Behövde göra tillverkningen av komposit stallbenet snabbare och effektivare och gjorde en jigg till min såglåda från Stewmac. I lådan finns en liten styrpinne som används för färdiga mallar för att skåra upp greppbrädor till en handfull standard mensurer. Har aldrig använt den då jag aldrig har standard mensur på de gamla brädorna som ska sågas till. Har ibland tänkt kapa bort den, men aldrig gjort det. Tur var det!

Så här blev jiggen. Mässingsplattan har små jack som gör att man lätt kan såga två spår med 5 mm avstånd mellan varandra, bara såga och flytt fram ett hack. Ett färdigsågat granämne sitter fasttvingad i jiggen.

Så här ser det ut i sågboxen. Tappen mellan två sågningar böjer jag av med sågen fäst överst på tappen, granen går alltid av längst ned.

Beroende på väder och allmänna tillståndet blir bredden på gluggen nån tiondel plus minus. Därför har jag tillverkat benbitar med några olika tjocklekar att passa in. Fördelen med sågen är att alla snitt blir raka och i vinkel, superlim är inte ett lim som fyller ut så det gäller att få bra passning.

Nu går det dubbelt så fort att tillverka stallbenet och resultatet blir bättre 🙂

Lade in en ny metod om hur jag återanvänder en gammal greppbräda.

Det är är en ovanlig gitarr, en riktigt gammal sjusträngad Rysk parlor från ca 1890 (det är väldigt svårt att säga exakt hur gammal den är). Köpte in den av en samlare i Sundsvall tillsammans med 4 andra gamla parlor gitarrer. Han hade i sin tur köpte den av en Ryss som hade flyttat/flytt från Sovjet när det begav sig och som tog med sig gitarren. Visste inte riktigt vad jag skulle göra med den, men fick kontakt med en kund som spelar klassisk musik från Ryssland där det krävs sjusträngade gitarrer. Stämningen på de sju nylonsträngarna på en Rysk sjusträngad gitarr är är DGBDghd (stora bokstäver spunna strängar).

Kunden vill ha den så mycket som möjligt i originalskick. Men den hade problem. Halsen var krökt och behövde rätas ut och förstärkas med en kolfiberstav. Det fanns ingen egentlig greppbräda, istället hade halsen slipas till en kraftig radius och ett 0.6 mm ebenholtsfaner klistrats på. Banden var av typen ”bar frets” vilket tyder på ålder. Faneret hade släppt här och var. Någon hade skrotat den ställbara Stauffer mekaniken i halsfoten och istället byggt om till en dove tail. Hela gitarren inklusive stall och greppbräda var indränkt i tjock spritlack med diverse rinningar… Fantastiskt nog var sida, lock och botten i det närmaste hel förutom en liten skada på lockets kant och en limmad spricka bakom stallet. Sidan hade också ett par stabila lagningar. Några av ribborna i botten hade också börjat sticka ut från sidan på några ställen, men inte så mycket att det måste fixas. Stallet var helt, men i behov av omlimning.

Stämskruvarna är värda att nämnas också. Helt handgjorda friktionsskruvar som på en ukkulele. Grovt tillyxade knoppar i ben och t.om. de fyrkantiga låsmuttrarna var handgjorda! Charmiga, men fungerade inte jättebra.

Botten och sida var fanerad med sycamore/lacewood. Halsen i lönn och solid gran i locket.

Kroppen fick vara i det närmaste orörd, limmade in ett par granstickor på ömse sidorna av ljudhålet som behöver stärkas upp. Fanns ingen stallplatta så jag limmade också in små rundlar i lönn i de sönderkexade strängpinnhålen. En ribba i locket var en aning lös och fick limmas, i övrigt gjorde jag inget annat än att sprita bort den tjocka spritlacken och limma om stallet.

