Fick in en ovanlig Levin parlor med flytande stall. Ovanlig för att det är en sen årsmodell med skuret huvud och den sista typen av Levin medaljong. Gitarrer med platt huvud utan medaljong hittar man först i 1928 års katalog. Det här är en typisk ”unburst” där den mörkt bruna originallacken blekts av solen och inte lite heller! Man ser det tydligt på skuggan efter stränghållaren i plåt på locket och botten som nästan har kvar sin mörkbruna färg. Dessutom fanns flera mörkbruna fläckar på sidan, jag tror det handlar om bättringar efter den första lacken som inte blev helt bra med samma färg men med annan lack som inte bleknade i solen. Jag har sett samma sak på andra Levin, bland annat på den här mandolinen.

Att konvertera från flytande till fast stall har några speciella problem. Dels har halsen en annan vinkel och locket är tjockare för det mesta. Ett nytt replika stall måste tillverkas. Skuggan från stränghållaren får man också stå ut med, på den här syntes den väldigt tydligt! Men förutom det är det ingen skillnad på slutresultatet, i alla fall om man ribbar om locket som jag alltid gör.

Botten och locket tunnades ut. En ny replika i Madagaskar rosewood gjordes för både greppbräda och stall. Greppbrädan fick 20″ radius. Botten hade 5 ribbor, jag följde originalet men bytte ut den 4:e till en platt ribba. Stämskruvarna byttes ut till nya med moderna avstånd mellan stolparna. Numera monterar jag alltid metallbussningar för alla stolpar.

Levins halsinfästning är lurig. För att inte halsen ska tryckas in av strängdraget in i den mjuka halsklossen i gran fräser jag in en shim i hårt trä (björk/lönn) i botten av halsfickan.

Använde min nya jigg för att mäta upp intoneringen. Numera kan jag lita på måtten för stallbenet!

Den fick en K&K, pluggar, segmenterat stallben och översadelintonering. Ljudet med fast stall är så mycket bättre än med det flytande stallet!

Arbetet har gått vidare i min lokal trots hetta och hög luftfuktighet. Min avfuktare gick sönder och under några dagar hade jag 68% i lokalen! Man kan inte limma ribbor eller botten i den fuktigheten. Som tur var fick jag låna en avfuktare av Per Marklund och en ny är på väg. Fläkten har i alla fall inte gått sönder…

En trevlig och liten Europeisk parlor är klar, mensuren är 60 cm. Mensuren brukar ligga på 60-63 cm för Europeisk parlor och det vanligaste måttet är 62 cm. Levin parlors har för övrigt en mensur på 62,6 cm (antagligen ett tum-mått) före ca 1930, senare årgångar oavsett modell nästan alltid 63 cm.

Den här hade inte bar-frets, men halsinfästningen var av spansk typ och greppbrädan i två delar. Jag har sett flera gitarrer med samma konstruktion och antagligen samma tillverkare. De är äldre än de flesta gamla gitarrer som dyker upp och gjorda runt ca 1890. Skulle vara intressant att veta var och när de tillverkades. Den här hade inte inläggningar i pärlemor i form av blommor på den lösa delen av greppbrädan ovanpå locket som de tidigare har haft. Ändarna på stallet hade haft pålimmade dekorationer som var vanlig på riktigt gamla gitarrer. De var borta men det fanns ett avtryck i lacken som jag använde för att tillverka replikas.

Den spanska halsinfästningen gör det omöjligt att sätta om halsen vilket behövdes. Lösningen blev att göra en ny halskloss och kapa änden av halsen till en matchande dove tail. Lite trixigt men det gick bra till slut. Stämskruvarna var fungerande, men kunden vill ha dom utbytta mot nya. Greppbräda och stall i svartmålad lönn byttes ut till replikas i ebenholts. En kolfiberstav i halsen och en K&K mick monterades. Med en lövsåg tillverkade jag de två dekorationerna på stallet. Ser bra ut tycker jag.

Hade en del problem med att hitta rätt vinkel på halsen och rätt avstånd till stallbenet på stallet. Fick limma om halsen en extra gång vilket aldrig är kul. Eftersom gitarren var tillverkad för sensträngar behövde halsfoten vinklas upp en hel del och ca 3 mm togs bort på den redan tunna koniska halsfoten. Lade in en shim på 3 mm för att göra halsfoten starkare och för att träffa rätt med intoneringen. Både stallbenets höjd och intonering blev väldigt bra till slut, men det var inte lätt.

