor gitarren dateras mest troligt till ca 1820. En av många liknande instrument som tillverkades i stort antal den första gången gitarrer kom i ropet. Gitarren har haft flera perioder när de varit extra populära, i början av 1800-talet som denna, runt sekelskiftet 1900 med den frikyrkliga rörelsen och senast på 1950 och 1960 talen med rock- och folkmusiken. Ända sen den uppfanns har den alltid funnits med i populärkulturen tack vara att det är enkelt att lära sig att spela hjälpligt, den är lagom stor och lätt att ta med sig och man kan både sjunga och spela samtidigt. Antagligen är den här för att stanna 🙂

Gitarren hade utsatts för en rätt brutal renovering av en spanjor 1980. Hela gitarren hade lackats på med en modern lack, möjligen en oljelack eller kanske nån sorts plastlack. Stallet hade ersatts av en mycket ful modern variant. Spelbarheten var inte den bästa med hög stränghöjd trots att stallet bara var ca 3 mm högt. Några rejäla maskhål i botten hade spacklats igen med nåt som liknade plastic padding. Snygg färgmatchning, men spacklet hade kurvat upp sig i kanterna och vassa kanter stack upp. Tre av stämskruvarna i trä var klumpigt gjorda kopior av originalet med stolpar som inte var helt runda. Halsen och stallet visade sig vara limmad med modernt lim av okänd typ. Lagningarna av locksprickor var däremot tillräckligt bra gjorda för att inte behöva åtgärdas. Den höga stränghöjden berodde på infästningen och att halsen hade en bananböj. Vid en inspektion kunde jag konstatera att locket saknade den viktigaste ribban framför stallet och i locket fanns slumpartade fanerpatchar här och var under stallet. Ribban strax under ljudhålet var utbytt.

Bakom renoveringarna fanns ett mycket vackert lönnträ i sida och botten, handgjorda fiskbensbindningar av högsta kvalitet på locket, elfenbensband i greppbrädan och elfenben i översadel. Halsen utom själva huvudet var klädd med ebenholtsfaner. En positiv sak var att lock, sida och botten hade bra tjocklek som tålde att slipas några tiondelar utan problem.

Visuellt på håll var gitarren “snygg” förutom det fula moderna stallet. Mårten Falk som skickade den till mig för renovering och som nu har den till försäljning var väldigt förtjust i hur den lät och ville inte att jag skulle ändra på ribbningen. Jag var väldigt tveksam, men jag började jobba med den förutsättningen. Han ville bli av med lacken på locket, när den tillverkades var det vanligt att ha locket trärent.

Med en värmepistol och genom att skrapa med ett rakblad och försiktig putsa med fint sandpapper gick det bra att få bort lacken. Såg ingen anledning att inte bli av med den moderna lacken på hela gitarren, så hela gitarren rensades från lack. Den underbara silkeslena ytan av ebenholtsfaneret på halsen var en fin belöning!

En kul detalj var att fylla i maskhålet i botten. Masken hade ätit igenom nästan hela tjockleken på botten. Fräste kanterna raka och pysslade några timmar med att passa in små pusselbitar av lönn som sedan limmades med varmt hudlim. Plockade lös greppbrädan och den extra biten lockgran på halsen och kunde konstatera att halsfoten var limmad ovanpå sidan utan någon dovetail eller annan förstärkning. Ingen spansk infästning som tur var! Det moderna limmet i fogen hade hållit bra men gick att få lös.

Halsen under den tunna greppbrädan i ebenholts hade “kuppat” sig, limmade på ett lönnfaner som sen slipades plant. Med greppbrädan borta var det lika bra att limma in en kolfiberstav, jag valde en klenare variant än den jag vanligtvis brukar använda, ca 5×6 mm. Min erfarenhet av kolfiberstavar i halsar är enbart positiv, påverkar inte ljudet negativt men ger halsen all den styrka den behöver.