Desto mer jobb var det med halsen och halsinfästningen. En tunn greppbräda i ebenholts fick ersätta det tunna faneret och en kolfiberstav fälldes in i halsen. En liten pinne i kolfiber fick förstärka överhänget längst ned också. Kunden ville ha en platt greppbräda. Halsen hyvlades plan, fick dessutom fälla in två lönnlister att fylla ut kanten mellan hals och greppbräda då kanten på ”greppbrädan” hade gjorts väldigt rund. Infräsningar i halsfoten när man tillverkade en dove tail fick limmas igen med bitar av lönn. Allt ihoplappande kunde sen döljas under svart färg 🙂 Greppbrädan fick nya band i mässing.

Hade en komplett mekanik för halsjusteringen på lager. Såna säljs fortfarande av samma firma i Tyskland som gjorde Stauffers original. Fick meka en hel del med den då halsklossen var ovanligt tjock och skruven i mekaniken för kort.  Fick till en fungerande lösning genom att vända delen som ska sitta i halsklossen åt fel håll. Fick också fylla igen uttaget i kroppen för  halsfoten med bitar av ebenholts för att passa ihop med halsfoten.

Mekanikerna ersattes med nya fina Waverly ukkulelemekaniker. De här har en fjäder inbyggd i mekaniken som gör det lätt att ställa trögheten. Betydligt bättre funktion.

Stallet var krökt på toppen för att passa den gamla greppbrädan med radius och fick planas ut. Det visade sig att hela gitarren var lite böjd och vriden åt olika håll och det behövdes mer höjd på bassidan vid stallet. Lösningen fick bli ett infräst stallben i ebenholts med ett band på toppen istället för det fast monterade banden ovanpå stallet. Fräste ”stallbenet” med en försiktig intoneringsvinkel på 1 mm. Höjden på stallbenet kan vara vad som helst då stränghöjden enkelt kan justera med en klocknyckel som ändrar vinkeln på halsen. Intressant nog kan även intoneringen och vinkeln sida-till-sida justeras genom att flytta eller rikta hela halsen med en shim i kontaktpunkten i halsfickan! Limmade in en ca 3 mm tjock shim för att få bästa möjliga intonering vid ca 3,5 mm stränghöjd vid 12:e bandet.

Inte var det lätt att provspela den, men stämningen ger ett G dur ackord så det gick i alla fall att höra hur den låter. Mycket bra tycker jag! Väldigt lång sustain och bra ton. Mycket ljud från en liten kropp. Botten var väldigt krökt vilket kan vara en av förklaringarna till ljudet. Locket var sparsamt ribbad, bara tre ribbor och ingenting mer. Håller bra för nylonsträngarna.

Vi vill varna känsliga samlare för helgerån.

Trodde aldrig jag skulle få en en äkta Larson som ett GammelGura objekt. En kund i USA hade blivit förälskad i en vanlig GammelGura och ville få sin Larson att bli både spelbar och låta bra. Jag fick i princip fria händer.

Larson bröderna var emigranter från Sverige som jobbade på och tillverkade gitarrer av hög kvalitet från 1890 talet ända fram till 1940 talet. De var tämligen anonyma och gitarrerna såldes av deras eget företag Maurer och andra återförsäljare. I gitarren finns en stämpel ”Maurer” och ett serienummer som troligtvis är 6889 (suddigt tryck). Finns ingen lyxig nummerkatalog som den som Levin har, men den ska vara från sent 1920-tal. Eftersom de är av så bra kvalitet har man upptäckt gitarrerna och numera har de samma goda rykte (och pris) som Martin gitarrer från samma tid.

Den här var av en av de enklaste ”student grade” modellerna med en variant på ladder brace. Det är de lite finare X-ribbade gitarrerna som är de eftertraktade och största anledningen till att just Larson har ett så gott rykte bland samlare. Man använde ett laminat med gran och rosewood i kryssribborna vilket var deras egen uppfinning. Även denna är byggd med bästa möjliga material och hantverket och dimensioneringen är så bra man kan önska sig, men saknar de unika lösningarna. Botten och sida är i brazilian rosewood, gran i locket, solid mahogny i hals och ebenholts i greppbräda och stall. Fina inläggningar i trämosaik runt lock och rosett samt i mittstickan i botten. Storleken är som en vanlig Levin parlor, men sidan är bredare, ca 10 cm längst ned. En detalj som Larson bröderna antagligen var först med är att locket har lika stor välvning som botten tvärsöver. Lock och botten är också kurvade längsmed.

