Gizmo för att rikta in halsen vid limning

Ett problem när man limmar en hals är att man måste få geometrin rätt i både höjd- och sidled på en gång. För att hålla koll på positionen i sidled har jag gjort en liten manick som använder stallets yttersta pinnar och strängar för att göra en sista finjustering av halsen. När man limmar behövs oftast bara en ytterst liten justering i sidled som förankras när limmet får torka. Man kan inte riktigt lita på att greppbrädan är rak på kanterna, innan jag gjorde denna pryl hände det att jag blev lurad av en krokig greppbräda när jag syftade med en linjal.

Det mesta framgår av bilderna. De två skruvarna  kan lossas och strängen spännas för hand innan de kläms fast mellan de två metallplattorna.

Yamaha LD10

Har alltid en reparation igång vid sidan av GammelGurorna. Japanska gitarrer brukar ha innovativa halsinfästningar, men ibland är man tvungen att sätta om halsen utan att veta hur det ser ut. Den här från början av 1990 talet har solitt lock och låter bättre än de flesta liknande, så den var värd lite extra jobb. Som vanligt med moderna gitarrer var limmet extra besvärligt, tacka vet jag hudlim! Limmet satt bra, men reagerade på värme. Av nån anledning fortsatte dragstången hela vägen in på locket. Enda vettiga lösningen var att lossa greppbrädan så att jag kunde komma åt fogen med alla verktyg. Det tog en timmes hårt arbete med varm vattenånga i fogen och en tunn spatel för att lossa på limmet mellan ”vingarna” på dove tailen och sidan innan halsen motvilligt lossnade. En del gran följde med limmet från locket också. Lägger upp lite bilder, det finns för lite bilder på japanska halsinfästningar!

Levin 244 1901

Fick ett hårt paket avlämnat dagen före julafton. En kund hade meddelat att jag skulle hålla utkik efter ett tungt paket… Sprättade upp och såg nåt som liknade ett Levin parlor huvud. När jag fick upp hela kartongen fick jag en chock! En av de äldsta existerande Levin instrumenten, dessutom Levin’s berömda patent med en kombinerad mandolin och gitarr!

När värsta chocken släppt kan jag meddela att det är Levin 244 byggd sommaren 1901. Den har sina problem. Värst är en misslyckad ”renovering” där sprickor lagats men samtidigt har lacken kladdats på. Utbytt stall på gitarrdelen går att fixa en replika, svårare är nog att hitta stränghållaren till mandolindelen. Positivt är att halsarna är raka och stämskruvarna OK. Lite bilder på läget.

´

—

Kunde inte hålla mig utan spenderade tre timmer på att få isär mandolingitarren.

Det är ett lätt bygge, botten och lock 2.8 – 3 mm, sidan 2 mm. Definitivt inte överbyggd! Störst problemen (som alltid) var den påbörjade men inte avslutade renoveringen. Gitarrhalsen var omsatt och satt dessutom med två skruvar inifrån. Blev fintad av den ena som inte syntes genom ljudhålet. Fick lös den till slut även om jag får jobba lite extra med halsfickan som fick stryk då limmet var modernt och satt mer än den borde. Greppbrädan var kapad vid 12:e bandet, så gjorde man förr då man inte visste bättre och satte om halsar. Mandolinbräda och hals var orörda gick väldigt lätt att få lös utan skavanker.

Gitarrhalsen är i al, mandolinhalsen möjligen i lönn. Det får bli en kolfiberstav i gitarrhalsen. Greppbrädorna i fin brasse rosewood. Den itusågade brädan ska jag shimsa ihop i skarven så den blir lika stark som innan den sågades itu. Halsarna är för övrigt väldigt sköna att hålla i med min favoritform, ett mjukt V.

Det märks att gitarren inte förvarats på bästa sätt. Virket känns trött och skört. Alla bottenribborna var lös till hälften. Kanske smartast att ersätta ribborna i locket med replikas i nytt och segt virke då locket är både tunt och svagt. Samma mönster förutom att lönnstickan under stallet tvärs över locket byts ut till en granribba för bättre ljud. En platta under fästet för mandolinens stränghållar ska också monteras. Åtminstone de två bottenribborna som syns genom ljudhålen låter jag vara original.

Stämskruvarna är kanonfina allihop. Hög kvalitet och bra skick. En av kuggskruvarna på en av mandolinstämskruvarna har ersatts med en träskruv (antagligen gängade originalet upp sig). Ska se om jag har en passande gängad skruv i skräplådan.

