GG202 Europeisk *bling* parlor ca 1910

Några GammelGura har passerat lokalen utan att få sina blogg inlägg, men jag ska försöka hinna ikapp. Ett problem är att mitt minne inte är att lita på.

Den här gitarren var lite speciell med extra mycket pärlemorinläggningar, men den var också ovanligt hårt renoverad. När den var ny hade den rosewood i botten och sida, men botten hade ersatts med en ny i mahogny. Stallet hade också ersatts med en replika, även den i mahogny. Alla inläggningar var fina, utsågade och graverade, inte det pärlemorkross som man ofta ser på billigare parlor gitarrer. Ebenholts i greppbrädan, mahogny i halsen och finare stämskruvar tyder också på att den var en dyr gitarr när den såldes.

Vid renoveringen beslöt jag att den nya botten, greppbrädan och de fina och väl fungerande stämskruvarna fick vara kvar. Däremot gjorde jag en ny replika av stallet i rosewood, mahogny är lite väl mjukt för ett stall. En bit av locket hade också bytts ut, eller i alla fall lackats om då den var mörkare, det fanns också flera sprickor i locket, sidorna och botten var däremot sprickfria.

Botten plockades lös med en del besvär då den mjuka mahognyn och lacken utanpå lätt spricker längs kanten. Sprickorna som uppstod limmades med varmt hudlim. Botten var ribbad med ribbor i mahogny, de satt bra och var välgjorda så de fick sitta kvar. I botten fanns en blyertsskift gjord av den förra renoveraren. Texten var väldigt svår att läsa, men jag tror det står “Guitarren reparerad 1975, (Ny botten), Erik Algesten, Gunnarskog”. I locket fanns en del laglappar och bitar av kerfingen lossnade när jag sprättade botten.

I normala fall brukar jag tunna både botten och lock invändigt om de är för tjocka. Locket var lagom tunt och behövde inte tunnas ned, botten fick vara som den var på grund av signaturen och ribborna. Kanske var den lite väl tjock för bästa ljud.

Locket ribbades som vanligt och alla sprickor limmades och fick en laglapp. Eftersom locket hade många sprickor nedanför stallet limmade jag också in en extra tvärgående ribba bakom stallplattan i gran, numera skippar jag den om locket är i bra skick för bästa ljud. Jag fick ge ribban under greppbrädan en kraftigare radius för att trycka upp locket så jag slapp göra en kil under greppbrädan. För att förankra ändarna på ribban limmades två förstärkningar vid ändarna mot sidan. En K&K mick monterades.

Ett replika stall i rosewood tillverkades, halsen fick en kolfiberstav och pluggar monterades mellan stallplatta och stallets undersida, några av de saker som alltid ingår i en GammelGura. Jag blev lite lurad av den smala och tunna halsen när jag fräste in kolfiberstaven och fick ett genomslag högst upp vid översadeln, ljus kom in när jag inspekterade det frästa spåret. Som tur var var hålet smalt och bara några mm. När jag tittade efter mera noga såg jag att halsen sakta smalnade av i tjocklek och var som allra tunnast överst. Den här halsformen har jag sett på fler liknande gitarrer, antagligen för att göra halsen bekvämare att spela på. I fortsättningen kommer jag att dubbelkolla tjockleken och halsbredden innan jag fräser diket för den 1 cm höga kolfiberstaven!

Jag fick ingen bra tappton från locket och tunnade ned ribborna lite för mycket i jakten på det perfekta ljudet. Det visade sig senare att ribbningen blev för klen med strängar uppspända, locket kändes inte stabilt. Det hela slutade med att jag fick lossa botten en extra gång och ersätta ribborna ovanför stallet och nedanför ljudhålet med kraftigare och högre. Det var en värdefull läxa, om än jobbig, numera vet jag att jag inte kan göra ribban ovanför stallet lägre än 12 mm oavsett tappton.

Banden på greppbrädan satt som vanligt inte helt rätt, så bandskårorna fylldes i och nya skåror sågades upp på rätt ställe. Greppbrädan fick också 16′ radius. Vid bandningen med de sista EVO Gold banden (som numera inte längre tillverkas) använde jag min nya metod att banda på de udda banden först och sen de jämna eller tvärtom. Man får dels mer plats för både hammaren och tvingen, men också lite mindre bakåtböj av halsen.

Översadelsintoneringen mättes upp och översadel och ett segmenterar stallben tillverkades och justerades in. Gitarren strängades upp med min standard, Newtone Heritage 0.12. Man kan också stränga upp den med vanliga 0.11 strängar som ger samma belastning på lock och hals.

