GG111, Frans Feilnreiter ”1833”

Den här gitarren köptes av en Tysk storsamlare, och han ansåg att den var från sekelskiftet 1900 trots att det står ”Frans Feilnreiter Wien 1833” på etiketten. När den blev klar gjorde jag en sökning på namnet ”Frans Feilnreiter” och det visade sig att den här byggaren avled 1866! Den här etiketten ser inte riktigt ut som de jag sett på bild, dessutom stavades ”Frans” som ”Franz”. Håller med samlaren om att den ser ut som om den skulle vara från sekelskiftet. Stämskruvarna var i fyra delar men alla delarna av den lite äldre typen från 1890-1910. Originalen kanske har bytts ut men varför ersätta med stämskruvar som inte var hela?

Samtidigt har kroppen en patina som mycket väl skulle kunna vara från 1833. Kanske är den en förfalskad etikett typ de Stradivarius etiketter som sitter i sekelskiftesfioler. Men det kan också vara äkta vara! Gitarren är en liten gåta.

Behandlade gitarren som om den vore en billig postordergitarr från sekelskiftet och gav den en sedvanlig GammelGura behandling. Den fick en ny greppbräda och ett replika stall och nya stämskruvar. Alla ribbor inuti nya, kolfiberstav i halsen och översadelintonering, komposit stallben och pluggar. Halsen fick ny svart färg och kroppen ett lager klar spritlack. En K&K mick monterades. Etiketten ångades lös och botten tunnades ned till strax under 3 mm.

Kunden ville ha speciella band som var rejält tilltagen, 1.5 mm höga och 3 mm breda. Går bra att spela på, men jag föredrar måtten på Dunlop mässingsbanden (1 x 2.2 mm).

Den var tämligen hel förutom att en bit av locket runt ljudhålet vid änden av greppbrädan saknades. Ersatte med en bit från ett kasserat gammalt parlor lock. Några få sprickor i locket fick limmas också.

Det borde varit en problemfri resa, men jag fick göra om halslimningen som inte blev som jag ville ha den. Tänkte inte på de högre banden och missade lite med placeringen av greppbrädan och kom för nära strängpinnarna på originalstallet med intoneringspunkterna. Lade in en 2 mm lönnplatta i halsfickan för att flytta fram intoneringspunkterna på stallbenet. Gjorde ett försök att rädda originalstallet i lönn, men när jag strängade upp gav den mjuka lönnen framför stallbenet efter för vridkraften från strängarna. Gjorde därför en replika i ebenholts med strängpinnarna ett par mm längre ned. Inte nog med det, D strängen i det strängset jag mätte upp intoneringen med var inte som den skulle. Fick göra om översadeln också. Intoneringen blev i alla fall väldigt bra till slut. Man lär sig.

Lacken på locket hade en struktur som liknar läder. Charmigt tycker jag 🙂

Gitarren låter som en GammelGura brukar, dvs bra. Den här har mycket kärna i ljudet men inte så mycket bas. Ett ljud som jag personligen gillar!

   

 

Norman Wood 1977

En intressant gitarr har passerat lokalen. Byggd av den egensinniga engelsmannen Norman Wood 1977. Hittade en artikel om honom i en engelsk gitarrtidning om jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg. I början av tidningen fanns en liten text till om honom 🙂

Nåväl. Gitarren hade några problem. Locket hade ett par sprickor och halsen hade vikt in sig lite i ljudhålet med hög stränghöjd som följd. Den hade reparerats tidigare och en bred bit mahogny hade limmats in i en spricka bakom stallet. Antingen hade en undersadelmick monterats då, eller också var det original. Skulle i vilket fall bytas ut till en K&K mick. Möjligen hade banden i form av rundstavar i nickelsilver stål kronats.

