Edwin, The American. GammelGura 63

En av de tre jag fått klar i batchen är en USA tillverkad parlor köpt på amerikanska eBay för några år sedan. Den har samlat damm, men jag tog tag i den inför vår americana spelning nyligen. Tyckte den skulle passa. Min Levin från 1913 börjar tappa lite av sin glans också, har gjort framsteg i renoveringarna och alla GG har låtit bättre än den den senaste tiden.

Gitarren tillverkades av William Tonk & Bros i New York någon gång mellan 1895-1905. De var mest kända för att tillverka pianon, uttrycket “honky tonk” kan lustigt nog härledas till dekalen där det stod “Ernest A. Tonk”!

Firman grundades 1889 och tillverkade pianon ända in på 1920-talet. Namnet “Edwin” användes för många olika stränginstrument inklusive mandoliner, banjos och gitarrer. Edwin Gustave Tonk föddes 1886, antagligen förklaringen till namnet. Här är en annons från 1903

Gitarren var i bra skick förutom en torkad och sprucken greppbräda i ebenholts och ett lock  med många torksprickor. Sidan, botten och halsen var i skick nästan som nya. Lock i i orangefärgad gran, botten, sida och hals i mahogny. En huvudplatta i rosewood och ett smalt stall i ebenholts. Jag beslöt att ersätta ebenholtsen i greppbräda och stall med rosewood då jag tycker att ebenholts är oerhört vacker men inte låter lika bra som rosewood.

Gitarren är stor för att vara så gammal. Mensuren 63 cm, 96 cm lång, 35 cm som bredast, 10 cm som tjockast. Går inte in i ett Gator 3/4 case, däremot passar ett case för en klassisk gitarr bra.

När jag försiktigt plockade isär den (mahogny är mjuk och spricker lätt) var det två saker som stod ut. Locket var extremt tunt, 2,4 – 2,5 mm, och sidan extremt tjock, 3 – 3,2 mm! Inte konstigt att locket hade sprickor och sidan var som ny. Botten hade en fin tjocklek på 2,8 – 3 mm. För att kunna böja sidan hade man helt klart rejäla verktyg!

En annan detalj var att de två nedersta bottenribborna var platta. Typisk detalj i amerikanska gitarrer, Martin använder samma princip. Antar att ursprunget till den detaljen är man vill ha stor limyta för att inte rosewood bottnar ska spricka. Ger också lite extra flex till botten och ingen dum idé alls.

För att det tunna locket skulle hålla lade jag in en granpatch på mitten med ådringen åt samma håll som locket. På mitten fanns också de flesta sprickorna, det var säkert ett tiotal sprickor i locket. Med ny gran som fyller ut de värsta sprickorna bygger man inte in spänningar i locket vilket bara orsakar nya sprickor. Nya ribbor tillverkades och limmades i ett nytt mönster, bl.a. en A-frame vid ljudhålet.

Den nya greppbrädan fick en 20″ radius. Det nya stallet blev bredare än originalet för att rymma ett lutande intonerat stall. Ändarna på stallet fick samma böj som originalet. Nya strängpinnar i ebenholts fick 4 mm dottar monterade. Stämskruvarna var inte bra, en av dom saknade dessutom en stolpe. Det fick bli nya Stewmac skruvar som passade i hålen utan problem. Alla ribbor fick en liten radius vilket gav både lock och botten en fin krökning som gör gitarren hållbarare och som samlar tonen på ett fint sätt (ett helt platt lock kan lätt bli skramligt). Tre breda sprickor i locket fick granstickor inlimmade, de betsades med “golden yellow” som matchade färgen nästan helt rätt. Ingen översadelsintonering behövdes då alla strängarna pitchade helt rätt förutom tjocka E som kanske behövt kortas en mm vid översadeln för “perfekt” intonering. Kortade greppbrädan 0,5 mm överst.

Flyttade över pärlemormarkeringarna från ebenholtsbrädan. Tog några timmar då de inte var den vanliga runda varianten. Lät en av dom sitta på 10:e bandet som på originalet istället för 9:e, banjotradition. Snyggt tycker jag!

Lite färdigbilder.

Som alltid nuförtiden (med mina nya fina jiggar!) blev halsen spikrak, banden nästan oslipade, höjden på stallbenet och strängarnas position i sidled spot on! 😉

Stort ljud och lättspelad. En riktig klanglåda! Den vassa V-halsen känns bra i handen, 46 mm bred vid översadeln. Låter klassen bättre än min Levin 1913. Passar bra till fingerspel då volymen kommer på en gång, men slår man hårt händer inte så mycket mer. Typiskt för en gitarr med tunt lock. Har sett fler liknande parlors från USA och samma tid med samma tunna lock, kanske avsedda för sensträngar.

5 Comments

  1. Hej
    Jag förvärvade “the Edwin” av Calle Jonsson i Östervåla och är “makalöst nöjd”.
    Intoneringen är långt över förväntan och gitarren har en sin egen ton-karaktär.
    Roligt att du har dokumenterat historiken och det du gjort med den.
    Må bäst!
    Seth Norberg – Spånga

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *