Artikel om Norman Wood

Fick hem en gammal Engelsk gitarrtidning med en intervju med Norman Wood, mannen med den märkliga gitarrkonstruktionen jag postat om tidigare. Här är den långa artikeln från tidningen. Efter att ha läst igenom den får jag lite obehagliga vibbar att den mannen inte var riktigt hundra. En del besynnerliga teorier och speciellt hans konspirationsteori att Gibson/Martin såg till att han inte fick de strängar och mekaniker som han beställer… men han hade helt klart en enorm tro på sig själv!

En del saker hade han rätt i, att rosewood inte är det enda trä man kan bygga med, att halsen ska spännas upp till strängdraget när den justeras och att man inte behöver en dragstång t.ex. De speciella banden av infällda stänger i rostfritt stål var han först med, numera finns rostfria band att köpa. Tror också att den stora massa i varje band kan låta bättre. Den mest intressanta detaljen tycker jag. Botten är mest en gimmick som inte är varken vacker eller bra.

En Levin archtop passerade lokalen

Fick besök i lokalen av ett trevligt äldre par med en Levin Star från 1949. Spelades under några år som kompinstrument i ett band av mannen, sedan dess har den mest hängt som en dekoration. Plektrumskyddet hade vittrat sönder helt och tagit med sig delar av de närmaste banden som lösts upp av ångorna. Solen hade gjort en ”unburst” på lockets ursprungligen bruna sunburst. Vacker tycker jag! De fick en rekommendation till mig av Östmans Musik då de ville få nya strängar påsatta, man tyckte att halsen såg lite lös ut. Vi kom överens om att jag skulle sätta om och värma halsen som fått sig en bananböj, främst på bassidan.

Halsen visade sig sitta bra förutom en liten glipa längst ned. Masserade in varmt hudlim i sprickan och behövde inte sätta om den. Tog bort celluloidinläggningarna inför värmningen (annars smälter dom) och värmde tillbaka halsen. Lade på lite tippex i botten av urtaget för inläggningarna (man hade vit färg under bitarna för att de skulle bli ljusare). Lacken på halsen var väldigt känslig för värme och blev lite knottrig där halsen vilade mot mothållet vid värmningen. Mothållet fastnade i alla fall inte i lacken då jag virade in den i gladpack. Det var inga problem att våtslipa lacken slät efter en pålackning med klar spritlack.

Upprätningen av halsen blev lyckad och jag gjorde en komplett ombandning med planslipning av brädan då jag inte behövde sätta om halsen. Använde en smal konisk fräs till min Dremel för att förstora bandskårorna utan att behöva lossa greppbrädans bindning. Fungerar perfekt! Efter bandning och kroning blev halsen i det närmaste helt rak. Geometrin till stallet var perfekt, med 2,5/1,5 höjd vid 12.e bandet behövdes bara stallet höjas ca 1 mm med stallets båda ställskruvar.

I övrigt hel och ren och i väldigt bra skick. Nu är den en riktig player med nya Newtone Masterclass 0.11 strängar 🙂

GG112, Levin 1909

Den andra ovanliga Levin parlor gitarren i batchen. Denna gång från 1909. En sak som jag aldrig tidigare sett på en gammal Levin parlor är greppbrädan i ebenholts! Inte ens på bild har jag sett en liknande. Men det finns flera ovanliga detaljer. Dekorationen längs bottenfogen i form av en målad aluminiumlist, den extra celluloidbindningen runt botten och den klatschiga röda färgen som jag bara sett på senare Levin, främst från 1950-talet. I mitt tycke den snyggaste färgen. Helt klart en väldigt annorlunda Levin, kanske specialbeställd av en kund med extra lull lull. I bra skick, lite sprickor i locket och en böjd hals var nog de enda större felen på den. Lätta att fixa.

Kunden är speciell, han gillar tätt mellan strängarna och extremt låg stränghöjd. För att klämma ihop strängarna till 54 mm mellan de två yttre strängarna var det lika bra att göra en replika av originalstallet som var i fin rosewood. Originalet kommer att användas som referens framöver. Stämskruvarna var amerikanska och väl fungerade så de fick sitta kvar. Banden på den unika ebenholtsbrädan satt på rätt ställe +-0.2 mm, så det fanns ingen anledning att fylla igen och skära nya skåror. Originalbanden hade en smal tang, istället för att såga upp bredare slipade jag tangen på de nya mässingsbanden till rätt bredd för skårorna i brädan.

Fick slipa lite grand på översidan av brädan när den limmats på plats för att plana till en puckel vid infästningen, men så lite jag kunde. Brädan fick en kil i ebenholts längst ned under brädan för att slippa en onödigt brant ”slope off”. Eftersom stränghöjden skulle vara extremt låg fick halsen en lite brantare lutning för att inte stallbenet skulle bli för lågt. Halsen gjordes i det närmaste spikrak med en pytteliten relief på ca 0.05 mm. Ska man ha extremt låga strängar är en nästan rak hals bästa alternativet. När den var klar hade tjocka E strängen en höjd på 1.8 mm över 12:e bandet och tunna e strängen 1 mm! Faktiskt fullt spelbar även för mig när jag spelade mjukt eller medelhårt, tog jag i lite extra skramlade det en del förstås.

De två problemsträngarna som skramlar lättast är D och G strängarna. Brädan hade en ”compound radius” som började på ca 10″ och slutade på ca 20″, antagligen helt naturligt då man slipat brädan längsmed till en rundning. För att höja de två mittersta strängarna lite extra gav jag stallbenet en 12″ radius. Kanske alltid en bra idé att ge stallbenet en lite större böjning än greppbrädan!

Gitarren fick alla finesser; översadelintonering, komposit stallben och pluggar. Alla ribbor gjordes nya och en kolfiberstav monterades in under ebenholtsbrädan. Lacken var i bra skick men fick ett varv spritlack ovanpå. Kunden gillar blanka gitarrer så den här gången lämnade jag lacken blank utan att matta ned den. Snyggt det också!

Är väldigt nöjd med den, en av de vackraste Levin parlors jag renoverat upp. Den låga stränghöjden var extremt lättspelad och gitarren låter så bra en Levin parlor kan göra, mycket bra med andra ord. Den här gitarren var speciell och en GammelGura jag inte kommer att glömma! 🙂

      

Norman Wood gitarr

Har alltid varit svag för udda gitarrmakare. En favorit är Joseph Bohmann som enligt honom själv var ”The Worlds Greates Musical Instrument Maker”.

Fick in en väldigt udda sak för reparation gjord av Norman Wood 1977, en engelsk excentrisk byggare. Även han hade en skylt vid vägkanten till sin lokal där det stod ”One of the best Guitars in the World are made here” eller nåt liknande Ska försöka ta reda på mer om honom när jag börjar jobba med gitarren. Han var speciell och lite av en galen uppfinnare med lång nylonrock och 2-3 par glasögon på varandra. Ett signum är hans trappstegspyramidliknande botten, dessutom är banden gjorda av runda stänger av silverstål och inte vanliga T-band! Inga ribbor i botten behövs, locket har en ribbning som liknar en nylonsträngad fan-bracing. Gitarren var dimensionerad för tunna 0.10 strängar och är lätt om än lite kantigt bygd. Gitarren är inte lackad utan har en beläggning av bivax. Kantlisterna tillverkade av remsor av lönnfaner som limmats ovanpå varandra, även kerfingen var tunna remsor som limmats i lager. Kan låta bra, återstår att höra!

Ägnade lite tid efter jobbet för att ta isär botten. Bottenlisten gjorda av två lager lönnfaner fräste jag bort för att komma åt skarven mellan botten och kerfing. Verkar vara limmad med Titebond eller kanske vanligt snickarlim, lite svårjobbad men inte omöjlig då limmet ger efter för värme och vatten. Fick isär botten bra för att vara mahogny, det är ett löst trä med en konsistens som liknar knäckebröd som brukar vara väldigt svår att lossa om limmet inte är hudlim. Att det inte fanns några bottenribbor underlättade. Fick limma på ett par lösa biter vid de två klossarna där fogen inte släppte i limmet.