När gitarren var klar kunde jag konstatera att den inte lät riktigt lika bra som en GammelGura brukar. Jag skyller på den hårda renoveringen innan. Locket hade inte den rätta klangen och botten kanske var lite för tjock. Ebenholts i greppbrädan är inte heller lika bra som rosewood tonmässigt enligt mig, det finns dock inget snyggare än en svart ebenholtsbräda. Kanske allt extra *bling* i och runt locket var ett annat minus.

Men allt är relativt, så länge man inte jämför med en annan GammelGura låter den faktiskt jättebra! Riktigt snygg är den garanterat 🙂
 

Att tillverka strängpinnar med 4 mm pärlemordott

Det var ett tag sen jag skrev ett inlägg på bloggen. Anledningen är flera, dels för att jag för det mesta sysslat med reparationer som legat för länge, dels för att jag lagt datortiden på att städa upp mina hårddiskar och digitalisera mina kassettband. Under tiden har arbetet ändå fortsatt i lokalen som vanligt och jag har två färdiga GammelGura att redovisa så småningom.

Det mest tidskrävande projektet har varit att jaga rätt på alla sångtexter jag gjort genom åren. De har funnits i ett 50-tal PageMaker och InDesign filer sen slutet av 1990-talet, ofta som kopior och innehållande hundratals låtar med ackord. Mitt misstag är att inte hålla ordning på allt genom åren och hålla koll på den senaste versionen av alla texter, vilket jag fått sota för nu. För att inte tappa bort någonting bra har varje originalfil sparats som en stor PDF fil med upp till 200 sidor, som sen splittrats upp i en fil per sida/låttext. Namnet på filerna har sen ändrats till originalfilens datum och låtens namn, varje låt har sen fått en egen folder. Efter att ha gått igenom alla originalfilerna har varje folder mellan 5 och 30 versioner av låttexten och antalet foldrar/låtar är strax över 400, det finns säkert några till att hitta. Det har tagit sin tid!

Mina gamla kassettband, ca 60 stycken, har digitaliserats och de stora filerna har klipps upp i bitar. Hälften av kassetterna är ofärdiga idéer eller de allra första versionerna av färdiga låtar i små snippets inspelade på min lilla diktafon. Det har dykt upp bra idéer som måste bli till färdiga låtar, men även nästan färdiga bortglömda låtar. En del väldigt tidiga inspelningar från början av 1980-talet också. Säga vad man vill, kassettbanden har usel kvalitet men de finns fortfarande kvar! Jag ska gå igenom havet av idéer med nonsenstext och tradiga ackordsvängar och förfina det som råkar vara bra, det har redan blivit en ny låt av en bra melodi på första bandet som aldrig fick sin text.

De senaste två veckorna har jag varit golvad av en seg förkylning. Inte mycket blev gjort förutom att titta på alla TV program med guldgrävare, krabbfiskare, auktionerare, fyndare, renoverare, skattletare, antikhandlare etc. etc. Lyckades dock städa nästan hela lägenheten och sätta om blommorna också. Jag blev rätt trött på TV tittandet!

Igår var första dagen jag kände mig så pass frisk att jag tog mig till lokalen. För ungefär ett halvår sedan investerade jag i en minisvarv tänkt att användas för att borra ut centrerade hål för en 4 mm pärlemordott i solida Waverly strängpinnnar i ebenholts. Gamla handgjorda solida strängpinnar från 1930 talet och äldre är alltid i trä, oftast gjorda i ebenholts, och med en betydligt större pärlemordott än moderna strängpinnar. De gamla originalpinnarna fattas ofta eller är i för dåligt skick. Nya pinnar behövs nästan alltid, men nya pinnar i stil med de gamla finns inte att köpa.

Jag har testat olika metoder och jiggar att borra in pärlemordotten, problemet är att det är extremt svårt att centrera hålet. Det räcker med några tiondelars misspassning för att det ska se snett ut. Det bästa resultatet har jag fått genom att syfta med ögonmåttet och hoppas på det bästa. Men det var arbetskrävande och i en batch av 60 pinnar blev det alltid ett tiotal pinnar där dotten hamnade för snett och en eller två pinnar som gick sönder, väldigt få blev perfekt centrerade. Min tänkta lösning på problemet fick bli minisvarven. När jag köpte den hade jag ett stort lager färdiga pinnar, först nu var det dags att prova den i praktiken.

