Bo Wretling

Vid sidan av GammelGura batchen håller jag igång en reparation eller två vid sidan av. Fick in en Bo Wretling gitarr från 1948 i bedrövligt skick. Locket var rejält kraschat och gitarren ospelbar. Tillverkad 1947 i Umeå och med det väldigt fula skovelhuvudet som fanns på tidiga gitarrerna innan han flyttade till Stockholm 1949. Tog inga bilder varken före eller efter reparationen på hela gitarren, men lånar en bild från nätet på ett liknande exemplar.

Alla hans gitarrer är extremt lätt byggda, inte så konstigt då han hatade stålsträngade gitarrer! Hälften av alla existerande Bo Wretling gitarrer har dragits sönder av stålsträngar. Av den andra hälften som bara varit strängade med nylonsträngar har hälften också gått sönder… mellan tummen och pekfingret. Det är alltså svårt att hitta en hel Bo Wretling och gör man det ska den strängas med low tension nylonsträngar.

Har alltid haft dubbla känslor om de här gitarrerna. De är för lätt byggda, klent ribbade och för breda i locket (ca 40 cm). Skovelhuvudet var extremt fult, på senare gitarrer användes ett mera normalt utseende på huvudet. Byggaren litade inte på limmet utan använde skruvar till stallet som är rätt meningslöst. I den här fanns det också små klackar i gran limmade mot sidorna och förvånande nog mot bottenribborna. Jag tror att lacken, i alla fall på den här, inte är en lack utan bivax som är väldigt känslig för vatten och värme och som känns lite smått kladdig att ta på. Även greppbrädan vaxades in. Men det finns också hantverksskicklighet och en känsla för trä i gitarrerna. Han var möbelsnickare i grunden och det förklarar nog både det positiva och det negativa.

Wretling lärde upp två duktiga byggare i Umeå innan han flyttade till Stockholm, Henning Granström och Thure Sundquist, som senare producerade många enkla men bra skolgitarrer tillsammans och var för sig. Wretling är antagligen uppfinnaren av halsförstärkning med bågfilsblad. Troligtvis lärde Granström och Sundqvist av honom, de använde också samma alldeles för klena ändkloss som i Wretling gitarrerna. En annan kuriosa är att Wretling byggde kistan för Evert Taube 1976.

Nåväl. Gick i närkontakt med gitarren och började med att öppna upp botten. Wretling hade en ovana att sanda lock och botten lite avrundad ovanifrån längs kanten, botten som var 3 mm tjock i övrigt var bara ca 1 mm på tunnaste stället längs kanten. Fick vara väldigt försiktig när jag sprättade lös botten.

Blev väldigt förvånad av vad som fanns inuti. Mellan alla fan-brace hade ett 0.6 mm lönnfanér limmats in! Efter att ha rensat locket från all fanér var det lätt att förstå varför. Locket var bara 1-1,5 mm tjockt på tunnaste stället och under 1.8 mm på hela locket runt stallet. Det var uppenbart att en misslyckad tunning av locket ”räddades” med de pålimmade lönfanér lappar. Jag vill inte tala illa om någon som inte kan försvara sig, men jag skulle inte ha haft samvete att göra ett sånt fuskjobb. Det var kanske andra tider efter kriget och nöden hade ingen lag. Kan bara konstatera att det superklena locket inte hållit trots reparationen. En av ribborna hade också spruckit.

Eftersom kunden ville ha stålsträngar rensades locket på allt och nya starkare ladder brace ribbor limmades in. Men först limmades en stor 1 mm tjock granpatch in under hela locket på undersidan av ljudhålet för att stärka upp locket. Med botten limmad och stallet omlimmat var nästa steg att sätta om halsen, nylonsträngar har högre stränghöjd och halsvinkeln måste ändras. Stallet var också väldigt högt, men det gick att ta ned den till normal höjd och fräsa om skåran för ett nytt vinklat stallben i ben.

