GG139 Ola Ivarsson Leira ca 1935

Det var en överraskning att få in en intressant gitarr tillverkad i Norge, ett land som historiskt aldrig utmärkt sig för att tillverka akustiska gitarrer av bra kvalitet. De flesta fabrikstillverkare har använt  plywood och gjort mycket enkla och billiga gitarrer. Lite bättre instrument gjordes förstås av enskilda gitarrmakare, men inte många kan anses vara kvalitetsinstrument. Det man däremot inte kan klaga på är kreativiteten hos de Norska byggarna! Surfa in på sidan www.norskegitarer.no, där finns många märkliga skapelser att titta på 🙂 Ett exempel är Asbjörn Henriksen som byggde såna här gitarrer på 1930 talet.

En av de Norska gitarrmakarna på 1930-talet var Ola Ivarsson Leira och det var en sån gitarr som kom in för GammelGurafiering.

Sprättade den utan större problem. Ribbningen inuti var inte direkt välgjord med bra virke, tvärtom är nog mera sant 🙂

Några bilder halvvägs efter limmning av nya ribbor och montering av kolfiberstaven.

  • Total längd:  95 cm
  • Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 25,5 –  21 – 34,5 cm
  • Sida (halskloss, midja, ändkloss): 7,5 – 8,5 – 7,5  cm
  • Hals: C-form
  • Översadel:  43 mm
  • 12:e band:  53 mm
  • Strängpinnar: 57 mm
  • Mensur:   63,5 cm
  • Lack: Sprit
  • Vikt: 1302 g

Direkt när jag kände på gitarren blev jag förvånad. Det här var en riktigt bra gitarr. Trots att den var Norsk. Kroppen som hade fina proportioner var helt i mahogny, den hade ett ovanligt stall i svartmålad lönn/björk som liknar de som Joseph Bohmann i USA använde på 1890-talet och ett huvud som var smakfullt utformat. Både lock och botten var krökta och materialen hade rätt tjocklek. Den svartmålade halsen var lite klumpig med en obekväm U-form. Greppbräda i tunn rosewood limmad ovanpå lönn. Översadeln var i ben och stallet var ett metallband. Men det som stack ut var att halsen var ställbar. Jag har skrivit mer om den ställbara halsen i ett tidigare blogginlägg, men den här varianten på en Stauffer infästning är väldigt bra!

Inuti gitarren fanns en lapp där det stod: “1 st premie m/ sølvmedalje Valdres varemesse 1933”. Otydliga bläckstämplar fanns också, tror det står “Bronsemedalje Gjøvik 1910”.  På mittstickan finns en bläckstämpel med namnet på byggaren: “O. L. Leira St., Valdres Guitarværksted og Strenge”

Kunden ville göra en GammelGura av den och dessutom runda av baksidan på den U formade halsen. Den platta och nötta greppbrädan byttes ut till ebenholts och fick en 16″ radius. Stallet kunde jag behålla efter modifiering då det fanns gott om plats för ett intonerat stallben.

Skicket var helt OK, en enda spricka fanns på locket. Botten hade däremot flera sprickor, en bit på kinden var helt lös när ribborna lossades. Hantverket i detaljer var grovhugget och primitivt, men det märks att byggaren lade sitt fokus på att göra gitarren både spelbar och bra och inte på detaljer och utseende. Helt rätt tycker jag.

Stämskruvarna var speciella. Tydligen var gitarren avsedd för nylonsträngar, man hade använt stämskruvar för stålsträngade gitarrer med smala stolpar och monterat på tunga mässingscylindrar utanpå stolparna för att göra stolparna bredare. Vägde säkert tre gånger så mycket som de borde! Inte bra. De byttes ut till moderna stämskruvar, 10 mm pluggar räckte precis för att plugga igen de gamla hålen.

Allt hade inte gått som det skulle när gitarren tillverkades. I halsklossen fanns ett extra ofyllt hål för träskruven i den ställbara halsinfästningen som tydligen hamnat snett. Hålet som användes till skruven hamnade ca 2 mm för långt ned. Istället för att plugga och borra hålet på rätt ställe blev lösningen att jacka ut locket ca 2 mm och fälla in greppbrädan som limmades ovanpå locket. Det ställde till med problem när jag skulle lossa halsen, limfogen var inte i jämnhöjd med lockets ovansida.

