Halsarna har fått sina kolfiberstavar och snyggats till. Nu med en starkare förstärkning av halsfoten.

Efter kolfiberstaven i halsen och allmän lagning av alla bottnar är det dags att tillverka bottenribbor och limma dom på plats.

Ribbor väljs ut och kapas till från lagret av redan formade ribbämnen. Det är rektangulära och kvartssågade granribbor, ca 8 x 15 mm, i varierande längd. Jag jobbar med en botten i taget och ger först ribborna en 20″ radius med hjälp av en jigg köpt av LMI. Först ger jag ribbämnet en grovt tillyxad form med hjälp av en hyvel, sedan sandas den till rätt form i jiggen. En nyhet i den här batchen är att jag använder en skrapa för att jämna till den grova ytan från 80 sandpapperet i jiggen, en finare yta gör att det varma hudlimmet fäster bättre.

Eftersom ribborna i botten är raka och enkla är de lätta att triangulera i min praktiska hyveljigg. De två inläggen i jiggen har precis den lutning som behövs för att kunna hyvla båda sidorna av ribbämnet till en perfekt triangel.

Jag är lite OCD med placeringen av bottenribborna, det ska vara rakt och snyggt! Egentligen spelar det nog ingen roll, eller är t.om. bättre, om det är lite charmigt snett… Med en markerad centerlinje i botten använder jag en vinkelhake för att får ribborna rakt.

Jag behöver inte min go-bar för att limma botten då ribborna är raka och enkla. Istället använder jag min gamla metod med ett mothåll med samma 20″ radius som undersidan på ribban. Tredje ribban är tunn och bred för att göra botten mer flexibel och limmas mot en sticka med negativ 20″ radius. De övriga ribborna limmas med mina speciella mothåll i aluminium som passar mot de triangulära ribborna.

Vid limningen värms hela botten upp med en värmepistol satt till 300 grader och en värmelampa (det röda ljuset). Dels för att dra ihop träet i botten maximalt för att minska risken för torksprickor, dels för att ge det varma hudlimmet längre öppentid. Trätvingarna är perfekta för ändamålet. Jag använder en tunn trasa doppad i vatten, en spatel och en grov pensel för att snabbt ta bort det överflödiga limmet.

Jag har tillräckligt med mothåll och tvingar för två bottnar. En fördel med den här metoden är att botten under limning blir ett paket som är lätt att flytta ur vägen för nästa. När den andra botten är färdiglimmad kan jag sen lossa alla tvingarna på den första då det varma hudlimmet stelnar snabbt. Efter ca en halvtimme håller en fog ihop som inte är satt under spänning och limmad med varmt hudlim. En av MÅNGA fördelar med varmt hudlim.

Här är alla bottnar i batchen limmade och de utstickande ribborna kapade jäms med kanten av botten.

Jag har skrivit en lång artikel om mina innovationer och renoveringar av gamla parlor gitarrer i största allmänhet, som ska publiceras decembernumret av American Lutherie. Det är mycket mer jobb än man kan tro att göra en artikel som den här, speciellt som den är skriven på engelska. Men visst blir det kul att se resultatet i den färdiga tidningen! Jag har fått hjälp av redaktören och min kund i USA, David Gill, att trolla bort svengelskan. Det blir en massa bilder också (81 om jag räknat rätt) på 16 sidor där jag avslöjar alla mina hemligheter 🙂

Min förhoppning är att ge inspiration till andra att testa en stallplatta i gran, pluggar, segmenterat stallben och översadelintonering.

Tidningen är en medlemstidning för Guild of American Luthiers, är man medlem får man 4 nummer med 76 sidor i amerikanskt A4 format  i färg. Här finns artiklar om det mesta som handlar om att bygga gitarrer, det brukar finnas små guldkorn i varje nummer. I alla fall alltid roande läsning för en gitarrnörd som jag.

Det första som händer med ett nytt gäng gamla gitarrer är att ta isär dom. För det använder jag bland annat en speciell triangulär sprättkniv, några stekspadar i plåt, kilar, ett glas med vatten, en spruta utan nål, torktrasor, små strykjärn och en hammare. Dessutom mitt pannband med förstoringsglas och ett par knivsäkra vantar.

Här är bilder på alla gitarrerna i batchen efter isärtagning.

GG182 Levin 180

GG183 Levin parlor

GG184 Europeisk rosewood parlor, ca 1920

GG185 Europeisk, ca 1910

GG186 Meinel & Herold, 1930-tal

Först ut är stallet som oftast kan plockas lös med två vassa stekspadar och lite vatten. I undantagsfall behövs också värme från min värmelampa eller från ett strykjärn. Nästa steg är att lossa greppbrädan. Jag använder Philips Stewardess strykjärn som är platta och kan tvingas fast.  För greppbrädan på locket behövs mycket värme för att mjuka uppå limmet och två stekspadar plus vatten för att lossa fogen. Det gäller att inte gräva ned sig in i locket som oftast har en run out och spetsen på stekspaden vill följa med fibrerna in i locket. När man passerat locket används bara en stekspade, då den kläms fast platt under brädan är risken liten att den ska spåra ur och följa med en fiber in i halsen. Man får vara extra försiktig nära översadeln högst upp, där är risken störst att stekspaden vill gräva ned sig i halsen.

