Örnsköldsvik kan andas ut, nu finns det en musikaffär att handla i igen! Jag är väldigt glad och hoppas det går bra för grabbarna 🙂 Läs en artikel här

Jobbar just nu med de här objekten.

GammelGura 67

GammelGura 70

GammelGura 76

Det här är ett gammalt dåligt samvete, har legat i lokalen i ca ett års tid. Av någon anledning hamnade den vid sidan av och samlade damm… annars ett väldigt intressant objekt både som instrument och rent historiskt!

Gjorde lite efterforskningar kring August,(1861-1928), men har inte lyckats hitta speciellt mycket om honom. Det jag vet är att han var en emigrant från Sverige som byggde sina instrument i Chicago i början av förra seklet. Hittade följande text: ”Carlstedt was a Swedish immigrant who ran a guitar-building workshop in Chicago in the early 20th century. He made guitars under the ”Ideal” brand. This guitar is similar to some produced by the Larson Brothers, who were also Swedish immigrants, and is identical in body shape to the Larson Brothers ”auditorium-sized” Maurer guitar, but with deeper sides.” Och ”If one Googles the name August Carlstedt, a Google books entry appears as a page from the book History of the Swedes of Illinois.  There is a picture of a somewhat  older August Carlstedt and the story of his starting his own guitar shop in 1895, having success and moving it to Crystal Lake,  Illinois in 1903.  Then he operated it until his death in the late 1920s.  (I couldn’t make a copy of this page.)”. Hittade också en bild av honom i sin verkstad och bilden ur boken från 1908!

En annan text säger ”Carlstedt made instruments under his name untill 1908 and where stamped in ink”. Inuti gitarren kan man ana en bläckstämpel med text på både mittstickan och på halsklossen; ”The Carlstedt guitar”. Gitarren är senare än 1903 då han flyttade till Chicago trakten (på en papperlapp på mittstickan står det ”Ideal Chicago”), skulle tippa ca 1910-1920. På halsklossen kan jag svagt skymta ett serienummer och ”19” men resten går inte att läsa!

Jag misstänker att August kände Larsson bröderna personligen, de var alla svenska immigranter till USA och byggde instrument vid samma tid och plats. Ideal gitarren har definitivt inspirerats av bröderna Larsson, locket har en våldsam radius och även botten. Stor radius i locket var Larsson bröderna en av de första att experimentera med. Det har uppenbarligen fungerat bra genom åren, Ideal gitarren var helt utan sprickor i kroppen. Locket hade fortfarande fin kurvatur i båda riktningarna.

Jobbet som behövde göras var att lägga in en kolfiberstav i halsen, limma om stallet, sätta om halsen, fräsa in ett stallben och montera en översadel i ben samt limma in en fanérbit på huvudet som lossnat och en bit celluloidlist som försvunnit. Då greppbrädan i eboniserat trä (valnöt?) krympt ersattes den med en ny i äkta ebenholts. Den här gitarren är fin och välbyggd, men den är en budgetvariant. Ser ut som en Larsson men billigare att köpa när det begav sig 😉 Mahognyn var andrasortering med kvistar i både sida och botten, ribbningen inuti lite kraftigare än den behövde vara och en onödigt lång lönnlist fanns under stallet för att den skulle hålla. Även stallet var i samma  eboniserade trä som greppbrädan, men den var i bra skick. Förutom billigt trä och enkla ribbor är den väl ihopkommen med rätt tjocklekar på allt. Stämskruvarna var också enkla men väldigt stabila. Funkar fortfarande riktigt bra.

Halsen var helt fel riktad, jag tror locket har höjt sig. Ribbningen i form av ett ladder V kring lönnstickan under stallet lämnar delar av locket utan support. Fick plocka bor nästan 3 mm längst ned på halsfoten för att rikta upp den mot ett stallben med 2-3 mm frigång ovanför stallet (med original band på 1 mm skulle man inte behövt rikta upp halsen lika mycket). Passade på att ändra mensuren från 61 cm till 61,2 för att ett intonerat stallben skulle få plats på det smala pyramidstallet. Greppbrädan fick 20″ radius, originalet hade en aning mer kurva överst och var nästan platt från 12:e bandet. Lackade halsen men inte kroppen med ett varv spritlack.