Ett genomskinligt plektrumskydd klistrades på locket, man kan enkelt lossa den genom att värma med en hårtork och försiktigt dra lös den om man vill. Den fick det vanliga extra i form av pluggar, segmenterat stallben och översadelintonering.

Några bilder från olika stadier av arbetet.

Har precis köpt en ny kamera och minneskortet lossnade oväntat utan att jag visste det medan jag tog de sista bilderna innan gitarren skickades iväg. Bilderna är både från den nya och den gamla kameran. Den spritlackade lönnen i botten och sida samt locket har en härlig patina!

Gitarren låter bra med en ovanligt mjuk och varm klang. Gillade den här skarpt!

Fick klar en gammal Europeisk gitarr, antagligen från 1890 talet. En gitarr från från ”Väntrummet” jag själv köpt in. Tror den kom från en samlare i Tyskland. Bra skick förutom att nästen hela ena sidan var sprucken.

Det märks att det var en duktig byggare, alla mått på tjocklekar var helt rätt och rosetten var extra fin med vackra pärlemorbitar. I vanlig ordning var ribborna överdimensionerade och tjocka som bjälkar. Originalstallet behölls men förlängdes på bredden för att ge plats för ett intonerat stallben.

Den spruckna sidan blöttes upp och fick torka till rätt form med hjälp av tvingar. ”Tapetserade” sidan invändigt med lönnfanér för att hålla ihop den limmade sprickan. Locket hade några större sprickor som fylldes igen med nytt trä. En ny greppbräda tillverkades.

Den fick de vanliga finesserna med bland annat pluggar och stallplatta i gran. Ett genomskinligt plektrumskydd monterades också.

Den fick en K&K mick och en översadelintonering som blev lyckad med min nya jigg. Här syns bottenlimningen och den nästan färdiga gitarren.

Den blev väldigt bra när den blev klar. Precis så bra som man kunde förvänta sig 🙂

Har gjort flera översadelsintoneringar och mätt upp varje enskild gitarr. Min erfarenhet säger mig att det inte finns någon matematisk ekvation som gäller för alla gitarrer, varje intonering blir lite annorlunda.  Därför måste man mäta på nytt varje gång.

En sak som stört är att de uppmätta måtten till intoneringspunkten på stallbenet inte stämde så bra som man skulle kunna önska. Har använt stoboskopstämmaren som facit och måtten bara som ett förslag. Ibland har det hänt att stallbenet inte räckt till för att nå intoneringspunkten för de två tjockaste strängarna och ett bredare stallben tillverkats. Något var fel i Konungariket Danmark…

Började misstänka att det är skillnad mellan intoneringen av stallbenet med ett flytande stall och ett stall med strängpinnar. Jag har använt en stränghållare för att mäta upp intoneringen på fasta stall. Jag gjorde en jigg för att kunna använda en strängpinne istället, alltså likadant som på den färdiga gitarren. Här är prototypjiggen under mätning.

En strängpinne i mässing fick ett hål borrat och gängat. Två muttrar är fästa mot varandra, muttrarna sitter fast i skruven när den vrids. En stav i aluminium har två skruvar som fäster ett ”gem”, staven kan justeras med skruven i strängpinnen och ”gemet” med den. Använder mina borrar med steg om 0.1 mm tjocklek för att tillsammans med ”gemet” ge strängen den rätta höjden vid 12:e bandet. Intonationspunkten är mitt på ”gemet”. Jiggen fungerar väldigt bra, borren följer med vid justering av ”gemet” då den kläms fast mellan ”gem” och sträng.

Gjorde tre separata intoneringsmätningar på samma gitarr och med samma strängar. Först som på bilden med en sträng i taget med den nya jiggen (den andra strängen behövs bara för att hålla fast styrningen av strängarna för nollbanden), en med samma jigg men med alla strängar uppstämda och en med den gamla metoden med stränghållare.

Tabellerna visar sträng, avstånd från baksidan av 1:a bandet till intoneringspunkt översadel (mm), avstånd från baksidan av 1:a bandet till intoneringspunkt stallben (cm).