Sprutan används för att spruta in vatten mellan halsen och greppbrädan efter en värmning och innan jag börjar jobba mig uppåt med stekspaden. Allt som plockas lös från gitarren läggs i en separat plastlåda modell lunchbox.

För att få lös halsen använder jag vattenånga i fogen mellan hals och kropp efter att greppbrädan lossats. Med greppbrädan av har man full koll på var fogen finns. Jag har modifierat en ångtvätt köpt på Jula. Locket rensades från diverse säkerhetsanordningar som gjorde det omöjligt att lossa locket när ångtvätten var varm och vattnet slut. Jag monterade också ett gummiband som håller inne avtryckaren konstant. Slangen och nippeln köptes från Stewmac. En liten bensindunk används som kärl för att minska andelen vatten i ångan. En enkel träjigg tvingas fast genom ljudhålet för att kunna använda en tving på änden av halsfoten.

Alla ribborna lossas med vatten, strykjärn och stekspadarna i plåt. Ribborna arkiveras i en låda och används ibland som mall för de nya.

Jag har länge saknat en färdig GammelGura i lokalen, dels för att spela på själv emellanåt, men främst för att kunna visa besökare och kunder hur gitarrerna kan låta. Den här var tänkt som en gitarr för lokalen och jag valde medvetet ut ett väldigt enkelt objekt, en Europeisk parlor från ca 1925 som är så enkel man kan tänka sig. Den hade också lite ristningar i lacken på baksidan, vilket aldrig är ett bra försäljningsargument. Den var extra liten och antagligen den smalaste sargen jag sett på en liknande parlor. Jag brukar kunna pressa in handen genom ljudhålet på även den minsta parlor, men inte på den här!

Stallet var borta men hade lämnat spår efter sig i lacken på locket. Botten hade krympt och delar av limfogen var lös, men den var annars i bra skick utan sprickor eller andra problem förutom ristningarna på baksidan (bland annat årtalet 1972). Stämskruvarna var inte de bästa och de byttes ut till nya.

När den plockades isär såg jag att botten var alldeles för tjock. Med hjälp av min vakuumjigg och valsputs plockade jag av 1 mm på tjockleken. Jag fick kapa av spetsen på halsfoten lika mycket för att den inte skulle sticka ut. Även locket var lite väl tjockt och ca 3,5 mm. Av nån anledning glömde jag att tunna ned locket innan ribborna limmades, men det visade sig senare att den lät väldigt bra trots det! En fördel är att locket är stabilt och kan säkert klara även vanliga 0.12 strängar

Den fick den vanliga behandlingen med en kolfiberstav i halsen, ny greppbräda och ett replika stall i Madagaskar rosewood som jag kopierade från ett annat liknande stall från en tidigare renovering. Locket fick sina ribbor, då locket var lite tjockare än vanligt gjordes ribborna klenare som kompensation. En K&K mick monterades och den fick stallplatta i gran, pluggar, segmenterat stallben och översadelintonering.

Botten fick en mittsticka i rosewood för att kompensera för krympningen. Halsklossen var ovanligt liten och fick en förstärkning inlimmad. Man hade slarvat rejält med kerfingen runt sargen och jag fick limma in flera bitar där det fattades och fylla i urjackningen för de gamla ribborna. Jag hoppade över ribban under stallplattan i locket för att inte göra locket för styvt.

Ovanligt nog var det G strängens intoneringspunkt som hamnade närmast första bandet. Det verkar som att intoneringsmönstret i översadel och stall ändras när det är någonting ovanligt med gitarrens storlek eller mensur. Den här hade en normal 62 cm mensur, men volymen luft i gitarren var liten på grund av den smala sargen.

Den här hade en torr och fnöskig spritlack som det ibland kan vara på liknande gitarrer. Jag vill ogärna plocka bort originallacken, vilket egentligen är den enda lösningen för en uttorkad spritlack. När man lackar på ny spritlack dämpas de vita dingsen, men lacken blöter inte upp alla skrymslen och vrår och en del vita dings är kvar. Jag testade att stryka på lite squalane på hela gitarren innan jag lackade, den trängde djupt in i lacken och alla dings försvann helt och färgen blev djup och jämn. När squalane torkat fäster spritlacken lika bra som på en obehandlad lack. Ett problem med en sån här torr spritlack är att det lätt blir en vit ding om man stöter till den då den torra lacken krossas under det nya lagret av seg spritlack. Det hände några gånger medan jag jobbade med den, men med lite squalane på fingertoppen kan man trolla bort de vita dingsen som om de aldrig funnits! Kunden fick med sig en liten burk med squalane att reparera med. På den sista bilden syns skillnaden med squalane flaskan i bakgrunden.