Lacken kommer att bli bra, att den var ful beror på att man aldrig slutförde renoveringen. Med skrapning och putsning och nytt lager spritlack kommer den att se bra ut.

Stallet satt också ordentligt men fick lös den. Lite träfibrer följde med det moderna limmet. Kommer att fylla ut med slipdamm och superlim så att ytan blir jämn. Använder ett gammal Levin pyramidstall och gör en replika på den i rosewood.

En dålig dag på Levin fabriken

En av reparationerna var en Levin från 1950. Halsen var banan. När jag värmde för att räta ut den krympte brädan, fick ersätta den med en ny. Limmade om och hyvlade ned det höga stallet och fräste in ett nytt stallben. Maken till sned stallplacering har jag aldrig stött på. Stallet är placerat TVÅ CM närmare den vänstra kanten! Ett måndagsexemplar minsann, halsen är lite som lutande tornet i Pisa 🙂 Annars helt OK skick och vacker baksida. Absolut världsklass på strängpinnarna, lätta, klirriga och utan skåra!

August Carlstedt Ideal gitarr

Det här är ett gammalt dåligt samvete, har legat i lokalen i ca ett års tid. Av någon anledning hamnade den vid sidan av och samlade damm… annars ett väldigt intressant objekt både som instrument och rent historiskt!

Gjorde lite efterforskningar kring August,(1861-1928), men har inte lyckats hitta speciellt mycket om honom. Det jag vet är att han var en emigrant från Sverige som byggde sina instrument i Chicago i början av förra seklet. Hittade följande text: ”Carlstedt was a Swedish immigrant who ran a guitar-building workshop in Chicago in the early 20th century. He made guitars under the ”Ideal” brand. This guitar is similar to some produced by the Larson Brothers, who were also Swedish immigrants, and is identical in body shape to the Larson Brothers ”auditorium-sized” Maurer guitar, but with deeper sides.” Och ”If one Googles the name August Carlstedt, a Google books entry appears as a page from the book History of the Swedes of Illinois.  There is a picture of a somewhat  older August Carlstedt and the story of his starting his own guitar shop in 1895, having success and moving it to Crystal Lake,  Illinois in 1903.  Then he operated it until his death in the late 1920s.  (I couldn’t make a copy of this page.)”. Hittade också en bild av honom i sin verkstad och bilden ur boken från 1908!

 

En annan text säger ”Carlstedt made instruments under his name untill 1908 and where stamped in ink”. Inuti gitarren kan man ana en bläckstämpel med text på både mittstickan och på halsklossen; ”The Carlstedt guitar”. Gitarren är senare än 1903 då han flyttade till Chicago trakten (på en papperlapp på mittstickan står det ”Ideal Chicago”), skulle tippa ca 1910-1920. På halsklossen kan jag svagt skymta ett serienummer och ”19” men resten går inte att läsa!

Jag misstänker att August kände Larsson bröderna personligen, de var alla svenska immigranter till USA och byggde instrument vid samma tid och plats. Ideal gitarren har definitivt inspirerats av bröderna Larsson, locket har en våldsam radius och även botten. Stor radius i locket var Larsson bröderna en av de första att experimentera med. Det har uppenbarligen fungerat bra genom åren, Ideal gitarren var helt utan sprickor i kroppen. Locket hade fortfarande fin kurvatur i båda riktningarna.

Jobbet som behövde göras var att lägga in en kolfiberstav i halsen, limma om stallet, sätta om halsen, fräsa in ett stallben och montera en översadel i ben samt limma in en fanérbit på huvudet som lossnat och en bit celluloidlist som försvunnit. Då greppbrädan i eboniserat trä (valnöt?) krympt ersattes den med en ny i äkta ebenholts. Den här gitarren är fin och välbyggd, men den är en budgetvariant. Ser ut som en Larsson men billigare att köpa när det begav sig 😉 Mahognyn var andrasortering med kvistar i både sida och botten, ribbningen inuti lite kraftigare än den behövde vara och en onödigt lång lönnlist fanns under stallet för att den skulle hålla. Även stallet var i samma  eboniserade trä som greppbrädan, men den var i bra skick. Förutom billigt trä och enkla ribbor är den väl ihopkommen med rätt tjocklekar på allt. Stämskruvarna var också enkla men väldigt stabila. Funkar fortfarande riktigt bra.

