Har jobbat vidare med tester på lokalgitarren. Den fick en översadelintonering till att börja med. Behöver nåt att demonstrera översadelintoneringen på för besökare i lokalen. Just det här exemplaret räknar jag som en av de minst lyckade GammelGura någonsin och jag hade gett upp hoppet för den. Utan översadelintoneringen och med ett solitt stallben var den inte kul alls att spela på. En rejäl vargton på D gjorde att man fick lite ont i öronen av vissa ackord…

Använde den som testbänk med olika varianter av kompositstallben. Provade flera olika träslag (lönn, rosewood, ebenholts, bubinga, björk och gran) mellan 4×4 mm infällda benbitar. Gran var det träslag som stod ut, det kändes som att locket i gran fick en extra boost av samma sak och gav tonen lite mera rymd.

Testade vidare med 4 mm breda och ca 8 mm höga stolpar i ben tvärs över stallbenet istället för mindre inläggningar. Fick lite mer volym den vägen. Provade också med 6 mm breda stolpar, men då närmade man sig tonen hos ett solitt stallben. Bäst hittills är alltså gran med 4 mm breda stolpar i ben under strängarna.

Det roliga är att översadelintoneringen med det bästa kompositstallet förvandlade gitarren från en rätt trist historia att spela blues på till en gitarr med vacker och intressant klang som duger till det mesta! Lite lägre volym än med solitt ben, men allt annat blev bättre. Strängseparation, jämnhet i volym mellan strängarna, minskad vargton och balansen mellan bas och diskant. Allt ljud som gör ont i öronen försvann också, hårt ackordspel typ trubadur känns inte alls störande utan tvärtom mjukt och runt i klangen. Väldigt bra helt enkelt, speciellt om man vet hur den lät till att börja med.

Översadelintoneringen gör att allt stämmer också 😉

Känner mig hemma och kommer att göra såna här stallben i fortsättningen om man inte känner att man vill ha standardtonen med ett solitt stallben. Jag tror att man släpper fram mer av den individuella tonen hos gitarren med ett kompositstallben, det solida stallbenet tvingar på alla gitarrer sin egen tonalitet (tycker att många GammelGura innan har låtit väldigt lika varandra).

Hade en diskussion med en amerikan som patenterat ett stallben i ett grafitmaterial med smörjande yta och extremt låg inre förlust av energi (www.obbligatoinc.com). En variant på stallbenet var små bitar av det magiska materialet infällt under varje sträng i ett stallben i trä. Användares recension av det nya stallbenet var positiva, en sak som stack ut var att många menade att strängseparationen blev bättre.

Tänkt på det och insåg att det inte var så mycket det nya materialet som var intressant utan principen att ha små bitar av hårt material under strängen med ett mjukare trä runtom. Det är inte svårt att föreställa sig att energin från en sträng kan fortplanta sig snabbt i det hårda materialet men inte lika snabbt i träet. Därigenom får man mindre ”läck” mellan strängarna och varje sträng låter mer individuellt i ett ackord där man slår an alla strängar samtidigt. I teorin.

Blev tvungen att testa i praktiken. Gjorde först ett tjockt stallben i solitt ben, 4 mm brett och ca 9 mm högt. Sedan ett likadant i lönn med 4 x 4 mm benbitar inlimmade under strängarna. Det solida benet blev väl tungt, så jag testade också att lätta på det genom att fila bort lite material mellan strängarna på undersidan där det inte syns. Benet i trä blev ändå märkbart lättare.

Testade de två olika varianterna och mitt första intryck är

• Med solitt ben blev volymen lite större och klangen när man slog an alla strängarna blev tät och inga enskilda strängar går att urskilja i klangen. Ljudet blev mer som en en jämntjock “gröt”.
• Med kompositbenet blev volymen lite lägre, men när man slog an alla strängar kunde man urskilja mer detaljer och höra enskilda strängar i klangen. Enligt min smak låter det snäppet bättre än med solitt ben, mer detaljer och låter som ett bättre instrument!

Jag tror jag hittat nåt som kommer att bli standard på alla GammelGura framöver!