Gitarren låter bra, även om den hade låtit ändå bättre med nya och smartare ribbor i locket. Nu är den mer original istället! Några mått, nästan alla exakt i centimeter 🙂

Totallängd: 92 cm
Mensur: 61 cm (61,2)
Lock: 23 – 18 – 32 cm
Sida: 8,2 – 9,2 – 9,2
Greppbräda översadel / 12:e bandet: 46 och 57 mm
Vikt: 1243 gram

Lite färdigbilder.

Lite bilder som visar hur kraftigt lock och botten var krökt.

Den V formade ladder bracingen i locket.

Den tredje och sista som blivit klar i dagarna är en Slingerland från 1935. Gjord i USA och med en massa rosa celluloid samt en bokmärkesdekal 🙂 Den andra Slingerland från samma tid jag gjort iordning nyligen. Kvaliteten på de här instrumenten är tveksam men helt OK. Man har lagt mest vikt vid coolhet och utseende och mindre på att de skulle låta bra. Trots allt solida träslag i den här, gran i locket och ett odefinierat trä i botten sida hals, mest troligt lönn.

Det största problemet var all celluloid som hade krympt en hel del. För att få en fungerande greppbräda pillrade jag lös all celluloid och gjorde en ny bräda under i lönn, den gamla var antagligen ett fruktträd – päron kanske. Problemet var att bandskårorna var alldeles för vida för att kunna banda på. Kantlisten var inte hel heller. Knepigt celluloidmaterial, tjockt men hade också ett canvastyg under celluloiden som delvis hade smälts in i plasten. Eftersom det var ojämt skrapade jag bort tyget vilket inte var det lättaste… Kunde inte ändra mensuren (61,5 cm) heller, annars skulle bitarna inte passat mellan banden. Originalmonteringen av brädan var rejält fel mot stallbenet, den intonerade dåligt innan! Skjutsade upp brädan ett par mm och flyttade stallbenet och stränghålen längre ned på ett nytt replikastall i rosewood för att kunna intonera rätt.

Ett annat problem var att spritlacken flagnat längs kanterna, speciellt längst ned och i botten. Tog bort det som var löst och lackade på några lager ny lack. Använde bets för att jämna till färgen innan jag lackade. Blev riktigt bra till slut. Lite hanterad är den, men så ska det vara 🙂

Ribbades upp med en X-ribbning enligt kundens önskemål. Gjorde ribborna så klena att jag kände att locket hade rätt svikt – mellan tummen och pekfingret som alltid. Det är förvånansvärt hur starkt ett lock blir med ribbor längs med jämfört med tvärs över. Strängade upp med vanliga Newtone Masterclass 0.11 strängar.

Vid bandning och justering strängade jag upp med en temporärt limmad bräda. För att kompensera böjen som alltid blir längst upp slipade jag på undersidan av brädan! Gick ju inte att plana på ovansidan som jag alltid gör annars, där satt celluloiden. Fick till det hela efter kroning av bandtopparna då brädan var limmad Det visade sig att intoneringen var så bra (med en kortad bräda högst upp) att en översadelsintonering inte var nödvändig.

De väldigt coola original Waverly stämskruvarna var rejält glappa, men fick sitta kvar. Funkade faktiskt helt OK.

Låter högt och väldigt bra tycker jag!

Den andra som blivit klar i dagarna är en daterad och etiketterad (!) nylonsträngad parlor. Vackert och lätt bygge i stil med romantiska gitarrer. Den var gammalmodig redan när den byggdes 1918. Byggd av Matthias Simon, Mittenwald. Han fick tydligen en bronsmedalj 1905 för sina fint byggda harpgitarrer. Det märks att byggaren kunde sina saker!  Stämskruvarna är inte fiolskruvar i trä, annars liknar den de små och lätta gitarrer som byggdes första hälften av 1800 talet.

