Vid sidan av GammelGura gör jag en del vanliga reparationer. En sådan vanlig reparation var en Levin gitarrluta som egentligen borde ha tippas över kanten av ättestupan. Locket var rejält torkat, krympt, sprucket och insjunket, säkert mer än halv centimeter. Även botten var krympt och, vilket visade sig senare, halsen inte centrerad sida-till-sida. Stränghöjd på mer än 1 cm vid 12:e bandet. Men den var en familjeklenod och såna finns bara i ett enda exemplar. Jag tog mig an den.

Att lossa botten var inte särskilt svårt. Inuti fattades en ribba i botten och två ribbor i locket var spruckna, vilket förklarade att locket sjunkit in. Stallet var dessutom alldeles för högt, vridkraften från strängarna (som varit uppspända många år) hade roterat in stallet i locket. Sprickorna i locket var långa och breda och fick fyllas in med tre ca 1 mm breda stickor. Det deformerade locket blöttes upp och sattes i press för att plattas till innan jag limmade in nya ribbor. Eftersom det handlade om en reparation gjordes en enklare stallplatta i gran och bara några förstärkningar runt ljudhålet och inte en A-frame som jag gör på GammelGura.

Halsen var rak och kraftig och den fick inte en kolfiberstav. Men även med locket i rätt form var halsvinkeln helt fel. Inga problem vanligtvis, men på en lutgitarr är halsen och halsklossen gjord i ett enda stycke. Funderade lite innan jag insåg att enda vettiga lösningen var att gå lös med stora vassa japansågen! En triangulär bit, 3 mm på den breda änden, sågades ut för att rikta om halsen. Glipan drogs ihop med en tving och en träskruv och limmades med epoxylim utblandad med rosewood damm. För att dölja skarven lade jag in en ebenholtslist som dekor och betsade med brun bets. Ser ut som det var meningen.

Stallet, med hål från två skruvar som doldes bakom två pärlemordottar, hyvlades ned till lagom höjd och fick ett infräst stallben. Den jättefula gulaktiga färgen på stallet, som ofta brukar finnas på såna här Levin, dolde en vackert mörkbrun rosewood. Lacken är seg som bara den, men med lite vilja får man bort den gula lacken med grov sandpapper och en sickel. Stallet limmades om på samma plats med hjälp av strängpinnarna.

När botten limmades använde jag en stålbalk för att fixera halsvinkeln mot stallets översida. Det fungerade bra. Botten, som hade tunnats och fått nya ribbor och en mittsticka över skarven på insidan, var krympt och passade inte mot sidan. En svart plastlist frästes in runtom.

För att få en rak greppbrädan limmades en triangulär shim in under greppbrädan på locket. Den var 3 mm tjock längst ned, vilket är mycket. Banden satt inte på rätt ställe, det skiljde som mest ca 1,5 mm på några av de första banden. Jag fyllde i alla utsågade spår i greppbrädan med stickor i valnöt och sågade upp nya spår på rätt ställe och bandade om efter att ha planslipat brädan.

Först när jag strängade på insåg jag att halsen inte var centrerad till stallet. Jag borde ha kollat innan, men då både greppbrädan och stallet satt fast i sina originalpositioner medan jag limmade botten trodde jag inte att halsvinkeln sida-till-sida skulle var fel. Möjligen hände nåt när jag sågade halsen eller när jag limmade in shimmen under greppbrädan, men antagligen hade det aldrig varit rätt. Hursomhelst, genom att tjuva lite grand i översadeln och vid stallbenet blev det tillräckligt bra för att fungera.

En ny översadel och stallben i ben tillverkades och stränghöjden justerades in. Halsen och greppbrädan är helt rak med lagom högt stallben.

Det är bra att påminnas om hur en gitarr låter som inte har segmenterat stallben, översadelintonering och pluggar. Tjocka E strängen på den här har låg volym jämfört med de övriga strängarna och känns väldigt tam i jämförelse med en GammelGura. En negativ bekräftelse på mina teorier. Trots det låter den säkert bättre än någonsin! Jag monterade en gammal knopp på halsfoten för gitarrbandet, ett gitarrband är ett måste på en sån här, annars gör kroppsformen att den är lika hal som en tvål!