Svarven, en Proxxon Micromot DB 250, kompletterades med en stor  chuck och en liten chuck. Principen är att fästa en rundstav i ek i den stora chucken som snurrar och använda borrar i den lilla fasta chucken för att göra ett hål mitt i rundstaven av ek där strängpinnen kan tryckas fast. Med en 4 mm borr kan sen hålet för pärlemordotten borras in centrerad i strängpinnen. Efter lite experimenterande kom jag fram till att den vanliga strängpinne-brotchen inte kunde användas i rundstaven i ek, hålet blev ocentrerat. Bara om jag använde en lagom stor borr (5,3 mm) höll sig strängpinnen still när svarven startades. Vidare fick jag styva upp 4 mm borren med en hylsa epoxylimmad björk för att den inte skulle svikta när jag borrade. Hylsan tillverkades enkelt i svarven. Släden med borren var också lite glapp, men det fixade jag med ett 0.3 mm bladmått.

Genom att trycka släden med borren mot strängpinnen var det enkelt att borra hålet, strängpinnen kunde sen bändas loss med en liten kniptång. I svarven fanns också ett stopp för släden så jag inte borrade hålet för djupt eller för grunt.

Det kändes lite läskigt med de utstickande käftarna på den stora chucken när svarven var igång, jag ska tillverka ett skydd innan jag använder den nästa gång!

Resultatet blev lyckat. Av 60 pinnar var det ca 5 stycken som inte var helt perfekt centrerade, antagligen några av de första innan jag hittade den rätta metoden. Det gick mycket snabbare att tillverka pinnarna och det finns ingen risk att någon pinne går sönder.

Efter limning av pärlemordottarna med nummer 20 Stewmac superlim och lite slipning av toppen (pinnens topp är rund och dotten platt) finns pinnar så de räcker till nästa 10 GammelGura. En billig 5 grader strängpinnbrotch har beställts, den ska slaktas på handtaget och göra det möjligt att borra ett centrerat strängpinnhål i rundstaven i ek istället för det raka 5,3 mm borrhålet för bättre passning.

Ett skydd tillverkades av en bit plaströr.

Att justera in ett stallben

När jag justerar in höjden på stallbenet använder jag ett genialt verktyg för att sanda bort material från botten av stallbenet. Jag köpte den för många år sedan direkt från uppfinnaren i Italien då jag direkt insåg att jag måste ha den.

Mitt arbetssätt när jag justerar in stallbenet är som följer:

  • Tillverka ett stallben ämne som passar längden och bredden på diket i stallet och som är minst 2 mm för hög.
  • Slipa ner toppen av stallbenet 1 mm på diskantsidan.
  • Forma den nu lutande toppen av stallbenet till greppbrädans radius, först med hjälp av ett verktyg för att mäta greppbrädans radius för att grovt forma toppen och sedan ett slipblock med samma radius för att jämna ut kurvan.
  • Montera det för höga stallbenet och stränga upp gitarren.
  • Om översadeln inte redan är justerad till rätt höjd, lägger jag en 0,45 mm bladmått ovanpå första bandet för den tjocka E-strängen och en 0,3 mm bladmått över det första bandet för den tunna e-strängen. En capo sätts fast ovanför 1:a bandet. På så sätt kan jag koppla bort översadeln och fejka den stränghöjd man får över det första bandet med en typisk zero fret.
  • Jag mäter de faktiska stränghöjderna vid 12:e bandet för E- och e-strängarna med två uppsättningar bladmått. Jag skriver ner måtten.
  • Jag subtraherar den stränghöjd jag vill ha vid E/e (2,5/1,5) vid 12:e bandet från den uppmätta stränghöjden för både E- och e-strängen och skriver ner resultaten. Jag dubblar dessa siffror för att få hur mycket stallbenet ska sänkas vid positionerna för E- och e-strängarna. Jag skriver ner resultatet.
  • Eftersom mitt verktyg har en luftspalt på 0,3 mm ner till slipytan lägger jag till 0,3 mm till de två måtten och skriver ner de slutliga måtten. Jag sätter även ett pennmärke längst ner på stallbenet vid E-sidan, så att jag inte vänder stallbenet fel väg i verktyget.
  • Med hjälp av två uppsättningar bladmått med de slutliga måtten för e- och E-strängarna som ska slipas bort på stallbenets undersida, kan jag fästa sadeln i verktyget med stallbenet utstickande exakt till tjockleken av de två uppsättningarna bladmått med känseln. Bladmåtten placeras precis bredvid det utskjutande stallbenet på verktygets botten vid positionerna för E/e strängarna och höjden justeras med de två justeringsskruvarna i verktyget tills mina fingrar säger till mig att stallbenets botten och de två uppsättningarna av bladmått båda är jämna.
  • Jag fäster sadelämnet ordentligt i verktyget och rullar iväg det ovanpå en plan bräda med självhäftande sandpapper tills det inte finns mer motstånd från slippappret vid rullning.