Jag pluggade båda hålen i halsklossen och borrade ett nytt 2 mm högre upp och fyllde ut gropen i locket under greppbrädan med mahognyfaner. Fick användning av min smygvinkel för att borra hålet i halsklossen i samma vinkel som hålet i halsfoten hade 🙂

Hålen i stallet pluggades och nya mindre hål borrades upp. Ett problem med stall i lönn/björk är att virket är lite för löst för ett stallben i ett uppfräst dike. Virket ger efter vid stallbenets framkant/bakkant och lutar framåt trots att man har presspassning när man strängar upp. Lösningen är att fälla in en bit hårt trä (ebenholts) runt platsen där stallbenet ska hamna. Då får stallbenet en hård yta på båda sidor att vila mot och stallbenet håller sig rakt även vid belastning från strängarna. Stallet var snett limmat på locket, men på rätt sätt för att intonera bättre. Tror det var meningen!

Halsens baksida formades till en rund C form och fick en kolfiberstav inlimmad. Halsen målades med flera varv svart spritlack efter en första infärgning med “indian ink”, ett becksvart bläck som innehåller shellack precis som spritlacken (används i tryckpressar). Ebenholtsbrädan fick mässingsband och sidomarkeringar men lämnades ren från pärlemordottar (originalet hade 4 stycken runda pärlemordottar).

Gjorde halsomsättningen som vanligt och justerade in halsfoten så att en rak greppbräda hamnade på ett lagom högt stallben med lagom stränghöjd vid 12:e bandet. Även om det hamnade väldigt bra kändes det lyxigt att kunna göra en finjustering med skruven i halsfoten och få stränghöjden helt perfekt utan att behöva slipa på stallbenet! Den grova träskruven har lite väl stor stigning vilket gör att jag bara behöver skruva några minuter på en urtavla på skruven för att justera stränghöjden. Den lilla justering man behöver göra vid halsfoten böjer nästan inte alls greppbrädan vid 12:e bandet. Smått genialt. En gitarbandknopp monterades på halsfoten.

Ett par bilder innan bottenlimningen. Har ser man en extra 1-1,5 mm tjock granplatta med ådringen i samma riktning som locket mellan de två ribborna under ljudhålet. Gör locket starkare utan att påverka tonen annat än till det bättre.

Den fick alla specialare med översadelintonering, mässingsband, stallplatta i gran, pluggar och segmenterat stallben. Lagom storlek och bekväm att spela på med sin böjda botten. Mahogny i locket ger den en lite annorlunda karaktär, lite brutalare klang med kraftfull attack och kortare sustain än med ett granlock. Jämn i tonen, hög volym och kanske lite mer diskanter än brukligt men inte utan bas. Den lätta konstruktionen gör den öppen och lättdriven. Passar bra för fingerspel.

 

GG138 Levin 1917

Levin parlor gitarrer är antagligen de vanligaste objekten för en GammelGura. Inte så konstigt då det finns väldigt många såna runtom i landet. De är trevliga gitarrer i solida träslag och mer eller mindre kopior på parlor gitarrer gjorda i USA runt 1890, inte så konstigt då Herman Carlsson Levin lärde sig hur man gör gitarrer i USA vid samma tid. Hans framgångsrika affärsidé var att tillverka gitarrer enligt den amerikanska traditionen i Sverige, men med lokala träslag. Både billigt och visuellt annorlunda jämfört med de kurviga parlor gitarrer som tillverkades i mängd i Tyskland och övriga Europa.

Levins parlor modell såg nästan likadan ut från 1900 till 1930-talet. Alltid solida träslag i en Levin, bra alpgran i locket och för det mesta björk i botten, sida och hals samt greppbräda i svartmålad lönn eller valnöt. I mycket sällsynta fall kan greppbrädan vara i ebenholts. Mahogny i botten och sida är sällsynt, rosewood bara på ett litet fåtal exemplar. Fram till ca 1920-talet fanns också halsar i alträ (de kom tillbaka på 1950 talet i de allra billigaste parlor gitarrerna).

Parlor gitarrerna kan antingen ha ett fast stall eller också ett flytande stall med stränghållare i metall. Det fasta stallet kan vara av enklare “triangulär” typ eller ett finare pyramidstall. Svartmålad lönn på de billigaste modellerna, men de finare pyramidstallen är ofta i rosewood. I mycket sällsynta fall är pyramidstallet i ebenholts. De flytande stallen är för det mesta gjorda i rosewood men på senare modeller kan det också vara ebenholts. Ribbningen är relativt klen för tiden, inte de “stockar” till ribbor man kan hitta i många Europeiska parlor gitarrer.