Imorgon blir det ett vilt experimenterande med mässing / ben / hårdplast som inlägg, olika träslag, med och utan uttag i botten och olika storlekar på inläggen. Men redan det första försöket var en succé, har nog inte blivit så glad sedan jag testade översadelintoneringen första gången! 🙂

Gjorde en deal där 4 ”vrak” fick bli en delbetalning till en GammelGura. En Söderman luta, två gamla tyskar och en rolig harpgitarr som är en liten knatte jämfört med hur stora de brukar vara. Finns snart i ”Väntrummet”.

Första laglisterna limmade enligt min nya metod med zick-zackade mindre bitar istället för en hel list. En nyss monterad K&K mick kom med på bilden också!

Gjorde några uppdateringar i lokalen, nu börjar det bli lite stil på saker och ting!

1 Ett förkläde i läder som konverterades till vadderat axelband. Bilden på siten stämmer inte, den kom med ett lädersnöre runt halsen. Plockade lös den onödiga fickan och fick en fin polerbit i läder för knivar och hyvelstål.
http://www.axminster.co.uk/leather-apron-527001

GammelGuran ”The Edwin” hos CJ Acoustics i Östervåla såldes nyligen 🙂

Den här var ju bra den också!

Glömde lägga ut länken till videon som Mats Byström spelade in helt apropå senast med Levin guitarrmandolinen från 1901 hos TonTeknik Recording i Umeå! Videon gjordes med Windows gratisprogram MovieMaker och en inspelad WAV fil. Här hör man hur strängreverben, mandolinen och gitarren låter. Gitarren är stämd till ett ackord som matchar spelet på mandolinen. På slutet hör man lite hur bra ljud det är i gitarren!

Här är lite allmänt svammel i brist på annat. För ett tag sen insåg jag att jag tagit på mig alldeles för mycket jobb (eller snarare lovat för mycket). Det börjar lätta lite nu och det känns väldigt bra varje gång en gitarr blir klar. Är tacksam för att alla som väntar på sin gitarr har varit förstående, några har fått gå före i datum kön då det funnits en ”deadline” att passa. Är just nu på god väg att få klar ytterligare tre GammelGura och en reparation inom de närmaste veckorna och kommer att fortsätta beta av kön av GammelGura och reparationer så fort de är klara. Kommer att ligga i och förhoppningsvis kunna beta av det mesta fram till hösten.

Helgen har mest gått åt till trist bokföring som måste levereras på tisdag, men jag har gjort några besök i lokalen för att hålla igång limningar för att hålla bollen i rullning.

Fick nyligen hjälp av Per Marklund att skiva greppbrädor från 9 mm tjocklek till två bitar med ca 5,5 och 2 mm tjocklek, han har en stor och fin bandsåg. Istället för slipdamm har jag nu material till både greppbrädor och perfekta kilar under greppbrädan som ofta behövs. Han tipsade också om ett slippapper som kallas Abranet som är helt överlägset i min valsputs. Papperet slipar utan att sättas igen som de vanliga papperen då man slipar rosewood.

Börjar känna mig allt säkrare på alla momenten som ingår i en GammelGura. Slipper göra om när det blir fel numera! Det tar i och för sig ungefär lika lång tid som när jag började, men jag gör detaljarbetet betydligt bättre och behöver inte lita på turen.

Känns väldigt skönt när gitarrerna landar fint hos kunden, jag kopierar en recension som gjordes på FaceBook sidan av den senaste med min slutgiltiga version på översadelintonering: ”Fick min gammelgura levererad här i veckan och WOW WOW, vilken fin gitarr och vilket ooootroligt fint jobb Roger gjort! Det slog mina redan högt satta förväntningar. Högsta betyg från mig!!!”. Sån respons gör att man ser ljuset i tunneln 🙂

Inte alla dagar två GammelGura blir klar samma dag! Den första GG70 är en intressant Europeisk parlor från ca 1910, ovanlig då den har ett ädelträ fanér med en lining inuti i gran i botten och sida. Faneret är inte ett kryssfaner, ådringen är i samma riktning. Vackert men mystiskt ädelträ, skulle kunna vara rosewood men det kan vara något annat i samma rödbruna färg. Träet är i alla fall inte betsad utan har samma färg rakt igenom. Helt klart en bättre byggd gitarr.

