Reparationer

Eftersom jag haft en jobbig sommar med pollen och astma har jag inte varit flitig med min blogg. Men det har gått bra att jobba under dagarna, av nån anledning har jag inte känt av pollen när jag jobbat i min lokal. Nu känns det bättre som det alltid brukar när höst och vinter ersätter den blommande grönskan.

Trots att inget har hänt på bloggen har jag varit flitig, om än inte lika effektiv som vanligt. När jag städade lokalen och målade om golvet dök det upp en hel del reparationer som jag, om inte glömt, så i alla fall valt att inte göra. Det här är ju inte bra. Jag tror att ca 10 gitarrer av olika slag har fixats till och lämnat lokalen under sommaren, problemet är att det finns fler att göra. Just nu håller jag på att avsluta de två sista GammelGura i den pågående batchen och när de är klara ska jag göra några fler reparationer innan jag påbörjar nästa batch.

Tre av reparationer var lite mer speciella än de övriga. Den reparation som i princip blev en komplett GammelGura, och som var jobbigare än en vanlig GammelGura, var en fullstor skotsk Moon gitarr från 1990-talet. Det är en rätt ovanlig gitarr som var populär hos många engelska artister på 1980-1990 talen. Den är snäppet bättre än man vanligtvis ser på gitarrer från samma period med bara solida träslag och en del annorlunda detaljer. Den var lätt byggd och locket hade sjunkit in vid ljudhålet. Uppdraget var att göra den så bra det gick. Självklart var den X-ribbad och hade en dragstång, stallet hade ett tvådelat stallben och ebenholtsbrädan och täckplattan på huvudet var gjord i ett stycke ebenholts. Botten och sida i valnöt. Halsen i mahogny var extremt tunn, det var högsta mode och passade bra för elgitarrister som är vana vid smala halsar.

Jag tog mig an den för att jag var nyfiken på hur mina uppfinningar skulle fungera på en fullstor dreadnough. Jag var beredd på extra mycket problem då den var limmad med modernt lim. Jag fick rätt.

Halsinfästningen var inte den bästa, då dragstången justerades genom ljudhålet var både den översta lockribban och halsklossen försvagad av infräsningen för dragstången. Antagligen var den konstruktionen delvis skyldig till att locket sjunkit in vid ljudhålet. Ribborna var lite för klena för att hålla i längden också, vanligtvis är ribborna för kraftiga. Tjocklekar på sida, lock och botten var bra.

För att lossa botten fick jag skrota trälisten runt botten. Trä är trevligt, men en trälist limmad med modernt lim går inte att rädda. Jag fräste bort listen runtom, den ersattes senare med en björklist med samma färg och struktur som originalet. Botten var ribbad med vad som ser ut som mahogny, jag limmade om några ribbor som inte satt bra men originalen fick vara kvar.

Locket rensades på ribbor och jag gjorde en lite kraftigare X-ribbning med en A-frame runt ljudhålet. Jag fick hjälp av Per Marklund att dimensionera ribborna, jag valde att inte använda scalloperade ribbor. Hade aldrig förstått varför man gör den, men nu vet jag att det görs för att försvaga ytan runt stallet och ge mera bas. Nästa gång får jag testa den varianten.  Stallplattan gjordes i gran och den fick pluggar, ändträ björk under E-strängen och ändträ i gran för de övriga strängarna. Knappar i hård bubinga runt strängpinnhålen monterades som vanligt.

Stallet var nedhyvlad och ersattes med en ny bit rosewood med det gamla stallet som mall. Den fick översadelintonering och ett segmenterat stallben.