När halsen skulle av såg jag att den hade en smal central dovetail med raka kanter. Det innebar att halsen inte lossnade från kroppen innan hela halsfoten dragits upp. Inte en bra konstruktion och jobbig när man ska sätta om en hals. Jag har sett samma raka och smala ”dovetail” på gamla svenska Gerdin gitarrer, kanske finns ett samband. Halsfoten bestod av två limmade träbitar, värmningen vid halsborttagningen gjorde att den limfogen lossnade och jag fick limma om halsfoten med hudlim. Borrade in en rundstav i björk också tvärs fogen.

Banden var av billig och mjuk mässing med platt topp, så det blev nya och bättre mässingsband. En udda detalj var att stämskruvarna var lösa och av den typ med stolpar med midja runt hålet som annars sitter på platta huvuden. De var fint inpassade så att toppen på stolpen precis fick stöd av träet på andra sidan skåran. Halsen var stabil och rak, antagligen med bågfilblad infällda under greppbrädan!

Lackade över bivaxet med ett par varv spritlack och rensade greppbrädan i rosewood från vax.

Fick ihop den till slut och strängade upp med Newtone Heritage 0.11 strängar som drar som ett vanligt 0.10 set. På det hela taget en riktigt bra gitarr efter allt fix, men Bo skulle definitivt inte gillat konverteringen till stålsträngar 😉

9 Comments

  1. Då ska jag vara glad att min Typ 10 från april 1954 är i helt OK skick och fullt spelbar med en vacker ton men lite svag volym. Alla gitarrnördar bör ha ett par gitarrer från sitt födelseår!
    MVH Ulf ( Stinkey på Akkeforum.)

    • Absolut inte slängas. Den kan alltid repareras, strängas upp med nylonsträngar och spelas på. Är det ett ”hopplöst” fall med stora lagningar som kostar mer än den är värd när den är klar finns det fortfarande material som går att återanvända som lagningsmaterial i andra gitarrer.

  2. Hej
    Har precis köpt en typ 9 från 1950 för 375 kr. Otroligt fint skick. Den hade stålsträngar som va ganska trötta. Bytte till Martin Retro extra light. Läser ovan att han använde nylonsträngar. Tror du den far illa av stålsträngarna? Bör jag byta till nylon?

  3. Bo Wretling byggde extra lätta gitarrer för nylonsträngar och de brukar inte hålla bra för stålsträngar. Jag har sett många som förstörts av för kraftiga stålsträngar. Jag kan rekommendera Newtone Heritage 0.10 som drar ungefär lika mycket som ett set nylonsträngar, annars förstås medium nylon som den är tillverkad för.

  4. I just acquired a 1956 Bo Wretling with a severely cracked and bowed face below the saddle. The action was high and with open tuning it sounded rich and wonderful. However I hope to repair it and wonder if I can creatively flatten the bowed face and also reduce the height of the lower bridge. I like doing repairs as an amateur and have partially rebuilt a few Mandolins.
    My favorite Classical style guitars are my Suzuki, a Goya, and a Haggstrom. Thanks for the photos of the inner braces.
    J Quick

  5. Intressant att man kan tycka så olika:
    Jag har 6 st gitarrer i bruk, varav min Wretling är den jag uppskattar mest, även om dess ekonomiska värde är en bråkdel av några andra jag har. Tillverkad 8/11 1948 i Umeå, lock av gran fån 1835, hals lönn, sarg, botten, greppbräda mahogny. Det jag uppskattar mest är halsen som är tunn och relativt platt på undersidan. Det böjda huvudet tycker jag är en snygg detalj, liksom att bandmarkeringarna INTE är placerade i greppbrädan med på sidan av greppbräda/hals.
    Många har nog strängat Wretlinggitarrerna med stålsträngar eftersom strängaxlarna ser ut som på stålsträngade gitarrer, alltså av metall med liten diameter. Skulle man bygga göra att en nylonsträngad gitarr ska tåla stålsträngar så är den sen död som nylonsträngad enligt min gitarreparatör. Vilket är självklart.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *