Fick en brådskande beställning från ingen mindre än Andreas Brink, mannen bakom Levin dokumentären som visades på TV för inte så länge sen. Fint folk får gå före, så jag lade till den till den pågående batchen.

Då det var vad jag kallar en ”halv böj”, en standard Levin parlor i gott skick, gick det fort att få den klar. Imorgon blir den pråliga Östtysken klar och resten av gitarrerna i batchen kommer att bli klar en eller två i veckan. Jag hoppas att övriga beställare tycker det är OK att den här blev klar först.

Som sagt, en helt vanlig Levin parlor från 1908 i bra skick. Stämskruvarna såg fina ut, men spiralsnäckan på G strängens stolpe hade fått en kyss vilket gjorde att den kuggade ur. Fick leta i skrotlådan och hittade en matchande stämskruv i bättre skick, även den från en Levin av samma årgång. Andreas ville ha den lite mer original än vanligt, stallet fick vara kvar. Däremot byttes greppbrädan från valnöt till en i rosewood med 16″ radius.  De två bottenribbor som syns genom ljudhålen är även de original. Ingen K&K mick.

Två saker var lite speciella på den här. Dels var den vita tryckta celluloidplaketten i väldigt bra skick, dels var alträet i halsen extremt grönt, förutom på halsfoten och huvudet. Man kan tro att lacken är mörkbrun på delar av halsen, men det är träet bakom lacken som är trävit eller mörkgrön. Kanske är det kärnveden i alen som blir grön med tiden.

Tunnade både botten och lock till strax under 3 mm för bästa ljud. Alla ribbor utom de två original i botten som syns byttes ut till min standardkonfiguration. För ovanlighets skull gav jag insidan av botten en omgång kaliumpermanganat för att ”åldra” ytan för att den inte ska se så ny ut genom ljudhålet.

Hålen i originalstallet pluggades och borrades upp längre ned för att ge plats till ett stallben. Lade dessutom in in bit ebenholts runt diket för stallbenet för att det inte skulle ge med sig av rotationskraften från strängarna. Lönnen/björken i Levin original stallen är för mjuka och stallet smalt, vilket är orsaken till att jag oftast gör replika stall i hårt trä som är några mm bredare. Sviktade lite ändå i framkant av stalldiket, men det kommer att hålla.

Alla finesser gjordes för bästa ljud. Stallplatta i gran, ”turbopluggar”, komposit stallben och översadelintonering. En nyhet är att jag skaffat en tjockare diamantfräs till Dremeln när jag gör infräsningarna för intoneringen av översadeln. Tidigare blev det väl trångt vid den tjocka E-strängen, blev nog lite snyggare också!

Är nöjd med alla detaljer på den här. Ljudet blev det förväntade med alla uppfinningar på plats. Låter mycket bra trots att det i grunden är en enkel Levin med Newtone Heritage 0.12 strängar. Pluggarna gör susen 🙂

Blev lite ribbor över… här ser man också den lilla fuktighetsmätaren som jag skickar med numera. Idealet är 40% fuktighet, men fuktigare går alltid bra upp till 80% eller mer då fisklimmet i bottenlimningen kan börja släppa! Torrare än 35% ska man se upp med, under 30% är rentav farligt 🙂

Gjorde ett ljudprov med gitarren. MP3 fil med lite spel och ackord inspelat med stereo kondensatormickar utan pålagda effekter ca 20 cm från ljudhålet. Attacken kommer från pluggarna, sustainen från stallplattan i gran (och styvheten från halsens kolfiberstav bland annat). De rena trubadurackorden kommer från översadelintoneringen. På slutet hör man strängseparationen från komposit stallbenet.

Tack vare vänliga människor på ”Svenska Gitarr & Lutasällskapet” fick jag en kopia på en artikel om Gottfrid Söderman från medlemstidningen nummer 2 1972.