Den andra att bli klar i batchen är en ovanligt cool och kurvig Europeisk parlor. Den är lite finare än vanligt med vackra pärlemorinläggningar runt ljudhålet och en bindning i trä runt botten. Bakom den mörka och slitna spritlacken finns också vacker tigerrandig lönn i botten och sida. Original greppbräda var tunn och platt, men även den i fin rosewood.

Original stämskruvar var fungerande, men också slarvigt hopkomna i fabriken. Det fick bli nya stämskruvar, de gamla fick följa med gitarren i Ortega 3/4 caset.

Förutom den torra och spröda spritlacken i botten och sida var den i bra skick minus några rejäla sprickor i locket och en sprucken halsfot. Några av de bredare sprickorna fick en gransticka inlimmad, jag använder material från ett gammalt lock med liknande färg och lack. Stallet i svartmålad lönn byttes ut till en replika i rosewood, även greppbrädan byttes ut till rosewood med 16´ radius.

Som alla gitarrer i bachen (och kommande GammelGura) fick halsens fyrkantiga kolfibertub en förstärkning i nedre änden med en bit rundstav i solid kolfiber. Genom den 5 x 1 x 1 cm solida änden av kolfibertuben och nästan hela halsfoten borrades ett hål för en 8 mm rundstav i björk. Den L-formade förstärkningen gör halsen, inklusive halsfoten, väldigt stark.

Lock och botten fick nya ribbor och plattor i gran. Den sista större tvärribban under greppbrädan i locket limmas inte förrän jag testat med halsen i rätt vinkel mot stallet. Skulle det behövas en triangulär shim mellan greppbrädan och lock för att få greppbrädan rak, kan jag istället ge ribban en större radius och på så vis trycka upp locket mot greppbrädan utan att behöva montera en triangulär shim. På den här var allt som det skulle, med halsen i rätt vinkel mot stallet var greppbrädan både rak och platt mot locket. Den sista lockribban kunde limmas med den vanliga 30′ radiusen.

Innan botten och K&K micken limma, måste strängpinnhålen brotschas upp och stallet spåras upp för strängarna i hålen för de ospårade strängpinnarna. Pinnarna i ebenholts har fått en 4 mm rund pärlemordott för att matcha de gamla handgjorda pinnarna. För att göra det jobbet, som tar en liten stund att göra, använder jag en brotsch, en liten såg och några nålfilar. Ibland använder jag också en Dremel med en rund fräs för de tjockaste strängarna för att jobba snabbare, men det är inte utan risk; säkrast att bara jobba med handverktygen!  Spåret måste göras betydligt djupare och bredare för de tjockare spunna strängarna än de två tunna ospunna. Strängpinnen måste kunna tryckas ned helt och sitta fast lagom mycket och inte för hårt. Jag har gjort i ordning sex stycken kapade NH 0.12 strängar som jag använder som mall. Strängkulorna vilar mot förstärkningen/pluggen runt hålen i stallplattan.

Eftersom botten hade en list i trä som skrotades, behövdes en bredare kerfing för att limma botten mot. Små passbitar i plast tillverkades för att användas runt botten vid limningen för att ge plats för den nya bindningen i trä.

När botten limmats på plats använde jag en fräs runt om för den nya bindningen, när man limmar en krympt botten sticker alltid botten ut i midjan när man passar in den övre och nedre halvan av botten mot sidorna. Den nya bindningen bestod av en inre dekorlist och en yttre och bredare list i rosewood. De formade med värme och dränktes in i vatten och monterades temporärt på plats. När de torkat behåller de sin form vilket underlättar limningen. Jag tillverka också ett par mothåll för att klämma fast listerna vid midjan ordentligt, jag fodrade mothållen med 4 mm gummimatta.

Själva limningen av listerna sker en sida i taget, för trälisterna använde jag varmt hudlim och en massa tejp.

Resultatet blev bra.