När jag är klar monteras stallbenet på plats och jag har den perfekta höjden vid 12:e bandet med översadeln justerad till de höjder jag får från en noll band. Jag har också en helt rak och fyrkantig botten i stallbenet. När översadeln justerats till “zero fret höjd”, intoneras toppen av sadeln på plats sträng för sträng med filar, utan att fila ned höjden av stallbenet. Detta här mekaniska sättet att göra kräver ingen större koncentration och resultatet förutsägbart. Jag bara gör det och det fungerar perfekt varje gång.

I det segmenterade stallbenet limmas också en 1 mm tjock rosewood shim på undersidan och verktyget används en sista gång. Då har jag också chansen att göra en sista justering av stallbenets höjd.

GG201 Levin 1938

Det hela började med en Levin som hittades i ett soprum. Jag fick hem den för en GammelGura renovering, men det slumpade sig att jag precis köpt in en likadan Levin i bättre skick på en lokal auktion med serienumret från samma år och nära den från soprummet. Vi kom överens om att skifta gitarrerna då den från soprummet var i betydligt sämre skick.

För mig är det här en nästan ny gitarr, men det jag gillar är att huvudet är rakt och enkelt och inte så utsvängd som de blev senare. Dessutom har tidiga Levin av den här modellen äkta pärlemor i en greppbräda av finaste rosewood! Den var i bra skick förutom några elaka torksprickor i lock och botten, elaka för att de var breda och ojämna och dessutom på en burstlack. Botten och sida i flammig björk och hela gitarren lackad i en tidig variant av cellulosalack, i alla fall helt säkert på locket där lacken var krackelerad.

Den första lagningen blev sprickorna i lock och botten. Jag började med att blöta upp botten och tvinga och limma ihop sprickan med hjälp av varmt hudlim och en cool sidotving som används för fioler, men som fungerar bra även på en gitarr. En triangulär sticka från en liknande skrotad Levin limmades sen in i ett triangulärt utskuret dike. Man hade kladdat på Karlsons Klister i en tidigare lagning som skrapades bort med ett rakblad med rygg. Innan limningen färgades det nakna träet in med Herdins Carl Johan brun bets. Samma procedur, men med en gransticka från ett skrotat lock, utfördes på locket.

Jag tog några bilder på min justerbara “trollstav” som jag använder för att kapa till nya ribbor till rätt längd invändigt i locket. Den fungerar mycket bra!

Halsen fick in kolfiberstav inlimmad och sedan limmades greppbrädan efter en slipning till 16″ radius. Som vanligt med Levin från samma tid var banden inte placerade på helt rätt ställe. Typiskt är att 2:a och 4:e bandet inte sitter rätt. Den fina greppbrädan måste bevaras, så banden plockades lös och skårorna fylldes ut med stickor i rosewood. Nya skåror skars ut, de flesta av de nya banden täckte över stickorna i de gamla skårorna, förutom 2:a, 4:e och några till. Jag sörjer att de guldfärgade EVO banden nyss slutat tillverkas, men än har jag kvar en liten batch av världen bästa band. Framöver kommer jag att använda Stewmacs guldfärgade variant som kanske är lika bra.

En av mina snabbtillverkade tvingjiggar användes för att såga de nya skårorna rakt och på rätt ställe. Såna här jiggar brukar ta mig tio minuter att klura ut och tillverka med avkap från en av mina lådor med träspill!

Stallet byttes till ett modernt pinnstall i bästa rosewood istället för ett fult original som var string through som stallet på en nylonsträngad gitarr. Med ett färdigt stall kunde sen rätt placeringen på locket markeras med låghäftande tejp och hål borras för de fyra 8 mm pluggarna, 4 mm ovanför centrum på pinnhålen. Små bitar av ett träjalusi inköpt på en loppis är bra som mothåll för borren. Därefter limmades stallet med en färsk batch varmt hudlim.

Som alltid på gamla Levin var halsfoten inte en äkta dovetail och en träskruv med djupa och vassa gängor borrades in från insidan av halsklossen in i halsfoten. Jag har börjat använda en låsbricka för att inte skruven ska lossna. Som vanligt förstärktes hålet i halsfoten med tunt superlim. Skruven vaxades och skruvades in och ut ett antal gånger i hålet för att ge hålet samma form invändigt som gängen, det gör det lätt att skruva genom ljudhålet när halsen limmas och dras fast med en trubbnosig kryssmejsel.