Om solida träslag är ett stort plus så finns det några andra konstruktionsdetaljer som inte var bra. Halsinfästningen är inte en äkta dovetail utan har raka kanter. Det innebär att halsen bara sitter i limmet och att i stort sett alla Levin parlor gitarrer har en omlimmad hals eller en lös halsfot. Lock och botten är nästan alltid för för tjocka, ibland kan både lock och botten vara 4 mm tjock! En helt platt botten är inte heller bra för tonen. De billigaste modellerna saknar en mittsticka mellan bottenhalvorna, väldigt många bottnar har en spricka i den fogen. Den klart sämsta konstruktionsdetaljen är dock björk/lönn listen som sitter tvärs över locket under stallet. Visserligen blir locket starkt, men den stjäl också all ton ur gitarren som i princip bara låter sträng. Först på 1930-talet ersattes den listen med vanliga granribbor.

De flesta Levin parlor gitarrer är enkla i sina dekorationer, men dyrare modeller kan ha celluloidlister runt både lock och botten, en dekorativ söm mellan bottenhalvorna och mer påkostade rosetter.

De äldsta gitarrerna före 1920 är ofta ådermålade, har en smäckrare halsfot, en något kortare mensur och ibland amerikanska stämskruvar (med moderna avstånd mellan stolparna). De äldsta är också de som kan ha en alhals, de brukar också vara lättare byggda. Mest troligt var de gjorda för sensträngar. Jag tycker de gitarrerna är de bästa exemplaren, men de kräver en kolfiberstav i halsen. Kvaliteten varierar en hel del genom åren, när det gjordes få gitarrer var antalet anställda lägre och hantverket generellt bättre. Kvaliteten kan skilja på en och samma gitarr också, t.ex. en fint arbetad kropp med klumpigt och ojämnt urtagna skåror för stämskruvarna i huvudet. Uppenbarligen gjorda av olika hantverkare.

Jag har sakta men säkert förstått hur man kan få de här att låta riktigt bra. Det första som går bort är björk/lönn listen under stallet. Halsen får en skruv inskruvad genom halsklossen inifrån för att hålla även på lång sikt. Både lock och botten måste tunnas till ca 2,8-3 mm. Mjuka alhalsar måste förstärkas för att inte böjas av strängdraget.

Den här Levinen från 1917 hade en lite ovanligare rosett med pärlemordekorationen inlimmade i en svart massa som antagligen är ebenholtsdamm och hudlim. Halsfoten var av den smäckra och tunna typen, hals i al, ådermålad björk i botten och sida, pyramidstall i svarmålad björk/lönn och greppbräda i valnöt. Locket var tunt och ca 3 mm, men botten ca 3,5 mm tjockt. Några bilder halvvägs efter sprättningen.

Bottenklossen var sprucken på mitten vid ändpluggen, men värst var att locket hade ovanligt många sprickor. Massan som pärlemordekorationerna i rosetten var inlimmad i hade också krackelerat. Antagligen var inte granen helt torr när den tillverkades. Alhalsen hade kroknat och valnötsbrädan var nött (valnöt är ett lite för mjukt träslag för en greppbräda). Ett medeltida capo/tortyrinstrument hade använts och gjort djupa sår på baksidan av den mjuka alhalsen.

Botten tunnades ut inifrån. En nackdel är att den fina brännstämpeln kan försvinna på köpet, men det råder ju inget tvivel om att det är en Levin, om inte annat står det på medaljongen på baksidan av huvudet! Hellre bra ljud än en bevarad brännstämpel.

En äkta Levin bräda i mörkfärgad indisk rosewood från konkursutförsäljningen fick ersätta valnötsbrädan och ett replika pyramidstall i Madagaskar rosewood tillverkades. De många och breda sprickorna i locket fylldes i med granstickor från ett gammalt skrotat parlorgitarr lock och limmades ihop med hudlim. Den halverade bottenklossen limmades ihop och förstärktes med 8 mm rundstavar i björk. Halsen fick en kolfiberstav och en 8 mm rundstav i björk inborrad ned i den klena halsfoten.