Hela gitarren är i mahogny inklusive ribborna. Den här har varit reparerad tidigare och en mick hade monterats. Halsen är en vanlig dove tail och den kan jag nog lossa senare. Kommer att jobba lite vid sidan av med den här bara för att jag är intresserad av den 🙂

GG115, Levin 1916

Har ett par väldigt ovanliga Levin på arbetsbänken. Den första att bli klar är en Levin från 1916 med mahogny botten och sida, modell 24 enligt den gamla Ungdomsstjärna etiketten. Finare inläggningar i greppbrädan och en dekorlist i skarven mellan bottenhalvorna är också extra, både greppbräda i stall i rosewood också. Fina bindningar runt lock och ljudhål. Stämskruvarna var av amerikansk typ med rätt avstånd mellan stolparna för de nya Golden Age stämskruvarna. Halsfoten var också finare snickrad med en kurvad och böjd sida på samma sätt som alla tidiga Levin parlors, senare brukar kanten på halsfoten vara rak och halsfoten stabilare. Sidan var så bred som den kan vara på en Levin parlor, 10 cm. Sidan på Levin parlors gjordes i tre olika bredder (7-10 cm), de bredaste fanns på de dyraste modellerna.

Både greppbräda och stall behölls i original. Placeringen av banden var bra,+- ett par tiondelar, så jag behövde inte fylla igen bandskåror och såga upp nya. Stallet var högt och togs ned på toppen och ett stallben frästes in. Hålen för strängpinnarna var för stora, limmade in små rundlar i rosewood faner inuti hålet för att göra hålen mindre för nya strängpinnar. Halsklossen var klen i mjuk gran och fick förstärkningar både på insidan och på ytan där halsfoten trycker.

Lock och botten hade bra dimensioner, ca 3 mm tjocka, behövde inte tunnas ned. Locket hade klarat sig utan sprickor, men botten hade lossnat i mittfogen och hade några större torksprickor. Jag ersatte den klena mittlisten inuti botten med en ny och tjockare, sparade den bit av mittlisten som hade brännstämpel och använde andra delar av originalet som laglappar för sprickorna. Alla ribbor byttes till nya.

Halsvinken var väldigt fel, tog bort så mycket som 3,5 mm på änden av halsfoten för att rikta upp den mot stallbenet. Det motsvarar en höjning på ca 1 cm vid stallet! Den redan klena halsfoten blev ändå klenare, som tur är har den förstärkts med en rundstav i björk som monterades samtidigt som kolfiberstaven i halsen. Fick dessutom slipa greppbrädan  tunnare längst ned för att få rätt stränghöjd vid 12:e utan att samtidigt få ett för högt stallben. Plockade lös inläggningarna som brukar vara rätt tunna och limmade tillbaka dom när brädan slipats. Att originalstallet var väldigt högt fick en förklaring, geometrin i gitarren är lite ovanlig med en högsta punkt vid ljudhålet sett från sidan. Antagligen därför som locket inte hade de vanliga sprickorna i kanten av greppbrädan ovanför ljudhålet 🙂

Passningen av halsfoten i fickan i halsklossen var inte den bästa till att börja med och glipan växte när halsfoten slipades in. Kladdade in lite hudlim med slipdamm för att fylla igen den värsta sprickan.

Översadelintoneringen blev lite ovanlig, bytte tre spunna strängar för att vara säker. De nya strängarna hade samma intonationspunkter. Även intoneringen vid stallbenet var extrem med stor variation för de spunna strängarna. Halsen blev i det närmaste rak med en minimal relief. Har förstått att en minimal relief är att föredra för de som spelar på hela greppbrädan, det blir  lättare att spela noterna på mitten. Kommer att göra den mindre framöver än jag gjort tidigare.

Fick ett irriterande rassel från G-strängen. Bytte den och rasslet försvann. Misstänker att orsaken var att strängkulan inte var tight i loopen och att strängen klämdes fast av strängpinnen och lämnade lite luft för kulan att skramla. Kulan kan vridas ett varv eller två och tightas till innan monteringen. Nu är klangen stabil som den ska vara.

