GG177, Europeisk parlor ca 1900

De två sista i batchen är nu klara. Tänker lägga nästa vecka på diverse lagningar, men också starta upp en ny batch för att beta av en bit till av GammelGura kön.

Den första av de två var en lite speciell och annorlunda parlor från väntrummet. Skicket på den var inte den bästa, området längst ned på kroppen var i dåligt skick och ca 20 cm av “Herringbone” dekorationen runt  locket saknades. Antagligen hade gitarren vid nåt tillfälle fått en rejäl smäll längst ned. Gitarren hade en mycket vacker utskuren dekoration i ljudhålet och mensuren var ovanligt kort, ca 61,5 cm. Greppbrädan var också ovanligt bred vid översadeln och greppbrädan var platt. Halsen var inte överdrivet tjock och hade en mjuk C form. Huvudet hade en ovanligt stor vinkel mot halsen, liknande en Gibson. Stämskruvarna var av den äldre och stabilare sorten och såg ut att vara i bra skick. Senare visade det sig att en av skruvarna kuggade över precis när strängen närmade sig rätt stämning, så de ersattes av nya. Hela gitarren hade en vacker brun färg och patina.

Lock i gran, botten, sida, hals och stall i lönn. Greppbräda i rosewood.

  • Total längd:  94 cm
  • Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 23 –  18 – 29 cm
  • Sida (halskloss, midja, ändkloss): 7,7 – 8,3 – 8,6  cm
  • Hals: C-form
  • Greppbräda (översadel, 12:e, cc strängpinnar stall):  48 – 54 – 56 mm
  • Mensur:   61,5 cm
  • Lack: Spritlack
  • Vikt: 1269 g

Hantverket på hela gitarren var, om man så säger, “organisk”. Bra ihopsatt, men också slarvigt byggd på sina ställen. Bland annat är huvudet lite snett monterad mot halsen. Det bästa hantverket fanns i ljudhålsdekorationen som var ovanligt vacker!  Själva kroppsformen var också ovanlig och inte lika kurvig som Europeiska parlor gitarrer brukar vara.

Att plocka isär den gick snabbt då halva jobbet nästan var gjort… Jag hade lite svårt att avgöra om den var gammal eller om det var en “revival” parlor från 1920-talet. Det fanns en period på 1920-talet när nya Europeiska parlor gitarrer byggdes i fantasifulla former och som flörtade med gamla konstruktionsdetaljer. Men efter att ha gått igenom den inifrån och ut är den säkert gammal och från ca 1900 eller äldre, speciellt placeringen av ribban bakom stallet är en gammal lösning som inte fungerade bra och som senare fasades ut. Det justerbara stallben var mest troligt var ett senare tillägg när gitarren reparerats och när skruvar dragits in i både stall och halsfot.

Botten var i det tjockaste laget och behövde tunnas ned. Här använde jag min nya vakuum-jigg för att hålla fast bottenunder valsputsen för första gången. Eftersom botten var krökt i båda ledder fick jag inte fast den till att börja med i sugbordet, men genom att blöta botten på insidan svällde träet och botten plattades ut. Fungerade mycket bra!

Den mest tidskrävande lagningen var området längst ned. Där fattades bitar av locket och dekorationslisten. Gran kunde jag skära ut från ett gammalt lock. Då jag inte har någon herringbone dekorationslist som matchar originalet använde jag några lister i rosewood istället. Listerna ser ändå bra ut och blir en synlig del av historien för gitarren.

Kunden ville ha både stall och greppbräda i ebenholts. Ett nytt mustaschstall tillverkades och greppbrädan gavs en 16″ radius, jag snålade bort 1 mm på bredden högst upp för att göra den lite smalare och mer lättspelad. Gitarren valdes av kunden för att den hade bred greppbräda, men den var lite väl bred. Testade en stallplattor med vingar som gick tvärs över locket, det visade sig bli liten eller ingen skillnad i ljud på nån av gitarrerna i batchen, så jag kommer att återgå till den vanliga konstruktionen. Jag fick limma dit ett par laglappar också i locket. Båda klossarna var i klenaste laget och fick en bit 4 mm björkplywood som förstärkning. Kerfingen behövde kompletteras med några passbitar. En K&K mick monterades.

Jag fick tänka till lite med ljudhålsdekorationen i ett stycke lönn som varit limmad på plats. Min erfarenhet är att de aldrig är bra för ljudet, men den här var ju extra vacker. Så, jag använde fästkuddar på fyra ställen i förhoppning om att det inte skulle påverka tonen negativt.

Botten limmades, halsen bandades och banden slipades i mina jiggar. Hålen i huvudet för de gamla stämskruvarna pluggades och borrades upp på nytt för ett par moderna stämskruvar. Knappar ytterst på mustaschspetsarna tillverkades också. Uppmätningen för översadelintonering gjordes sen med hjälp av min nya analoga stoboskopstämmare, översadel och segmenterat stallben tillverkades.

Jag var noga med att inte få in en massa slipdamm i gitarren, men sen kom jag på att jag inte limmat in min GammelGura etikett! Efter lite funderande kom jag på att två bitar av den yttre cirkeln på dekorationen kunde sågas bort mitt emot varandra och dekorationen kunde lirkas ut genom ljudhålet. Då blev det lätt att städa! Etiketten limmades in och dekorationen kunde tryckas fast på nytt med nya fästkuddar inifrån mot locket med hjälp av två enkla “metkrokar” som jag tillverkade av 4 mm silverstål.

Efter att ha betsat och färgat in de nya bitarna på locket lackades gitarren på med ett tunt lager spritlack.

Jag testade gitarren både med och utan dekoration och tyckte att det inte var så stor skillnad i ljud. Men akustiken i lokalen är usel, jag tog hem den och testade i bättre akustik och kom fram till att den lät lite burkigare med dekorationen. Kunden får själv bestämma om den ska vara med eller utan för bästa utseende eller ljud, jag skickar med både fästkuddar och min “metkrokar”.

Utan dekoration låter den mycket bra, jämn volym på strängarna och allt det positiva från segmenterat stallben och pluggar. Det extra stora ljudhålet (kanske medvetet större för att dekorationen täcker en stor del av öppningen) ger lite mindre botten än normalt för en liknande GammelGura. Istället får man mer mellanregister, det är ju rätt populärt numera att göra ljudhål större av den anledningen.

Här är lite bilder på den färdiga gitarren med dekorationen monterad, den ser bra ut även utan den 🙂

Analogt stroboskop

Att översadelintonera är inte det roligaste jag vet, men det är nödvändigt. Jag har länge sneglat på en äkta analog stroboskopstämmare utan den delay för att samla in data när man slår an en sträng som finns hos alla digitala varianter. Vid en översadelintonering stämmer man säkert +100 gånger och den där delayen blir irriterande. Jag tog klivet och investerade i en äkta härk till analog stroboskopstämmare. Billig var den inte. En ca 3 kg tung pjäs i 1970-tals design.

Den allra första stämapparaten, Stroboconn, introducerades 1936 och tillverkades i 40 år av Conn. Peterson kom med den första halvledarmodellen 1967. Den jag köpte är en smartare variant med samma analoga roterande disk med en stroboskoplampa bakom. En fördel med stroboskopstämmarna är att de i princip aldrig behöver kalibreras, de visar alltid rätt så länge de är hela 🙂

Jag visste inte hur en sån skulle kännas att använda och det finns både positivt och negativt. Den är lite exaktare än sin digitala tvilling, men är också svårare att läsa av. Det fanns även här en kort delay när motorn varvar upp till rätt hastighet för strängens stämning i Auto mode. Den låter, men inte så det stör och inte så högt som jag befarade. Det som däremot störde mig var att ljuset från stroboskopet var som en flimrande discokula när den inte hade någon signal in! Jag löste det med en liten skygglapp i svart plast som jag fäller ned när den är stand-by. Jag gjorde också fönstret lite mindre med tejp runt kanten för att slippa se rakt in i stroboskoplampan i en viss vinkel.

Jag kunde också konstatera att min gamla digitala StroboPlus är i det närmaste lika exakt som den analoga och har en stabilare skärm. Jag kan rekommendera den för gemene man, den analoga stämmaren är nog bara bra för såna som mig. Man kan säga att den digitala tekniken är på god väg att ersätta den analoga en gång för alla. Den analoga ersätter inte min bekvämare digitala, men kommer att användas varje gång jag översadelintonerar. Bara det faktum att den är 3 kg tung gör att jag slipper tänka på att inte dra ned den från bordet med telesladden!

Reparationer

Eftersom jag haft en jobbig sommar med pollen och astma har jag inte varit flitig med min blogg. Men det har gått bra att jobba under dagarna, av nån anledning har jag inte känt av pollen när jag jobbat i min lokal. Nu känns det bättre som det alltid brukar när höst och vinter ersätter den blommande grönskan.

Trots att inget har hänt på bloggen har jag varit flitig, om än inte lika effektiv som vanligt. När jag städade lokalen och målade om golvet dök det upp en hel del reparationer som jag, om inte glömt, så i alla fall valt att inte göra. Det här är ju inte bra. Jag tror att ca 10 gitarrer av olika slag har fixats till och lämnat lokalen under sommaren, problemet är att det finns fler att göra. Just nu håller jag på att avsluta de två sista GammelGura i den pågående batchen och när de är klara ska jag göra några fler reparationer innan jag påbörjar nästa batch.

Tre av reparationer var lite mer speciella än de övriga. Den reparation som i princip blev en komplett GammelGura, och som var jobbigare än en vanlig GammelGura, var en fullstor skotsk Moon gitarr från 1990-talet. Det är en rätt ovanlig gitarr som var populär hos många engelska artister på 1980-1990 talen. Den är snäppet bättre än man vanligtvis ser på gitarrer från samma period med bara solida träslag och en del annorlunda detaljer. Den var lätt byggd och locket hade sjunkit in vid ljudhålet. Uppdraget var att göra den så bra det gick. Självklart var den X-ribbad och hade en dragstång, stallet hade ett tvådelat stallben och ebenholtsbrädan och täckplattan på huvudet var gjord i ett stycke ebenholts. Botten och sida i valnöt. Halsen i mahogny var extremt tunn, det var högsta mode och passade bra för elgitarrister som är vana vid smala halsar.

Jag tog mig an den för att jag var nyfiken på hur mina uppfinningar skulle fungera på en fullstor dreadnough. Jag var beredd på extra mycket problem då den var limmad med modernt lim. Jag fick rätt.

Halsinfästningen var inte den bästa, då dragstången justerades genom ljudhålet var både den översta lockribban och halsklossen försvagad av infräsningen för dragstången. Antagligen var den konstruktionen delvis skyldig till att locket sjunkit in vid ljudhålet. Ribborna var lite för klena för att hålla i längden också, vanligtvis är ribborna för kraftiga. Tjocklekar på sida, lock och botten var bra.

För att lossa botten fick jag skrota trälisten runt botten. Trä är trevligt, men en trälist limmad med modernt lim går inte att rädda. Jag fräste bort listen runtom, den ersattes senare med en björklist med samma färg och struktur som originalet. Botten var ribbad med vad som ser ut som mahogny, jag limmade om några ribbor som inte satt bra men originalen fick vara kvar.

Locket rensades på ribbor och jag gjorde en lite kraftigare X-ribbning med en A-frame runt ljudhålet. Jag fick hjälp av Per Marklund att dimensionera ribborna, jag valde att inte använda scalloperade ribbor. Hade aldrig förstått varför man gör den, men nu vet jag att det görs för att försvaga ytan runt stallet och ge mera bas. Nästa gång får jag testa den varianten.  Stallplattan gjordes i gran och den fick pluggar, ändträ björk under E-strängen och ändträ i gran för de övriga strängarna. Knappar i hård bubinga runt strängpinnhålen monterades som vanligt.

Stallet var nedhyvlad och ersattes med en ny bit rosewood med det gamla stallet som mall. Den fick översadelintonering och ett segmenterat stallben.

Allt rullade på, botten och den nya björklisten limmades och skrotades. Då gitarren var lackad med plastlack lackade jag bara listen med plastlack och inte hela gitarren. Halsen som hade satts om hade för stor relief. När jag skulle justera dragstången visade det sig att den var sönder! Ägaren hade köpt den begagnad och hade aldrig försökt justera dragstången…

Så. Det vara bara att lossa brädan och limma om halsen. Vilket inte var bara då limmet under brädan satt som bara den. Det gick inte att undvika att en del träfibrer på kanten av halsen följde med, när brädan limmades tillbaka fick jag jobba med segt superlim för att fylla ut sprickorna längs kanten. Dragstången var epoxylimmad och gick inte att rubba. Som tur var så var allt utom själva stången i aluminium. Efter att ha mekat lös stången använde jag en fräs för att fräsa bort resten. Här begick jag ett misstag när jag skulle rensa kanalen från lim, spetsen på kniven gick igenom halsen högst upp – jag såg ljuset skina genom halsen… Det visade sig att botten på min 1 cm djupa kanal bara var ca en halv mm från baksidan! Efter det att en solid 1×1 cm kolfiberstav var limmad fick jag återigen jobba med självtorkande segt superlim för att fylla igen hålet.