Botten och lock ribbades om i vanlig ordning, locket fick ovanligt många laglappar. Om nån är ute efter en original björk/lönn sticka under stallet har jag några stycken på lager 😉 Som en eftertanke limmade jag senare in en ca 1 mm tjock och 5 cm bred granpatch på mitten av locket mellan de två ribborna under ljudhålet, tyckte att locket kändes för klent med alla sprickor just där när jag strängade upp.

Stämskruvarna ersattes med nya. De gamla hålen pluggades och nya borrades upp med moderna (amerikanska) mått mellan stolparna. Numera limmar jag alltid in 12 stycken “grommets” i metall för stämskruvaranas stolpar. Det blir en slitstark och fast yta för stolparna, man slipper också fenomenet där de tunnaste strängarna vill krypa in under träet i skarven mellan stolpe och huvud.

För att rädda baksidan av halsen med sina djupa sår efter capot använder jag segt superlim (nummer 30 från Stewmac). Efter infärgning med bets av rätt färg i såren lägger jag på flödigt med lim då limmet krymper när den torkar. Det är viktigt att limpölarna lämnas att lufttorka, försöker man skynda på torkningen får man antingen vitt lim eller luftbubblor. Jag gör det som det sista jag gör och låter det sen torka över natten. Använder tejp för att hindra att limmer rinner iväg. Man fyller i princip igen groparna med en genomskinlig plast. Med rakblad, fil, sandpapper och stålull kan man sen jämna till plasten så de före detta groparna knappt kan kännas med handen. Såren syns fortfarande, men inte så mycket som innan.

Även den krackelerade rosetten fick en dos superlim, men den tunnaste sorten som söker sig in i alla sprickor. Den färdiga gitarren fick ett varv spritlack ovanpå den gamla och mattades ned med 000 stålull och polerades sen upp till lagom glans med en linnetrasa.

Den fick alla specialare med översadelintonering, mässingsband, stallplatta i gran, pluggar och segmenterat stallben samt en K&K mick.

Tidigare har jag haft det lättare att få en typisk kurvig Europeisk parlor att låta bra, men på senare tid när jag tunnar både lock och botten på Levinarna är skillnaden i kvalitet försumbar. Tycker att även den här blev som jag förväntar mig numera, både volymstark och bra!

GG137 till salu hos CJ Acoustic i Östervåla

En GammelGura komner att hängas ut för provspelning och inköp hos CJ i Östervåla inom kort. Det är GG137, läs om den här.  Ett tillfälle för den som inte vill vänta i ett år eller mer på sin GammelGura! 😉

En Norsk halsinfästning

En av de roligaste sakerna med att renovera gamla gitarrer är att man stöter på originella byggare med egna idéer (påminner om nån jag känner…). Oftast är det mer tokigt än bra, men den här gången tycker jag att den egensinniga lösningen på en justerbar halsinfästning som finns på en gitarr av den Norska byggaren Ola Ivarsson Leira är både intressant och fungerande.

Har ingen bra bild på hur halsinfästningen såg ut när jag fick gitarren, men ungefär som på bilden fast med svart färg.

Halsen är i två delar med halsfoten inskuren och limmad i halsen. På min gitarr var halsfoten i mahogny och halsen i lönn/björk. Som syns på bilden är Leira gitarrerna rätt grovt tillyxade, men inte utan finess. Bra dimensioner på materialen. När jag fick den hade jag ingen aning om hur den var gjord, men jag noterade den lilla inlimmade extrabiten bredvid skuven.

Greppbrädan är limmad mot locket som på en vanlig gitarr och jag började med att lossa den (den var försänkt ca 2 mm i locket så det var inte det lättaste). Förstod fortfarande inte hur den satt fast, så jag spettade lös den lilla träbiten och upptäckte en liten spik gömd under den. Testade sen att skruva ut skruven helt och då fick jag lös halsen som inte var limmad. När jag studerade konstruktionen närmare insåg jag att den gömda spiken var en del av en fast konstruktion som inte behöver plockas lös för att få loss halsen, det räcker med att bara skruva lös skruven. Nåväl, nu fick jag chansen att studera det hela närmare.

Det hela är en variant på en Stauffer infästning (se bild) med den skillnaden att greppbrädan är limmad mot locket och inte upphöjd och fritt rörlig.