Konstruktionen med halsfoten platt limmad mot gitarrsidan är väldigt vek. För att få möjlighet att testa vid halsomsättningen och säkra upp fogen monterades två små gängstänger med mutter och bussning i halsfoten genom halsklossen. Jag fick fälla in halsfoten lite grand i gitarrsidan på ena sidan för att rikta halsen rakt mot stallet. Tjockleken på det moderna limmet i den gamla limningen var ett av skälen till att halsen måste riktas om, med rak hals, varmt hudlim och bra kontakt i fogen fick halsen rätt vinkel. Kroppen och huvudet lackades på med spritlack medan locket bara ströks på med uttunnad bivax. Lacken plockade fram det vackra träet på ett naturligt sätt.

Ett nytt stall i ebenholts tillverkades med hjälp av bilder på liknande gitarrer från samma tid. Nya strängpinnar med inborrade pärlemordottar monterades. Återanvände hålen från det gamla stallet vilket gjorde att strängpinnarna hamnade längre ned på stallet och inte i mitten. Elfenbensbanden limmades om med hjälp av två 1 mm bladmått på ömse sidor för att ge banden rätt höjd. Översadeln shimsades upp för att matcha den nya höjden på banden. Vi valde att utrusta gitarren med nya moderna stämskruvar med dold mekanik. För att monteras behövde hålen brotchas upp en hel del, men väl på plats fungerade de mycket bra. De tre originalen får följa med gitarren.

Första uppsträngen avslöjade att mina farhågor var befogade, gitarren skulle självförstöras av strängdraget utan ribban framför stallet. Något måste göras på den annars helt färdiga gitarren. Det gamla ljudet med extra bas fick offras. Botten hade en list i rosewood som passerade skarven mellan sida och botten, men som tur var hade hudlimmet tappat styrkan såpass att det gick att bända upp botten med listen fortfarande limmad mot botten. Rosewoodlisten gick av på några ställen, men den kunde limmas ihop utan problem.

Med botten av kunde man se att det verkligen behövdes jobb inuti, alla slumpartade patchar i locket gjorde det nästan omöjligt att limma in den ribba som fattades genom ljudhålet. Dessutom var alla bottenribborna lösa på kanterna. En av lockribborna var i mahogny, antagligen inlimmad 1980. Tror att fanerpatcharna var äldre, de var i både BRW och mahogny.

Bottenribborna limmades om med varmt hudlim och locket rensades från skräp. Mahognyribban ersattes med gran, en ny ribba limmades in framför stallet och laglappar limmades på sprickorna. Den nya ribban sattes inte på exakt samma ställe som originalet, med en vinklad ribba högre upp får locket större möjlighet att röra sig. Kunde inte hålla mig utan gjorde också en stallplatta i gran med lönnförstärkning kring pinnhålen och även en förstärkning vid halsklossen. Halsklossen var bara limmad mot locket ca 5 mm brett, precis på det ställe där alla strängarnas kraft ligger an. En bit gran framför halsklossen gav en större limyta. Min erfarenhet säger mig att man kan ta sig friheter med att förstärka lock så länge man använder gran, påverkar knappast tonen i gitarren förutom till det bättre (tonen blir mer samlad och mindre yvig).

     

Botten limmades tillbaka. Ett stallben i ben frästes in i det nya stallet och stallbenet intonerades, stränghöjden ca 4 mm på E och 12:e bandet med nylgut strängar. Använde alltid små 4 mm glaspärlor som strängkula på nylonsträngade med pinnstall, strängen stoppas igenom hålet och en stoppknut knyts bakom pärlan. Tror att den fasta kontakten mellan sträng och stallplatta ger en viss effekt även med nylonsträngar med lite mer volym och diskant (effekten är betydligt större med stålsträngar). Gitarren låter mycket bra, halsen är lagom rak och helt fantastisk att spela på med ebenholtsfaneret. Gitarren känns stabil trots den lätta konstruktionen. Samlarvärdet är väl inte det högsta efter alla ingrepp, men som musikinstrument är den tip top!

Renoveringen blev alltså inte helt bokstavstrogen, men allt extra kom till för att stärka upp gitarren utan att påverka tonen annat än till det bättre. Det sitter inte en GammelGura etikett i den, däremot en liknande lapp där jag beskriver vad som gjorts.

