Den andra GammelGura med både översadelintonering och kompositstall blev klar. Den här gången en Levin parlor från 1925.

Bra skick, men sällan har jag sett ett sådant måndagsexemplar. På 1920 talet började man göra betydligt fler instrument och man anställde många nya medarbetare som behövde lite tid att lära sig. Den här hade flera produktionsfel. Till att börja med var granlocket inte helt torr när den byggdes (antagligen) då den hade några rejäla sprickor nedanför stallet men också på kinden av locket ovanför ljudhålet, nånting man sällan ser. Vidare har huvudet en rätt ful kvist på framsidan. När man slipade den innan lackning höll man på för länge på sargen i en av de nedre böjarna. På ett ställe var sargen bara 0,2 mm tjockt! Man hade kunnat köra in lillfingret, men konstigt nog hade den hållit ihop. Samma sak hade skett med botten som var 2,4 mm tjock istället för de 3 –  3,5 mm som brukar vara vanligt. Just det sista var bara bra, med tanke på hur den låter när den är klar ska man tunna ut alla bottnar på Levin parlors till 2,5 mm! 🙂

Stallet var av den enklaste typen och ersattes med ett pyramidstall i rosewood. Greppbrädan var en rätt trist planka i valnöt och även den ersattes med rosewood. Halsen var av hård lönn och bra, men fick en kolfiberstav infräst som vanligt. Stämskruvarna var i dåligt skick och ersattes med nya efter pluggning och omborrning. Halsen var inte slipad helt rak så det fick bli en liten slipkant där halsen stack ut från den nya raka brädan.  Halsen hade fått den vanliga skruven i halsfoten utifrån då limmet som är det enda som håller halsen på de här hade lossnat. Någon hade ristat in ”M L” på baksidan av huvudet. Rester av målarfärgen på den en gång färgglada plaketten i mässing fanns kvar.

Den nya greppbrädan fick en 16″ radius enligt önskemål. Ingen K&K monterades.

Den svaga nedslipade sargen fick en rjäl förstärkning på insidan, botten fick fem klenare ribbor istället för fyra. De största sprickorna i locket fick en gransticka inlimmad.

Stallbenet fick ovanligt spridda intoneringspunkter efter översadelintoneringen, ett 4 mm brett stallben räckte precis. Det här var den första gitarr jag provade ett kompositstall på med lönn och små benklossar under strängarna. Gjorde ett nytt med benstolpar och gran och fick den att låta lite bättre. Ett solitt stallben, ett i lönn och den med slutgiltiga i gran skickas med gitarren. Återigen blev både intoneringen och klangen så bra som jag just blivit van. Låter bra, speciellt då såna här Levin parlors brukar vara svårare att skrämma igång än de Europeiska från samma tid (kan eventuellt bero på det långsmala locket på Levin parlors).

Gjorde en deal där jag fick fyra objekt i inbyte som delbetalning och ett objekt att gör en GammelGura av. Lite bilder på inbytesgitarrerna. Mest udda är en harpgitarr i parlor storlek, har aldrig stött på en så liten harpgitarr. Förutom den en äkta Söderman och två Europeiska parlor gitarr från  1920- och 1930-talen. Den som ska göras en GammelGura på är ett jättestort hemmabygge från ca 1890-1900. Lite klumpigt gjord, men den kommer att låta stooort!

Har redan en spekulant på harpgitarren som vill korta halsen och göra en altmandolin av gitarrdelen och kunna spela fretless på fyra klenare extra strängar istället för bassträngar!

Ett stycke samtidshistoria, ”Donovan”, ”Beatles”, ”Tages”, ”Stones”… 🙂

Den gamla bamsingen!

Har använt en hel del tid till experiment med översadelintonering och mitt nya komposit stallben. Ligger efter med att få klar GammelGuror och reparationer, men nu känner jag att det mesta har landat och kommer att bli mer effektiv framöver. Den här parlor gitarren från 1910-1920 med ådermålning är den första som är komplett med både översadelintonering och kompositstallben.

Den här gitarren har använts av frälsningsarmen när det begav sig som så många andra liknande, köptes på en frälsis loppis av beställaren. Helt OK skick, största problemet var nog en rejäl spricka i locket nedanför ljudhålet. Fyllde igen den med en gransticka från ett gammalt gitarrlock, stora sprickor måste fyllas i  med nytt trä. Bra tjocklekar på det mesta virket, originalgreppbrädan i rosewood behölls. Banden satt nästan helt rätt och jag behövde inte fylla igen och såga nya skåror för banden. Stallet i svartmålad lönn var också bra höjd på, fick bredda den lite på framsidan med en bit ebenholts för att få plats med stallbenet.