1 Ny jigg en sträng i taget
E  35.00 58.85
A  35.18 58.70
D  36.77 58.65
G  35.48 58.60
b  36.16 58.50
e  35.79 58.40

2 Ny jigg alla strängar uppstämda
E   34.96 58.85
A   34.70 58.65
D   36.56 58.65
G   35.41 58.60
b   36.20 58.55
e   35.86 58.40

3 Gammal metod med stränghållare
E   34.29 58.60
A   34.83 58.50
D   36.50 58.50
G   35.31 58.50
b   35.89 58.50
e   35.77 58.40

Skillnaden är lite chockerande minst sagt. Med ett pinnstall är intoneringpunkten för den tjocka E strängen 2.5 mm längre ned på stallet än med ett flytande stall! Däremot intonerar den tunnaste e strängen likadant. Skillnaden i de två mätningarna med den nya jiggen är mest mätfel (hade problem att avläsa stroboskopstämmaren för A strängen), mest beroende på att det var så jobbigt att mäta med tre strängar samtidigt på borren. Metoden med en sträng i taget är den jag kommer att använda.

Den färdiga jiggen gjordes helt i mässing.

En komplett intonering gjordes med måtten från den nya jiggen och enskilda strängar på gitarren. För första gången gick måtten på stallbenet att lita på och intoneringen blev också väldigt bra direkt utan tidsödande justeringar som innan. En fördel är att jag inte behöver göra stallbenet lika tjockt som tidigare för att hitta rätt intonering, måtten går att lita på.

Tog några bilder på den senaste halsvärmningen. Ibland är en hals bara lite böjd och istället för att göra en jobbig halsomsättning med allt vad det innebär kan det räcka att bara värma och räta ut den. Principen är den att trä är lite plastisk till sin natur. Lignin 0ch hemicellulosa mellan fibrerna blir mjuk med tillräcklig värme och om man böjer träet  kommer den att stelna i det nya läget.

Jag använder mellanlägg i aluminium (ca 5 mm tjockt) som fördelar värmen jämnt från två resestrykjärn med justerbar värme. Den övre aluminiumplattan fördelar trycket ovanpå strykjärnen. Jag använder inte det hetaste läget, ca 100-120 grader kan man använda om inte greppbrädan har dottar eller bindningar i plast. Finns det plast måste man vara försiktigare och kanske sikta på max 70 grader eller också lossa dekorationerna. Men ju varmare man har, desto mer kan man böja halsen.

Bordsskivan är mothållet och tvingarna håller fast kroppen och böjer ned halsen. Strykjärnen värmer.

Den här halsen hade böjt upp sig vid infästningen, men inte mer är att en värmning kan trycka ned halsen så den blir rak längs hela greppbrädan. En halsomsättning är annars den metod som behövs om greppbrädans form liknar en hockeyklubba… Drog fast de två innersta tvingarna ovanpå aluminiumplattan på greppbrädan rejält för att tvinga ned. Övriga tvingar är bara till för att hålla fast kroppen och strykjärnen.

Ett problem om man kör hårt med värmen är att greppbrädan kan krympa och det blir en liten skarv mot själva halsen. Man kan slippa mycket av problemet genom att olja in greppbrädan med en fet olja, jag brukar använda teakolja.

Här hade jag 120 grader på strykjärnen och aluminiumplattan ovanpå de gamla banden, 61 grader ovanpå själva greppbrädan och ca 45 grader på undersidan halsen efter att ha värmt i 20 minuter. Det ska kännas hett men inte värre än man kan hålla kvar handen under halsen. Med tvingarna överböjer jag ungefär dubbelt så mycket som jag vill räta ut halsen, halsen kommer att svikta tillbaka ungefär lika mycket som man lyckas böja tillbaka den. Det är förstås ett litet lotteri hur det går, men ibland blir det perfekt 🙂 Idealet är att inte ha en tving under själva halsen då lacken också blir mjuk, jag fick ett litet tryckmärke i cellulosalacken av den översta (onödiga!) tvingen och mothållet. Såna märken går att slipa och polera bort.

Den här ska bandas om efter värmningen och då kan man slipa greppbrädan plan innan. För det mesta en bra idé då man aldrig får brädan och halsen perfekt rak.

Man kan värma flera omgångar, men varje gång blir det svårare att böja. Två gånger går bra, men efter 3-4 omgångar kan det vara svårt att böja mer. Det bästa är ett man träffar rätt första gången då träet är som mest böjbar.

De senaste veckorna har jag jobbat hårt, men mest med mindre reparationer som kommit in lokalt eller såna som samlats på hög. Har fortfarande en del såna att klara av, men jobbar parallellt med flera GammelGura också. Ibland blir de klar 🙂

Detta exemplar var en väldigt typisk importgitarr från Europa och ca 1920. Jag gillar de här parlor gitarrerna med runda former och krökt botten, de brukar alltid bli bra när de är klara. För det mesta har de vedklabbar till ribbor, men i övrigt bra tjocklekar och mått, väldigt tacksamma att renovera. Just denna var lite mindre än normalt.