 

Reparation av 12-strängad Mandolin ca 1907

Det var ett tag sedan jag skrev på min blog men har inte haft semester. Tänkte lägga en vecka på att beta av gamla reparationer, men det blev 4 veckor och jag hann inte med alla. Nu är jag i alla fall igång med en ny batch GammelGura och det känns väldigt bra!

Förutom reparationer på dagtid har jag lagt en massa tid på att städa upp hårddisken på min dator och installera om Windows pga problem med programmet jag spelar in med (Pro tools). Det ena gav det andra och nu håller jag på att göra mig en portabel studio som går att rulla till en lokal för inspelningar. En mindre ny dator behövdes till den och den var oerhört mycket snabbare än min gamla stationära som helt klart behöver uppgraderas. En större skärm har handlats in också. Fastnade i gamla inspelningar och annat vid städningen av hårddiskarna, kassetterna och de brända CD skivorna. Är inte klar än 🙂

Nåväl. Kommer att skriva lite om några reparationer och den kommande batchen. Börjar med ett riktigt dåligt samvete, en 12-strängad mandolin som jag påbörjade renoveringen av för ca 5 år sedan… Började men insåg att det var ett jättejobb som jag då inte hade koll på hur man skulle lösa, sen glömdes den bort i en kartong. Några bilder på hur den såg ut när den köptes från eBay och Tyskland efter den första isärtagningen.

Förutom att den har 12 strängar istället för 8 finns det många unika detaljer. Både översadel och stall är i metall och stämskruvarna har de minsta knoppar jag någonsin sett. Man måste nypa med yttersta spetsen på tumme och pekfinger när man stämmer 🙂 Ljudhålsdekorationen är också ovanlig i 3D i svartmålat trä med fanerinläggningar. Ovanlig är också celluloid dekoren runt locket, tror det är ett arabiskt mönster på den. En inte så bra detalj är att den bruna listen runt celluloiden på locket är gjord av en trämassa, antagligen hudlim blandat med rosewood damm. Den hade spruckit lös här och var, när jag tog isär botten såg jag att locket i princip bara satt fast i trämassan längs sidorna. Den var sprucken nästan hela vägen runt. Locket hade en enkel ladder bracing och locket hade vikit ihop sig runt ljudhålet av strängdraget.

På etiketten står det “Friedrich Idinger, Wiener zither instrumenten und Saiten – Fabrik, Berlin“. Tolkade eftertnamnet först som “Jdinger”, men “Idinger” är korrekt. Finns nästan ingenting på nätet om honom, det enda jag hittade var en radannons från 24/9 1907 där någon försökte sälja en harpgitarr med dubbelbotten. Tyder i alla fall på att mandolinen är från ungefär samma tid. Han tog också några patent 1892 occh 1899 på konstruktionsdetaljer på en zittra. Antagligen var det väl såna han jobbade mest med.

Började med att göra ett utskuret mothåll som en kringla i plywood runt kanten och celluloid dekoren för att kunna limma in en ny kerfing mellan lock och sida. Locket har en välvning och den 3D formade ljudhålsdekorationen gjorde det omöjligt att ha ett platt mothåll. Den bruna massan sprättades lös. Fick göra en dubbel kerfing för att nå in till lockträet för att binda ihop locket med sidan. Att limma kerfing är besvärligt då man samtidigt måste limma både mot sidan och locket.

Har kommit fram till att en X-ribbning är det som passar bäst till flytande stall. Gör det enkelt att ge locket en fin välvning också. Gjorde ribbningen i överkant kraftig för att hålla för 12 strängar. Förutom X:et lade jag på några tunna ribbor för att förstärka ljudhålet och hålla emot för sprickor. Tänkte eventuellt hyvla ned höjden om den inte lät bra, men det behövdes inte.

Halsen behövde en halsomsättning, men istället för att lossa halsen lät jag botten hålla fast halsklossen i ett nytt läge. Botten stack fram ett par mm vid halsklossen efter limningen. Den nya formen på sidan gjorde det nödvändigt att fräsa in en rosewood list runt hela botten. Limningen gjordes med en metallbalk bakom mandolinen längs halsen och ett lagom högt mothåll där stallet placeras som garanterade att halsen fick den rätta vinkeln.