För att komma åt inuti och för att kunna åtgärda det insjunkna locket runt ljudhålet öppnade jag upp botten. Lite knepigt då bindningen runt botten inte var en helträ list utan två lager tunn lönnfaner. Mahogny är också besvärligt då den har en konsistens som liknar knäckebröd, brukar vara svårt att få lös limmade bottnar hela. Den här gången gick det riktigt bra. Fräste bort den gamla listen så jag kunde se fogen. Limmet var antagligen snickarlim och även om det satt hårt reagerade det på värme och vatten.

Alla ribbor inuti var i mahogny (lock, sida och botten var också i samma träslag), det verkar som han inte tyckte om gran! Ribbningen var annorlunda med en gles fan-bracing nedanför ljudhålet med en stallplatta i lönn. Den glesa ribbningen var nog huvudorsaken till att locket hade spruckit, man bör binda ihop locket tvärs fibrerna med ribbor och inte lämna stora ytor utan förstärkning.

Förstärkte halsklossen som var klen med några extra träbitar och bytte den översta ribban och förstärkningarna bredvid ljudhålet till en A frame, limmade också in några remsor gran tvärs fibrerna på locket för att undvika nya sprickor.

Halsen plockades lös, vilket visade sig vara onödigt då det bara var att limma tillbaka den för att få rätt stränghöjd. Dove tailen i halsfoten var helt rak vilket innebar att man fick dra upp den hela vägen innan den lossnade. Greppbrädan var tjock och i ett grönaktigt väldigt hårt träslag (Lignum vitae?) med ett tunt rosewood faner överst. Halsen i massiv rosewood, huvudet mahogny.

Banden/stavarna längs ned lossnade lite av värmen när jag värmde lös halsen, fick värma och dra åt ordentligt för att få ned dom på rätt höjd igen. Ska man lossa halsen på en sån här ska man bara värma i själva fogen (värma stekspaden på ett strykjärn) och inte banden.

Skaffade lönnfaner i en rulle och skar till 6 lagom breda bindningar runt botten, behövde tre lager för att bygga upp listen. Fräste diket och täckte det med gladpack. Limmade sen alla tre lagren samtidigt med varmt hudlim i diket för att ge listen sin form. Gladpacken gjorde att jag kunde lossa den hoplimmade listen, göra den jämnare och slutligen limma listerna på plats. Ett sätt att tillverka en list utan att behöva värma och forma trä. Inte lika bra och ungefär samma jobb som att använda solida trälister.

Fick krona topparna på rundstavarna, strängade på med Newtone Masterclass 0.11. Banden i form av rundstavar fungerade men allt extrajobb med den lösningen är knappast värt besväret. Möjligen bra på en Django gitarr där man vill ha hårdast möjliga attack och högsta volym, den stora massan i banden jämfört med vanliga band borde ge bättre attack när man spelar med ett tjockt plektrum.

En udda detalj var att strängpinnarna lutade framåt(!) i strängpinnhålen. Har inte lyckats klura ut varför.

Baksidan var nog mest konstig. Behövdes inga ribbor, men den var också tämligen ”död”. Nästan ingen skillnad i ljudet om man lät botten vila mot magen eller inte.

Gitarren var oljad och jag lade på ett par tunna varv True Oil för att snygga till den nya listen och lagningarna. Blankt blev det.

Det är en stor gitarr, 105 cm lång, locket 42 cm på bredaste stället och sargen är nästan 10 cm bred. Bulan på baksidan ca 2 cm hög. Caset som följde med gitarren (i bajsbrun 1970-tals hårdplast) var specialtillverkad med en extra utbuktning för botten 🙂

Efter tre dagars vibrering  öppnade den upp sig och låter faktiskt riktigt bra. Bekväm att spela på. Låter ungefär som en riktigt bra archtopgitarr, inte överdriven bas, hård attack och bra volym. Men samtidigt lite klang från ett fast stall. Den väldigt tunna och platta halsen var lite väl fyrkantig, men fungerade bra att spela på. Jag klagar mest på att den inte stämmer på ackorden, men det gör ju ingen gitarr som inte har en översadelintonering.