Bra skick förutom böjd hals och ett sprucket stall. Locket hade sjunkit ihop lite också framför stallet och runt ljudhålet.

Det mest speciella är den scalloperade brädan. En annan trevlig detalj är dekorationerna i ebenholts på ömse sidor av stallet. Originalstallet var spräckt och väldigt tunt, 3 mm, i ebenholts. Inget stallben, strängarna vilade på framkanten direkt på en förhöjning av stallet  där byggaren låtit virket vara 7 mm. Årtalet fanns som en blyertsanteckning i locket, det händer ibland men alltför sällan att man vet exakt årtal.

Försökte lossa greppbrädan, men det visade sig hopplöst. På de tunnaste stället mitt emellan banden var ”greppbrädan” mindre än 0,5 mm tjock. Mer att likna vid ett fanér. Dessutom var ebenholtsen spröd och limmet satt som bara den. Fick skrapa och mejsla bort den. Den klena halsen i lönn hade fått minimal hjälp av den tunna brädan och hade en bananböj. Lossade inte halsen utan öppnade bara botten. Kunde inte se exakt hur halsen var fäst, men den satt bra och riktningen var rätt. Den fick sitta kvar. Fräste in en kolfiberstav i halsen efter en värmning så den blev rak.

Inuti var ribbningen väldigt spartansk, tre tunna ribbor i lock och botten. Eftersom den skulle strängas upp med nylonsträngar gjorde jag de nya ribborna nästan lika klena, men jag ändrade mönstret lite för att göra locket starkare. En A frame vid ljudhålet också. Det stora jobbet var att scallopera en ny bräda i ebenholts. Först gången jag gjorde en sån, men det gick bra med diverse raspar och sandpapper. Gjorde ett test med en maskin också för att göra det snabbare, men det gick inte att kontrollera maskinen så det fick bli handarbete. Tog en hel dag. Monterade gamla mandolinband i mässing på topparna mellan scalloperingarna.

Översadel och stallben gjordes i svart buffelhorn för att inte sticka ut. Original stämskruvarna var i bra skick och återanvändes. Hela gitarren fick ett par lager spritlack efter skrotning av greppbräda och botten och bättring med bets av rätt färg. Locket var antingen olackad eller också hade den lacken försvunnit nästan helt. Väldigt opraktiskt med ett olackat lock och dessutom tappar tonen spänst.

Gjorde ett nytt och kraftigare stall i ebenholts, dekorationerna limmades tillbaka på ömse sidor. När jag limmade botten var jag noga med att spänna fast en stålbalk på greppbrädan och rikta in balken rätt mot stallets överkant. Botten limmades där den borde hamna därefter och ett litet överhäng längst bak skrotades bort. Ett sätt att sätta om halsen på utan att göra det. En liten radius på alla lockribbor hjälpte också till att rikta upp halsen.

Väger 939 gram, lätt som en fjäder. 61 cm mensur. Smal hals och greppbräda, 45 mm vid översadeln. Väldigt kul att spela på faktiskt med nylgut strängar på de ospunna. Inte ofta jag tycker så om nylonsträngade gitarrer! Jämn ton, låter bra utan vargton. Lite färdigbilder

GammelGura blir internationell i och med att den skickas iväg till köparen i Frankrike. Har skeppat några GG till Norge (och en till Doug Seegers i USA), men den här är den första till kontinenten 🙂

Hur var det då att spela på en scalloperad bräda? Mindre speciellt än jag trodde faktiskt. Kändes ungefär som vanligt. En fördel är att man inte kommer i kontakt med brädan. Inget kladd på brädan och ingen smuts på fingertopparna. Om man är lätt på handen har man inga problem med intoneringen, men trycker man hårt kan det bli ostämt speciellt med ackord. Att medvetet trycka för att pitcha upp är svårt, det händer inte så mycket om man inte tar i ordentligt. Ingen revolution, bara nåt man snabbt vänjer sig vid precis som en annorlunda hals.