De gamla hålen för stämskruvarna pluggades då avståndet mellan stolparna på gamla Europeiska gitarrer är tätare än hos moderna stämskruvar (den amerikanska standarden). Det kan vara lite klurigt att borra hålen så att de två stämskruvarna hamnar i jämnhöjd med  varandra. Det bästa sättet är att lägga de två stämskruvarna ovanpå huvudet och justera in placeringen med ögonmått. Gamla gitarrer har aldrig helt rak passning på varken huvudet eller utskärningarna! Med stämskruvarna på rätt ställ, markeras mittstolparna på ömse sidor och ger mittpunkten för de mittersta borrhålen. I min fina jigg för att borra hålen rakt och centrerat, kan jag se markeringen för det mittersta hålet med hjälp av en LED lampa.

Stewmac’s ”Golden Age” stämskruvar har en liten bricka runt stolpen. För att passa in stämskruven tätt mot huvudet brotschas hålen för att ge plats för brickan.

För att montera metallbussningar för stolparna borras sen alla hål upp till 7.1 mm med en konverterad jigg för platta huvuden. De tolv bussningarna monteras och limmas med fisklim, bussningarna för två par där mittstolpen är som smalast kapas på längden.

De gamla skruvhålen pluggas med tandpetare och superlim. De nya hålen borras upp en liten 2 mm handborr som har en kort skruvgänga i spetsen.

Med halsen limmad använde jag min ”plankjigg” för att montera EVO banden. Gitarren mättes upp för intonering.

På den här använde jag återigen mitt trick att smörja in med squalane innan jag lade på ett lager spritlack ovanpå den gamla lacken. Den gamla lacken var porös och känslig för stötar. Squalane tränger in i alla torra porer (vilket lacken inte gör) och ger lacken en djup och enhetlig färg. Den nya spritlacken fäster bra på både gammal lack och squalane. Den blanka spritlacken mattades ned med stålull och handpolerades till lagom blankhet.

Med hjälp av måtten från intoneringen tillverkade en översadel och ett segmenterat stallben. Stränghöjden och intoneringen i översadel och stallben justeras med filar. Det sista jag brukar göra är att limma etiketten (som jag alltid glömmer att tillverka!), montera sidodottar och knoppen på halsfoten.

Den här fick mitt signaturljud, som alla andra GammelGura, med bra intonering, spelbarhet, strängseparation, volym och attack. Jag brukar alltid spendera en stund med att spela på gitarren, dels för att det är kul, men också för att lyssna efter missljud. Jag fick ta ett omtag på den här då jag uppenbarligen slipat stallbenet lite för platt och D strängen skramlade. Efter justering lät den som den skulle.

Då det är en mörk årstid just nu har man bara några få timmar på dagen när man kan ta bilder på den färdiga gitarren, men det gick bra.

Jag är inte van att ha en deadline, men den här skulle hämtas i lokalen inom en vecka. Då jag bara var halvvägs fick jag jobba även över helgen för att hinna få den klar.

Det är inte ofta man ser en Europeisk parlor med solid rosewood i botten och sida, det är nog faktiskt den första jag jobbat med. Även greppbrädan var i rosewood. Amerikanska parlor gitarrer från förra sekelskiftet har ofta rosewood i botten och sida och även mahogny i halsen, de träslagen var dyrbara i Europa. Halsen och stallet på den här var i svartmålad lönn som de brukar vara i en Europeisk parlor. Samma pampiga rosett har jag sett på andra liknande gitarrer. Påkostad med massor av pärlemor. Locket i Europeisk gran var också bättre än normalt, den hade ingen eller väldigt liten run-out, dvs fibrerna följde samma vinkel som lockets yta.

Stämskruvarna var ovanligt bra och hade en skruv i kuggen, vilket är väldigt sällsynt på Europeiska parlor gitarrer.

Den hade snyggats till vid något tillfälle där lacken på botten och sida hade rensats och hela gitarren hade fått ett relativt tjockt och blankt skikt av shellac. Jag lät shellacken vara kvar på locket, förutom på rosetten, botten och sidan rensades med rödsprit och fick några varv spritlack istället. Det gav mer skjuts åt färgen på det vackra träet. Locket hade några hårfina torksprickor som gick bra att limma ihop med varmt hudlim. Som vanligt med rosewood, hade även botten flera långa, genomgående och hårfina sprickor. De limmades och förstärktes på insidan med laglister i mahogny. Botten hade också en list i rosewood runtom och en fin dekorlist i lönn mellan bottenhalvorna.