Finns kanske inte mycket att ta med sig från den här, men det var kul att få se någonting annorlunda! 🙂

       

GammelGura 109 kompar sig själv

Andreas Brink har gjort en video med GammelGura 109, både kul och bra spelat! GammelGuran kompar sig själv. Fantastiskt! Han kör med tjockt 2 mm plektrum, gitarren kommer nog bäst till sin rätt i den sista låten. Tackar speciellt för reklamen på slutet 🙂

GG113, George Bauer modell 50A ca 1890

En väldigt speciell GammelGura är klar. Den har en lång historia. Farre, en av mina lärlingar, hittade den här gitarren på eBay. Jag budade hem den åt honom som den langare av gamla gitarrer som jag är 🙂 När den kom i ett paket visade det sig att den definitivt inte var i bästa skick, men det framgick redan av bilderna i eBay annonsen.

    

Gamla amerikanska parlor gitarrer liknande denna har ofta väldigt och alldeles för tunt lock. Den här hade ett lock som var mellan 2 och 2,4 mm tjockt, antagligen tillverkade för sensträngar och för att de skulle låta bra redan som ny. När sen virket åldras blir det sprödare, tappar en del av sin klang och spricker. Lockribborna var dessutom några av de klenaste jag sett. Det positiva var att locket var X-ribbad i en variant som inte följer den vanliga Martin mallen. Mensuren var också väldigt lång, 65,5 cm vilket gör att strängarna får högre tension än normalt. Även greppbrädan var för tunn, ca 4 mm på kanten, vilket gör att halsen inte är riktigt stabil i infästningen. Parlor gitarrer före sekelskiftet 1900 har ofta tunna brädor, senare insåg man att man bör göra greppbrädan minst 5,5 mm tjock för att det ska hålla.

Farre hittade en gammal katalog med Bauer gitarrer.

Stall, översadel och stämskruvar saknades helt. En försvårande omständighet var att man satt på ett stort stall med två skruvar (liknande ett klassiskt stall antagligen) som lossnat och tagit med sig en bit av locket. Ändå värre var att man sågat ut två skåror i huvudet och massakrerat en del av de fina inläggningarna i pärlemor. Ursprungligen hade den här gitarren banjoskruvar i ett platt huvud. Sist men inte minst hade locket en massa sprickor och ca 15 cm bindning med inläggningar saknades. Locket var inte heller limmad mot sargen. Botten var i två delar när jag lossade den. Gitarren var inte i bästa skick! Kostade ändå ca 7000 kr med tull och frakt från USA.

Öppnade upp botten och fick lös celluloidlisterna hela. Med botten av var det en veckas limmande av allt som var löst. Svårast var det att få ordning på den helt lösa sargen där lockets bindning var skadad. Fick limma in mer gran längst kanten. Förstärkte bottenklossen som var klen och sprucken på mitten. Limmade in ny kerfing runtom för att kunna limma tillbaka botten, originalen var klena och i dåligt skick.
 

En lustig detalj är att både lock, botten och alla ribbor var infärgade i brun färg. Ett mode vid tiden antagligen. Locket hade ingen stallplatta under stallet (hade möjligen ursprungligen en liten lönnplatta), en stor stallplatta i gran limmades in för att täcka hålet och förstärka det tunna locket.  En bit gran limmades in från ovansidan för att fylla ut hålet i locket och ett nytt överstort stall tillverkades för att dölja lagningarna. Skruvhålen från det gamla jättestora stallet fylldes igen med gran.

Alla ribbor i botten fick vara original men limmades om. Den lösa biten och några sprickor fick en laglist på skarven.

 

Locket fick nya och kraftigare ribbor och laglappar på sprickorna. Jag följde originalets X-ribbning förutom runt ljudhålet. Limmade in en A-frame istället för att göra området runt ljudhålet stabilt. Stallplattan fick de vanliga pluggarna och förstärkningarna runt pinnhålen. Monterade också in en K&K mick innan botten limmades tillbaka i  min jigg.