Många liknande har ett huvud med låg brytningsvinkel och en greppbräda i höjd med översidan på huvudet och en nedsänkt översadel som bara sticker upp några mm. Det gör det svårt att ge greppbrädan radius, denna fick förbli platt som originalet. Kanske är just den här detaljen ett tecken på att den inte är Tysk utan kanske gjord i  Frankrike? Svårt att säga.

I övrigt var den ådermålad med lönn i hals, botten, sida, greppbräda och stall. Den fick en ny greppbräda och ett replika stall i rosewood. Som alltid fin alpgran i locket. Det är en enkel modell utan extra *bling* förutom rosetten och dekorlisterna runt locket.

Då det var en liten gitarr fick ribbningen bli tunnare än jag brukar göra den. En K&K mick och nya stämskruvar monterades. Den fick alla finesser, översadelintonering, segmenterat stallben och översadelintonering.

Har tagit tag i den limmade halsvinkeln och kommit fram till att en linjal ovanpå banden inte ska hamna ovanpå stallet som på en stor gitarr utan 1 – 1,5 mm under stallet ovansida för att inte få ett för högt stallben. Testar halsen olimmad med uppspända strängar och ser hur den beter sig också. Förhoppningsvis kommer jag att slippa göra om halslimningar i fortsättningen! Tar lite mer tid, men det är inte kul att limma om en hals…

Tycker den låter väldigt bra trots att det är en liten gitarr!

Har saknat ett ord som beskriver det jag gör med en gammal gitarr. Fick just veta att det finns ett sådant när det gälle gamla bilar; ”restomod”. En definition:

”Restomod (restoration + modern parts/technology) draws from all the amazing advancements in automobile technology over the past 40+ years to enhance the performance, comfort and safety of the classic car. A restomod car has the timeless appearance of the original, but the outdated guts of the car have been replaced with the more modern, high-performance parts of today. You achieve the same great look, but your vintage car will be revved up with all the latest bells and whistles to create a much better ride for the owner.”

Tycker det stämmer väldigt bra med GammelGura konceptet! 🙂

En gammal Europeisk gitarr från ca 1910 skulle göras iordning för slidespel. Stämningen ett öppet D (D A D F# A D) med tjockare strängar på tjocka ”E” strängen och de två tunnaste. Använde strängarna från ett 0.13 Newtone Heritage set blandat med strängar från ett 0.12 set.

Man kan säga att det blev en halv GammelGura, botten öppnades inte och inga ribbor byttes ut. Just detta exemplar hade helt OK ribbor i locket och ribborna i botten var rejäla och håller utan tvekan 😉 Det fanns ingen stallplatta och granen runt strängkulorna var kexig (naturligtvis). Använde min ”bridge saver” och limmade in rundlar med hårt trä på insidan av locket runt strängpinnhålen. Viktigt för både volym och attack.

Halsen fick en kolfiberstav och en ny greppbräda (och band). Originalbrädan var väldigt uttunnad högst upp och gick inte att återanvända, antagligen planslipad då halsen böjt upp sig som en spiskrok närmast översadeln av strängdraget och strängarnas vinkeln över översadeln. Nya stämskruvar monterades och lite extra spritlack lades ovanpå den torra originallacken.

Halsen limmades om i en vinkel som gav högre stränghöjd vid 12:e än normalt men med ett lågt stallben för att inte rotationskraften från stallet skulle deformera locket. Ribban tvärs locket vid stallet var bra placerad precis i framkanten av stallet, det innebär att locket har klarat sig bra trots tyngre strängar än man brukar använda. Eftersom den skulle användas till både slide och vanligt spel lade jag stränghöjden 1 tiondel högre vid översadeln och 3 tiondelar högre vid 12:e. Vi får se om det fungerar i praktiken, har aldrig lärt mig spela slide.

Stallet i lönn fick ett infräst solitt stallben, togs ned på höjden och lackades med svart spritlack. En översadelintonering gjorde också.

En hårfin spricka i locket och ca 10 cm där botten lossnat från sidan limmades med hudlim. Limmade också in ett par små ribbor på ömse sidorna om ljudhålet mellan de två översta ribborna för att locket inte ska ”vika in sig” av strängdraget.

Med den öppna stämningen låter den rätt fantastiskt som det brukar bli med öppen stämning. Med den normala stämningen hamnar man utanför det område där gitarren låter som bäst på några av strängarna. Bara synd att jag inte klarar av att spela på den!