En av de tre jag fått klar i batchen är en USA tillverkad parlor köpt på amerikanska eBay för några år sedan. Den har samlat damm, men jag tog tag i den inför vår americana spelning nyligen. Tyckte den skulle passa. Min Levin från 1913 börjar tappa lite av sin glans också, har gjort framsteg i renoveringarna och alla GG har låtit bättre än den den senaste tiden.

Gitarren tillverkades av William Tonk & Bros i New York någon gång mellan 1895-1905. De var mest kända för att tillverka pianon, uttrycket ”honky tonk” kan lustigt nog härledas till dekalen där det stod ”Ernest A. Tonk”!

Firman grundades 1889 och tillverkade pianon ända in på 1920-talet. Namnet ”Edwin” användes för många olika stränginstrument inklusive mandoliner, banjos och gitarrer. Edwin Gustave Tonk föddes 1886, antagligen förklaringen till namnet. Här är en annons från 1903

Gitarren var i bra skick förutom en torkad och sprucken greppbräda i ebenholts och ett lock  med många torksprickor. Sidan, botten och halsen var i skick nästan som nya. Lock i i orangefärgad gran, botten, sida och hals i mahogny. En huvudplatta i rosewood och ett smalt stall i ebenholts. Jag beslöt att ersätta ebenholtsen i greppbräda och stall med rosewood då jag tycker att ebenholts är oerhört vacker men inte låter lika bra som rosewood.

Gitarren är stor för att vara så gammal. Mensuren 63 cm, 96 cm lång, 35 cm som bredast, 10 cm som tjockast. Går inte in i ett Gator 3/4 case, däremot passar ett case för en klassisk gitarr bra.

När jag försiktigt plockade isär den (mahogny är mjuk och spricker lätt) var det två saker som stod ut. Locket var extremt tunt, 2,4 – 2,5 mm, och sidan extremt tjock, 3 – 3,2 mm! Inte konstigt att locket hade sprickor och sidan var som ny. Botten hade en fin tjocklek på 2,8 – 3 mm. För att kunna böja sidan hade man helt klart rejäla verktyg!

En annan detalj var att de två nedersta bottenribborna var platta. Typisk detalj i amerikanska gitarrer, Martin använder samma princip. Antar att ursprunget till den detaljen är man vill ha stor limyta för att inte rosewood bottnar ska spricka. Ger också lite extra flex till botten och ingen dum idé alls.

För att det tunna locket skulle hålla lade jag in en granpatch på mitten med ådringen åt samma håll som locket. På mitten fanns också de flesta sprickorna, det var säkert ett tiotal sprickor i locket. Med ny gran som fyller ut de värsta sprickorna bygger man inte in spänningar i locket vilket bara orsakar nya sprickor. Nya ribbor tillverkades och limmades i ett nytt mönster, bl.a. en A-frame vid ljudhålet.

Den nya greppbrädan fick en 20″ radius. Det nya stallet blev bredare än originalet för att rymma ett lutande intonerat stall. Ändarna på stallet fick samma böj som originalet. Nya strängpinnar i ebenholts fick 4 mm dottar monterade. Stämskruvarna var inte bra, en av dom saknade dessutom en stolpe. Det fick bli nya Stewmac skruvar som passade i hålen utan problem. Alla ribbor fick en liten radius vilket gav både lock och botten en fin krökning som gör gitarren hållbarare och som samlar tonen på ett fint sätt (ett helt platt lock kan lätt bli skramligt). Tre breda sprickor i locket fick granstickor inlimmade, de betsades med ”golden yellow” som matchade färgen nästan helt rätt. Ingen översadelsintonering behövdes då alla strängarna pitchade helt rätt förutom tjocka E som kanske behövt kortas en mm vid översadeln för ”perfekt” intonering. Kortade greppbrädan 0,5 mm överst.