Inlimningen av halsen blev lyckad, men när allt var klart fick jag ett skrammel på A strängen på de översta banden. Jag förstod inte varför, men när jag syftade halsen var böjen på diskant-sidan perfekt medan bas-sidan hade för mycket relief. När jag sandade in reliefen i greppbrädan kollade jag bara diskant-sidan och utgick ifrån att den andra var likadan. Så ska man inte göra! Det var bara att lossa banden, göra om och göra rätt. Efter det andra försöket var allt som det ska och inget skrammel på A strängen längre.

När den blev klar kunde jag konstatera att den lät lika bra som en GammelGura brukar. Möjligen med lite lägre volym på grund av det lite tjockare locket och den smala sargen. En fördel med det lilla formatet är att den är perfekt för soffaspelande 🙂

Jag har påbörjat en ny lokalgitarr och ska försöka att inte sälja den. Jag fick jobba över för att bli klar på grund av ombandningen och det var ganska mörkt när jag tog bilderna på den färdiga gitarren.

I och med att jag påbörjat en ny batch kan jag använda en ny idé med kolfiberstaven i halsen. Tidigare har jag förstärkt halsfoten med en separat rundstav i björk. Jag testade att istället limma in en 5 cm lång solid rundstav i kolfiber i den nedre änden av den ihåliga och fyrkantiga kolfibertuben och sen borra ett 8 mm hål igenom för rundstaven. Den ihopsatta L formen visade sig vara väldigt stark!

Rent praktiskt limmar jag först in den förstärkta kolfibertuben som vanligt, när limmet härdat borras sen ett 8 mm hål för rundstaven i björk  nästan hela vägen genom halsfoten och limmas i pass två. Här har diket för kolfiberstaven frästs ut i halsen och alla delar till den förbättrade kolfiberstaven tillverkats. Jag förborrade kolfiberstaven för att enklare kunna borra det stora hålet för rundstaven i björk i halsfoten.

Eftersom epoxylim är kladdigt och hamnar överallt, packas halsen in med gladpack och packtejp.

Kolfiberstaven är redo för limning.

Rundstaven i björk och kolfiber limmas in i tuben med lättflytande epoxyharts. Med hjälp av en plastsked strilas hartsen in i tuben. Kladdigt värre!

För att limma kolfiberstaven och trästickan ovanpå (som gör att jag bättre kan limma greppbrädan med varmt hudlim) behövs riktigt starkt epoxylim. Jag använder långsamhärdande epoxylim. För att rengöra handskarna medan jag jobbar och halsen från överflödigt kladd behövs mycket papper och rödsprit. Jag använder dubbla plasthandskar då jag är allergisk mot epoxylimmet.

För att inte limma ihop mothållet med halsen lägger jag på ytterligare ett varv gladpack. Med tvingar och mothåll på plats får det färdiga paketet härda över natten.

Alla halsar i batchen limmade. Rundstaven i björk för halsfoten är redan kapad till rätt längd.

Dagen därpå lossas tvingarna och den skyddande plasten skalas av.

Dags att borra hålet för rundstaven i halsfoten. Det gäller att borra i rätt vinkel och inte för djupt! Även rundstaven i björk limmas med långsamt epoxylim. Hålet borras 8,2 mm för att det ska vara möjligt för limmet att pressas ut.

Det färdiga resultatet, det enda som återstår är att kapa den bit som sticker upp och planslipa och rensa halsen från epoxylim inför limningen av greppbrädan med varmt hudlim.

Nu halsfoten väldigt stark med rundstaven i björk fast förankrad i solid kolfiber. Jag hade kunnat använda en solid 8 mm rundstav i kolfiber istället för björk, men jag tror det är bra att rundstaven i björk kan svikta lite om halsen skulle få en rejäl smäll.

Det är alltid lika kul med ett nytt gäng gitarrer, ingen är den andra lik! Som vanligt är det en blandad kompott av Europeiska parlor gitarrer och några Levin. De som sticker ut den här gången är en stor Levin modell 180 med banjoskruvar som ska konverteras från flytande till fast stall, och en Europeisk parlor med solid rosewood i botten och sida.

GG182 Levin 180

Det här är inte en parlor utan tvärtom en rätt stor gitarr med bred sarg. Just det här exemplaret kan man också säga var mer sargad än normalt!  Celluloidbindningen runt både lock och botten aningen saknades eller var i dåligt skick. Locket hade fått en smäll på ena sidan, sargen hade tryckts ut på ett ställe av en av ribborna. Lönnbotten, tillverkad av ett enda stycke trä, var i dåligt skick med tre rejäla sprickor som limmats ihop hjälpligt med Karlssons klister (som det verkar).

