Har hållit på ett tag nu att undersöka hur man kan intonera både översadel och stallben för att få gitarren att intonera bättre, speciellt ackorden överst på greppbrädan. Det finns en hel del att bra information att läsa på nätet och en hel del som inte stämmer! 😉

Problemet med gitarrer som inte intonerar som de ska har en lång historia och många har varit kallade att rätta till det. Problemet är de fasta banden på greppbrädan. En fiolspelare behöver bara stämma den öppna strängen rätt, alla nedtryckta noter kan sen justeras fritt så att tonhöjden stämmer. Det är omöjligt på ett instrument med fasta band.

Det finns många skäl till att en sträng intonerar annorlunda längs en greppbräda med fasta band, men en av de dominerande felkällorna är det faktum att för alla tagna noter sträcks strängen när den trycks ned och tonhöjden ökar. Detta gäller däremot inte den öppna strängen som alltid har samma tonhöjd, vilket gör att ackord som blandar tagna noter och öppna strängar låter orent. Speciellt överst på greppbrädan då tonhöjden ökar mer då man trycker ned strängen nära översadeln. Hålla till överst på greppbrädan och ackordspel är det som nästan alla gitarrister sysslar mest med 🙂

Flera olika metoder har uppfunnits, en del har varit ”magiska”, hemliga, hypade och dyra. Har inte testat alla varianter men jag är säker på att alla fungerar bättre än den dominerande enkla intonationsmetoden (som är usel) även om man tagit onödigt omständiga omvägar fram till bättre intonering.

För att kompensera de öppna strängarna för den ökade tonhöjden för alla tagna noter kan man emulera högre tonhöjd genom att korta avståndet mellan översadeln och första bandet. För att kompensera effekten av strängarnas olika styvhet, vikt och tjocklek (andra viktiga parametrar) kan man förlänga den öppna stränglängden genom att flytta kontaktpunkten längre ned vid stallbenet. Genom att samtidigt korrigera intoneringspunkten (där strängen vilar) vid översadel och stallben för varje sträng kan man få de öppna strängarna och tagna noterna i båda ändarna av greppbrädan att stämma.

Efter en del testande kan man koka ned mitt sätt att intonera till de här punkterna. Innan man ens försöker intonera måste:

• Halsen/greppbrädan/banden utgöra en rak linje rak hela vägen eller ha väldigt liten relief (ca 0.1 mm) på mitten med uppspända strängar.
• Stränghöjden ska vara optimal vid 1:a och 12:e bandet. Ju lägre strängarna kan justeras desto mindre kompensation krävs både vid översadel och stallben.
• Stränghöjden ska följa greppbrädans radius, kanske en liten aning högre vid D och G strängarna som vibrerar mest.
• Bandstavarna ska sitta på de teoretiskt rätta ställena på greppbrädan.
• Nya strängar av den tjocklek man kommer att använda strängas på.
• Den stämning man kommer att använda används vid intoneringen.

Med de faktorerna på plats kan man börja sin intonering genom att empiriskt mäta upp de ideala positionerna där strängen ska vila vid översadel och stall genom att:

• Båda ändarna av strängens anliggningspunkter ska gå att justera medan man testar, både vid översadeln och stallet.
• En exakt stämapparat används för att se till att tonerna för öppen sträng, tagen not vid förslagsvis 3:e bandet och 12:e eller 14:e bandet stämmer så bra det går samtidigt. Genom att flytta anliggningspunkterna i båda ändar fram och tillbaka kan man zooma in till ett läge där alla tre tonerna är rena. Man vet nu att alla strängar intonerar så bra de kan vid 3:e och 12/14:e bandet, man kan anta att allt stämmer väldigt bra mellan de banden och även banden strax ovanför och nedanför. Man kan välja andra band att intonera till, men de översta banden lider mer av närheten till översadeln och de nedanför 12/14 spelar man mera sällan på.
• All intonering ska ske med gitarren i spelposition, speciellt på gitarrer med mjuk hals eller 14 band och lång hals. Gravitationen spelar roll!

