Nu när alla gitarrer lagats, fått ribbor i lock och botten samt en kolfiberstav, jobbar jag mest med två i taget till dess de blir klara. Först ut är de två som hade en trälist runt botten. Båda får ny rosewood i greppbräda och stall.

GG187 Europeisk *bling* parlor, ca 1920
Dessutom är det en nykomling i batchen, nummer 4 i väntrummet. Den betalades i förväg för ett år sedan och jag känner mig skyldig att få den klar. Den är nästan i samma läge som de övriga, men behöver en kolfiberstav.

Det finns några mindre jobb att göra med kroppen som inte alltid behövs. I den här batchen hade två bottnar en infräst list i trä runt botten. En sån list går oftast inte att rädda om inte botten sågas lös. Jag lossade botten genom att ta skrota listen istället för att senare ersätta den med en ny i samma trä.

Ett problem är att den botten som blir kvar inte har en kerfing att limma mot utan list då listen är ungefär lika bred som den smala original kerfingen. Min lösning är att bygga på kerfingen med ytterligare en tunn bit trä runtom. För det använder jag lind från ett gammalt jalusi som kapats till och tunnats ut till lagom tjocklek och höjd. En fördel är att lind är formbart när den dränkts in med hett vatten från kranen. Genom att först klämma fast den med tvingar utan lim och låta torka fastnar de i rätt form och kan sen enkelt limmas med varmt hudlim.

Den andra gitarren i batchen med trälist runt botten fick samma behandling.

Ett annat moment som alltid återkommer är att fylla i de gamla strängpinnhålen i locket. Jag har tillverkat en hög med 6 mm runda passbitar i liggande gran som limmas med varmt hudlim och kläms fast med en tving.

Ett av de större jobben är att limma de nya ribborna i locket.  Jag använder originalstallet och hålen för strängpinnarna för att placera stallplattan i gran och alla ribbor med den som utgångspunkt. Först mäts och grovformas alla plattor och ribbor och provmonteras löst.

Stallplattan limmas ihop först, jag använder en underskattad billig hyvel med rakblad för att forma stallplattans tre delar. Jag hyvlar med ett grovt sandpapper som underlag för att hålla fast träbiten. Det mesta i locket limmas sen i pass ett i min monterbara go-bar. Limningen sker i två pass då det noga med passningen mellan  A-frame ribborna och den övre tvärribban och plattan under.

Allt i locket limmas utom den översta tvärribban. Jag passar in den, men väntar med att limma den till senare innan botten limmas då jag kan testa halsvinkeln. Med rätt radius under ribban behövs ingen kil under greppbrädan på locket för en rak greppbräda.

Den stora Levinen får en X-ribbning. Det tar längre tid att göra en X-ribbning då den är mer komplex. Det svåraste är kryssfogen mellan de två längsta ribborna, det går bättre för varje gång! Även den här limningen sker i två pass.

Nu har alla bottnar och lock fått sina ribbor och jag kan montera ned go-bar jiggen igen.

Efter att ha kapat ett par ribbämnen 1 mm för kort i pågående batch blev jag lite sur. Det tog väl en kvart att hitta på och tillverka ett smidigt verktyg för att inte göra om samma fel igen! Problemet är att måtta de nya ribborna inuti locket med sidorna på plats. Jag brukade mäta överst på sidorna, men ibland stämmer inte formen exakt på lock och botten och kerfingen i lock och botten kan  vara olika bred.

Lösningen blev en ”trollstav” gjord av ett kolfiberrör och en rundstav i björk som passar precis i röret med lagom passning för att sitta fast, men ändå gå att skjuta in och ut. Både kolfiberröret och rundstaven sandas till en spets i ändarna.

Med staven är det väldigt lätt att mäta längden på den nya ribban från insidan på sidorna eftersom jag vill sticka in ribbans ändar under kerfingen när den limmas. Röret och björkstaven kapades lagom långa, björkstaven lite längre så att den inte kan försvinna in i kolfiberröret.

Med staven är det sen lätt att kapa till ett ribbämne. Det visade sig också väldigt praktiskt att ha ett exakt mått när jag ska välja ut ett ribbämne ur högen med olika längder!

Ingen risk längre att ribbor blir för korta 🙂

När sprickor i lock (och botten) närmar sig 1 mm eller mer måste man fylla i med en sticka. Att försöka pressa ihop locket för att limma fungerar bara ett tag, den inbyggda spänningen gör att en ny spricka öppnar sig förr eller senare. För det mesta inte i limningen utan strax bredvid. När man fyller i en spricka är det en stor fördel om stickan har samma färg som locket eller botten. Jag köpte ett antal utbytta lock från gamla parlor gitarrer, jag har också skrotat några egna hopplösa fall. Med en skarp skalpell och en stållinjal kan jag skära fram en tunn triangelformad sticka  med den gamla lacken kvar på den breda sidan.

