Håller på med en inspelning och en del av kostnaden betalas ”in natura” i form av gamla instrument.

En liten Tysk 1960’tals archtop skulle konverteras till en cool elgitarr med humbucker. Gitarren är av okänt ursprung då den saknar märkning och hade lackats om (rätt fult) på lock och hals i en ettrig rödfärg. Sida och botten hade kvar originalets mindre snygga brungula burst. Ovanligt liten och med en vacker form på kroppen med cutaway. Halsen rejäl i okrossbar lönn och tjock rosewoodbräda med 7.25″ radius (som en Telecaster). Greppbrädan var flytande och väldigt högt över kroppen, en tveksam konstruktion då halsinfästningen var väldigt klen – den hade också gått sönder och limmats om när den lackades. Micken som en gång satt på den var borta och kvar var bara hålen i locket och klumpiga täckplåtar i svart plast.

Eftersom den var så härjad och skulle bli en elgitarr hade jag inget dåligt samvete, all lack togs av för omlackning. Den ettriga röda färgen hade betsas in och jag fick slipa en del innan jag blev av med det mesta. Originalfärgen var lätt att värma lös, lite som att skala en apelsin. Det visade sig att lönnen under lacken i botten var väldigt fin. Locket var i solid gran medan botten och sida var i plywood. Inte illa. Stämskruvarna var dåliga och byttes.

Är ingen expert på elgitarrer. Men den här fick en fempolig switch med alla de fyra varianterna på kopplingar man kan ha på en humbucker (se bild) + ett läge som stänger av mickarna helt. Tog några timmars huvudbry att löda alla sladdarna rätt.  Tre av de fyra ljuden var klart användbara, den sista varianten där mickarna fasar ur varandra var extremt strängig och basfattig. Ingen tonkontroll, bara en volymkontroll.

För att nå fram till strängarna gjordes en ”ram” till micken som var hela 2 cm hög. Tog en bra stund att tillverka inte minst för att locket inte var rakt nånstans. För att förstärka den löjligt klena infästningen fick ramen ge stöd åt änden på greppbrädan. Tycker faktiskt att det akustiska ljudet (det lilla som finns) blev mer samlad då greppbrädan fick vila mot locket. De svarta täckplåtarna gjordes om och mindre. Färgen på lock och hals matchades till den enda originalfärg som fanns kvar, celluloidplattan på huvudets framsida. Sida och botten fick behålla sin coola ljusa blonda färg med lite extra gult. Fin kontrast tycker jag 🙂

Av praktiska skäl gjordes ett hål i locket under micken, ramen hudlimmades sedan mot locket. En extra ribba i locket nedanför urtaget limmades in som förstärkning. Hålet användes för att pyssla in den stora switchen och alla sladdarna – ett hål måste finnas! Den gamla micken hade varit skruvad i locket. Stränghållaren fick en liten jordtåt inklämd under infästningsplåten och telejacket fick behålla sin plats och plast på sargen.

Behöll  original stränghållare och stall. Stallet fick ett stallben i ben istället för nylonplast och nya justerskruvar. Bra höjd och brytningsvinkel på det stallet! Halsen fick nya band och greppbrädan slipades till lagom relief.

Behöll ”nollbandet” men bröt upp den i små bitar för att kunna intonera. Varje bit har en tagg kvar av tangen i mitten för att sitta i mer än bara superlimmet.

Summa sumarum en riktigt cool elgitarr som inte liknar nåt jag sett tidigare. De fyra olika ljuden gör att den passar bra i en studio, det lilla format och cutawayen gör den lättspelad även om halsen är lite av ett slagträ. Funkar ändå bra i handen. Det akustisk ljudet är klent men betydligt volymstarkare än en elplanka. Perfekt för spel mitt i natten! Nu ska den testas i studion, hoppas den blir bra även inspelad 🙂

Edit: Fick veta att det är en Höfner Club från ca 1956-1957, brorsan till Beatles basen. I bra originalskick är en sån här värd sina tio tusenlappar. Men som tur var var den här ospelbar och misshandlad, man kan aldrig göra om en sån till ett original igen… och utan Beatles hade nog värdet inte varit lika hög på såna här. Det syntes i alla fall att det var kvalitet på sina ställen, hals och greppbräda och formen samt granlocket var bra. Sämst var infästningen.