För att undvika att behöva tillverka och limma en triangulär shim under greppbrädan på locket, väntar jag med att limma ribban ovanför ljudhålet. Om det visar sig att halsvinken behöver stor vinkel kan locket tryckas upp av den ribban med en större krökning på undersidan och täta till gluggen mellan greppbräda och lock längst ned under en rak greppbräda. För att testa geometrierna använder jag botten som mall, det gäller att forma sidorna till samma form som botten. För att göra det har jag dels ett justerbart mothåll mellan hals- och bottenkloss samt några justerbara spännband för att dra ihop sidorna om det behövs. Med rätt form på sidan får halsklossen samma vinkel som när man sen limmar botten på plats.

Halsen skruvas fast och en första justering av halsvinkeln upp/ned och sida/till sida göras genom att slipa på halsfoten längst ned. Utan band i greppbrädan brukar jag använda två bladmått på 0.5 mm ovanpå greppbrädan och sen justera halsen så att rätstickan hamnar precis på översidan av stallet. Halsen på Levin brukar röra sig mer med uppspända strängar, så i det här fallet lade jag också till ett bladmått på 0.35 mm ovanpå stallet för få en halsvinkel med högre stallben (stallbenet kan slipas ned när halsen satt sig). Som alltid får man gissa sig fram, ingen gitarr är helt lik den andra. Det visade sig att ribban ovanför locket behövde böjas till lite mer än vanligt för att trycka upp locket och täta springan mellan lock och greppbräda längst ned. För att säkra ribbans ändar limmas numera en lite längre stoppkloss mot sidan. De är lite kluriga att tillverka då det inte finns en enda rak vinkel på limytorna!

Botten limmades i min bottenlimning jigg, numera med varmt hudlim på hals- och botten kloss och varmt hudlim med 15 viktprocent urea runt kanterna för att ge limmet längre öppentid. Nytt är att mothållet mellan hals- och bottenkloss är gjord av en gängstång, vingmuttrar och överblivna bitar kolfiberstav. De är lite snyggare än de gamla i trä.

Halsen limmades på plats efter ännu en injustering av halsvinklarna, det mest jobbet var redan gjort så det tog inte lång tid. Gitarren strängades upp med gamla slitna NH 0.12 strängar, en gammal passande översadel och borrar som temporärt stallben. Numera får gitarren hänga minst ett dygn uppsträngad och vibrerande. Det tar en dag eller två innan limmet torkar helt och halsen sätter sig med uppspända strängar efter limningen av botten och hals.

Gitarren placeras i jiggen köpt från Stewmac, som håller fast halsen i samma läge som när strängarna är uppspända, i två omgångar. Dels för att slipa in greppbrädans relief och dels för att krona banden efter bandningen. Min CNC:ade aluminiumprofil med omvänd 0.15 relief är den perfekta slipklossen för självhäftande sandpapper. Efter slipningen sågas bandskårorna till rätt djup och greppbrädan prepareras med olja och Squalane innan banden pressas in med nummer 20 superlim.

Jag läste att man inte ska banda på alla banden i tur och ordning för att minska den bakåtböj man får när banden pressas in. Ett test jag gjorde visade att det faktiskt stämmer. Men det var för krångligt att hålla reda på vilket band man skulle montera och vilken man just monterat om man hoppade mellan första och sista bandet och sen den i mitten osv. Jag har insett att man får samma effekt om man helt enkelt först bandar på de udda banden i tur och ordning och sen de jämna. Det blir inte heller lika trångt att montera banden längst ned.

Stämskruvarna var enkla och glappa och byttes ut till nya. En fördel med nyare gitarrer som den här är att avståndet mellan stolparna har moderna avstånd, det var enkelt att byta till nya stämskruvar som passade i de gamla hålen. Greppbrädan fick nya finare och tjockare pärlemordottar då de gamla var väldigt tunna.

Halsen lackades på med spritlack, för första gången med en sudd och olja som man använder vid Frensh polishing. Resultatet blev mycket jämt och bra. Däremot lyckades jag mindre bra på kroppen med sudden, där är det bättre med den finhåriga pensel som alltid använt förut. Jag spritade bort den misslyckade lacken på kroppen från det första försöket med sudden. Det visade sig att jag inte behövde mer lack efter det, jag behövde bara polera upp den gamla cellulosalacken. Tillräckligt mycket av spritlacken fanns kvar i alla dings efter avspritningen. Innan lackningen gick jag också över dingsen med Herdin bets av rätt färg, slutresultatet blev över förväntan. Gitarren är mycket snygg med sin burst och mörkbruna greppbräda och stall.

Efter en rejäl vibrering på 4-5 dagar fanns det mycket klang i lådan. Låter bra gör den, den lite smalare greppbrädan och den C formade halsen är i min smak också. Den är kul att spela på!