Stämskruvarna var i bra originalskick, men antingen hade de bytts ut väldigt tidigt eller också gjorde man fel på fabriken för hålen för stolparna var stora som för en nylonsträngsmekanik. De behövde fyllas igen och vi bestämde att den skulle få nya stämskruvar med moderna avstånd mellan stolparna istället för den gamla mekaniken som annars hade kunnat användas. Gav greppbrädan en svag 20″ radius för att göra den lättare att spela på.

Spritlacken var trött och skör. Det svarta på halsen hade en vitaktig hinna som inte var vacker. Halsen fick ny svart spritlack och resten av kroppen fick klarlack som gav tillbaka lacken sin lyster och stabilitet. Ny spritlack förenar sig med den gamla.

Översadelintoneringen blir bara bättre för varje gång jag gör den då jag fortfarande lär mig hur jag ska göra det på bästa sätt rent praktiskt. Är väldigt nöjd med hur den blev på denna. Stallbenet måste vara 4 mm tjockt för att nå fram till alla intonationspunkter vilket är typiskt för en översadelintonerad gitarr. Mitt nya kompositstallben med gran mellan stolpar av ben under strängarna blir hälften så tungt som ett solitt stallben. Har testat kompositstallbenet på tre gitarrer hittills och alla har fått samma förbättring av tonen.  Bättre strängseparation, jämnare volym på strängarna och balanserad ton. Volymen är i stort sett densamma men upplevs först lite lägre då volymen kommer från ett bredare frekvensregister. Man får ton på alla strängar även på det översta bandet. Gitarren blir ”snäll”, hur hårt man än slår på strängarna låter den aldrig illa, hela tiden en rund klang som är skonsam för öronen. Var tvungen att tillverka ett solitt stallben också för att försäkra mig om att jag inte bara drömmer, och jag  kan konstatera att det jag beskriver är verklighet 🙂

När det gäller översadelintoneringen är den aldrig exakt densamma vid översadeln. På den här gitarren var det b strängen som kom närmast första bandet och inte A strängen som på de tre senaste. Jag tror inte det finns ett matematisk sätt att räkna ut hur det ska vara, det skiljer mellan olika gitarrer. Däremot finns det bara en lösning på ekvationen att få öppen sträng, tagen not på 3:e bandet och tagen not på 12:e bandet att stämma genom att flytta intoneringspunkten vid stall och översadel. Man får ta det som det blir.

Med Newtone Heritage 0.12 strängar och en K&K pickup låter den kanonbra uppmickad dessutom!

Fick klar ett dåligt samvete idag, en jättebamsing till gitarr som behövde allmän fix. Har aldrig sett ett större huvud på en gitarr, inte heller en så bred hals. Huvudet är 25 cm långt och greppbrädan 55 mm bred överst! Hade man med sig den på en kanotfärd behövde man inte nån reservpaddel. Vissa ackord är lite svåra att nå fram till 😉

Helt i plywood. Halsen behövde sättas om, banden och stämskruvarna bytas, stallet limmas om och ett nytt plektrumskydd tillverkas (det gamla saknades, använde skuggan i lacken som mall). Upptäckte också att krysset i lockets ribbning var av sekunda slag, en ribba var hel den andra var i två delar och helt enkelt limmad kloss mot den första… En av de två lösa ribborna hade lossnat vid krysset. Limmade och lade på ett ”lock” ovanpå krysset för att få ihop de två delarna. Sen fanns 5 krosskador på sidan, limmade in trä på insidan och det mossiga virket i krossen blev stabila.

Locket var deformerat kring stallet, värmde det planare under press innan jag limmade om stallet. Det blev bättre, vi får se om det håller i sig.

Stallet fick nya solida strängpinnar i mjölkplast. Stallbenet var fånigt tunt, så jag fräste upp spåret för ett 3 mm stallben. Genom att flytta intoneringspunkten så lång tillbaka det gick på det nya tjockare stallbenet fick jag den faktiskt att intonera helt OK. Det är nog första gången på den här gitarren!

Ville inte ha stor vridkraft på stallet, så jag limmade in halsen i en vinkel där den långa linjalen inte hamnade ovanpå stallet som vanligt utan ca 3 mm under. Det visade sig bli helt perfekt efter en slipning av greppbrädan (den hade en stor ”koreapuckel” vid halsinfästningen).

De nya stämskruvarna var 1 mm för långa, så jag fick fila allihop kortare för att de skulle få plats.

