Ny batch

Håller på att städa av den sista resten av föregående batch, men har också startat upp nästa så smått. Finns några intressanta gitarrer!

GG155 Levin 1907
Ingen batch utan en Levin parlor. En ovanligt gammal Levin från 1907 med det enklare triangulära stallet. Den här var ruffigare än vanligt med avslagen hals och gaffatejpad mittenfog i botten. Välspelad och sliten, men komplett och med fin patina.

GG156 Mystery gitarr, kanske en August Carlstedt från ca 1920
Ännu ett objekt från min amerikanska kund och första gången jag jobbat med en brottsplats. En lite större gitarr i mahogny från USA. Någon har haft som mål att reparera upp den och sälja den som en Martin! På baksidan av huvudet står det “C. F MARTIN” instämplat, dessutom har man slipat bort bläckstämpeln på halsklossen där där den riktiga tillverkarens namn funnits. Renoveringen hade påbörjats och all lack på kroppen slipats bort. Locket har klarat sig från att tunnas ut för mycket, men mahognybotten var bara 1 mm tjock längst ut på ena sidan. Kommer att bli en bra player när jag är klar med den 🙂

GG157 Levin Carmencita
Nummer 1 i väntrummet, en onumrerad Carmensita (1951-1955), ska få en X-ribbning. Rätt ny modell och ovanlig med sina 9 mm stora dottar i greppbrädan!

GG158 Europeisk, ca 1900
Ingen batch är komplett utan ett mustaschstall. Det här är en lätt byggd, charmig och lite större Europeisk parlor med fina pärlemorinläggningar i rosetten. Tror att den här kommer att bli en bra fingerspel gitarr.

GG159 Franz Nowy, 1930-tal
Av alla gitarrer i batchen är den här den enklaste, men kanske den mest värdefulla. Farmor var en judinna som tog med sig sin gitarr och en liten resväska med sig när hon 21 år gammal tog tåget och lämnade Wien för att fly undan nazismen. En kär ägodel som tyvärr redan genomgått en mindre bra renovering med bland annat överlackning med plastlack och nya stämskruvar. Ovanligt nog har den en etikett, Franz Nowy var en instrumentmakare i Wien. Shönbrunnerstrasse är en gata i staden. Det allmänna utseendet gör att jag tror gitarren är tillverkad på nån gång på 1930-talet.

 

GG160 Europeisk ca 1920-tal
Nummer 45 i väntrummet, en lite ovanlig Europeisk parlor med finare faner i botten och sida och en ovanligt vacker rosett i pärlemor.

GG149, Klangola 1946

Alla gitarrer märkt “Klangola” är i själva verket tillverkad av Levin och levererad till Förlaget Filadelfia i Stockholm. Har en precis likadan gitarr som denna från 1942 som är märkt Levin. Klangola gitarrerna är lite mer påkostade än normalt och har en del udda detaljer, den här hade en kantlist som var ömsom vit och svart på greppbrädan. Inte särskilt snyggt! De har för det mesta flammig björk i botten och sida. Den här hade en tredelad lönnhals med aluminiumförstärkning (som byttes ut till en kolfiberstav).

Som alla Levin var lock och botten ca 3,5 mm tjocka vilket är lite för mycket för bästa ljud. Levin gjorde gedigna gitarrer hellre än såna som lät så bra de kunde. En del gamla parlor gitarrer kan vara lättare byggda, speciellt de med poppelhals. Antagligen var de dimensionerade för sensträngar. Finns också en del gamla exemplar med 4 mm tjock botten och lock, kanske man tog till ordentligt för att hålla för stålsträngar innan man kom på bättre tankar! Från 1920-talet och framåt får man alltid tunna både lock och botten, vilket jag gjorde även på denna. Locket fick bli ca 3 mm tjockt och botten ca 2,6-2,8 mm. Med tunnare lock och botten blommar gitarren upp och låter mycket bättre.

Några bilder halvvägs in i renoveringen.

Under en 20-års period, ca 1930-1950, kan man inte lita på placeringen av banden på Levin. Typiskt är de två första banden ca 2 mm för nära översadeln, tredje bandet brukar vara rätt placerat, men inte det fjärde. Resten av banden sitter på ungefär rätt ställe +-1 mm som mest. Ibland är det sista bandet lika fel som det första. Anledningen måste vara den berömda maskinen som spårade upp för alla banden med ett 20-tal cirkelsågar i en enda smäll. Fort men fel. Man missade att underhålla maskinen och justera in sågbladen. Tog en bild på den gamla valnötsbrädan och den nya i rosewood med rätt placerade band. Kameran har en distorsion från linsen, men man kan tydligt se att de två första banden inte satt rätt!