En sak är säker, det mesta i gitarrväg passerar förbi lokalen. En jättefin Levin W36 hade hög stränghöjd och behövde nya band. Har aldrig sett en så modern Levin tidigare, men den här var en trevlig bekantskap. Lätt och framförallt rätt byggd. Väldigt mycket Martin över den, kanske inte så konstigt då Martin köpte upp Levin de sista åren. Etiketten inuti säger det mesta. Trots allt en Levin och enligt mig kanske den som låter bäst av alla dreadnought varianterna, i alla fall av de jag testat.

Allt var inte perfekt. Stallet var aningen snett monterat och ovanligt nog var höjden exakt densamma på bas och diskantsidan trots att greppbrädan hade en 10″ radius. Original gallalith stallben var helt rak också. Halsen är mjuk och det gjorde det svårt att sätta om halsen rätt. Fick faktiskt göra om halsomsättningen en extra gång då stallbenet blev för lågt första gången. Andra gången kokade jag sönder de två nedersta dottarna i greppbrädan då hudlimmet krävde mer värme än originallimmet för att lossna. Dekorationerna var gjorda i dragspelsplast. Ersatte med äkta pärlemor.

En orsak till att jag missade i halsomsättningen var min ovana med dragstänger. När jag strängade av gav dragstången den mjuka halsen halsen en liten bakåtböj som jag inte tänkte på. När jag syftade med linjalen blev höjden vid stallbenet obestämd… Nästa gång ska jag se till att halsen är helt rak med dragstången innan jag börjar syfta in vinkeln! Eller kanske spänna upp den med strängar och lös hals i min jigg innan jag limmar för dubbelkoll.

Plockade lös banden, planslipade greppbrädan och bandade om med nickelband. Limmade in en kil under greppbrädan på locket, 1 mm längst ned, för att få en plan greppbräda efter omriktningen av halsen. Stallet limmades om så den blev rak. Trots en andra halsomsättning blev jag tvungen att ta ned stallets höjd på diskantsidan för att få låg stränghöjd och ett par mm luft mellan sträng och stall på den tunna E-strängen. Ville inte göra det, men stallet var felkonstruerat. Ett nytt stallben av ben med korrekt 10″ böj på översidan monterades.

Fickan för halsen dovetail var smal, borrade som på en Martin snett framåt från 15:e bandet men nådde bara fram med det ena hålet. På de här ska man plocka bort dotten vid 15:e och borra rakt ned för att hitta fickan. Inuti ska man plugga igen ett hål genom halsklossen alternativt använda den för att ånga av halsen.

Blev mer jobb än jag trodde, men skam den som ger sig. Blev bra till slut 🙂
 

Deja vu. Ännu en Levin archtop, denna från 1954 med cutaway.

Halsen var böjd, banden och greppbrädan nötta, plektrumskyddet i celluloid sönderfrätt, en spricka i locket bakom stallet och Kjell micken hade den gamla typen av skruvat jack och sladden var borttappad. I övrigt inte många fel på den. Stämskruvarna har bytts till nya av tveksam kvalitet men fungerande.

Värmde halsen rak och det jag antog var pärlemorinlägg i greppbrädan visade sig vara celluloid/dragspelsplast. Det var inte svårt att se då de flesta kokade sönder av värmen!… Nåväl. Lade in nya inlägg i äkta pärlemor istället. Medan jag höll på med den halkade stallet i ebenholts av och ena änden på foten sprack tvärt av som glas när den träffade betonggolvet. En olycka kommer sällan ensam… Fixade det nästan osynligt med superlim och en infräst bit ebenholts tvärs över sprickan på undersidan. Antagligen lika stark som innan, huvudsaken är att man kan rätta till felen man gör och inte göra om dom!

Halsen blev rak med värme och greppbrädan planslipades och bandades om. Det visade sig att halsen var nästan lös när strängarna togs av, så den fick jag lossa och limma om också..

Gjorde ett nytt plektrumskydd och fick liv i den gamla Kjell micken. Det är ett pyssel men faktiskt rätt kul. Den vita listen runtom är alltid bökig att limma på. Använde det sönderfrätta originalet till att göra en fräsmall, så nu kan jag tillverka fler replikas med samma form.

Satte på akustiska Newtone Masterclass 0.11 strängar. Micken låter bra bara man hittar rätt position i universum så den inte brummar 😉 Lite färdigbilder i snön utanför lokalen.

