Det är inte ofta jag får tillbaka en reparation eller GammelGura. Men jag fick tillbaka den här renoveringen då det visade sig att den spelade falskt ovanför 12:e bandet. I en GammelGura dubbelkollar jag alltid bandplaceringen om en original greppbräda ska återanvändas, det här var en renovering.
Alla banden nedanför 12:e var placerade med ögonmått, inte mindre än 4 mm fel på de sämsta bandet! Det är ett fenomen som jag stött på flera gånger på 1800-tals gitarrer, att banden fram till 12:e stämmer OK, medan de nedanför är helt felplacerade. Vad det beror på kan man spekulera i, kanske det fanns en tabell som många använde sig av och som slutade vid 12:e bandet. Oavsett anledning kostar det inte mer att placera banden rätt istället för fel. Man kan tycka att det är lite charmigt och att den korrekta placeringen ser tråkigare och mindre organisk ut, men spelar man på gitarren är det nog bäst att de är på rätt ställe.
För att flytta banden måste de gamla bandskårorna fyllas igen med stickor i samma träslag som greppbrädan. Banden var av typen ”bar frets”, de är helt platta och lika tjocka som överliggaren på T:et i moderna T-band. De har också funktionen att ge halsen en bakåtböj genom att pressa ned tjockare band än bandskåran är bred. Med olika tjocka bar frets kan man justera bakåtböjen och hålla halsen rak med spända strängar. Det är en konst som få behärskar numera. Bara Martin behöll bar frets ända fram till 1930-talet, ser man bar frets på en gammal gitarr är det mest troligt en gitarr från 1800-talet. Inom parentes satt det moderna T-band på Bay State gitarren daterad till ca 1888 i pågående batch och de ser ut att vara original, de kom nog tidigare än jag trodde.
Det fanns en risk att halsen skulle böjas mer av strängdraget vid ett byte till vanliga T-band. Men eftersom greppbrädan var väldigt tunn och i rosewood, som inte är det hårdaste träet, trodde jag inte att det skulle ställa till problem. Det visade sig senare att halsens böj blev större med T-banden.
Det gick relativt enkelt att dra upp bar fretsen med en tång. Om de hade varit helt släta hade det inte varit några problem alls, men man hade gjort många hack med en kniv på undersidan av mässingsbanden med små vassa utstickande borst som resultat för att de skulle sitta bättre. De små flisor i greppbrädan som drogs upp med banden limmades snabbt tillbaka med tunt superlim innan de hann lossna. Moderna T-band har ”nibs” för att de ska sitta bättre, där har man alltid problem med att greppbrädan vill flisa upp sig när banden dras upp.
Stickor i rosewood med samma tjocklek som bandskårorna var breda tillverkades och kapades till lagom längd och höjd.
Den extrema radiusen på greppbrädan var större än de 6″, som är den mest böjda insatsen man kan köpa till min bandpress. Jag fick specialtillverka en insats med större böj och även ett mothåll för att hålla ned det senast monterade bandet medan limmet torkar. Även verktyget för att böja de nya banden fick konverteras med en extra skruvmejsel för att kunna göra banden extra böjda!
De raka stickorna limmades med superlim och pressades på plats. När limmet torkat hyvlades överflödet ned och stickorna putsades jämna mot brädan.
Genom att mäta avståndet till 12:e bandet, som jag använt för att intonera stallbenet, och multiplicera med två fick jag den öppna stränglängden (mensuren) 607 mm. För ca 10 år sedan använde jag Stewmacs fret calculator och skrev ut en bunt A4 ark med avstånden för alla bandet för de flesta gitarr och mandolin mått med 1 mm intervall på öppen stränglängd. Bladen är samlade i en pärm och det går snabbt och bekvämt att hitta de rätta måtten. Bandplaceringarna mättes upp på greppbrädan med mitt 50 cm långa skjutmått med 0.1 mm precision och markerades med en vass syl. Alla banden fram till 12:e bandet var placerade ca 1 mm för långt upp, de nedanför 3-4 mm fel förutom det allra sista bandet som faktiskt satt på rätt ställe.
Vanligtvis är greppbrädan lös och jag kan använda min Stewmac såglåda jigg för att såga banden parallellt och till rätt djup. När brädan sitter fast på en gitarr tillverkar jag istället en temporär jigg av en rak träbalk, lite träklampar, tvingar och en vinkel. Med hjälp av min coola mittenhittare är det lätt att dra en centrumlinje längs den koniska greppbrädan. Halsen tvingas fast så att avståndet mellan träbalken och mittlinjen är densamma i båda ändar. Vinkeln placeras så att sågsnittet hamnar mitt på märket. Sågen styrs av kanten till vinkeln och jag sågar en bandskåra som inte är djupare än bandets tang.
När alla skåror är sågade använder jag en fret-såg med ett mothåll för att såga bandskårorna till samma djup, bara en aning djupare än bandets tang. För att skydda ytan på greppbrädan från nötning från sågen använder jag en tunn aluminiumplatta mellan sågens mothåll och greppbrädan. Slutligen fasas kanten till skåran av med en fyrkantig nålfil. Jag har köpt ett set nålfilar med grövre huggning än den fina som är den man vanligen ser i järnhandel. Har även ett set nålfilar i form av raspar, den runda raspen är perfekt för att fila upp skårorna för strängarna i stallet för oskårade strängpinnar.