Läget för intoneringspunkten vid översadel och stall mäts upp och noteras för varje sträng. Jag använder baksidan av 3:e bandet som origo och mäter översadeln intonationspunkt med ett skjutmått och stallbenets intonationspunkt med en linjal. Jag använder små bandbitar utan tang som nollband vid översadeln och lösa borrar i olika dimensioner vid stallbenet. Har precis beställt en ”intonator” av Stewmac i USA som kommer att underlätta intoneringsjobbet vid stallbenet framöver (har sneglat på den länge men nu känns det som den behövs).

Ett exempel på måtten från min senaste översadelintonering på en 61 cm mensur där översadeln enligt teorin ska vara 34,2 mm ovanför första bandet. Bandet på gitarren var 2,16 mm brett vilket ger ett motsvarande mått på ca 35,3 mm från baksidan av bandet. Kort mensur som denna ger större variation i intoneringspunkternas placering.

E 35,06 mm/ 58,6 cm – 62,1 cm
A 32,21 mm / 58,2 cm – 61,4 cm
D 35,46 mm /58,25 cm – 61,79 cm
G 35,36 mm /58,12 cm – 61,66 cm
b 35,39 mm /58,28 cm – 61,82 cm
e 35,13 mm /58,15 cm –  61,65 cm

Enklast och snyggast blir det om man kapar greppbrädan överst vid den intoneringspunkt som kom närmast 1:a bandet (A i exemplet). Då kan man tillverka en snygg rektangulär översadel i ben där alla intoneringspunkter utom en kan fräsas fram till och delvis döljas bakom strängen.

Stallbenet kan fräsas in i en vinkel så att intoneringspunkterna ryms på den bredd på stallbenet man vill ha. Eller också tillåta att några intoneringspunkter inte blir helt exakta om stallbenet annars blir för brett och fult. Små avvikelser från de exakta intoneringspositionerna på stallbenet märks mest längre ned på greppbrädan. Har läst att man ska se till att tunna e och A strängen ska prioriteras vid intoneringen, kanske är det så.

Med måtten tillverkas en översadel på vanligt sätt. Måtten ritas in för varje sträng och ett spår fräses in till den markerade positionen, djupet på det frästa spåret ska hamna i höjd med greppbrädan för att ge plats för strängens vibration. Måtten för stallbenet märks ut på stallet och bästa möjliga räta linje hittas där alla intonationspunkterna får plats på stallbenets bredd. Skåran för stallbenet fräses upp och ett stallben med rätt höjd och radius monteras. Höjden vid 1:a och 12:e justeras in till samma nivå som vid inmätningen vid översadel och stallben. På toppen av stallbenet kan man sen enkelt fila under strängen (jag använder den fetaste översadelfilen avsedd för basar) och flytta intoneringspunkten dit den ska vara. Här litar jag inte helt på mätningen utan använder också stämapparaten för att dubbelkolla alla tre noterna på strängen då man kan ha missat lite vid fräsningen av översadeln eller strängens justering. I värsta fall kan man behöva karva ut infräsningen i översadeln lite till med en vass kniv alternativt fylla igen skåran med bendamm och superlim – inte idealiskt och det man vill men det går utmärkt. Viktigt också att låta halsen vänja sig vid strängdraget minst ett dygn innan man gör den sista justeringen.

En faktor i sammanhanget är själva strängarna. Nästa gång ska jag ta mig tid att stränga om alla strängar och mäta upp en gång till med ett annat set. Har gjort några stickprov innan och då har det bara skiljt högst en tiondel på måtten mellan två nya strängar av samma fabrikat men från olika strängsatser. Antagligen beroende på hur jag tolkat stroboskopstämmaren. Hur en spunnen sträng intonerar beror av vikten, tjockleken på strängarna, hur tätt strängen är spunnen och materialen. Antagligen skiljer det väldigt lite mellan olika exemplar av samma fabrikat om det är en sträng med bra kvalitet. I värsta fall kan ju en sträng vara feltillverkad, jag brukar testa med en ny sträng om uppmätningen verkar sticka ut.