Gitarren har råkat ut för en kunnig men hårdhänt renovering tidigare. Trist nog hade lacken slipats av och ett tunt lager cellulosalack (antagligen) hade lagts på. Som tur var utan att tunna ned virket märkbart. Inga sprickor i sida och några få hårfina i botten. Locket hade däremot krympt en hel del. Normalt skulle välvningen av locket gjort att det inte spruckit, men antagligen var granen inte helt torr när den byggdes. Nu fanns det 5 hårfina och en lite bredare spricka jämnt fördelad över locket. Hälften hade laglappar på insidan. Den breda sprickan fylldes i med en 0.7 mm bred gransticka. En ca 5 cm bit list på locket hade också ramlat bort och spacklats igen. Stallet var väldigt lågt och sprucken tvärsöver i två delar, mest troligt nedhyvlad alldeles för tunn. Stämskruvarna var av den ”felvända” typen (som är rätt på ett skårat huvud!) och fungerade bra.

Att plocka isär den var väldigt enkelt, både ebenholts och rosewood är träslag som är hårda och stabila i jämförelse med lönn. Tog inte lång stund att få isär den.

Tog mig en funderare på vad jag kunde tänka mig tillföra till ett redan bra byggt instrument. Bottenribborna satt bara fast vid mitten, men de var väl formade och med stående ådring i en väldigt tät gran. De fick vara kvar och de limmades bara om med hudlim.

Tog mig friheten att ändra ribbningen i locket till min variant på ladder bracing. Intressant nog var original stallplatta i gran precis som jag brukar göra, men det fanns ingen förstärkning runt strängpinnhålen som kexat söder av nötningen från strängkulorna. Originalets ribbning var inte så olik min egen. Har testat med vinklade ribbor på de två ribborna runt stallet, men hörde ingen skillnad så jag gör dom raka numera. ”A frame” istället för stödpinnar på ömse sidorna av ljudhålet är snäppet stabilare och ger ingen märkbar skillnad i ljudet. Korset helt i gran under stallet är det som skiljer mest, men då originalet också hade en stallplatta i gran är skillnaden inte stor. Korset är stabilare och man kan göra den nedersta ribban tunnare av den orsaken för bättre basåtergivning. Använde måtten på de gamla ribborna som mall för de nya i svensk gran, började tunna ut ribborna 7 cm från sidan istället för 5 cm som jag brukar.

Gjorde ett högre replika stall i ebenholts. När jag började mäta upp såg jag att originalstallet var limmat ca 3 mm för högt upp på locket för att det skulle intonera. Skjutsade upp greppbrädan 1 mm och flyttade ned stallet 1 mm samt gjorde replika stallet ett par mm bredare. För att få plats för det intonerade stallbenet borrades strängpinnarna i en lutning och inte rakt över som på originalet. I de gamla hålen i locket shimsades nya små runda granbitar in innan stallet limmades.

Halsen fick en kolfiberstav infräst under greppbrädan. Halsen behövde sättas om, tog bort ca 3 mm vid halsfoten vilket är mycket. Limmade in en kil under greppbrädan för att slippa slope off. De gamla banden var av den mindre bra och låga modellen och ersattes med nya och högre mässingsband. Gitarren fick både översadelintonering och ett komposit stallben. Greppbrädan behövde bara kortas 1 mm högst upp. Slipade in en relief på 0.15 mm innan jag bandade på, men efter bandningen var reliefen nästan noll då ebenholts är hårt och trycket av banden böjde tillbaka halsen. Efter kroning blev det en 0.05 mm relief. Med Newtone Heritage 0.12 strängar justerar jag numera in 1.6 mm vid 12:e tunna e och 2.8 mm tjocka E. Stallbenet träffade jag rätt med, 2,5 mm vid e och 4,5 mm vid E, ca 1 mm högre än det jag siktar på. Men då stallet blev 1 mm lägre än de 9 mm jag tänkte eftersom jag glömde att locket var krökt, blev stränghöjden över locket ändå rätt med det lite högre stallbenet.