En av gitarrerna i batchen hade två bredare sprickor i locket att fylla i. Redan färdigskurna stickor plockades fram. Den första stickan gick av, men de två bitarna gick bra att passa ihop vid limningen.

För att stickan ska passa i sprickan förstoras och jämnas den ut med en liten avbruten metallsåg och en trekantig fil. Stickan och sprickan filas så de nästa passar mot varandra, sen trycks den mjuka granen ihop stenhårt mellan mothåll med tvingar när stickan limmas med varmt hudlim. Limmet fungerar lite som en olja och stickan kan glida in i sprickan när man pressar på med tvingarna. Jag använder tjockt plexiglas som mothåll och gladpack för att inte limma mothållet mot locket.

Efter att har torkat över natten i press är stickan i jämnhöjd med ytan på locket och har redan rätt färg från den gamla lacken. Senare kommer jag att använda bets för att dölja lagningen ändå bättre. Med stickorna på plats minskas spänningen i locket och risken för nya torksprickor är minimal.

Nästa steg är att ta hand om kroppen på gitarrerna i batchen. En del spricklagning behöver fortfarande göras, men jag börjar med att tunna locket. Botten kan tunnas i valsputsen, men inte locket som sitter ihop med sidorna. Den tunnas istället inifrån med diverse små hyvlar, knivar att skrapa med och en liten ”slipmus” med grovt sandpapper. Det här är en av de stökigare momenten i en renovering. Det bli en hel del damm och spån, förutom en ansiktsmasken har jag en luftrenare och ett punktutsug för att slippa andas in en massa trädamm.

Båda Levin gitarrerna hade ett ca 4 mm tjockt lock, de övriga hade lock som var närmare de 3 mm som är en bra tjocklek på ett lock.

Det började inte bra, min gamla Black&Decker slipmus gick sönder och jag fick köpa en ny på Jula. Det var bra, visade det sig, då den nya var hälften så högljudd som den gamla. Det behövdes ändå både ansiktsmask, hörselskydd och förstoringsglaset i pannan plus mina egna glasögon förutom ett par tjocka läderhandskar för att minska vibrationen från slipmusen när jag jobbade.

Hela botten sandas för att ge en jämn och färsk limyta för ribborna, men locket ovanför ljudhålet behöver inte tunnas mer än så. Bara locket nedanför ljudhålet tunnas till 2,8-3 mm, För att hålla koll på tjockleken använder jag en mycket bra digital tjockleksmätare. En magnetisk stålkula på framsidan av locket mäter tjockleken mellan kulan och givaren på insidan locket, måttet syns på en digital display. Den har jag haft stor nytta av genom åren.

På golvet hamnar en massa onödigt tonträ, gitarrerna blir lättare och låter bättre när de är färdiga 🙂

Halsarna har fått sina kolfiberstavar och snyggats till. Nu med en starkare förstärkning av halsfoten.

Efter kolfiberstaven i halsen och allmän lagning av alla bottnar är det dags att tillverka bottenribbor och limma dom på plats.

Ribbor väljs ut och kapas till från lagret av redan formade ribbämnen. Det är rektangulära och kvartssågade granribbor, ca 8 x 15 mm, i varierande längd. Jag jobbar med en botten i taget och ger först ribborna en 20″ radius med hjälp av en jigg köpt av LMI. Först ger jag ribbämnet en grovt tillyxad form med hjälp av en hyvel, sedan sandas den till rätt form i jiggen. En nyhet i den här batchen är att jag använder en skrapa för att jämna till den grova ytan från 80 sandpapperet i jiggen, en finare yta gör att det varma hudlimmet fäster bättre.

Eftersom ribborna i botten är raka och enkla är de lätta att triangulera i min praktiska hyveljigg. De två inläggen i jiggen har precis den lutning som behövs för att kunna hyvla båda sidorna av ribbämnet till en perfekt triangel.

Jag är lite OCD med placeringen av bottenribborna, det ska vara rakt och snyggt! Egentligen spelar det nog ingen roll, eller är t.om. bättre, om det är lite charmigt snett… Med en markerad centerlinje i botten använder jag en vinkelhake för att får ribborna rakt.

Jag behöver inte min go-bar för att limma botten då ribborna är raka och enkla. Istället använder jag min gamla metod med ett mothåll med samma 20″ radius som undersidan på ribban. Tredje ribban är tunn och bred för att göra botten mer flexibel och limmas mot en sticka med negativ 20″ radius. De övriga ribborna limmas med mina speciella mothåll i aluminium som passar mot de triangulära ribborna.