Det blev en långdragen historia, men slutresultatet blev verkligen bra. Kolfiberstaven istället för dragstången gav en lättare gitarr med en stabilare halsinfästning, antagligen också mer välljudande. Det blev helt ärligt den dreadnough som jag tycker låtit bäst av alla jag provspelat. Den blev extremt jämn över strängarna med bra separation och volym. Dessutom väldigt tydlig och klar med en fast bas. Den låter i princip som en GammelGura brukar göra, men med extra bas. Jag fick ett kvitto på att mina uppfinningar fungerar även på en modern gitarr, för en gångs skull ville jag spela längre än en kvart på en X-ribbad gitarr 🙂

En Levin archtop från, tror jag, 1948 skulle repareras med halsomsättning, nya band och ett enkelt plektrumskydd med mick. Jag är inte förtjust i ljudet från en archtop, för mig låter det mest sträng, men med mick låter den bättre. Halsomsättningen och ombandningen gick som planerat. Plektrumskyddet frästes fram ur en platta av svart plast (jag har några fräsmallar för Levin plektrumskydd). Sen kom det knepiga pysslet med att fästa micken, plektrumskyddet, telejack och potentiometrar för ton och volym på gitarren. Jag limmade in en bit rosewood under greppbrädans ände för att kunna skruva fast micken. En stabil hållare för telejacket tillverkades och lödutrustningen fick dammas av. Inte det roligaste jag vet, men nödvändigt ibland.

När allt var klart och efter nya strängar och vibrering, lät den så bra en sån här kan göra. Inkopplad fungerade allt som det skulle också 🙂

Den tredje speciella reparationen var ännu en stor Levin archtop, men med namnet Kay-Tone på huvudet och fantastiskt fin lönn i botten och sida. Den lokala kunden, som var 90 år, lämnade av den personligen – den branta trappan ned till källaren var inget hinder. Gitarren hade köpts in begagnad och några år gammal på 1950-talet. Problemet med den var att botten hade svällt och istället för att krympa hade mittfogen brustit och botten tryckts upp på mitten. Karlssons klister hade använts för att “reparera”. Den saknade också lite av celluloidbindningen på halsen. I övrigt fullt fungerande.

Den var tung och lät bara sträng. Förklaringen kom när jag öppnade upp botten, jag har aldrig sett så kraftiga ribbor i både botten och lock! Groteskt tjocka skull jag vilja säga. Botten limmades ihop med en tunn rosewood list i mitten och limlist på insidan över mittfogen, nya och hälften så tjocka ribbor monterades. Lockribban hyvlades ned till en mer lagom tjocklek. Bottenlisten i celluloid gick att återanvända när botten limmades tillbaka.

 

Efter nya strängar och vibrering hade den både ton och sustain och inte bara sträng. Med låg stränghöjd och kronade band hoppas jag att den blir spelad på många år till!

Jag kan nämna att alla kunder har varit väldigt nöjda och tacksamma med sina reparationerna, det är en av de positiva sidorna med ett jobb som mitt 🙂

GG178, en Europeisk parlor med snidat stall

Efter många om och men är jag igång med batchen igen. Det tog sin tid att snygga till lokalen och bygga en rullhurts för den nya bandsågen. Jag har haft ovanligt många distraktioner också med väldigt intressanta objekt och en lärlingsvecka. Har också filat på en artikel  på Engelska om mina unika metoder som kommer att publiceras i American Luthierie, förhoppningsvis detta år. Det känns bra att komma igång igen!

  • Total längd:  92,5 cm
  • Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 24 –  18 – 30,8 cm
  • Sida (halskloss, midja, ändkloss): 7,2 – 8 – 7,7  cm
  • Hals: V-form
  • Greppbräda (översadel, 12:e, stall):  44 – 56 – 62 mm
  • Mensur:   62,5 cm
  • Lack: Spritlack
  • Vikt: 1107 g

Den första av de återstående objekten i batchen att bli klar är nummer 178, en liten gammal Europeisk parlor i rätt bedrövligt skick. Den var komplett, men med massor av sprickor i lock, botten och sarg. Vid nåt tillfälle har den blivit renoverad, sprickor har lagats med snickarlim och försedd med ett imponerande snidat “monsterstall” i lönn eller björk, liknande de som KB tillverkade. Jag tror den är gammal och från slutet av 1800-talet, storleken, greppbräda i samma plan som huvudets översida, stämskruvarna och ribbningen i locket tyder på det.

Att stallet är utbytt kan man se på de dubbla raderna av stränghål i locket, ursprungligen hade den ett mustaschstall. Ett så stort stall är förstås inte bra för klangen, men utan den skulle locket se hemskt ut och den skulle tappa hela sin charm. Den måste behållas. De matchande och lika charmiga stämskruvarna var fullt fungerande och kunde behållas. Greppbrädan, som var tunn och platt, byttes däremot ut till en ny och tjockare i rosewood som gavs en 16″ radius. Jag hittade ett ämne som passade bra i både färg och textur mot stallet.

Det syns inte på bilderna, men locket var insjunket säkert 1 cm framför stallet. Anledning till det var den helt felaktiga placeringen av den nedre tvärribban, nedanför stallet istället för framför. Av nån anledning gjorde man så på tidiga parlor gitarrer. Antagligen när lock började sjunka in av rotationen gick man över till att placera ribban framför stallet. Båda sargerna hade rejält långa sprickor, båda lagade med snickarlim. Limmet rensades bort och sprickorna limmades med varmt hudlim och fick en förstärkning av 0.6 mm lönnfaner med ådringen tvärs sprickan på insidan.

Botten, som var tunn och i ett stycke trä, hade en rejäl diagonal spricka.

