Våga såga!

Vid sidan av GammelGura gör jag en del vanliga reparationer. En sådan vanlig reparation var en Levin gitarrluta som egentligen borde ha tippas över kanten av ättestupan. Locket var rejält torkat, krympt, sprucket och insjunket, säkert mer än halv centimeter. Även botten var krympt och, vilket visade sig senare, halsen inte centrerad sida-till-sida. Stränghöjd på mer än 1 cm vid 12:e bandet. Men den var en familjeklenod och såna finns bara i ett enda exemplar. Jag tog mig an den.

Att lossa botten var inte särskilt svårt. Inuti fattades en ribba i botten och två ribbor i locket var spruckna, vilket förklarade att locket sjunkit in. Stallet var dessutom alldeles för högt, vridkraften från strängarna (som varit uppspända många år) hade roterat in stallet i locket. Sprickorna i locket var långa och breda och fick fyllas in med tre ca 1 mm breda stickor. Det deformerade locket blöttes upp och sattes i press för att plattas till innan jag limmade in nya ribbor. Eftersom det handlade om en reparation gjordes en enklare stallplatta i gran och bara några förstärkningar runt ljudhålet och inte en A-frame som jag gör på GammelGura.

Halsen var rak och kraftig och den fick inte en kolfiberstav. Men även med locket i rätt form var halsvinkeln helt fel. Inga problem vanligtvis, men på en lutgitarr är halsen och halsklossen gjord i ett enda stycke. Funderade lite innan jag insåg att enda vettiga lösningen var att gå lös med stora vassa japansågen! En triangulär bit, 3 mm på den breda änden, sågades ut för att rikta om halsen. Glipan drogs ihop med en tving och en träskruv och limmades med epoxylim utblandad med rosewood damm. För att dölja skarven lade jag in en ebenholtslist som dekor och betsade med brun bets. Ser ut som det var meningen.

Stallet, med hål från två skruvar som doldes bakom två pärlemordottar, hyvlades ned till lagom höjd och fick ett infräst stallben. Den jättefula gulaktiga färgen på stallet, som ofta brukar finnas på såna här Levin, dolde en vackert mörkbrun rosewood. Lacken är seg som bara den, men med lite vilja får man bort den gula lacken med grov sandpapper och en sickel. Stallet limmades om på samma plats med hjälp av strängpinnarna.

När botten limmades använde jag en stålbalk för att fixera halsvinkeln mot stallets översida. Det fungerade bra. Botten, som hade tunnats och fått nya ribbor och en mittsticka över skarven på insidan, var krympt och passade inte mot sidan. En svart plastlist frästes in runtom.

För att få en rak greppbrädan limmades en triangulär shim in under greppbrädan på locket. Den var 3 mm tjock längst ned, vilket är mycket. Banden satt inte på rätt ställe, det skiljde som mest ca 1,5 mm på några av de första banden. Jag fyllde i alla utsågade spår i greppbrädan med stickor i valnöt och sågade upp nya spår på rätt ställe och bandade om efter att ha planslipat brädan.

Först när jag strängade på insåg jag att halsen inte var centrerad till stallet. Jag borde ha kollat innan, men då både greppbrädan och stallet satt fast i sina originalpositioner medan jag limmade botten trodde jag inte att halsvinkeln sida-till-sida skulle var fel. Möjligen hände nåt när jag sågade halsen eller när jag limmade in shimmen under greppbrädan, men antagligen hade det aldrig varit rätt. Hursomhelst, genom att tjuva lite grand i översadeln och vid stallbenet blev det tillräckligt bra för att fungera.

En ny översadel och stallben i ben tillverkades och stränghöjden justerades in. Halsen och greppbrädan är helt rak med lagom högt stallben.

Det är bra att påminnas om hur en gitarr låter som inte har segmenterat stallben, översadelintonering och pluggar. Tjocka E strängen på den här har låg volym jämfört med de övriga strängarna och känns väldigt tam i jämförelse med en GammelGura. En negativ bekräftelse på mina teorier. Trots det låter den säkert bättre än någonsin! Jag monterade en gammal knopp på halsfoten för gitarrbandet, ett gitarrband är ett måste på en sån här, annars gör kroppsformen att den är lika hal som en tvål!

2 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.