André lämnade efter sig sin favorit, en bättre Levin från 1918. Lite ovanlig med sin blonda färg och celluloidbindning runt locket. Jag hämtade ut gitarren han köpte på en auktion i Sundsvall. En plakett med J. P. Sjöberg berättar att den såldes i samma stad också! Har sett den blå etiketten tidigare, men det här är den första metallplaketten jag stött på.

Trots att den var en finare modell fanns det brister i hantverket. Ljudhålet sitter inte helt centrerad på locket, skiljer ca 3 mm. Både lock och botten var i tjockaste laget och tämligen ojämn i tjockleken. Både lock och botten fick sandas ned närmare 3 mm måttet. Vi tog det som gick på botten utan att sanda bort brännstämpeln. Botten hade spruckit i sömmen och fick en mittlist. Stämskruvarna var inte i bästa skick så det fick bli nya.

Någon hade satt om halsen och missat med centreringen. Lösningen blev att stallet i svartmålad lönn lossades och limmades snett, såret lackades med bets för att försöka dölja det. Det betydde att den annars väldigt fina lacken i locket hade ett brett sår vid stallet. Man hade också pluggat de gamla hålen för strängpinnarna i locket under stallet och limmat igen en spricka i locket. För att dölja såret efter det gamla stallet fick det bli ett förlängt replika stall, även greppbrädan byttes ut till finare Madagaskar rosewood.

Det som återstod  efter veckan i lokalen var bandning, justering och lackning. Varken översadelintonering eller komposit stallben då han inte spelar många ackord som behöver stämma och gillar originalsoundet för sin stenåldersblues. Jämfört med Nässjö gitarren har den här en krämigare och mer stabil klang. Låter bra 🙂