Kolfiberstav i hals

Att fräsa in en kolfiberstav i halsen på gamla parlor gitarrer har jag gjort länge. Har man sett så många gamla gitarrer som jag vet man att nästan alla halsar har blivit böjda genom åren av strängdraget.

Det beror antingen på att man strängat på för tjocka stålsträngar på en gitarr som var byggd för mjukare sensträngar/nylonsträngar men det kan också vara helt naturligt eftersom trä är plastiskt och ”kryper” när den utsätts för krafter under en lång tid. Även så hårda träslag som lönn och rödbok böjer sig med tiden. Mahogny är ett unikt träslag som håller väldigt bra när den utsätts för böjning under lång tid, det är också ett mycket populärt träval för halsar.

En böjd hals kan man böja tillbaka genom att värma halsen och överböja den åt det andra hållet med tvingar och mothåll. Böjer man tillbaka halsen på det viset kan man ”börja om” med en hals, den kommer att vara rak några decennier till innan den sakta böjer sig igen. Har märkt att det blir svårare varje gång man värmer att forma om halsen, ska man värma och böja är det bäst att göra det i ett eller två pass. Mahogny halsar är svårast att värma rak. För att inte greppbrädan ska krympa av  uttorkningen bör man olja in den med fet teakolja innan man värmer.

Historiskt sett har man provat många sätt att göra halsen styvare. Man har fällt in stavar i ebenholts eller andra hårda och styva träslag, T vinklar och fyrkantrör i aluminium och stål har man testat. Ingen lösning var riktigt bra.

En metod som var vanlig på 1800-talet och som faktiskt fungerar är så kallade ”bar frets”. Det är kraftiga rektangulära band som pressas ned i lagom trånga spår i greppbrädan och som förspänner halsen till en ”back bow” precis vid ytan av greppbrädan. Med rätt monterade ”bar frets” kan man få en hals som håller sig rak utan varken  dragstång eller kolfiberstav med uppspända strängar. Problemet är att banden förr eller senare nöts och att träet i greppbrädan måste vara hårt, t.ex. ebenholts. Då banden behöver bytas krävs det både tid och kunnande att sätta om dom på rätt sätt. T band med en ”tang”  är väldigt enkla att montera och är de som används numera, ”bar frets”används bara i undantagsfall och aldrig av fabriker.

Dragstången uppfanns av Gibson i slutet av 1920-talet och den är en justerbar förstyvning som även kan forma om halsens krökning. Problemet med mycket metall i halsen (dragstången måste vara kraftig för att hålla) är att tyngden ökar och att metallen inte är bra för klangen. En sak som inte alla känner till om dragstången är att man inte får den jämna fina böj på halsen man tror när man drar åt skruven. Stången komprimerar träet i halsen som inte är homogen hela vägen, vissa partier trycks ihop mer än andra. Resultatet blir att halsens böj blir lite kurvig och man kan råka ut för bandskrammel då även några hundradels mm kan vara skillnaden mellan bandrassel och inte. Dragstången är lika mycket ett problem som en lösning enligt mig.

Med kolfiber fick man ett material som var lätt, extremt styvt, inte kryper och dessutom har en bra klang. Det tog inte lång tid innan man började fälla in kolfiberstavar i gitarrhalsar, även om dragstången fortfarande är standard i massproducerade gitarrer. En gitarrhals med eller utan kolfiberstav ger ingen märkbar förändring i klang eller vikt. Med kolfiberstaven har man ingen justeringsmöjlighet, men om halsen är rak när den tillverkas och sen aldrig böjer sig behöver man inte justera! 🙂 I mina GammelGura använder jag mig av en 1 x 1 cm tjock kolfiberstav med ett 8 mm hål i mitten. I hålet limmar jag in en rundstav i björk, ibland lägger jag in en massiv rundstav i kolfiber istället om det är en större gitarr som ska ha kraftigare strängdrag.

När det gäller styvhet är det stavens form som är den viktigaste parametern, materialet i mitten bidrar inte så mycket till styvheten som materialet längs kanterna. På  nätet hittade jag detta: ”In a round rod with a 1 unit thick wall and a 3 unit diameter hole: The hollow shape maintains 87% of its ”strength”, with only 63% of its mass (or to put in another way, you only lose 13% of the strength, but lose 37% of the weight).” Man får alltså nästan samma styvhet från en stav med hål i mitten och lägre totalvikt. Jag passar på att lägga in björkträ i mitten av kolfiberstaven vilket bidrar till styvheten och klangen (det senare tror jag i alla fall!).

Jag fäller alltid in en kolfiberstav oavsett om halsen är styv eller mjuk av två skäl. Dels för att inte halsen ska böja sig direkt när man spänner upp strängarna men också för att den ska hålla sig rak under lång tid.

Halsen med ett utfräst spår, täckplatta i trä ovanpå kolfiberstaven för hudlimmet att fästa mot, två rundstavar för att förstärka kolfiberstaven och halsfoten, den ihåliga kolfiberstaven.

 

 

 

 

Så här monteras delarna ihop. Även halsfoten får en förstärkning i form av en rundstav i björk. Billiga gamla gitarrer med konisk halsfot har nästan alltid en sprucken och limmad/skruvad halsfot då man inte passat ihop två separata bitar med ådringen åt olika håll för att hålla bättre.

 

 

 

 

 

Limmar med rinnig epoxyharts som används för att binda ihop kolfibrerna när staven tillverkas istället för det segare och dyrare epoxylimmet. Det är kladdigt och hela halsen viras in i gladpack och tejp. Använder alltid plasthandskar då epoxy är allergiframkallande.

 

 

 

 

Lättflytande epoxyharts.

 

 

 

 

 

Hartsen härdar på 12 timmar och limmar ihop delarna bra. På gladpack fäster inte ens epoxylim!

 

 

 

 

 

Jämnar till trästickan i höjd med halsen yta med några små hyvlar och planslipar med min slipbräda.

 

 

 

 

 

Klart! Med en kolfiberstav i halsen vet jag att halsen bara kommer att ge efter lite grand när strängarna spänns upp även om halsen är gjord av mjukt al- eller lindträ. Nästa steg är att slipa greppbrädan till en väldigt liten relief i det läge den hamnar i med strängarna uppspända innan banden slutmonteras.