Stallet i svartmålad lönn ersattes med en replika i rosewood. De små dekorationerna på mustaschspetsarna fick dock vara kvar i original. Den tunna och platta greppbrädan ersattes med en ny och tjockare rosewoodbräda med 16″ radius.

Med tanke på stämskruvarna och det ovanliga virket tror jag att den är lite senare och tillverkad nånstans mellan 1920 till 1925. Antagligen med lite inspiration av amerikanska parlor gitarrer.

Det största problemet var trälisten runt botten. Ska man rädda originalet måste botten sågas lös strax under listen. Jag valde att skrota listen och tillverka en ny list istället, att passa in en krympt och sprucken botten mot sidorna är inte bra. Med en ny list runtom kunde jag limma om botten utan att bygga in spänningar genom att göra den nya listen lite bredare. Det blir förstås en hel del merjobb med den lösningen.

Med botten av kunde jag konstatera att ribbningen inte var den bästa. Ribban vid stallet var placerad bakom själva stallet, vilket gör området framför stallet svagt. Locket hade trots det klarat sig bra utan alltför stor deformation. Stallplattan var i gran utan förstärkningar runt pinnhålen, vilket är trevligt men fungerar bara för nylonsträngar. Granplattan var inte söndertrasad, jag tror den mest varit uppsträngad med sen- eller nylonsträngar eller stålsträngar som inte varit spända. Ribborna i lock och botten var inte lika klumpiga som de brukar, locket hade tunna plattor i lönn som förstärkning runt ljudhålet.

Locket väl tjockt, jag sandade av ca en halv mm till 3 mm. Botten var ca 2,6 mm tjockt och behövde inte tunnas. Jag var lite osäker på om det var valnöt eller rosewood innan jag plockade isär den, men botten var både tung och hård och utan tvivel rosewood.

Alla ribbor byttes ut i vanlig ordning. Halsen fick sin kolfiberstav, den här gången med en extra stark förstärkning av halsfoten. Min nya version av min jigg för att sanda radius i greppbrädan fungerade mycket bra, med min nya bandsåg kunde jag enkelt skära till ett nytt mustachstall. Jag kapade också till bindningen till botten med bandsågen. Bra med bra verktyg!

För att ha någonting att limma botten minus original-listen mot, skarvade jag på en extra kerfing runt botten. Jag använde lindträ från ett gammal jalusi, ett väldigt praktiskt material då den inte behöver böjas med värme. Det räcker att blöta listen så den blir formbar. Botten limmades med små distanser i plast runtom mellan botten och sidotvingarna för att ge plats för bindningen. Kanten frästes rent runtom och en dekorlist och en rosewoodlist formad med värme limmades in med varmt hudlim. Den speciella bindningen runt botten tog ca två dagar extra att få på plats. Att rensa botten och sida från den sega shellacken tog också en hel del tid. Det var en lite mer krävande konvertering än vanligt, trots att skicket var bra.

Ingen K&K mick monterades, men i övrigt fick den alla finesser. Den här gitarren hade aldrig intonerat bra, när jag mätte upp intoneringen för att placera banden på greppbrädan, hamnade 12:e bandet flera mm från kroppen och inte precis på kanten som den brukar. Greppbrädan fick fyra nya och mindre pärlemordottar monterade, originalen var mjölkvita snarare än glänsande. Med klar spritlack på rosetten, som inte mattades ned med stålull, blänker de pärlemorinläggningarna desto mer!

Jag har tagit mig tid och kommit fram till ett bättre sätt att limma in halsen än tidigare med min halslimningsjigg. Helt kort är jag mer noga än innan att verkligen passa in halsen rätt. Tillräckligt bra duger inte, bara perfektion! Jag siktar också 1 mm lägre än tidigare mot stallets översida för att kompensera för den lilla böjning halsen får med uppspända strängar, det material som sandas bort för att ge greppbrädan en relief och för kroningen av banden. Med de nya metoderna ska det mycket till innan jag måste limma om halsen en gång till. Ta i trä.