Hur långt ifrån ”exakt” intoneringen blir är en summa av alla fel man gör på vägen. Allt ifrån hur rak halsen är, om banden sitter rätt, hur noga stränghöjden är justerad, hur exakt uppmätning och tolkningen av stämapparaten är, hur rätt man kortar greppbräda och fräser in översadelns intonationspunkter, hur bra stallbenet fräses in och hur bra intonationspunkterna slipas fram ur stallbenet etc.

Det existerar ingen perfekt intonering, men lyckas man bra med hantverket enligt den här metoden är skevheten ohörbar för normala människor. Och märkbart bättre än standard intoneringen med samma tonhöjd för öppen sträng och tagen not på 12:e. Det räcker bra för mig. Man har en gitarr där alla ackord klingar som en ton och även med ett capo låter det helt OK utan omstämning. En intressant bieffekt är att gitarren som helhet låter bättre bara av det faktum att tonerna i ackorden är rena, hela kraften samlas på ett ställe 🙂

Översadelintoneringen ingår i en gammelGura om man inte vill gå ”old school” av estetiska skäl.

Jag kan ta mig an enbart översadelintonering också (vilket går att göra på vilken gitarr som helst), men då måste man tillåta att greppbrädan kapas ca 2 mm högst upp och att eventuellt stallbenet måste fräsas in på ett nytt ställe på stallet.

Kom att tänka på de laglister jag använder för att säkra upp sprickorna i gamla gitarrer.

Laglappar är annars den gängse metoden och det passar bra när man inte som jag har öppnat upp gitarren. Men varför inte säkra upp hela sprickan om man har möjlighet? En sak som jag inte tänkt på tidigare är att kanten på en hel laglist kan vara en anvisningspunkt för en ny spricka om kanten på laglisten hamnar precis längs en och samma ådring. Risken är i och för sig inte stor då jag alltid tunnar ut laglisterna  på kanterna så att listen är en triangel i genomskärning, men ändå. En annan sak som irriterat mig är att det är så svårt att tälja ned kanterna fint när de är limmade i ett lock med sarger runtom. Det tar dessutom onödigt mycket tid varje gång och det blir en hel del slipdamm.

En sista tanke som motiverade bygget av en jigg är att jag numera alltid börjar med att limma sprickor  i ett separat pass med enbart hudlim och då ser jag till att lock/botten på ömse sidor om sprickan är i jämnhöjd med varandra med tvingar. Finns inget skäl att använda tvingarna när jag sen limmar en laglist över sprickan, istället kan man låta hudlimmet göra jobbet då den suger ihop laglisten med lock/botten när limmer torkar.

Min nya metod använder sig av färdiga mittlister för bottenhalvor som går att köpa från Kina precis som tidigare. De är 2 cm breda, 2 mm tjocka och 47 cm långa. Kommer kanske att tillverka egna 1 cm breda lister när jag kommer igång med min lilla bandsåg.

I den första av två jiggar klyver jag den på mitten. Jiggen har en öppen spalt i mitten där sågbladet ryms, följer efter med träklossen allteftersom jag sågar så att listen inte ska gå av. Använder en vass japansåg, har försökt olika sätt att klyva men det här funkar bäst.

I den andra jiggen triangulerar jag laglisten genom att använda ett grovt sandpapper. Har försökt forma den med vass hyvel, kniv och stämjärn, men listen är så svag att den inte håller ihop. Bara när den har limmats på plats fungerar en vass kniv (men det vill jag inte göra längre).

Jiggen har tillverkats med hjälp av en 50 cm bit av en Jula linjal (min gamla uttjänta!). Lutningen där skalan sitter passade bra, dessutom trevligt med aluminium. Inte svårt att borra hålen heller, alla måtten fanns redan på plats! För att klämma fast listen medan jag sandar användes en bit björkplywood och ett antal vingmuttrar. Det blir mycket damm från slipandet, gjorde därför en suglåda under linjalen där jag pluggar in dammsugaren. Ett gäng lufthål suger ut dammet medan jag slipar.

En slipkloss med en remsa självhäftande sandpapper längs ena kanten gör jobbet.