Mise-en-place

Jag läser just nu en intressant bok, Work clean av Dan Charnas. Det handlar om ett sätt att organisera sitt arbete på ett sätt som används av alla kommersiella kockar som har höga krav på sig för att jobba både effektivt, bra och snabbt. De kallar det “Mise-en-place”. Genom planering av både tid och uppgifter kan arbetet effektiviseras och man får mer gjort.

När jag läser boken inser jag att jag under lång tid jobbat med ungefär samma saker, t.ex. hålla arbetsbänken ren för att slippa leta efter verktyg, samla verktygen som används mest nära arbetsplatsen, se till att material finns hemma innan de behövs, börja värma limmet innan jag måste använda det, förbereda för nästa lim batch, städa lokalen innan jag går hem och göra alla arbetsmomenten i rätt ordning. Fort, men ändå med kvalitet. Misstag är alltid det som tar längst tid, så det gäller att lära sig av misstagen.

Jag har förstås mycket kvar att lära, men när jag väl läst boken ska jag ta mig an en del uppgifter, som t.ex. mäta hur lång tid de olika moment tar i genomsnitt. Förhoppningsvis kan jag jobba mer effektivt, det skulle inte vara fel 😉

GG199 American conservatory ca 1900

Arbetet fortsätter med pågående batch, en som redan blivit klar och levererad är en amerikansk American Conservatory parlor. Trots att jag har ett stämplat serienummer, 79982, har jag inte lyckats klura ut när den tillverkades. Antagligen runt 1900, men kanske lite senare. Det är sällan man ser liknande gitarrer i Sverige, men de som finns har antagligen följt med återvändande emigranter. Formen liknar en Levin parlor, inte så konstigt då Hermann Carlsson Levin mer eller mindre kopierade formen och konstruktion från de amerikanska parlor gitarrerna han tillverkade i New York under 1890-talet.

Träslagen var lyxiga, finaste rosewood i stall, botten och sida och lätt och ljus mahogny i halsen. Greppbrädan var däremot en katastrof, eboniserat päronträ (mest troligt) med ungefär samma konsistens som kexchoklad! Greppbrädan fick spettas lös i tusen bitar. Vid eboniseringen användes antagligen hög värme och aggressiva kemikalier som har förstört träet med tiden. Locket i gran var i bra skick med några få sprickor. Botten var otroligt tunn, bara mellan 1,5 och 1,7 mm. Normalt borde den var ca 2,3 mm tjock! Jag fick vara oerhört försiktig när jag lossade den tunna botten längs kanterna där den var ändå lite tunnare. En annan sak med botten var att insidan hade en väldigt slät och fin yta, nästan polerad. Den var också ovanligt jämntjock. Finns säkert nåt skäl till varför, kanske man medvetet byggde en extremt lätt gitarr. Även mahognyhalsen var lätt som en fjäder utan greppbrädan. Locket hade däremot normal tjocklek. Gitarren var antagligen dimensionerad för sensträngar. Ribbningen i locket var sparsmakad med bara två ribbor och en gransticka under stallet i locket, botten hade bara tre ribbor.

Den var i bra skick, förutom några sprickor i lock och botten. Största problemet var att en av sidorna lossnat helt från bottenklossen som också var sprucken på mitten. Till skillnad från en Levin parlor hade den en dovetail. Stallet var inte i bra skick och för smalt för ett intonerat stallben, så en replika i finaste rosewood tillverkades. Greppbrädan ersattes med en ny i ebenholts. Kunden ville behålla original stämskruvar som var i bra skick för sin ålder, nästan lika bra som nya. Inga sidodottar eller knopp på halsfoten skulle monteras, däremot en K&K mick.

Ribborna kom lös utan problem, för att mjuka upp limmet och lossa granstickan under stallet värmde jag med ett litet resestrykjärn. Den lösa sargen var lite knepig att limma tillbaka mot både ändkloss, lock och sida, man måste trycka på från tre håll samtidigt för att få täta fogar. Men med diverse mothåll och tvingar lyckades det bra. Jag använder alltid en mjuk stålplåt som mothåll på utsidan samt plastfolie för att inte limma fast mothållen.

Med greppbrädan av kunde jag slipa bort resterna av lim och greppbräda på min slipbräda och samtidigt plana ut halsen. I de fall när halsen har en märkbar böj, värmer jag den först rak. Den här kunde slipas rak.  Halsen var väldigt lätt och i ljus mahogny. Halsen fick sin kolfiberstav infräst och limmad, det är ett moment som jag gör samtidigt för alla gitarrer i pågående batch.