Locket var bara ca 2 mm tjockt med ett flertal sprickor. Antingen var locket tunt redan vid tillverkningen, eller också hade locket tunnats ut vid den förra renoveringen. För att göra locket starkare limmade jag på en diamantformad ca 1 mm tjock granplatta, med ådringen i samma riktning som locket, under stallet på locket insida innan jag limmade de nya ribborna. Stallplattan fick en smal förlängning mot sidan i ett försök att förbättra den. Det visade sig att den här ändringen inte gett märkbart bättre ljud i någon av de objekt jag gjort klar i batchen (inte sämre heller!). I fortsättningen kommer jag att nog att återgå till den enklare form som jag använde innan den här batchen.

Botten och sida hade en speciell och kontrastrik ådermålning. Den som gjorde den var skicklig, men inte är den subtil! Den rejäla V-formade halsen var ovanligt nog inte helt svartmålad.

Lite bilder efter isärtagningen. En bit av botten lossnade vid bottenklossen, för att få lös den tunna botten utan att skada den mer sågade jag bort toppen på halsklossen.

För att få lös snickarlimmet blötlades limmet med vattenindränkta pappersremsor.

 

Limning av lönnfaneret över den andra av de långa sprickorna i sargen. En passbit hade redan limmats ovanpå halsklossen.

Stallet var i ett stycke lönn eller björk, men den hade spruckit isär på några ställen. Bitarna limmades ihop med varmt hudlim.

Den diamantformade förstärkningen och de nya ribborna och laglapparna limmades i min go-bar med en radiusplatta som mothåll som matchar ribbornas krökning på 30″.

Kunden ville ha en K&K mick monterad, vilket är enkelt när botten är av. Då botten var tunn hade den inte krympt speciellt mycket på bredden trots den långa sprickan. Jag kunde limma ihop sprickan och ändå få botten att passa bra mot sargen vid bottenlimningen. För att få botten att passa trycks sargen in ett par mm på ömse sidorna vid det smalaste stället, sargens omkrets minskar och botten kan passas in perfekt på resten av sargen. Överskjutande botten på det smalaste stället kan enkelt skrotas bort med en vass kniv när botten är limmad.

Jag fick problem med halslimningen och fick göra om den en gång för att få rätt vinkel mot stallet. Den tvära V-formen på tappen i dove-tail infästningen gjorde det svårt att kontrollera vinkeln. Som alltid med gamla parlor gitarrer gjorda för sensträngar var halsvinkeln alldeles för brant, jag fick säkert fila bort 3 mm på halsfotens spets. Stallet var jämnhögt och inte lägre på diskantsidan, så jag hyvlade ned toppen på diskantsidan ett par mm och matchade färgen med bets och lite lampsvärta (som efterliknar smuts).

Banden monterades och gitarren mättes upp för översadelintonering. Min fina lilla jigg för intonering av stallbenet fungerade även på det här stallet. Det fanns gott om plats för ett intonerat stallben.

Då stallet inte hyvlats ned när jag mätta upp den använde jag min gamla metod för att hitta intonationspunkten med baksidan på en tunn borr (min jigg blir som lägst ca 2,2 mm).

En väldigt tunn nollsadel (en nedslipad gammal översadel i ebenholts) superlimmades mot en tejp för att styra strängarna i sidled vid uppmätningen.

Ett passande segmenterat stallben tillverkades.

Gitarren fick ett varv klar spritlack efter lite betsning av färska sår. Stämskruvarna fick bussningar monterade då hålen för stämskruvarnas stolparna var glappa och nötta.

Efter tre dygn av vibrering (som gjordes när halsen limmats till kroppen) visade det sig att den faktiskt lät riktigt bra trots det överstora stallet! Med fyra pluggar och de två ospunna strängarna utan pluggar blev volymen jämnhög på alla strängar. Jag lyckades också bra både med höjden på stallbenet och intoneringen. Stämskruvarna fungerade också perfekt. Jag är mycket nöjd med resultatet, gillar speciellt den charmiga patinan från stallet, den slitna ådermålningen och stämskruvarna. Den är gammal och härjad, precis som den ska vara.

Allmän städning

Efter sju år har lokalen blivit lite sliten, såpass att det inte känns kul. Mitt projekt just nu är att städa och snygga till. Golvet behövde målas om med epoxyfärg och alla snickerier målas om. Nu är golvet ommålat och min plan är att snygga till resten av lokalen allteftersom. Har städat flera olika delar av lokalen, men det finns fortfarande skåp och lådor som behöver sorteras och rensas ut.

Min lilla Proxxon bandsåg brann upp nyligen helt plötsligt, saknad av ingen. Jag fick den aldrig att fungera som den skulle. Ibland behövs en bandsåg, så jag köpte en ny dubbelt så stor på Jula. Fortfarande en liten bandsåg. För att kunna använda den utan att behöva baxa runt 32,5 kg bandsåg tillverkade jag en likadan rullhurts med skåp som den jag gjorde till min valsputs. Det tog ett par dagar att göra, men jag är nöjd med både bandsågen och hurtsen. Vid behov rullar jag fram den och drar fast den i bänken med ett par tvingar. Jag passade på att måla om och reparera rullhurtsen till valsputsen också när jag ändå var igång.

På bilden har jag kapat fram 75 ribbämnen från några kvartade granämnen ursprungligen påtänkta för fiollock. När jag är klar parkerar jag den ur vägen längs väggen till höger om stolen vid bandsläckaren.

Allt det här tar sin tid, men det blir mycket trevligare att jobba när det är gjort!

Lärlingsvecka

Det var ett tag sen jag gjorde ett blogginlägg, en hel del har hänt utom att jag orkat skriva blogginlägg. Bland annat blev det en vecka med lärlingen Daniel då vi jobbade med en svårt misshandlad Levin. Förutom misshandeln var den dessutom en av de minst påkostade Levin jag stött på.

Daniel är i grund och botten en elgitarrist och han har själv byggt flera såna, han är en mycket duktig gitarrist dessutom. Han hoppade på att vara lärling i en vecka för att lära sig mer om akustiska gitarrer. Levinen hade köpts på en loppis och var fult ådermålad med pensel och modern lack på hela kroppen. Greppbrädan hade också målats på. Det gick knappt att känna igen den som en Levin, men trots att den saknade både medaljong och serienummer fanns en Levin brännstämpel i botten. Då den saknade rosett och hade sju(!) kvistar i botten, sida och hals handlar det antagligen om en andrasortering som var billig när den såldes. Stallet var nedhyvlat och en av stämskruvknopparna saknades. Jag skulle själv inte ha köpt den…

Halsen i björk och den saknade medaljongen tyder på ca 1925 som årtal.

