Allt som känns besvärligt i arbetsprocessen behöver tänkas till om och göras på ett bättre sätt. Idag gjorde jag två såna fixar.

Den första är en låda som styr upp slipklossen i 90 grader när en greppbräda ska ges en radius. Innan har det ibland hänt att slipningen fått ”slagsida” och den ena kanten har blivit tunnare. Lätt hänt om man inte kan använda båda händerna utan är väldigt högerhänt som jag är. Ena kanten på slipklossen får mer tryck än den andra även om man försöker få ett jämnt tryck när man slipar. Med den här lådan där slipklossen precis passar in blev resultatet perfekt utan extra jobb för att rätta till!

En annan sak jag tröttnat på är att leta efter och pussla ihop lagom tjocka och höga träbitar att palla upp gitarrkroppen med i min bottenlimning jigg. Använder istället mina ”bordspuckar” att ställa arbetsstycken på med speciellt gjorda runda distanser i olika tjocklekar. Köpte en borrsåg på Jula. Med rätt kombination blir höjden den rätta för den aktuella gitarrsargens höjd. Borrsågen ger också möjlighet till en  praktisk förvaring av distanserna med en rundstav genom hålet i mitten!

Min jigg fungerar väldigt bra numera med speciellt tillverkade mellanlägg för både botten och lock.

Ett irriterande moment har alltid varit att få dit en temporär träbit på baksidan av stallet när det ska borras hål. För att inte stallplattan ska flisa upp sig runt hålet. Det går ibland bra på fri hand utan ett mothåll, men nästan alltid flisar det sig på minst ett av hålen. Gran är speciellt svår, den spricker och flisar lätt. En massa lösa träbitar och tvingar är alltid svåra att hålla reda på, man ser dessutom inte vad man gör på andra sidan locket.

Tillverkade en specialtving som fungerar suveränt bra. Rejält, enkelt och stabilt var ordet. Det behövs en hel del kraft faktiskt att borra nästan 1 cm genom granlock och stallplatta med en 8 mm borr. Här kan man ta i det som behövs 🙂

När jag renoverar gamla gitarrer söker jag hela tiden efter nya och bättre sätt. För det mesta är det snabbare och säkrare arbetsmetoder, bättre dimensionering av trä eller verktyg som kan förbättras, mera sällan något som direkt påverkar den färdiga gitarrens ton. I mitt GammelGura koncept har jag sedan länge använt A-frame ribbor runt ljudhålet, ett lager ny spritlack, stallplatta i gran, komposit stallben, översadelintonering, Netwon Heritage strängar, kolfiberstav i halsen och mässingsband. Alla har bidragit till en gitarr som helt enkelt låter bättre. Någonting har ändå fattats. Tonen har blivit detaljrik med bra strängseparation, men saknat attack. Med det jag kallar ”turbo pluggar” fick jag den sista pusselbiten i mitt koncept.

Stallplatta i gran med förstärkningar runt strängpinnhålen i hårt trä var det första steget på vägen. Tonen blev mer detaljrik och mjuk, mer dynamisk, än med den vanliga stallplattan i lönn. Helt enkelt en vackrare klang, men också mindre aggressiv än med en hård stallplatta.

Komposit stallben gav även den mer dynamik och mer av den granklang jag fick från stallplattan i gran. Stallben i solitt ben fungerar lite som en limiter, vid en viss volym kan man inte få ut mer hur mycket man än tar i. Det låter bara sämre. Ett väldigt tunt solitt stallben låter bättre än ett tjockt, men ska man  intonera rätt behövs ett tjockare ben än normalt. Speciellt med översadelintonering. Med ett komposit stallbenet får man inte samma begränsning av volymen. En nackdel var att den upplevda volymen (egentligen mer en bredare frekvensfördelning av volymen) och ”bettet” i attacken minskade lite ytterligare.

När det gäller strängseparation i ljudet bidrar både stallplattan med separata förstärkningar runt pinnhålen och komposit stallbenet med separata benstolpar till en förbättring. Separation mellan strängarnas ljud är en direkt följd av att ge strängarna chansen att vibrera separat. Ett solitt stallben och en hård stallplatta i lönn gör motsatsen, binder ihop strängarnas vibration, den ena strängen påverkar den andra.

