Lade in en ny metod om hur jag tillverkar mina lagremsor/laglappar.

Har ett samarbete med CJ i Östervåla, den enda affären i Sverige som säljer GammelGura. Har inte haft möjlighet att förse affären med GammelGura på ett tag, men nu är en ny på gång. Kommer att försöka göra det jag kan för att leverera fler framöver, jag tycker det är en viktigt att man kan provspela en GammelGura någonstans. Gitarren skickas iväg på måndag den 24:e och beräknas vara framme den 27:e för de som vill prova den.

Det är en något större Europeisk parlor gitarr, antagligen tillverkad i Tyskland 1910-1920.  Den har fina pärlemorinläggningar runt ljudhålet och en ljus färg på botten och sida i flammig lönn. Halsen svartmålad och lite tjockare med en bekväm halvrund V-form. Stall och greppbräda har ersatts av replikor i Madagaskar rosewood. Halsen har sin kolfiberstav, nya stämskruvar och en K&K mick är monterade. Allt som ingår i en GammelGura med andra ord. Locket hade krympt rejält och en sticka har limmats in mellan lockhalvorna. I övrigt inga speciella problem med den.

Längd: 93 cm
Sarg: 8 cm
Kropp bredd, övre och nedre: 23,5 cm, 32 cm
Mensur: 626 mm
Radius greppbräda: 16″
Översadel bredd: 44 mm
Stallben bredd:  58 mm
Botten, sida: Flammig lönn
Vikt: 1105 g

Den här har alla nyheter som jag hittat fram till på slutet, en lite klenare ribba bakom stallet för mer bas, översadelsintonering och ett komposit stallben. En lite blankare finish än tidigare också. Newtone Heritage 0.12 strängar. Låter väldigt bra om jag får säga det själv!

Lite bilder på den, caset är ett Gator 3/4 som finns att beställa hos Thomann.

För några år sedan fick jag och CJ Acoustics i Östervåla äran att överlämna en GammelGura till Doug Seegers. Calle på CJ var nyligen på en (bra!) spelning med honom och fick chansen att prata lite och få en autograf på den flyer jag gjorde i samband med gitarren.

Väldigt kul att få veta att Doug älskar sin GammelGura och spelar på den ofta. Många av de nya låtarna är gjorda med den som verktyg. Enligt Calle vill han inte ta med den på sina turnéer då han är för rädd om den. Jag vet att han brukar stränga på vanliga 0.11 strängar och stämma ned ett halvt tonsteg på sina parlor gitarrer, antagligen är det så han gjort även med denna.

Ibland känns det som man vet precis hur man ska göra men verkligheten kan vara annorlunda. Har gjort många halslimningar i tät följd och alla blev inte som jag ville ha dom. Var t.om. tvungen att limma om två halsar för att det skulle bli bra. I såna lägen ska man stanna till och ifrågasätta det man gör och försöka göra det bättre.

I min jigg för halslimning har jag missat några saker. Halsens position kan röra sig när man drar åt sina tvingar när man gör den slutgiltiga limningen. Speciellt när det gäller Levin’s infästning som inte är en äkta dovetail och som inte är lika stabil. Man måste också ta med i beräkningen att greppbrädan kommer att slipas på innan bandningen vilket kommer att sänka höjden vid stallbenet. Slutligen kommer hela gitarren att sätta sig och ”vika ihop sig” lite när strängarna spänns på, inte mycket men lite. Även här är Levin’s infästning sämre, halsen vilar bara mot den mjuka granen i halsklossen som kan komprimeras när man spänner strängarna. Alla faktorerna jag räknade upp får som resultat att stallbenet blir lägre än det man siktar på.

För att kompensera för allt det här använder jag nu en stålbalk för att ha full kontroll på halsens vinkel medan jag limmar. Lägger också ned mer tid på att slipa in infästningen till att börja med så att den ser helt rätt ut innan man drar fast sina tvingar. För att vrida upp halsen lite extra för marginal siktar jag inte på att linjalen ska lägga sig platt mot stallet som tidigare utan lägger in ett bladmått på 1 – 1,5 mm ovanpå stallet.

För att inte tvingarna ska rubba halsens position i höjdled ser jag till att dra fast änden på greppbrädan först innan jag drar åt de stora tvingarna vid halsklossen. Tvingen på halsfoten drar jag inte åt lika hårt som tidigare, det räcker bra med att halsfoten får kontakt med halsklossen för en Levin infästning. För en dove tail behövs knappt nån kraft alls på den långa tvingen. För att se till att greppbrädan limmas tight mot locket tvingas mothåll fast längs kanterna på greppbrädan.

En sista säkerhetskontroll är att jag numera lossar alla tvingarna redan efter ett par timmar då hudlimmet är stabilt och kontrollerar halsvinkeln. Skulle den vara fel är det inte särskilt svårt att lossa halsen för omlimning då limmet fortfarande inte är helt torrt. Tidigare lät jag limmet torka över natten och då kan de vara ett stort och besvärligt jobb att få lös den! Idealet är att ha som minst 2 mm höjd på stallbenet och kanske 5 mm som högst med den stränghöjd man föredrar vid 12:e bandet.