Locket innan bottenlimningen.

Halsen på denna är längre med 13 band till kroppen istället för 12 band som på äldre parlor gitarrer. Greppbrädan med 16″ radius fick en enhetlig svart bindning runt kanterna istället för den schackrutiga. Har aldrig gillar enkla runda dottar i greppbrädan, det är snyggare utan (eller med ett överdåd av inläggningar!). Den svarta bindningen runt greppbrädan matchar den svarta bindningen runt både lock och botten. Vita sidomarkörer på 5, 7, 9 och 12:e bandet monterades. String through stallet ersattes med ett nytt pinnstall i rosewood som fick svarta ebenholtspinnar.

Limning av halsen i min specialjigg, det mest kritiska momentet.

Mässingsband, översadelintonering, kolfiberstav i hals, pluggar och segmenterat stallben, nya stämskruvar samt en K&K mick monterades i vanlig ordning.

  • Total längd:  97,5 cm
  • Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 26 –  21 – 36 cm
  • Sida (halskloss, midja, ändkloss): 10,5 – 10,5 – 10,5  cm
  • Hals: Svag U-form
  • Greppbräda (översadel, 12:e, stall):  44 – 57 – 60 mm
  • Mensur:   63 cm
  • Lack: Cellulosa överlackad med spritlack
  • Vikt: 1486 g

Låter som väntat, lite mer bas och “större” ljud än på en liten parlor. Fortfarande hög volym, balanserad ton med bra sustain. Intonerar förstås så bra som den ska med översadelintoneringen. Riktigt trevlig att spela på trots den breda sargen 🙂

Är till salu för 9995 SEK +  frakt, den här gjordes för mässan i Umeå som ställdes in.

 

GG151, Supertone 1929

Har en kund i USA, har fått flera ovanliga och fina gitarrer av honom för GammelGura konvertering. Den senaste i raden var en Supertone Artist från 1929, en av de finare modellerna, med det ovanliga “Aero-bridge” eller flygplansstallet och extra mycket bling i form av abalone pärlemorinläggningar. Botten och sida i Koa, locket i tät gran (“red spruce”). Stallet och huvudplatta i rosewood, hals i mahogny och greppbräda mest troligt i eboniserat trä, möjligen ebenholts.

Om gitarrmodellen kan man läsa: “The Artist: Our Finest Guitar. We believe that this is as fine a guitar in tone and construction as it is possible to buy. Genuine pearl inlaid guitar of Hawaiian koa wood construction. This guitar is of the special handkraft construction, and is fitted with the aero bridge (patent pending) to insure excellent tone quality.”.

Man brukar även kalla stallet (patent) för ett “Lindbergh” stall. Charles Lindbergh var en sensation när han flög den första soloflygningen från USA till Frankrike den 21:a maj 1927. Gitarrer och andra instrument (ukkulele, mandolin) tillverkades med de här stallen under åren 1927-34 av Harmony. Det intressanta är att stallet började tillverkas strax innan Lindbergh gjorde sin flygning även om själva patentet lämnades in 1928 och godkändes 1930. De var inte dummare än att rida på hypen! Tanken med stallet var annars att undvika att locket deformeras av strängdraget, stallet kompletterades av en speciell ribbning på insidan där “stjärten” på stallet vilade på krysset i en X-ribbning. I Sears, Roebuck & Co., Spring and Summer Catalog, 1929, sida 733 kan man läsa:

“This invention relates to stringed musical instruments, such as guitars and the like, and its principal object is to improve the tone qualities of instruments of this type, and to remedy certain defects common to such instruments. In the ordinary guitar a narrow bridge is employed which is glued to the top of the instrument, but due to the strain thereon caused by the tension of the strings, the narrow bridge is often caused to tilt on one edge, thereby bending down the bowed top of the instrument between the bridge and the block at the neck, and thereby impairing the tone quality of the instrument. Sometimes the strain is so great that the bridge is torn from the top, or is torn in two. One object of the invention is to provide a bridge for guitars, and the like, which overcomes all of said difficulties and greatly increases the effectiveness of the instrument.