Locket fick också en rosewoodlist infräst och limmad runtom för att hålla för stötar, mellan listen och celluloid dekoren fick det bli trämassa av hudlim och rosewood. Ett kladdigt moment!

Med hjälp av filar, rakblad, hyvlar och sandpapper rensades kladdet bort. Celluloiden skrapades ren från den gula hinnan med  rakbladet och blev bländande vit.

En ny greppbräda tillverkades då den gamla var tunn och sönder, halsen fick en minimal kolfiberstav infräst och greppbrädan limmades med hudlim. Ett varv klar spritlack lades på kroppen och svart spritlack på hals och huvud.

Stämskruvarna var i bra skick men rengjordes och fick lite smörjning. Bytte den rätt hemska stränghållaren med bara 8 fästpunkter till en mindre och bättre med 12 hållare från skrotlådan. En lustig liten metallknopp fanns i originalribban nedanför ljudhålet, den satt jag i ribban ovanför ljudhålet. Den enda funktion jag kan tänka mig är att den är en fästpunkt för de långa sidenband á la Taube som var inne när det begav sig! Översadeln i metall kunde fällas in överst i den nya greppbrädan, lite knepigt att fila ned till rätt nivå men det gick bra. Lyckades bra med “halsomsättningen” och kunde justera höjden rätt med det ställbara stallet med patentnummer 5151. Använde två set mandolin strängar för att tripplera alla strängarna. Testade med en oktavsträng på bassträngen men det lät bara konstigt.

Tyckte inte om den här innan den blev klar (en hel massa besvär!), men väl klar måste jag säga att den blev bra. Maken till sustain har jag inte träffat på tidigare, klart hörbar sustain i 20 sekunder och säkert dubbla tiden innan den försvann helt med örat mot ljudhålet 🙂 En stor del av hemligheten är nog översadel och stallet i metall. Skulle gärna ha behållit den, den blev bättre än väntat!

GG139 Ola Ivarsson Leira ca 1935

Det var en överraskning att få in en intressant gitarr tillverkad i Norge, ett land som historiskt aldrig utmärkt sig för att tillverka akustiska gitarrer av bra kvalitet. De flesta fabrikstillverkare har använt  plywood och gjort mycket enkla och billiga gitarrer. Lite bättre instrument gjordes förstås av enskilda gitarrmakare, men inte många kan anses vara kvalitetsinstrument. Det man däremot inte kan klaga på är kreativiteten hos de Norska byggarna! Surfa in på sidan www.norskegitarer.no, där finns många märkliga skapelser att titta på 🙂 Ett exempel är Asbjörn Henriksen som byggde såna här gitarrer på 1930 talet.

En av de Norska gitarrmakarna på 1930-talet var Ola Ivarsson Leira och det var en sån gitarr som kom in för GammelGurafiering.

Sprättade den utan större problem. Ribbningen inuti var inte direkt välgjord med bra virke, tvärtom är nog mera sant 🙂

Några bilder halvvägs efter limmning av nya ribbor och montering av kolfiberstaven.

  • Total längd:  95 cm
  • Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 25,5 –  21 – 34,5 cm
  • Sida (halskloss, midja, ändkloss): 7,5 – 8,5 – 7,5  cm
  • Hals: C-form
  • Översadel:  43 mm
  • 12:e band:  53 mm
  • Strängpinnar: 57 mm
  • Mensur:   63,5 cm
  • Lack: Sprit
  • Vikt: 1302 g

Direkt när jag kände på gitarren blev jag förvånad. Det här var en riktigt bra gitarr. Trots att den var Norsk. Kroppen som hade fina proportioner var helt i mahogny, den hade ett ovanligt stall i svartmålad lönn/björk som liknar de som Joseph Bohmann i USA använde på 1890-talet och ett huvud som var smakfullt utformat. Både lock och botten var krökta och materialen hade rätt tjocklek. Den svartmålade halsen var lite klumpig med en obekväm U-form. Greppbräda i tunn rosewood limmad ovanpå lönn. Översadeln var i ben och stallet var ett metallband. Men det som stack ut var att halsen var ställbar. Jag har skrivit mer om den ställbara halsen i ett tidigare blogginlägg, men den här varianten på en Stauffer infästning är väldigt bra!

