Reparationer

Efter sommarsemestern dök det upp ovanligt många lokala reparationer. Har jobbat med dom nästan tre veckor. Nästa vecka startar jag upp nästa batch med GammelGura, inte en dag för tidigt… Sommaren är alltid en jobbig tid för mig, är allergisk mot pollen och effektiviteten är inte den bästa. Varje höst vaknar jag upp och ur dvalan och får dubbelt så mycket gjort. Reparationerna var en väldigt mixed bag, några Gottfried Söderman, nån Levin, en tysk gitarrluta, några mandoliner och ett antal moderna stålsträngade gitarrer.

En ovanlig 1931 Levin modell “Robert Johnsson” behövde en ny stränghållare och nya band samt nya stämskruvar. En Tysk gitarrluta ca 1925 med ljudhålsdekoration utskuren direkt i granlocket hade en spricka i locket och ett insjunket lock och saknade några stämskruvar.

Levinen gick bra att reparera, förutom ombandning, ny översadel, nya stämskruvar och en stränghållare från en 1930-tal Levin, justerades stallet in och nya strängar sattes på. En mycket vacker gitarr, men också en av de som låter sämst i originalskick av alla Levin modeller, burkigt ljud trots tre dagas vibrering. Ska såna här låta bra krävs en riktig GammelGura konvertering med fast stall.

Lutan var besvärligare. Skar ut ljudhålsdekorationen och limmade ihop de lösa bitar som blev när jag skar lös den. För att kunna montera tillbaka den gjorde jag en ring av en 2 mm tjock rosewood bindning och passad in dekorationen i ringen. Ringen kunde sen limmas in i ljudhålet och kan enkelt lossas av den nästa som ska reparera. Två ribbor i locket nedanför ljudhålet plockades bort, de var höga och så vassa på toppen att man kunde skära sig på dom! Den nedersta ribban var av nån anledning placerad bakom stallet, vilket förklarade varför locket deformerats och sjunkit in framför stallet. Ingen stallplatta. Limmade in en liten stallplatta i lönn och två nya ribbor med den nedersta ribben framför stallet istället för bakom. Sprickan i locket limmades och fick laglappar. Greppbrädan planades och bandades om, en ny översadel i ben tillverkades. Fick tag på original stämskruvar för en sån här luta på tyska eBay. De passade nästan perfekt. Riktigt trevlig att spela på med 0.11 Newtone Heritage strängar.

Ännu en gitarrluta Gottfrid Söderman var inne för reparation. Den här är från mitten av 1930-talet då han tillverkade många liknade gitarrlutor. De kommer i olika storlekar och med olika antal strängar, sex eller åtta. Den här var mindre än de fullstora gitarrlutorna och hade två mandolinstämskruvar, G och e strängarna var dubblerade. Mensuren också kortare, antagligen för  spänningen från de extra strängarna och det faktum att stämskruvarna för mandoliner är klenare än de för gitarrer. Stallet och greppbrädan är i ett mystisk trä som antagligen är nån sorts hårdare och mörkröd “mahogny”, har sett samma sak på andra Söderman. Greppbrädan hade förstås hans patenterade dottar i form av små skjortknappar i pärlemor! I samma anda som häftstiften på den jag skrev om tidigare från 1971. Solitt lock i gran och plywood i botten och sida, halsen antagligen i björk eller lönn.

Två knoppar på stämskruvarna var sönder och ersattes med replika knoppar i ben, stämskruvarna rengjordes och smörjdes upp. En spricka i locket limmades, även det limmade stallet lossnade och limmades om. Jag värmböjde tillbaka halsen det som gick och slipade greppbrädan tunnare vid översadeln och bandade om med EVO gold band. För att få ned stränghöjden ytterligare tog jag ned stallet ca 5 mm på höjden och monterade ett lutande intonerat band ovanpå stallet. Borrade nya hål för strängarna i stallet för att få bättre brytningsvinkel över stallbandet.

Det lilla formatet ger en tunn klang utan mycket bas, på den här dessutom extra mycket briljans från de dubblerade strängarna. Lite som en halv tolvsträngad gitarr. Riktigt coolt gitarrband i siden följde med lutan 🙂

Söderman och Frii, två norrländska byggare

Har ägnat några veckor åt reparationer, det verkar som många vill få sina gitarrer reparerade efter semestern. Två intressant gitarrer var inne för service, en Gottfrid Söderman från Docksta och en Frii från Umeå.

Gottfrid flyttade från Västerhus till Docksta på senare år, båda orterna nära Örnsköldsvik. Han är den enda gitarrbyggare från trakten jag känner till innan Per Marklund. På senare år gick han från sin vanlig standardmodell från mitten av 1920 talet, som var en stor lutgitarr med droppformad kropp, och byggde gitarrer med den vanliga gitarrformen på kroppen. Den här tillverkades 1971 då Gottfrid var 84 år gammal. På det hela taget en bra ihopkommen gitarr, även om detaljarbetet är inte det bästa. Solid gran i locket, ladder braced och antagligen plywood i botten och sida. Hals i mahogny. Greppbrädan visade sig vara ett tunt rosewoodfanér på toppen av ekträ.