The bridge is made relatively long and wide, thereby providing a gluing face on its underside of considerable area as compared with the gluing faces of bridges now on the market. The saddle receiving portion extends transversely of the instrument and the relatively long portion is preferably in the form of a projection narrower than the saddle receiving portion and extending at right angles thereto. The exact shape of the bridge is immaterial, broadly speaking, but by giving it an ornamental appearance, the attractiveness of the instrument is greatly enhanced.

On account of the great gluing surface of the bridge, it not only is secured more firmly to the top, but because of the long extent thereof, the tendency for the bridge to tilt, when subjected to the tension of the strings, is practically eliminated, and the tendency to flatten out the bowed part of the top between the bridge and block is eliminated. This also has a tendency to improve the tone volume of the instrument. The tension of the strings on the bridge is considerable, as is well known, but by increasing the length of the bridge, lengthwise of the instrument, a greater hold on the top is obtained with the result that the tendency of the bridge to tilt and bend down the bowed top is eliminated. More or less variation of the exact details of construction is possible without departing from the spirit of this invention; I desire, therefore, not to limit myself to the exact form of the construction shown and described”

Den här gitarren hade en ganska typisk ladder bracing, de två ribborna nedanför ljudhålet var vinklade till ett liggande V. En stallplatta i gran,  sönderkexade runt strängpinnhålen, täckte halva locket nästan ut till kanten på ena sidan. Lite lustigt att stallet på den här hade slitits loss av strängdraget, precis en av de saker stallet skulle förhindra! 🙂 Det tunna locket, för kraftiga strängar och avsaknaden av matchande ribbning på insidan var säkert orsaken till att stallet lossnade.

  • Total längd:  97 cm
  • Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 25 –  21 – 35,5 cm
  • Sida (halskloss, midja, ändkloss): 8,5 – 9,7 – 9,7  cm
  • Hals: V-form
  • Greppbräda (översadel, 12:e, stall):  48 – 57 – 58 mm
  • Mensur:   64 cm
  • Lack: Cellulosa överlackad med sprit
  • Vikt: 1343 g

Ingen etikett eller märkning fanns i gitarren som var i dåligt skick. Den nedersta tredjedelen och bindningen av greppbrädan saknades. Locket var sprucket, krympt och sönder, stallet var nästan löst och hade dragit med sig en bit av locket under stallet. Stallet var i bra skick. Halsen var lös. Botten och sida var hela trots att botten hade krympt en del. Stämskruvarna var rejält glappa.

Sprätte lös det som var kvar av greppbrädan och en kolfiberstav limmades in. Hålen för stämskruvarnas stolpar borrades upp för montering av “grommets”, men behövde inte pluggas då avståndet mellan stolparna på moderna stämskruvar är de som använts som standard i US sedan sekelskiftet.

Limning av förstärkningarna runt ljudhålen i stallplattan i gran. Kerfingen hade inte bytts ut än.

Att lossa botten är alltid ett problem på gitarrer med finare bindning. På den här hade hudlimmet åldrats och det gick nästan att få lös botten med bindningen kvar utan att såga igenom kerfingen. Bytte till ny kerfing och hade tänkt återanvända botten plus bindning som den var, men det visade sig att botten krympt och passade inte mot sidorna utan att använda för mycket våld. Fick bli plan B. Den gamla bindningen offrades och ersattes med en ny. Med valsputsen kunde jag tillverka en vit och en sköldpaddsfärgad bindning som matchade originalet i tjocklek. Började med att limma in en tunn rosewoodlist längst in också eftersom urfräsningen på några ställen var 3 mm och bindningen 2 mm bred. En hel del jobb!

Början av bottenlimningen med ny kerfing monterad, använder en värmelampa för att vinna tid med hudlimmet.

Den nya bindningen runt botten fräst och limmad på plats, den nya ebenholtsbrädan under arbete.

Alla sprickor och lösa bitar i locket pusslades ihop och limmades. Eftersom locket bara är ca 2,5 mm tjockt behövdes ett antal laglappar och en större granpatch att förstärka locket med mellan ribba två och tre nedanför ljudhålet. På några ställen behövde också locket limmas mot sidorna. Botten och sidorna var i bra skick, bara mittsömmen på botten behövde limmas ihop. Den fick den vanliga ribbningen med stallplatta i gran och pluggar.