Var spännande att höra var mahogny istället för björk betyder för tonen. Måste säga att skillnaden var marginell. Kanske är klangen lite mjukare och träigare. Den stora volymen i kroppen och det tunna bygget gav en gitarr med snabb respons och inte så mycket kärna i klangen, man brukar säga att det passar för fingerspel. Lite mer rymd i klangen pga den stora luftvolymen i kroppen. Med nya strängar blev det mycket diskanter, men efter några dagar lugnade det ned sig. Låter bra!

Levererades i ett Gator 3/4 case som passar som handsken. Tre märkningar invändigt, Levin’s brännstämpel som tidigare gömdes under Ungdomsstjärnans etikett, Ungdomstjärna etiketten och GammelGura etiketten 🙂

   

Beställningsstopp för nya GammelGura

Håller på att inventera alla jobb jag tagit mig an och det är inte få. Kommer att uppdatera listan över beställda gammelGura när jag är klar. Det står i alla fall klart att jag måste tacka nej till nya GammelGura projekt för tillfället och istället göra det jag kan för att minska den kö jag har. Känns tråkigt att behöva göra det, men så snart jag får ner kön till en hanterbar mängd kommer jag att öppna upp för nya beställningar. Då gäller det att hänga på låset!

Priset kommer att justera upp lite grand också vid årsskiftet. Det tar längre tid numera att få en GammelGura klar med alla nya (nödvändiga) saker jag hittat på. En översadelintonering + tillverka ett komposit stallben brukar ta minst två arbetsdagar, ett jobb som tidigare tog en timme att göra. Är också mer noga med bandning och inslipningen av banden än när jag började, fler moment att utföra. Det positiva är att de färdiga gitarrerna är bättre än nånsin. Det som varit bra har blivit ändå bättre. Både på grund av mina ”uppfinningar” och att jag helt enkelt fått mer erfarenhet av jobbet.

Tension och vibration

För det mesta är jag väldigt praktisk, testar och ser vad som fungerar. Men när man hittat nåt som ger effekt vill man ju gärna ha en teori om varför. Efter tester på mina GammelGura vet jag numera att en hård och styv infästning av strängkulan på en akustisk gitarr med stall med strängpinnar ökar volymen och attacken och gör klangen tydligare i ett ackord. Skillnaden är stor i alla fall för mig som använder stallplattor i gran (för bästa ljud). Volymen blev t.om. outhärdlig i mina öron när jag hade pluggar i hård björk mellan strängkulan och undersidan av stallet. Pluggar i gran med ändved blev perfekt.

Har letat på nätet efter vetenskapliga fakta men inte hittat nåt som passar just det här fallet, så här är min egen teori. Den som tycker det är kul med teorier eller vet bättre kan ge sin syn på saken!

Jag tror att man ska skilja på spänning (tension) och vibrationen av strängen. Vibrationen tar i princip stopp vid stallben och översadel, medan spänningen passerar båda och följer strängen till förankringspunkterna. När man stämmer upp en sträng är det en stor kraft som drar i både strängkula och i stolpen för stämskruven.

När man slår an en sträng med ett plektrum töjs strängen det första som händer och spänningen ökar. Den extra spänningen drar i både strängkula och stämskruvens stolpe. När sen strängen släpps vibrerar strängen samtidigt som spänningen både minskar och ökar kaotiskt runt spänningen på den uppstämda strängen medan strängen rör sig. Vibrationen stannar vid stallben och översadel medan variationen i spänning rycker och drar i både strängkula och stolpen i stämskruven.

Min teori förklarar varför det är bra att strängkulan vilar på ett hårt underlag istället för fjädrande och mjuk gran (som finns i locket och i mitt fall även stallplattan). Mindre energi försvinner och volymen ökar. Attacken ökar också då strängkulan inte ”duckar” vid transienten när plektrumet slår an en sträng.

Även sustainen ökar då mindre energi försvinner i den mjuka fjädrande granen.

Att använda ”grommets” i metall runt strängstolpen i stämskruven istället för bara ett borrat hål i huvudets trä bör också vara positivt för både attack och volym.

GG110, Levin 1940

En lite större och modernare Levin från 1940 är klar. Designen på de här liknar väldigt mycket Gibson från 1930-talet med sin svarta färg och sunburst i locket. En sak som inte är bra på de här är stallet som dels är av ”string through” typ (som på en klassisk gitarr) och dels kan vara väldigt högt på bassidan. Har aldrig gillat de stallen och den här fick en replika av modernt snitt med strängpinnar.

