GG168, Levin 1917

Det gick trögt med jobbandet under helgerna. Jag sammanställde en bok av min fars memoarer och kom igång med min hemmastudio samt tittade alltför mycket på CNN och trumpageddon, men lite blev i alla fall gjort. Bland annat den här GammelGuran från 1917.

Det här är inte den första Levin parlor jag jobbat med och definitivt inte den sista. Men just denna sticker ut. Det är nog den mest slarvigt ihopkomna Levin parlor jag jobbat med hittills.

Huvudet sitter snett, den saknade medaljongen på baksidan av huvudet sitter ändå mera snett. Locket hade ovanligt mycket run-out och var inte det bästa virket i fabriken. Det enkla triangulära stallet var dubbelt så högt som den borde (ca 18 mm istället för 9 mm), antagligen för att matcha en mindre lyckad halsinfästning. Både lock och botten var minst en halv till en mm för tjocka. Det enda man inte kan klaga på är nog sidan som var som den skulle. Men jag kan redan nu avslöja att slutresultatet blev mycket bra efter att ha rättat till alla fel (förutom det sneda huvudet som bara är charmigt) 🙂

Det mest positiva var att det tjocka locket hade klarat sig bra utan större sprickor, bara en liten flisa fattades runt ljudhålet, i övrigt var locket utan sprickor och med bra patina. Att locket hade mer run-out än vanligt visade sig när jag lossade greppbräda och stall, jag drog lös fibrer på ena hälften av locket under båda då stekspaden grävde ned sig i fibrerna trots alla försök att undvika det. Jag fick fräsa och limma in nytt trä under både stall och greppbräda.

Halsen med det sneda huvudet var bra dimensionerad och i poppelträ. Man hade inte använt mycket capo på den, så baksidan var ovanligt jämn. Poppel är annars väldigt mjukt och de capos man använde runt 1920 kan ibland ge flera mm djupa gropar på baksidan av halsen. Poppel är lätt och inte tillräckligt styvt för stålsträngar, men tillsammans med en kolfiberstav får man bra ton och lätthet från poppel och all styvhet som behövs från kolfiberstaven –  en bra kombination. Senare Levin parlor gitarrer efter ca 1920 fick hårdare och styvare halsar i björk/lönn för att hålla bättre för stålsträngarna. Såna halsar är tyngre och låter inte riktigt lika bra som en poppelhals med kolfiberstav.

Någon hade jobbat på den tidigare. Locket var orört, men greppbrädan i valnöt hade målats svart. Baksida och sida hade slipats på och kroppen och halsen hade lackats om med spritlack. Lacken på sida och botten var lite flammig på grund av slipningen, men som tur var hade man inte slipat helt rent.

Greppbräda och stall byttes ut till mörk Madagaskar rosewood (för att matcha den svartmålade greppbrädan). Stallet gjordes som ett lite bredare Levin pyramidstall. Det enkla triangulära stallet är inte lika flexibelt som ett pyramidstall med sina två tunna diken och blir dessutom tyngre. För att maximera tonen är pyramidstallet att föredra.

Lite grand av såret i locket under greppbrädan stack fram, limmade in en sticka gran från ett skrotat lock med ungefär samma färg som locket.

För att kunna tunna ned botten fick brännstämpeln inuti offras. Jag har tidigare gjort flera försök att behålla en tjock botten och lock och istället göra ribbningen lättare, men då har gitarren inte låtit så bra som den borde när den var klar. Därför har jag numera inga skrupler när det gäller att ta ned tjockleken på lock och botten inklusive brännstämpeln, det är ju knappast nån tvekan om att det är en Levin i vilket fall.

Botten hade spruckit längs fogen, men inte krympt mycket. För att få botten att passa mot sidan behövde jag bara böja in sidan lite grand på det smalaste stället. Jag limmade ihop bottenhalvorna och limmade en list tvärs fogen på insidan för att den inte ska spricka igen.

Den här fick alla tillval för en GammelGura, inklusive nya stämskruvar och en monterad K&K mick. Uppmätningen för intonering och halslimningen gick bra. Den låter minst lika bra som min testgitarr, kanske t.om. bättre då den är väldigt jämn över hela greppbrädan och nästan saknar den vargton som alltid finns hos en akustisk gitarr. Brukar för övrigt sällan ha problem med resonanser på GammelGura, mest troligt för att stallplattan i gran och det segmenterade stallet inte låser upp locket lika mycket på en speciell frekvens som en stallplatta i lönn och ett solitt stallben i ben gör. Vibreringen av hela gitarren under minst tre dygn löser också upp en del resonansfrekvenser. Men den här Levinen var ovanligt jämn.

Så. Från att vara en billig andrasortering Levin parlor är den numera ett väldigt bra instrument att spela på 🙂 Vi hade just haft värsta snöstormen när bilderna skulle tas, så det fick bli en just framskottad plats att ta bilderna på.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.