Inuti gitarren fanns en lapp där det stod: “1 st premie m/ sølvmedalje Valdres varemesse 1933”. Otydliga bläckstämplar fanns också, tror det står “Bronsemedalje Gjøvik 1910”.  På mittstickan finns en bläckstämpel med namnet på byggaren: “O. L. Leira St., Valdres Guitarværksted og Strenge”

Kunden ville göra en GammelGura av den och dessutom runda av baksidan på den U formade halsen. Den platta och nötta greppbrädan byttes ut till ebenholts och fick en 16″ radius. Stallet kunde jag behålla efter modifiering då det fanns gott om plats för ett intonerat stallben.

Skicket var helt OK, en enda spricka fanns på locket. Botten hade däremot flera sprickor, en bit på kinden var helt lös när ribborna lossades. Hantverket i detaljer var grovhugget och primitivt, men det märks att byggaren lade sitt fokus på att göra gitarren både spelbar och bra och inte på detaljer och utseende. Helt rätt tycker jag.

Stämskruvarna var speciella. Tydligen var gitarren avsedd för nylonsträngar, man hade använt stämskruvar för stålsträngade gitarrer med smala stolpar och monterat på tunga mässingscylindrar utanpå stolparna för att göra stolparna bredare. Vägde säkert tre gånger så mycket som de borde! Inte bra. De byttes ut till moderna stämskruvar, 10 mm pluggar räckte precis för att plugga igen de gamla hålen.

Allt hade inte gått som det skulle när gitarren tillverkades. I halsklossen fanns ett extra ofyllt hål för träskruven i den ställbara halsinfästningen som tydligen hamnat snett. Hålet som användes till skruven hamnade ca 2 mm för långt ned. Istället för att plugga och borra hålet på rätt ställe blev lösningen att jacka ut locket ca 2 mm och fälla in greppbrädan som limmades ovanpå locket. Det ställde till med problem när jag skulle lossa halsen, limfogen var inte i jämnhöjd med lockets ovansida.

Jag pluggade båda hålen i halsklossen och borrade ett nytt 2 mm högre upp och fyllde ut gropen i locket under greppbrädan med mahognyfaner. Fick användning av min smygvinkel för att borra hålet i halsklossen i samma vinkel som hålet i halsfoten hade 🙂

Hålen i stallet pluggades och nya mindre hål borrades upp. Ett problem med stall i lönn/björk är att virket är lite för löst för ett stallben i ett uppfräst dike. Virket ger efter vid stallbenets framkant/bakkant och lutar framåt trots att man har presspassning när man strängar upp. Lösningen är att fälla in en bit hårt trä (ebenholts) runt platsen där stallbenet ska hamna. Då får stallbenet en hård yta på båda sidor att vila mot och stallbenet håller sig rakt även vid belastning från strängarna. Stallet var snett limmat på locket, men på rätt sätt för att intonera bättre. Tror det var meningen!

Halsens baksida formades till en rund C form och fick en kolfiberstav inlimmad. Halsen målades med flera varv svart spritlack efter en första infärgning med “indian ink”, ett becksvart bläck som innehåller shellack precis som spritlacken (används i tryckpressar). Ebenholtsbrädan fick mässingsband och sidomarkeringar men lämnades ren från pärlemordottar (originalet hade 4 stycken runda pärlemordottar).

Gjorde halsomsättningen som vanligt och justerade in halsfoten så att en rak greppbräda hamnade på ett lagom högt stallben med lagom stränghöjd vid 12:e bandet. Även om det hamnade väldigt bra kändes det lyxigt att kunna göra en finjustering med skruven i halsfoten och få stränghöjden helt perfekt utan att behöva slipa på stallbenet! Den grova träskruven har lite väl stor stigning vilket gör att jag bara behöver skruva några minuter på en urtavla på skruven för att justera stränghöjden. Den lilla justering man behöver göra vid halsfoten böjer nästan inte alls greppbrädan vid 12:e bandet. Smått genialt. En gitarbandknopp monterades på halsfoten.