Allt rullade på, botten och den nya björklisten limmades och skrotades. Då gitarren var lackad med plastlack lackade jag bara listen med plastlack och inte hela gitarren. Halsen som hade satts om hade för stor relief. När jag skulle justera dragstången visade det sig att den var sönder! Ägaren hade köpt den begagnad och hade aldrig försökt justera dragstången…

Så. Det vara bara att lossa brädan och limma om halsen. Vilket inte var bara då limmet under brädan satt som bara den. Det gick inte att undvika att en del träfibrer på kanten av halsen följde med, när brädan limmades tillbaka fick jag jobba med segt superlim för att fylla ut sprickorna längs kanten. Dragstången var epoxylimmad och gick inte att rubba. Som tur var så var allt utom själva stången i aluminium. Efter att ha mekat lös stången använde jag en fräs för att fräsa bort resten. Här begick jag ett misstag när jag skulle rensa kanalen från lim, spetsen på kniven gick igenom halsen högst upp – jag såg ljuset skina genom halsen… Det visade sig att botten på min 1 cm djupa kanal bara var ca en halv mm från baksidan! Efter det att en solid 1×1 cm kolfiberstav var limmad fick jag återigen jobba med självtorkande segt superlim för att fylla igen hålet.

Det blev en långdragen historia, men slutresultatet blev verkligen bra. Kolfiberstaven istället för dragstången gav en lättare gitarr med en stabilare halsinfästning, antagligen också mer välljudande. Det blev helt ärligt den dreadnough som jag tycker låtit bäst av alla jag provspelat. Den blev extremt jämn över strängarna med bra separation och volym. Dessutom väldigt tydlig och klar med en fast bas. Den låter i princip som en GammelGura brukar göra, men med extra bas. Jag fick ett kvitto på att mina uppfinningar fungerar även på en modern gitarr, för en gångs skull ville jag spela längre än en kvart på en X-ribbad gitarr 🙂

En Levin archtop från, tror jag, 1948 skulle repareras med halsomsättning, nya band och ett enkelt plektrumskydd med mick. Jag är inte förtjust i ljudet från en archtop, för mig låter det mest sträng, men med mick låter den bättre. Halsomsättningen och ombandningen gick som planerat. Plektrumskyddet frästes fram ur en platta av svart plast (jag har några fräsmallar för Levin plektrumskydd). Sen kom det knepiga pysslet med att fästa micken, plektrumskyddet, telejack och potentiometrar för ton och volym på gitarren. Jag limmade in en bit rosewood under greppbrädans ände för att kunna skruva fast micken. En stabil hållare för telejacket tillverkades och lödutrustningen fick dammas av. Inte det roligaste jag vet, men nödvändigt ibland.

När allt var klart och efter nya strängar och vibrering, lät den så bra en sån här kan göra. Inkopplad fungerade allt som det skulle också 🙂

Den tredje speciella reparationen var ännu en stor Levin archtop, men med namnet Kay-Tone på huvudet och fantastiskt fin lönn i botten och sida. Den lokala kunden, som var 90 år, lämnade av den personligen – den branta trappan ned till källaren var inget hinder. Gitarren hade köpts in begagnad och några år gammal på 1950-talet. Problemet med den var att botten hade svällt och istället för att krympa hade mittfogen brustit och botten tryckts upp på mitten. Karlssons klister hade använts för att “reparera”. Den saknade också lite av celluloidbindningen på halsen. I övrigt fullt fungerande.

Den var tung och lät bara sträng. Förklaringen kom när jag öppnade upp botten, jag har aldrig sett så kraftiga ribbor i både botten och lock! Groteskt tjocka skull jag vilja säga. Botten limmades ihop med en tunn rosewood list i mitten och limlist på insidan över mittfogen, nya och hälften så tjocka ribbor monterades. Lockribban hyvlades ned till en mer lagom tjocklek. Bottenlisten i celluloid gick att återanvända när botten limmades tillbaka.

 

Efter nya strängar och vibrering hade den både ton och sustain och inte bara sträng. Med låg stränghöjd och kronade band hoppas jag att den blir spelad på många år till!

Jag kan nämna att alla kunder har varit väldigt nöjda och tacksamma med sina reparationerna, det är en av de positiva sidorna med ett jobb som mitt 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.