Halsen fick en kolfiberstav och nya nickelband. Huvudets skåror jämnades till och lite mer rosewood fälldes in för att göra huvudet stabilt. Huvudet var tunnare än normalt, men som tur var har de dyra Waverly mekanikerna en smalare bottenplatta som precis passade på huvudets sida utan att sticka ut (mer än ett par tiondelar). Snygga och bra är de också!

Fick pärlemorbitar tillfrästa med CNC av polare Per Marklund (tack!). Tillverkade också de två bitarna list som fattades med hjälp av ihoplimmade kakor av plattor med mörkt och ljust trä som sedan listigt kapades till de 1 mm breda schackrutiga remsor som sedan kantades med vita, röda och svarta lister. Hålen mellan pärlemorbitarna fylldes med hudlim som blandats ut med lampsvärta och ebenholtsdamm.

    

För att inte halsen ska trycka in den mjuka granen i halsfickan frästes en lönnplatta in överst i halsfickan.

 

Halsen limmades i min jigg och en skruv monterades genom halsklossen på insidan.

 

Gjorde en översadelintonering och sågade upp spalter mellan strängarna i stallbenet som sedan fylldes med bitar av lönnfaner (en ny variant).

Gitarren låter fantastiskt bra och är väldigt vacker. Tyvärr törs jag inte lägga på kraftigare strängar än Newtone Heritage 0.11, men mer behövs inte. Det tunna locket och den stora kroppen samt X-ribbningen och rosewood i botten och sida ger en öppen och mjuk klang med ovanligt mycket bas. En perfekt fingerspelsgitarr. Ingen märkbar vargton med bra volym och sustain. Kort sagt, en av de GammelGura som låter bäst av de jag gjort hittills. En minnesvärd gitarr 🙂 Lite färdigbilder.

                

Lagningen av bindningen går knappt att skilja från originalet.

Med presspassning gick den precis in i ett Gator 3/4 case!

 

Artikel om Norman Wood

Fick hem en gammal Engelsk gitarrtidning med en intervju med Norman Wood, mannen med den märkliga gitarrkonstruktionen jag postat om tidigare. Här är den långa artikeln från tidningen. Efter att ha läst igenom den får jag lite obehagliga vibbar att den mannen inte var riktigt hundra. En del besynnerliga teorier och speciellt hans konspirationsteori att Gibson/Martin såg till att han inte fick de strängar och mekaniker som han beställer… men han hade helt klart en enorm tro på sig själv!

En del saker hade han rätt i, att rosewood inte är det enda trä man kan bygga med, att halsen ska spännas upp till strängdraget när den justeras och att man inte behöver en dragstång t.ex. De speciella banden av infällda stänger i rostfritt stål var han först med, numera finns rostfria band att köpa. Tror också att den stora massan i varje band kan låta bättre. Den mest intressanta detaljen tycker jag. Botten är mest en gimmick som inte är varken vacker eller bra.

En Levin archtop passerade lokalen

Fick besök i lokalen av ett trevligt äldre par med en Levin Star från 1949. Spelades under några år som kompinstrument i ett band av mannen, sedan dess har den mest hängt som en dekoration. Plektrumskyddet hade vittrat sönder helt och tagit med sig delar av de närmaste banden som lösts upp av ångorna. Solen hade gjort en ”unburst” på lockets ursprungligen bruna sunburst. Vacker tycker jag! De fick en rekommendation till mig av Östmans Musik då de ville få nya strängar påsatta, man tyckte att halsen såg lite lös ut. Vi kom överens om att jag skulle sätta om och värma halsen som fått sig en bananböj, främst på bassidan.

Halsen visade sig sitta bra förutom en liten glipa längst ned. Masserade in varmt hudlim i sprickan och behövde inte sätta om den. Tog bort celluloidinläggningarna inför värmningen (annars smälter dom) och värmde tillbaka halsen. Lade på lite tippex i botten av urtaget för inläggningarna (man hade vit färg under bitarna för att de skulle bli ljusare). Lacken på halsen var väldigt känslig för värme och blev lite knottrig där halsen vilade mot mothållet vid värmningen. Mothållet fastnade i alla fall inte i lacken då jag virade in den i gladpack. Det var inga problem att våtslipa lacken slät efter en pålackning med klar spritlack.

Upprätningen av halsen blev lyckad och jag gjorde en komplett ombandning med planslipning av brädan då jag inte behövde sätta om halsen. Använde en smal konisk fräs till min Dremel för att förstora bandskårorna utan att behöva lossa greppbrädans bindning. Fungerar perfekt! Efter bandning och kroning blev halsen i det närmaste helt rak. Geometrin till stallet var perfekt, med 2,5/1,5 höjd vid 12.e bandet behövdes bara stallet höjas ca 1 mm med stallets båda ställskruvar.

I övrigt hel och ren och i väldigt bra skick. Nu är den en riktig player med nya Newtone Masterclass 0.11 strängar 🙂

GG112, Levin 1909

Den andra ovanliga Levin parlor gitarren i batchen. Denna gång från 1909. En sak som jag aldrig tidigare sett på en gammal Levin parlor är greppbrädan i ebenholts! Inte ens på bild har jag sett en liknande. Men det finns flera ovanliga detaljer. Dekorationen längs bottenfogen i form av en målad aluminiumlist, den extra celluloidbindningen runt botten och den klatschiga röda färgen som jag bara sett på senare Levin, främst från 1950-talet. I mitt tycke den snyggaste färgen. Helt klart en väldigt annorlunda Levin, kanske specialbeställd av en kund med extra lull lull. I bra skick, lite sprickor i locket och en böjd hals var nog de enda större felen på den. Lätta att fixa.

Kunden är speciell, han gillar tätt mellan strängarna och extremt låg stränghöjd. För att klämma ihop strängarna till 54 mm mellan de två yttre strängarna var det lika bra att göra en replika av originalstallet som var i fin rosewood. Originalet kommer att användas som referens framöver. Stämskruvarna var amerikanska och väl fungerade så de fick sitta kvar. Banden på den unika ebenholtsbrädan satt på rätt ställe +-0.2 mm, så det fanns ingen anledning att fylla igen och skära nya skåror. Originalbanden hade en smal tang, istället för att såga upp bredare slipade jag tangen på de nya mässingsbanden till rätt bredd för skårorna i brädan.

Fick slipa lite grand på översidan av brädan när den limmats på plats för att plana till en puckel vid infästningen, men så lite jag kunde. Brädan fick en kil i ebenholts längst ned under brädan för att slippa en onödigt brant ”slope off”. Eftersom stränghöjden skulle vara extremt låg fick halsen en lite brantare lutning för att inte stallbenet skulle bli för lågt. Halsen gjordes i det närmaste spikrak med en pytteliten relief på ca 0.05 mm. Ska man ha extremt låga strängar är en nästan rak hals bästa alternativet. När den var klar hade tjocka E strängen en höjd på 1.8 mm över 12:e bandet och tunna e strängen 1 mm! Faktiskt fullt spelbar även för mig när jag spelade mjukt eller medelhårt, tog jag i lite extra skramlade det en del förstås.

De två problemsträngarna som skramlar lättast är D och G strängarna. Brädan hade en ”compound radius” som började på ca 10″ och slutade på ca 20″, antagligen helt naturligt då man slipat brädan längsmed till en rundning. För att höja de två mittersta strängarna lite extra gav jag stallbenet en 12″ radius. Kanske alltid en bra idé att ge stallbenet en lite större böjning än greppbrädan!

Gitarren fick alla finesser; översadelintonering, komposit stallben och pluggar. Alla ribbor gjordes nya och en kolfiberstav monterades in under ebenholtsbrädan. Lacken var i bra skick men fick ett varv spritlack ovanpå. Kunden gillar blanka gitarrer så den här gången lämnade jag lacken blank utan att matta ned den. Snyggt det också!