Ett par bilder innan bottenlimningen. Har ser man en extra 1-1,5 mm tjock granplatta med ådringen i samma riktning som locket mellan de två ribborna under ljudhålet. Gör locket starkare utan att påverka tonen annat än till det bättre.

Den fick alla specialare med översadelintonering, mässingsband, stallplatta i gran, pluggar och segmenterat stallben. Lagom storlek och bekväm att spela på med sin böjda botten. Mahogny i locket ger den en lite annorlunda karaktär, lite brutalare klang med kraftfull attack och kortare sustain än med ett granlock. Jämn i tonen, hög volym och kanske lite mer diskanter än brukligt men inte utan bas. Den lätta konstruktionen gör den öppen och lättdriven. Passar bra för fingerspel.

 

GG138 Levin 1917

Levin parlor gitarrer är antagligen de vanligaste objekten för en GammelGura. Inte så konstigt då det finns väldigt många såna runtom i landet. De är trevliga gitarrer i solida träslag och mer eller mindre kopior på parlor gitarrer gjorda i USA runt 1890, inte så konstigt då Herman Carlsson Levin lärde sig hur man gör gitarrer i USA vid samma tid. Hans framgångsrika affärsidé var att tillverka gitarrer enligt den amerikanska traditionen i Sverige, men med lokala träslag. Både billigt och visuellt annorlunda jämfört med de kurviga parlor gitarrer som tillverkades i mängd i Tyskland och övriga Europa.

Levins parlor modell såg nästan likadan ut från 1900 till 1930-talet. Alltid solida träslag i en Levin, bra alpgran i locket och för det mesta björk i botten, sida och hals samt greppbräda i svartmålad lönn eller valnöt. I mycket sällsynta fall kan greppbrädan vara i ebenholts. Mahogny i botten och sida är sällsynt, rosewood bara på ett litet fåtal exemplar. Fram till ca 1920-talet fanns också halsar i alträ (de kom tillbaka på 1950 talet i de allra billigaste parlor gitarrerna).

Parlor gitarrerna kan antingen ha ett fast stall eller också ett flytande stall med stränghållare i metall. Det fasta stallet kan vara av enklare “triangulär” typ eller ett finare pyramidstall. Svartmålad lönn på de billigaste modellerna, men de finare pyramidstallen är ofta i rosewood. I mycket sällsynta fall är pyramidstallet i ebenholts. De flytande stallen är för det mesta gjorda i rosewood men på senare modeller kan det också vara ebenholts. Ribbningen är relativt klen för tiden, inte de “stockar” till ribbor man kan hitta i många Europeiska parlor gitarrer.

Om solida träslag är ett stort plus så finns det några andra konstruktionsdetaljer som inte var bra. Halsinfästningen är inte en äkta dovetail utan har raka kanter. Det innebär att halsen bara sitter i limmet och att i stort sett alla Levin parlor gitarrer har en omlimmad hals eller en lös halsfot. Lock och botten är nästan alltid för för tjocka, ibland kan både lock och botten vara 4 mm tjock! En helt platt botten är inte heller bra för tonen. De billigaste modellerna saknar en mittsticka mellan bottenhalvorna, väldigt många bottnar har en spricka i den fogen. Den klart sämsta konstruktionsdetaljen är dock björk/lönn listen som sitter tvärs över locket under stallet. Visserligen blir locket starkt, men den stjäl också all ton ur gitarren som i princip bara låter sträng. Först på 1930-talet ersattes den listen med vanliga granribbor.

De flesta Levin parlor gitarrer är enkla i sina dekorationer, men dyrare modeller kan ha celluloidlister runt både lock och botten, en dekorativ söm mellan bottenhalvorna och mer påkostade rosetter.

De äldsta gitarrerna före 1920 är ofta ådermålade, har en smäckrare halsfot, en något kortare mensur och ibland amerikanska stämskruvar (med moderna avstånd mellan stolparna). De äldsta är också de som kan ha en alhals, de brukar också vara lättare byggda. Mest troligt var de gjorda för sensträngar. Jag tycker de gitarrerna är de bästa exemplaren, men de kräver en kolfiberstav i halsen. Kvaliteten varierar en hel del genom åren, när det gjordes få gitarrer var antalet anställda lägre och hantverket generellt bättre. Kvaliteten kan skilja på en och samma gitarr också, t.ex. en fint arbetad kropp med klumpigt och ojämnt urtagna skåror för stämskruvarna i huvudet. Uppenbarligen gjorda av olika hantverkare.