Det andra större jobbet var att tillverka en ny greppbräda av ebenholts. Den fick en svag 20″ radius och alla pärlemorinläggningar flyttades över, de två fyrkanterna vid 12:e bandet nytillverkades. Samma bindning som användes i botten limmades på greppbrädans kanter. För en gångs skull valde jag vanliga nickelband istället för mässing, ser bättre ut på den här gitarren.

Med en ny greppbräda var det enkelt att välja en mensur som matchade placeringen av stallbenet på stallet. Uppmätningen för översadelintoneringen var lite krångligare än normalt på grund av stallets konstruktion, men det gick bra. Med 64 cm mensur blev kompensationen vid översadel och stall annorlunda än jag är van (med 62-63 cm mensur). G strängens intonationspunkt kom närmast 1:a bandet, annars är det alltid A eller b strängen. Vid stallet hamnade intonationspunkterna nästan rakt vilket gjorde att jag kunde göra stallbenet bara ca 3,5 mm tjockt för att nå fram till alla intonationspunkter. Har blivit allt bättre på att slipa in reliefen och banden på greppbrädan och hitta rätt höjd på stallbenet, den här blev väldigt bra justerad.

Limningen av halsen.

Lacken var spröd och lös på sina ställen, den färgade lacken hade lossnat fläckvis. Använde kaliumpermanganat och lite bets för att dämpa de värsta skadorna innan ett lager spritlack lades på ovanpå cellulosalacken. Spritlack fäster bra mot cellulosalack och kan spritas bort om man så vill.

Måste säga att den låter väldigt bra med sina pluggar och segmenteras stallben! Är tveksam till att stallet är bra för ljudkvaliteten, men eftersom locket är stort och stallet inte binder ihop mer än en ribba inuti kanske det inte blir någon större förändring till det bättre med ett vanligt stall. Det tunna locket, höga volymen och den lite bredare greppbrädan gör att den passar bra för fingerspel. Koa träet i botten och sida ger en också fyllig och mer basig ton än jag är van från lönn och björk. Den större luftvolymen i gitarren ger lite mer “inre reverb” från lådan. Vill ju alltid behålla den nyss färdiga gitarren, men den har tycker jag blev extra bra om än lite väl stor 🙂

Umeå Guitarshow 21/3 är inställd

“Från och med den 12 mars 2020 och tillsvidare gäller, med anledning av Coronapandemin förbud mot allmänna sammankomster med fler besökare än 500 personer.

Under rådande omständigheter kan Umeå Guitarshow inte genomföras som planerat lördagen den 21 Mars 2020. Vår förhoppning är att mässan ska kunna genomföras under hösten 2020. Eventuellt förbetald monterhyra kan användas vid detta tillfälle.

Vi beklagar detta men har full förståelse för att alla görs för att begränsa smittspridningen”.

GG154, Levin 1914

Har skrivit en artikel om ladder bracing, stallplatta i gran, segmenterat stallben, pluggar och översadelintonering som kommer att publiceras i “American Lutherie”. På engelska naturligtvis. Jag vill sprida ordet om mina upptäckter och hoppas att fler tar sig tid att testa. Vi får se vad som händer! För att illustrera artikeln behövde jag ett projekt där jag fotade alla momenten. Det blev det värsta Levin vraket i förrådet, en Levin från 1914 så enkel den kan bli. Köpte den på en anonym auktion, men med gitarren följde det med en tavla med en gammal bild på gitarren. Tyvärr vet jag inte vad paret hette, men på gitarren står det inristat “Edvin”.

Levinen var inte i bra skick. Botten hade krympt rejält och var nästan lös. Två bottenribbor saknades och baksidan av halsen var helt söndertrasad av ett capo (som syns på bilden!). Botten hade flera sprickor medan locket bara hade en spricka vid sidan av greppbrädan. Gitarren hade en tidig stränghållare typ “musse pigg” och ett stall med hål för strängarna. Greppbräda i valnöt hade djupa spelgropar, den här gitarren har spelats.

Planerar att göra renoveringsresa för gitarren på bloggen, tog mer än 200 bilder på alla momenten i renoveringen som tog 2,5 vecka allt som allt. Tog vara på tillfället och testade plommonträ i både stall och greppbräda för första gången. Tycker att tonen blev lite mindre sprillig än med rosewood. Här är bilder på den färdiga gitarren som låter mycket bra.