 

Locket hade en smal spricka i mittfogen. Den kunde tryckas ihop med lockribborna borta och limmas med varmt hudlim. Det här är en av många bra egenskaperna hos hudlimmet, man kan kladda på och massera in limmet i sprickan och sen torka bort överflödet med en fuktig trasa. Tvingarna på ena halvan spänns fast först, därefter tvingarna tvärs över för att trycka ihop sprickan och sist tvingarna på andra sidan. Mothåll kläms sen fast på lockets insida för att hålla locket plant tvärs sprickan. När mothållen är på plats kan man sen plocka lös de långa sidotvingarna, stoppklossarna mot sargens utsida och andra tvingar som inte längre behövs. Det är alltid spännande att “öppna paketet” efter en limning som den här dagen därpå då man inte kan se exakt vad man gör, men hittills har det alltid blivit ett bra resultat!

Sprickan vid ändklossen hade också spridit sig en bit på sargens ena sida, en bit rosewood faner limmades på. Det gäller att få jämn press på hela faneret, för det använder jag små mothåll med 4 mm mjuk yogamatta som formar sig efter sargens böj.

Det mest konstnärliga jag får chansen att göra på alla GammelGura är det nya stallet. Jag har ett lager av ämnen i rosewood och ebenholts, jag valde ett rosewood ämne av finaste sort. För att göra jobbet lite snabbare och enklare använder jag en träborr för att borra ut kanalerna mellan mitten av stallet och pyramiderna ytterst. Ett gammalt bordsben i lönn är en bra plattform för att forma stallet.

Kanalen breddas och tunnas till ca 2 mm vid kanten. Pyramiderna ska vara lägre än mitten delen, höjden kapas ned med en japansåg eller min lilla bandsåg.

Stallet rundas av mot baksidan med raspar. En snygg detalj är att ge kanten längst bak en svag jämn böj. De små razor-rasparna är perfekt för finjustering då de lämnar en jämn yta.

Pyramidstallet på den här gitarren hade en platt topp på pyramiden. En sticka med grovt självhäftande sandpapper är också ett bra verktyg.

Strängpinnhålen mäts ut och borras innan stallet limmas med nytillverkad färskt varmt hudlim.

Greppbrädan i ebenholts gavs en 16″ radius och en mensur som placerar stallbenets framsida ca 4 mm in på stallet. Botten fick fyra ribbor istället för tre, locket den patenterade GammelGura ribbningen med pluggar och stallplatta i gran.

Innan botten limmas brotchas strängpinnhålen och ett spår filas i stallplatta, lock och stall för strängarna och solida strängpinnar. Jag har testat olika sätt att göra spåret, det snabbaste sättet är att använda en nålfilrasp. De är ovanliga, men de finns att köpa. Några avklippta NH 0,12 strängar används för att passa in strängpinnarna så att de sitter fast, men går att få lös med fingrarna.

Limningen av botten och hals gick bra och gitarren fick hänga ett par dagar med en vibrerande akvariepump med uppspända strängar, halsen brukar röra sig lite de första dagarna innan den hittar sin position. Typiskt ökar stränghöjden vid 12:e bandet som mest 0,5 mm, men ibland inte alls.

Det tar ett par dagar till innan gitarren blir helt klar. Den tråkigaste momentet är att mäta upp intoneringen, men det är någonting som måste göras. Med mätvärdena är det den enkelt att fräsa ut för stallbenet på rätt ställe och tillverka ett segmenterat stallben.

Ljudet i den här GammelGuran är lite speciell, ovanligt mycket kling& klang! Jag tror det beror på rosewood i botten och sida istället för lönn/björk som är det vanliga. Träet i botten och sida har betydelse och formar klangen, även om locket är den del som står för det mesta av ljudet. Eftersom den var så lätt byggd strängade jag på NH 0.11 strängar, som motsvarar vanliga 0,10 strängar i strängdrag.

Bilderna på den färdiga GammelGuran togs en kall vinterdag på bron utanför lokalen.

 

Low tension strängar

Jag försöker hålla ett lager av Newtone Heritage 0.12 och 0.11 strängar hemma, men ibland har jag bara så det räcker till pågående batch. Jag brukar också ha ett fåtal NH 0.10 set och vanliga Newtone Masterclass 0.11 set hemma. Just nu är lagret litet, men en ny laddning är på väg. Det brukar ta ett par månader från beställning till leverans, det verkar som det ofta är slut på deras hemsida också. Någonting hände under pandemin och efter Brexit, jag hoppas det rätar upp sig. Med nya priser på tull och frakt kostar de numera 140 kr per set om jag har strängar att sälja. Porto brukar bli 30 eller 45 kr beroende på antal set. Om du vill beställa, skicka ett e-mail och glöm inte ditt namn och din adress. Jag har även singel strängar på lager, det händer att nån av de spunna strängarna inte riktigt intonerar som de ska eller att en tunn e sträng går av vid uppmätningen av intoneringen.