Halsen var helt fel riktad, jag tror locket har höjt sig. Ribbningen i form av ett ladder V kring lönnstickan under stallet lämnar delar av locket utan support. Fick plocka bor nästan 3 mm längst ned på halsfoten för att rikta upp den mot ett stallben med 2-3 mm frigång ovanför stallet (med original band på 1 mm skulle man inte behövt rikta upp halsen lika mycket). Passade på att ändra mensuren från 61 cm till 61,2 för att ett intonerat stallben skulle få plats på det smala pyramidstallet. Greppbrädan fick 20″ radius, originalet hade en aning mer kurva överst och var nästan platt från 12:e bandet. Lackade halsen men inte kroppen med ett varv spritlack.

Gitarren låter bra, även om den hade låtit ändå bättre med nya och smartare ribbor i locket. Nu är den mer original istället! Några mått, nästan alla exakt i centimeter 🙂

Totallängd: 92 cm
Mensur: 61 cm (61,2)
Lock: 23 – 18 – 32 cm
Sida: 8,2 – 9,2 – 9,2
Greppbräda översadel / 12:e bandet: 46 och 57 mm
Vikt: 1243 gram

Lite färdigbilder.

Lite bilder som visar hur kraftigt lock och botten var krökt.

Den V formade ladder bracingen i locket.

Slingerland ca 1935, GammelGura 77

Den tredje och sista som blivit klar i dagarna är en Slingerland från 1935. Gjord i USA och med en massa rosa celluloid samt en bokmärkesdekal 🙂 Den andra Slingerland från samma tid jag gjort iordning nyligen. Kvaliteten på de här instrumenten är tveksam men helt OK. Man har lagt mest vikt vid coolhet och utseende och mindre på att de skulle låta bra. Trots allt solida träslag i den här, gran i locket och ett odefinierat trä i botten sida hals, mest troligt lönn.

Det största problemet var all celluloid som hade krympt en hel del. För att få en fungerande greppbräda pillrade jag lös all celluloid och gjorde en ny bräda under i lönn, den gamla var antagligen ett fruktträd – päron kanske. Problemet var att bandskårorna var alldeles för vida för att kunna banda på. Kantlisten var inte hel heller. Knepigt celluloidmaterial, tjockt men hade också ett canvastyg under celluloiden som delvis hade smälts in i plasten. Eftersom det var ojämt skrapade jag bort tyget vilket inte var det lättaste… Kunde inte ändra mensuren (61,5 cm) heller, annars skulle bitarna inte passat mellan banden. Originalmonteringen av brädan var rejält fel mot stallbenet, den intonerade dåligt innan! Skjutsade upp brädan ett par mm och flyttade stallbenet och stränghålen längre ned på ett nytt replikastall i rosewood för att kunna intonera rätt.

Ett annat problem var att spritlacken flagnat längs kanterna, speciellt längst ned och i botten. Tog bort det som var löst och lackade på några lager ny lack. Använde bets för att jämna till färgen innan jag lackade. Blev riktigt bra till slut. Lite hanterad är den, men så ska det vara 🙂

Ribbades upp med en X-ribbning enligt kundens önskemål. Gjorde ribborna så klena att jag kände att locket hade rätt svikt – mellan tummen och pekfingret som alltid. Det är förvånansvärt hur starkt ett lock blir med ribbor längs med jämfört med tvärs över. Strängade upp med vanliga Newtone Masterclass 0.11 strängar.

Vid bandning och justering strängade jag upp med en temporärt limmad bräda. För att kompensera böjen som alltid blir längst upp slipade jag på undersidan av brädan! Gick ju inte att plana på ovansidan som jag alltid gör annars, där satt celluloiden. Fick till det hela efter kroning av bandtopparna då brädan var limmad Det visade sig att intoneringen var så bra (med en kortad bräda högst upp) att en översadelsintonering inte var nödvändig.

De väldigt coola original Waverly stämskruvarna var rejält glappa, men fick sitta kvar. Funkade faktiskt helt OK.

Låter högt och väldigt bra tycker jag!

Snirkelstallet, GammelGura 68

Den andra som blivit klar i dagarna är en daterad och etiketterad (!) nylonsträngad parlor. Vackert och lätt bygge i stil med romantiska gitarrer. Den var gammalmodig redan när den byggdes 1918. Byggd av Matthias Simon, Mittenwald. Han fick tydligen en bronsmedalj 1905 för sina fint byggda harpgitarrer. Det märks att byggaren kunde sina saker!  Stämskruvarna är inte fiolskruvar i trä, annars liknar den de små och lätta gitarrer som byggdes första hälften av 1800 talet.