När vi plockade isär den blev det problem med botten då den var den tunnaste jag sett på en Levin, ca 2 mm på en av kanterna. Det gick bra, men tog dubbelt så lång tid. Botten hade 5 ribbor istället för 4 för att kompensera för den tunna botten, antagligen ett misstag i fabriken som räddades upp och användes i den här gitarren.

Det positiva var att halsen var smal och skön, den tunna botten var också en bra detalj.

Efter lite diskussion kom vi fram till att det bästa alternativet var att blåsa den helt ren från den fula moderna lacken och montera en ny greppbräda i rosewood. Ett nytt stall och nya stämskruvar var också nödvändiga. För att bevara ett litet minne från den förra renoveringen skulle en inläggning liknande dekorationsmålningen på toppen av huvudet fällas in.

Arbetet rullade på, vi jobbade hela veckan från 8:00 till 21:00 alla dagar. Daniel klockade 73 timmar för sitt jobb. Trots fliten hann vi inte få gitarren helt klar, det behövdes en och en halv dags jobb för mig för den sista tillverkningen av översadel och stallben samt justering. Att plocka bort den gamla lacken stal en hel del tid, det gjorde också jobbet att lägga på den nya lacken. Då jag själv var hårt drabbad av pollen just den veckan gick jag på halvfart, men bortsett från det rullade det mesta på bra utan stora misstag.

De flesta momenten fick Daniel prova på, utom några som det finns stor risk att göra fel på eller som tar lång tid för en nybörjare. T.ex. fräsa diket för kolfiberstaven eller tillverka stallet.

En del av sargen var extremt tunn med flera lagade sprickor, ett 0,6 mm faner limmades in på insidan. På bilden limmas dessutom ribban under greppbrädan som den sista ribban i locket. Den fick en extra stor radius för att undvika att behöva limma in en kil under greppbrädan.

Bilder från bottenlimningen. Botten fick 5 nya ribbor, i locket monterades en K&K mick. Självklart fick locket nya ribbor och en stallplatta i gran med fyra pluggar och knappar i bubinga runt strängpinnhålen.

Här ser vi Daniel som jobbar med inläggningen i ebenholts överst på huvudet kopierad från den gamla målningen.

Locket sandades och skrapades ned försiktigt för att inte tunna locket för mycket. Lite av tuschteckningar runt ljudhålet fick vara kvar plus andra defekter eftersom vi tyckte det såg coolt ut. Locket färgades lätt guldorange med hjälp av bets gjord av träspån av bubinga som fått dra i ren sprit. Botten färgades med brun “Carl Johan” Herdin bets. Flera varv spritlack primer och spritlack lades på, ett varv spritlack i botten fick dessutom en brun färg för att matcha färgen på halsen.

När jag mätte upp intoneringen hade jag förutom pollenallergin fått en släng av magsjuka. Kanske var det därför jag inte såg att stroboskop stämapparaten hamnat i ett “sweetener” läge utan att jag märkte det. Ägnade en halv dag till att mäta upp världens konstigaste intonering innan jag fattade att stämapparaten visade helt fel värden! Det vill jag inte göra om en gång till.

När stallben och översadel var på plats och efter tre dygns vibrering visade det sig att även en andra sorterings Levin med sju kvistar kan låta bra! Eftersom Daniel är elgitarrist fick det bli 2,3 mm vid 12:e bandet och tjocka E-strängen och 1,5 mm för tunna e.

Några dagar senare kom Daniel förbi och hämtade upp sin färdiga gitarr. Den kommer säkert till användning, den lät bra när han spelade på den 🙂

Ny lärling

Den 18:e kommer en ny lärling på besök. Alltid lika kul! Innan dess ska jag få lokalen städad och alla knivarna vässade, en färdig GammelGura är målet som jag tror vi kommer att lyckas med 🙂

Coles, ca 1905

I min privata samling hade jag en amerikansk parlor i finaste rosewood trä. Historien börjar med ett inköp av en projekt gitarr på eBay av en kund som ville göra en GammelGura på den. När den kom från USA visade det sig att halsen var extremt bred, ca 49 mm vid översadeln, och passade inte kunden som ville ha en smalare hals. Det slutade med att jag löste in den och en annan gitarr med smal hals användes som GammelGura objekt. Bilder från eBay auktionen.

Till skillnad mot gamla Europeiska parlor gitarrer är de Amerikanska nästan alltid försedda med ett tillverkarnamn. Den här hade en stämpel “W. A. Cole, Boston” överst på kanten av huvudet, inuti fanns en bläckstämpel “W.A. Cole, Boston, 1898 Model”. Efter lite sökning på nätet visade sig att många högkvalitativa banjos tillverkades under namnet W. A. Cole ca 1890-1922, inte lika många gitarrer. Men de som finns är av fina, ofta med  mycket intrikata inläggningar i greppbrädan. Gitarrerna har också en egen och lätt byggd variant av X-ribbningen. Det är en ovanlig gitarr av bra kvalitet, här kan ni se ett finare exemplar. Här finns också mer att läsa om W. A. Cole.

Den här gitarren var enklare, men ändå med en fin rosett med flera lager herringbone lister. I botten finns också en vacker mittlist. Som sagt, finaste rosewood i botten och sida och som faner på huvudets översida. Mahogny i halsen och lock i gran, mest troligt Adirondack. Lacken på locket är färgat orange, samma färg har jag sett på andra Amerikanska parlor gitarrer från ca 1900. Jag tror denna är tillverkad ca 1905, ett exemplar daterad till 1909 hade enkla runda dottar i greppbrädan. Stämskruvarna är vackra och fungerar mycket bra. Inläggningarna i greppbrädan är däremot tämligen sparsmakade och inte graverade som på finare exemplar. Greppbrädan i ebenholts var platt med en vit celluloidlist runtom.

Stallet var utbytt till ett större modernare stall. Botten hade flera sprickor (som var svåra att se i det mörka träet!) och halsen hade troligtvis fått en smäll då halsfoten var spräckt och locket lagat runt ljudhålet och änden på greppbrädan. Finns ett märke på baksidan av halsen också, antagligen från “smällen”! Locket hade några större sprickor bakom stallet. En inläggning vid 12:e bandet hade plockats bort och en skruv hade dragit in i halsfoten för att reparera sprickan. Sidorna hade inte några sprickor, men däremot en försvagning precis vid kanten av kerfingen på insidan på båda sidor. Celluloidlisten runt greppbrädan var tunn och några bitar fattades. Trots alla små problem och tidigare lagningar var skicket bra trots allt, den var komplett (förutom stallet) och alla fel var fullt möjliga att reparera. Bilder innan jag sprättade gitarren.