Ännu en Levin archtop klar, denna från 1952. Satte om halsen som inte var limmad som den skulle (med snickarlim) och lade in en massiv kolfiberstav (1×1 cm) under greppbrädan istället för den rätt usla aluminiumförstärkningen. Planslipade greppbrädan och monterade nya band, greppbrädan fick nya bindningar. Pärlemorinläggningarna hade imponerande bra passning! Den är uppsträngad med ett 0.13 set och då är det halsen som ger efter först. Locket var sprucket och klumpigt lagad tidigare med någonting som liknar Karlssons Klister, vilket kladd! Skrapade bort det värsta och lade på lite ny klarlack. Något hände på Levinfabriken 1952, det här är inte den första halsfoten jag sett som skarvats på med en extra bit trä…

En långliggare lämnade just lokalen, en Levin archtop från 1954. En udda fågel då den trampats sönder och lappats ihop av en finsnickare. Halva sargen är i valnöt (original) och den andra i mahogny, dessutom en stor mahognyinläggning i den halva valnötsargen. Bra gjort, men snickaren hade dålig kerfing och var inte varsam med bursten på baksidan. Locket är en ”unburst”, naturell men i original en brun burst.

Den fick ett nytt plektrumskydd med telejack och volymkontroll och en humbucker mick. Fick löda lite som omväxling. Nya stämskruvar. Tog en hel dag att göra det komplexa plektrumskyddet!

En kul detalj med plektrumskyddet var fästet för telejacket. Planslipade en facett på en vanligt jack gjort för bottenklossen. Efter lite funderande på hur jag skulle fästa den mot plektrumskyddet skar jag till en remsa  plektrumskyddplast, la den på jacket och eldade på med min heta värmepistol. Plasten mjuknade av värmen och formade sig snyggt runt jacket och la sig platt mot bordet. Bara att klippa till ändarna och limma en perfekt hållare i plast!

Halsen rätades ut med värme och bandades om. Halsen sattes om. Botten plockades lös så att de mindre bra kerfing listerna kunde bytas ut. Nya tunnare ribbor i botten också. Ny bindning limmades in i botten.

Låter precis som en jazzburk ska låta med elgitarrsträngar på. Cool 🙂

En ovanligt fin gammal Levin blev klar, från 1909 med ådermålning på botten och sida. Faktiskt inga sprickor, men tre kvistar i botten under ådermålningen. Det är ofta så att ådermålning/brun färg döljer virke av andra sorteringen. Original lönnbräda och stall byttes till replikas i rosewood. Originalstallet var av den triangulärt formade enklare typen, men det fick bli ett pyramidstall som onekligen är snyggare. Stämskruvarna byttes till nya och en K&K monterades in. Den mjuka halsen i al fick den vanliga kolfiberstaven.

Greppbrädan och ribborna i locket satt väldigt bra, däremot var alla bottenribbor på väg att lossna och botten kom lös väldigt enkelt. Två av kvistarna i botten doldes och hölls fast av laglappar 🙂

Tjocklekarna var bra, utom botten som var 3.5-4 mm tjock vilket är lite för mycket. Tog ned och jämnade till det jag tordes för att inte ta bort hela brännstämpeln som var gömd under Ungdoms Stjärna etiketten (vriden så att den som spelar kan läsa den!). Landade på ca 3,3 mm. Levin plaketten i celluloid på baksidan av huvudet som ursprungligen var tryckt med glada färger var helt vit, det är ingen tvekan om att det är en Levin men brännstämplen bör få vara kvar i alla fall.

De flesta trätvingar användes till botten och den första större limningen av ribbor i locket. Innan dess hann jag fräsa ut och limma kolfiberstaven i halsen och plugga hålen i huvudet för de nya stämskruvarna. Gammal al blir grön!

I den andra limningen av locket limmas A-framen runt ljudhålet. Ribborna korsar varandra och det är lättare att limma den nedersta ribban först än att limma båda på en gång.

Såg ut nytt virke till greppbräda och stall och spårade upp för banden. 63 cm mensur. Greppbrädan limmades till halsen.

Greppbrädan limmad och pyramidstallet format. Alla ribbor på plats.