För att laglisten som ska slipas ska hamna rätt limmades en 1 mm tjock trälist på rätt ställe på linjalen. Mothållet fick en matchande list för att kunna greppa laglisten när den ska trianguleras på andra sidan.

”Sugbordet” funkar extremt bra, inte en tillstymmelse till damm medan jag slipar. Slipklossen fäster också lite grand då den täcker för flera hål, behöver bara röra klossen fram och tillbaka.

Ena sidan triangulerad. Det koniska dammsugarmunstycket trycks enkelt in i hålet.

Även den andra sidan trianguleras på samma sätt.

Den färdiga laglisten är klar att styckas upp och användas vid nästa reparation. Listen blir ca 1,7 mm mitt på och väldigt tunn på kanten. Helt jämn och symmetrisk och behöver ingen efterbehandling på plats 🙂

Min tanke är att klippa till lagom långa bitar och knipa av ändarna till en spets med en vass tång. Monteringen kommer att ske så att varje bit list täcker sprickan men inte slutar på samma ådring i locket. Ett litet mellanrum mellan bitarna också, alltid bra att låta locket få sin frihet att röra sig. Lade ut några uppstyckade bitar över en tänkt spricka. Ska bli kul att limma sprickor i nästa gitarr!

Fick ett lite speciellt uppdrag, att konvertera en baritonukulele till en altmandolin, visserligen med bara 4 strängar. Mensuren 50 cm passade bra till konverteringen. Ukulelen var en omärkt gammal goding från ca 1940 till 1950. Europeisk tillverkning och väldigt kurvig 🙂

Botten var limmad med ett starkt lim, fick jobba hårt med att ta av botten. För att den skulle hålla var ny ribbning inuti och ett flytande stall nödvändigt. Den hade redan en gammal stränghållare på plats från en tidigare snabbreparation så allt fanns. Stämskruvarna var inte bra, de ersattes med nya Grover Sta-Tite. Ett problem var att huvudet var väldigt tunt, fick kapa stämskruvarnas stolpe för att de skulle passa bättre. Dessutom var huvudet svängt på undersidan så jag fick skära ut lite trä runt stämskruvplattan för att få den platt monterad. En K&K med två givare monterades och ett flytande stall tillverkades. Greppbrädan bandades om. Stallet fick en utfräst ficka för ett löst stallben. Halsen sattes inte om men greppbrädan som var lite skruvad planslipades innan bandningen.

Använde E, A, D och b strängarna ur ett Newtone Heritage 0.12 set. Fick lossade lite på lindningen längst ned och använde sen en konisk syl för att få loopen tillräckligt stor. Klippte bort kulan med en Stewmac tång (som används för att lossa gamla band med). Stäms som en mandolin GDAE men en oktav lägre.

Den var väldigt kul tycker jag! En basig mandolin med färre strängar. Går att förbättra fler baritonukkulelesar! 🙂

Måste bjuda på några bilder på Per Marklund där han testar Levin guitarrmandolinen hemma i sitt kök. Spännande instrument tycker både han och jag! 🙂

En intressant GammelGura baserad på en parlor från USA blev klar i veckan. Thompson & Odell tillverkade gitarrer i Boston på 1890 talet och en bit in på 1900 talet. Här finns en katalog att titta i. Gitarren var modell 14 – top-of-the-line i den minsta standardstorleken.

Det som slog mig var att den är så lik Levin’s parlor gitarrer. I det närmaste exakt samma yttermått på kroppen och samma infästning av halsen. Jag tror den gode Herrman Carlsson Levin ”lät sig inspireras” av en sån här 🙂 Tog några bilder på en Levin från 1905 ovanpå Thompson gitarren. Flyttade inte Levinkroppen när jag tog bilderna ut olika vinkel.

Det som skiljer är valet av trä, Thompson har rosewood i sida och botten, hals i mahogny och ebenholts i greppbräda och stall. Den hade lite extra problem då det fattades lite trä i locket vid greppbrädan. Stämskruvarna var inte bra, en stolpe fattades också. Locket var tunt, ca 2,5 mm och hade sprickor. Lade in en förstärkning i form av en tunn granplatta mitt på locket med ådringen i samma riktning som locket under stallet för att den ska hålla.