Den fick en ny greppbräda i ådrad ebenholts och ett nytt och tjockare mustaschstall (replika på det väldigt tunna originalet). Behöll nötningen på halsen, målade inte över med svart spritlack. Nya stämskruvar som knappt räckte över de breda uttagen i huvudet.

Blev även klar med GG81 ”Hillbilly band” från 1935. Kroppen helt i björk, halsen i lind och greppbräda i al eller ett fruktträd. Fick gå före i kön då det fanns ett födelsedagsdatum att passa…. En postordergitarr såld av Montgomery Wards i USA. Den typ av gitarr som vandrande bluesmän tyckte om då de var ljudstarka och hållbara!

Ribbade om inuti, bytte stall och stämskruvar och gjorde en översadelintonering. Låter bättre än andra liknande jag spelat på. Riktigt kul bluessound! Stämmer väldigt bra på ackorden, nästan för bra för blues 😉

Har hållit på ett tag nu att undersöka hur man kan intonera både översadel och stallben för att få gitarren att intonera bättre, speciellt ackorden överst på greppbrädan. Det finns en hel del att bra information att läsa på nätet och en hel del som inte stämmer! 😉

Problemet med gitarrer som inte intonerar som de ska har en lång historia och många har varit kallade att rätta till det. Problemet är de fasta banden på greppbrädan. En fiolspelare behöver bara stämma den öppna strängen rätt, alla nedtryckta noter kan sen justeras fritt så att tonhöjden stämmer. Det är omöjligt på ett instrument med fasta band.

Det finns många skäl till att en sträng intonerar annorlunda längs en greppbräda med fasta band, men en av de dominerande felkällorna är det faktum att för alla tagna noter sträcks strängen när den trycks ned och tonhöjden ökar. Detta gäller däremot inte den öppna strängen som alltid har samma tonhöjd, vilket gör att ackord som blandar tagna noter och öppna strängar låter orent. Speciellt överst på greppbrädan då tonhöjden ökar mer då man trycker ned strängen nära översadeln. Hålla till överst på greppbrädan och ackordspel är det som nästan alla gitarrister sysslar mest med 🙂

Flera olika metoder har uppfunnits, en del har varit ”magiska”, hemliga, hypade och dyra. Har inte testat alla varianter men jag är säker på att alla fungerar bättre än den dominerande enkla intonationsmetoden (som är usel) även om man tagit onödigt omständiga omvägar fram till bättre intonering.

För att kompensera de öppna strängarna för den ökade tonhöjden för alla tagna noter kan man emulera högre tonhöjd genom att korta avståndet mellan översadeln och första bandet. För att kompensera effekten av strängarnas olika styvhet, vikt och tjocklek (andra viktiga parametrar) kan man förlänga den öppna stränglängden genom att flytta kontaktpunkten längre ned vid stallbenet. Genom att samtidigt korrigera intoneringspunkten (där strängen vilar) vid översadel och stallben för varje sträng kan man få de öppna strängarna och tagna noterna i båda ändarna av greppbrädan att stämma.

Efter en del testande kan man koka ned mitt sätt att intonera till de här punkterna. Innan man ens försöker intonera måste:

• Halsen/greppbrädan/banden utgöra en rak linje rak hela vägen eller ha väldigt liten relief (ca 0.1 mm) på mitten med uppspända strängar.
• Stränghöjden ska vara optimal vid 1:a och 12:e bandet. Ju lägre strängarna kan justeras desto mindre kompensation krävs både vid översadel och stallben.
• Stränghöjden ska följa greppbrädans radius, kanske en liten aning högre vid D och G strängarna som vibrerar mest.
• Bandstavarna ska sitta på de teoretiskt rätta ställena på greppbrädan.
• Nya strängar av den tjocklek man kommer att använda strängas på.
• Den stämning man kommer att använda används vid intoneringen.

