Har hållit på ett tag nu att undersöka hur man kan intonera både översadel och stallben för att få gitarren att intonera bättre, speciellt ackorden överst på greppbrädan. Det finns en hel del att bra information att läsa på nätet och en hel del som inte stämmer! 😉

Problemet med gitarrer som inte intonerar som de ska har en lång historia och många har varit kallade att rätta till det. Problemet är de fasta banden på greppbrädan. En fiolspelare behöver bara stämma den öppna strängen rätt, alla nedtryckta noter kan sen justeras fritt så att tonhöjden stämmer. Det är omöjligt på ett instrument med fasta band.

Det finns många skäl till att en sträng intonerar annorlunda längs en greppbräda med fasta band, men en av de dominerande felkällorna är det faktum att för alla tagna noter sträcks strängen när den trycks ned och tonhöjden ökar. Detta gäller däremot inte den öppna strängen som alltid har samma tonhöjd, vilket gör att ackord som blandar tagna noter och öppna strängar låter orent. Speciellt överst på greppbrädan då tonhöjden ökar mer då man trycker ned strängen nära översadeln. Hålla till överst på greppbrädan och ackordspel är det som nästan alla gitarrister sysslar mest med 🙂

Flera olika metoder har uppfunnits, en del har varit ”magiska”, hemliga, hypade och dyra. Har inte testat alla varianter men jag är säker på att alla fungerar bättre än den dominerande enkla intonationsmetoden (som är usel) även om man tagit onödigt omständiga omvägar fram till bättre intonering.

För att kompensera de öppna strängarna för den ökade tonhöjden för alla tagna noter kan man emulera högre tonhöjd genom att korta avståndet mellan översadeln och första bandet. För att kompensera effekten av strängarnas olika styvhet, vikt och tjocklek (andra viktiga parametrar) kan man förlänga den öppna stränglängden genom att flytta kontaktpunkten längre ned vid stallbenet. Genom att samtidigt korrigera intoneringspunkten (där strängen vilar) vid översadel och stallben för varje sträng kan man få de öppna strängarna och tagna noterna i båda ändarna av greppbrädan att stämma.

Efter en del testande kan man koka ned mitt sätt att intonera till de här punkterna. Innan man ens försöker intonera måste:

• Halsen/greppbrädan/banden utgöra en rak linje rak hela vägen eller ha väldigt liten relief (ca 0.1 mm) på mitten med uppspända strängar.
• Stränghöjden ska vara optimal vid 1:a och 12:e bandet. Ju lägre strängarna kan justeras desto mindre kompensation krävs både vid översadel och stallben.
• Stränghöjden ska följa greppbrädans radius, kanske en liten aning högre vid D och G strängarna som vibrerar mest.
• Bandstavarna ska sitta på de teoretiskt rätta ställena på greppbrädan.
• Nya strängar av den tjocklek man kommer att använda strängas på.
• Den stämning man kommer att använda används vid intoneringen.

Med de faktorerna på plats kan man börja sin intonering genom att empiriskt mäta upp de ideala positionerna där strängen ska vila vid översadel och stall genom att:

• Båda ändarna av strängens anliggningspunkter ska gå att justera medan man testar, både vid översadeln och stallet.
• En exakt stämapparat används för att se till att tonerna för öppen sträng, tagen not vid förslagsvis 3:e bandet och 12:e eller 14:e bandet stämmer så bra det går samtidigt. Genom att flytta anliggningspunkterna i båda ändar fram och tillbaka kan man zooma in till ett läge där alla tre tonerna är rena. Man vet nu att alla strängar intonerar så bra de kan vid 3:e och 12/14:e bandet, man kan anta att allt stämmer väldigt bra mellan de banden och även banden strax ovanför och nedanför. Man kan välja andra band att intonera till, men de översta banden lider mer av närheten till översadeln och de nedanför 12/14 spelar man mera sällan på.
• All intonering ska ske med gitarren i spelposition, speciellt på gitarrer med mjuk hals eller 14 band och lång hals. Gravitationen spelar roll!

Läget för intoneringspunkten vid översadel och stall mäts upp och noteras för varje sträng. Jag använder baksidan av 3:e bandet som origo och mäter översadeln intonationspunkt med ett skjutmått och stallbenets intonationspunkt med en linjal. Jag använder små bandbitar utan tang som nollband vid översadeln och lösa borrar i olika dimensioner vid stallbenet. Har precis beställt en ”intonator” av Stewmac i USA som kommer att underlätta intoneringsjobbet vid stallbenet framöver (har sneglat på den länge men nu känns det som den behövs).