Satte om halsen, limmade stallet och bandade om. Greppbrädan visade sig vara i två delar och avkapad vid 12:e bandet. I den vanliga slipningen vid ombandningen slipade jag igenom den tunna rosewoodfanéret och då var det bara att slipa bort all rosewoodfanér. Eken under fick duga. Fick ett hjärtligt skratt när jag upptäckte att dottarna i greppbrädan var – häftstift! Gubben var klurig. Gottfrid hade också gärna celluloid på otippade ställen, stallbenet på den här var  i celluloid. Låter helt OK och passar väldigt bra som nybörjargitarr med justerad stränghöjd, strängades upp med nylonsträngar.

Känner inte till särskilt mycket om Göran Frii, men även Göran var en uppfinnare och fritänkare när det gäller gitarrer, precis som Gottfrid. Bland annat tillverkade han elgitarrer redan 1953. Den här gitarren ser ut som en stor stålsträngad gitarr med cutaway och drag av Fender, men är i själva verket en klassisk gitarr. Antagligen gjord nån gång på 1960-talet. Greppbrädan i ovanligt mjuk ebenholts eller också eboniserat fruktträd, var väldigt bred – 52 mm vid översadeln. Halsen  typiskt U formad platt som de ofta är på en klassisk gitarr. Ribbningen var en ovanligt gles fan brace och helt klart dimensionerad för nylonsträngar. Lock i solid gran och antagligen massiv mahogny i botten, sida och hals.

Tvärribban mellan ljudhålet och stallet var knäckt och locket insjunket. Man hade strängat på stålsträngar, så locket var också deformerat runt stallet som också släppt i bakkanten. Limmade in en ny ribba och limmade om stallet. Man hade varit på den tidigare och limmat en spricka i locket och gjort en klumpig ombandning med en översadel i plast. Planslipade greppbrädan och bandade om samt tillverkade en ny översadel i ben. En “grommet” på den översta stämskruven fattades. Stämskruvarna hade tjocka stolpar och jag fick borra ur en modern “grommet” i plast som ersättare.

En mycket trevlig ställskruv (se etiketten) fanns på halsfoten som gör att halsen kan justeras in även då greppbrädan limmad mot locket. Gillar den konstruktionen som är så bra att fler borde använda sig av den! Träet böjs vid infästningen mot kroppen, men utan att knäckas. Även stallet hade justerbara plastbitar för varje sträng. Precis som Gottfrid gillade Göran skruvar i stallet. Det fanns tre stycken gömd under den guldfärgade celluloiden. Sökte efter patentet men hittade det inte (därav min föregående postning).

Efter vibrering låter den riktigt bra. Kul och ovanlig nylonsträngad gitarr 🙂

 

En ny testgitarr

Har skrivit en artikel som kommer att publiceras i den amerikanska medlemstidningen American Luthierie någon gång under nästa år. I artikeln beskriver jag mina metoder att renovera en gammal parlor gitarr. Bland annat stallplattan i gran, det segmenterade stallbenet, pluggar samt översadelintoneringen. Då det var några år sedan jag testade mig fram till de nya metoderna drabbades jag av lite tvivel när artikeln var skriven. Hade jag bara inbillat mig? Insåg att jag måste göra en testgitarr för att verifiera mina uppfinningar. Ville också testa exakt vilka träslag på vilken sträng som gav bäst resultat i pluggarna.

Hade just ropat in en fin gammal parlor (+ en gammal fiol) billigt för 300 kr. Den fick bli min testgitarr. Några fina bilder från auktionen på Göteborgs Auktionskammare visar hur den såg ut i original.

Faktiskt en ovanligt fin och välbyggd gammal parlor från ca 1900. Ögonlönn i både botten och sidor och ovanligt nog solitt trä och inte fanér. Stämskruvarna bland de bästa jag sett av den gamla typen med snäckan under kuggen. Originalstallet, som måste ha varit ett string-through stall, då det inte fanns strängpinnhål i locket, hade bytts ut nån gång på 1930-talet till en kombinerad och ställbar stränghållare/stall i aluminium. Locket var olackat och i princip utan sprickor, vilket man inte kunde påstå om botten! Ögonlönnen hade krympt ca 5 mm på bredden och den tunna kerfingen i botten hade släppt på halva sidan, botten hade också några rejäla sprickor. I övrigt i bra skick och perfekt för min testgitarr. Fiolen gav jag bort till polare Björn, den var tydligen inte sämst och från samma tid som gitarren.