Bandningen var ju klurig då greppbrädan hade en så stor radius, men med den specialtillverkade insatsen till bandpressen gick det bra. Banden limmades med superlim. Numera bandar jag vartannat band (alla udda och sen alla jämna band) för att minska bakåtböjen från tangen i bandskårorna, men i det här fallet borde jag bandat på som vanligt! Det visade sig nämligen att relifen blev hela 0,7 mm på mitten med uppspända strängar, mitt ideal är ca 0,15 mm.
Jag vet inte riktigt varför, men kompressionen och bakåtböjen från bar fretsen är säkert större än den man får från T-bandens tang. Halsen hade också lite för stor relief redan innan jag bandade om. Nästa gång jag gör nåt liknande ska jag spänna halsen till en liten bakåtböj och öppna upp bandskårorna lite mer innan jag passar in och limmar trästickorna för att kompensera.
Så, vad gör man? En bananhals vill man inte spela på. Min patenterade lösning, som är den allra bästa, är att fräsa in en kolfiberstav. Men i det här fallet hade det blir en massa extrajobb och dessutom var greppbrädan så tunn och böjd att den antagligen inte hade kunnat räddas. Dessutom skulle banden behöva sättas om en gång till. Två lösningar finns, att värmböja halsen rak eller byta ut banden till band med tjockare tang. Jag valde att börja med värmning och bara byta band i nödfall.
Att böja tillbaka halsen med värme är ett tveeggat svärd, man kan lyckas, men det är alltid en chansning. En nackdel är att värmen alltid torkar ut greppbrädan så den krymper och att lacken under halsen vid mothållet kan smälta av värmen och skadas. För att minska krympningen av greppbrädan bör man först mätta greppbrädan med olja. Det man är ute efter är att värma greppbräda och halsträet varmare än smältpunkten för ligninet och samtidigt böja tillbaka halsen till en kurva ungefär lika stor som bananböjen/reliefen, men åt andra hållet. Trä består av lika delar cellulosafibrer, lignin och hemicellulosa, lignin är lite som ett kitt som binder ihop cellulosafibrerna. Man hoppas på att ligninet ska stelna i sin nya form när den svalnar och att halsen ska bli mer eller mindre rak med strängarna uppspända.
Min jigg består av en platta i aluminium som är tillräckligt tjock för att ge bakåtböjen en jämn kurvatur och samtidigt fördela värmen jämnt. I det här fallet var greppbrädan längre än båda mina två plattor, så jag fick använda båda två och en passbit för att täcka hela greppbrädan. Halsen får ett mothåll precis där reliefböjen av greppbrädan är som djupast. Det är viktigt att ytan på mothållet är mjukt och jämnt, annars kan man få ett mönster inpressad i den mjuka lacken om lacken skulle bli kladdig av värmen. Lite hushållsplast mellan mothåll och hals gör att lacken inte kan kladda fast i mothållet. Tvingarna dras åt så hårt i båda ändarna att greppbrädan/halsen får en bakåtböj som är lika stor, eller lite större, än reliefen var innan. Man syftar längs greppbrädans kant och hoppas på det bästa. En praktisk digital temperaturmätare gör att man lätt kan justera temperaturen på strykjärnen som regleras med en termostat.
Den stora radiusen på greppbrädan var ett problem då jag inte fick bra kontakt mellan plattan och banden för att överföra värmen, men jag löste det med att klämma in tunna remsor i metall på sidorna mellan banden och plattan.
När jag tänkt vidare på saken i efterskott råkade jag kanske göra mer rätt än jag trodde. Den största böjningen av halsen sker alltid nära översadeln, där brytningen av strängarna över översadeln ger en extra böjande kraft. Med två överlappande plattor i aluminium längst ned blev krökningen från tvingarna störst på den övre delen av halsen i min jigg där jag bara hade en aluminiumplatta, den nedre delen med dubbla aluminiumplattor var styvare och böjde sig mindre. Det slog mig också att man kan använda ett lager hopvikt aluminiumfolie formad efter greppbrädan radius för att fylla ut mellan aluminiumplattan och greppbrädan för att effektivare leda ned värmen i halsen. Det krävs också en hel del kraft på tvingarna för att böja tillbaka en hals, kanske i trakten av 20-50 kg tryck på mothållet. Jag använder mothåll som är formade efter halsen och fodrade med mjukt gummi.
Smältpunkten för lignin ska vara ca 65 grader C. Jag gjorde ett första försök med ca 70 grader uppmätt på strykjärnen. Det hände absolut ingenting, samma bananböj som innan. Jag upprepade processen med 5 timmar värmning och några timmars avsvalning innan tvingarna lossades med 100 grader C på strykjärnen. Med 100 grader i strykjärnen och aluminiumplattorna blev temperaturen på baksidan av halsen 42 grader C. Det innebär att ligninet i greppbrädan och halsen närmast greppbrädan kommer att omformas, men inte i hela halsen. Jag tror att man bör nå minst 80 grader C för att framgångsrikt smälta ligninet.
Resultatet blev lyckat, en i princip helt rak hals och minimal krympning av greppbrädan. Jag behövde bara putsa ned bandändarna som stack ut lite grand. Lacken hade klarat sig bra också under mothållet. Dags att skicka tillbaka gitarren igen, förhoppningsvis spelar den inte falskt längre!