Översadelintonering

Hörde talas om att man kunde göra intonering inte bara av stallbenet utan också översadeln. Intonering pratas det mycket om, några varianter kan man läsa om här. Letade men hittade ingen bra praktisk beskrivning om hur man kan göra den. I en diskussion kom det upp en länk som jag läste igenom. Insåg snabbt att här fanns en början till en metod mellan raderna att göra översadelintonering på. Det var bara att prova i praktiken.

Mitt första försök gav ett resultat som jag inte förväntade mig. Plötslig fungerade alla trubadurackord som de skulle. Satt nog en halvtimme och bara slog an ackord efter ackord för att försöka ta in allt det nya. Insåg att alla gitarrer jag någonsin spelat på har varit ostämda fast de intonerats perfekt enligt den gamla vanliga metoden med öppen sträng/tagen not på 12:e bandet.

Det finns en (nästan) oändlig mängd teorier och faktorer som påverkar den praktiska intoneringen. Majoriteten har liten inverkan men några av faktorerna är  viktigare än andra. Det faktum att alla tagna noter spänner strängen då man trycker strängen mot brädan är en sån. Alla tagna noter får högre tonhöjd jämfört med de öppna strängarna som inte trycks ned till brädan.  Det innebär att alla ackord som blandar öppna strängar och tagna noter får problem. En annan viktig faktor är att strängen blir  styvare när man trycker ned den nära översadeln. Hårdare motstånd gör att tonhöjden ökar lite extra när man närmar sig översadeln med sina tagna noter.

Strängens tjocklek har också betydelse för intoneringen, det är den som är största orsaken till att de tjockaste strängarna måste vara längre mellan översadel och stallben och stallet snett placerat. Ju tjockare strängen är desto längre del av strängen fortsätter att vara styv när den lämnar översadeln innan den kan börja vibrera. I praktiken innebär det att de tjockaste strängarna måste vara lite längre för att få samma vibrerande längd som de tunnare..

Det jag beskriver här är en praktisk metod för att få intoneringen så bra det går med raka band placerade enligt standardformeln.

Den vanliga metoden att intonera är att få tonhöjden densamma (med en oktav emellan) vid 12:e bandet. Öppen sträng eller flageolett vid 12:e  jämförs med den tagna noten på 12:e bandet. Båda ska stämma med den not som strängen ska ha. Det verktyg man har är att flytta intoneringspunkten vid stallbenet så det stämmer. Oftast bara genom att ge stallbenet en lutning så att bas E  strängen är längre än diskant e strängen. Typisk ca 3 mm längre sträng på E än e. Är man mer ambitiös filar man fram intoneringspunkten på toppen av stallbenet för alla strängarna inom stallbenets tjocklek till bästa möjliga intonation. På en elgitarr kan man lätt skruva fram positionen för varje sträng – i alla fall om stallet är på rätt ställe.

Gör man det rätt kommer gitarren att intonera väldigt bra på 12:e bandet. Problemet kommer nära översadeln. Ju längre ifrån det “perfekta” 12:e bandet ju sämre blir intoneringen och allra sämst på de översta banden nära översadeln. Precis den plats där 90% av alla gitarrister tar sina trubadurackord! Inte bra.

Här kommer översadeln in i bilden. Genom att använda även översadeln för att intonera kan man se till att intoneringen blir “perfekt” på två ställen av greppbrädan och inte bara vid 12:e bandet. Jag har fastnat för 3:e och 12:e bandet. På en elgitarr kan man välja 3:e och 14:e bandet istället. Gör man den intonering rätt hamnar intoneringsfelen på hela brädan under gränsen som de flesta kan urskilja. För mig öppnade en ny värld upp sig, allt man spelar låter som det ska. Man kan släppa oron över att nåt ska låta falskt. Gitarren som sådan låter bättre också då alla ackord är samlade och “slår” som en knytnäve och inte som en öppen hand. Skillnaden är subtil, men hörs tydligt.

Man kan också se det som att man intonerar de öppna strängarna enbart med översadeln och alla tagna noter på brädan enbart med stallbenet. Man vill att två tagna noter lång ifrån varandra på greppbrädan på samma sträng ska stämma samtidigt som den öppna strängen stämmer lika bra som de två tagna noterna.