Flyttade över pärlemormarkeringarna från ebenholtsbrädan. Tog några timmar då de inte var den vanliga runda varianten. Lät en av dom sitta på 10:e bandet som på originalet istället för 9:e, banjotradition. Snyggt tycker jag!

Lite färdigbilder.

Som alltid nuförtiden (med mina nya fina jiggar!) blev halsen spikrak, banden nästan oslipade, höjden på stallbenet och strängarnas position i sidled spot on! 😉

Stort ljud och lättspelad. En riktig klanglåda! Den vassa V-halsen känns bra i handen, 46 mm bred vid översadeln. Låter klassen bättre än min Levin 1913. Passar bra till fingerspel då volymen kommer på en gång, men slår man hårt händer inte så mycket mer. Typiskt för en gitarr med tunt lock. Har sett fler liknande parlors från USA och samma tid med samma tunna lock, kanske avsedda för sensträngar.

Jag ligger efter. Har 10 GammelGura under arbete och dessutom många reparationsjobb, en del äldre än jag vill erkänna. För att inte tala om 3 GammelGura ur föregående batch som jag fick tvärstopp på av olika anledningar. Kan inte göra annat än jobba på och lära mig för framtiden. Min plan är att jobba hårt med pågående batch varje dag och samtidigt vika några av timmarna till reparationer och GammelGura ur föregående batch.

När det gäller pågående batch tänker jag ta tre GammelGura i taget och gå i mål med dom och sen plocka ut tre till osv. Alla är i samma läge med ribborna limmade, kolfiberstav limmad och sprickor reparerade.

Först de tre som jag jobbar på just nu.

GammelGura 62

Fick X-ribbning, ett replika stall i rosewood har just tillverkats och kommer att få K&K mick och botten limmad på måndag. Greppbrädan kommer att bli lite krånglig då den inte går att planslipa.

GammelGura 68

Halsen i bok lossades inte då den satt fast bra och jag är osäker på hur den infästningen är gjord. Greppbrädan var scalloperad i ebenholts och halsen bananböjd. Fick spetta lös den väldigt tunna ebenholtsbrädan (ca 0,5 mm tjock i  dalarna)  för att kunna fräsa in den nödvändiga kolfiberstaven. Ska strängas upp med nylonsträngar vilket betyder tunnare ribbor. Daterad till 1918. En ny scalloperad bräda ska tillverkas.

GammelGura 63

Min egen. Har en spelning den 25:e och hoppas kunna spela på den här, annars lite väl egoistiskt. Det är en ”The Edwin American” från ca 1890 talet i USA. Osannolikt tjock mahogny sida (kanske 3 mm?) och väldigt tunt lock, ca 2,5 mm. Botten mera normal på 2,8 mm. För att locket ska hålla (den hade rejäla sprickor) har jag limmat in en granpatch på mitten som ryggrad. Två bottenribbor är platta som på Martin gitarrer. Vasst V i halsen. Lite större och jag hoppas att den kommer att låta väldigt bra!

Övriga i batchen följer:

GammelGura 67

Ännu en med scalloperad bräda. Locket hade breda sprickor som fyllts i med granstickor. Hals i bok. Daterad till 1912. Mer primitiv och robust byggd jämfört med GG 68.

GammelGura 69

En traditionell byggd gammal parlor. En del av botten hade bytts ut till ett mjukare trä. En del av locket hade separerat vid kantlisten och behövde lite extra kerfling.

GammelGura 73

En Levin 1905 med mjuk alhals. Fick en mittsticka och en täcklist på skarven då botten krympt.

