Söderman

Har två bottnar kvar att limma i GammelGura batchen jag håller på med.

Sticker emellan med en vanlig reparation av en Söderman luta. Söderman är den enda gamla gitarrbyggaren jag känner till från trakten av Örnsköldsvik, han höll till i Västerhus ca 1 mil utanför stan mellan 1924 (den äldsta daterade jag sett) till mitten/slutet av 1930-talet. På den bild jag har av honom ser man fioler och även gitarrer med kurvig kropp (en sån skulle jag vilja ha!) förutom de han är mest känd för, lutgitarrer med droppformad och stor kropp. De senare finns i två varianter, den ena med kort mensur på 59,5 cm med dubblerade G och e strängar samt stämskruvar för mandolin förutom den helt vanliga 6-strängade gitarrvarianten med längre mensur. Lutorna byggdes med plywood i botten och sida och solitt lock i gran.

Gottfrid var en personlighet med några kul detaljer i sina instrument. Typiskt är de kullrigt halvrunda och stora greppbrädesdottarna i pärlemor, jag tror han köpte upp ett stort lager skjortknappar! 🙂 Ofta finns också sniderier i huvudets översida, lösa ljudhålsdekorationer och ibland dekorationer gjorda av celluloid. Den gode Gottfrid var inte nogräknad med sina material, översadeln kan ibland vara i celluloid även om den oftast var gjord av rosewood eller ebenholts. Det flytande stallet gjordes i mjuk och väldigt mörkt röd mahogny, på varianten med 8 strängar brukar alltid tappen mellan de dubblerade strängarna vara borta. Kvistar är det ofta i halsar och ribbor. Banden är billiga i väldigt mjuk mässing och stämskruvarna inte av högsta klass. Halsen brukar vara rejält tilltagen, de få ribborna i lock och botten likaså. Greppbrädan var oftast i valnöt.

Trots materialvalet och plywood i botten och sida låter de här väldigt bra för en gitarr med flytande stall. Kroppsformen och den stora volymen i lådan ger den ett stort sound som låter mer än bara sträng. Konverterad till fast stall och med lättare ribbning får man en gitarr som fyller ut hela rummet med sin volym och klang. Kroppsformen gör den väldigt obekväm att spela på, det krävs ett gitarrband för att hålla fast den i knät.

Denna Söderman från mitten av 1930-talet hade sprickor i locket, en delvis lös botten och celluloidlister som var spröda och som vittrat sönder. Den 8-strängade varianten med kort mensur. Väl spelad med nötta band och spelgropar överst på greppbrädan. Trakterad som de flesta i frikyrliga sammanhang. Gottfrid var en religiös person och hans instrument hade gott rykte i dessa kretsar, hans instrument finns att hitta över hela Sverige även om de måste vara mest vanliga i mina hemtrakter.

För en gångs skull blev det en vanlig reparation, syftet var att behålla den intakt men göra den spelbar. Ribbningen är enkel, tre rejäla ribbor i locket och två i botten. Tre sprickor limmades med laglister och en sprucken ribba i botten (med kvist!) limmades också.

Gottfrid var noga med att märka sina instrument, han visste hur man gör reklam. Det brukar finnas stämplar inuti både vid halsklossen och i botten. Ibland också ett årtal i blyerts. I ett instrument fanns det t.om. en liten religiös dikt skriven i blyerts.

Halsklossen på denna var avfasad mot locket. Idén är att ge locket mer spelrum, men inte så lyckat på en gitarr med flytande stall då locket blir svagare där kraften från stränghållaren ligger an.

Min bottenjigg funkar inte så bra på lutformen, en tillfällig tvingjigg användes. En del saker kan vara svåra att tvinga ihop då alla ytor lutar på lutan!

Så här blev den när den var klar. Stallet uppdaterades med nytt mässingsband och små lagningar i rosewood vid dubbelsträngarna. Halsen hade några REJÄLA kvistar! 🙂