I början av 1940-talet hade Levin problem med sin monstersåg med ca 20 klingor som skar ut spåren för alla banden i greppbrädan i en enda sågning. Någon missade att justera den 5-6 år innan man upptäckte felet! Den här från 1940 hade de klassiska felen i placeringen av banden, främst de första och de sista banden. Fyllde igen alla sågade spåren med rosewood och sågade nya på rätt ställe. På värsta stället (1:a bandet) var nog felet snudd på 2 mm…

Speciellt för den här var att kunden ville ha ett större ljudhål för att kunna montera in en ljudhålsmick. Originalets ljudhål är några mm för smalt för de flesta moderna mickar. Det större ljudhålet var faktiskt snyggare än originalet. Man kan ramla in med hela armen också utan problem 🙂 Den skulle även få X-ribbning. Original greppbräda i rosewood var platt men fick en 16″ radius. Original stämskruvar med en liten rund knopp var lite jobbiga att stämma vanliga 0.11 strängar med, så de fick ge plats för nya Golden Age. Ingen pluggning då de gamla skruvarna hade moderna (amerikanska) avstånd mellan stolparna.

Fick sätta om halsen en extra gång då jag trodde jag kunde hoppa över förstärkningen i lönn längst in i hålet för halsinfästningen. Den mjuka halsklossen gav efter och halsen roterade in och höjden vid stallbenet blev för lågt. Även efter det jag limmade in en ca 2 mm platta i hård lönn ville halsen rotera in lite. Utan förstärkning ska man lägga ca 2 mm ovanpå stallet för att kompensera när man siktar in halsen, med plattan tänker jag lägga på 0.5 mm i fortsättningen. I vanliga fall ska linjalen i förlängningen av greppbrädan med band vila ovanpå stallet för rätt halsvinkel. Levins halsinfästning är en av de mindre bra detaljerna, med en bättre äkta dovetail vilar halsfoten på den styva och hårda sidan och då förändras inte halsvinkeln i själva infästningen när man strängar upp.

Det verkar som det är två olika typer av lack på de här. Locket med bursten har en annorlunda och mindre stark lack än sidan, botten och halsen. När jag klarlackar med spritlack löser spriten upp den gamla lacket på locket och lacken knottrar till sig på vissa ställen. Behövde tre lager klarlack med mellanslipning för att få en någorlunda jämn yta. Resten av gitarren har inte det problemet.

Har aldrig lyckats bra med de här tidigare. Men den här gången är jag väldigt nöjd med ljudet. ”Turbopluggarna” gav hög volym och X-ribbningen gjordes smäckrare än tidigare, tog råd av Per Marklund och gjorde X-et med tunnare 7,5 mm breda ribbor. På en sån här mellanstor gitarr kan det vara problem att få ladder bracing att hålla och samtidigt låta bra. Den här låter t.om. bra för en som annars rynkar på näsan åt den moderna klangen hos X-ribbade gitarrer 😉

GG59, PearlGold från 1950-talet

Nu är den klar. En eftersläntare och en hatkärlek. En av de mest besvärliga renoveringar jag gjort. Jag var inte redo för den när jag tog mig an jobbet för tre år sedan. Sedan dess har jag hunnit skaffat erfarenhet och bättre verktyg, framförallt jiggen för att fräsa bindningar. Tog ändå några veckor att få den färdig efter det halv jobb jag gjorde i början innan jag gav upp. Droppen blev när en bit celluloid tog eld av värmen från min värmepistol! Som tur var var det en bit som lätt kunde ersättas med ny bindning.

