Det händer att jag får in någonting annat än en gitarr, mandoliner har jag fixat till några stycken genom åren. Det här GammelMando’n var en tidig flatbottnad Levin mandolin från 1924. Äldre mandoliner är för det mesta kulmandoliner, inget fel på dom, men inte populära numera med sin klotrunda baksida. Den runda formen är lite besvärlig att hantera både när man spelar på och när man förvarar instrumentet. Flatbottnade mandoliner gjordes först i USA och det dröjde fram till 1920 och 1930 talen innan de blev vanliga i Europa, numera är det nästan bara flatbottnade mandoliner som tillverkas.

Locket hade en rejäl spricka och locket var nedsjunket runt stallet. Stämskruvarna var inte i bästa skick och ett par knoppar fattades. Det tjocka plektrumskyddet hade ett antal sprickor och banden var små och nötta. Ursprungligen var den här mandolinen i det närmaste chokladbrun, men det bruna hade solblekts och kvar fanns den röda färgen. Originalfärgen fanns kvar bakom stämskruvar och under stränghållaren.

Har alltid haft problem med tryckande (”flytande”) stall på ett platt lock. De låter alltid bäst när ribbningen är så klen att den nästan går sönder. Dessutom är trycket från stallet högt och beroende av strängens brytningsvinkel över stallet. Den bästa lösningen är att ha ett skuret lock som på en fiol där välvningen tar hand om trycket, då får man ett starkt lock som samtidigt är lätt. Den ultimata mandolinen gjorde Gibson på 1920 talet, de har bara en minimal ribba nedanför ljudhålet och ett skuret lock med välvning.

Har testat flera olika ribbningar med varierande framgång, men numera gör jag helt enkelt ett kryss i locket nedanför ljudhålet. Stallet har inget vridande moment att ta hänsyn till, bara tryck. Med krysset får man chansen att kurva upp det platta locket och man kan göra ribborna lite lättare än med varianter på ladder bracing. Det är förstås fortfarande svårt att veta exakt hur stark ribbningen måste vara, ju närmare bristningsgränsen desto bättre ljud…

Mandolinen fick en mindre men solid kolfiberstav i halsen och nya ribbor. Botten tunnades då den var väl tjock och bottenribborna gjordes smäckrare. Gjorde om krysset då den första varianten kändes för klen, tordes inte behålla den utan tillverkade en ny och lite kraftigare. På bilden syns det första klenare krysset. Kanske gjorde jag fel, vem vet?

Det gick bra både att lossa celluloidbindningen runt botten och att limma tillbaka den. Det tjocka plektrumskyddet gick i bitar när jag lossade den, den var limmad direkt mot granlocket. Ersatte den med ett tunnare plektrumskydd i svart ABS plast. Greppbrädan i braz rosewood bandade om med fetare mässingsband. Nya stämskruvar med matchande svarta knoppar monterades. Originalen till översadel och stall behölls, översadeln shimsades upp med ben och stallet modifierades med en lucka på mitten på undersidan. Stall med två ”ben” låter bättre än ett stall som vilar med hela ytan på locket, tonen blir öppnare och mer varierad.

Monterade in en K&K med två givare, givarna limmades på granplattan under varje ”fot” på stallet. Fungerade bra, risken med en kontaktmick inuti med ett tryckande stall är annars att tonen kan bli lite ”ihålig” med för mycket reverb. Lade på ett 0.10 set mandolinsträngar, men jag tror den fungerar bra även med 0.11 med de nya lite kraftigare ribborna och det låga stallet. Lägger stränghöjden på ca 1.2 mm vid 12:e bandet för samtliga strängar (kan vara lite lägre för de ospunna) och de spunna strängarna 0.3 mm över 1:a bandet, 0.2 mm för de ospunna 1:a bandet.

Hela mandolinen fick ett lager klar spritlack som sedan mattades ned med finaste stålullen och polerades upp till halvmatt med en linneduk. Man kan om man vill handpolera en sån här spritlack ytterligare med en torr trasa, men då måste lacken ha torkat en månad eller så och härdat mer. Friktionsvärmen vid poleringen gör att lacken smälter i ytan och blir glansigare.

Den här Levin modellen är trevlig och vacker tycker jag. Den är lättspelad med spikrak hals, låter bra och botten sjunger med med sin klenare ribbning och tjocklek. Inte riktigt lika bra förstås som min chokladbruna A0 Gibson mandolin från 1921 som har en mörkare klang, men den är svårslagen! 🙂