Bra skick förutom böjd hals och ett sprucket stall. Locket hade sjunkit ihop lite också framför stallet och runt ljudhålet.

Det mest speciella är den scalloperade brädan. En annan trevlig detalj är dekorationerna i ebenholts på ömse sidor av stallet. Originalstallet var spräckt och väldigt tunt, 3 mm, i ebenholts. Inget stallben, strängarna vilade på framkanten direkt på en förhöjning av stallet  där byggaren låtit virket vara 7 mm. Årtalet fanns som en blyertsanteckning i locket, det händer ibland men alltför sällan att man vet exakt årtal.

Försökte lossa greppbrädan, men det visade sig hopplöst. På de tunnaste stället mitt emellan banden var ”greppbrädan” mindre än 0,5 mm tjock. Mer att likna vid ett fanér. Dessutom var ebenholtsen spröd och limmet satt som bara den. Fick skrapa och mejsla bort den. Den klena halsen i lönn hade fått minimal hjälp av den tunna brädan och hade en bananböj. Lossade inte halsen utan öppnade bara botten. Kunde inte se exakt hur halsen var fäst, men den satt bra och riktningen var rätt. Den fick sitta kvar. Fräste in en kolfiberstav i halsen efter en värmning så den blev rak.

Inuti var ribbningen väldigt spartansk, tre tunna ribbor i lock och botten. Eftersom den skulle strängas upp med nylonsträngar gjorde jag de nya ribborna nästan lika klena, men jag ändrade mönstret lite för att göra locket starkare. En A frame vid ljudhålet också. Det stora jobbet var att scallopera en ny bräda i ebenholts. Först gången jag gjorde en sån, men det gick bra med diverse raspar och sandpapper. Gjorde ett test med en maskin också för att göra det snabbare, men det gick inte att kontrollera maskinen så det fick bli handarbete. Tog en hel dag. Monterade gamla mandolinband i mässing på topparna mellan scalloperingarna.

Översadel och stallben gjordes i svart buffelhorn för att inte sticka ut. Original stämskruvarna var i bra skick och återanvändes. Hela gitarren fick ett par lager spritlack efter skrotning av greppbräda och botten och bättring med bets av rätt färg. Locket var antingen olackad eller också hade den lacken försvunnit nästan helt. Väldigt opraktiskt med ett olackat lock och dessutom tappar tonen spänst.

Gjorde ett nytt och kraftigare stall i ebenholts, dekorationerna limmades tillbaka på ömse sidor. När jag limmade botten var jag noga med att spänna fast en stålbalk på greppbrädan och rikta in balken rätt mot stallets överkant. Botten limmades där den borde hamna därefter och ett litet överhäng längst bak skrotades bort. Ett sätt att sätta om halsen på utan att göra det. En liten radius på alla lockribbor hjälpte också till att rikta upp halsen.

Väger 939 gram, lätt som en fjäder. 61 cm mensur. Smal hals och greppbräda, 45 mm vid översadeln. Väldigt kul att spela på faktiskt med nylgut strängar på de ospunna. Inte ofta jag tycker så om nylonsträngade gitarrer! Jämn ton, låter bra utan vargton. Lite färdigbilder

GammelGura blir internationell i och med att den skickas iväg till köparen i Frankrike. Har skeppat några GG till Norge (och en till Doug Seegers i USA), men den här är den första till kontinenten 🙂

Hur var det då att spela på en scalloperad bräda? Mindre speciellt än jag trodde faktiskt. Kändes ungefär som vanligt. En fördel är att man inte kommer i kontakt med brädan. Inget kladd på brädan och ingen smuts på fingertopparna. Om man är lätt på handen har man inga problem med intoneringen, men trycker man hårt kan det bli ostämt speciellt med ackord. Att medvetet trycka för att pitcha upp är svårt, det händer inte så mycket om man inte tar i ordentligt. Ingen revolution, bara nåt man snabbt vänjer sig vid precis som en annorlunda hals.

Edwin, The American. GammelGura 63

En av de tre jag fått klar i batchen är en USA tillverkad parlor köpt på amerikanska eBay för några år sedan. Den har samlat damm, men jag tog tag i den inför vår americana spelning nyligen. Tyckte den skulle passa. Min Levin från 1913 börjar tappa lite av sin glans också, har gjort framsteg i renoveringarna och alla GG har låtit bättre än den den senaste tiden.