Innan man börjar måste man se till att halsens/greppbrädans geometrier är rätt. Banden ska sitta placerade på de teoretiskt framräknade positionerna. Numera görs det med datorer och även billiga gitarrer har banden på helt rätt ställe. Gamla gitarrer måste kontrollmätas och bandens placering korrigeras. I värsta fall har banden nedanför 12:e bankats in med ögonmåttet 🙂 Greppbrädan bör ha en lagom relief för att kunna få lägsta möjliga stränghöjd. För mig är idealet en i det närmaste helt rak bräda, men med en jämn och fin 0.1 – 0.15 mm svacka på mitten. Banden ska vara snyggt kronade och polerade så att en “fret rocker” inte avslöjar att några band sticker upp. Man måste också bestämma sig innan vilka strängar man ska använda, det viktigaste är tjockleken, men om man använder samma strängar när man intonerar som man sen spelar med är det en fördel. Hur gitarren ska stämmas är också viktigt. Det kan skilja en hel del i intonering då strängens spänning ändras och man för det mesta måste ha andra strängtjocklekar. Min erfarenhet är att översadelintoneringen fungerar bättre än den vanliga även om man stämmer om och byter strängtjocklek, men inte lika bra som för de strängar och den stämning man använde vid intoneringen. Spelar man ofta på en annorlunda stämning och vill att det ska intonera rätt får man köpa en gitarr till som intoneras för den stämningen.

Även capon fungerar bra och bättre än med den vanliga intoneringsmetoden. Med ett capo får man visserligen en ny okompenserad översadel, men också ett “nollband” som ger minsta möjliga stränghöjd på bandet nedanför capot. Ju lägre stränghöjd på första bandet nedanför “översadeln” ju mindre intoneringsproblem. Dessutom är intonering vid stallbenet inte justerad för att kompensera problem vid den riktiga översadeln ovanför capot, bara de tagna noterna på brädan. Jag filar in stränghöjden vid 1.a bandet så den motsvarar det som ett nollband kulle ge.

Det enda verktyg man är tvungen att skaffa sig är en väldigt bra stämapparat. En Peterson stroboskopstämmare är det bästa man kan använda, billigare stämapparater är inte lika känsliga. Örat kan man inte lita på, eller också tar det väldigt lång tid även om man råkar ha bra gehör. En Dremel, och en stewmac jigg för att fräsa in stallben är ju praktiskt att ha också. Plus lite allmänna verktyg som tvingar etc.

 

Gitarren strängas på och alla strängar stäms upp i en jigg enligt bilden. En kort tailpiece spänns fast med ett spännband och säkras med en liten tving. En K&K är monterad i gitarren vilket ger en stadigare signal till stämapparaten. För att samtidigt kunna justera intonationspunkten i strängens båda ändar har man små bandbitar som nollband där tangen klippts eller filats bort vid översadeln. En gammal översadel används för att styra strängarnas i sidled. Vid stallet har man borrar som kan rullas till olika positioner. På en elgitarr behöver man inte tailpiecen och borrar.

Greppbrädan har förlängts överst med en liten bit gran där den gamla översadeln satt, då har man gott om plats att flytta bandbitarna (glömde det på bilden, gick precis ändå!). Mellan greppbräda och bandbitar lägger man ett tunt 0.05 bladmått eller ett tjockare om banden på greppbrädan är högre än de bandbitar man använder. Det glatta bladmåttet gör det möjligt  att flytta bandbitarna vid justeringen.



Stallbenets urfräsning pluggas också igen med en bit gran (stallet på bilden hade inget utfräst spår för stallben) så borrarna kan rulla fritt ovanpå. Borrar finns vanligen i 0.5 mm intervaller, men om man vill vara extra noga finns det specialborrar med 0.1 mm intervall att köpa. Med två borrar kan man låta strängarna vila på skaftet utan att strängarna får skador av själva borren. Genom att välja rätt tjocklek på borren kan man se till att den stäng man söker intoneringspunkten för har rätt höjd över 12:e bandet. Speciellt viktigt att man kollar stränghöjden för varje sträng för en greppbräda med radius. Jag brukar ge E strängen 2.7 mm och e strängen 1,8 för strängarna på mina GammelGura och däremellan en rak lutning höjdmässigt ned till bandet. Newtone Heritage strängarna jag använder är mjuka och behöver lite mer höjd, för vanliga strängar kan 2,5/1,5 fungera utan skrammel. Höjderna på strängarna vid 12:e är en smaksak och beror på hur man vill ha sin gitarr och hur tålig man är för strängrassel.

 

För varje sträng söker man intonationspunkterna vid översadel och stall där man samtidigt får en ren ton för de två tagna noterna långt ifrån varandra på greppbrädan (3:e/12:e) samt den öppna strängen. De övriga strängarna ska vara korrekt uppstämda under tiden och man ska ha gitarren i spelposition när man kontrollerar sina flyttningar av strängbiten överst och borren nederst. Man flyttar än den ena och än den andra intonationspunkten (har en specialmejsel för bandbitarna) och stämmer om efter varje flyttning till dess man hittar lösningen på ekvationen då alla tre noterna är helt rena enligt stämapparaten. Inte alltid så lätt att avgöra på en stroboskopstämmare, det krävs övning. Det finns en liten subtil skillnad mellan flageolett på 12:e och öppen sträng, jag undviker att använda flageoletten. Jag trycker alltid ned strängen vid 12:e med lätt hand på samma sätt som vid 3:e. Man måste hålla samma tryck på strängen när man testar de tagna noterna då tonhöjden går upp om man tar i mer än man behöver.