Edit: Fick den provspelad och godkänd av en besökande kund som råkade ha ett sliderör! 🙂

Har sett såna här stora Levin tidigare men undvikit dom då jag inte klarat av stallet rent estetiskt (eller det svängda huvudet). Det här är en tidig gitarr från 1942. Användes flitigt i religösa sammanhang och man hade inte varit rädd om den, sidorna hade många och långa lagade sprickor. En del av locket hade också lossnat i skarven mot sidan efter en smäll. Lagningarna var tämligen bra gjorda. Har hängt på en vägg som dekoration i många år, men nu skulle den få nytt liv.

Ur Levin katalogen 1942 hämtar jag den här bilden. Man ser tydligt inspirationen från Gibsons jumbo gitarrer. Det jättefula stallet, kroppsformen samt storleken. Det här är en stor Levin.

Kunden ville ha den till en inspelning den 18:e denna månad, så den fick gå före i kön. Den skulle bli så bra det går att få den med en väldigt låg justering av strängarna. Originalet är ladder braced, men ju större gitarren är desto sämre fungerar ladder bracing. På en så här stor gitarr måste ribborna bli så tjocka för att hålla att klangen inte blir så bra som den borde. En X-ribbning är att föredra (och tvärtom, ladder bracing fungerar bättre på en liten gitarr än X-ribbning).

String through stallet á la klassisk gitarr är ingen höjdare på en stålsträngad gitarr. Dessutom var det alldeles för högt på bassidan. Modifierade det målade stallet i lönn för strängpinnar, jämnade till översidan och limmade på en platta i rosewood. Blev lite snyggare också kan jag tycka!

Det var ovanligt mycket reparationsarbete på den här, ny kerfing runt om botten och en bit i locket. Tapetserade över alla sprickor i sidan med lönnfanér. Botten av halsfickan fick en lönnshim infräst och limmad för att inte halsen skulle rotera in i den mjuka granen i halsklossen med uppspända strängar. På den här sitter det vanlig Newtone Masterclass 0.11 strängar och inte low tension Newtone Heritage.

Förlade min kamera, de enda bilderna av  locket med sina nya ribbor jag har togs när botten skulle limmas med min luddiga mobilkamera.

Man ser i alla fall X-ribbningen och lagningarna av kerfing och sargen.

Sidorna på gitarren tappade ca 3 mm i höjd då jag bytte kerfing och fräste in originalbindningen på nytt. Mahognyn skadades då fibrer följde med på ett par ställen när  bindningen togs lös, genom att göra sidan lägre kunde jag fräsa bort skadorna.

Av tidigare erfarenhet på stora Levin liknande denna är ljudhålet för litet. Man får ett murrigt ljud med ett litet ljudhål, det går inte att ha en ljudhålsmick om man vill heller. Jag gjorde ljudhålet större, ca 9,5 cm i diameter istället för ca 8,5. Tycker att det ser bättre ut också!

Tunnade botten en hel del, den var alldeles för tjock och tung. Med en kolfiberstav istället för aluminium i halsen och tunnad botten känns gitarren betydligt lättare.

Gitarren fick alla finesser (översadelintonering, komposit stallben, pluggar) inklusive K&K mick och nya stämskruvar. Greppbrädan i finaste jakaranda behölls, några av de tunna dottarna i pärlemor byttes ut. Hälften av spåren i greppbrädan fylldes igen och sågades om på rätt ställe. Speciellt de två översta banden var felplacerade ca 1-2 mm. Översadelintonerigen gjordes med en ny liten pryl för att lyfta upp de två strängar som inte mäts, med tre strängar på borren och en kurvig yta på stallet blir det lite av en gungbräda. Signalen till stroboskopstämmaren blir diffus, med bara en sträng på borren är det lättare att stämma. Slutresultatet blev också väldigt bra.

Kunden ville ha 1,5/1,6 mm stränghöjd vid 12:e bandet e/E. Till min förvåning funkade det även för mig, inget strängrassel med normalt plektrumspel. Däremot fick jag lägga på en tiondel i stränghöjd över 1:a bandet jämfört med om man hade haft ett nollband i samma höjd som resten av banden, annars rasslade den öppna strängen på bassidan.

För att vara en modern X-ribbad gitarr tycker jag den låter väldigt bra. Mycket bra balans och sustain. X-ribbning eller ladder bracing ger två skilda tonala världar och för det mesta blir jag uttråkad jag när jag spelar på en X-ribbad gitarr, men inte av denna! Tackar inte nej till att fixa till ännu en sån här 🙂