Spände på ett nytt set 0.10 strängar. Förutom att den är väldigt svårspelad pga den jättebreda greppbrädan låter den överraskande bra! På en av bilderna ser man 12:an bredvid min lokal parlor –  stor & liten 🙂

I katalogen från 1966 står det att att ”stallets fixering och den inre strukturen förhindrar att locket deformeras”. Jaja 😉

Har jobbat vidare med tester på lokalgitarren. Den fick en översadelintonering till att börja med. Behöver nåt att demonstrera översadelintoneringen på för besökare i lokalen. Just det här exemplaret räknar jag som en av de minst lyckade GammelGura någonsin och jag hade gett upp hoppet för den. Utan översadelintoneringen och med ett solitt stallben var den inte kul alls att spela på. En rejäl vargton på D gjorde att man fick lite ont i öronen av vissa ackord…

Använde den som testbänk med olika varianter av kompositstallben. Provade flera olika träslag (lönn, rosewood, ebenholts, bubinga, björk och gran) mellan 4×4 mm infällda benbitar. Gran var det träslag som stod ut, det kändes som att locket i gran fick en extra boost av samma sak och gav tonen lite mera rymd.

Testade vidare med 4 mm breda och ca 8 mm höga stolpar i ben tvärs över stallbenet istället för mindre inläggningar. Fick lite mer volym den vägen. Provade också med 6 mm breda stolpar, men då närmade man sig tonen hos ett solitt stallben. Bäst hittills är alltså gran med 4 mm breda stolpar i ben under strängarna.

Det roliga är att översadelintoneringen med det bästa kompositstallet förvandlade gitarren från en rätt trist historia att spela blues på till en gitarr med vacker och intressant klang som duger till det mesta! Lite lägre volym än med solitt ben, men allt annat blev bättre. Strängseparation, jämnhet i volym mellan strängarna, minskad vargton och balansen mellan bas och diskant. Allt ljud som gör ont i öronen försvann också, hårt ackordspel typ trubadur känns inte alls störande utan tvärtom mjukt och runt i klangen. Väldigt bra helt enkelt, speciellt om man vet hur den lät till att börja med.

Översadelintoneringen gör att allt stämmer också 😉

Känner mig hemma och kommer att göra såna här stallben i fortsättningen om man inte känner att man vill ha standardtonen med ett solitt stallben. Jag tror att man släpper fram mer av den individuella tonen hos gitarren med ett kompositstallben, det solida stallbenet tvingar på alla gitarrer sin egen tonalitet (tycker att många GammelGura innan har låtit väldigt lika varandra).

Hade en diskussion med en amerikan som patenterat ett stallben i ett grafitmaterial med smörjande yta och extremt låg inre förlust av energi (www.obbligatoinc.com). En variant på stallbenet var små bitar av det magiska materialet infällt under varje sträng i ett stallben i trä. Användares recension av det nya stallbenet var positiva, en sak som stack ut var att många menade att strängseparationen blev bättre.

Tänkt på det och insåg att det inte var så mycket det nya materialet som var intressant utan principen att ha små bitar av hårt material under strängen med ett mjukare trä runtom. Det är inte svårt att föreställa sig att energin från en sträng kan fortplanta sig snabbt i det hårda materialet men inte lika snabbt i träet. Därigenom får man mindre ”läck” mellan strängarna och varje sträng låter mer individuellt i ett ackord där man slår an alla strängar samtidigt. I teorin.

Blev tvungen att testa i praktiken. Gjorde först ett tjockt stallben i solitt ben, 4 mm brett och ca 9 mm högt. Sedan ett likadant i lönn med 4 x 4 mm benbitar inlimmade under strängarna. Det solida benet blev väl tungt, så jag testade också att lätta på det genom att fila bort lite material mellan strängarna på undersidan där det inte syns. Benet i trä blev ändå märkbart lättare.

Testade de två olika varianterna och mitt första intryck är

• Med solitt ben blev volymen lite större och klangen när man slog an alla strängarna blev tät och inga enskilda strängar går att urskilja i klangen. Ljudet blev mer som en en jämntjock “gröt”.
• Med kompositbenet blev volymen lite lägre, men när man slog an alla strängar kunde man urskilja mer detaljer och höra enskilda strängar i klangen. Enligt min smak låter det snäppet bättre än med solitt ben, mer detaljer och låter som ett bättre instrument!

Jag tror jag hittat nåt som kommer att bli standard på alla GammelGura framöver!

Imorgon blir det ett vilt experimenterande med mässing / ben / hårdplast som inlägg, olika träslag, med och utan uttag i botten och olika storlekar på inläggen. Men redan det första försöket var en succé, har nog inte blivit så glad sedan jag testade översadelintoneringen första gången! 🙂

Gjorde en deal där 4 ”vrak” fick bli en delbetalning till en GammelGura. En Söderman luta, två gamla tyskar och en rolig harpgitarr som är en liten knatte jämfört med hur stora de brukar vara. Finns snart i ”Väntrummet”.