Jag berättade om den för en vän som väldigt gärna ville köpa den och få den renoverad och så fick det bli. Från början var det bara tänkt som en reparation och en snabb “flipp”, men projektet växte och alla moment som jag brukar använda i en GammelGura blev gjorda. Då jag tog många bilder på vägen för köparens räkning (utom när jag glömde kameran hemma) får det bli många bilder på den här renoveringen.

Celluloidlisten runt botten gick att få lös hel. Celluloiden var fortfarande seg och flexibel och hade inte krympt mycket, väldigt ovanligt! Halsen kom lös i två delar, inget lim hade använts när man drog in skruven. Under stallet var locket väldigt trasigt.

 

Fina inläggningar och lister.

Ribborna i botten satt bra, men bara vid ändarna. På mitten hade limmet släppt. Här gjordes ett av två fel under renoveringen, den översta ribban satt bra och botten hade en oväntad run-out, så det blev en spricka i botten när jag lossade ribban som inte funnits förut.

Lockets ribbor satt bra, men de var för breda och låga och hade deformerats. De byttes ut till nya högre och smalare.

Såg ut ett stallämne i finaste rosewood och en matchande mörk Madagaskar rosewood bräda.

Efter reparation av locket och infräsning av en kolfiberstav i halsen.

Det nya pyramidstallet formades med diverse raspar.

Bra färgmatchning på stall och greppbräda.

Innan man borrar stränghålen behöver man mäta lite.

Jag använder en tunn bit trä för att ge hålen en liten lutning. Undersidan på stallet ska följa det krökta locket.

Innan stallet limmas ska pluggar borras upp och monteras. Använder BFGGGG pluggar från E till e sträng. Alla är ändved, B är björk, F är fura och G är gran. I en X ribbad gitarr behöver man diskanter, på en ladder braced har jag ingen plugg på b och e strängarna. Alla ribbor i locket hade redan limmats på plats i min GO bar i nästan samma mönster som originalet.

Knappar i hård bubinga gör att stallplattan i gran håller för nötningen från strängkulorna.

Här limmar jag tillbaka celluloidlisten i ljudhålet. Den hade krympt 1 mm på längden. Snygg blomma!

Fick lite goda råd av Per Marklund och tog ned ribborna ordentlig nedanför X-ribbans knutpunkt.

En K&K mick var beställd. Jag borrar ut det 12 mm breda hålet med en stegborr.

Botten och lock fick laglappar över sprickorna.

Under bottenlimningen gjorde jag mitt andra misstag. Jag värmde det kylskåpskalla fisklimmet för mycket så det blev rinnigt. Utan att jag såg det rann en del lim ned längs sidan och sökte sig in under några av mothållsklossarna på locksidan. Den orange färgen i locket satt bara i själva lacken och några små sjok av lack fastnade i mothållet och lämnade efter sig trävita skador. I fortsättningen blir det kallt lim, kanske kompletterat med gladpack på lockets kanter. Räddade senare det som gick med orange bets och fyllde i groparna med seg 30 superlim som skrapades plan mot resten av lockets yta.

Borsett från misstaget blev bottenlimningen perfekt. Den väldigt smala celluloidlisten, mindre än 2 mm bred, passade faktiskt perfekt runtom! Den limmades tillbaka med 20 superlim. Halsfoten limmades med varmt hudlim, dessutom hade en 8 mm rundstav i björk limmats in genom hela halsfoten med epoxylim samtidigt som kolfiberstaven.

Den mörka rosewoodbrädan var fylld av hartser, när jag skulle tunna den med valsputsen smälte hartserna och fyllde igen två slippapper innan jag var klar. Tog en timme att ta ned den 3 mm i tjocklek… Originalets greppbräda hade helt OK placering av banden – fram till 12:e bandet. Efter det var det ögonmåttet som fick gälla, det sista bandet satt hela 3-4 mm fel!

Testmontering av lös greppbräda. I rätt position markerades med en blyertspenna underifrån hur greppbrädan skulle hyvlas för att få rätt trapetsform med en smalare överdel.

Greppbrädan fick sin 16″ radius i min nya förbättrade jigg för slipning. Den ger bättre precision och det är lättare att justera in sliphöjden uppifrån. På den sista bilden är jiggen klar och skruvarna är kapade till lagom längd.

Greppbrädan limmas med varmt hudlim.

Den kritiska halslimning gjordes sedan i min halslimningsjigg.

Innan bandningen slipas greppbrädan till en liten 0,15 radius i det läge den får när strängarna är uppstämda. Jag använder bland annat en aluminiumbalk med inslipad omvänd 0,15 radius som slipkloss.

Banden monteras i min enkla plank-jigg.

Inläggningarna i den gamla brädan fälls in med en Dremel i den nya. Inläggningen vid 12:e bandet fick jag hitta på då originalet var borta.

För att krona banden monteras gitarren än en gång i min jigg med uppspända strängar. Kroppen, halsen och huvudet fixeras sen med diverse tvingar och stöttor så att halsen inte ändrar sin form när strängarna lossas. Därefter slipas topparna, topparna rundas med en Z-fil och slipas med 600 och 800 papper följt av stålull och polering med Autosol. Bandens ändar filas och rundas med speciella filar.

 

Den färdiga greppbrädan oljas in och rengörs.

Innan mätningen av översadel-intoneringen börjar förlängs greppbrädan med en bit lönn. Mätningen görs sen med en stroboskopstämmare, min speciella jigg för justering av “stallbenet”, små lösa tanglösa bitar band vid översadeln, nya strängar, bladmått och några mejslar för att göra justeringar av intonationspunkternas placering i båda strängändarna. Använder också referenssträngar för att dubbelkolla och inte bli lurad av nya defekta strängar. Ett tråkigt jobb som tar lång tid, men som är nödvändigt.

Greppbrädan kapas vid den intonationspunkt vid översadeln som kom närmast 1:a bandet.

För att passa in  den nya översadeln i kamelben använder jag en liten bit självhäftande sandpapper för att forma halsen mot översadeln.