Gran är ett väldigt bra tonträ, men också mjukt. Insåg att stallplattan i gran och locket tillsammans var ca 8 mm mjuk gran som agerade som en fjäder längs ut på strängen där strängkulan ligger an mot stalplattan. Har också läst och upplevt att ljudet hos gitarrer med söndernötta stallplattor i lönn (på grund av spårade stallpinnar i plast) låter bättre efter en reparation. En fast infästning av strängkulan är en faktor att räkna med. Även om vibrationer i strängen knappast kan passera stallbenet kommer spänningen och töjningen av strängen när den slås an att följa strängen ända ned till strängkulan och ”rycka” strängkulan mot stallplattan. Kändes som att det var värt ett experiment att byta ut den mjuka granen mellan strängkula och undersidan av stallet till pluggar i ett hårdare trä.

Efter några experiment och försök med olika träslag vet jag nu att det fanns mycket att vinna och precis det jag saknat i mitt gamla koncept! Det pluggarna gör är att ge tillbaka det ”bett” och den aggressiva attack jag saknar från det solida stallbenet och stallplattan i lönn. Med pluggar i hårt trä blev det för brutalt hög volym och attack, dessutom med en i mina öron ful biklang till ljudet som påminner mig om den gamla tiden med stallplatta i lönn. Inte bra. Med pluggar i gran med ändträ (som är tre gånger hårdare än övriga fiberriktningar) hamnade allting rätt. Högre volym, bättre attack och strängseparation. Men inte för mycket och utan att förändra klangen av gran som jag har vant mig vid.

Mitt koncept känns väldigt färdigt nu, tror inte det finns mycket mer att göra förutom att förbättra hantverket i detaljer. Min egen gitarr med hela konceptet på plats är jag väldigt nöjd med. När jag ställer undan den efter en stunds spelande är jag fortfarande imponerad av den.

Efter att ha jobbat undan flera lokala jobb och experimenterat klart med turbopluggarna  på min egen gitarr är jag i full gång med åtta stycken GammelGura. Jobbar parallellt med alla just nu, alla ribborna är på plats (nästan) och är grovt formade, halsarna har fått sin kolfiberstav.  När det blir dags för halslimning kommer jag att göra gitarren klar en i taget. Vill jobba effektivt och koncentrerat för att minska kön som just nu är för lång. Har inga nya idéer som måste provas ut för tillfället 😉

Gemensamt för alla den här gången har jag minskat bredden på ribborna från 8,5 till 8 mm och botten har fått fyra ribbor med den längsta platt. Har testat den platta ribban på några gitarrer och tror på principen. Botten behöver inte vara väldigt hård och styv för att hålla, en mer flexibel botten kan ge efter istället för att gå sönder.  Tror också att man kan få ut mer liv i gitarren med en mer flexibel botten. Samma princip gäller för lockribborna. Stallplattan i form av ett kors tillverkas på ett annorlunda sätt för att den inte ska bli lika tjock som tidigare.

I batchen finns bland annat två unika Levin parlor gitarrer och två amerikanska Georg Bauer gitarrer. Den enda som inte redan har sin köpare/beställare är en harpgitarr utan dubbelhalsen som jag fyndade på en loppis för några månader sen.

George Bauer, ca 1890 X-ribbad

Båda Bauer gitarrerna har mycket *bling* och fina träslag. Rosewood i botten och sida, mahogny i halsen och ebenholtsbräda. Tyvärr har båda väldigt tunna lock, bara mellan 2 och 2,5 mm, med trasiga lock som resultat. Denna hade en variant på X-ribbning. Botten fick behålla sina originalribbor men lockets ribbor var alldeles för klena och har ersatts med nytt virke. Av någon anledning var locket betsad mörkt brun på insidan. Bottenklossen var klen och har förstärkts med en bit trä. Botten var i två delar, rosewood kan lätt spricka helt itu. Stallet saknades och där stallet satt fanns bara ett hål.

Den här hade ursprungligen 6 banjoskruvar eller träskruvar på det platta och dekorerade huvudet. Någon har skurit ut skåror för vanliga stämskruvar på ett väldigt brutalt sätt. Återstår att se hur jag löser det.