Blev lite mycket lappar och text att rymmas på en liten yta. Bestämde mig för att Levin brännstämpeln var viktigare än den stora Ungdoms Stjärna etiketten som flyttade längre ned på botten. Limmade stallet som måste på plats innan botten limmas på grund av förstärkningarna runt stränghålen i stallplattan av gran. Lackade och betsade såret i lacken längs kanten av den nya greppbrädan, oftast är den nya brädan rak och den gamla lite kurvig längs kanten…

Stallplattan i form av ett kors gjorde jag smäckrare än tidigare, gav tvärliggaren en scallopering på ändarna för att inte göra locket alltför styvt då stallet är långt och man vill passera kanten (som är en anvisning för sprickor) med korset. Så får det bli i fortsättningen! Numera borrar jag först ett 3 mm hål i mitten av stränghålspluggen av hårt trä från insidan (limmad med hudlim som fått torka över natten), efter det använder jag en 5 mm träborr med spets i mitten. Då slipper man problem med att pluggen spricker eller går sönder när man borrar. Så här ska det se ut!

Lade in en sista förstärkning under greppbrädan, locket blev lite hanterat när jag lossade greppbrädan. Upptäckte att bottenklossen hade spruckit helt vid ändpluggen när jag monterade K&K micken. Limmade ihop och borrade in en rundstav i björk.

Botten limmas på plats.

Halsen limmas, greppbrädan slipas med lösa band till 0.2 mm relief. Banden monteras på riktigt och slipas in och kronas till 0.1 mm relief. Inga bilder på det momentet. Därefter mäts intoneringen upp och översadel och stallben tillverkas.

Lite småfix återstår. Borra in sidomarkörer, justera översadel och stallben, lacka på ett par varv spritlack och det som jag alltid glömmer – GammelGura etiketten 🙂

Här är lite färdigbilder, gitarren är extra blank då jag kommit på att man kan värma med en värmepistol på sprit- och shellacklack och få lacken blankare! Låter stort och bra med en shysst pianoklang på tjocka E-strängen.

Gjorde en trevlig upptäckt i lokalen idag. När man lackar med spritlack blir ytan oändligt blank men samtidigt ser man små ojämnheter i lacken från penseln. Min metod på alla GammelGura är att lacka två varv med slipning emellan ovanpå originallacken. Tar bort de värsta dingsen och ger ny kraft till lacken samtidigt som charmen i de gamla reporna finns kvar. Mellanslipar med 600 papper och en speciell olja som används när man franskpolerar. Sedan går jag på med finaste 000 stålullen för att ta bort det värsta blänket följt av handpolering till halvmatt.

Det blir bra, men inte riktigt så blank som man skulle vilja. MEN. Kom på idag att man kan försiktigt värma på lacken med en värmepistol på ca 300 graders värme. Som genom ett trollslag blir ytan blank men inte för blank! Precis som jag vill ha det 🙂

Pratade med Per Marklund och han hade stött på samma effekt. Det som händer är också att hela lackskiktet torkar ut och tjockleken minska på grund av det. Om man bara värmer på ett ställe kan lacken få en ”grop” med lägre nivå där man värmt. Med tiden kommer hela lacken att toka ut och allt blir jämnt, men den torra ytan hindrar lacken under att torka ut helt för en tid om man inte skyndar på processen med värme. Jag gör det på hela gitarren så det är inget problem för mig.

Om den gamla lacken inte är ”solid” spritlack utan nån annan typ av lackblandning kan den lacken reagera och krackelera av värmen. Det gäller att vara försiktig. Levin’s lack på 1940 talet är en gåta (nån sorts shellack/cellulosa/olja blandning) och den går inte att värma hursomhelst.

På slutet har jag börjat jobba lite mer på utseendet på detaljer, innan har funktionen varit i fokus.

• Översadeln får numera lite extra omsorg så att strängarna inte ligger för djupt i strängskåran. Putsar lite extra för att få den blank också. Lägre stränghöjd på 1:a bara snäppet högre än från ett nollband.
• Jobbar mer med halsen för att få en jämn relief.
• Replika stallen putsas mera noga, lite trist med repor från grovt sandpapper.
• Lacken får numera en genomgång med 600 våtslippapper och polerolja mellan de två varven jag vanligtvis lackar på. Ger lacken en jämnare och lenare känsla.
• Banden poleras med min fina konverterade pedikyrmaskin och Autosol. Blankt!
• Den andra sidodotten på 12:e borrar jag in med ögonmåttet, det har visat sig ge bättre resultat än när man försöker mäta sig fram.