Dessutom är konstruktionen väldigt enkel och snudd på genial. En grov träskruv och en liten spik är allt som behövs. En fåra slipas in i den grova träskruven nära huvudet och huvudet slipas till en mindre diameter. Jag ersatte den klena spiken med en bit 2 mm silverstål.

Genom att borra hål i halsfoten för skruven och passa in spiken/silverstålet med klämpassning i fåran låses skruven fast i halsfoten men kan rotera fritt.

För att halsen ska kunna rotera runt överkanten av halsfoten måste det finnas utrymme i halsfickan för spetsen på halsfoten.

Halsen skruvas på plats och greppbrädan limmas mot locket.

Med greppbrädan mot locket limmad kommer greppbrädan att böjas i kontaktytan vid kroppen vid justering, men det fungerar trots allt då träet kan böjas en del och det faktum att man behöver väldigt liten justering för att få stor effekt på stränghöjen vid 12:e bandet. Mellan tummen och pekfingret ger 0,3 mm justering av halsfoten, vilket ger en minimal böjning av greppbrädan, 0,5 mm skillnad i stränghöjd vid 12:e bandet. Greppbrädan bör dock slipas till en “slope off” där den limmats fast för att undvika strängskrammel om man vill ha hög stränghöjd.

Locket på gitarren är krökt i både riktningarna vilket gör att en linjal ovanpå en helt rak greppbräda träffar nästan perfekt på stallets översida. Man behöver bara göra mycket små justeringar för att få den stänghöjd man är ute efter.

Väntrummet uppdaterat

Har gått igenom objekten i väntrummet och fyllt i tomma kartonger från sålda GG’ar. Ett tiotal nya objekt att kolla in.

Bättre sätt att limma givare till en K&K mick

Hittade ett tips på nätet som ska testas och antagligen användas av mig framöver. Givarna på en K&K mick måste limmas med superlim om de ska låta bra. Nackdelen är att man ska ha tur om man kan få lös alla med ett rakblad utan att förstöra en av dom om man av nån anledning vill plocka bort micken. Superlimmet ger bara en chans att få det rätt och det är inte kul att kladda ned fingrarna med limmet när man jobbar blint genom ljudhålet…

Tipset är att limma på en rund platta i tunn 0.6 mm tjockt lönnfanér med superlim som därefter limmas med hudlim i stallplattan. Visserligen två limfogar istället för en, men båda fogarna är så tighta de kan bli, kan inte se nåt skäl att ljudet försämras. Vill man ta lös givarna kan man använda lite vatten att lossa hudlimmet med eller helt enkelt skära lös dom med ett rakblad som tidigare men med mindre risk att skada givarna. Med hudlim får man mer än en chans att få placeringen rätt och slipper limma ihop fingrarna!


GammelGura kö och beställningsstopp

Har fått ordning på min GammelGura kö, tog ett par dagar att märka upp instrument och leta fram uppgifter om samtliga. Framöver kommar jag hålla bättre koll på det administrativa! Under fliken “På GG” stämmer det mesta.

Just nu är det ca 25 GG  i kö och två till som vill beställa. Det är för mycket, så det blir beställningsstopp på GG renoveringar fram till nyår. Realistiskt hinner jag med två st GG per månad numera eller möjligen tre, tidigare gick det snabbare och jag kunde gör fyra per månad då jag inte gjorde lika mycket jobb på instrumenten som jag gör nu. Ska i alla fall försöka vara både effektiv och flitig, vi får se hur snabbt jag kan halvera kön. Har också några riktiga surdegar till reparationer som måste prioriteras högt och kommer ta en del tid att fixa.

När jag kan ta emot nya beställningar kommer jag att säga till på bloggen och då gäller det att hänga på låset, vill inte ha en så här lång kö en gång till 🙂

Jobbar också med “Väntrummet”, tillfixade gitarrer rensas bort och nya dyker upp. Har fortfarande lite kvar att göra på den.

Fransk gitarr, ca 1950

En av gitarrerna i väntrummet reparerades upp till ett bra nybörjarinstrument. En Fransk parlor från ca 1950. En väldigt enkel gitarr i solid plywood. Hals och greppbräda i mahogny. Hittade några bilder från en katalog, antagligen en modell 3049 i naturfärg.