Vissa renoveringar går inte riktigt som det ska. När halsen limmades blev stränghöjden vid stallet en mm högre än jag tänkte. Den typiska Levin infästningen som inte är en äkta dovetail gör att halsfoten vilar helt på den mjuka halsklossen gran (eller mahogny). När man spänner upp strängarna kan halsen röra sig nån tiondel och det kan bli en mm vid stallet! Med en äkta dovetail infästning vilar halsfoten mot sidan som är betydlig stabilare. I vanliga fall fungerar det bra med ett stallben som är lite för högt, men här behöll jag originalstallet som var smalt och det fanns för lite trä framför stallbenet. När jag spände upp strängarna lutade stallbenet lite framåt – i längden skulle stallet spricka av belastningen. Bara att bita i det sura äpplet och sätta om halsen för att få ned stallbenet till en minimal höjd. Lossade hela brädan och fick jobba hårt med den exponerade infästningen för att få lös det fina hudlim som jag använt första gången.

Gitarren förärades dyra stämskruvar av Waverly. Det är en ren fröjd att stämma gitarren med de här stämskruvarna, vreden känns som smör! Men de kostar därefter också 🙂

Nästa problem med gitarren var bitarna av locket som fattades. Inget problem att limma in nytt trä och flytta fram dekorlisten till rosetten från under greppbrädan. Men det var däremot väldigt svårt att matcha färgen på originallocket på den nya vita bitarna gran. Locket hade fått en gyllengul infärgning innan den lackades. den hade också fått en senare pålackning, helt OK gjord och tunn och fin. Bråkade med betsar och det blev väl OK på håll, men inte så bra som man vill att det ska vara. jag erkänner villigt att jag inte jättebra på lacker, men det kanske är så att man behöver slipa trärent och börja om från början om en sån här lagning ska bli riktigt bra.

Jag använde gitarren som första kandidat för min nya metod att intonera översadeln. Det blev riktigt bra även om jag inte lyckades intonera stallbenet som jag vill, det smala originalstallet hade inte plats för den vinkel på stallbenet som hade behövts.

Strängades upp med Newtone Heritage 0.12 strängar. Låter bra tycker jag. Lite varmare klang från rosewood’en jämfört med en Levin parlor.

Levin parlor 1906 till vänster och Thompson till höger. Levinen är aningen rundare i konturen och har ett rakare huvud. Annars är de lika som bär förutom trävalet. Thompson har en liten radius på greppbrädan och ett smalare stall också. Ribbningen av botten på Thompson hade två breda platta ribbor längst ned som på en Martin, i locket var ribbningen snarlik en Levin parlor.

Diverse affärer slutade med att jag har en Levin tenorgitarr TG-15 från 1965 till salu. I helt OK originalskick tycker jag, inga stora problem med vanliga dings och sprickor i cellulosalacken. Halsen har en liten böj som kan värmas bort och halsen skulle må bra av en omsättning. Stänghöjden är hög men den går att spela på.

Köp den för 4500 kr som den är eller beställ en GammelGura på den, kostar 3000 i en GammelGura. Låter riktigt bra, men med nya ribbor och allmän uppfixning kan den bli  helt underbar. Kvaliteten på virket är som alltid med Levin väldigt bra.

Då man lyssnat på Doug Seegers på folkan i Örnsköldsvik, mindre än 100 meter från min lokal.

Doug hade en gitarrist/fiolspelare, en trummis och en basist med sig på scenen. Ett bra band. Han bjöd på kända låtar från förra skivan i första segmentet, men efter pausen kom det en knippe låtar från den nya skivan. Titellåten var oerhört bra! Den nya skivan blir antagligen bättre än den första, jag hoppas den säljer som smör.

Det som överraskade mig lite var att han var en sån bluesman och rocker. Det både svängde och rockade hårt stundtals! Hans låtmaterial är väldigt varierat, alltifrån bluegrass och gammalcountry till nåt som liknar modern arenarock och värsta skitiga bluesen! Modernt och gammalt i en fin blandning (påminner mig lite om nån jag känner… ähum…).

