Unik rosewood Levin parlor

Allt började med ett mail från Börje Skog i Göteborg med några suddiga mobiltelefonbilder på en Levin parlor gitarr med rosewood i botten och sida. Dessutom med en infälld stjärna i pärlemor överst på framsidan av huvudet, finare pärlemorinläggningar i greppbrädan och även i stallet. Under alla år har jag bara sett två andra Levin parlor med rosewood i botten och sida (samt en hel del pärlemorinläggningar) och det är Herman Carlsson Levin’s egna instrument som finns kvar i Levin familjens ägo. Otroligt nog är Börje dessutom granne med Göran Levin som har de två andra gitarrerna!

Börje visste inte mycket om gitarren. Han räddade gitarren från ett dödsbo av en släkting. Frågade vad han visste och han svarade: ”Jag är enda personen som är kvar från den sidan släkten. Jag vet bara att min mormors pappa hade möbelfabrik i Berga Småland och startade missionsförbundet i Berga. Därför trodde jag att han köpt den från det religiösa förlaget ungdomsstjärnan eftersom den inte var märkt Levin. De som kunde tänkas ha spelat på den var döda när jag föddes 1946. Den har helt säkert aldrig nyttjas efter 1940. Tur att den var kvar.”

Han undrade vad den var värd och jag sa 10,000 kr. Börje lade senare ut den på Tradera och jag kunde köpa den för 10,100 i konkurrens med flera andra intresserade. Stämde rätt bra! Här är några bilder innan den skickades iväg.

Tog det lugnt med gitarren innan jag slutligen bestämde mig för att göra den till min egen spelgitarr och inte bara ha den som en vacker museipjäs. Den var i både bra och dåligt skick. Visserligen spelbar med hög stränghöjd och med ett lock utan sprickor, men både sida och botten hade många sprickor och t.om. en fasttejpad lös träbit på ena sidan. Den behövde en renovering och jag valde att göra den som en GammelGura. Har behållit alla delar som byttes ut under renoveringen.

Gitarren är en av de vackraste Levin jag stött på. Brazilian rosewood i botten, sida, greppbräda och stall. Alpgran i lock och hals i poppel, det typiskt grönfärgade virket som finns i gamla Levin parlor före 1920 och oftast i instrument före 1910. Fina bindningar på locket. Finare pärlemorinläggningar i greppbrädan också och dessutom stjärnan i huvudet. Har sett samma stjärna på huvudet på en mandolingitarr med dubbla halsar. Finns på scenkonstmuseet i Stockholm. Det helt unika med den här gitarren är att den vita bindningen i lock och botten är i elfenben och inte vit celluloid!

Stämskruvarna har amerikanska mått mellan stolparna och har stolpen nedanför kuggen och var i bra skick förutom att en knopp fattades. Det finns matchande knoppar att köpa då de omärkta stämskruvarna inte är Waverly men av samma tillverkare som senare fick det namnet, monterad en sådan replika. Huvudet är bredare än senare Levin parlor gitarrer och liknar de på Martin gitarrer från samma tid. Jag har sett samma huvudform på riktigt gamla Levin parlors, en från 1902 hade samma huvud och jag tror att en från 1905 också hade bredare huvud.

Inget serienummer finns stämplat på gitarren, däremot den vanliga texten ”Herman Carlsson Levin, Musikinstrumentfabrik, Norra Larmgantan 4, Göteborg”. Ovanligt nog med bläckstämpel och inte brännstämpel, dessutom på både halskloss och på mittstickan i botten.

Min teori är att det här är en väldigt tidig Levin. Tillverkad av Herman själv, antingen som ett finare demonstrationsexemplar, en prototyp eller specialbyggd till en välbärgad kund. Mest troligt med material som Herman fått med sig från USA. Rosewood, elfenbenslist och amerikanska mekaniker har jag bara sett på några finare amerikanska gitarrer från ca 1890-talet då Herman var verksam som intrumentbyggare i New York. Elfenbenslist har funnits på några finare rosewood Bauer gitarrer, Martin hade också elfenben i lister vid den tiden. En Thompson & Odell från 1890 talet med rosewood i sida och botten och som annars var i det närmaste en exakt kopia på Levins parlor gitarrer hade däremot celluloidlister.

Den här gitarren var helt klart byggd för sensträngar. Ribbningen inuti var klen och halsvinkeln brantare än den skulle varit med stålsträngar. Poppel är ett mjukt träslag. Jag tror att Levins parlor gitarrer med poppel är byggda för sensträngar medan de med hårdare björk/lönn hals är tänkt för stålsträngar. De med den lätta poppelhalsen är för det mesta de som låter bäst efter en renovering! Greppbrädan var nedhyvlad vid ljudhålet på grund av den branta vinkeln på halsen till ca 3,5 mm ytterst medan resten av greppbrädan ovanför 12:e bandet var ca 5 mm tjock.

Greppbrädan losssades med hjälp av värme och två vässade stekspadar.

Halsfickan på gamla Levin parlor gitarrer före ca 1910 är grundare än de blev senare. Med fogen öppen var det tämligen enkelt att lossa halsen hjälp av en tunn kniv.

Stallet lossades på liknande sätt. Under de två runda pärlemordottarna doldes en skruv som var fäst i stallplattan och små träkuber på insidan. Har sett samma konstruktion på en amerikansk Wolfram gitarr från ca 1895. Limmet hade lossnat och stallet satt mest i skruvarna och hade deformerats av strängdraget. Värmde stallet platt med hjälp av ett litet strykjärn, en bit aluminium och några tvingar.