Jobbet gick sin gilla gång, det enda som var utöver det vanliga var botten. Började med att limma ihop alla sprickor i de två halvorna och sen limma in en bredare mittsticka i rosewood, 6 mm istället för originalets 1 mm. Bindningen i trä runt om plockades bort och ersattes med nya lister i björk och en dekorlist av fioltyp. För att kunna limma botten utan bindning mot sargen fick jag bredda bottens kerfing runt om med ett extra lager ca 2 mm tjock lind.

Ett mustaschstall med ett gammalt original som förlaga och en ny greppbräda i Madagaskar rosewood tillverkades. Brädan fick den 16″ radius som jag föredrar. En K&K mick monterades. För att kunna byta pluggar fritt gjordes stallplattan lika tjock över hela området runt strängpinnhålen, annars gjordes ribborna i lock och botten som jag brukar. Stämskruvarna var så bra att de fick sitta kvar, gamla stämskruvar med snäckan under kuggen är faktiskt nästan lika bra som nya då eventuella glapp tightas till när man spänner upp strängarna 🙂

Den färdiga GammelGuran såg ut så här:

För att enkelt kunna byta pluggar valde jag att göra pluggarna 9 mm i diameter och centralt placerad under strängpinnhålen. Normalt använder jag 8 mm pluggar som är asymmetriskt centrerade över platsen där strängkulan vilar på knappen i hårt trä och inte runt strängpinnhålet. Varje plugg fick ett 4,6 mm hål borrad i mitten för strängkulan. 9 mm rundstavar går inte att köpa och det finns nästan inga 9 mm hålborrar att köpa heller… Fick jobba hårt och handjaga rundstavar med hjälp av stegvist mindre hål i en rejäl järnplatta som jag slog grovt tillhyvlade träpinnar genom. Är rätt sugen på att köpa en liten metallsvarv för att enkelt kunna svarva till rundstavar!

Hittade en lista på hårdheten i ändved och radiell/tangentiell led för många Nordiska träslag. Att hitta hårdheten i ändved är snudd på omöjligt, golvtillverkare anger bara hårdheten i radiell/tangentiell led. Men jag lyckades hitta en svensk skrift med alla uppgifter jag behövde förutom björkens Brinell hårdhet i ändved, men den uppgiften hittade jag på ett annat ställe, frågan är om den stämmer.

Brinell hårdhet (HBS 10/100 )  
ÄndvedRadiell/tangentiell
Gran3,21,2
Furu41,9
Björk6,52,2-2,7
Rödbok7,22,7-4,0
Lönn6,22,5-3,5
Al3,71,4
Alm6,42,1-3,8
Ask6,53,0-4,1
Asp3,71,7
Ek6,4-6,63,4-4,1
Lärk5,21,9-2,5
Douglasgran52
Lind-1,6
Mahogny-1,4-2,3
Rosewood-3,6
Teak-2,2-2,6
Valnöt-2,3-3,2

Gjorde set om 8 pluggar för de första 4 träslagen i tabellen. Gran och fura både som ändved och som tangentiellt/radiellt trä, de övriga bara som ändved. Testade också en plugg i världens hårdaste trä, Lignum vittae, och ändved i gran med rosewood knappar istället för den bubinga som jag använde för alla andra pluggar. Kommer säkert att testa fler träslag, al verkar intressant med hårdhet mellan gran och fura.

Strängpinnarna fick bli slotted och slipade tunna och raka så de passade i hålet i pluggarna. Jag färgkodade de olika pluggarna och gav dem varsin plastburk med lock, färgen går att se uppifrån genom strängpinnhålet i stallet. Ljudhålet var litet på den här parlor gitarren, men det går utmärkt att byta pluggar när man slackat på alla strängar. Passningen är gjord så pass tight att pluggen inte ramlar ned av sig själv, med baksidan på en 5 mm borr genom strängpinnhålet i stallet är det enkelt att trycka ned den gamla pluggen vid byte.

Gjorde också tre stallben, två segmenterade med gran och ceder och ett i solitt ben, den i ceder på bilden.

Effekten från pluggarna blir antagligen större om pluggarna är fastlimmade och inte lösa. Men jag kunde konstatera att effekten av segmenterat stallben och pluggar definitivt inte var inbillad! Efter en hel del testande kom jag fram till att bästa ljudet i ett ackord kom när varje sträng hade samma volym. På en parlor gitarr är annars volymen på de två ospunna strängarna lite högre och dominerar över bassträngarna. Med samma volym på de ospunna tycker jag att det blev roligare att spela då mellanregistret från de spunna strängarna kom fram mer. Mina öron, som är känsliga för diskanter, fick vila också. Skillnaden är inte stor på de enskilda strängarna, men som helhet i ett ackord hörs skillnad.