Med de faktorerna på plats kan man börja sin intonering genom att empiriskt mäta upp de ideala positionerna där strängen ska vila vid översadel och stall genom att:

• Båda ändarna av strängens anliggningspunkter ska gå att justera medan man testar, både vid översadeln och stallet.
• En exakt stämapparat används för att se till att tonerna för öppen sträng, tagen not vid förslagsvis 3:e bandet och 12:e eller 14:e bandet stämmer så bra det går samtidigt. Genom att flytta anliggningspunkterna i båda ändar fram och tillbaka kan man zooma in till ett läge där alla tre tonerna är rena. Man vet nu att alla strängar intonerar så bra de kan vid 3:e och 12/14:e bandet, man kan anta att allt stämmer väldigt bra mellan de banden och även banden strax ovanför och nedanför. Man kan välja andra band att intonera till, men de översta banden lider mer av närheten till översadeln och de nedanför 12/14 spelar man mera sällan på.
• All intonering ska ske med gitarren i spelposition, speciellt på gitarrer med mjuk hals eller 14 band och lång hals. Gravitationen spelar roll!

Läget för intoneringspunkten vid översadel och stall mäts upp och noteras för varje sträng. Jag använder baksidan av 3:e bandet som origo och mäter översadeln intonationspunkt med ett skjutmått och stallbenets intonationspunkt med en linjal. Jag använder små bandbitar utan tang som nollband vid översadeln och lösa borrar i olika dimensioner vid stallbenet. Har precis beställt en ”intonator” av Stewmac i USA som kommer att underlätta intoneringsjobbet vid stallbenet framöver (har sneglat på den länge men nu känns det som den behövs).

Ett exempel på måtten från min senaste översadelintonering på en 61 cm mensur där översadeln enligt teorin ska vara 34,2 mm ovanför första bandet. Bandet på gitarren var 2,16 mm brett vilket ger ett motsvarande mått på ca 35,3 mm från baksidan av bandet. Kort mensur som denna ger större variation i intoneringspunkternas placering.

E 35,06 mm/ 58,6 cm – 62,1 cm
A 32,21 mm / 58,2 cm – 61,4 cm
D 35,46 mm /58,25 cm – 61,79 cm
G 35,36 mm /58,12 cm – 61,66 cm
b 35,39 mm /58,28 cm – 61,82 cm
e 35,13 mm /58,15 cm –  61,65 cm

Enklast och snyggast blir det om man kapar greppbrädan överst vid den intoneringspunkt som kom närmast 1:a bandet (A i exemplet). Då kan man tillverka en snygg rektangulär översadel i ben där alla intoneringspunkter utom en kan fräsas fram till och delvis döljas bakom strängen.

Stallbenet kan fräsas in i en vinkel så att intoneringspunkterna ryms på den bredd på stallbenet man vill ha. Eller också tillåta att några intoneringspunkter inte blir helt exakta om stallbenet annars blir för brett och fult. Små avvikelser från de exakta intoneringspositionerna på stallbenet märks mest längre ned på greppbrädan. Har läst att man ska se till att tunna e och A strängen ska prioriteras vid intoneringen, kanske är det så.

Med måtten tillverkas en översadel på vanligt sätt. Måtten ritas in för varje sträng och ett spår fräses in till den markerade positionen, djupet på det frästa spåret ska hamna i höjd med greppbrädan för att ge plats för strängens vibration. Måtten för stallbenet märks ut på stallet och bästa möjliga räta linje hittas där alla intonationspunkterna får plats på stallbenets bredd. Skåran för stallbenet fräses upp och ett stallben med rätt höjd och radius monteras. Höjden vid 1:a och 12:e justeras in till samma nivå som vid inmätningen vid översadel och stallben. På toppen av stallbenet kan man sen enkelt fila under strängen (jag använder den fetaste översadelfilen avsedd för basar) och flytta intoneringspunkten dit den ska vara. Här litar jag inte helt på mätningen utan använder också stämapparaten för att dubbelkolla alla tre noterna på strängen då man kan ha missat lite vid fräsningen av översadeln eller strängens justering. I värsta fall kan man behöva karva ut infräsningen i översadeln lite till med en vass kniv alternativt fylla igen skåran med bendamm och superlim – inte idealiskt och det man vill men det går utmärkt. Viktigt också att låta halsen vänja sig vid strängdraget minst ett dygn innan man gör den sista justeringen.

