GG176, Europeisk parlor ca 1910

Den sista i föregående batch är klar sedan länge och redan levererad. Har släpat efter med redovisningen, men bättre sent än aldrig.

Gitarren, som var en Europeisk parlor från ca 1910, var i bra skick och utan sprickor. Fin lönn i botten och sida, även halsen var i svartmålad lönn. Botten var i ett stycke. Rosewood i greppbräda. Det enda större felet var en rejäl spricka i huvudet som var till hälften lös vid infästningen till halsen. Den hade hängt ospelbar i många år på en vägg med för hög stränghöjd.

En orsak till det relativt fina skicket var en tidigare renovering 1983, jag har lite svårt att läsa vad som står på etiketten. Renoveringen hade gjort med rätt lim och lack, möjligen hade den rensats på originallacken men helt klart fått ett par varv ny spritlack. Stämskruvarna verkade vara i bra skick, men det visade sig att stämskruven för G strängen kuggade över, så de ersattes med nya. Stallet var smalt och inte riktigt ett pyramidstall och nästan jämntjock över hela längden.

Gitarren plockades isär utan problem. Kunden ville ha ebenholts i en greppbräda med 16″ radius istället för den platta originalbrädan. Jag tillverkade också ett nytt pyramidstall i ebenholts som gjordes lite bredare än originalet för att få plats med ett intonerat stallben.

Locket hade bra tjocklek, men botten var tjockare än den behövde vara. För att sanda ned den till strax under 3 mm fick jag offra lagningsetiketten. Trots att botten hade en kupad form gick det bra att slipa i min vakuumjigg efter att ha fuktat upp botten på insidan så den låg platt mot jiggen.

Alla ribbor i lock och botten byttes ut. Av nån anledning tog jag inga bilder på jobbet med ribbor och hoplimningen, men den fick den vanliga ribbningen i lock och botten och dessutom en monterad K&K mick. Det jag har är en bild på den med allting limmat och innan jag gjorde den sista justeringen och lackningen.

Det var ett tag sen jag jobbade med ebenholts och jag hade förträngt hur svårjobbat det är att montera band jämfört med en greppbräda i rosewood. När jag slipar in greppbrädan till en liten relief brukar jag ha banden löst monterade för att få rätt styvhet med uppspända strängar. Med ebenholts får man alltid små splintar från de små “diamanterna” på bandets tang som lossnar hur försiktig man än är att lossa banden. Skårorna får inte heller vara för grunda då ebenholts är så mycket hårdare än rosewood och banden kan inte tvingas på plats som med rosewood. Splintar går alltid att fixa med slipdamm och superlim, men det tar tid och är jobbigt! För att slippa allt sånt extra jobb i fortsättningen har jag nu tillverkat “band” i form av små plaststickor med rätt tjocklek och radius att fylla i skårorna med istället för de riktiga banden. De banden går att lossa utan problem även på en ebenholts bräda.

Återigen missade jag lite i halsinfästningen och fick ett för högt stallben. Det innebar att jag fick lossa alla banden en gång till, med fler splintar, för att slipa greppbrädan tunnare längst ned. Inget större problem då greppbrädan var ca 6 mm tjock och ca 1 mm behövde slipas ned. Allt blev bra till slut.

Jag har också ändrat taktik med halsinfästningen efter den här och nu siktar jag på att greppbrädans förlängning UTAN band ska hamna ovanpå stallet. Då vinner jag 1 mm extra höjd på stallbenet som annars oftast blivit lite för lågt. Det försvinner höjd när jag slipar in reliefen i greppbrädan och när halsen sätter sig. Det är mycket bättre att stallbenet blir 1 mm för högt än för lågt, som det blev på den här, det går att fixa utan att limma om halsen. Det återstår att se om det är rätt väg att gå, att träffa rätt på stallbenets höjd är helt klart det svåraste momentet, kanske det enda som man inte kan styra helt och hållet hur noga man än är.

Gitarren fick ett genomskinligt plektrumskydd och pärlemordottar från den gamla greppbrädan monterade. Sprickan i huvudet limmades med varmt hudlim, en rundstav i björk borrades in och limmades också för att göra sprickan stabil. Lagningen doldes under den fina svarta spritlacken som gömmer alla lagningar 🙂

Slutresultatet blev bra och det är ju det viktigaste. Med segmenterat stallben, pluggar och översadelintonering och uttunnad botten lät den väldigt bra. Justeringen av intoneringen blev störst vid översadeln och stallbenet kunde göra tunnare än vanligt. Kunden hämtade den i lokalen och blev överlycklig, själv var jag också nöjd med resultatet.

Jag tog bilder en solig höstdag med en massa gula löv på trädet, så färgen blev gulare än i verkligheten. Men jag tog också en bild på den i caset innan den levererades som är mer sanningsenlig.

Caset är för övrigt ett Ortega Cl. Guitar Case 3/4 OCCSTD-34 som finns att köpa hos Thomann. Det caset passar bra till en liten kort och kurvig Europeisk parlor, men är lite för djupt för de flesta då den är gjord för små nylonsträngade gitarrer med bredare sarg. Men man kan alltid lägga in en distans i form av en hopvikt handduk under gitarren (som på bilderna) för att få den att ligga platt i caset. Gator GWE-Acou-3/4 casen är längre och lägre och passar perfekt till de lite längre Levin parlor gitarrerna. När det gäller kvalitet är nog Ortegan snäppet bättre, men också lite dyrare.

2 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.