Finns säkert fler små detaljer som jag gör på ett smartare sätt numera. Har skaffat bättre verktyg för en del moment också, t.ex. en bra jigg för att fräsa in bottenlisten när det behövs 🙂

En lite finare Levin parlor från 1919 är klar. Bred sarg och finare inläggningar i greppbrädan av rosewood. På  den inte alltför ovanliga etiketten med Ungdomsstjärnans förlag står det nr: 13 vilket torde vara modellnumret.

Förutom att halsen fått en kyss och greppbrädan brutit sönder locket vid ljudhålet med några bitar borta var den i bra skick. Rätt tjocklek på lock och botten och inga sprickor förutom skadan (!). Varken lock eller botten hade krympt märkbart. Däremot var originalstallet väldigt snett limmad, skiljde 3 mm mellan ändarna. Rätt perfekt för intoneringen om lutningen hade varit åt andra hållet 😉

Stämskruvarna var lite ovanliga för en Levin med en lyrform i övre änden av plattan. Har inte sett såna stämskruvar på nån annan Levin parlor, men det här är nog den första från 1919 som jag jobbat med. De var inte i bästa skick så de fick bytas ut.

Bytte alla ribbor i vanlig ordning, testade också att ge ribban framför stallet en liten assymetrisk lutning. Inbillar mig att lite assymetri kan vara bra. Kan väl inte säga att jag hörde någonting nytt när den var klar.. För att täcka över såret från det snedmonterade originalstallet gjordes en replika som var ett par mm bredare än originalet. Gav den platta greppbrädan en liten 20″ radius för att göra den mer lättspelad.

Håller just nu på att lära mig justera in halsen relief och stränghöjden vid 1:a och 12:e bandet på bästa sätt. Har fått en aluminiumbalk CNC’ad till 0.1 mm negativ relief av polare Per Marklund. Har beställt två till med 0.15 och 0.20 mm negativ relief. Med hjälpt av dom kan jag slipa in en extremt jämn och fin relief kurva över hela brädan. När jag jobbar med inslipningen av greppbrädan och banden gör jag det i två steg, båda gångerna i det läge som halsen får när strängarna är uppspända. Först brädan och sen topparna på banden. Ett problem som jag inte tänkt så mycket på förut är att bandningen ger greppbrädan/halsen en negativ böj på grund av kompressionen av träet när man slår ner bandet. Min plan är att använda aluminiumbalken med 0.15/0.20 relief på greppbrädan, montera banden och få en relief på ca 0.05/0.1 och sen använda balken med 0.1 relief att krona banden med.

Det som hände med den här var att halsen fick en minimal back bow efter bandningen sedan jag slipade greppbrädan till 0.1 mm relief med den aluminumbalk jag har. Fick banda om en extra gång med allt vad det innebär, denna gång handslipade jag in en relief på ca 0.2 i greppbrädan. Blev bra efter bandning och kröning av banden. Nästa gång ska det gå bättre har jag tänkt!

När det gäller stränghöjden på 1:a bandet har jag testat med ett nollband och olika höjd vid 12:e och noterat med bladmått vad höjden vid 1:a blir. Höjden är avståndet mellan bandets översida och strängens undersida. Här är två tabeller, en för tunna e och en för tjocka E strängen:

E 12:e / 1:a
2.0 mm  0.30 mm
2.1 mm  0.30 mm
2.2 mm  0.30 mm
2.3 mm  0.35 mm
2.4 mm  0.40 mm
2.5 mm  0.40 mm
2.6 mm  0.45 mm
2.7 mm  0.45 mm
2.8 mm  0.45 mm
2.9 mm  0.45 mm
3.0 mm  0.50 mm
3.1 mm  0.50 mm
3.2 mm  0.50 mm

e 12:e / 1:a
0.6 mm  0.08 mm
0.7 mm  0.08 mm
0.8 mm  0.10 mm
0.9 mm  0.10 mm
1.0 mm  0.10 mm
1.1 mm  0.10 mm
1.2 mm  0.10 mm
1.3 mm  0.15 mm
1.4 mm  0.15 mm
1.5 mm  0.15 mm
1.6 mm  0.15 mm
1.7 mm  0.20 mm
1.8 mm  0.20 mm

Kan konstatera att mina tidigare standardmått var OK för alla strängar utom de två ospunna. Här har jag haft 0.35/0.30 mm vid 1:a men man kan faktiskt gå ned till 0.15 mm utan skrammel!  Gitarren blir mer lättspelad. Vet man vad man vill ha för höjd på 12:e är det lätt att hitta den höjd som ett nollband ger vid 1:a (63 cm mensur). Höjden för stängarna däremellan följer en rät linje mellan de två yttre.