GammelGura 77

En Levin från 1925. En nykomling i batchen. Ovanligt tunn botten, bara ca 2,5 mm. Fem ribbor var monterad för att få den att hålla vilket den gjort. Har sett många gamla parlors med tunn botten och några få rejäla ribbor för ”att det skulle hålla”. Nästan alla såna bottnar har sprickor. Bättre med fler och klenare ribbor! Ena kinden nedanför stallet visade sig vara slipad ned till nästan ingenting dessutom. På tunnaste stället var sidan bara några tiondelar tjock utanpå kerflingen! Efter ca 1920 började tillverkning bli större och nya anställda slarvade. Levin parlors före 1920 brukar nästan alltid ha bättre byggkvalitet än de som gjordes i mängd på 1920-talet.

GammelGura 75

Levin 1930 ”Robert Johnsson” modell, mahogny i botten och sida. Alhals och rosewoodbräda. Locket hade en bred spricka i sömmen och har fått en gransticka inlagd. Ny bracing som ersätter originalets ladder bracing. Ett byte, GammelGura mot en häftig  Levin archtop från 1935 som jag förhoppningsvis kan få tid att fixa upp.

GammelGura 70

En annorlunda men fint byggd parlor. Nån typ av ädelträ med en tunn lining i gran på insidan i både botten och sida. Inga sprickor!

GammelGura 76

En Thompson & Odell från ca 1890. En väldigt nära släkting till min ”The Edwin” men äkta rosewood i botten och sida. Även denna hade 2,5 mm tjockt lock med sprickor och har fått en gran patch för att locket ska hålla. Har skador vid ljudhålet, jag planerar att flytta lite av rosetten under greppbrädan för att ersätta bitar som saknas. Två platta bottenribbor och V hals. Den här är jättekul då Levin’s parlor är en EXAKT kopia till formen! Samma form och dessutom samma infästning av halsen, samma huvud och samma form på halsfoten som tidiga Levin parlors. Jag är väldigt säker på att Hermann snodde konceptet rakt av, han hade nog med sig en Thompson när han åkte tillbaka till Göteborg. Inte undra på att Levin följer den amerikanska traditionen och inte den Europeiska 😉

Som synes har batchen vuxit till 10 stycken, någonting jag lovade mig själv att den inte skulle! Men ibland är det svårt att tacka nej… 😐

Fick just veta att Östmans Musik, Örnsköldsviks enda musikaffär,  begärt sig själva i konkurs. Jag kan bara hoppas på att affären kommer att drivas vidare i annan regi. En musikaffär är guld värd för alla musiker i stan och Östmans kommer att bli saknad och sörjd om den försvinner för gott.

Jag har fått mycket support och hjälp av Östmans ända sen den dagen jag startade upp mitt GammelGura projekt vilket jag är väldigt tacksam för. Hos Östmans blev man alltid trevligt bemött av de kunniga expediterna, fanns alltid lite tid att prata gitarrer. Får hela tiden in gamla gitarrer för reparation med Östmans logga på med ett tresiffrigt telefonnummer, affären hade precis fyllt 80 år. Många, många gitarrer har blivit sålda genom åren.

Läs mer om den tråkiga händelsen i Örnsköldviks Allehanda.

En trevlig artikel om Östmans 80-års jubileum kan man läsa här.

Medan jag höll på med översadelintoneringen insåg jag att den första intoneringen av greppbrädans noter mot stallbenet (tagen not vid 3:e och 12:e band) skiljer sig väldigt mycket från den traditionella intoneringen med öppen sträng och tagen not vid 12:e. Inser nu att den traditionella metoden bara smetar ut intoneringsproblemen som kommer från översadeln och öppna/tagna noter mer eller mindre jämnt över hela brädan. Vid en översadelkompensering åtgärdar man majoriteten av problemen vid översadeln och intonerar de tagna noterna separat vid stallbenet.

Summa summarum är att gitarren stämmer bättre efter en översadelintonering även om man använder capo (och kopplar bort översadeln) då greppbrädan är bättre intonerad vid stallbenet.