Dagen innan julafton fick jag ett oväntat paket. Packade upp den och där var den, Levin’s mest mytomspunna instrument. Nummer 244 i nummerserien. En dubbelhalsad gitarr med både en mandolin och en gitarrhals. Det enda patent som Herman Carlsson Levin mig veterligen sökte, patentet togs 1897 för USA och Kanada.

Kunde inte hålla mig utan satte igång att renovera upp den, den var inte i spelbart skick när den kom. Kunde inte heller hålla mig från att göra den bättre än original med en kolfiberstav i varje hals och nya och bättre ribbor i locket. Annars fick den behålla greppbrädor och stämskruvar, stallen och stränghållaren för mandolinen fick nytillverkas. Båda halsarna bandades om med mässingsband.

Den är nu klar och ivägskickad till kunden. Tycker att båda instrumenten lät extremt bra, gitarren håller jag som topp fem över de instrument jag renoverat, mandolinen lät också väldigt bra med dämpade gitarrsträngar (annars blev det för mycket strängreverb i min smak). Man kan konstatera att en mandolin med stor kropp är en väldigt bra idé!

Tänker lägga upp renoveringstråden på siten, annars finns den redan upplagd här.

Bilder på det färdiga instrumentet.

En lite speciell parlor med nylonsträngar och en scalloperad bräda blev klar. Den här fick behålla ovanligt många originaldelar, greppbräda, stämskruvar, översadel och ändpluggen. Stallet var bytt och modernt (jaja, 1950-tal), jag tillverkade ett nytt pyramidstall i gammal stil. Rektangulärt för att dölja ärret. Breda sprickor i locket fick stickor i gran inlagda. Annars som vanligt med kolfiberstav och nya ribbor. Tunnade även den tjocka och ojämnt slipade botten. Inuti fanns dateringen 1912 i blyerts, samma år som Titanic sjönk 🙂

Banden byttes till nya i mässing, bandskåran fylldes med rosewood och placeringen korrigerades lite grand på några ställen. Översadeln i rosewood fick vara kvar på begäran, med nylonsträngar har man inte samma krav på att översadel och stallben ska vara hårt och svara mot strängen. Det funkar med mjukt trä mot mjuka strängar. En greppbrädesmarkör skramlade av utan att jag märkte när den lossnade, den har nu ett nytt hem i min dammsugare… den ovala formen på replikan var besvärlig!

Sidorna hade rejäla sprickor som jag limmade ihop med stöd av fanér med ådringen tvärs över sprickan på insidan.

Har gjort samma fel som så många hantverkare innan mig, tackat ja till alla jobb som kommit in utan att ha riktig koll och varit tidsoptimist och lovat mer än jag kan hålla. Nu vet jag precis hur folk gör när de går in i väggen! Insåg det här förra veckan och inventerade alla jobb jag har i kö. De var fler än jag trodde. Förutom akuta reparationer som alltid dyker upp kommer jag inte att börja med nya objekt förrän alla jobben jag redan tagit mig an är färdiga. Det blir en timme extra per dag i verkstan också. Mest troligt har jag det jag gör fram till hösten. Det går bra att lägga in nya beställningar under tiden, men de kommer inte att bli aktuella för arbete innan hösten.

Har lagt upp några foldrar på min dator där jag noterar datum för beställning och tar en bild på objekten när de kommer in. Har också en textfil i samma folder där jag lägger in mailkonversation och muntliga önskemål.

Under ”På GG” kommer en lista på jobb som är beställda och vilka som det jobbas på för tillfället. Dagboken blev för jobbig att hålla aktuell! Veckan som gick jobbade jag på de riktigt dåliga samvetena och tre reparationer har nu lämnat lokalen. Några GammelGura har också fått lite moment gjorda. Ska ha en eller två reparationer igång parallellt med pågående GammelGura batch.

Känns väldigt bra att styra upp det hela, hade lite svårt att sova där ett tag 🙁 Vill också be om ursäkt till alla som väntar och som jag lovat alldeles för mycket. Kommer att bli proffsigare i fortsättningen!