Vid sidan av GammelGura batchen håller jag igång en reparation eller två vid sidan av. Fick in en Bo Wretling gitarr från 1948 i bedrövligt skick. Locket var rejält kraschat och gitarren ospelbar. Tillverkad 1947 i Umeå och med det väldigt fula skovelhuvudet som fanns på tidiga gitarrerna innan han flyttade till Stockholm 1949. Tog inga bilder varken före eller efter reparationen på hela gitarren, men lånar en bild från nätet på ett liknande exemplar.

Alla hans gitarrer är extremt lätt byggda, inte så konstigt då han hatade stålsträngade gitarrer! Hälften av alla existerande Bo Wretling gitarrer har dragits sönder av stålsträngar. Av den andra hälften som bara varit strängade med nylonsträngar har hälften också gått sönder… mellan tummen och pekfingret. Det är alltså svårt att hitta en hel Bo Wretling och gör man det ska den strängas med low tension nylonsträngar.

Har alltid haft dubbla känslor om de här gitarrerna. De är för lätt byggda, klent ribbade och för breda i locket (ca 40 cm). Skovelhuvudet var extremt fult, på senare gitarrer användes ett mera normalt utseende på huvudet. Byggaren litade inte på limmet utan använde skruvar till stallet som är rätt meningslöst. I den här fanns det också små klackar i gran limmade mot sidorna och förvånande nog mot bottenribborna. Jag tror att lacken, i alla fall på den här, inte är en lack utan bivax som är väldigt känslig för vatten och värme och som känns lite smått kladdig att ta på. Även greppbrädan vaxades in. Men det finns också hantverksskicklighet och en känsla för trä i gitarrerna. Han var möbelsnickare i grunden och det förklarar nog både det positiva och det negativa.

Wretling lärde upp två duktiga byggare i Umeå innan han flyttade till Stockholm, Henning Granström och Thure Sundquist, som senare producerade många enkla men bra skolgitarrer tillsammans och var för sig. Wretling är antagligen uppfinnaren av halsförstärkning med bågfilsblad. Troligtvis lärde Granström och Sundqvist av honom, de använde också samma alldeles för klena ändkloss som i Wretling gitarrerna. En annan kuriosa är att Wretling byggde kistan för Evert Taube 1976.

Nåväl. Gick i närkontakt med gitarren och började med att öppna upp botten. Wretling hade en ovana att sanda lock och botten lite avrundad ovanifrån längs kanten, botten som var 3 mm tjock i övrigt var bara ca 1 mm på tunnaste stället längs kanten. Fick vara väldigt försiktig när jag sprättade lös botten.

Blev väldigt förvånad av vad som fanns inuti. Mellan alla fan-brace hade ett 0.6 mm lönnfanér limmats in! Efter att ha rensat locket från all fanér var det lätt att förstå varför. Locket var bara 1-1,5 mm tjockt på tunnaste stället och under 1.8 mm på hela locket runt stallet. Det var uppenbart att en misslyckad tunning av locket ”räddades” med de pålimmade lönfanér lappar. Jag vill inte tala illa om någon som inte kan försvara sig, men jag skulle inte ha haft samvete att göra ett sånt fuskjobb. Det var kanske andra tider efter kriget och nöden hade ingen lag. Kan bara konstatera att det superklena locket inte hållit trots reparationen. En av ribborna hade också spruckit.

Eftersom kunden ville ha stålsträngar rensades locket på allt och nya starkare ladder brace ribbor limmades in. Men först limmades en stor 1 mm tjock granpatch in under hela locket på undersidan av ljudhålet för att stärka upp locket. Med botten limmad och stallet omlimmat var nästa steg att sätta om halsen, nylonsträngar har högre stränghöjd och halsvinkeln måste ändras. Stallet var också väldigt högt, men det gick att ta ned den till normal höjd och fräsa om skåran för ett nytt vinklat stallben i ben.

När halsen skulle av såg jag att den hade en smal central dovetail med raka kanter. Det innebar att halsen inte lossnade från kroppen innan hela halsfoten dragits upp. Inte en bra konstruktion och jobbig när man ska sätta om en hals. Jag har sett samma raka och smala ”dovetail” på gamla svenska Gerdin gitarrer, kanske finns ett samband. Halsfoten bestod av två limmade träbitar, värmningen vid halsborttagningen gjorde att den limfogen lossnade och jag fick limma om halsfoten med hudlim. Borrade in en rundstav i björk också tvärs fogen.

Banden var av billig och mjuk mässing med platt topp, så det blev nya och bättre mässingsband. En udda detalj var att stämskruvarna var lösa och av den typ med stolpar med midja runt hålet som annars sitter på platta huvuden. De var fint inpassade så att toppen på stolpen precis fick stöd av träet på andra sidan skåran. Halsen var stabil och rak, antagligen med bågfilblad infällda under greppbrädan!

Lackade över bivaxet med ett par varv spritlack och rensade greppbrädan i rosewood från vax.

Fick ihop den till slut och strängade upp med Newtone Heritage 0.11 strängar som drar som ett vanligt 0.10 set. På det hela taget en riktigt bra gitarr efter allt fix, men Bo skulle definitivt inte gillat konverteringen till stålsträngar 😉