Harpgitarr, 1922 Norrtälje

Fyndade denna på en lokal loppis. Någon hade befriat gitarren från de extra strängarna (tack och lov!). Ett svenskt bygge av någon som inte var mästare, men en habil hantverkare. Namn, årtal och plats finns skriver i botten – men det är lite svårt att tyda namnet. Botten och sida är i plywood medan locket är solid gran. Halsen var överdrivet klumpigt och tjock och har formats om på baksidan. Ett nytt mindre stall ska tillverkas, såret i locket måste fixas men än har jag inte bestämt hur. Ovanligt litet ljudhål vilket bör ge en mörkare ton till den. Halsklossen hade en alltför tunn vägg för halsfoten att vila på, så den har förstärkts. En ny bräda ska ersätta den gamla i ek. De sju första banden av brädan hade scallopering. Brädan hade bar frets som man annars bara ser på riktigt gamla 1800-tals gitarrer (eller Martin fram till 1930-talet). Bra skick nästan helt utan sprickor.

Levin 1909

En unik Levin parlor, den enda jag sett eller hört talas om med greppbräda i ebenholts! Dessutom har botten en celluloidlist runt om och en ”mittsticka” i form av en målad aluminiumfolie. Fint stall i rosewood och lyxig purfling på locket samt Levin’s finare inläggningar i greppbrädan. Väldigt amerikainspirerat. För att skydda den känsliga aluminiumfolien medan jag jobbar med den har jag tejpat över en low-tack maskeringstejp. Halsen hade fått sig en kyss så att halsklossen spruckit och locket under greppbrädan hade ”hasat in” i ljudhålet med hög stränghöjd som följd. En spricka i locket, men annars utan större problem. Mittstickan i botten fick vara kvar, men ribborna är nya. Halsen i al, det ser man på den gröna färgen.

Levin 1916

En ovanlig modell 24 med hård mahogny i botten och sida. Liknar den föregående, men har en greppbräda i rosewood. Botten hade två större sprickor som lagats med den gamla mittstickan. En ny kraftigare mittsticka behövdes för att hålla ihop den dekorerade mittsömmen och bottenhalvorna. En ”Ungdomsstjärnans förlag” etikett fanns i den med modellnumret ifyllt.

Europeisk ca 1900

En gitarr från väntrummet. En etikett med årtalet 1833 fanns i den, men så gammal är den inte. En typisk Europeisk parlor med runda former och kurvad botten. Locket i ljudhålet var sönder och hade täckts över med en bit trä i en tidigare renovering, annars bara några få sprickor.

Levin 1940

En gitarr från väntrummet. En nästan ny Levin som har fått en X-ribbning. Ska få ett pinnstall.

George Bauer, ca 1890

Även den andra Bauer var i dåligt skick på grund av det tunna locket. Stallet fanns kvar och kommer att bli mall för den första. Denna hade en ladder bracing och lite mindre *bling*. En ACME etikett fanns i botten. Även storleken var lite mindre än den första. Håller på att reparera och limma lockribbor på den.

Östtysk

Mitt dåliga samvete ska bli klar. Missade att ta matchande bilder på den, men lock och botten är i grälla röda och blå metallic färger 🙂 Har haft den inne länge men tappade sugen på den då jag insåg att jag bitit i lite för mycket när jag tog mig an den. ALLT är felbyggt på den här. Tunna material, massor av celluloid-bling, bindningar som satt fast i ett par tiondelar tjockt trä, ett lock som var hoptryckt av stränghållaren i bleckplåt… etc. Ca 20 sprickor i locket. Nu ska den bli färdig och ett spelbart instrument! Halsen är i alla fall klar, fräste in kolfiberstaven i den böjda mjuka halsen genom greppbrädan för att inte skada den röda metalliclacken i skarven till greppbrädan. Fungerade bra!

Kommer att sticka emellan med några enklare reparationer också, men det här är de gitarrer jag jobbar intensivt med den närmaste tiden.

Senast färdiga GammelGuran är en Levin med flytande stall från 1929. Åren runt 1930 hade Levin några modeller som hade extra tjock hals och det här är en av dom.

Det här exemplaret hade genomgått en ”renovering” tidigare där botten, sida och hals slipats ren på lack. Locket var också omlackad, men hade åldrats med behag. Den enda originallacken som fanns kvar var på huvudets båda sidor.  Stämskruvarna var udda och inte i bra skick. Stränghållaren var av den platta plåt typen (senare fick de dekorationer i form av utstansade mönster och Levin ingravering). Jag gilla de platta stränghållarna bättre då man kan dämpa metallklangen med en tjock svart svetstejp på baksidan. Den här fick två lager tejp för att verkligen bli av med den fula metalliska biklangen.