Hela gitarren fick två varv spritlack.

Klangen i gitarren är annorlunda än den jag är van vid från gamla lönngitarrer. Mer samlad, tätare och mörkare. Tog en stund att vänja sig för mig, men helt klart ett sound med högsta kvalitet! Ju mer jag spelar på den desto mer tycker jag om hur den låter. Intonerar som den ska och kompositbenet ger den jämna och mjuka klang jag känner mig hemma med. Jag tror kunden blir nöjd då han gillar ljudet i den andra GammelGuran och tydligen har samma smak som jag! Hans prioritet är ton och klang och samlarvärdet hamnar långt ned på listan 🙂

Jag låter mig inspireras av den här. Lockribborna ska börja karvas ned 7 cm in från sidan och botten ska få en platt ribba. Locket försöker jag alltid ge en liten kurva på GammelGuror, tyvärr är det inte alltid det lyckas då locket gärna vill trycka tillbaka till platt läge när allt är klart.

Per Marklund passade på att ta alla mått på den och fick chansen att provspela när den var klar 🙂

Lade in en ny metod om hur jag tillverkar mina lagremsor/laglappar.

Har ett samarbete med CJ i Östervåla, den enda affären i Sverige som säljer GammelGura. Har inte haft möjlighet att förse affären med GammelGura på ett tag, men nu är en ny på gång. Kommer att försöka göra det jag kan för att leverera fler framöver, jag tycker det är en viktigt att man kan provspela en GammelGura någonstans. Gitarren skickas iväg på måndag den 24:e och beräknas vara framme den 27:e för de som vill prova den.

Det är en något större Europeisk parlor gitarr, antagligen tillverkad i Tyskland 1910-1920.  Den har fina pärlemorinläggningar runt ljudhålet och en ljus färg på botten och sida i flammig lönn. Halsen svartmålad och lite tjockare med en bekväm halvrund V-form. Stall och greppbräda har ersatts av replikor i Madagaskar rosewood. Halsen har sin kolfiberstav, nya stämskruvar och en K&K mick är monterade. Allt som ingår i en GammelGura med andra ord. Locket hade krympt rejält och en sticka har limmats in mellan lockhalvorna. I övrigt inga speciella problem med den.

Längd: 93 cm
Sarg: 8 cm
Kropp bredd, övre och nedre: 23,5 cm, 32 cm
Mensur: 626 mm
Radius greppbräda: 16″
Översadel bredd: 44 mm
Stallben bredd:  58 mm
Botten, sida: Flammig lönn
Vikt: 1105 g

Den här har alla nyheter som jag hittat fram till på slutet, en lite klenare ribba bakom stallet för mer bas, översadelsintonering och ett komposit stallben. En lite blankare finish än tidigare också. Newtone Heritage 0.12 strängar. Låter väldigt bra om jag får säga det själv!

Lite bilder på den, caset är ett Gator 3/4 som finns att beställa hos Thomann.

För några år sedan fick jag och CJ Acoustics i Östervåla äran att överlämna en GammelGura till Doug Seegers. Calle på CJ var nyligen på en (bra!) spelning med honom och fick chansen att prata lite och få en autograf på den flyer jag gjorde i samband med gitarren.

Väldigt kul att få veta att Doug älskar sin GammelGura och spelar på den ofta. Många av de nya låtarna är gjorda med den som verktyg. Enligt Calle vill han inte ta med den på sina turnéer då han är för rädd om den. Jag vet att han brukar stränga på vanliga 0.11 strängar och stämma ned ett halvt tonsteg på sina parlor gitarrer, antagligen är det så han gjort även med denna.

Ibland känns det som man vet precis hur man ska göra men verkligheten kan vara annorlunda. Har gjort många halslimningar i tät följd och alla blev inte som jag ville ha dom. Var t.om. tvungen att limma om två halsar för att det skulle bli bra. I såna lägen ska man stanna till och ifrågasätta det man gör och försöka göra det bättre.