Jag har sakta men säkert förstått hur man kan få de här att låta riktigt bra. Det första som går bort är björk/lönn listen under stallet. Halsen får en skruv inskruvad genom halsklossen inifrån för att hålla även på lång sikt. Både lock och botten måste tunnas till ca 2,8-3 mm. Mjuka alhalsar måste förstärkas för att inte böjas av strängdraget.

Den här Levinen från 1917 hade en lite ovanligare rosett med pärlemordekorationen inlimmade i en svart massa som antagligen är ebenholtsdamm och hudlim. Halsfoten var av den smäckra och tunna typen, hals i al, ådermålad björk i botten och sida, pyramidstall i svarmålad björk/lönn och greppbräda i valnöt. Locket var tunt och ca 3 mm, men botten ca 3,5 mm tjockt. Några bilder halvvägs efter sprättningen.

Bottenklossen var sprucken på mitten vid ändpluggen, men värst var att locket hade ovanligt många sprickor. Massan som pärlemordekorationerna i rosetten var inlimmad i hade också krackelerat. Antagligen var inte granen helt torr när den tillverkades. Alhalsen hade kroknat och valnötsbrädan var nött (valnöt är ett lite för mjukt träslag för en greppbräda). Ett medeltida capo/tortyrinstrument hade använts och gjort djupa sår på baksidan av den mjuka alhalsen.

Botten tunnades ut inifrån. En nackdel är att den fina brännstämpeln kan försvinna på köpet, men det råder ju inget tvivel om att det är en Levin, om inte annat står det på medaljongen på baksidan av huvudet! Hellre bra ljud än en bevarad brännstämpel.

En äkta Levin bräda i mörkfärgad indisk rosewood från konkursutförsäljningen fick ersätta valnötsbrädan och ett replika pyramidstall i Madagaskar rosewood tillverkades. De många och breda sprickorna i locket fylldes i med granstickor från ett gammalt skrotat parlorgitarr lock och limmades ihop med hudlim. Den halverade bottenklossen limmades ihop och förstärktes med 8 mm rundstavar i björk. Halsen fick en kolfiberstav och en 8 mm rundstav i björk inborrad ned i den klena halsfoten.

Botten och lock ribbades om i vanlig ordning, locket fick ovanligt många laglappar. Om nån är ute efter en original björk/lönn sticka under stallet har jag några stycken på lager 😉 Som en eftertanke limmade jag senare in en ca 1 mm tjock och 5 cm bred granpatch på mitten av locket mellan de två ribborna under ljudhålet, tyckte att locket kändes för klent med alla sprickor just där när jag strängade upp.

Stämskruvarna ersattes med nya. De gamla hålen pluggades och nya borrades upp med moderna (amerikanska) mått mellan stolparna. Numera limmar jag alltid in 12 stycken “grommets” i metall för stämskruvaranas stolpar. Det blir en slitstark och fast yta för stolparna, man slipper också fenomenet där de tunnaste strängarna vill krypa in under träet i skarven mellan stolpe och huvud.

För att rädda baksidan av halsen med sina djupa sår efter capot använder jag segt superlim (nummer 30 från Stewmac). Efter infärgning med bets av rätt färg i såren lägger jag på flödigt med lim då limmet krymper när den torkar. Det är viktigt att limpölarna lämnas att lufttorka, försöker man skynda på torkningen får man antingen vitt lim eller luftbubblor. Jag gör det som det sista jag gör och låter det sen torka över natten. Använder tejp för att hindra att limmer rinner iväg. Man fyller i princip igen groparna med en genomskinlig plast. Med rakblad, fil, sandpapper och stålull kan man sen jämna till plasten så de före detta groparna knappt kan kännas med handen. Såren syns fortfarande, men inte så mycket som innan.