Första laglisterna limmade enligt min nya metod med zick-zackade mindre bitar istället för en hel list. En nyss monterad K&K mick kom med på bilden också!

Gjorde några uppdateringar i lokalen, nu börjar det bli lite stil på saker och ting!

1 Ett förkläde i läder som konverterades till vadderat axelband. Bilden på siten stämmer inte, den kom med ett lädersnöre runt halsen. Plockade lös den onödiga fickan och fick en fin polerbit i läder för knivar och hyvelstål.
http://www.axminster.co.uk/leather-apron-527001

GammelGuran ”The Edwin” hos CJ Acoustics i Östervåla såldes nyligen 🙂

Den här var ju bra den också!

Glömde lägga ut länken till videon som Mats Byström spelade in helt apropå senast med Levin guitarrmandolinen från 1901 hos TonTeknik Recording i Umeå! Videon gjordes med Windows gratisprogram MovieMaker och en inspelad WAV fil. Här hör man hur strängreverben, mandolinen och gitarren låter. Gitarren är stämd till ett ackord som matchar spelet på mandolinen. På slutet hör man lite hur bra ljud det är i gitarren!

Här är lite allmänt svammel i brist på annat. För ett tag sen insåg jag att jag tagit på mig alldeles för mycket jobb (eller snarare lovat för mycket). Det börjar lätta lite nu och det känns väldigt bra varje gång en gitarr blir klar. Är tacksam för att alla som väntar på sin gitarr har varit förstående, några har fått gå före i datum kön då det funnits en ”deadline” att passa. Är just nu på god väg att få klar ytterligare tre GammelGura och en reparation inom de närmaste veckorna och kommer att fortsätta beta av kön av GammelGura och reparationer så fort de är klara. Kommer att ligga i och förhoppningsvis kunna beta av det mesta fram till hösten.

Helgen har mest gått åt till trist bokföring som måste levereras på tisdag, men jag har gjort några besök i lokalen för att hålla igång limningar för att hålla bollen i rullning.

Fick nyligen hjälp av Per Marklund att skiva greppbrädor från 9 mm tjocklek till två bitar med ca 5,5 och 2 mm tjocklek, han har en stor och fin bandsåg. Istället för slipdamm har jag nu material till både greppbrädor och perfekta kilar under greppbrädan som ofta behövs. Han tipsade också om ett slippapper som kallas Abranet som är helt överlägset i min valsputs. Papperet slipar utan att sättas igen som de vanliga papperen då man slipar rosewood.

Börjar känna mig allt säkrare på alla momenten som ingår i en GammelGura. Slipper göra om när det blir fel numera! Det tar i och för sig ungefär lika lång tid som när jag började, men jag gör detaljarbetet betydligt bättre och behöver inte lita på turen.

Känns väldigt skönt när gitarrerna landar fint hos kunden, jag kopierar en recension som gjordes på FaceBook sidan av den senaste med min slutgiltiga version på översadelintonering: ”Fick min gammelgura levererad här i veckan och WOW WOW, vilken fin gitarr och vilket ooootroligt fint jobb Roger gjort! Det slog mina redan högt satta förväntningar. Högsta betyg från mig!!!”. Sån respons gör att man ser ljuset i tunneln 🙂

Inte alla dagar två GammelGura blir klar samma dag! Den första GG70 är en intressant Europeisk parlor från ca 1910, ovanlig då den har ett ädelträ fanér med en lining inuti i gran i botten och sida. Faneret är inte ett kryssfaner, ådringen är i samma riktning. Vackert men mystiskt ädelträ, skulle kunna vara rosewood men det kan vara något annat i samma rödbruna färg. Träet är i alla fall inte betsad utan har samma färg rakt igenom. Helt klart en bättre byggd gitarr.

Den fick en ny greppbräda i ådrad ebenholts och ett nytt och tjockare mustaschstall (replika på det väldigt tunna originalet). Behöll nötningen på halsen, målade inte över med svart spritlack. Nya stämskruvar som knappt räckte över de breda uttagen i huvudet.

Blev även klar med GG81 ”Hillbilly band” från 1935. Kroppen helt i björk, halsen i lind och greppbräda i al eller ett fruktträd. Fick gå före i kön då det fanns ett födelsedagsdatum att passa…. En postordergitarr såld av Montgomery Wards i USA. Den typ av gitarr som vandrande bluesmän tyckte om då de var ljudstarka och hållbara!

Ribbade om inuti, bytte stall och stämskruvar och gjorde en översadelintonering. Låter bättre än andra liknande jag spelat på. Riktigt kul bluessound! Stämmer väldigt bra på ackorden, nästan för bra för blues 😉