I min jigg för halslimning har jag missat några saker. Halsens position kan röra sig när man drar åt sina tvingar när man gör den slutgiltiga limningen. Speciellt när det gäller Levin’s infästning som inte är en äkta dovetail och som inte är lika stabil. Man måste också ta med i beräkningen att greppbrädan kommer att slipas på innan bandningen vilket kommer att sänka höjden vid stallbenet. Slutligen kommer hela gitarren att sätta sig och ”vika ihop sig” lite när strängarna spänns på, inte mycket men lite. Även här är Levin’s infästning sämre, halsen vilar bara mot den mjuka granen i halsklossen som kan komprimeras när man spänner strängarna. Alla faktorerna jag räknade upp får som resultat att stallbenet blir lägre än det man siktar på.

För att kompensera för allt det här använder jag nu en stålbalk för att ha full kontroll på halsens vinkel medan jag limmar. Lägger också ned mer tid på att slipa in infästningen till att börja med så att den ser helt rätt ut innan man drar fast sina tvingar. För att vrida upp halsen lite extra för marginal siktar jag inte på att linjalen ska lägga sig platt mot stallet som tidigare utan lägger in ett bladmått på 1 – 1,5 mm ovanpå stallet.

För att inte tvingarna ska rubba halsens position i höjdled ser jag till att dra fast änden på greppbrädan först innan jag drar åt de stora tvingarna vid halsklossen. Tvingen på halsfoten drar jag inte åt lika hårt som tidigare, det räcker bra med att halsfoten får kontakt med halsklossen för en Levin infästning. För en dove tail behövs knappt nån kraft alls på den långa tvingen. För att se till att greppbrädan limmas tight mot locket tvingas mothåll fast längs kanterna på greppbrädan.

En sista säkerhetskontroll är att jag numera lossar alla tvingarna redan efter ett par timmar då hudlimmet är stabilt och kontrollerar halsvinkeln. Skulle den vara fel är det inte särskilt svårt att lossa halsen för omlimning då limmet fortfarande inte är helt torrt. Tidigare lät jag limmet torka över natten och då kan de vara ett stort och besvärligt jobb att få lös den! Idealet är att ha som minst 2 mm höjd på stallbenet och kanske 5 mm som högst med den stränghöjd man föredrar vid 12:e bandet.

André lämnade efter sig sin favorit, en bättre Levin från 1918. Lite ovanlig med sin blonda färg och celluloidbindning runt locket. Jag hämtade ut gitarren han köpte på en auktion i Sundsvall. En plakett med J. P. Sjöberg berättar att den såldes i samma stad också! Har sett den blå etiketten tidigare, men det här är den första metallplaketten jag stött på.

Trots att den var en finare modell fanns det brister i hantverket. Ljudhålet sitter inte helt centrerad på locket, skiljer ca 3 mm. Både lock och botten var i tjockaste laget och tämligen ojämn i tjockleken. Både lock och botten fick sandas ned närmare 3 mm måttet. Vi tog det som gick på botten utan att sanda bort brännstämpeln. Botten hade spruckit i sömmen och fick en mittlist. Stämskruvarna var inte i bästa skick så det fick bli nya.

Någon hade satt om halsen och missat med centreringen. Lösningen blev att stallet i svartmålad lönn lossades och limmades snett, såret lackades med bets för att försöka dölja det. Det betydde att den annars väldigt fina lacken i locket hade ett brett sår vid stallet. Man hade också pluggat de gamla hålen för strängpinnarna i locket under stallet och limmat igen en spricka i locket. För att dölja såret efter det gamla stallet fick det bli ett förlängt replika stall, även greppbrädan byttes ut till finare Madagaskar rosewood.

Det som återstod  efter veckan i lokalen var bandning, justering och lackning. Varken översadelintonering eller komposit stallben då han inte spelar många ackord som behöver stämma och gillar originalsoundet för sin stenåldersblues. Jämfört med Nässjö gitarren har den här en krämigare och mer stabil klang. Låter bra 🙂

Lade in en ny metod som beskriver hur jag spårar upp en ny greppbräda.