En av banjostämskruvarna fattades. Vi fick tag på en liknande på eBay, den är lite längre men jag ska försöka meka lite med den. Stränghållaren såldes och den ska få ett fast stall, ska bli spännande att höra hur den låter när den är klar.

GG183 Levin parlor

En trevlig och ovanligt mörkt färgad Levin från 1917. Då locket var extremt tjockt, 4,2 mm, fanns det inga sprickor i locket. Efter isärtagningen kunde jag se att även sargen var tjockare än vanligt, men också ojämnt tjock mellan ca 2 och 3 mm. Botten var däremot tunn och ca 2,5-2,7 mm, även den utan sprickor. Halsen är i grönfärgad poppel, mitt favorit-trä i Levin parlor gitarrer då det lätta och klangfulla (men mjuka) virket kommer att få all den styvhet den saknar från kolfiberstaven.

Halsfoten hade ett skruvhål längst ned som fyllts i med träpasta (ingen skruv).

Jag tror att Levin under en period experimenterade med 4 mm lock (och kanske tjockare sarg) för att de skulle hålla bättre. Jag har stött på liknande förut. Problemet är att det tjocka locket INTE låter bra hur man än gör, så jag får jobba hårt med lilla hyveln invändigt.

GG184 Europeisk rosewood parlor, ca 1920

Här har vi nåt så ovanligt som en Europeisk parlor gitarr med solid rosewood i botten och sida. Rosewood ser man sällan i kroppen på gamla Europeiska parlor gitarrer, och då oftast i form av ett fanér.

Den här har renoverats tidigare och lackats på med spritlack efter att man sandat bort den gamla lacken. Inte idealiskt, men man har inte tunnat ut lock och botten alltför mycket och det har gått några årtionden sedan renoveringen gjordes. Trälisten runt botten var dock lite väl avrundad i kanten. Locket har några sprickor, botten var i sämre skick med fyra rejäla sprickor rakt igenom botten. Sprickorna i botten är typiskt nog för rosewood ”bookmatched” på exakt samma ställe spegelvänt runt mittfogen.

Den koniska halsfoten hade spruckit och en träskruv dolde sig under pärlemordotten på 12:e bandet. Gitarren är välgjord, vilket matchar det dyra virket.

GG185 Europeisk, ca 1910

Den här gillar jag lite extra mycket på grund av den coola patinan och de extra snygga pärlemorinläggningarna i rosetten. Ett välspelat exemplar med sliten och fnöskig spritlack. Trots den slitna lacken är den i bra originalskick, locket hade några mindre sprickor men botten var hel.

Stallet var nedhyvlat till nästan ingenting. Även den här hade en bottenlist i trä. Man kan i stort sett aldrig lossa en sån list hel, så det får bli en ny trälist.

GG186 Meinel & Herold, 1930-tal

Jag saknar en lokalgitarr, den förra såldes till en kund som var villig att betala för den. Behöver tillverka en ny att hänga upp för provspelning. Därför plockade jag fram ett extra svårsålt objekt ur en av kartongerna. Ett lock med inristade initialer och annat vill ingen ha. Eftersom den är av senare årsmodell är den lite större och jag tror den kommer att låta bra. Den är lätt byggd med en tunn hals.

Inga större sprickor i locket, men botten hade en rejäl spricka på över halva längden av botten.

Den har en Meinel & Herold etikett inuti, etiketter börjar dyka upp på 1930-talet. Den modernare halsfoten är också ett tecken på att den är nyare. Meinel & Herold var en stor instrumentgrossist av alla möjliga instrument i Klingenthal, Tyskland. De var verksamma från 1893-1973.

Jag brukar sällan ta bilder på vanliga renoveringar, men den här var ovanlig. Det handlar om en Tysk lutgitarr från ca mitten av 1920-talet. Då var det inne med fantasifullt formade och snidade gitarrer i gammal stil som antagligen passade bra för dåtiden trubadurer och musik.

Den här hade rund mandolinbotten, renässansband på locket, bar frets och scalloperad bräda samt ett fiolliknande snidat huvud med lösa stämskruvar. Och inte minst ett ornamenterat ljudhål skuret direkt i lockets gran. Den var ospelbar med ca 5 mm stränghöjd, ett lock som inte var helt plant med två rejäla sprickor bakom stallet och ett stall som var på god väg att dras sönder av nylonsträngarna. Stallet hade dessutom limmats om och området runt stallet var misshandlat. En utmaning!

