Det finns gitarrer och det finns gitarrer. Vi har nylonsträngade akustiska gitarrer, stålsträngade akustiska gitarrer, akustiska jazz-gitarrer, akustiska resonatorgitarrer och elgitarrer. Jag har ordnat dom efter vilken volym strängarna kan ge instrumentet.
De fysiska lagarna är förstås detsamma för alla gitarrer, men jag har märkt att ju mer volym det finns att tillgå, ju svårare är det att höra vad som är orsak och verkan för olika konstruktionsdetaljer! Ju svagare volym man kan få ut av från strängarna desto större krav ställs på den som bygger.
Som ett parallellt exempel har jag aldrig lärt mig mer om bandning, relief och kroning av band än när jag hade en kund som verkligen ville ha strängarna extremt lågt. De höga kraven avslöjade stora fel i mina metoder, numera gör jag alla såna jobb på ett annat och bättre sätt.
Jag respekterar kunnandet hos byggare av nylonsträngade gitarrer. För att få tillräcklig volym och klang är de helt enkel tvungen att läsa in sig på sin fysik och noga testa ut varje detalj i sin gitarr. En kunnig och erfaren byggare av klassiska gitarrer vet för det mesta mer om orsak och verkan i en gitarr än den som gör stålsträngade gitarrer. Även om de ibland är lika stockonservativa som sina kunder är det väldigt nyttigt att ta del av deras kunskaper.
Bygger man stålsträngade gitarrer (eller renoverar såna som jag) kan man komma undan med genvägar och mindre bra konstruktionsdetaljer som drunknar i volymen man får ut om man inte spetsar öronen ordentlig. Det mesta låter faktisk bra ändå. Gör man en ändring är det inte säkert att man drar rätt slutsats av det man hör.
Byggare av elgitarrer är illa ute då man kan få hur hög volym man vill ur den. Dessutom finns alla möjligheter i världen att förvränga ljudet efter tycke och smak. Har man bara erfarenhet av elgitarrer kan man väldigt lätt få saker och ting om bakfoten då det är svårt att koppla ihop orsak och verkan mellan detaljer i konstruktionen och det ljud man får ut ur gitarren.
Vad betyder då detta? Kanske att man ska läsa in sig lite på hur byggare av klassiska gitarrer resonerar om träval och olika aspekter av sina byggen. Kan vara trögläst, dammigt och trist (och ibland t.om. gammal felaktig tradition!) men livet är inte lätt alla gånger. Sen tillämpa relevanta delar av den kunskapen på sitt eget bygge. Fysiken är densamma. Alla instrument är summan av sina delar och om man gör allting lite mer rätt kan man få sitt instrument att låta bättre totalt sett 🙂
Vet inte om jag sorterar in under de stockkonservativa men bygger nylonsträngade gitarrer gör jag i alla fall. När jag varit ute och visat instrument har jag ofta kunnat jämföra volym och projektion hos både nylon- och stålsträngade gitarrer och nog tycker jag att en del nylonsträngade faktiskt har en väl så stark volym som en del stålsträngade. Delvis beror utgången på hur respektive instrument spelas, det vill säga med eller utan nagel eller plektrum. Volym och projektion är de benämningar vi har för hur starkt vi uppfattar ljudet från t.ex en gitarr men även tydlighet spelar stor roll. En triangel hörs ofta tydligare i en symfoniorkester än en kontrabas trots att basen har väldigt mycket större uteffekt. Visserligen har nylonsträngar mindre spänning och vibrationsenergi men en smart gitarrbyggare kan naturligtvis kompensera för det så att verkningsgraden blir hög och volymen stor i alla fall. Så kontentan av vad jag vill säga är att jag tycker att du Roger har fel när du generaliserar nylonsträngade gitarrer som de tonsvagaste. Men jag instämmer naturligtvis i att byggare av olika typer av gitarrer har mycket att lära av varandra!
Har läst en hel bok sedan min kommentar, lärde mig en hel del! Volymkrig är rätt ointressant. Vi pratar om två olika instrument, stålsträngade och nylonsträngade, med väldigt olika karaktär. Är rätt säker på att en dreadnough byggd av Per Marklund spelad med hårt plektrum är svår att överträffa rent volymmässigt i alla fall, de slår knock på mina GammelGura 🙂