Nu är den klar. En eftersläntare och en hatkärlek. En av de mest besvärliga renoveringar jag gjort. Jag var inte redo för den när jag tog mig an jobbet för tre år sedan. Sedan dess har jag hunnit skaffat erfarenhet och bättre verktyg, framförallt jiggen för att fräsa bindningar. Tog ändå några veckor att få den färdig efter det halv jobb jag gjorde i början innan jag gav upp. Droppen blev när en bit celluloid tog eld av värmen från min värmepistol! Som tur var var det en bit som lätt kunde ersättas med ny bindning.

PerlGold var en tillverkare i gamla Östtyskland som gjorde väldigt coola gitarrer av dålig kvalitet. Stränghållaren och även botten vid klossarna på den här var fäst med spikar! Företaget fanns redan innan kriget, men det var på 1950-talet man började göra såna här “tårtgitarrer” med mycket celluloid. Den här överdådiga modellen har jag aldrig sett på bild. Det fanns ingen märkning på gitarren, men stränghållaren hade jag sett förut, det är ingen tvekan om att det är en PerlGold. Det är förstås inte omöjligt att den här är äldre och från före kriget eller 1940 talet, omöjligt att säga. Den speciella stränghållaren kan ha tillverkats under många år. De kopierade bland annat Levin’s stora huvud på archtop gitarrer (nummer tre på den vänstra bilden) 🙂

Några bilder på hur den såg ut när den kom. Stränghållaren hade krossat nedre delen av locket, locket var bara 2-2,5 mm tjockt och den mjuka celluloiden kunde inte hålla emot. Spikarna lossnade och all kraft hamnade på den svaga bindningen. Antagligen uppsträngad med för tjocka strängar också. Lade på Newtone Masterclass 0.11, mer än så ska man nog inte ha på den annat än på egen risk.

Insidan var kaos. Halsen var böjd, även botten var för tunn och dessutom ojämn i tjockleken nära mittsömmen. Botten hade krympt och lossnat i mittfogen och vid sidan. Tror det fattades ca 5 mm på värsta stället.

Nu när den är klar kan jag tycka att den är rätt underbar 🙂 Maken till överlastad dekor får man leta efter. Man undrar vad de som gjorde designen tänkte!

För att få ordning på den fick den krympta botten en mittsticka i rosewood. Lock och botten fick nya ribbor. Trästången mellan hals- och bottenkloss plockades bort då jag vet att en sån ger gitarren en trist och stel ton helt i onödan.

Halsen fick en kolfiberstav inlimmad. Jag plockade lös alla dekorationer i greppbrädan och fräste in uppifrån för att inte skada flakelacken i kanten mellan hals och greppbräda. Därefter slipades greppbrädan plan och uttagen för dekorationerna frästes ned säkert 1 mm längst ned för att få celluloiden i jämnhöjd med greppbrädan igen. Bandade på med mässingsband. Halsfoten var av och hade limmats hopdragen med två skruvar genom greppbrädan. Ersatte skruvarna med limmade pluggar i björk och en plugg i rosewood överst.

Lacken hade ett lager silvermetall längst ned med blå och rödfärgad lack ovanpå. Tämligen robust och hård lack.

En fin detalj är den justerbara halsen. Med en klocknyckel kan man enkelt justera stränghöjden vid 12:e bandet. En bra konstruktion.

En ny extra bred kerfing limmades in längs bottenkanten. Botten förlängdes ut runt om med 2 mm lönnplattor då den gamla infräsningen för bindning lämnade kvar inget eller ett par tiondelar trä att limma den nya bindningen på. Ny bindning frästes in  runt botten. Fem lister limmades ihop. Celluloid går inte att få tag på, så det fick bli ABS plast med samma färg som celluloiden.

Rensade bort det som krossats av stränghållaren i locket, bottenklossen pressades tillbaka och nytt trä och bindning limmades på plats. Locket hade säkert 20 sprickor som alla limmades med laglister. Det alltför tunna locket behövde mer gran så jag lät listerna vara hela. Bytte princip för ribborna i locket. Plockade bort en platta tvärs över locket under stallet mellan de två tjocka originalribborna som jag tror var i lönn och limmade in en liknande i gran. En förstärkning vid bottenklossen ska hålla den på plats och längsgående ribbor under stallet ger också bättre styrka.

Stämskruvarna var oanvändbara, det blev nya lösa Golden Age som passade riktigt bra. Plektrumskyddet var deformerat men i bra skick i övrigt. Limmade in ett stång  2 mm silverstål på baksidan för att räta upp den.

En lustig detalj är de två runda genomföringarna som liknar plastploppen på änden av gardinsnöret. Jag har sett sådana förut på mandoliner från ca 1950-talet (vilket gör att jag daterar gitarren till det decenniet). Det är en modefluga helt klart, men som jag fick demonstrerat av Per Hallgren när han hälsade på ändras ljudet märkbart om man drar ut ändpinnen ur sitt hål medan man spelar! Det lilla hålet gör skillnad. Det kan finnas en sådan tanke bakom de här genomföringarna. Man kan dra slutsatsen att en gitarrkropp ska vara tät och att ljudet tappar lite av sin spänst om det finns öppna sprickor!

En sak som var väldigt bra med gitarren var att den var komplett även om den var i dåligt skick. Ljudet tycker jag blev bättre än väntat, sobert mjuk och inte så vass och strängig som archtops ofta brukar vara. Ljudvolymen kunde vara högre, men det finns kvalitet i klangen. Njut av bilderna av den flakelackade fantastigheten 🙂