Intonering av gitarren gick som den skulle, den nya mekaniska stroboskopstämmaren är mer precis än den gamla digitala. Stallbenet behövde inte vara tjockare än ca 4 mm på den här och översadeln behövde bara små korrektioner för bästa intonering. Halsen målades med ett par varv svart spritlack och greppbrädan fick sidodottar i 2 mm pärlemor. Stämskruvarna fick inga bussningar då hålen i stolparna var placerade för nära kanterna. En bussning hade täckt för halva hålet. De gamla stämskruvarna fungerade bra.

Ett Ortega 3/4 case köptes in från Thomann, ett bra case för små kurviga parlor gitarrer som den här.

Det är en mycket vacker gitarr och kunden som hämtade den i lokalen är väldigt nöjd med den 🙂

Med stallet och stallplattan limmade och klara, inklusive pluggar och knappar, är nästa steg att montera strängpinnarna. Jag använder nya solida strängpinnar i ebenholts där jag borrat in 4 mm pärlemor dottar. De liknar de handgjorda originalen, men alla är perfekt formade och man behöver inte hålla reda på i vilka hål strängpinnarna ska sitta för bästa passning.

Pinnhålen behöver förstoras och brotschas upp och skåror filas ut i stallet för strängarna. Att använda skårade stallpinnarna är enkelt, men det är inte bästa lösningen. Med skårade strängpinnar finns det stor risk att stallplattan och/eller strängpinnarna nöts sönder med tiden.

För att göra jobbat använder jag min Proxxon för att snabbt fräsa upp en början till en djup skåra för det tre tjockaste strängarna. Finliret görs  sen med en liten såg och några runda nålfilar. Jag har gjort i ordning ett set med avkapade Newtone Heritage 0,12 strängar som jag använder som mall för skåran i stallet.

Hålen brotschas till samma koniska form som strängpinnarna.

Hålkanterna fasas av med ett speciellt verktyg.

Med hjälp av min Proxxon, minisågen och filar ser jag till att strängen och strängpinnen sitter lagom hårt.

Strängkulorna ligger fint ovanpå stallplattan som de ska.

Gamla Europeiska parlor gitarrer hade ingen standard på avståndet mellan stolparna. De satt oftast tätare än på moderna stämskruvar, som har samma mått som de amerikanska hade redan i slutet av 1800-talet. Efter andra världskriget, eller i alla fall under 1950-talet, blev de amerikanska måtten standard i hela världen. Gamla stämskruvar är sällan lika bra som nya, även om de kan fungera riktigt bra på ett skårat huvud om kuggen är placerad bakom snäckan. När strängarna spänns trycks kuggen mot snäckan och stämskruven blir mindre glapp.  I mitten av 1920-talet, när man började göra platta huvuden, vände man ordningen på kuggen och snäckan. Med ett platt huvud  och snäckan ovanför kuggen blir stämskruven mindre glapp, med ett skårat huvud dras de isär. Gamla stämskruvar från ca 1900 eller tidigare är rejälare och fungerar oftast bättre än stämskruvarna från 1920-talet.

Oftast byts de gamla stämskruvarna ut till nya på en GammelGura, de kan vara sönder eller för glappa. Det första man måste göra är att plugga de gamla hålen och borra upp nya. Eftersom gamla gitarrer är handgjorda kan man inte mäta sig fram till placeringen av de nya hålen. Man får förlita sig på ögonmåttet och göra det man kan för att placera stämskruvarna mitt emot varandra. Enklast är att lägga båda de två nya stämskruvarna ovanpå huvudet och markera positionen för den mittersta stolpen på en bit tejp.

Jag använder en mycket bra jigg för att enkelt borra de nya hålen. Med en lampa kan jag se markeringen genom jiggen.

Stewmac’s Golden Age stämskruvar har en bricka som sticker ut på undersidan runt stolpen, för att kunna dra fast plåten tätt mot träet fasas kanten på hålet av.

Jag brukar alltid förstärka hålen med bussningar i metall. Dels för att ge änden av strängen en maximalt hård infästning, men mest för att inte strängen ska äta sig in i träet. Det ser också snyggt ut! För att göra det måste hålen göras större. En jigg för platt huvud har fått hålen utborrade till 7,1 mm. Innan bussningarna limmas in passar jag på att måla huvudet med svart spritlack.