En faktor i sammanhanget är själva strängarna. Nästa gång ska jag ta mig tid att stränga om alla strängar och mäta upp en gång till med ett annat set. Har gjort några stickprov innan och då har det bara skiljt högst en tiondel på måtten mellan två nya strängar av samma fabrikat men från olika strängsatser. Antagligen beroende på hur jag tolkat stroboskopstämmaren. Hur en spunnen sträng intonerar beror av vikten, tjockleken på strängarna, hur tätt strängen är spunnen och materialen. Antagligen skiljer det väldigt lite mellan olika exemplar av samma fabrikat om det är en sträng med bra kvalitet. I värsta fall kan ju en sträng vara feltillverkad, jag brukar testa med en ny sträng om uppmätningen verkar sticka ut.

Hur långt ifrån ”exakt” intoneringen blir är en summa av alla fel man gör på vägen. Allt ifrån hur rak halsen är, om banden sitter rätt, hur noga stränghöjden är justerad, hur exakt uppmätning och tolkningen av stämapparaten är, hur rätt man kortar greppbräda och fräser in översadelns intonationspunkter, hur bra stallbenet fräses in och hur bra intonationspunkterna slipas fram ur stallbenet etc.

Det existerar ingen perfekt intonering, men lyckas man bra med hantverket enligt den här metoden är skevheten ohörbar för normala människor. Och märkbart bättre än standard intoneringen med samma tonhöjd för öppen sträng och tagen not på 12:e. Det räcker bra för mig. Man har en gitarr där alla ackord klingar som en ton och även med ett capo låter det helt OK utan omstämning. En intressant bieffekt är att gitarren som helhet låter bättre bara av det faktum att tonerna i ackorden är rena, hela kraften samlas på ett ställe 🙂

Översadelintoneringen ingår i en gammelGura om man inte vill gå ”old school” av estetiska skäl.

Jag kan ta mig an enbart översadelintonering också (vilket går att göra på vilken gitarr som helst), men då måste man tillåta att greppbrädan kapas ca 2 mm högst upp och att eventuellt stallbenet måste fräsas in på ett nytt ställe på stallet.

Kom att tänka på de laglister jag använder för att säkra upp sprickorna i gamla gitarrer.

Laglappar är annars den gängse metoden och det passar bra när man inte som jag har öppnat upp gitarren. Men varför inte säkra upp hela sprickan om man har möjlighet? En sak som jag inte tänkt på tidigare är att kanten på en hel laglist kan vara en anvisningspunkt för en ny spricka om kanten på laglisten hamnar precis längs en och samma ådring. Risken är i och för sig inte stor då jag alltid tunnar ut laglisterna  på kanterna så att listen är en triangel i genomskärning, men ändå. En annan sak som irriterat mig är att det är så svårt att tälja ned kanterna fint när de är limmade i ett lock med sarger runtom. Det tar dessutom onödigt mycket tid varje gång och det blir en hel del slipdamm.

En sista tanke som motiverade bygget av en jigg är att jag numera alltid börjar med att limma sprickor  i ett separat pass med enbart hudlim och då ser jag till att lock/botten på ömse sidor om sprickan är i jämnhöjd med varandra med tvingar. Finns inget skäl att använda tvingarna när jag sen limmar en laglist över sprickan, istället kan man låta hudlimmet göra jobbet då den suger ihop laglisten med lock/botten när limmer torkar.

Min nya metod använder sig av färdiga mittlister för bottenhalvor som går att köpa från Kina precis som tidigare. De är 2 cm breda, 2 mm tjocka och 47 cm långa. Kommer kanske att tillverka egna 1 cm breda lister när jag kommer igång med min lilla bandsåg.

I den första av två jiggar klyver jag den på mitten. Jiggen har en öppen spalt i mitten där sågbladet ryms, följer efter med träklossen allteftersom jag sågar så att listen inte ska gå av. Använder en vass japansåg, har försökt olika sätt att klyva men det här funkar bäst.