Ett exempel på måtten från min senaste översadelintonering på en 61 cm mensur där översadeln enligt teorin ska vara 34,2 mm ovanför första bandet. Bandet på gitarren var 2,16 mm brett vilket ger ett motsvarande mått på ca 35,3 mm från baksidan av bandet. Kort mensur som denna ger större variation i intoneringspunkternas placering.

E 35,06 mm/ 58,6 cm – 62,1 cm
A 32,21 mm / 58,2 cm – 61,4 cm
D 35,46 mm /58,25 cm – 61,79 cm
G 35,36 mm /58,12 cm – 61,66 cm
b 35,39 mm /58,28 cm – 61,82 cm
e 35,13 mm /58,15 cm –  61,65 cm

Enklast och snyggast blir det om man kapar greppbrädan överst vid den intoneringspunkt som kom närmast 1:a bandet (A i exemplet). Då kan man tillverka en snygg rektangulär översadel i ben där alla intoneringspunkter utom en kan fräsas fram till och delvis döljas bakom strängen.

Stallbenet kan fräsas in i en vinkel så att intoneringspunkterna ryms på den bredd på stallbenet man vill ha. Eller också tillåta att några intoneringspunkter inte blir helt exakta om stallbenet annars blir för brett och fult. Små avvikelser från de exakta intoneringspositionerna på stallbenet märks mest längre ned på greppbrädan. Har läst att man ska se till att tunna e och A strängen ska prioriteras vid intoneringen, kanske är det så.

Med måtten tillverkas en översadel på vanligt sätt. Måtten ritas in för varje sträng och ett spår fräses in till den markerade positionen, djupet på det frästa spåret ska hamna i höjd med greppbrädan för att ge plats för strängens vibration. Måtten för stallbenet märks ut på stallet och bästa möjliga räta linje hittas där alla intonationspunkterna får plats på stallbenets bredd. Skåran för stallbenet fräses upp och ett stallben med rätt höjd och radius monteras. Höjden vid 1:a och 12:e justeras in till samma nivå som vid inmätningen vid översadel och stallben. På toppen av stallbenet kan man sen enkelt fila under strängen (jag använder den fetaste översadelfilen avsedd för basar) och flytta intoneringspunkten dit den ska vara. Här litar jag inte helt på mätningen utan använder också stämapparaten för att dubbelkolla alla tre noterna på strängen då man kan ha missat lite vid fräsningen av översadeln eller strängens justering. I värsta fall kan man behöva karva ut infräsningen i översadeln lite till med en vass kniv alternativt fylla igen skåran med bendamm och superlim – inte idealiskt och det man vill men det går utmärkt. Viktigt också att låta halsen vänja sig vid strängdraget minst ett dygn innan man gör den sista justeringen.

En faktor i sammanhanget är själva strängarna. Nästa gång ska jag ta mig tid att stränga om alla strängar och mäta upp en gång till med ett annat set. Har gjort några stickprov innan och då har det bara skiljt högst en tiondel på måtten mellan två nya strängar av samma fabrikat men från olika strängsatser. Antagligen beroende på hur jag tolkat stroboskopstämmaren. Hur en spunnen sträng intonerar beror av vikten, tjockleken på strängarna, hur tätt strängen är spunnen och materialen. Antagligen skiljer det väldigt lite mellan olika exemplar av samma fabrikat om det är en sträng med bra kvalitet. I värsta fall kan ju en sträng vara feltillverkad, jag brukar testa med en ny sträng om uppmätningen verkar sticka ut.

Hur långt ifrån ”exakt” intoneringen blir är en summa av alla fel man gör på vägen. Allt ifrån hur rak halsen är, om banden sitter rätt, hur noga stränghöjden är justerad, hur exakt uppmätning och tolkningen av stämapparaten är, hur rätt man kortar greppbräda och fräser in översadelns intonationspunkter, hur bra stallbenet fräses in och hur bra intonationspunkterna slipas fram ur stallbenet etc.

Det existerar ingen perfekt intonering, men lyckas man bra med hantverket enligt den här metoden är skevheten ohörbar för normala människor. Och märkbart bättre än standard intoneringen med samma tonhöjd för öppen sträng och tagen not på 12:e. Det räcker bra för mig. Man har en gitarr där alla ackord klingar som en ton och även med ett capo låter det helt OK utan omstämning. En intressant bieffekt är att gitarren som helhet låter bättre bara av det faktum att tonerna i ackorden är rena, hela kraften samlas på ett ställe 🙂

Översadelintoneringen ingår i en gammelGura om man inte vill gå ”old school” av estetiska skäl.

Jag kan ta mig an enbart översadelintonering också (vilket går att göra på vilken gitarr som helst), men då måste man tillåta att greppbrädan kapas ca 2 mm högst upp och att eventuellt stallbenet måste fräsas in på ett nytt ställe på stallet.