Testade volymen på de enskild strängarna genom att sakta föra ett plektrum över strängarna i en jämn rörelse och låta plektrumet så att säga “falla ned” på varje sträng utan att tillföra mer kraft. Testade att dra både nedåt och uppåt med plektrumet då de sista strängarna i ordningen alltid har högre volym jämfört med de tidigare.

Hittade två olika uppsättningar pluggar med nästan samma volym på alla strängar, den ena snällare och den andra lite högljuddare och vassare. Från E till e, med G= Gran, F= Fura, B= Björk och R= Rödbok samt stora bokstäver ändved och små bokstäver radiell/tangentiell ved, blev de två varianterna: BGFGgg och RFFFff. Den snällare varianten behöver bara 4 pluggar, de två ospunna strängarna får vila på den radiella/tangentiella granen i stallplattan och locket.

Det segmenterade stallbenet med ceder lät inte lika bra som den med gran. Lignum vittae för E-strängen gav lite högre volym, men också lite för mycket distorsion från de extra övertonerna. Roswood istället för bubinga i knapparna gav en knappt hörbart murrigare ton.

Tidigare har jag som standard i GammelGurorna haft BBFGGG i pluggarna. Med de pluggarna har de två ospunna strängarna lite högre volym och hela gitarren är mer högljudd och diskantrik. Om någon stör sig på det och tror att en av de nya varianterna är bättre, kan jag byta pluggar på en gammal GammelGura för det facila priset av 1000 kr + tillbakafrakten. Då lossar jag stallet, byter ut pluggar och limmar tillbaka stallet igen 🙂

Levin halsinfästning fix

Har renoverat många parlor Levin genom åren. Samma kroppsmodell användes från start 1900 till slutet av 1930-talet. En av de saker som är mindre bra med de här är halsinfästningen. Istället för en äkta dovtail användes en halsfot med raka kanter och som bara sitter fast i limmet. Hela kraften från strängarnas spänning trycker mot den mjuka granen i halsklossen, på en gitarr med äkta dovtail tas den kraften upp av den krökta sargen i hårt trä som är mycket stabilare än granklossen. Det som kan hända är att den mjuka granen trycks in av halsen när strängarna stäms upp och halsen rör sig. Det behövs inte många tiondelar för att halsen ska få fel vinkel ned mot stallet.

Efter att ha råkat ut för det alltför många gånger började jag för några år sedan fräsa bort ett par mm i botten av halsfickan och limma in en platta i hårdare lönnträ. Det ger halsen en mycket hårdare anliggningsyta och förstärker halsklossen med en extra limfog. Jag får aldrig en obehaglig överraskning när strängarna spänns upp numera. Ett plus är att man får en helt plan yta längst in i halsfickan att limma halsfoten mot, det är väldigt vanligt att den ytan skadas när halsen bryts loss.

Har förbättrat min jigg för jobbet. Tidigare fräste jag botten helt rak i både sid- och djupled, problemet är att halsen en gång slipats in mot en yta som kan luta. Det som hände var att jag fick jobba hårt med att anpassa änden på halsen till den nya ytan för att rikta upp halsen.

Min nya jigg använder samma portabla tving för att tvinga fast gitarren, tvingen kan enkelt tvingas fast i arbetsbänken.

För att kunna följa planet i botten av halsfickan med fräsen har jag satt gångjärn på fräsjiggen som fästs i gitarren med några Bessey U tvingar.

Till jiggen hör också ett enkelt mätverktyg i form av en bit akrylplast där två metallskruvar gängats in. En av skruvarna skruvas ned så den precis når halsfickans yta. Skruven säkras med en mutter. Den andra skruven ges exakt samma längd efter mätning av den första med ett skjutmått. Genom att flytta runt plexiglasskivan kan jag se till att fräsen följer samma plan som den ursprungliga ytan i halsfickan, antingen genom att flytta jiggens fästpunkter och låta gångjärnen böja sig eller också genom att tejpa fast lämpligt bladmått under plattans ena sida.

Med jiggen injusterad är det enkelt att fräsa lika djupt in i hela halsklossens yta som tjockleken på den bit lönn som ska limmas in.

Att forma den nya biten som ska fällas in kan vara svårt då det inte är raka kanter på halsfickan. Enklast är att använda maskeringstejp, med ett antal små tejpbitar kan man snabbt fylla ut halsfickans form. Tejpen kan sen föras över till ämnet och användas som sågmall. Jag sätter ett kryss på den sida som är vänd utåt för att inte göra fel. Lite justering av passningen med en halvrund rasp är det enda som behövs.

Gör en ny eller återanvänder en gammal kloss som används som mothåll vid limningen.

Limmar plattan med epoxylim. Eftersom epoxy är ett rackarns kladdigt ämne täcker jag gitarren med plastfolie och tejp. Några tvingar på mothållet och det enda som återstår är att jämna till kanten på lönnplattan i jämnhöjd med locket.