Eftersom det inte fanns ett ljudhål att jobba genom och ingen botten att plocka av, fanns det bara en sak att göra. Att plocka lös locket. Locket hade en bred dekorlist runtom, längst in en 1 mm bred vit celluloidlist följt av en 1 mm bred rosewoodlist och en ytterst ännu en 2 mm bred vit celluloidlist. Det visade sig att tjockleken på listerna (som hade frästs in efter locket limmats på plats) nästan var lika tjocka som själva granlocket. Det gick att lossa de två vita celluloidlisterna med rakblad och sprättkniv, men rosewood listen i mitten fick skrotas.

Med locket av kunde jag konstatera att själva skutan var solid, jag behövde inte reparera någonting i själva kroppen. Locket behövde däremot nya ribbor och en stallplatta som den saknade. Sprickorna limmades ihop först av allt. Efter lite funderande insåg jag att det var bäst att limma bindningen runtom på locket och inte vänta sen locket limmats på plats. Med listerna på plats blir det enkelt att passa in locket mot sargen. Det är någonting jag inte gjort förut och jag fick hitta på en lösning.

Det jag gjorde var att limma de tre listerna i omgångar, roswoodlisten fick bli 1,5 mm för att göra det krympta locket bredare. För att skydda lacken på locket tejpade jag först på en tunn låghäftande plasttejp ovanpå locket. Den här tejpen lossnar väldigt lätt när den värms med en värmepistol och inte ens den känsligaste lack följer med. Jag kunde sen fästa tejp ovanpå den låghäftande för att kunna dra åt ordentligt och limma listerna utan att skada lacken. Locket fick ett gäng tejpbitar runt om, locket vändes sen och lades på en platta. Listerna limmades med ett vattenfast universallim. För att se till att listerna kom ned i jämnhöjd med locket översida användes sen tvingar och mothåll med mjukt gummi runt om.

Den innersta vita celluloidlisten limmas.

Rosewoodlisten limmas i pass två.

Slutligen limmas den yttersta celluloidlisten.

Det visade sig att halsen fortsatte i en tapp in i halsklossen. För att rikta om halsen lossades tappen från lim och en kil slogs in under den för att tvinga halsen till ett bättre läge med mindre vinkel till locket. Det gick bra även om man kunde se en liten spricka på andra sidan där halsen var fäst i botten. Locket fick tre nya ladder bracing ribbor på samma plats som originalen, men jag lade också till en A-frame runt ljudhålet och en patenterad stallplatta i gran för att göra locket starkare.

Stallet var extremt felkonstruerat, den var mindre än 2 mm tjock runt strängpinnhålen! Den främre och tjockare delen med ett dike för ett stallben var böjd. Att göra en replika skulle varit massor av jobb då den var snidad som allt annat på gitarren, istället limmade jag på en 3 mm tjock rosewoodplatta under stallet. Dessutom förlängde jag stallet på framsidan med ännu en bit rosewood som limmades med varmt hudlim mot plattan och framsidan på originalstallet. Stewmacs praktiska fästskruvar gjorde det lätt att limma stallet på rätt ställe. Området runt stallet rensades från smuts och ”Karlssons klister”, men det fanns fortfarande bestående skador från tidigare reparationer.

Nästa problem var att limma locket mot en rund botten, inga tvinga kunde användas som man brukar. Efter lite funderande och testande blev det en jigg med hjälp av tejp och ett spännband. På samma sätt som tidigare skyddades lacken med låghäftande tejp medan dubbla kraftigare tejpar användes för att dra fast locket som limmades med fisklim. Skålen behövde också tryckas ihop på längden, men det gick bra med spännbandet. Det 1 mm bredare locket med hjälp av den bredare rosewoodlisten passade bra.

Värmepistolen och ”rakblad” i plast gjorde det enkelt att lossa all tejp. Den tunna gula låghäftande tejpen fäster nästan inte alls när den värms ordentligt.

Men det var inte slutet på problemen med den runda botten och avsaknaden av ljudhål. En annan jigg fick hittas på när diket för stallbenet skulle fräsas.  Även här använde jag tejp och ett spännband för att hålla fast fräsjiggen.

Längst ned i det frästa diket dök det upp maskhål som fylldes i med rosewood damm och superlim. Först nu upptäckte jag att stränghålet till b strängen var väldigt felplacerad! När jag strängade upp med solida strängpinnar sågade jag skåran för strängen så nära G-strängens hål jag kunde. Det funkade.

Jag hade lite tur med halsvinkeln och jag fick en hel det stallben kvar att justera med rätt stränghöjd. Intoneringen var knepig då bara de 9 banden i halsen gick att lita på, de band som satt på locket var lägre än de i halsen. Halsen var bandad med rektangulära bar frets och greppbrädan scalloperad mellan banden. Halsen var spikrak, bar frets gör halsen väldigt styv och de fungerar lika bra eller bättre än en dragstång. En gammal teknik som fungerar.