Positionerna för skårorna i översadeln mäts och markeras. För att enkelt linjera mätpunkterna använder jag en lång linjal mellan centrum på strängpinnhålet och markeringen på översadeln. Linjerna blir inte exakt 90 grader utan följer strängens linje. Med en liten tunn såg görs ett sågsnitt i varje skåra.

Måtten från mätningen av intonering används för att markera hur djupt fräsningen ska göras för alla utom en sträng (den som kom närmast 1:a bandet). Små brunfärgade tejplappar markerar den exakta positionen på översadeln.

Fräsningen för intonering görs med en enkel träjigg och med samma jigg som jag fräser diken för stallben med.

Den uppmätta positionen för intoneringspunkterna på stallet markeras för varje sträng. En ca 4-4,5 mm bred lutande rektangel markeras som rymmer alla intonationspunkter. Rektangeln skärs ut för att ge bra kontrast när diket ska fräsas.

För att tillverka det segmenterade stallbenet gör jag först ett temporärt stallben i gran som passar perfekt i sadeldiket. Med en lång linjal mellan skåran i översadeln och centrum på strängpinnhålet markerar jag var strängen kommer att passera stallbenet. E sidan markeras med en prick för att inte vända den fel.

Ett ämne till det segmenterade stallbenet sågas ut ur en bit kvartssågad gran. Ämnet tunnas till ca 5,5 mm i min valsputs.

Med hjälp av det temporära stallbenet kan jag märka ämnet och såga ut 5 mm breda hack centrerade över strängarnas position. Jag använder min jigg för att såga bandskåror i greppbrädor och en liten jigg som jag fäster ämnet i och som flyttar sågen exakt 5 mm för den andra sågningen, tappen i mitten kan enkelt brytas av.

Färdiga bitar av 5 mm tjockt kamelben passas in i gluggarna, de två yttersta benbitarna är bredare. Benstolparna limmas sen med segt 30 superlim, de färska ytorna “lackas på”med tunnflytande 10 superlim innan de blir smutsiga. En punktutsug suger bort det mesta av de aggressiva ångorna.

Ämnet görs ca 1 mm lägre på diskantsidan (enligt mätningen av intoneringen) och ges sen samma radius som greppbrädan. Djupet på stalldiket markeras med blyerts. Höjden som mättes upp på stallbenet vid intoneringen + djupet på stalldiket används för att kapa stallbenet till ungefär rätt höjd. Senare limmar jag in en ca 1-1,5 mm remsa i rosewood längst ned för att göra stallbenet starkare, då får man också en chans till justera höjden på stallbenet.

Slutjustering av översadel, stallben och intonationspunkterna på stallbenet.

Gitarren får ett varv tunn spritlack, jag använder en tving som handtag och en stor rund finhårig pensel. Efter minst ett dygns torkning mattas lacken ned med fin stålull och poleras tillbaka till lagom glans med en linneduk. Efter någon månad kan man polera igen då lacken blivit hårdare.

Genom att fila bort så mycket jag tordes på sidan av halsen fick jag ned bredden på översadeln till 46,5 mm. För mig känns halsen lätt att spela på, de få millimetrarna märks!

Hur blev den då? Ja, mycket bra är svaret! Jag har lite svårt för den tonalitet man får av X-ribbning, en mer fundamental och enkel klang med mer bas. Ladder bracing ger en annan ton med en mer komplex och innehållsrik klang och mindre bas, vilket jag alltid tyckt om. Men den här blev så bra att jag helst velat behålla den. Väldigt dynamisk och kraftfull och perfekt för strumming. Den här varianten av X-ribbning är minst lika bra som den Martin kom på och som är standard numera. Ribborna som ändrats täcker ytan på locket bra. Den strängades upp med vanliga Newtone Masterclass 0,11 strängar. Den klarar säkert 0,12 också, men jag är lite rädd för hög stängspänning i onödan.

Jag har numera bättre koll på X-ribbningen, jag lärde mig en hel del på det här projektet.

 

Ribbor och städning

Det började med att jag ville städa en hylla. Det ena ledde till det andra. Nu är hela lagret av greppbrädesämnen sorterade efter kvalitet,  ett par nya lådhurtsar från IKEA monterade på en av hyllorna och ca 200 ribbämnen på väg att bli klara. Det finns fortfarande en hel del städning kvar efter det, men det får jag skjuta på framtiden.

När jag städade stötte jag på en banankartong med splintade granämnen av 100 årig gran. De kom från ett gammalt hus där ca 60 cm långa träplank var placerade löst i en trossbotten med träspån över som isolering. Det mesta var i fura, men det fanns en hel del gran också. Alla plankbitar var tillsågade av gammal skog, en del granplank har så tät ådring att man måste använde förstoringsglas för att kunna urskilja riktningen på ådringen! Det märks att det är gammalt trä, granen är för det mesta lätt och lite sprött kexig som gammalt trä blir. Vet inte riktigt om man vågar använda det i ett lock. En del är fortfarande starka. Alla har en fantastisk tapp-ton!

Min vän Björn Sohlin splintade träet för många år sedan, men inte allt fick den slutliga formen för en ribb-blank. För att ta tillvara de splintade granribborna måste jag först ge varje bit två plana ytor i 90 grader mot varandra. Det gjordes med en lång hyvel fastdragen i mitt skruvstäd. Här gäller det att se till att man får stående ved i den bit man hyvlar till. Därefter grovsågades alla ribborna till 9 mm tjocklek i min lilla kapsåg från Jula. Jag tycker den är hemskt att använda den då den känns både farlig och lever om, men hellre det än handsåga alla bitarna…

I lådan finns nu ca 200 ribbämnen som fortfarande behöver formas vidare med hyvel och valsputs till min standard 8 x 15 mm. Men halva jobbet är i alla fall gjort. Jag fyllde två sopsäckar med spån och mer lär det bli. Det som blir kvar är bara en bråkdel av allt det virke jag började med!

En trio GammelGura

Det är sällan jag gör mer än en GammelGura till en och samma kund på en gång, i den här batchen fanns det tre. Jag gjorde alla tre klara som de första i batchen, de väntar fortfarande på att hämtas upp. Det handlar om två Levin från 1920 och en gammal Europeisk parlor. Kunden kom faktiskt med tre Levin i nummerordning (47232, 47233, 47234), den tredje med flytande stall gjordes i ordning redan för ca ett år sedan. Väldigt speciellt! Läser man i “Om Levin” i Melodin var inte 1920 inte ett bra år för Levin, lokalen hade brunnit 1918 och de hade bara 5-10 anställda.