De två operationerna jag hunnit göra med den här metoden gjorde att halsen nästan hade exakt rätt infästning och jag sparade en massa tid och energi för att justera in halsen rätt 🙂

GG159, Franz Nowy ca 1935

Det här är en speciell gitarr. Inte så mycket för vad den är utan dess historia. I första mailet från kunden stod det: “Jag ringde idag om min farmors gamla gitarr. Hon hade bara den och en liten resväska med sig 1939 i januari när hon 21 år gammal tog tåget och lämnade Wien för att fly undan nazismen”. Man kan bara föreställa sig hur viktig gitarren var hennes farmor.

Gitarren i sig var väldigt enkelt gjord trots att den har namnet på byggaren inuti. Det är sällan man kan säga vem som tillverkat en gammal Europeisk parlor gitarr, men etikett blev vanligare på 1930-talet. Den här tillverkades kanske runt 1935. Letade på nätet och hittade lite fakta om byggaren: “Franz Nowy; 11.5.1875 Wien, † 11.12.1967 Wien. Han lärde sig och arbetade med sin far 1887. 1902-53 hade han sin egen verksamhet. Var från 1912 också ämneslärare och 1929/30 expert på stränginstrument”.

Förutom flykten från Tyskland hade gitarren levt ett hårt liv. En inte alltför finkänslig renovering gjordes för 10 år sedan, största felet var att hela gitarren hade lackats på med modern lack. Den gamla lacken hade också slipats igenom här och var. I stallet satt några träskruvar. Stämskruvarna var inte original utan kanske från 1940-talet, stolparna hade kapats ned på längden.

Locket hade en rejäl spricka vid sidan av greppbrädan och några små sprickor nedanför stallet. Sidan hade en spricka nära ändklossen. När jag tog isär den såg jag att infästningen var av Levin typ, en falsk dovetail med raka kanter. Både lock och botten var i tjockaste laget. Halsen i tredelad lönn var relativt rak och i bra skick. Bindningarna var enkla och greppbrädan hade tre runda pärlemordottar. Den enda dekoration utöver det vanliga var en liten pärlemorinläggning på toppen av huvudet. Att den tillverkats snabbt och utan alltför mycket kärlek syntes i den ojämna och råa kerfingen inuti, man kunde nästa få stickor i fingret!

Efter diskussion med kunden kom vi fram till att stall och greppbräda skulle bytas ut, greppbrädan var gjord i ljus rosewood men var platt och banden satt inte på rätt ställe för gitarrens mensur. Den nya fick en 16″ radius. Stallet i svartmålad lönn var i för dåligt skick för att kunna återanvändas. Originalen fick följa med när gitarren levererades. Stämskruvarna byttes till nya med moderna avstånd mellan stolparna.

Botten och lock tunnades ca en halv mm till ca 2,7 mm i botten och ca 3 mm i locket. Botten i halsfickan fick en platta i hård lönn infräst och limmad, den mjuka granen i halsklossen kan annars ge efter för strängspänningen. En träskruv drogs in genom halsklossen in i halsfoten när halsen limmades. Halsen fick sin kolfiberstav och en ny greppbräda i ljus rosewood tillverkades. Hålen för stämskruvarna pluggades och nya borrades upp. Stallet var extremt brett, alla mina stallämnen var för korta och jag fick använda ett tjockt greppbrädesämne för att kunna tillverka replikan.

Här fick jag verklig nytta av min nya jigg för att justera in böjen på den kraftiga ribban under greppbrädan med lös hals, greppbräda och ribba När halsvinkeln justerats in mot stallet skulle det behövts en triangulär shim på 1 mm under brädan för att greppbrädan skulle ligga an platt mot locket. Istället gav jag ribban en kraftigare krökt botten och tryckte upp locket mot brädans undersida med hjälp av justerbara mothåll i ribbans ändar. Med rätt krökning låg greppbrädan platt mot locket som fick en fin rundning av ribban när den limmats på.

En K&K mick monterades och sprickan i sargen fick en bit lönnfaner med ådringen tvärs över sprickan inlimmad. För att hålla emot kraften som trycker upp ribban mot locket gjorde ett par kraftigare mothåll vid sargen. Notera den slarvigt tillverkade kerfingen!

Att limma halsen i min hopfällbara jigg var odramatiskt då halsen redan justerats in i det närmaste helt perfekt.

Greppbrädan slipades till en liten relief och fick mässingsfärgade EVO band monterade. Uppmätningen av intonering gick också bra, men jag måste erkänna att det är en rätt tråkig uppgift som tar alldeles för lång tid :-/ Den nya jiggen för att justera intoneringen vid stallet fungerar i alla fall mycket bra. Översadel och segmenterat stallben tillverkades.