PerlGold var en tillverkare i gamla Östtyskland som gjorde väldigt coola gitarrer av dålig kvalitet. Stränghållaren och även botten vid klossarna på den här var fäst med spikar! Företaget fanns redan innan kriget, men det var på 1950-talet man började göra såna här ”tårtgitarrer” med mycket celluloid. Den här överdådiga modellen har jag aldrig sett på bild. Det fanns ingen märkning på gitarren, men stränghållaren hade jag sett förut, det är ingen tvekan om att det är en PerlGold. Det är förstås inte omöjligt att den här är äldre och från före kriget eller 1940 talet, omöjligt att säga. Den speciella stränghållaren kan ha tillverkats under många år. De kopierade bland annat Levin’s stora huvud på archtop gitarrer (nummer tre på den vänstra bilden) 🙂

Några bilder på hur den såg ut när den kom. Stränghållaren hade krossat nedre delen av locket, locket var bara 2-2,5 mm tjockt och den mjuka celluloiden kunde inte hålla emot. Spikarna lossnade och all kraft hamnade på den svaga bindningen. Antagligen uppsträngad med för tjocka strängar också. Lade på Newtone Masterclass 0.11, mer än så ska man nog inte ha på den annat än på egen risk.

Insidan var kaos. Halsen var böjd, även botten var för tunn och dessutom ojämn i tjockleken nära mittsömmen. Botten hade krympt och lossnat i mittfogen och vid sidan. Tror det fattades ca 5 mm på värsta stället.

Nu när den är klar kan jag tycka att den är rätt underbar 🙂 Maken till överlastad dekor får man leta efter. Man undrar vad de som gjorde designen tänkte!

För att få ordning på den fick den krympta botten en mittsticka i rosewood. Lock och botten fick nya ribbor. Trästången mellan hals- och bottenkloss plockades bort då jag vet att en sån ger gitarren en trist och stel ton helt i onödan.

Halsen fick en kolfiberstav inlimmad. Jag plockade lös alla dekorationer i greppbrädan och fräste in uppifrån för att inte skada flakelacken i kanten mellan hals och greppbräda. Därefter slipades greppbrädan plan och uttagen för dekorationerna frästes ned säkert 1 mm längst ned för att få celluloiden i jämnhöjd med greppbrädan igen. Bandade på med mässingsband. Halsfoten var av och hade limmats hopdragen med två skruvar genom greppbrädan. Ersatte skruvarna med limmade pluggar i björk och en plugg i rosewood överst.

Lacken hade ett lager silvermetall längst ned med blå och rödfärgad lack ovanpå. Tämligen robust och hård lack.

En fin detalj är den justerbara halsen. Med en klocknyckel kan man enkelt justera stränghöjden vid 12:e bandet. En bra konstruktion.

En ny extra bred kerfing limmades in längs bottenkanten. Botten förlängdes ut runt om med 2 mm lönnplattor då den gamla infräsningen för bindning lämnade kvar inget eller ett par tiondelar trä att limma den nya bindningen på. Ny bindning frästes in  runt botten. Fem lister limmades ihop. Celluloid går inte att få tag på, så det fick bli ABS plast med samma färg som celluloiden.

Rensade bort det som krossats av stränghållaren i locket, bottenklossen pressades tillbaka och nytt trä och bindning limmades på plats. Locket hade säkert 20 sprickor som alla limmades med laglister. Det alltför tunna locket behövde mer gran så jag lät listerna vara hela. Bytte princip för ribborna i locket. Plockade bort en platta tvärs över locket under stallet mellan de två tjocka originalribborna som jag tror var i lönn och limmade in en liknande i gran. En förstärkning vid bottenklossen ska hålla den på plats och längsgående ribbor under stallet ger också bättre styrka.

Stämskruvarna var oanvändbara, det blev nya lösa Golden Age som passade riktigt bra. Plektrumskyddet var deformerat men i bra skick i övrigt. Limmade in ett stång  2 mm silverstål på baksidan för att räta upp den.

En lustig detalj är de två runda genomföringarna som liknar plastploppen på änden av gardinsnöret. Jag har sett sådana förut på mandoliner från ca 1950-talet (vilket gör att jag daterar gitarren till det decenniet). Det är en modefluga helt klart, men som jag fick demonstrerat av Per Hallgren när han hälsade på ändras ljudet märkbart om man drar ut ändpinnen ur sitt hål medan man spelar! Det lilla hålet gör skillnad. Det kan finnas en sådan tanke bakom de här genomföringarna. Man kan dra slutsatsen att en gitarrkropp ska vara tät och att ljudet tappar lite av sin spänst om det finns öppna sprickor!