Två av de tre Levinarna hade flytande stall, den tredje ett fast stall i original. Den första i bra skick fick behålla det flytande stallet, den andra med flytande stall i mycket dåligt skick konverterades till fast stall i DADGAD stämning. Den med fast stall, även den i bra skick, fick en standard GammelGura konvertering. Tre likadana gitarrer, men ändå olika.

Alla tre i batchen fick intonerad översadel. Missade att en av Levinarna skulle vara DADGAD när jag höll på som värst och jag fick mäta upp intoneringen två gånger. Misstaget blev i alla fall ett bra experiment. Det visade sig att den första intoneringen av översadeln för vanlig stämning blev väldigt lik mellan de två nästan identiska gitarrerna med fast stall. Det tyder på att man i en fabrik borde kunna mäta upp några gitarrer av samma modell, ta ett medelvärde och sen använda den intoneringen på alla gitarrer av samma modell och träffa hyfsat rätt med intoneringen. I en DADGAD stämning har tre strängar annan stämning, de övriga tre har snäppet tunnare strängar i Newtone Herritage set. Intoneringen av översadeln för strängarna med annan stämning skilde sig mycket (ca 2 mm) medan intoneringen av de tunnare strängarna var i det närmaste identisk. Man kan dra slutsatsen att en uppmätt intonerad översadel stämmer väldigt bra även om man byter strängtjocklek, men inte lika bra om man ändrar stämningen.

Jag har också skaffat en white board där jag kommer att skriva upp allt som skiljer sig från en normal GammelGura för de gitarrer jag jobbar med! Man lär sig.

En intressant iakttagelse är att den med fast stall hade bättre kvalitet på träet, speciellt i sida och botten. De med flytande stall hade vresigare virke. Tapp-tonen i locket var också bättre på den med fast stall, den låter också bäst färdig tycker jag. Alla tre gitarrerna var väldigt blonda, men den rätta färgen på botten och sida var från början mycket mörkare och dolde de flesta skavanker i träet. Man kan se den mörkare röda färgen som en skugga under stränghållaren och även lite grand av det röda på baksidan på den som konverterades till fast stall, annars har det mesta av det röda blekts bort.

Som vanligt med Levin parlor gitarrer var botten och lock ca en halv mm för tjocka för att låta bäst, ca 3,5 mm. De tunnades ut till strax under 3 mm. Båda gitarrerna fick en ny greppbräda med 16″ radius och stall i Madagaskar rosewood. Jag använde Stewmacs nya Gold band, som är gjord i samma metall som EVO Gold banden, för första gången. Väldigt bra band och bättre än de Dunlops mässingsband jag använde tidigare tycker jag.

På begäran justerade jag ned stränghöjden till 2,3 mm på samtliga istället för 2,5 mm på tjocka E(D) på 12:e bandet och den vanliga stränghöjden 1,5 mm på tunna e(d). Kan bli en ny standard, för mig skramlar det i alla fall inte.

GG175 med flytande stall som original var i dåligt skick. Den hade rejäla sprickor i locket som fylldes i med granstickor, botten var helt lös och hade krympt ovanligt mycket. Locket hade också lackats på (eller snarare kladdats på!) med nån typ av plastlack. Som tur var gick den att försiktigt skrapa lös utan att skrapa igenom originallacken under. För att kunna limma tillbaka botten limmades en 6 mm bred (!) rosewoodlist in mellan bottenhalvorna. Skuggan efter stränghållaren är det enda problemet med att konvertera från flytande till fast stall. Ge den 50 år till… Eftersom den är DADGAD stämd kan jag inte spela på den, men jag tror den låter bra 🙂

GG174 med fast stall som original var i bra skick. Inga sprickor förutom en liten glipa i fogen mellan bottenhalvorna. Halsen i björk/lönn på både denna och GG175 är svagt V-formade och just under gränsen för att kännas för tjock. Sköna att spela på. Greppbrädorna gjordes 6 mm tjocka, med 16″ radius inslipad blev de ca 5 mm breda på kanten. Jag hoppade över plattan i lönn i halsfickan då båda gitarrerna lossnade snyggt i limmet utan att flisa upp halsklossen. Halsfoten på den har var sågad ovanligt snett, men det kompenserades med att såga lika snett i halsfickan! I och med att den var i så bra skick gick renoveringen utan problem.

Alla gitarrer i batchen har fått en lite annorlunda stallplatta i gran tvärs hela locket. Min tanke vara att ändringen skulle ge snabbare respons. Det är svårt att säga om det blev så, det enda jag kan säga är att de här tre låter väldigt bra och speciellt denna med fast stall som original. Möjligen minskade problemet med kroppens resonanston.

GG179 var mormors gitarr, en Europeisk parlor från ca 1910. Sprickfri förutom de klassiska sprickorna på ömse sidorna av greppbrädan limmad på locket och med en tunn starkt V-formad hals. För ovanlighetens skull fick den plommonträ i både greppbräda och hals. Plommonträ är nästan lika hård som rosewood och lika tät som ebenholts i strukturen. Kärnvirket kan vara lika mörkt som rosewood, men är oftast lite rödare eller laxrosa i färgen. Plommonträ är antagligen det bästa alternativt om man vill ha lokala träslag i greppbräda och stall. Tror ändå att rosewood är oslagbart när det gäller klangen, den här låter bra men skulle nog haft en fylligare klang med rosewood. Då träet i greppbrädan är ljusare än vanlig fick sidodottarna bli svarta.

Fick ett problem med att locket under den limmade biten av greppbrädan inte var platt. Fick limma om halsen en extra gång då höjden på stallbenet blev fel trots att jag mätte in noga innan limningen. Efter att ha lagt in en granshim i locket under greppbrädan och slipat ytan plan blev det rätt. I fortsättningen ska jag hålla ögonen öppna och dubbelkolla och plana locket under greppbrädan innan jag mäter in vinkeln. Ett litet, litet fel ger stor effekt på halsvinkeln och höjden på stallbenet.Jag har bytt från varmt hudlim (som sitter som bara den!) till fisklim och Old brown glue för limningen av halsen i den här batchen. Om det blir fel går det lättare att få lös halsen igen, speciellt då de inte torkar lika snabbt som hudlim, efter 12 timmar är de fortfarande inte helt härdade.

Får väl ta nån bild när de överlämnas så småningom 🙂