Den fick översadelintonering och ett komposit stallben. Tycker den låter mycket bra! Inte helt utan vargton, jag tror det beror på den platta botten som finns i alla Levin parlors.

Fick klar en fin Levin från 1935.  Modellen är 240, men jag brukar kalla den ”Robert Johnsson modellen” då den nästan är en kopia av hans berömda Gibson L-1 från 1926-1930. Den hade i och för sig fast stall medan Levinen har flytande stall och stränghållare. Solid mahogny i botten och sida, tredelad lönnhals med ”skunk stripe” i rosewood. Greppbräda i rosewood med 10″ radius.

Gitarren hade en lång reva i sidan som limmats med snickarlim, dessutom en bred spricka i sömmen på locket. Baksidan av halsen hade gropar från ett gammalt capo och halsen var lite böjd. Bindningen på greppbrädan var i dåligt skick och bitar fattades. Annars riktigt fin och det märks att den har blivit spelad på. Stränghållaren var lite udda då den var gjord för en tolvsträngad gitarr. Tio års garanti och en fin logotyp i pärlemor på huvudet. Alla såna här jag stött på har haft en märklig injustering av halsen. Det är som om man byggt en fin gitarr men glömt bort att få stränghöjden rätt, alla har haft väldigt hög stränghöjd pga. fel monterad hals och högt stall.

Det här är en sen gitarr av modellen. Här experimenterade Levin med en äkta ”dove tail” i halsinfästningen istället för den vanliga halsinfästningen med raka kanter där halsen bara sitter i limmet. Kanske en förklaring till att halvinkeln inte är som den borde.

Botten plockades lös och ladder bracingen i locket ersattes av min variant med två längsgående ribbor nedanför ljudhålet. Den ribbningen är både starkare och ger ett bättre ljud. Greppbrädan plockades lös så jag kunde montera in en kolfiberstav i halsen. Stämskruvarna var hela, men kunden ville hellre ha nya och mindre glappa stämskruvar.

Sprickan i sidan säkrades med lönnfaner på insidan med ådringen tvärs över sprickan. Snickarlimmet tog jag bort då fogen inte var jämnt limmad. Sprickan i locket fick en sticka infälld. Använde superlim för att fylla ut ojämnheten vid spricklagningen, man låter superlim nr. 20 (från Stwemac) självtorka där man vill fylla i. Sen skrapar man jämnt med ett rakblad innan man sen lackar över. Hela gitarren fick ett par lager klar spritlack som mellanslipades med 600 våtslippapper och polerolja. Originallacken som Levin använde på 1930-talet är nån sorts variant som är ett mellanting av shellack, cellulosa och spritlack. Det går utmärkt att lägga spritlack ovanpå den (även cellulosalack).

Överliggaren på stallet i ebenholts var sprucken. Förstärkte den med en bit kolfiber. Riktade upp halsen med en kil som var 2 mm tjock längst ned. Så här i efterhand borde den kanske varit 3 mm. Det är alltid svårt att bedöma en så felbyggd gitarr… Tog ned höjden på stallet för att kunna få ned stränghöjden med lite marginal.

Hittade en plastlist som hade precis rätt färg till botten och kanten på greppbrädan som fick ersätta de slitna originalen i celluloid.

Den fick översadelintonering och låg stränghöjd, just nu 2.4 mm 12:e bandet för E och 1.4 mm för tunna e. En väldigt liten relief på 0.05 mm och höjden vid 1:a bandet bara lite högre än ett nollband gjorde det möjligt. Framöver tänker jag ersätta den övre delen av stallet med ebenholt och ett infräst stallben och slipa lite ”slope off” på diskantsidan av greppbrädan för att kunna få ned stränghöjden maximalt. Men det får bli när det finns tid och möjlighet (en lokal kund).

Ljudet är som förväntat från en gitarr med flytande stall, inte min favorit då jag gillar ljudet från ett fast stall bättre. Men helt OK!