Bussningarna limmas på plats med fisklim. Några bussningar måste kapas då mittstolpen i huvudet är smalare än två bussningar mot varandra. Jag använder en liten fin Knipex tång för att pressa in bussningarna, fördelen med den är att käftarna alltid är parallella.

De  yttre bussningarna behöver inte kapas. En metallstång används för att förenkla monteringen.

Alla skruvhål från den gamla stämskruven fylls i med tandpetare och superlim. Nya hål görs med hjälp av en syl (en gammal ishackare!) och en behändig 2 mm vrickborr.

Stämskruvarna monterade och fungerande.

Nu när alla gitarrer lagats, fått ribbor i lock och botten samt en kolfiberstav, jobbar jag mest med två i taget till dess de blir klara. Först ut är de två som hade en trälist runt botten. Båda får ny rosewood i greppbräda och stall.

GG187 Europeisk *bling* parlor, ca 1920
Dessutom är det en nykomling i batchen, nummer 4 i väntrummet. Den betalades i förväg för ett år sedan och jag känner mig skyldig att få den klar. Den är nästan i samma läge som de övriga, men behöver en kolfiberstav.

Det finns några mindre jobb att göra med kroppen som inte alltid behövs. I den här batchen hade två bottnar en infräst list i trä runt botten. En sån list går oftast inte att rädda om inte botten sågas lös. Jag lossade botten genom att ta skrota listen istället för att senare ersätta den med en ny i samma trä.

Ett problem är att den botten som blir kvar inte har en kerfing att limma mot utan list då listen är ungefär lika bred som den smala original kerfingen. Min lösning är att bygga på kerfingen med ytterligare en tunn bit trä runtom. För det använder jag lind från ett gammalt jalusi som kapats till och tunnats ut till lagom tjocklek och höjd. En fördel är att lind är formbart när den dränkts in med hett vatten från kranen. Genom att först klämma fast den med tvingar utan lim och låta torka fastnar de i rätt form och kan sen enkelt limmas med varmt hudlim.

Den andra gitarren i batchen med trälist runt botten fick samma behandling.

Ett annat moment som alltid återkommer är att fylla i de gamla strängpinnhålen i locket. Jag har tillverkat en hög med 6 mm runda passbitar i liggande gran som limmas med varmt hudlim och kläms fast med en tving.

Ett av de större jobben är att limma de nya ribborna i locket.  Jag använder originalstallet och hålen för strängpinnarna för att placera stallplattan i gran och alla ribbor med den som utgångspunkt. Först mäts och grovformas alla plattor och ribbor och provmonteras löst.

Stallplattan limmas ihop först, jag använder en underskattad billig hyvel med rakblad för att forma stallplattans tre delar. Jag hyvlar med ett grovt sandpapper som underlag för att hålla fast träbiten. Det mesta i locket limmas sen i pass ett i min monterbara go-bar. Limningen sker i två pass då det noga med passningen mellan  A-frame ribborna och den övre tvärribban och plattan under.

Allt i locket limmas utom den översta tvärribban. Jag passar in den, men väntar med att limma den till senare innan botten limmas då jag kan testa halsvinkeln. Med rätt radius under ribban behövs ingen kil under greppbrädan på locket för en rak greppbräda.

Den stora Levinen får en X-ribbning. Det tar längre tid att göra en X-ribbning då den är mer komplex. Det svåraste är kryssfogen mellan de två längsta ribborna, det går bättre för varje gång! Även den här limningen sker i två pass.

Nu har alla bottnar och lock fått sina ribbor och jag kan montera ned go-bar jiggen igen.

Efter att ha kapat ett par ribbämnen 1 mm för kort i pågående batch blev jag lite sur. Det tog väl en kvart att hitta på och tillverka ett smidigt verktyg för att inte göra om samma fel igen! Problemet är att måtta de nya ribborna inuti locket med sidorna på plats. Jag brukade mäta överst på sidorna, men ibland stämmer inte formen exakt på lock och botten och kerfingen i lock och botten kan  vara olika bred.