Vid limningen värms hela botten upp med en värmepistol satt till 300 grader och en värmelampa (det röda ljuset). Dels för att dra ihop träet i botten maximalt för att minska risken för torksprickor, dels för att ge det varma hudlimmet längre öppentid. Trätvingarna är perfekta för ändamålet. Jag använder en tunn trasa doppad i vatten, en spatel och en grov pensel för att snabbt ta bort det överflödiga limmet.

Jag har tillräckligt med mothåll och tvingar för två bottnar. En fördel med den här metoden är att botten under limning blir ett paket som är lätt att flytta ur vägen för nästa. När den andra botten är färdiglimmad kan jag sen lossa alla tvingarna på den första då det varma hudlimmet stelnar snabbt. Efter ca en halvtimme håller en fog ihop som inte är satt under spänning och limmad med varmt hudlim. En av MÅNGA fördelar med varmt hudlim.

Här är alla bottnar i batchen limmade och de utstickande ribborna kapade jäms med kanten av botten.

Jag har skrivit en lång artikel om mina innovationer och renoveringar av gamla parlor gitarrer i största allmänhet, som ska publiceras decembernumret av American Lutherie. Det är mycket mer jobb än man kan tro att göra en artikel som den här, speciellt som den är skriven på engelska. Men visst blir det kul att se resultatet i den färdiga tidningen! Jag har fått hjälp av redaktören och min kund i USA, David Gill, att trolla bort svengelskan. Det blir en massa bilder också (81 om jag räknat rätt) på 16 sidor där jag avslöjar alla mina hemligheter 🙂

Min förhoppning är att ge inspiration till andra att testa en stallplatta i gran, pluggar, segmenterat stallben och översadelintonering.

Tidningen är en medlemstidning för Guild of American Luthiers, är man medlem får man 4 nummer med 76 sidor i amerikanskt A4 format  i färg. Här finns artiklar om det mesta som handlar om att bygga gitarrer, det brukar finnas små guldkorn i varje nummer. I alla fall alltid roande läsning för en gitarrnörd som jag.

Det första som händer med ett nytt gäng gamla gitarrer är att ta isär dom. För det använder jag bland annat en speciell triangulär sprättkniv, några stekspadar i plåt, kilar, ett glas med vatten, en spruta utan nål, torktrasor, små strykjärn och en hammare. Dessutom mitt pannband med förstoringsglas och ett par knivsäkra vantar.

Här är bilder på alla gitarrerna i batchen efter isärtagning.

GG182 Levin 180

GG183 Levin parlor

GG184 Europeisk rosewood parlor, ca 1920

GG185 Europeisk, ca 1910

GG186 Meinel & Herold, 1930-tal

Först ut är stallet som oftast kan plockas lös med två vassa stekspadar och lite vatten. I undantagsfall behövs också värme från min värmelampa eller från ett strykjärn. Nästa steg är att lossa greppbrädan. Jag använder Philips Stewardess strykjärn som är platta och kan tvingas fast.  För greppbrädan på locket behövs mycket värme för att mjuka uppå limmet och två stekspadar plus vatten för att lossa fogen. Det gäller att inte gräva ned sig in i locket som oftast har en run out och spetsen på stekspaden vill följa med fibrerna in i locket. När man passerat locket används bara en stekspade, då den kläms fast platt under brädan är risken liten att den ska spåra ur och följa med en fiber in i halsen. Man får vara extra försiktig nära översadeln högst upp, där är risken störst att stekspaden vill gräva ned sig i halsen.

Sprutan används för att spruta in vatten mellan halsen och greppbrädan efter en värmning och innan jag börjar jobba mig uppåt med stekspaden. Allt som plockas lös från gitarren läggs i en separat plastlåda modell lunchbox.

För att få lös halsen använder jag vattenånga i fogen mellan hals och kropp efter att greppbrädan lossats. Med greppbrädan av har man full koll på var fogen finns. Jag har modifierat en ångtvätt köpt på Jula. Locket rensades från diverse säkerhetsanordningar som gjorde det omöjligt att lossa locket när ångtvätten var varm och vattnet slut. Jag monterade också ett gummiband som håller inne avtryckaren konstant. Slangen och nippeln köptes från Stewmac. En liten bensindunk används som kärl för att minska andelen vatten i ångan. En enkel träjigg tvingas fast genom ljudhålet för att kunna använda en tving på änden av halsfoten.

Alla ribborna lossas med vatten, strykjärn och stekspadarna i plåt. Ribborna arkiveras i en låda och används ibland som mall för de nya.