 

Lacken var inte mycket att göra åt, som tur är fäster spritlack bra på vad som helst. Hela gitarren fick ett varv spritlack ovanpå den gamla. Den blanka spritlacken mattades ned med 000 stålull och polerades till halvblank med ett par vita tubsockar på händerna. De är bra då man inte lämnar fingeravtryck på den nya och mjuka lacken medan man putsar, man måste å andra sidan passa sig då man inte har ett bra tumgrepp när man hanterar gitarren!

Det sista momentet efter montering av pärlemor- och sidodottar i greppbrädan, samt en gitarrbandsknopp på halsfoten (och GammelGura etiketten inuti), är vibrering. Vibrerar gitarren totalt tre dygn när halsen väl limmats, den här behövde ett dygn till innan allt blev klart.

Tycker den låter som den ska med lite träigare ton än jag är van. Jag hoppas att jag gjorde gitarren rättvisa och att den kommer att leva vidare som ett fint instrument efter alla sina äventyr 🙂

GG158, Europeisk ca 1910

Den enda i pågående batch som valts ut från väntrummet var en Europeisk parlor från ca 1910. Den hade en härlig patina med gulnad lack på den pampiga pärlemorrosetten. Jag har sett flera liknande gitarrer med samma rosett, de tillverkades och såldes till flera gitarrfabriker vid den här tiden. Den hade lite finare lönn i botten och sida och var i bra originalsskick.

Bindningen runt botten i trä är en komplikation, det går sällan bra att lossa botten i fogen då bindningen är lite bredare än botten är tjock. Det bästa man kan göra enligt tidigare erfarenhet är att såga lös botten, vilket jag gjorde. Problem uppstod vid hals- och bottenklossen, jag var tvungen att släppa taget och såga bort toppen på båda då botten sluttade mer än vanligt och det var svårt att följa fogen med sågen. Fick lös botten i ett stycke inklusive bindningen runtom. Limmade in nytt trä ovanpå båda klossarna. Botten hade krympt ovanligt lite.

Tunnade botten lite, locket hade bra tjocklek. Jag hann limma alla ribbor inklusive den kritiska under greppbrädan innan jag kom på ett nytt sätt att säkert justera in halsen utan att behöva limma in en kil eller slipa ned änden på greppbrädan. Med min nya jigg kan jag fixera formen på sidan mot bottens form och sen hitta den rätta vinkeln till stallet med halsen. Då kan jag se om ribban under greppbrädan måste krökas mer eller plattas ut för att greppbrädan ska kunna limmas platt mot locket utan kilformad shim eller slipning. Som tur var råkade standardformen på krökningen av ribban under greppbrädan passa perfekt mot greppbrädan 🙂

Ett replika stall och en ny greppbräda med 16″ radius tillverkades i Madagaskar rosewood. Med hjälp av några tvingar kan jag justera in halsvinkeln även utan botten och med en lös hals och greppbräda. De runda dekorationerna på spetsarna av mustaschen tillverkade från scratch, tidigare har jag använt toppen på gamla strängpinnar, men att göra nya är lite enklare.

Gitarren fick en kolfiberstav i halsen, K&K mick och nya stämskruvar. Bottenlimningen gick utan problem då botten passade bra, använde ett tvärgående stag och lite extra kraft i tvingarna för att pressa in sidorna exakt mot botten. Att skrota kanten av botten går inte då man har en bindning ytterst. Det gick eftersom botten hade rymp mindre än vanligt och för att sidorna och kerfingen var flexibla.

Greppbrädan bandades på med hårda mässingsfärgade EVO band. Mätte upp för intoneringen i översadel och stall och tillverkade ett segmenterat stallben.

Gitarren lackade ett varv med klar spritlack, halsen hade gropar från ett medeltida capo som fylldes igen med segt superlim som sedan lackades över med flera varv svart spritlack. Den fick ett distinkt ljud med bra separation och hög volym, kommer att passa bra för fingerspel 🙂

Limma mittsticka i krympt botten

En sak som alltid är ett faktum i gamla gitarrer är att botten har krympt tvärs fibrerna. I en typisk Europeisk gitarr med lönnbotten eller en Levin med botten i björk, har botten krympt 1-5 mm tvärs över beroende på hur fuktigt träet var när gitarren byggdes och hur den har förvarats. Har sällan rosewood i de gamla gitarrerna, men de gångar jag har det finns det nästan garanterat en krympspricka i botten. Mahogny och plywood krymper däremot inte lika mycket och ibland nästan inte alls.