Fick hjälp av Gunnar Säfsten att ta bilder på mig själv, här står jag på Varvsberget med gitarren och med Ö-vik i bakgrunden 🙂

GG146, Levin tenor 1935

I batchen fanns en ovanlig Levin tenorgitarr från 1935, fullstor men med bara 4 strängar. Att de är sällsynta kanske beror på att en tenorgitarr inte behöver vara så här stor, lösningen med stränghållare och stallet väldigt högt uppe på locket är inte heller en bra lösning. Mensuren är  bara 55 cm och stallet långt ifrån i mitten av locket som är det optimala.

Maken till sliten gitarr får man leta efter, den har uppenbarligen spelats en hel del. Inte mycket förutom halsen hade samma form som när den var ny.  Lock och botten var rejält krympta, botten hade limmats om med ett svart klet till lim. Locket hade en bred spricka mellan lockhalvorna. Originalstallet var nedhyvlat så mycket det gick, men stränghöjden var ändå för hög. Banden var smala och låga som på en gammal mandolin och dessutom slitna. Bottenbidningen saknades nästan helt och en del av lockets bindning var ersatt med ett stycke vitmålad gran (!). Även halva bindningen av greppbrädan var ersatt med ny bindning. Original stämskruvar var utbytta till billiga öppna standardmekaniker. Stränghållaren avsedd för strängar med ögla och inte strängkula var i bra originalskick.

Lossade halsen utan stora problem. Även botten kom loss, men bottenkerfingen var inte vacker med det svarta limmet (harts?).

Den hade en överdimensionerad ladder bracing. Inte bra, det är ju trots allt bara 4 tunna strängar som ska driva det stora locket. Efter lite klurande fick det bli nåt som liknade Taylors nya V-ribbning, två tunna granstickor (en under stallet) tvärs locket för att hålla ihop fibrerna och två längsgående ribbor som styvar upp mitten av locket och en stabil tvärgående ribba ovanför ljudhålet. Senare fegade jag ut och lade till en tvärgående ribba under ljudhålet, kändes som att locket behövde stöd på båda sidorna av ljudhålet. Den nya ribban scalloperades hårt för att inte styva upp locket för mycket. Den breda botten fick fyra vanliga ribbor lite klenare än originalen.

Hyvlade bottenkerfingen ren från svart lim och kompletterade med små bitar ny kerfing där den gamla gick sönder när botten lossades. Tunnade locket. I den breda sprickan i locket limmades en gransticka in. Botten var rejält krympt. För att lösa problemet limmades en 2 mm tjock rosewoodlist runt om kanten av botten för att göra botten bredare, därefter limmades en ny 2 mm tjock plastbindning utanpå rosewoodlisten. Vid bottenlimningen fick jag trycka in sargen på smalaste stället ca 1-2 mm för att få botten att passar resten av sargen, överskjutande botten togs bort när diket för den nya bindningen frästes in.

Gav greppbrädan en lätt 20″ radius. Bandade på med mässingsband och återanvände översadeln i ben. Översadelsintonering är inte lika nödvändig som på en gitarr, strängarna är tunna och varierar inte så mycket i tjocklek. Intonerade det nya stallet enligt den vanliga metoden. Ett helt nytt stall tillverkades av ebenholts med originalet som mall. Kändes inte rätt att låta strängarna vila direkt på ebenholts träet, fällde in 4 små bitar mässingsband. Halsen sattes om så att stallet fick lagom höjd över locket. Intonerar bra, med det flytande stallet kan man finjustera intoneringen. Lade på ett par varv spritlack.

Den fick fyra nya Waverly banjostämskruvar köpta hos Stewmac.

Efter rejäl vibrering med dubbla akvariepumpar tycker jag att den låter riktigt trevligt med de fyra tunnaste strängarna från ett vanliga 0.11 strängar. Trycket mot locket var mindre än väntat, man kan säkert använda strängar från ett 0.12 set också. Kanske så bra den kan låta med flytande stall, ett fast stall är alltid att föredra enligt mig.

Artikel i Dimbrobygden 1978 om släkten Blomqvist och gitarrbyggaren K. B.