Hela gitarren fick ett varv spritlack, lacken på locket gavs lite färg också för att dämpa skadorna runt stallet. Stämskruvarna rengjordes och smörjdes och nylonsträngar strängades på. Efter vibrering i tre dygn låter den riktigt bra, men jag kommer aldrig att gilla den runda botten. Gitarren är hal som en tvål!

Den sista i föregående batch är klar sedan länge och redan levererad. Har släpat efter med redovisningen, men bättre sent än aldrig.

Gitarren, som var en Europeisk parlor från ca 1910, var i bra skick och utan sprickor. Fin lönn i botten och sida, även halsen var i svartmålad lönn. Botten var i ett stycke. Rosewood i greppbräda. Det enda större felet var en rejäl spricka i huvudet som var till hälften lös vid infästningen till halsen. Den hade hängt ospelbar i många år på en vägg med för hög stränghöjd.

En orsak till det relativt fina skicket var en tidigare renovering 1983, jag har lite svårt att läsa vad som står på etiketten. Renoveringen hade gjort med rätt lim och lack, möjligen hade den rensats på originallacken men helt klart fått ett par varv ny spritlack. Stämskruvarna verkade vara i bra skick, men det visade sig att stämskruven för G strängen kuggade över, så de ersattes med nya. Stallet var smalt och inte riktigt ett pyramidstall och nästan jämntjock över hela längden.

Gitarren plockades isär utan problem. Kunden ville ha ebenholts i en greppbräda med 16″ radius istället för den platta originalbrädan. Jag tillverkade också ett nytt pyramidstall i ebenholts som gjordes lite bredare än originalet för att få plats med ett intonerat stallben.

Locket hade bra tjocklek, men botten var tjockare än den behövde vara. För att sanda ned den till strax under 3 mm fick jag offra lagningsetiketten. Trots att botten hade en kupad form gick det bra att slipa i min vakuumjigg efter att ha fuktat upp botten på insidan så den låg platt mot jiggen.

Alla ribbor i lock och botten byttes ut. Av nån anledning tog jag inga bilder på jobbet med ribbor och hoplimningen, men den fick den vanliga ribbningen i lock och botten och dessutom en monterad K&K mick. Det jag har är en bild på den med allting limmat och innan jag gjorde den sista justeringen och lackningen.

Det var ett tag sen jag jobbade med ebenholts och jag hade förträngt hur svårjobbat det är att montera band jämfört med en greppbräda i rosewood. När jag slipar in greppbrädan till en liten relief brukar jag ha banden löst monterade för att få rätt styvhet med uppspända strängar. Med ebenholts får man alltid små splintar från de små ”diamanterna” på bandets tang som lossnar hur försiktig man än är att lossa banden. Skårorna får inte heller vara för grunda då ebenholts är så mycket hårdare än rosewood och banden kan inte tvingas på plats som med rosewood. Splintar går alltid att fixa med slipdamm och superlim, men det tar tid och är jobbigt! För att slippa allt sånt extra jobb i fortsättningen har jag nu tillverkat ”band” i form av små plaststickor med rätt tjocklek och radius att fylla i skårorna med istället för de riktiga banden. De banden går att lossa utan problem även på en ebenholts bräda.

Återigen missade jag lite i halsinfästningen och fick ett för högt stallben. Det innebar att jag fick lossa alla banden en gång till, med fler splintar, för att slipa greppbrädan tunnare längst ned. Inget större problem då greppbrädan var ca 6 mm tjock och ca 1 mm behövde slipas ned. Allt blev bra till slut.

Jag har också ändrat taktik med halsinfästningen efter den här och nu siktar jag på att greppbrädans förlängning UTAN band ska hamna ovanpå stallet. Då vinner jag 1 mm extra höjd på stallbenet som annars oftast blivit lite för lågt. Det försvinner höjd när jag slipar in reliefen i greppbrädan och när halsen sätter sig. Det är mycket bättre att stallbenet blir 1 mm för högt än för lågt, som det blev på den här, det går att fixa utan att limma om halsen. Det återstår att se om det är rätt väg att gå, att träffa rätt på stallbenets höjd är helt klart det svåraste momentet, kanske det enda som man inte kan styra helt och hållet hur noga man än är.

Gitarren fick ett genomskinligt plektrumskydd och pärlemordottar från den gamla greppbrädan monterade. Sprickan i huvudet limmades med varmt hudlim, en rundstav i björk borrades in och limmades också för att göra sprickan stabil. Lagningen doldes under den fina svarta spritlacken som gömmer alla lagningar 🙂

Slutresultatet blev bra och det är ju det viktigaste. Med segmenterat stallben, pluggar och översadelintonering och uttunnad botten lät den väldigt bra. Justeringen av intoneringen blev störst vid översadeln och stallbenet kunde göra tunnare än vanligt. Kunden hämtade den i lokalen och blev överlycklig, själv var jag också nöjd med resultatet.