André lämnade efter sig sin favorit, en bättre Levin från 1918. Lite ovanlig med sin blonda färg och celluloidbindning runt locket. Jag hämtade ut gitarren han köpte på en auktion i Sundsvall. En plakett med J. P. Sjöberg berättar att den såldes i samma stad också! Har sett den blå etiketten tidigare, men det här är den första metallplaketten jag stött på.

Trots att den var en finare modell fanns det brister i hantverket. Ljudhålet sitter inte helt centrerad på locket, skiljer ca 3 mm. Både lock och botten var i tjockaste laget och tämligen ojämn i tjockleken. Både lock och botten fick sandas ned närmare 3 mm måttet. Vi tog det som gick på botten utan att sanda bort brännstämpeln. Botten hade spruckit i sömmen och fick en mittlist. Stämskruvarna var inte i bästa skick så det fick bli nya.

Någon hade satt om halsen och missat med centreringen. Lösningen blev att stallet i svartmålad lönn lossades och limmades snett, såret lackades med bets för att försöka dölja det. Det betydde att den annars väldigt fina lacken i locket hade ett brett sår vid stallet. Man hade också pluggat de gamla hålen för strängpinnarna i locket under stallet och limmat igen en spricka i locket. För att dölja såret efter det gamla stallet fick det bli ett förlängt replika stall, även greppbrädan byttes ut till finare Madagaskar rosewood.

Det som återstod  efter veckan i lokalen var bandning, justering och lackning. Varken översadelintonering eller komposit stallben då han inte spelar många ackord som behöver stämma och gillar originalsoundet för sin stenåldersblues. Jämfört med Nässjö gitarren har den här en krämigare och mer stabil klang. Låter bra 🙂

Lade in en ny metod som beskriver hur jag spårar upp en ny greppbräda.

Med hjälp av Per Marklund (tack!) har jag börjat fylla på förrådet av björksav. Ett välsmakande sockervatten med smått magiska egenskaper. Man blir energisk och det hjälper mot pollenallergin. Den där tröskeln man har för att sätta igång med saker sänks och man får mer gjort! Kan rekommenderas 🙂

Man borrar ett hål i en björk, stoppar i en slang och samlar upp saven i en dunk. Saven håller inte länge i rumstemperatur, man kan ha en liter i kylskåpet under ca en vecka innan den grumlar till sig. Resten fryses in förslagsvis i frysflaskor. Clas Ohlsson har fina såna. Edit: Kollade upp och de finns inte att få tag på förrän i slutet av juni…

Lade in en ny metod för min modifiering av den bandpress jag använder för att montera nya band i greppbrädan.

Blev klar med en långliggare, har en till ändå äldre GammelGura som ska fixas till som nästa projekt. Denna hade nummer 73 i ordningen.

En väldigt fin men enkel Levin parlor från 1905. Kvaliteten på hantverket hos de här är för det mesta bättre ju äldre de är. Stallet var smäckert och inte överdrivet klumpig som på senare gitarrer, halsen har en skönare form också. Relativt tunn och med en rundad V form som känns helt rätt. Däremot är virket inte det bästa, den här hade två rejäla kvistar i botten som täckt över med laglappar. Locken brukar alltid vara fina, däremot kan hals, sida och botten ha diverse defekter (antagligen köptes locken från kontinenten medan resten av virket köptes in lokalt!).

Den fick vara ovanligt original. Stämskruvar, greppbräda och stall behölls. Stämskruvarna var i väldigt bra skick och av den tidigare mer robusta varianten med stolpen på ”fel” sida kuggen. Skulle egentligen vara rätt sida kuggen, när strängarna spänns trycks kuggstången mot kuggen och risken för glapp minskar betydligt. Greppbrädan i svartmålad lönn slipades och lackades svart med indian ink och sedan svart spritlack för att inte fingrarna ska bli svarta av svärtan. Stallet i mjuk svartlackad lönn eller björk fick infrästa förstärkningar i ebenholts runt stallben och hålen för strängpinnarna.

Botten fick en mittsticka i rosewood inlimmad då botten hade krympt en hel del.

Allt som annars ingår i GammelGura fick den; kolfiberstav i halsen, nya ribbor, band, intonerat stallben och översadel, Newtone Heritage 0.12 strängar och sidomarkörer på greppbrädan. Kunden vill ha extremt låg stränghöjd, det blev 2.4 mm mellan band och sträng på 12:e tjocka E och 1.2 mm(!) på tunna e. Heritage strängarna vibrerar yvigare, speciellt de spunna strängarna, så det är väldigt lågt. Bara möjligt med liten relief på halsen och väl kronade band. Trots detta fullt spelbar även för mig med plektrum utan stora problem med skrammel. Låter bra!