Det stora kruxet var att lossa botten med den känsliga elfenbenlisten. Det kan låta brutalt, men den enda och bästa metoden är att såga lös botten med en tunn såg strax ovanför listen och genom kerfingen på insidan. Med en extra tunn japansåg med 0.1 mm tjockt blad gick det bra att såga lös botten.

Med botten lös har man alla möjligheter att limma och reparera, i mitt fall också byta ut ribbor. På det här sättet får man två pusselbitar som passar mot varandra. Det enda som syns när botten är limmad är att sidan blir ca 0.2 mm mindre bred och man kan se en extra limfog på insidan strax ovanför botten. Bindningen och skarven mellan bindning och sida/botten är orörd.

Har inte sett förstärkningar av sidan på någon annan Levin parlor.  De hade stoppat en del av sprickorna på den ena sidan, men den långa sprickan på den andra sidan passerade även förstärkningen. Lim från limmningen  av stallet hade droppat ned på botten. Under tejpen var en bit av sidan lös.

Halsen planslipades och en kolfiberstav monterades. Poppelhalsen är lätt och låter bra, men den håller inte i längden för strängdraget. Kolfiberstaven ger den styrka som behövs utan att göra halsen tyngre eller förändra tonen. Så här lång kom jag innan jag lät gitarren vila några månader.

Tillbaka från Uppsala slog förkylningen till. Istället för att ligga i sängen tog jag tag i projektet Levin i min egen takt.

Började med att tillverka en replika på stallet, ville behålla originalet intakt. Gick bra ända till slutet då jag mätte fel och lyckades sanda ena änden av stallet lite för smal precis innan jag limmade dit den. Skyller på förkylningen! Gjorde senare en andra replika som blev bättre.

Botten hade några rejäla sprickor som limmades ihop och fick laglister i mahogny. Ribborna var i bra skick, men hade böjts in på mitten, så det fick bli nya replikor med en svag böj åt andra hållet.

Sprickorna i sidan limmades ihop med ett 0,6 mm tjockt fanér i rosewood som stöd på insidan. Sidan med den lösa biten hade många sprickor i hela sektionen mellan de två stödribbor inuti och fick en heltäckande bit fanér. Använder mothåll med pålimmad 4 mm yogamatta i naturgummi för att pressa hela ytan på faneret inuti även på krökta ytor, mothåll på utsidan i ek.

Såg ut det finaste granvirket för nya ribbor i locket samt limmade det nya stallet (som senare lossades och byttes ut).

 

Ville ha 16″ radius på greppbrädan på min spelgitarr. Brädan hade den radiusen vid översadeln men längst ned var den nästan platt och dessutom uttunnad till 3,5 mm. Min lösning blev att sanda undersidan av greppbrädan till 3,5 mm och limma dit en ca 2,5 mm tjock shim i Madagaskar rosewood under hela brädan med varmt hudlim. Därefter sanda hela brädan till 16″ radius. Den limmade greppbrädan hade samma fina klang som om den hade varit solid.

 

Gitarren fick en K&K mick monterad.

 

Botten limmades tillbaka.

Halsen limmades i min jigg. Blev precis som jag ville (den här gången).

Numera fräser jag alltid in en platta i lönn i botten av halsfickan. Annars är risken stor att halsen reser sig med spända strängar då halsen trycker mot den mjuka granen i halsklossen. Monterar också en skruv in i halsfoten från insidan som standard på den här infästningen. Halsen blev stabil och rörde sig inte oväntat mycket med uppspända strängar.

Bandade på med mässingsband. Fyllde igen spåren med tunna rosewoodlister och spårade om greppbrädan innan ombandningen. Egentligen rätt onödigt då de flesta banden satt helt rätt och bara några stycken på mitten ca 0,5 mm fel, men kändes ändå bra att få det gjort.

Lade på ett varv spritlack på botten och sida för att dölja spricklagningarna, locket och halsen behövde ingen ny lack. Justeringarna för översadelintonering blev ovanligt små och greppbrädan behövde inte kapas kortare högst upp som jag alltid brukar göra annars. Är väldigt nöjd med gitarren som låter och spelar lika bra som den är vacker!

           

Fick just veta att den dubbelhalsade med samma stjärna i huvudet som min är från 1921 med nummer 49330. Fick uppfattningen att den var från 1897, men det var året för patentet.

En alternativ historieskriving för gitarren kan alltså vara att Levin fick hem exklusivt material efter 1:a värdskriget och byggde finare modeller några år runt 1920. Eller också fanns det rika kunder efter kriget som kunde betala för det exklusiva materialet han fått med sig från USA 1900. Är övertygad om att det var Herman själv som byggde gitarren, allt är gjort i den amerikanska traditionen precis som de gitarrer som tillverkades i New York på 1890 talet. Dessutom är hantverket på den här mycket bättre än de ibland klumpigt tillverkade Levin parlor gitarrer från samma tid. Enda skillnaden är att halsen skulle varit i mahogny och inte poppel om den hade tillverkats i USA, men betsen är färgad för att ge halsen utseendet hos en klarlackad mahognyhals. Elfenbenslisterna är fortfarande ett mysterium, runt 1920 hade de ersatts av celluloidlister.

4 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.