Ett förnyat intresse för gitarrbyggaren K. B. är orsaken till att jag skannat av den enda artikel jag känner till om byggaren. Står nästan ingenting om gitarrtillverkningen eller K. B. själv, men ger ändå en bra bild av historien runtomkring. Skulle det bryta mot en upphovsrätt plockar jag bort inlägget, själv köpte jag ett exemplar av boken direkt av hembygdsföreningen. Finns säkert fler att beställa för intresserade.

Läs som PDF

Alfred Brock 8-strängad terz luta 1934

Hade en period för ca 5-10 år sedan då jag köpte intressanta gamla gitarrer, ju mer udda desto bättre. I princip en marknadsundersökning, jag var nyfiken på hur olika detaljer påverkade ljudet. Svensk instrumenthistoria var också intressant och mera Svenskt än den “Svenska lutan” kan man inte komma. Köpte in en Alfred Brock luta daterad 1934 på en auktion, byggd ett år innan Alfred gick ur tiden. Alfred är en av de stora namnen i den här traditionen, han försåg bland annat Evert Taube med lutor på 1920-talet och var Kunglig Hovinstrumentmakare. Brock moderniserade den “Svenska lutan” som har en lång tradition från slutet av 1700-talet. Han var son till Nils Nilsson, en känd Svensk gitarrbyggare runt 1900. Det finns en hel del information om både den “Svenska lutan” och Alfred Brock på nätet.

Den här lutan hade nummer 875, enligt Wikipedia byggde han sammanlagt 892 lutor. Skicket var bra förutom att botten hade spruckit upp rejält. Den kom i sitt originalcase. Min tanke var att reparera upp den när den köptes. Redan då hade jag förstått att extra bas-strängar inte är någonting för mig, men den här hade ju bara två! Den hamnade i förrådet mer som en kuriositet. En intresserad kund ville köpa den och jag gjorde jobbet, fick också tillfälle att studera den i detalj.

För att laga botten måste den av först av allt. Det gick bra, men en komplikation var att botten fortsatte som en “slips” ovanpå den böjda halsklossen. Med hjälp av min värmelampa som värmer till ca 70 grader utan att skada lacken, en tunn spatel och lite vatten fick jag lös botten utan skador. Ribborna var nästan helt lösa och då botten krympte fanns inget som kunde hålla emot. Problemet var att den limindränkta duken som förstärkte skarven på den tvådelade botten inte hade skurits bort under ribborna. Hudlimmet blir starkt bara om de två träytorna har bra kontakt med varandra.

Klämde ihop de två halvorna i en jigg och limmade om ribborna. Ribborna var smala och höga, ca 7,5 mm x 21 mm. Lock och botten var rejält uppribbade och stallplattan i lönn var relativt tjock. Skruvar genom stallet ned i lönnplattan var onödiga men fungerande eftersom de satt skruvade i hårt trä. En träskruv hade skruvats in genom halsklossen in i halsfoten.

Mensuren var kort, bara 55 cm. Motsvarar mensuren på en Terz gitarr, som en vanlig gitarr men med ett capo på tredje bandet. Den korta mensuren och den kraftiga ribbningen samt ebenholtsbrädan gjorde att halsen var rak och stränghöjden bra trots uppsträngning med rätt kraftiga stålsträngar och stålsträngar som basar. Har beställt ett set “doubble bass” nylonsträngar (förvuxen “bariton” nylonsträngad gitarr) som har tre tjocka bassträngar som man kan ersätta de rostiga originalen med.  Skeppade iväg den med original bassträngar, kunden får montera de nya själv.

Det syns att det är ett bra hantverk, men kanske lite för höga ribbor för bästa ljudet.

En intressant detalj är scalloperingen på de översta banden, antagligen för att underlätta för tumgrepp. För ovanlighets skull blev det här en väldigt seriös originalrenovering, inga försök att få den att låta bättre 😉

GG147, Levin 1913

Gamla Levin parlor gitarrer är det ingen brist på här i Sverige. Utomlands är de mer sällsynta och har ett gott anseende bland samlare, inte minst för att de är gjorda i den amerikanska traditionen som bryter av mot de mer kurviga Europeiska gitarrerna från samma tid. Vet inte hur många liknande jag renoverat upp, men den här lär inte vara den sista!