Är väldigt nöjd med den, en av de vackraste Levin parlors jag renoverat upp. Den låga stränghöjden var extremt lättspelad och gitarren låter så bra en Levin parlor kan göra, mycket bra med andra ord. Den här gitarren var speciell och en GammelGura jag inte kommer att glömma! 🙂

      

Norman Wood gitarr

Har alltid varit svag för udda gitarrmakare. En favorit är Joseph Bohmann som enligt honom själv var ”The Worlds Greates Musical Instrument Maker”.

Fick in en väldigt udda sak för reparation gjord av Norman Wood 1977, en engelsk excentrisk byggare. Även han hade en skylt vid vägkanten till sin lokal där det stod ”One of the best Guitars in the World are made here” eller nåt liknande Ska försöka ta reda på mer om honom när jag börjar jobba med gitarren. Han var speciell och lite av en galen uppfinnare med lång nylonrock och 2-3 par glasögon på varandra. Ett signum är hans trappstegspyramidliknande botten, dessutom är banden gjorda av runda stänger av silverstål och inte vanliga T-band! Inga ribbor i botten behövs, locket har en ribbning som liknar en nylonsträngad fan-bracing. Gitarren var dimensionerad för tunna 0.10 strängar och är lätt om än lite kantigt bygd. Gitarren är inte lackad utan har en beläggning av bivax. Kantlisterna tillverkade av remsor av lönnfaner som limmats ovanpå varandra, även kerfingen var tunna remsor som limmats i lager. Kan låta bra, återstår att höra!

Ägnade lite tid efter jobbet för att ta isär botten. Bottenlisten gjorda av två lager lönnfaner fräste jag bort för att komma åt skarven mellan botten och kerfing. Verkar vara limmad med Titebond eller kanske vanligt snickarlim, lite svårjobbad men inte omöjlig då limmet ger efter för värme och vatten. Fick isär botten bra för att vara mahogny, det är ett löst trä med en konsistens som liknar knäckebröd som brukar vara väldigt svår att lossa om limmet inte är hudlim. Att det inte fanns några bottenribbor underlättade. Fick limma på ett par lösa biter vid de två klossarna där fogen inte släppte i limmet.

Hela gitarren är i mahogny inklusive ribborna. Den här har varit reparerad tidigare och en mick hade monterats. Halsen är en vanlig dove tail och den kan jag nog lossa senare. Kommer att jobba lite vid sidan av med den här bara för att jag är intresserad av den 🙂

GG115, Levin 1916

Har ett par väldigt ovanliga Levin på arbetsbänken. Den första att bli klar är en Levin från 1916 med mahogny botten och sida, modell 24 enligt den gamla Ungdomsstjärna etiketten. Finare inläggningar i greppbrädan och en dekorlist i skarven mellan bottenhalvorna är också extra, både greppbräda i stall i rosewood också. Fina bindningar runt lock och ljudhål. Stämskruvarna var av amerikansk typ med rätt avstånd mellan stolparna för de nya Golden Age stämskruvarna. Halsfoten var också finare snickrad med en kurvad och böjd sida på samma sätt som alla tidiga Levin parlors, senare brukar kanten på halsfoten vara rak och halsfoten stabilare. Sidan var så bred som den kan vara på en Levin parlor, 10 cm. Sidan på Levin parlors gjordes i tre olika bredder (7-10 cm), de bredaste fanns på de dyraste modellerna.

Både greppbräda och stall behölls i original. Placeringen av banden var bra,+- ett par tiondelar, så jag behövde inte fylla igen bandskåror och såga upp nya. Stallet var högt och togs ned på toppen och ett stallben frästes in. Hålen för strängpinnarna var för stora, limmade in små rundlar i rosewood faner inuti hålet för att göra hålen mindre för nya strängpinnar. Halsklossen var klen i mjuk gran och fick förstärkningar både på insidan och på ytan där halsfoten trycker.

Lock och botten hade bra dimensioner, ca 3 mm tjocka, behövde inte tunnas ned. Locket hade klarat sig utan sprickor, men botten hade lossnat i mittfogen och hade några större torksprickor. Jag ersatte den klena mittlisten inuti botten med en ny och tjockare, sparade den bit av mittlisten som hade brännstämpel och använde andra delar av originalet som laglappar för sprickorna. Alla ribbor byttes till nya.

