Snillet spekulerar om gitarrens ton

Har ju under några år hittat på egna lösningar och varit snabb att både sprida ordet och göra reklam för dom. Innan jag fått tillräcklig erfarenhet och hunnit förstå vad som händer. Ett stort steg på vägen var en ovanligt dyr bok som heter “Classical guitar design” av Guiseppe Cuzzucoli och Mario Garrone. Det var både en en utmaning och en uppenbarelse att plöja igenom texten som inte var den lättaste läsningen! Tänkte göra en liten sammanfattning av boken och de speciella metoder som jag börjat använda i mina GammelGura.

En akustisk gitarr är ett extremt komplext system. Men allt börjar med strängarna. Slår man an ett ackord på en gitarr laddar man upp strängarna med all den kraft och alla frekvenser som sedan driver gitarren och som omvandlas till det ljud man hör. Man kan kalla det här paketet av energi och frekvenser för ett “frekvensrecept”. I gitarren kommer inget att adderas till “frekvensreceptet”, bara dras ifrån, dämpas eller omfördelas. Vid varje övergång mellan olika material filtreras receptet, några frekvenser släpps igenom med liten energiförlust, andra studsar tillbaka som en boll mot en vägg. De första filtren som strängarna stöter på är översadeln och stallbenet. På andra sidan filtret fortsätter ett nytt frekvensrecept på väg till nästa filter där kraften minskat och vissa frekvenser dämpats eller omfördelats. Här stannar jag till och konstaterar att om man vill förändra tonen på sin gitarr får man den största effekten i valet av strängar och material i översadel och stallben.

Mitt segmenterade stallben med gran emellan stolpar av ben ger bättre strängseparation mellan strängarna i ett ackord då de enskilda strängarna får röra sig mer fritt än på ett solitt stallben som kopplar ihop strängarna hårdare. Men mina experiment visade också att tonen förändrades om man hade gran eller ceder mellan stolparna. Det viktiga första filtret i stallbenet för strängarnas frekvensrecept är annorlunda beroende på det träslag som fyller ut mellan benstolparna. Ceder ger gitarren en mörkare ton än granen och dämpar mer diskanter. Efter att ha testat och lyssnat på ceder och gran fastnade jag för gran i stallbenet. Visserligen lät det bra med ceder, men jag tyckte att någonting fattades. Med gran fick jag tvärtom mer av gitarrens naturliga sound, “extra allt”. Nu förstår jag att filtret med ceder förändrar frekvensreceptet på ett sätt som inte passar ihop med granlockets filter. Stallbenet med gran filtrerar frekvensreceptet på samma sätt som granlocket, samma frekvenser släpps igenom eller omfördelas på samma sätt. Ljudet av gran förstärks. Samma sak med min stallplatta i gran som även den ger mer av granens naturliga ton, filtreringen av frekvensreceptet av en stallplatta i lönn är inte i fas med med granens filtrering.

Stallbenet är bara första filtret, sen har vi övergången till stallet, till locket, till stallplattan och sen ut i hela gitarren med många fler filtreringar. En sorts seriekoppling. Strängens ursprungliga frekvensrecept förändras vid varje övergång och det som försvinner påverkar inte delarna efter filtret. För att renodla tonen i en gitarr ska man alltså sträva efter att ha samma material i så många övergångar man kan. I en gitarr med cederlock skulle jag använda ceder mellan strängstolparna och en stallplatta i ceder. Man inser också att fogarna och inpassningen mellan gitarrens delar är viktiga. Bra passning och en tät och tunn limfog ger filter som påverkar frekvensreceptet mindre än en glapp fog fylld med tjockt och segt lim. Varmt hudlim är att rekommendera, finns inget lim som kan ge en så stark och tät limfog mellan två träbitar.

Så långt boken. Det man kan ta med sig är att man aldrig ökar på diskant eller bas med olika material, utan istället tar bort bas och lämnar kvar diskant eller tvärtom. Trä av olika slag har dock en inbyggd egenskap som påverkar tonen, inre dämpning. Det är ett mått på hur mycket energi som omvandlas till värme inuti själva träet när vibrationer med olika frekvenser passerar. Rosewood har t.ex. lägre inre dämpning än ebenholts vilket gör att rosewood ringer vackrare när man tappar på träet.

Ett fenomen som inte pratas om i boken eller bland gitarrnördar i allmänhet är vikten av att se till att strängarnas båda ändar är fast monterade och inte ger efter när en sträng slås an. Duckar strängen vid anslaget minskar både volymen och frekvensreceptet tappar diskanter. Strängen ena ände är alltid väldigt fast monterad vid stämskruven i stolpen i metall. Jag använder inom parentes numera metallbussningar på alla strängstolpar i ett skårat huvud. Normalt är de bara inborrade i huvudets relativt mjuka trä, med metall mot metall blir kontaktytan och infästningen hårdare och borde göra att  strängen svarar bättre på den första transienten. Vinsten finns men är nog minimal.

I andra änden vilar strängen och strängkulan däremot på ett mjukare underlag. I mitt fall till att börja med på en knapp av hårt trä för att hålla för nötningen av strängkulan, men sedan på 6-7 mm mjuk gran i stallplatta och lock under ett hårt stallben i ben och stallet i ett hårt träslag. Tyckte att gitarren blev för snäll och saknade attack. Den mjuka granen är akilleshälen och agerar som en fjäder som dämpar transienten när strängen knäpps. Lösningen blev det jag kallar för “turbopluggar”, en träplugg mellan strängkulan och stallets undersida som ersätter den mjuka granen med hårdare trä. Strängar som har fast montering i båda ändar svarar bättre på transienten när strängen knäpps med högre volym och större tydlighet från den extra diskanten.

Alla vet att en gitarr med flytande stall låter både högt och vasst. Orsaken till det är inte det flytande stallet utan den fasta infästningen av strängkulan i den stabila stränghållaren i metall. Problemet och orsaken till att tonen inte är vacker i en sån gitarr är att de tunnaste strängarna får för mycket diskant och volym. När jag experimenterade med pluggar testade jag utan pluggar, bara pluggar i björk och bara pluggar i ändträ av gran i en och samma gitarr. Utan pluggar var gitarren väl snäll men hade en mjuk och vacker ton. Med björk blev volymen hög och attacken väldigt aggressivt, diskantsträngarna skar i mina känsliga öron och tonen blev snudd på ful. Med pluggar i ändträ av gran, som är ca 4 gånger hårdare än gran i andra riktningar, ökade volymen lagom mycket, attacken blev lagom aggressiv men behöll samma vackra ton som utan pluggar. Skillnaden mellan de tre fallen var väldigt stor! Senare har jag insett att extra mycket diskant på bassträngarna bara är bra och ger de strängarna en härlig pianoklang och bättre definition, speciellt den tjock E strängen. Numera använder jag pluggar i björk för de tre bassträngarna och ändträ i gran på de tre tunnaste.

Kan tillägga att effekten av mjuk eller hård stränginfästningen är mycket större för stålsträngar än för nylonsträngar. Nylonsträngarna tappar det mesta av den transienta kraften i ändarna av strängen då strängen töjer sig hela vägen till strängkulan/stämskruvstolpen lite som ett gummiband.

Har du läst så här långt vet du vad som rör sig i mitt huvud just nu när jag tänker på nya sätt att förbättra tonen i mina GammelGura gitarrer. Har ett stall gjort nästan enbart av gran som jag inte testat än. Kanske borde göra det…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.