Trodde att det bara var att stränga på, men så enkelt var det inte. Locket hade sjunkit in vid ljudhålet, den platta greppbrädan var inte platt utan svagt C formad och halsen behövde sättas om. Dessutom var både översadel och stallben samt stall i behov av utbyte och fix. Tog en stund att göra!

Halsen visade sig vara platt limmad mot sidan med en skruv vid spetsen av halsfoten och en träplugg högre upp. Monterade in en skruv inifrån istället för pluggen och limmade om med hudlim efter rensning av det moderna limmet. Knoppar för ett vintage gitarrband monterades också. Planslipade greppbrädan och bandade om.

Ribban ovanför hålet byttes till en ribba med krökning som tryckte upp de insjunkna locket, limmade dessutom in två små ribbor på ömse sidorna av ljudhålet fram till ribban strax nedanför ljudhålet. Locket blev betydligt plattare än innan. Det nedhyvlade stallet fick “fötter” inlimmade i rosewood, “översadel” och stallben blev nya i ben. Strängades upp med Newtone Heritage 0.11 strängar.

Stämskruvarna var helt OK efter att ha böjt stolparna raka på några av skruvarna.

Resultatet är en lättspelad parlor som låter, om än inte med ett ljud som är förstklassigt. För en nybörjare är det viktigare att den är lättspelad än låter bra.

GG144, en Europeisk “Martin” kopia från ca 1900

Försöker göra iordning en GammelGura i varje batch som inte redan har en kund. Den här är speciell, det är en Europeisk och antagligen Tysk parlor gitarr som emulerar kroppsformen på en amerikansk parlor. Tror mig veta att liknande instrument gjordes i mängd för export till USA i slutet av 1800-talet och runt sekelskiftet 1900.

  • Total längd:  91 cm
  • Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 21,5 –  17,5 – 29 cm
  • Sida (halskloss, midja, ändkloss): 8 – 8,5 – 8,5  cm
  • Hals: C-form
  • Översadel:  43 mm
  • 12:e band:  55 mm
  • Strängpinnar: 60 mm
  • Mensur:   60,5 cm
  • Lack: Sprit
  • Vikt: 1130 g

Trots den USA inspirerade kroppsformen är nästan allt annat i den Europeiska traditionen. Fiollönn i botten och sida, alpgran i locket, intarsia i locket vid ändklossen och konisk halsfot på en svartmålad hals. Kort mensur.

Original stämskruvar var i hyfsat skick och av äldre typ som brukar sitta på gitarrer från ca 1890-1910. Ersattes ändå av nya stämskruvar med standardmått mellan stolparna. Även om gamla stämskruvar är både coola och vackra är de inte lika tight som nya. Dessutom kan de enkelt bytas ut mot finare moderna stämskruvar (Waverly) om man vill med rätt avstånd mellan stolparna.

Greppbrädan var tunn och gick inte att få lös i ett stycke och stallet var nedhyvlat. Båda i svartmålad lönn. Greppbräda och stall ersattes med nya i Madagaskar rosewood.

Gitarren var i relativt bra skick. En stor träskruv genom greppbrädan för att hålla ihop den spruckna halsfoten togs bort och ersattes med en 8 mm rundstav i björk genom halsfoten som limmades in med epoxylim. Den koniska halsfoten är klen och ofta sprucken, men å andra sidan blir gitarren väldigt lättspelad nära det 12:e bandet. Ett par större sprickor i locket fylldes i med tunna stickor i gran tagna från ett gammalt slaktat parlorlock.

Botten i extra flammig lönn som också var extra spucken var enda kruxet med gitarren. Vackert virke kan också vara vresigt och lätt spricka och när det spricker är det inte i räta linjer. Bindningen i trä runt botten var också lös på flera ställen. Bindningen passerade skarven mellan botten och kerfing, vilket gjorde det nästan omöjligt att få lös botten och samtidigt bevara bindningen. Bindningen frästes bort för att öppna botten och ersattes senare med ny bindning i trä. Det visade sig att kanten på den tunna kerfingen runt botten hade hamnat precis i skarven av bindningen där den spruckit upp i limfogen. För att själva botten och inte bara den nya bindningen skulle vila på kerfingen adderades en extra kerfing utanpå det tunna originalet runt hela botten. Den nya bindningen gjordes som en replika av trälister i rosewood och björk i samma dimension som originalet.

Gav gitarren ett pyramidstall som passar bra, originalet var rektangulärt men med halvrunda “vingar” istället för pyramider. En dold hemlighet med pyramidstall är den djupa gropen mellan mittdelen och pyramiderna. Det gör stallet lättare och binder inte locket lika mycket som en solid träbit utan gropen mellan mitten och vingarna.

Greppbrädan fick 16″ radius, originalet var platt. Original greppbräda var insänkt i själva halsen vilket gör att ytan på huvudet och greppbrädan på ömse sidan av översadeln ligger på ungefär samma nivå. Översadeln är insänk och sticker bara upp några mm. Vanlig konstruktion på äldre parlor gitarrer. Anledningen till varför man gjorde så vet jag inte, men man får onekligen mer trä i övergången mellan greppbräda och huvud. En nackdel (kanske) är att strängarna ligger an mot huvudet på vägen mellan stolpe och översadel. Halsen hade en dove tail infästning.

Gitarren fick det vanliga i form av kolfiberstav i halsen, stallplatta i gran, nya ribbor, pluggar, segmenterat stallben, mässingsband, sidodottar, K&K mick, ett par varv spritlack och översadelintonering.

Den nya vita bottenbindningen i björk fick den rätta färgen med kaliumpermanganat. Det är ett sant nöje att använda den på björk och lönn! Man får direkt den gamla orangebruna oxiderade färgen som matchar det gamla virket 🙂

Tycker den låter mycket bra med hög volym. Strängade på med NH 0.12 som kan bytas till vanliga 0.11 strängar med ungefär samma strängdrag. Halsen är skön med sin runda C-form och smala greppbräda, bara 43 mm vid översadeln. Greppbrädan är mer triangulär än vanligt då det är 60 mm mellan yttre strängpinnarna vilket gör att man får gott om plats för högerhandens fingrar när man spelar. En trevlig parlor! Finns att provspela hos Östmans Musik i Örnsköldsvik.

Tensionmätning av strängar

Som de flesta vet använder jag low-tension Newtone Heritage strängar på GammelGura gitarrer. I början använde jag 0.11 set, men gick sen över till 0.12. Med NH 0.12 får man tjocka strängar med låg spänning/tension som dessutom låter mycket bra.

Jag har länge misstänkt att vanliga 0.11 strängar inte drar mycket mer än NH 0.12 som kan vara svåra att få tag på. Av nån anledning orkar inte strängtillverkare mäta upp spänningen på sina strängset och om de gör det får man inte veta vilken mensur som använts. För att verkligen få veta hur det är gjorde jag en testjigg med hjälp av stämskruvar och en rejäl “dragvåg” som klarar 100 kg. Använde lite skräpvirke som fanns i lokalen.

En skrotad stränghållare böjdes och fästes med en bult i ena änden av vågen, den andra sattes fast i plankan som är bas för hela jiggen. En gammal översadel och stämskruvar fästes på ett “huvud” och ett band fick bli “stallben”. Stallet kan flyttas till valfri mensur.

Strängarna monterades i jiggen och stämdes upp till den vanliga EADGbe. Jiggen kan användas för andra exotiska stämningar också. Att stämma upp tog en stund då ökad spänning i strängarna gjorde att vågen förlängdes och gav efter, men efter en stunds skruvande hittade jag jämvikten. Var mest nyfiken att jämföra NH 0.12 och NM (Masterclass) 0.11 strängarna. Som jag misstänkte hade de nästan samma tension, NH 0.12 drog 60 kg medan NM 0.11 drog 61,5 kg med 63 cm mensur. Man kan alltså utan att tveka ersätta NH 0.12 strängar med ett vanligt 0.11 set på en GammelGura!

Newtone redovisar tension bara för NH strängarna, för 0.12 set anger de 59,5 kg vilket stämmer bra med min mätning för 63 cm mensur.

Gjorde också ett test med olika mensur med NM 0.11 strängarna.

60 cm 55 kg
61 cm 57,5 kg
62 cm 60 kg
63 cm 61,5 kg
64 cm 64 kg
65 cm 65 kg

Man ser att längre mensur ger högre tension, i princip linjärt med ca 2 kg mer per cm längre mensur.

Om någon undrar varför plexiglaset på vågen är sönder så är förklaringen det första fästet mot plankan, en öppen krok som numera ser ut så här. Att gitarrerna håller är ett litet mirakel 🙂