Halsvinken var väldigt fel, tog bort så mycket som 3,5 mm på änden av halsfoten för att rikta upp den mot stallbenet. Det motsvarar en höjning på ca 1 cm vid stallet! Den redan klena halsfoten blev ändå klenare, som tur är har den förstärkts med en rundstav i björk som monterades samtidigt som kolfiberstaven i halsen. Fick dessutom slipa greppbrädan  tunnare längst ned för att få rätt stränghöjd vid 12:e utan att samtidigt få ett för högt stallben. Plockade lös inläggningarna som brukar vara rätt tunna och limmade tillbaka dom när brädan slipats. Att originalstallet var väldigt högt fick en förklaring, geometrin i gitarren är lite ovanlig med en högsta punkt vid ljudhålet sett från sidan. Antagligen därför som locket inte hade de vanliga sprickorna i kanten av greppbrädan ovanför ljudhålet 🙂

Passningen av halsfoten i fickan i halsklossen var inte den bästa till att börja med och glipan växte när halsfoten slipades in. Kladdade in lite hudlim med slipdamm för att fylla igen den värsta sprickan.

Översadelintoneringen blev lite ovanlig, bytte tre spunna strängar för att vara säker. De nya strängarna hade samma intonationspunkter. Även intoneringen vid stallbenet var extrem med stor variation för de spunna strängarna. Halsen blev i det närmaste rak med en minimal relief. Har förstått att en minimal relief är att föredra för de som spelar på hela greppbrädan, det blir  lättare att spela noterna på mitten. Kommer att göra den mindre framöver än jag gjort tidigare.

Fick ett irriterande rassel från G-strängen. Bytte den och rasslet försvann. Misstänker att orsaken var att strängkulan inte var tight i loopen och att strängen klämdes fast av strängpinnen och lämnade lite luft för kulan att skramla. Kulan kan vridas ett varv eller två och tightas till innan monteringen. Nu är klangen stabil som den ska vara.

Var spännande att höra var mahogny istället för björk betyder för tonen. Måste säga att skillnaden var marginell. Kanske är klangen lite mjukare och träigare. Den stora volymen i kroppen och det tunna bygget gav en gitarr med snabb respons och inte så mycket kärna i klangen, man brukar säga att det passar för fingerspel. Lite mer rymd i klangen pga den stora luftvolymen i kroppen. Med nya strängar blev det mycket diskanter, men efter några dagar lugnade det ned sig. Låter bra!

Levererades i ett Gator 3/4 case som passar som handsken. Tre märkningar invändigt, Levin’s brännstämpel som tidigare gömdes under Ungdomsstjärnans etikett, Ungdomstjärna etiketten och GammelGura etiketten 🙂

   

Beställningsstopp för nya GammelGura

Håller på att inventera alla jobb jag tagit mig an och det är inte få. Kommer att uppdatera listan över beställda gammelGura när jag är klar. Det står i alla fall klart att jag måste tacka nej till nya GammelGura projekt för tillfället och istället göra det jag kan för att minska den kö jag har. Känns tråkigt att behöva göra det, men så snart jag får ner kön till en hanterbar mängd kommer jag att öppna upp för nya beställningar. Då gäller det att hänga på låset!

Priset kommer att justera upp lite grand också vid årsskiftet. Det tar längre tid numera att få en GammelGura klar med alla nya (nödvändiga) saker jag hittat på. En översadelintonering + tillverka ett komposit stallben brukar ta minst två arbetsdagar, ett jobb som tidigare tog en timme att göra. Är också mer noga med bandning och inslipningen av banden än när jag började, fler moment att utföra. Det positiva är att de färdiga gitarrerna är bättre än nånsin. Det som varit bra har blivit ändå bättre. Både på grund av mina ”uppfinningar” och att jag helt enkelt fått mer erfarenhet av jobbet.