Är krympningen liten går det att limma tillbaka botten som den är under förutsättning att sargen trycks ihop vid midjan. När sargen trycks ihop minskas bredden på de två rundlarna i botten och den krympta botten passar bättre. Sargen kommer att luta in mot botten vid midjan, men det är inte iögonenfallande när gitarren väl är hoplimmad. Är krympningen för stor finns det bara två alternativ, antingen limma in en mittsticka mellan bottenhalvorna eller också skarva på kanten av botten. Man kan göra det senare i form av en bindning runt om. Eller också skarva på samma trä som i botten där det behövs, då måste man också matcha bottenfärgen på de nya träet. Att försöka tvinga tillbaka sidorna till en botten som har krympt mer än 1-2 mm är ingen bra lösning även om det går, man bygger in spänningar och nya spricker kommer mest troligt som brev på posten efter en tid.

Att limma in en mittsticka är ofta en bra lösning, med botten och ribborna av är det också den enklaste lösningen. Det störst problemet är att limma stickan och få den i jämnhöjd med den redan lackade ytan på botten. Bygger man ett nytt instrument är det enkelt att bara sanda hela botten jämn, men med en lackad botten är det inte lika lätt. Har provar olika metoder innan jag hittat den metod jag använder nu.

Första steget är att lägga de två halvorna precis ovanpå varandra bookmatched och använda en lång och vass hyvel för att jämna till ytorna vid mittfogen. Dels för att fogen  inte längre är rak, oftast är sprickan bredast på mitten, och dels för att rensa bort gammalt lim. Typisk försvinner ca 1 mm till på bredden av botten i det momentet. Därefter lägger jag halvorna ovanpå botten och mäter hur bred mittstickan måste vara för att fylla ut. Kanten på botten ska sticka ut eller vara i jämnhöjd med sidan. Med min valsputs och gamla avkap från greppbrädesämnen i rosewood är det sen inte svårt att forma stickan så den är lika tjock som den tjockaste delen av botten längs mittfogen. Den sida av stickan som syns på utsidan måste sandas med fint sandpapper i förväg, man kan inte enkelt sanda den när den är limmad utan att riskera att skada lacken. Det är också bra om kanten av stickan får en liten lutning så att den är en aning bredare på den sida som sandats fint, annars riskerar man att fogarna inte blir helt täta efter limningen.

I en gammal gitarr har aldrig botten samma tjocklek över hela botten. Det är ett problem när man vill limma en mittsticka precis i jämnhöjd med den lackade ytan. Jag har fått bra resultat med den metod jag beskriver här.

 

Fyra trätvingar, ett i varje hörn, lyfter upp och skapar ett tvingbord av plywoodskivan. En remsa gladpack läggs på skivan för att inte limma fast botten mot jiggen och skydda lacken.  Små klossar som ligger an mot sidan av ena bottenhalvan tvingas fast hårt, de på den andra sidan tvingas bara fast såpass att de håller sig på plats. Mothållen används senare för att trycka ihop fogen med långa tvingar tvärs över. Under stickan som ska limmas in mellan bottenhalvorna läggs en tunna platt sticka (poppelträ från ett slaktat träjalusi) för att ge bottenhalvorna en liten V-formad vinkel och för att hålla limmet och stickan på plats. Mittsticka och lockhalvor värms med en värmepistol och varmt hudlim penslas på mittstickan.

 

För att trycka både mittlisten och båda bottenhalvorna platt mot plywoodskivan läggs först en remsa 4 mm rågummi från en yogamatta med samma bredd som mothållet längs fogen. Tack vare den mjuka remsan kommer alla skillnader i tjocklek mellan bottenhalvor och mittsticka att hamna på insidan av botten medan utsidan med den lackade ytan blir jämn. Poppelstickan dras ut när de långa tvingarna och den lösa mothållen tvärsöver dragits åt lite hårdare. När bottenhalvorna sen trycks platt mot skivan får man en extra kraft från mothållen som trycker ihop fogarna som limmas.

De långa tvingarna tvärs över dras åt hårdare innan alla övriga tvingar dras åt ordentligt. De långa tvingarna har gjort sitt och kan plockas bort. För att nå fram till mitten och tvinga fast har jag fyra stycken trätvingar som är extra långa.

Med en liten vass hyvel kan stickan hyvlas jämn mot insidan av botten. Ett grovt 80 sandpapper jämnar till det sista och ger en bra limyta för en täckande granlist som är nästa moment.

 

En granlist med ådringen tvärsöver tillverkas. Jag har redan limmat ihop 3 mm tjock granlockmaterial och skurit till 2 cm breda lister. Snyggast och bäst är att göra listen halvmånformad i genomskärning, det görs med en slipkloss som har en passande negativ radius. Genom att lägga listen på ett hyllplan med självhäftande sandpapper sitter den fast när jag försiktigt slipar ena sidan rund. Med ett finger håller jag fast ena änden av listen och slipar bara i riktning mot den andra änden, annars går den lätt av.

En linjal tvingas fast som ett mothåll för att limma in granlisten rakt och på rätt ställe. Samma remsa yogamatta används för att ge jämnt tryck till den halvrunda ytan på granlisten. Efter värmning och pensling av hudlim på undersidan av granlisten, torkas överflödigt lim bort med en tunn fuktig trasa och en cool gammal bordskniv med rosewoodskaft 🙂

Resultatet är en inlimmad mittlist i jämnhöjd med den lackade ytan som varken behöver skrapas eller sandas. När botten limmas behöver man inte bruka våld på sargen och bygga in spänningar, däremot kommer botten att sticka ut främst vid midjan. Kanten av botten måste skrotas med en vass kniv och snittytan färgas in. Brukar värma och torka ut hela botten med värmepistol vid limningen för att krympa botten så mycket det går innan limningen för att minska risken för framtida sprickor.

Till salu: Tailpiece Levin GG 23 1909

En lokal kund har inte längre behov and sin blues Levin från 1909 och vill sälja den via mig. Det är nummer 23 och renoverades 2014. Den är lite mer original än vanligt med original greppbräda och stränghållare. Nya stämskruvar, band, ribbor, kolfiberstav och ett nytt stall. Ingen K&K eller översadelintonering (det senare både onödigt och fel på en bluesgitarr!).

I skick som nyrenoverad och låter bättre än original och kanske optimalt ljud för att spela blues på.

Prisidé 6000 kr, kontakta mig om intresse finns.

Go-bar

Ibland måste man stanna upp och jobba extra för att underlätta arbetet. I alla tider har jag limmat ribbor och laglappar med hjälp av tvingar och mothåll. Det fungerar relativt bra med ladder bracing i locket där man kan använda raka mothåll när man tvingar fast ribborna. Lite jobbigare blir det när en X-ribbning. Besvärligt är det när stallplattan eller laglappar ska limmas i ett lock som redan har sidorna limmade. Då behöver man jobba med klossar för att nå ned med tvingarna och det kan bli trångt när överflödigt lim ska torkas bort.

Lösningen som de flesta byggare använder är en så kallad Go-bar. Här klämmer man fast ribbor och annat med fjädrande pinnar som hålls emot av en platt yta ovanför det man ska limma. Problemet med såna är att de tar stor plats i en liten lokal.

Ett bild som exempel som visar hur man brukar tillverka och använda en Go-bar.

Fick en radius disk CNC-fräst av polare Per Marklund för flera månader sen. Disken har en negativ krökning på 20′, lägst på mitten och högst runt kanterna. Limmade på en tunn gummimatta på den krökta sidan. En sån måste man ha som mothåll under ett lock för att kunna limma ribbor med krökningen 20′ . Men  det tog en stund innan jag klurade ut hur jag skulle kunna göra en hopfällbar Go-bar i min lokal.

Lösningen blev att utnyttja mitt lösa bord. I bordet skruvades fyra muffar in som hade en invändig M8 gänga. Fyra grova rundstavar fick en M8 gängstång inskruvad i båda ändarna. Ett “tak” i solid fura, två 120×30 cm hyllplan kapat på mitten och limmad till en fyrkant i två lager med förstärkningar ovanpå tillverkades. Fyra M8 muttrar behövdes för att fästa taket. Tillverkade också ett gäng böjliga spännpinnar i 5 mm tjockt björkträ att spänna fast med.

Så långt allt väl. Men det stora jobbet återstod; att plana bordskivan. Bordet har bara varit en alternativ arbetsplats för att kunna sitta bekvämt i en stol och göra ditten och datten. Under åren har bordskivan deformerats, det var minst 5 mm mellan bordsytan och linjalen på mitten med linjalen lagd tvärs över bordet. Rejält ojämnt med andra ord, ytan under radiusdisken måste vara helt plan. Gick lös på bordskivan med en liten elektrisk handhyvel, Stanley hyvel nummer 6, putsmaskin och 80 sandpapper på undersidan av en Stanley hyvel nummer 5. Fyllde säkert 3-4 konsumkassar med spån och lite till överallt i lokalen innan jag fick bordsytan helt plan. Jobbigt värre! Passade på att plana till min huvudsakliga arbetsbänk också, det fanns lite till att göra efter en liknande operation för några år sedan. Efter inoljning av bokträet känns det bra att ha minst två ytor i lokalen som är helt plana 🙂

Det tar högst fem minuter att plocka fram och skruva in de fyra benen i Go-baren, plocka fram “taket” och radiusplattan som förvaras under bordsskivan och skruva fast de fyra muttrarna. Alla delarna göms under bordskivan när de inte används. Tror det kommer att underlätta och förbättra jobbet med att limma ribbor, stallplatta och laglappar i lock. Botten kommer jag fortsätta limma som tidigare med tvingar och mothåll, de är enkla utan limmade sidor som är i vägen och enbart tvärgående ribbor.