Även den krackelerade rosetten fick en dos superlim, men den tunnaste sorten som söker sig in i alla sprickor. Den färdiga gitarren fick ett varv spritlack ovanpå den gamla och mattades ned med 000 stålull och polerades sen upp till lagom glans med en linnetrasa.

Den fick alla specialare med översadelintonering, mässingsband, stallplatta i gran, pluggar och segmenterat stallben samt en K&K mick.

Tidigare har jag haft det lättare att få en typisk kurvig Europeisk parlor att låta bra, men på senare tid när jag tunnar både lock och botten på Levinarna är skillnaden i kvalitet försumbar. Tycker att även den här blev som jag förväntar mig numera, både volymstark och bra!

GG137 till salu hos CJ Acoustic i Östervåla

En GammelGura komner att hängas ut för provspelning och inköp hos CJ i Östervåla inom kort. Det är GG137, läs om den här.  Ett tillfälle för den som inte vill vänta i ett år eller mer på sin GammelGura! 😉

En Norsk halsinfästning

En av de roligaste sakerna med att renovera gamla gitarrer är att man stöter på originella byggare med egna idéer (påminner om nån jag känner…). Oftast är det mer tokigt än bra, men den här gången tycker jag att den egensinniga lösningen på en justerbar halsinfästning som finns på en gitarr av den Norska byggaren Ola Ivarsson Leira är både intressant och fungerande.

Har ingen bra bild på hur halsinfästningen såg ut när jag fick gitarren, men ungefär som på bilden fast med svart färg.

Halsen är i två delar med halsfoten inskuren och limmad i halsen. På min gitarr var halsfoten i mahogny och halsen i lönn/björk. Som syns på bilden är Leira gitarrerna rätt grovt tillyxade, men inte utan finess. Bra dimensioner på materialen. När jag fick den hade jag ingen aning om hur den var gjord, men jag noterade den lilla inlimmade extrabiten bredvid skuven.

Greppbrädan är limmad mot locket som på en vanlig gitarr och jag började med att lossa den (den var försänkt ca 2 mm i locket så det var inte det lättaste). Förstod fortfarande inte hur den satt fast, så jag spettade lös den lilla träbiten och upptäckte en liten spik gömd under den. Testade sen att skruva ut skruven helt och då fick jag lös halsen som inte var limmad. När jag studerade konstruktionen närmare insåg jag att den gömda spiken var en del av en fast konstruktion som inte behöver plockas lös för att få loss halsen, det räcker med att bara skruva lös skruven. Nåväl, nu fick jag chansen att studera det hela närmare.

Det hela är en variant på en Stauffer infästning (se bild) med den skillnaden att greppbrädan är limmad mot locket och inte upphöjd och fritt rörlig.

Dessutom är konstruktionen väldigt enkel och snudd på genial. En grov träskruv och en liten spik är allt som behövs. En fåra slipas in i den grova träskruven nära huvudet och huvudet slipas till en mindre diameter. Jag ersatte den klena spiken med en bit 2 mm silverstål.

Genom att borra hål i halsfoten för skruven och passa in spiken/silverstålet med klämpassning i fåran låses skruven fast i halsfoten men kan rotera fritt.

För att halsen ska kunna rotera runt överkanten av halsfoten måste det finnas utrymme i halsfickan för spetsen på halsfoten.

Halsen skruvas på plats och greppbrädan limmas mot locket.

Med greppbrädan mot locket limmad kommer greppbrädan att böjas i kontaktytan vid kroppen vid justering, men det fungerar trots allt då träet kan böjas en del och det faktum att man behöver väldigt liten justering för att få stor effekt på stränghöjen vid 12:e bandet. Mellan tummen och pekfingret ger 0,3 mm justering av halsfoten, vilket ger en minimal böjning av greppbrädan, 0,5 mm skillnad i stränghöjd vid 12:e bandet. Greppbrädan bör dock slipas till en “slope off” där den limmats fast för att undvika strängskrammel om man vill ha hög stränghöjd.

Locket på gitarren är krökt i både riktningarna vilket gör att en linjal ovanpå en helt rak greppbräda träffar nästan perfekt på stallets översida. Man behöver bara göra mycket små justeringar för att få den stänghöjd man är ute efter.