Gitarren tillverkades av William Tonk & Bros i New York någon gång mellan 1895-1905. De var mest kända för att tillverka pianon, uttrycket ”honky tonk” kan lustigt nog härledas till dekalen där det stod ”Ernest A. Tonk”!

Firman grundades 1889 och tillverkade pianon ända in på 1920-talet. Namnet ”Edwin” användes för många olika stränginstrument inklusive mandoliner, banjos och gitarrer. Edwin Gustave Tonk föddes 1886, antagligen förklaringen till namnet. Här är en annons från 1903

Gitarren var i bra skick förutom en torkad och sprucken greppbräda i ebenholts och ett lock  med många torksprickor. Sidan, botten och halsen var i skick nästan som nya. Lock i i orangefärgad gran, botten, sida och hals i mahogny. En huvudplatta i rosewood och ett smalt stall i ebenholts. Jag beslöt att ersätta ebenholtsen i greppbräda och stall med rosewood då jag tycker att ebenholts är oerhört vacker men inte låter lika bra som rosewood.

Gitarren är stor för att vara så gammal. Mensuren 63 cm, 96 cm lång, 35 cm som bredast, 10 cm som tjockast. Går inte in i ett Gator 3/4 case, däremot passar ett case för en klassisk gitarr bra.

När jag försiktigt plockade isär den (mahogny är mjuk och spricker lätt) var det två saker som stod ut. Locket var extremt tunt, 2,4 – 2,5 mm, och sidan extremt tjock, 3 – 3,2 mm! Inte konstigt att locket hade sprickor och sidan var som ny. Botten hade en fin tjocklek på 2,8 – 3 mm. För att kunna böja sidan hade man helt klart rejäla verktyg!

En annan detalj var att de två nedersta bottenribborna var platta. Typisk detalj i amerikanska gitarrer, Martin använder samma princip. Antar att ursprunget till den detaljen är man vill ha stor limyta för att inte rosewood bottnar ska spricka. Ger också lite extra flex till botten och ingen dum idé alls.

För att det tunna locket skulle hålla lade jag in en granpatch på mitten med ådringen åt samma håll som locket. På mitten fanns också de flesta sprickorna, det var säkert ett tiotal sprickor i locket. Med ny gran som fyller ut de värsta sprickorna bygger man inte in spänningar i locket vilket bara orsakar nya sprickor. Nya ribbor tillverkades och limmades i ett nytt mönster, bl.a. en A-frame vid ljudhålet.

Den nya greppbrädan fick en 20″ radius. Det nya stallet blev bredare än originalet för att rymma ett lutande intonerat stall. Ändarna på stallet fick samma böj som originalet. Nya strängpinnar i ebenholts fick 4 mm dottar monterade. Stämskruvarna var inte bra, en av dom saknade dessutom en stolpe. Det fick bli nya Stewmac skruvar som passade i hålen utan problem. Alla ribbor fick en liten radius vilket gav både lock och botten en fin krökning som gör gitarren hållbarare och som samlar tonen på ett fint sätt (ett helt platt lock kan lätt bli skramligt). Tre breda sprickor i locket fick granstickor inlimmade, de betsades med ”golden yellow” som matchade färgen nästan helt rätt. Ingen översadelsintonering behövdes då alla strängarna pitchade helt rätt förutom tjocka E som kanske behövt kortas en mm vid översadeln för ”perfekt” intonering. Kortade greppbrädan 0,5 mm överst.

Flyttade över pärlemormarkeringarna från ebenholtsbrädan. Tog några timmar då de inte var den vanliga runda varianten. Lät en av dom sitta på 10:e bandet som på originalet istället för 9:e, banjotradition. Snyggt tycker jag!

Lite färdigbilder.

Som alltid nuförtiden (med mina nya fina jiggar!) blev halsen spikrak, banden nästan oslipade, höjden på stallbenet och strängarnas position i sidled spot on! 😉

Stort ljud och lättspelad. En riktig klanglåda! Den vassa V-halsen känns bra i handen, 46 mm bred vid översadeln. Låter klassen bättre än min Levin 1913. Passar bra till fingerspel då volymen kommer på en gång, men slår man hårt händer inte så mycket mer. Typiskt för en gitarr med tunt lock. Har sett fler liknande parlors från USA och samma tid med samma tunna lock, kanske avsedda för sensträngar.