De förekommer i tre olika storlekar och med tre olika mått på bredden av sargen. Finare modeller har bredare sarg. Halsen kan vara i poppel på äldre exemplar före ca 1920, senare fick de halsar i hårdare lönn. Min favorit är de i grönfärgad poppel, med en kolfiberstav  kan man räta upp den alltid böjda halsen då poppel är mjukt. Tycker att den lätta förstärkta poppelhalsen ger en trevligare klang och bättre balans än de lite tjockare och tyngre lönnhalsarna. Greppbrädan kan vara i svartlackad lönn eller valnöt och i sällsynta fall i rosewood eller ebenholts (har bara sett en ebenholts!). Stallet kan vara i pyramidform eller en enklare triangulär form, pyramidstallet kan vara i rosewood på finare modeller.  Riktigt tidiga Levin parlor gitarrer före ca 1910 eller senare finare modeller har amerikansk mekanik med moderna mått mellan stolparna, senare årgångar har Europeiska mekaniker med runda knappar och tätare mellan stolparna. Alla har en falsk dovetail där halsen bara sitter fast i limmet. En tondödande sticka i lönn tvärs över locket under stallet finns på alla såna här fram till nån gång på 1930 talet då den ersattes med en ribba i gran.

De gjordes för att hålla, tjockleken på lock och botten är alltid lite för tjocka för att de ska låta bäst. Typiskt mått är 3,5 mm i lock och botten, locket bör vara ca 3 mm och botten i björk lite tunnare än så, ca 2.8 mm. Man experimenterade med 4 mm i lock och botten också, såna gitarrer låter inte bra i originalskick! Ribborna är däremot bra dimensionerade och ett arv från den amerikanska traditionen. Europeiska parlor gitarrer har tvärtom bra tjocklek på lock och botten men alldeles för tjocka och höga ribbor! Levin har vanligtvis mindre sprickor än de Europeiska tack vara tjockare virke och lönnstickan tvärs över locket. En sak som jag alltid gör numera med Levin parlors är att tunna både lock och botten för bästa ljud (finns enstaka exemplar som inte behöver tunnas ut också).

Den klena halsinfästningen stärker jag alltid upp med en träskruv inifrån genom halsklossen och in i halsfoten. Valnötsbrädan byts alltid ut, valnöt är för mjukt, tål inte vatten och inget bra tonvirke i greppbrädan (min åsikt). Greppbrädan i svartmålad lönn är lätt  och låter bra men är svårjobbad då den måste målas svart. De är också lite för tunna. Brukar som regel byta ut brädan till rosewood. Den hemska lönnstickan under stallet ersätts med nya ribbor, ribborna i botten kan återanvändas om de är i bra skick för syns skull. Originalen måste ges en ny kurva då de oftast har en böj åt fel håll då botten krympt. Annars alltid bäst att ersätta med nytt friskt och segt virke i alla ribbor, med åldern blir träet sprött och tappar den styrka som krävs. Kombinationen av nya ribbor och gammalt trä i resten av gitarren är väldigt bra 🙂

Det här exemplaret var den minsta modellen med den smala sargen och lite härjad, i locket hade någon tatuerat in “Charlie” och “Micki” plus några noter, botten hade kladdats på med svart färg. Halsfoten hade dragits fast med två skruvar utifrån för säkerhets skull, en mycket vanlig “fix” när limmet har släppt i den klena halsinfästningen. För en gång skull rensade jag botten från färg när jag tunnade ut botten, i vanliga fall slipas insidan av botten. Lade in en 2 mm bred sticka i rosewood mellan bottenhalvorna då botten hade krympt. Levinen var av den vanligaste och enklaste modellen med smal sarg, valnötsbräda och det enkla triangulära stallet. Tunnade lock och botten, rensade bort alla ribbor och ribbade om med nytt trä. Stall och greppbräda ersattes med replikas i Madagaskar rosewood och poppelhalsen fick en kolfiberstav. Nya stämskruvar med moderna avstånd mellan stolparna pluggades och borrades in. Bandades upp med mässingsband. Bottenhalvorna limmades ihop och fick en mittremsa på insidan.

  • Total längd:  94 cm
  • Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 22,5 –  17,5 – 31 cm
  • Sida (halskloss, midja, ändkloss): 7,3 – 7,9 – 7,9  cm
  • Hals: Svag V-form
  • Greppbräda (översadel, 12:e, stall):  46 – 56 – 56 mm
  • Mensur:   62,8 cm
  • Lack: Sprit
  • Vikt: 1321 g

Mest jobb var det att lacka upp den trärena botten med spritlack. Jag är inte avundsjuk på de som bygger helt nya gitarrer! Nu syns träet och inte bara svart färg. Under färgen ser man att botten inte var bookmatched utan två helt olika och omaka björkbitar.

Intonerar det segmenterade stallbenet i bilden ovan. Den fick pluggar för högre volym och bättre klarhet. Sidodottar bara på 5:e och 7:e bandet och inga dottar i greppbrädan enligt önskemål. Valde strängstift utan dott för att jag tycker det passade gitarren 🙂 Låter precis så bra med pianoklang på tjocka E strängen som jag vant mig vid och inte kan vara utan!

Forum på nätet

Följer med några forum på nätet. För det mesta finns inte mycket av värde att läsa, men ibland är det kul att få respons på egna idéer och nu och då lär man sig nåt nytt.

“The Unofficial Martin Guitar Forum”, www.umgf.com, har några skribenter som alltid är ett nöje att läsa. Martin-nördar älskar sina Martin gitarrer gjorda på 1930 talet, 1937 ska vara året då Martin gjorde “holy grails” som i deras öron har samma status som Stradivarius fioler Originalen kostar från 250 000 och uppåt beroende på skick och originalitet.

På forumet finns många byggare som gör allt för att återskapa dessa “holy grails” då tillgången på äkta instrument är begränsad och alla inte är mångmiljonärer. Min gode vän Per Marklund är kanske den allra bästa hantverkaren på den här scenen, jag har i alla fall svårt att tro att Martin “replikas” kan göras bättre eller låta bättre! Han har också en äkta sliten “holy grail” från 1937 som jag testat och som visserligen låter bra, men som överträffas av hans nya instrument.

Det som är intressant för mig är att 1930-talet var det sista årtiondet då gitarrtillverkare höll fast vid gamla metoder och material. Solitt trä, hudlim, ingen dragstång och t.om. “bar frets” användes i dessa “holy grail” Martins. Andra tillverkare slutade använda “bar frets” ca 1900 då de kräver mer kunnande och jobb än vanliga T-formade band. En del moderniteter hade dock redan dykt upp, t.ex. cellulosalacken och celluloiden. Båda två tämligen misslyckade material som inte åldras med behag. I övrigt kan man säga att Martins dreadnoughts från 1930-talet är toppen på en lång utvecklingskurva av den stålsträngade gitarren som startade med Martin själv på mitten av 1800-talet. Det finns skäl att kopiera och studera de här för alla som vill bygga akustiska stålsträngade gitarrer, det mesta i konstruktionen är helt rätt och ett resultat av mer än hundra år av experimenterande. Tjocklek på material och ribbor är mer eller mindre ett facit.

Varför just instrumenten på 1930-talet var de bästa förklaras i en intressant tråd på forumet i avdelningen “Technical Info”. Läs Alan Carruths inlägg i tråden, han är en av de tunga namnen på forumet som alltid kommer med läsvärda inlägg.

https://umgf.com/how-does-martin-or-anybody-engineer-acoust…

Levin, Gibson och andra stora gitarrbyggarnamn är “hits and miss”. En del instrument låter väldigt bra, andra är rena katastrofen. Martin från 1930 talet är en bra utgångspunkt för egna experiment, i alla fall för X-ribbade stålsträngade gitarrer.

Läser också forumet www.fretsnet.ning.com. Frank Ford’s site www.frets.com/FretsPages/pagelist.html är legendarisk för alla som vill reparera sina gitarrer!

Här i Sverige finns “Akustiskt Gitarrforum”, www.ackegura.proboards.com. Har skrivit massor av inlägg där men är numera inte lika flitig även om jag alltid håller koll på vad som händer.

FaceBook har några gitarrgrupper som kan vara intressanta, många med ordet “Luthier” i namnet. Finns också några svenska grupper för gitarrbyggare och Levin instrument. Där är det längre mellan guldkornen, men kan vara kul läsning (eller inte) ibland.

Avslutar med ett citat från Alans inlägg:  “Where the problem is old, the old solutions will nearly always be best (unless a new technique has been introduced) because it is inconceivable that all the designers of ten or twenty generations will have been fools”.