Jag har länge saknat en färdig GammelGura i lokalen, dels för att spela på själv emellanåt, men främst för att kunna visa besökare och kunder hur gitarrerna kan låta. Den här var tänkt som en gitarr för lokalen och jag valde medvetet ut ett väldigt enkelt objekt, en Europeisk parlor från ca 1925 som är så enkel man kan tänka sig. Den hade också lite ristningar i lacken på baksidan, vilket aldrig är ett bra försäljningsargument. Den var extra liten och antagligen den smalaste sargen jag sett på en liknande parlor. Jag brukar kunna pressa in handen genom ljudhålet på även den minsta parlor, men inte på den här!

Stallet var borta men hade lämnat spår efter sig i lacken på locket. Botten hade krympt och delar av limfogen var lös, men den var annars i bra skick utan sprickor eller andra problem förutom ristningarna på baksidan (bland annat årtalet 1972). Stämskruvarna var inte de bästa och de byttes ut till nya.

När den plockades isär såg jag att botten var alldeles för tjock. Med hjälp av min vakuumjigg och valsputs plockade jag av 1 mm på tjockleken. Jag fick kapa av spetsen på halsfoten lika mycket för att den inte skulle sticka ut. Även locket var lite väl tjockt och ca 3,5 mm. Av nån anledning glömde jag att tunna ned locket innan ribborna limmades, men det visade sig senare att den lät väldigt bra trots det! En fördel är att locket är stabilt och kan säkert klara även vanliga 0.12 strängar

Den fick den vanliga behandlingen med en kolfiberstav i halsen, ny greppbräda och ett replika stall i Madagaskar rosewood som jag kopierade från ett annat liknande stall från en tidigare renovering. Locket fick sina ribbor, då locket var lite tjockare än vanligt gjordes ribborna klenare som kompensation. En K&K mick monterades och den fick stallplatta i gran, pluggar, segmenterat stallben och översadelintonering.

Botten fick en mittsticka i rosewood för att kompensera för krympningen. Halsklossen var ovanligt liten och fick en förstärkning inlimmad. Man hade slarvat rejält med kerfingen runt sargen och jag fick limma in flera bitar där det fattades och fylla i urjackningen för de gamla ribborna. Jag hoppade över ribban under stallplattan i locket för att inte göra locket för styvt.

Ovanligt nog var det G strängens intoneringspunkt som hamnade närmast första bandet. Det verkar som att intoneringsmönstret i översadel och stall ändras när det är någonting ovanligt med gitarrens storlek eller mensur. Den här hade en normal 62 cm mensur, men volymen luft i gitarren var liten på grund av den smala sargen.

Den här hade en torr och fnöskig spritlack som det ibland kan vara på liknande gitarrer. Jag vill ogärna plocka bort originallacken, vilket egentligen är den enda lösningen för en uttorkad spritlack. När man lackar på ny spritlack dämpas de vita dingsen, men lacken blöter inte upp alla skrymslen och vrår och en del vita dings är kvar. Jag testade att stryka på lite squalane på hela gitarren innan jag lackade, den trängde djupt in i lacken och alla dings försvann helt och färgen blev djup och jämn. När squalane torkat fäster spritlacken lika bra som på en obehandlad lack. Ett problem med en sån här torr spritlack är att det lätt blir en vit ding om man stöter till den då den torra lacken krossas under det nya lagret av seg spritlack. Det hände några gånger medan jag jobbade med den, men med lite squalane på fingertoppen kan man trolla bort de vita dingsen som om de aldrig funnits! Kunden fick med sig en liten burk med squalane att reparera med. På den sista bilden syns skillnaden med squalane flaskan i bakgrunden.

Inlimningen av halsen blev lyckad, men när allt var klart fick jag ett skrammel på A strängen på de översta banden. Jag förstod inte varför, men när jag syftade halsen var böjen på diskant-sidan perfekt medan bas-sidan hade för mycket relief. När jag sandade in reliefen i greppbrädan kollade jag bara diskant-sidan och utgick ifrån att den andra var likadan. Så ska man inte göra! Det var bara att lossa banden, göra om och göra rätt. Efter det andra försöket var allt som det ska och inget skrammel på A strängen längre.

När den blev klar kunde jag konstatera att den lät lika bra som en GammelGura brukar. Möjligen med lite lägre volym på grund av det lite tjockare locket och den smala sargen. En fördel med det lilla formatet är att den är perfekt för soffaspelande 🙂

Jag har påbörjat en ny lokalgitarr och ska försöka att inte sälja den. Jag fick jobba över för att bli klar på grund av ombandningen och det var ganska mörkt när jag tog bilderna på den färdiga gitarren.