Greppbrädan i valnöt hade rejäl radius, mer än en Telecaster. Den byttes till en NOS Levin bräda i rosewood som jag fått av Tomas Fredholm som köpte upp ett lager när Levin lades ned. De nya brädan fick en rimligare radius på 10″ och slipades så tunn det gick för att kompensera för den tjocka halsen.

Vid renoveringen hade halsen epoxylimmats och jag var tvungen att nytillverka halsklossen. Det fanns också oförklarliga skador längst bak på gitarren som fyllts i med plastic padding och lite färg ovanpå… Bitar av sidan hade lossnat, jag fällde in nytt trä istället för plastic paddingen 🙂 En liten rest av paddingen finns i en spricka på locket, lämnade kvar det medvetet. Locket hade sina sprickor och några var OK lagade och andra fick limmas igen och få laglappar över sig på insidan. En trevlig egenskap hos locket var att den hade en fin krökning som hjälper till att hålla emot trycket från strängarna.

Hals, sida och botten är i vacker flammig björk.  Botten hade en kvist som förr doldes bakom brun färg. Använde den bleknade originalbruna färgen som fanns kvar på baksidan av huvudet som mall (under stämskruvarna fanns en djupare brun färg) för spritlacken som lades på i flera varv. Det vackra virket i botten skimrar när man  vrider på gitarren.

Kanten på botten hade slipats alldeles för rund under den förra renoveringen, jag löste det med att fräsa in en bottenlist i björk runtom för att få en normalare kant.

Nya stämskruvar monterades. Ett problem är att baksidan av huvudet inte är helt plan utan har en liten böj nära översadeln. Det gör att några stämskruvar går lite trögare än de borde, men det är inget stort problem.

Ribbade om lock och botten. I locket fick den ladder bracing högst upp och två längsgående ribbor under stallet. Ladder bracing under stallet är inte bra, ska det hålla blir locket för styvt. Tog ned tjockleken på de två ribborna under stallet så mycket jag tordes och jag måste säga att det här är den Levin med stränghållare som har låtit bästa av alla jag gjort iordning. Krökningen på locket gjorde att jag tordes ta bort mer trä från ribborna. Strängade upp med Newtone Masterclass 0.11 strängar.

Stallet är ställbart och high tech med två K&K pickups monterade. Den ena plattan tar upp locket och ger mycket bas, den andra tar upp mer av strängarna. Tillsammans blir det en bra mix. Individuell intonering gjordes med lösa bandbitar. Två små hål gjordes i locket för micksladdarna som döljs under stränghållaren.

Översadeln intonerades och greppbrädan fick mässingsband.

Är nöjd med resultatet. I min smak kommer aldrig en gitarr med konventionell stränghållare och flytande stall att låta lika bra som en gitarr med fast stall, men det här är den första med flytande stall som jag inte tröttnat på när jag spelar på den. Ett väldigt bra tecken 🙂

Har fått mer erfarenhet av rundstavarna mellan strängkula och undersidan av stallet. Inget annat träslag än gran eller det trä som finns i locket (ceder etc.) är det man ska använda. Stavar i hårt trä som t.ex. björk ger för hög volym och för stark attack, dessutom med en ful bismak i tonen. Med granpluggar får man tillräckligt av den klarhet, volym och attack man behöver utan att tonen förändras.

En annan sak jag upptäckt är att det lilla locket i hårt trä där strängkulan vilar är viktig. Utan den får man inte samma effekt, ytan där kulan vilar ska vara väldigt hård.

Sen är det en smaksak vad man vill ha, utan pluggarna får man en volymsvag och mjuk gitarr som inte är aggressiv och tydlig. Har man känsliga öron som jag är det inte helt säkert att pluggarna är det bästa alternativet i alla lägen. Man kan förstås lära sig bli lättare på handen och få ned volymen den vägen, men den hårda attacken finns fortfarande kvar. Själv ska jag ha två gitarrer att välja mellan, med och utan pluggar.

Håller på med en Levin parlor med tryckande stall och stränghållare. Eftersom jag sällan jobbar med sådana har jag alltid varit osäker på hur kraftigt locket måste ribbas för att inte gå sönder och samtidigt låta så bra den kan. Trots letande på nätet har jag aldrig hittat siffror på vilket tryck locket utsätts för med olika höjd på stallet och olika strängtjocklekar. Jag gjorde en jigg med min badrumsvåg för att få ungefärlig uppfattning om vilket tryck i kilo som stallet utsätter locket för.