Jag tog bilder en solig höstdag med en massa gula löv på trädet, så färgen blev gulare än i verkligheten. Men jag tog också en bild på den i caset innan den levererades som är mer sanningsenlig.

Caset är för övrigt ett Ortega Cl. Guitar Case 3/4 OCCSTD-34 som finns att köpa hos Thomann. Det caset passar bra till en liten kort och kurvig Europeisk parlor, men är lite för djupt för de flesta då den är gjord för små nylonsträngade gitarrer med bredare sarg. Men man kan alltid lägga in en distans i form av en hopvikt handduk under gitarren (som på bilderna) för att få den att ligga platt i caset. Gator GWE-Acou-3/4 casen är längre och lägre och passar perfekt till de lite längre Levin parlor gitarrerna. När det gäller kvalitet är nog Ortegan snäppet bättre, men också lite dyrare.

De två sista i batchen är nu klara. Tänker lägga nästa vecka på diverse lagningar, men också starta upp en ny batch för att beta av en bit till av GammelGura kön.

Den första av de två var en lite speciell och annorlunda parlor från väntrummet. Skicket på den var inte den bästa, området längst ned på kroppen var i dåligt skick och ca 20 cm av ”Herringbone” dekorationen runt  locket saknades. Antagligen hade gitarren vid nåt tillfälle fått en rejäl smäll längst ned. Gitarren hade en mycket vacker utskuren dekoration i ljudhålet och mensuren var ovanligt kort, ca 61,5 cm. Greppbrädan var också ovanligt bred vid översadeln och greppbrädan var platt. Halsen var inte överdrivet tjock och hade en mjuk C form. Huvudet hade en ovanligt stor vinkel mot halsen, liknande en Gibson. Stämskruvarna var av den äldre och stabilare sorten och såg ut att vara i bra skick. Senare visade det sig att en av skruvarna kuggade över precis när strängen närmade sig rätt stämning, så de ersattes av nya. Hela gitarren hade en vacker brun färg och patina.

Lock i gran, botten, sida, hals och stall i lönn. Greppbräda i rosewood.

• Total längd:  94 cm
• Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 23 –  18 – 29 cm
• Sida (halskloss, midja, ändkloss): 7,7 – 8,3 – 8,6  cm
• Hals: C-form
• Greppbräda (översadel, 12:e, cc strängpinnar stall):  48 – 54 – 56 mm
• Mensur:   61,5 cm
• Lack: Spritlack
• Vikt: 1269 g

Hantverket på hela gitarren var, om man så säger, ”organisk”. Bra ihopsatt, men också slarvigt byggd på sina ställen. Bland annat är huvudet lite snett monterad mot halsen. Det bästa hantverket fanns i ljudhålsdekorationen som var ovanligt vacker!  Själva kroppsformen var också ovanlig och inte lika kurvig som Europeiska parlor gitarrer brukar vara.

Att plocka isär den gick snabbt då halva jobbet nästan var gjort… Jag hade lite svårt att avgöra om den var gammal eller om det var en ”revival” parlor från 1920-talet. Det fanns en period på 1920-talet när nya Europeiska parlor gitarrer byggdes i fantasifulla former och som flörtade med gamla konstruktionsdetaljer. Men efter att ha gått igenom den inifrån och ut är den säkert gammal och från ca 1900 eller äldre, speciellt placeringen av ribban bakom stallet är en gammal lösning som inte fungerade bra och som senare fasades ut. Det justerbara stallben var mest troligt var ett senare tillägg när gitarren reparerats och när skruvar dragits in i både stall och halsfot.

Botten var i det tjockaste laget och behövde tunnas ned. Här använde jag min nya vakuum-jigg för att hålla fast bottenunder valsputsen för första gången. Eftersom botten var krökt i båda ledder fick jag inte fast den till att börja med i sugbordet, men genom att blöta botten på insidan svällde träet och botten plattades ut. Fungerade mycket bra!

Den mest tidskrävande lagningen var området längst ned. Där fattades bitar av locket och dekorationslisten. Gran kunde jag skära ut från ett gammalt lock. Då jag inte har någon herringbone dekorationslist som matchar originalet använde jag några lister i rosewood istället. Listerna ser ändå bra ut och blir en synlig del av historien för gitarren.