Lösningen blev en ”trollstav” gjord av ett kolfiberrör och en rundstav i björk som passar precis i röret med lagom passning för att sitta fast, men ändå gå att skjuta in och ut. Både kolfiberröret och rundstaven sandas till en spets i ändarna.

Med staven är det väldigt lätt att mäta längden på den nya ribban från insidan på sidorna eftersom jag vill sticka in ribbans ändar under kerfingen när den limmas. Röret och björkstaven kapades lagom långa, björkstaven lite längre så att den inte kan försvinna in i kolfiberröret.

Med staven är det sen lätt att kapa till ett ribbämne. Det visade sig också väldigt praktiskt att ha ett exakt mått när jag ska välja ut ett ribbämne ur högen med olika längder!

Ingen risk längre att ribbor blir för korta 🙂

När sprickor i lock (och botten) närmar sig 1 mm eller mer måste man fylla i med en sticka. Att försöka pressa ihop locket för att limma fungerar bara ett tag, den inbyggda spänningen gör att en ny spricka öppnar sig förr eller senare. För det mesta inte i limningen utan strax bredvid. När man fyller i en spricka är det en stor fördel om stickan har samma färg som locket eller botten. Jag köpte ett antal utbytta lock från gamla parlor gitarrer, jag har också skrotat några egna hopplösa fall. Med en skarp skalpell och en stållinjal kan jag skära fram en tunn triangelformad sticka  med den gamla lacken kvar på den breda sidan.

En av gitarrerna i batchen hade två bredare sprickor i locket att fylla i. Redan färdigskurna stickor plockades fram. Den första stickan gick av, men de två bitarna gick bra att passa ihop vid limningen.

För att stickan ska passa i sprickan förstoras och jämnas den ut med en liten avbruten metallsåg och en trekantig fil. Stickan och sprickan filas så de nästa passar mot varandra, sen trycks den mjuka granen ihop stenhårt mellan mothåll med tvingar när stickan limmas med varmt hudlim. Limmet fungerar lite som en olja och stickan kan glida in i sprickan när man pressar på med tvingarna. Jag använder tjockt plexiglas som mothåll och gladpack för att inte limma mothållet mot locket.

Efter att har torkat över natten i press är stickan i jämnhöjd med ytan på locket och har redan rätt färg från den gamla lacken. Senare kommer jag att använda bets för att dölja lagningen ändå bättre. Med stickorna på plats minskas spänningen i locket och risken för nya torksprickor är minimal.

Nästa steg är att ta hand om kroppen på gitarrerna i batchen. En del spricklagning behöver fortfarande göras, men jag börjar med att tunna locket. Botten kan tunnas i valsputsen, men inte locket som sitter ihop med sidorna. Den tunnas istället inifrån med diverse små hyvlar, knivar att skrapa med och en liten ”slipmus” med grovt sandpapper. Det här är en av de stökigare momenten i en renovering. Det bli en hel del damm och spån, förutom en ansiktsmasken har jag en luftrenare och ett punktutsug för att slippa andas in en massa trädamm.

Båda Levin gitarrerna hade ett ca 4 mm tjockt lock, de övriga hade lock som var närmare de 3 mm som är en bra tjocklek på ett lock.

Det började inte bra, min gamla Black&Decker slipmus gick sönder och jag fick köpa en ny på Jula. Det var bra, visade det sig, då den nya var hälften så högljudd som den gamla. Det behövdes ändå både ansiktsmask, hörselskydd och förstoringsglaset i pannan plus mina egna glasögon förutom ett par tjocka läderhandskar för att minska vibrationen från slipmusen när jag jobbade.

Hela botten sandas för att ge en jämn och färsk limyta för ribborna, men locket ovanför ljudhålet behöver inte tunnas mer än så. Bara locket nedanför ljudhålet tunnas till 2,8-3 mm, För att hålla koll på tjockleken använder jag en mycket bra digital tjockleksmätare. En magnetisk stålkula på framsidan av locket mäter tjockleken mellan kulan och givaren på insidan locket, måttet syns på en digital display. Den har jag haft stor nytta av genom åren.

På golvet hamnar en massa onödigt tonträ, gitarrerna blir lättare och låter bättre när de är färdiga 🙂