Halsen till Levinen från 1929 användes i jiggen. Badrumsvågen agerar lock och ligger i jämnhöjd med undersidan av greppbrädan och fästpunkten för stränghållaren. Jiggen fick samma längd som Levinen, testarna gjordes med 63 cm mensur precis som på en Levin parlor.

Ett gammalt ställbart stall gjorde att jag kunde justera in olika höjder på stallet. Vågen var lite knepig, den måste ”chockas” igång för att visa vikten. Jag fick lyfta stallet med uppstämda strängarna och släppa ned, då började vågen kalibrera sig, tänk lite och sen visa vikten. Inte idealiskt, men det fungerade nog rätt bra trots allt.

Testade tre olika strängset, Martin 0.10, Newtone Masterclass 0.11, John Pearse 0.12 och dessutom Newtone Heritage 0.12.

De absoluta värdena på antalet kilo kanske inte är helt rätt med tanke på den kluriga vågen, men den inbördes skillnaden mellan de olika strängarna borde vara rätt då allt mättes med vågen på samma ställe och allt annat lika förutom att stallet fick olika höjd. Fick också samma värden om jag mätte om mer än en gång. Stallets höjd i mm och tryck i kilo i tabellerna nedan.

Martin 0.10 set
15  mm – 5,7 kg
16  mm – 6,1 kg
17  mm – 6,5 kg
18 mm – 7,0 kg
19 mm – 7,5 kg
20 mm – 8,1 kg
21 mm – 8,6 kg
22 mm – 9,2 kg
23 mm – 9,9 kg
24 mm – 10,3 kg
25 mm – 10,6 kg

Newtone Masterclass 0.11

15  mm – 5,9 kg
16  mm – 6,6 kg
17  mm – 7,1 kg
18 mm – 7,6 kg
19 mm – 8,1 kg
20 mm – 8,6 kg
21 mm – 9,1 kg
22 mm – 9,6 kg
23 mm – 10,1 kg
24 mm – 10,7 kg
25 mm – 11,2 kg

John Pearse 0.12

15  mm – 6,8 kg
16  mm – 7,5 kg
17  mm – 8,2 kg
18 mm – 8,7 kg
19 mm – 9,4 kg
20 mm – 9,9 kg
21 mm – 10,6 kg
22 mm – 11,3 kg
23 mm – 11,8 kg
24 mm – 12,4 kg
25 mm – 12,7 kg

Newtone Heritage 0.12

15  mm – 5,8 kg
16  mm – 6,3 kg
17  mm – 6,9 kg
18 mm – 7,4 kg
19 mm – 8,2 kg
20 mm – 8,5 kg
21 mm – 9,3 kg
22 mm – 9,6 kg
23 mm – 10,1 kg
24 mm – 10,6 kg
25 mm – 11,1 kg

En sak som jag inte riktigt hade kläm på var att avståndet från stallet till fästpunkten på stränghållaren är väldigt viktig för vilket tryck stallet får. Egentligen brytningsvinkeln över stallet. I min jigg var det avståndet 15,5 cm istället för 15 cm på Levin parlor gitarren. Gjorde ett test till för att få lite hum om hur trycket på stallet varierar med avståndet från stall till hållarens fästpunkt.

Använde John Pearse 0.12 strängarna. I tabellen avståndet från stall till hållarens fästpunkt och trycket på ett 20 mm högt stall.

15,5 cm – 9,9 kg
16 cm – 9,7 kg
17 cm – 9,2 kg
18 cm – 8,7 kg
19 cm – 8,1 kg
20 cm – 7,7 kg
21 cm – 7,5 kg
22 cm – 6,9 kg
23 cm – 6,8 kg
24 cm – 6,4 kg
25 cm – 6,3 kg

Den mätningen var extra krånglig då jag fick flytta en kloss för att fästa stränghållaren mellan varje mätning, sen blev det lite väl många varv på strängen på slutet med det kortaste avståndet. Men det ger en uppfattning om vilken påverkan brytningsvinkeln över stallet ger. Med lite omräkning  kan man  klura ut ungefär vad stallet får för tryck med strängar liknande de jag testade med hjälp av skillnaden i det aktuella avståndet från stall till stränghållarens fästpunkt jämfört med experimentets 15,5 cm 🙂

Kommer att testa locket med en dunk vatten kalibrerad till tyngden för  den stallhöjd jag vill ha framöver. Istället för som tidigare på ren intuition med tummarna.