I den andra jiggen triangulerar jag laglisten genom att använda ett grovt sandpapper. Har försökt forma den med vass hyvel, kniv och stämjärn, men listen är så svag att den inte håller ihop. Bara när den har limmats på plats fungerar en vass kniv (men det vill jag inte göra längre).

Jiggen har tillverkats med hjälp av en 50 cm bit av en Jula linjal (min gamla uttjänta!). Lutningen där skalan sitter passade bra, dessutom trevligt med aluminium. Inte svårt att borra hålen heller, alla måtten fanns redan på plats! För att klämma fast listen medan jag sandar användes en bit björkplywood och ett antal vingmuttrar. Det blir mycket damm från slipandet, gjorde därför en suglåda under linjalen där jag pluggar in dammsugaren. Ett gäng lufthål suger ut dammet medan jag slipar.

En slipkloss med en remsa självhäftande sandpapper längs ena kanten gör jobbet.

För att laglisten som ska slipas ska hamna rätt limmades en 1 mm tjock trälist på rätt ställe på linjalen. Mothållet fick en matchande list för att kunna greppa laglisten när den ska trianguleras på andra sidan.

”Sugbordet” funkar extremt bra, inte en tillstymmelse till damm medan jag slipar. Slipklossen fäster också lite grand då den täcker för flera hål, behöver bara röra klossen fram och tillbaka.

Ena sidan triangulerad. Det koniska dammsugarmunstycket trycks enkelt in i hålet.

Även den andra sidan trianguleras på samma sätt.

Den färdiga laglisten är klar att styckas upp och användas vid nästa reparation. Listen blir ca 1,7 mm mitt på och väldigt tunn på kanten. Helt jämn och symmetrisk och behöver ingen efterbehandling på plats 🙂

Min tanke är att klippa till lagom långa bitar och knipa av ändarna till en spets med en vass tång. Monteringen kommer att ske så att varje bit list täcker sprickan men inte slutar på samma ådring i locket. Ett litet mellanrum mellan bitarna också, alltid bra att låta locket få sin frihet att röra sig. Lade ut några uppstyckade bitar över en tänkt spricka. Ska bli kul att limma sprickor i nästa gitarr!

Fick ett lite speciellt uppdrag, att konvertera en baritonukulele till en altmandolin, visserligen med bara 4 strängar. Mensuren 50 cm passade bra till konverteringen. Ukulelen var en omärkt gammal goding från ca 1940 till 1950. Europeisk tillverkning och väldigt kurvig 🙂

Botten var limmad med ett starkt lim, fick jobba hårt med att ta av botten. För att den skulle hålla var ny ribbning inuti och ett flytande stall nödvändigt. Den hade redan en gammal stränghållare på plats från en tidigare snabbreparation så allt fanns. Stämskruvarna var inte bra, de ersattes med nya Grover Sta-Tite. Ett problem var att huvudet var väldigt tunt, fick kapa stämskruvarnas stolpe för att de skulle passa bättre. Dessutom var huvudet svängt på undersidan så jag fick skära ut lite trä runt stämskruvplattan för att få den platt monterad. En K&K med två givare monterades och ett flytande stall tillverkades. Greppbrädan bandades om. Stallet fick en utfräst ficka för ett löst stallben. Halsen sattes inte om men greppbrädan som var lite skruvad planslipades innan bandningen.

Använde E, A, D och b strängarna ur ett Newtone Heritage 0.12 set. Fick lossade lite på lindningen längst ned och använde sen en konisk syl för att få loopen tillräckligt stor. Klippte bort kulan med en Stewmac tång (som används för att lossa gamla band med). Stäms som en mandolin GDAE men en oktav lägre.

Den var väldigt kul tycker jag! En basig mandolin med färre strängar. Går att förbättra fler baritonukkulelesar! 🙂

Måste bjuda på några bilder på Per Marklund där han testar Levin guitarrmandolinen hemma i sitt kök. Spännande instrument tycker både han och jag! 🙂