En sak som var väldigt bra med gitarren var att den var komplett även om den var i dåligt skick. Ljudet tycker jag blev bättre än väntat, sobert mjuk och inte så vass och strängig som archtops ofta brukar vara. Ljudvolymen kunde vara högre, men det finns kvalitet i klangen. Njut av bilderna av den flakelackade fantastigheten 🙂

       

GG 109, först ut är en Levin från 1908

Fick en brådskande beställning från ingen mindre än Andreas Brink, mannen bakom Levin dokumentären som visades på TV för inte så länge sen. Fint folk får gå före, så jag lade till den till den pågående batchen.

Då det var vad jag kallar en ”halv böj”, en standard Levin parlor i gott skick, gick det fort att få den klar. Imorgon blir den pråliga Östtysken klar och resten av gitarrerna i batchen kommer att bli klar en eller två i veckan. Jag hoppas att övriga beställare tycker det är OK att den här blev klar först.

Som sagt, en helt vanlig Levin parlor från 1908 i bra skick. Stämskruvarna såg fina ut, men spiralsnäckan på G strängens stolpe hade fått en kyss vilket gjorde att den kuggade ur. Fick leta i skrotlådan och hittade en matchande stämskruv i bättre skick, även den från en Levin av samma årgång. Andreas ville ha den lite mer original än vanligt, stallet fick vara kvar. Däremot byttes greppbrädan från valnöt till en i rosewood med 16″ radius.  De två bottenribbor som syns genom ljudhålen är även de original. Ingen K&K mick.

Två saker var lite speciella på den här. Dels var den vita tryckta celluloidplaketten i väldigt bra skick, dels var alträet i halsen extremt grönt, förutom på halsfoten och huvudet. Man kan tro att lacken är mörkbrun på delar av halsen, men det är träet bakom lacken som är trävit eller mörkgrön. Kanske är det kärnveden i alen som blir grön med tiden.

Tunnade både botten och lock till strax under 3 mm för bästa ljud. Alla ribbor utom de två original i botten som syns byttes ut till min standardkonfiguration. För ovanlighets skull gav jag insidan av botten en omgång kaliumpermanganat för att ”åldra” ytan för att den inte ska se så ny ut genom ljudhålet.

Hålen i originalstallet pluggades och borrades upp längre ned för att ge plats till ett stallben. Lade dessutom in in bit ebenholts runt diket för stallbenet för att det inte skulle ge med sig av rotationskraften från strängarna. Lönnen/björken i Levin original stallen är för mjuka och stallet smalt, vilket är orsaken till att jag oftast gör replika stall i hårt trä som är några mm bredare. Sviktade lite ändå i framkant av stalldiket, men det kommer att hålla.

Alla finesser gjordes för bästa ljud. Stallplatta i gran, ”turbopluggar”, komposit stallben och översadelintonering. En nyhet är att jag skaffat en tjockare diamantfräs till Dremeln när jag gör infräsningarna för intoneringen av översadeln. Tidigare blev det väl trångt vid den tjocka E-strängen, blev nog lite snyggare också!

Är nöjd med alla detaljer på den här. Ljudet blev det förväntade med alla uppfinningar på plats. Låter mycket bra trots att det i grunden är en enkel Levin med Newtone Heritage 0.12 strängar. Pluggarna gör susen 🙂

Blev lite ribbor över… här ser man också den lilla fuktighetsmätaren som jag skickar med numera. Idealet är 40% fuktighet, men fuktigare går alltid bra upp till 80% eller mer då fisklimmet i bottenlimningen kan börja släppa! Torrare än 35% ska man se upp med, under 30% är rentav farligt 🙂

Gjorde ett ljudprov med gitarren. MP3 fil med lite spel och ackord inspelat med stereo kondensatormickar utan pålagda effekter ca 20 cm från ljudhålet. Attacken kommer från pluggarna, sustainen från stallplattan i gran (och styvheten från halsens kolfiberstav bland annat). De rena trubadurackorden kommer från översadelintoneringen. På slutet hör man strängseparationen från komposit stallbenet.