Nu skrotar jag jiggen och gör någonting vettigare!

En PDF fil med resultatet.

Var tvungen att ta mig an den sista detaljen i kedjan som jag inte experimenterat med än, stallet. Stallet är en viktig tonskapande detalj och jag gillar verkligen ljudet av gran! Problemet är att stallet utsätts för stora krafter, så hela stallet kan inte vara i gran. Som alltid när jag löser ett problem kommer själva konstruktionen på plats medan jag tillverkar, inga ritningar här inte 🙂

Gjorde en variant på Stewmac’s standard pyramidstall i ebenholts.

Började med att limma ihop ett ”kryssfanér” av två 5 mm tjocka granplattor. Vid varje stränghål lade jag in en 3 mm tjock rektangel i rosewood med ådringen  tvärs hålet för att inte strängen ska kunna gräva in sig i den. För att ge stallbenet stadga blev det en rejäl bit rosewood överst och dessutom en tunnare bit rosewood i andra änden. Lämnade ett par mm gran under de två sista bitarna. För att inte svampa till mothållet för strängkulan borrade jag in pluggar i björk på undersidan genom ca 5 mm gran. Limmade med hudlim mellan granbitarna och bitarna kring stränhålen, epoxy för att fylla ut de svåraste passbitarna på fram och baksidan och superlim för björkpluggarna. Kanske jag eventuellt borrar in tre 3 mm rundstavar på sidan mellan den bakre och främre plattan i rosewood för att inte stallet ska kunna splittras i mitten enligt planen, känns som att det skulle vara tillräckligt starkt som det är.

Stallet ska målas svart innan det monteras på plats. Ska monteras på min lokalgitarr som behöver uppdateras, kan ta ett tag. Vill testa om den håller för strängdraget även på lång sikt, men jag tror det är starkt nog. Ska bli intressant att testa!

Vikten på ebenholtsstallet är 26,9 gram men bara 15,8 för granstallet.

Efter att ha läst en rätt trögläst bok och kollat runt på nätet tror jag att jag har lite bättre koll på hur en gitarr fungerar.

Allt börjar med att strängen knäpps med fingret eller plektrumet. Strängen skapar en hel kompott av frekvenser, ett frekvensrecept. Grundtonen för strängen plus en hel serie övertoner. Frekvensreceptet filtreras sedan i varje ny del av gitarren som energin ska passera. Strängens frekvensrecept filtreras av stallben, stall, stallplatta i den ena änden och översadel, greppbräda och hals i den andra. Lock, sida och botten bidrar med nya filter som formar om strängens frekvensrecept. Allt detta sker väldigt snabbt, energin från strängens två ändar blandas sen upp och interfererar med varandra, gitarrens delar vibrerar och ljudvågor skapas av luften i och omkring hela gitarren.

Varje ny del som frekvensreceptet passerar förändrar receptet genom att släppa igenom en del frekvenser transparent och dämpa andra. Med andra ord tillför man aldrig ton i ett stallben eller översadel utan istället dämpas vissa frekvensers volym och andra bibehåller sin volym.

Inte ens med en superdator kan man hålla koll på allt som sker efter det ögonblick som strängen släpps från plektrumet!

Det intressanta med den här beskrivningen är att man kan identifiera vad som mest påverkar klangen hos gitarren. Man kan säga att ju närmare strängen desto viktigare är det att inte göra fel då fel filtrering av frekvensreceptet i en detalj påverkar alla delar därefter. De viktigaste delarna som formar gitarrens ton är därmed

• Strängen
• Översadel / Stallben och stall
• Hals och greppbräda / Stallplatta

Det ljud man hör kommer till största delen från lock och botten och den inneslutna luften. Ribbor och material i gitarrkroppen formar den slutliga tonen, men intressant nog bara med det frekvensrecept som är input och som är resultatet av filtreringen av delarna närmast strängen!

När jag försökt få GammelGura gitarrer att låta bättre har jag koncentrerat mig på att försöka förbättra de uppräknade delarna närmast strängen. Alla som jobbat med gitarrer vet att olika typer av strängar ger olika sound, det är ett av de enklaste sätten att forma ljudet som man vill ha den i sin gitarr. Materialet i översadel och stallben är också viktiga, det är stor skillnad i ljudet från plast och ben. Materialet i stallplatta och hals/greppbräda formar också ljudet.

