En intressant GammelGura baserad på en parlor från USA blev klar i veckan. Thompson & Odell tillverkade gitarrer i Boston på 1890 talet och en bit in på 1900 talet. Här finns en katalog att titta i. Gitarren var modell 14 – top-of-the-line i den minsta standardstorleken.
Det som slog mig var att den är så lik Levin’s parlor gitarrer. I det närmaste exakt samma yttermått på kroppen och samma infästning av halsen. Jag tror den gode Herrman Carlsson Levin ”lät sig inspireras” av en sån här 🙂 Tog några bilder på en Levin från 1905 ovanpå Thompson gitarren. Flyttade inte Levinkroppen när jag tog bilderna ut olika vinkel.
Det som skiljer är valet av trä, Thompson har rosewood i sida och botten, hals i mahogny och ebenholts i greppbräda och stall. Den hade lite extra problem då det fattades lite trä i locket vid greppbrädan. Stämskruvarna var inte bra, en stolpe fattades också. Locket var tunt, ca 2,5 mm och hade sprickor. Lade in en förstärkning i form av en tunn granplatta mitt på locket med ådringen i samma riktning som locket under stallet för att den ska hålla.
Vissa renoveringar går inte riktigt som det ska. När halsen limmades blev stränghöjden vid stallet en mm högre än jag tänkte. Den typiska Levin infästningen som inte är en äkta dovetail gör att halsfoten vilar helt på den mjuka halsklossen gran (eller mahogny). När man spänner upp strängarna kan halsen röra sig nån tiondel och det kan bli en mm vid stallet! Med en äkta dovetail infästning vilar halsfoten mot sidan som är betydlig stabilare. I vanliga fall fungerar det bra med ett stallben som är lite för högt, men här behöll jag originalstallet som var smalt och det fanns för lite trä framför stallbenet. När jag spände upp strängarna lutade stallbenet lite framåt – i längden skulle stallet spricka av belastningen. Bara att bita i det sura äpplet och sätta om halsen för att få ned stallbenet till en minimal höjd. Lossade hela brädan och fick jobba hårt med den exponerade infästningen för att få lös det fina hudlim som jag använt första gången.
Gitarren förärades dyra stämskruvar av Waverly. Det är en ren fröjd att stämma gitarren med de här stämskruvarna, vreden känns som smör! Men de kostar därefter också 🙂
Nästa problem med gitarren var bitarna av locket som fattades. Inget problem att limma in nytt trä och flytta fram dekorlisten till rosetten från under greppbrädan. Men det var däremot väldigt svårt att matcha färgen på originallocket på den nya vita bitarna gran. Locket hade fått en gyllengul infärgning innan den lackades. den hade också fått en senare pålackning, helt OK gjord och tunn och fin. Bråkade med betsar och det blev väl OK på håll, men inte så bra som man vill att det ska vara. jag erkänner villigt att jag inte jättebra på lacker, men det kanske är så att man behöver slipa trärent och börja om från början om en sån här lagning ska bli riktigt bra.
Jag använde gitarren som första kandidat för min nya metod att intonera översadeln. Det blev riktigt bra även om jag inte lyckades intonera stallbenet som jag vill, det smala originalstallet hade inte plats för den vinkel på stallbenet som hade behövts.
Strängades upp med Newtone Heritage 0.12 strängar. Låter bra tycker jag. Lite varmare klang från rosewood’en jämfört med en Levin parlor.
Levin parlor 1906 till vänster och Thompson till höger. Levinen är aningen rundare i konturen och har ett rakare huvud. Annars är de lika som bär förutom trävalet. Thompson har en liten radius på greppbrädan och ett smalare stall också. Ribbningen av botten på Thompson hade två breda platta ribbor längst ned som på en Martin, i locket var ribbningen snarlik en Levin parlor.