Håller på att konvertera en faux dobro, en ”May Bell” gjord av Slingerland i USA ca 1935. En av mina allra första renoveringar gjorde den spelbar, men istället för en äkta aluminiumkona hade man monterat in en bit granlock med ett stall i det utskurna hålet i plywoodlocket under täckplåten. Den lät nästan som en dobro med lite extra metallklang från plåten, men ljudet var inte så man hurrade.

Fick skäl att göra det jag länge har tänkt, att montera in en riktig aluminiumkona. Kruxet är att diametern på täckplåten är ca 1 cm för liten, hålet för en ny aluminumkona kan precis täckas men då har man ingenting att skruva fast plåten i. Får bli skohorn och påhittiga lösningar!

Lite bilder så lång, kommer att uppdatera eftersom. Med sticksågen kapades hål i två plywoodskivor, den ena en ”ring” där konan vilar och den andra en shim mellan lock och ”ring” som ger rätt djup. En gammal Levin tailpiece kommer till heders (innan var det ett vanligt pinnstall). Halsen var i lind, den mjukaste hals jag stött på! Lite som mjukost. Fick en massiv kolfiberstav som ryggrad. Greppbrädan i eboniserat päronträ var på väg att falla sönder och hade en konsistens som kexchoklad, fick spetta lös den. Ska bli en äkta och stabil ebenholtsbräda. Små aluminiumvinklar måste tillverkas för att kunna fästa täckplåten i förnicklad mässing.

Hela gitarren i plywood vilket är jättebra då i stort sett allt ljud kommer från aluminiumkonan, träkroppen kommer att ge en lagom dos träkänsla till tonen. Har provat dobros med fint solitt virke och gran i locket och då blir det kamp mellan två olika ljudideal tycker jag.

Lite fortsättningsbilder. Insidan av kroppen limmad och klar.

Limmade botten med hjälp av min jigg. Numera limmar jag med uteslutande hudlim. Först limmas bottenkloss och ändkloss, därefter trycker jag in hudlim med en liten plåtspatel allteftersom runt om. Man kan bara ta en bit i taget då hudlimmet har kort öppentid. Förutom att man får en mera hållbar fog kan man också hålla koll på passningen bättre. Lossar jiggen på slutet för att undvika runda limmärken från tvingarna och limkladd.

Limmar halsen med min nya halsjigg. Behövde bocka tillbaka halsen för att få en bra brytvinkel över stallbenet. Limmade in en kil under greppbrädan för att få den rak utan ”slope off”.

Resultatet när dammet lagt sig. Betsade in den skrotade kanten vid botten och halsen vid skarven mot greppbrädan samt ”brunnen” för aluminiumkonan.

En väldigt jobbig detalj med den här är att diametern på täckplåten är mindre än den borde vara för konan. Fick montera små vinklar runt om för att kunna fästa täckplåten. Ett pyssel! Hade inte tänkt göra en översadelintonering, men köparen insisterade. Tog en hel dag precis som jag misstänkte. Gick i alla fall bra 🙂

Coolare dobro får man leta efter!

Ett udda bygge. Väldigt snygg men man har prutat på materialen. Varför man gjorde halsen i supermjuk lind är för mig en gåta, den har hållit trots allt… Fyllde skruvhålen för stämskruvarna med tunt superlim (som linden sög upp som en svamp) för att överhuvudtaget få skruvarna att sitta fast!

Idén med ett granlock under plåten istället för en riktig kona är inte bra, tonen i den innan konverteringen var rätt hemsk med en ful klang som gjorde att man bara ville spela på den i några minuter. Med konan på plats låter den extremt varmt och öppet. Överraskande låg volym för att vara en dobro. Strängade upp med 0.11 Newtone Masterclass, men på den här som har en så varm klang och kort mensur (604 mm) är det nog bättre med en mera diskantrik sträng och kanske 0.12. Kunden får testa sig fram.