Har fastnat för Newtone Heritage strängarna på GammelGura då de dels har låg tension, men också låter väldigt bra.

Översadeln gör jag alltid i ben. Benet släpper fram höga frekvenser som fungerar väldigt bra i en gitarr utan att låta metalliskt eller irriterande. Ben är hårt och dämpar inte tonen och energin som t.ex. plast.

Har inte medvetet valt material i greppbräda och hals då det för det mesta är givet i gitarrobjektet. Tycker ändå att både rosewood och lönn låter bättre i greppbrädan än ebenholts (som är överlägset snyggast!). Är inte imponerad av Levins brädor i valnöt, inte heller gamla amerikanska eboniserade brädor, dom byter jag ut när jag får chansen. Kolfiberstaven har klang och samma vikt som trä, klart bättre än en dragstång som både är tung och helt död.

Stallbenet gjorde jag också helt i ben innan jag kom på komposit stallbenet som filtrerar strängens frekvensrecept delvis genom gran och som ger varje sträng större möjlighet att vibrera individuellt utan att styras av de övriga strängarna (via ett styvt helt stallben) med bättre strängseparation som följd.

Stallplattan gör jag i gran för att återigen filtrera strängens frekvensrecept på samma sätt som locket i gran kommer att göra.

Frekvensreceptet som sprider sig från stallplattan ut i locket liknar lockets eget efter att ha filtreras genom gran i både stallben och stallplatta. Ett filter (stallben/stallplatta) i ett annat material dämpar några  frekvenser som locket väldigt gärna vill släppa fram och släpper fram mer av frekvenser som granen i locket dämpar. Man kan säga att ljudet från gitarrlocket efter stallben med gran och stallplatta i gran låter högre och extra mycket gran!

Det senaste tillskottet i arsenalen, ”turbopluggarna”, ser till att mindre energi försvinner som värme då strängen töjs när den knäpps. Påverkar inte frekvensreceptet mycket men gör att mer energi från strängen kan passera stallben och stallplatta. Höga frekvenser dämpas dock mindre mellan sträng och lock.

Det enda jag inte gett mig på än är nog själva stallet. Problemet med den är att den måste hålla för stora krafter, men kanske kommer jag på nåt som skulle kunna bidra till bättre strängseparation eller mera gran! 🙂

Gjorde iordning en gitarr jag nyligen köpt på auktion i Östersund. Hade några idéer att testa.

Det är en tämligen ordinär ådermålad gammal parlor från ca 1910. Lite mindre, totalläng 92 cm och med en 626 mm mensur. Rätt smal greppbräda, 45 mm vid översadeln och en bekväm V formad hals. En typisk Tysk med lönn i botten, sida och hals, fint granlock och mustaschstall i lönn. Greppbrädan i rosewood är lite lyxigare än brukligt. Stämskruvarna var helt OK men udda så jag monterade nya. Inga stora problem med den förutom ett par sprickor i locket.

Eftersom greppbrädan var i rosewood behöll jag den men skårade om banden då alla band inte satt på rätt ställe. Även stallet var i bra skick och fick vara kvar. Pluggade och borrade om stränghålen samt förstärkte stallet framför stallbenet (tidigare ett band) med ebenholts för att stallbenet inte skulle vika sig i den mjuka lönnen.

Halsen fick den vanliga kolfiberstaven och både hals och stall lackades svarta med spritlack. Nya ribbor limmades in i både lock och botten. En K&K mick monterades också.

De två saker jag testade på den här var dels en platt ribba i botten, den tredje ribban av fyra och det jag kallar ”turbopluggar” i stallplattan. Rundstavar i björk för att ge bättre mothåll än den svampiga granen i locket mellan strängkula och stallets undersida.

Efter den långa proceduren att få ihop alla delar, översadelintonera, göra komposit stallben och lacka, kan jag konstatera att båda experimenten var lyckade. Den platta ribban i botten gör att botten lever med och bidrar till klangen (man bör hålla den från magen när man spelar som annars dämpar botten). ”Turbopluggarna” gav högre volym, lite mer övertoner och sustain samt en klarare och mer separerad ton 🙂

Är väldigt nöjd med hur den låter och blev lite förvånad att ”turbopluggarna” gav en så pass stor effekt!

Kommer att använda båda detaljerna i kommande GammelGura. Innan de nya strängarna tappat sin sprilliga nyklang var volymen nästan för hög, men efter några dagars spelande lugnade den ned sig lite.