Jag kan också påminna om att man aldrig ska klippa av strängar med rund kärna vid monteringen innan de är på plats och uppstämda. Man plattar till strängen de översta 10 centimeterna vid tillverkningen för att inte strängen ska snurra upp sig, klipper man av strängen överst först är risken stor att den helt tappar sin intonering! Jag har också fått veta att de ospunna strängarna i NH  inte är annorlunda än vanliga ospunna strängar, så de kan ersättas med strängar av samma tjocklek av annat fabrikat.

Det finns faktiskt ett alternativ att köpa från Thomann i Tyskland, Optima Vintage flex. Det verkar vara mer eller mindre en kopia på NH 0.12 med samma strängtjocklekar och låga tension. Jag har inte testat dom själv, men recensioner på nätet säger att de är likvärdiga NH strängarna.

En annan low tension sträng med ungefär samma tension som NH 0.12 är GHS Thin core Light.

Annars funkar det alltid med vilka stålsträngar som helst med normal tension om de bara är ett snäpp tunnare än NH strängarna. Då får man ungefär samma strängdrag som gitarren är byggd för. I stort sett alla GammelGura får NH 0.12 och där kan man istället stränga på med vanliga 0.11 strängar. Om det är en ovanligt spröd gitarr i botten använder jag  NH 0.11 och då får man nöja sig med ett 0.10 set av vanliga strängar. Intoneringen för alla GammelGura är uppmätta med NH 0.12 eller 0.11 strängar. Intoneringen blir inte exakt lika bra med tunnare normala strängar än de NH som användes vid uppmätningen, men skillnaden är liten och knappast hörbar för ett normalt öra.

Pågående batch, GG199-203

Alla lock har fått sina ribbor limmade och justerade. För locken använder jag min hopfällbara go-bar och en bottenplatta med samma radius som ribbornas undersida. Eftersom jag limmar flera stora plattor i locket behöver dom limmas mot en yta som är böjd i två dimensioner, bottenribborna kan däremot limmas mot ett endimensionellt mothåll med samma radius som undersidan på bottenribborna.

Limningen sker i två pass, översta ribban limmas inte för att jag senare kan klämma upp locket under greppbrädan med en kraftigare radius på den ribban om greppbrädan får en slope-off istället för att behöva tillverka en kil under greppbrädan längst ned. De två stora ribborna nedanför ljudhålet hyvlas ned till 12-13 mm och ändarna hyvlas ned till nästan ingenting med början 7 cm från sidan.

Pågående batch, GG199-203

Alla gitarrer i pågående batch har fått sina sprickor lagade (det var en hel del!). Bottnarna har fått nya ribbor, halsarna kolfiberstavar. Alla ribbor och stallplattor har valts ut och kapats till, ribborna har fått rätt radius och triangulerats.  Ovanligt nog behövde jag inte tunna varken lock eller botten på någon av instrumenten då alla måtten på tjockleken var som de skulle. Södermans plywoodbotten var visserligen an aning tjock, men det gör ingen skillnad på ljudet.

Jag behöll också den utbytta botten till den Europeiska parlor gitarren med sina ribbor i mahogny, botten och ribbor var i bra skick och hade dessutom en blyertsanteckning som jag inte ville sanda bort i onödan. Även Söderman har en blyertsanteckning i locket, jag tror jag kan limma ribborna runtom den.

Nästa stora steg är att limma alla lockribborna, det kommer att ta några dagar i min hopfällbara go-bar jigg.

Intressant detalj

Jag lade märke till en intressant detalj på den Gottfrid Söderman lutgitarr från 1926 som jag jobbar med just nu. Jag tror jag har sett samma sak på andra Söderman lutor, men inte tänkt så mycket på det. Efter lite funderande tror jag att jag hittat en orsak till varför han skurit ut två skåror i locket strax innanför kanten på greppbrädan. Det måste vara ett sätt att försöka styra den nästan oundvikliga sprickan i locket vid sidan av greppbrädan till undersidan av greppbrädan där den inte syns. Lite som att sopa under mattan. Gottfrid var en uppfinningsrik autodidakt, en sån lösning skulle vara helt i hans stil. Om inte det är orsaken, har jag ingen aning om varför han gjorde så!

Man kan se att det lyckades bra på den normala raka kanten av greppbrädan, sprickan kom i det utskurna diket. Däremot fungerar det inte alls på den sida av greppbrädan som är snedsågad.