När alla tre tonerna är så rena det går mäter jag upp avståndet från baksidan av första bandet till mitten på bandbiten med ett digitalt skjutmått (mm) samt avståndet från samma punkt på baksidan av bandet ned till centrum på borren med en linjal (cm). Noterar också borrens diameter och om man vill vara extra nog stränghöjden vid 1:a bandet.

För att få en snygg rektangulär översadel kapar jag greppbrädan vid den intoneringspunkt som kom närmast 1:a bandet. Det kan röra sig om 1-3 mm beroende på om greppbrädan redan är förkortad. Är man finkänslig kan man göra ett Earvana liknande överhäng ovanpå greppbrädan men det är mycket mer jobb speciellt om greppbrädan har en radius. Förkortningen görs för att göra gitarren bättre, allt är tillåtet!

En översadel blank i ben kapas till och stallbenets placering mäts ut och diket för stallbenet fräses ur. Alla mätta intoneringspunkter ska rymmas inom stallbenets tjocklek. Har man ett stall med fräst sadeldike får man fylla igen det med samma trä som stallet och fräsa ett nytt  om urfräsningen inte råkar vara på rätt ställe.

Översadeln får sina bandskåror markerade med en fin såg, fyller i med lite blyerts.

De mätta intoneringspunkterna markeras med små bitar brun tejp.

Fräser in till markeringen för fem av strängarna, b strängen kom närmast 1:a bandet ock behöver ingen infräsning. Har gjort en jigg till stewmac jiggen som används för att fräsa upp stallbenets dike. Har för övrigt planat stewmac jiggen i valsputsen och förstärkt den med metallbitar, plasten är för vek. Det är smått och tejpen ger bra kontrast mot det vita! Fräser så djupt att fräsningen kommer i höjd med greppbrädan, markerade med blyerts med översadeln på plats.

Efter det limmas översadeln med hudlim och en helt vanlig injustering sker med översadelfilar. Stallbenet monteras, höjden över stallets yta kan man hitta i sina anteckningar (borrens diameter). Efter att höjden och formen justerats in på stallbenet filar man fram till intonationspunkten på toppen. Man kan lita på sina mätningar och ha måtten som startpunkt, men jag dubbelkollar alltid med stämapparaten och gör små korrigeringar i både översadel och stallben. Man kan fräsa lite till med sin dremel eller skära med en vass kniv alternativt fylla i med bendamm och superlim om man måste korrigera intoneringen på den limmade översadeln.

Alltid lika kul att testa trubadurackorden när man är klar och njuta en stund av hur rent de spelar 🙂

Resultatet är individuell för varje gitarr. Finns några saker som man alltid känner igen, en är att det antingen är A eller b strängen (eller ospunnen G sträng på en elgitarr) som kommer närmast 1:a bandet. G till e strängarna brukar vara nästan rakt kompenserade vid stallet medan E, A och D strängarna kan variera rejält. Det senare gör att man för det mesta behöver ett tjockt stallben på 4 mm för att få plats med intoneringspunkterna.

Hur bra man lyckas beror helt och hållet på hantverket och på vilken nivå man bestämmer sig för “nu får det duga”! Även om man kan se små, små fel på sin stroboskopstämmare på öppen/3:e/12:e är det frågan om örat kan uppfatta det. Att inte hålla strängen stämd och att man inte trycker lika hårt varenda gång är betydligt större felkällor. Sen kan jag tycka att perfekt musik kan vara väldigt trist 😉

En sak som alltid är ett orosmoment är strängarna. Har man otur är en sträng defekt och då blir förstås intoneringen inte som den ska.  Efter att ha provat många strängset tror jag att det är sällsynt. Har haft två tveksamma G strängar som jag bytte ut då de inte uppförde sig som förväntat. Antagligen är det de tunnaste spunna strängarna som är svårast att tillverka och som man ska hålla koll på. Vid flera tillfällen har en sträng gått av eller intoneringen sett lite väl konstig ut och den bytta strängen har haft samma intonering som den gamla. Vill man vara helt säker strängar man på ett set, gör mätningarna, byter ut strängarna till ett nytt set och dubbelkollar att de fungerar på samma sätt. Små, små skillnader mellan olika strängset är normalt, på en elgitarr kan man korrigera vid stallet med öppen sträng/12:e enligt den gamla metoden när man bytt strängar.

Det enda problem som jag känner till med en översadelintonerad gitarr är att det kan låta surt om man spelar stämmor med en annan gitarr som är intonerad enligt den gamla dåliga metoden. Spelar man däremot ensam eller tillsammans med ett piano, stråkinstrument eller blås kommer gitarren att spela klockrent!

Alla stränginstrument med fasta band kan översadelintoneras. Elgitarrer behöver alltid mindre justering än akustiska då stränghöjden är lägre, men effekten är densamma.

Jag kan göra en översadelintonering enligt ovan på din gitarr! 🙂