Kunden ville ha både stall och greppbräda i ebenholts. Ett nytt mustaschstall tillverkades och greppbrädan gavs en 16″ radius, jag snålade bort 1 mm på bredden högst upp för att göra den lite smalare och mer lättspelad. Gitarren valdes av kunden för att den hade bred greppbräda, men den var lite väl bred. Testade en stallplattor med vingar som gick tvärs över locket, det visade sig bli liten eller ingen skillnad i ljud på nån av gitarrerna i batchen, så jag kommer att återgå till den vanliga konstruktionen. Jag fick limma dit ett par laglappar också i locket. Båda klossarna var i klenaste laget och fick en bit 4 mm björkplywood som förstärkning. Kerfingen behövde kompletteras med några passbitar. En K&K mick monterades.

Jag fick tänka till lite med ljudhålsdekorationen i ett stycke lönn som varit limmad på plats. Min erfarenhet är att de aldrig är bra för ljudet, men den här var ju extra vacker. Så, jag använde fästkuddar på fyra ställen i förhoppning om att det inte skulle påverka tonen negativt.

Botten limmades, halsen bandades och banden slipades i mina jiggar. Hålen i huvudet för de gamla stämskruvarna pluggades och borrades upp på nytt för ett par moderna stämskruvar. Knappar ytterst på mustaschspetsarna tillverkades också. Uppmätningen för översadelintonering gjordes sen med hjälp av min nya analoga stoboskopstämmare, översadel och segmenterat stallben tillverkades.

Jag var noga med att inte få in en massa slipdamm i gitarren, men sen kom jag på att jag inte limmat in min GammelGura etikett! Efter lite funderande kom jag på att två bitar av den yttre cirkeln på dekorationen kunde sågas bort mitt emot varandra och dekorationen kunde lirkas ut genom ljudhålet. Då blev det lätt att städa! Etiketten limmades in och dekorationen kunde tryckas fast på nytt med nya fästkuddar inifrån mot locket med hjälp av två enkla ”metkrokar” som jag tillverkade av 4 mm silverstål.

Efter att ha betsat och färgat in de nya bitarna på locket lackades gitarren på med ett tunt lager spritlack.

Jag testade gitarren både med och utan dekoration och tyckte att det inte var så stor skillnad i ljud. Men akustiken i lokalen är usel, jag tog hem den och testade i bättre akustik och kom fram till att den lät lite burkigare med dekorationen. Kunden får själv bestämma om den ska vara med eller utan för bästa utseende eller ljud, jag skickar med både fästkuddar och mina ”metkrokar”.

Utan dekoration låter den mycket bra, jämn volym på strängarna och allt det positiva från segmenterat stallben och pluggar. Det extra stora ljudhålet (kanske medvetet större för att dekorationen täcker en stor del av öppningen) ger lite mindre botten än normalt för en liknande GammelGura. Istället får man mer mellanregister, det är ju rätt populärt numera att göra ljudhål större av den anledningen.

Här är lite bilder på den färdiga gitarren med dekorationen monterad, den ser bra ut även utan den 🙂

Att översadelintonera är inte det roligaste jag vet, men det är nödvändigt. Jag har länge sneglat på en äkta analog stroboskopstämmare utan den delay för att samla in data när man slår an en sträng som finns hos alla digitala varianter. Vid en översadelintonering stämmer man säkert +100 gånger och den där delayen blir irriterande. Jag tog klivet och investerade i en äkta härk till analog stroboskopstämmare. Billig var den inte. En ca 3 kg tung pjäs i 1970-tals design.

Den allra första stämapparaten, Stroboconn, introducerades 1936 och tillverkades i 40 år av Conn. Peterson kom med den första halvledarmodellen 1967. Den jag köpte är en smartare variant med samma analoga roterande disk med en stroboskoplampa bakom. En fördel med stroboskopstämmarna är att de i princip aldrig behöver kalibreras, de visar alltid rätt så länge de är hela 🙂

Jag visste inte hur en sån skulle kännas att använda och det finns både positivt och negativt. Den är lite exaktare än sin digitala tvilling, men är också svårare att läsa av. Det fanns även här en kort delay när motorn varvar upp till rätt hastighet för strängens stämning i Auto mode. Den låter, men inte så det stör och inte så högt som jag befarade. Det som däremot störde mig var att ljuset från stroboskopet var som en flimrande discokula när den inte hade någon signal in! Jag löste det med en liten skygglapp i svart plast som jag fäller ned när den är stand-by. Jag gjorde också fönstret lite mindre med tejp runt kanten för att slippa se rakt in i stroboskoplampan i en viss vinkel.

Jag kunde också konstatera att min gamla digitala StroboPlus är i det närmaste lika exakt som den analoga och har en stabilare skärm. Jag kan rekommendera den för gemene man, den analoga stämmaren är nog bara bra för såna som mig. Man kan säga att den digitala tekniken är på god väg att ersätta den analoga en gång för alla. Den analoga ersätter inte min bekvämare digitala, men kommer att användas varje gång jag översadelintonerar. Bara det faktum att den är 3 kg tung gör att jag slipper tänka på att inte dra ned den från bordet med telesladden!