En trevlig läsning om ett udda original när det gäller gitarrbygge i Sverige. Enligt artikeln startade han sin tillverkning 1917, själv har jag sett en luta daterad 1924 som äldst. Circa 500 gitarrer och 2000 lutor hann han med under sin långa karriär. Det verkar som han var aktiv byggare även i hög ålder. Lutor har jag sett många men aldrig en gitarr. Trodde jag. Det visade sig att den udda och stora gitarr jag köpte på en auktion i Ö-vik för några år sedan liknar hans prisbelönta gitarr på bilden! Helt klart en Söderman. Nu undrar man vilket speciellt TV program det var som den prisbelönta gitarren blev känd 🙂

Har inte bestämt vad som ska göras med min Söderman gitarr än. Den är stor och rätt hemsk för en som gillar det enkla, men cool. Någon har varit på den och rivit av den nedersta ribban i locket av sex, antagligen för att få den att låta bättre. Kanske det t.om var Söderman själv som justerade klangen. Botten har även den sex kraftiga tvärribbor. Som alltid är det plywood i botten och mest troligt sida, locket är i solid gran. Svårt att säga vilken ålder det är på den, men stämskruvarnas knoppar andas 1940 eller 1950-tal. Stallet saknar helt stallben! Får ta tag i den här nu när jag vet vad det är.

Dekorationerna på änden av stallet är faktiskt hela strängpinnar! Nitarna är metallskruvar med en mutter på insidan. Typiska annorlunda lösningar på en Söderman skulle jag vilja säga 🙂

En dag eller två gick åt till att montera en punktutsug ovanför arbetsbänken. Tanken är att suga upp ångorna från superlim och det finaste dammet och skicka ut det genom ventilen i väggen. Lokalen är liten och ångorna från superlimmet är inte hälsosamt! Fungerade lika bra som jag hade tänkt. Med en avdragbar muff på ventilationsslangen kan skåpet med fläkten bli ett dragskåp, använder också skåpet som ljuddämpare när jag vibrerar gitarrer 🙂

Alla kroppar har fått botten och stall limmade. Från och med nu får en i taget prioritet och görs klar. När lim eller lack måste torka jobbar jag vidare på en annan av gitarrerna i batchen.

Mellan ca 1890-1920 tillverkades det väldigt speciella gitarrer i södra Sverige. Lite har varit känt om de två byggarna, men deras instrument dyker upp lite nu och då. Köpte nyligen in en ”K.B.” på en auktion och forskade lite om just de här gitarrmakarna.

Alla ”K.B.” har extremt utsirade stall, även Gerdin hade sådana på många gitarrer men inte alla. Även huvudet var utsirat med ett hål urtaget för upphängning. Det faktum att greppbrädan redan då var bandat med ”fan frets”, olika mensur för olika strängar och längre bassträngar, är ju uppsendeväckande. Det finns också en mässingsstång mellan hals och bottenklosss och  en udda smal mittsticka inuti vid sömmen mellan bottenhalvorna. Botten kunde ibland vara väldigt skulpterad och alltid med kurvatur. Förutom det extrema stallet har hans gitarrer alltid fina brännstämplar inuti där årtal och t.om. datum finns!

Vem denna ”K.B.” var fanns det väldigt lite på nätet om. Men efter ett långprat med Hans Lind i Göteborg kom det fram nya och spännande uppgifter. Byggaren heter Karl Blomqvist. Han var möbelsnickare och fadern finsnickare. De hade sin tillverkning och verksamhet i sin gård Svalefjäll Härja i närheten av Tidaholm. Karl levde 1859 – 1928. Man uppskattar att han gjorde ca 500 gitarrer. Mest troligt är det Karl som tillverkade de fint snidade stallen, han sålde antagligen färdigskurna stall till Gerdin som var samtida. Såvitt jag vet jobbade han ensam i sin verkstad och tillverkade gitarrerna själv, kanske med hjälp av sin far. Känner till ”K.B.” med datum från 1897 till 1921.

S. P. Gerdin hette Sven Petter Gerdin och levde 1849-1927. Han hade sin verksamhet i Åmål 1888-1912 med flera anställda. Dessutom tillverkades strängar, i en hemlig maskin minsann. Strängspinnaren finns bevarad och är utställd på ”Åmåls Industrimuseum C W Thorstensons Mekaniska Verkstad” bland andra historiska industriella föremål med anknytning till Åmål. Gerdin gitarrerna brukar ha en rund logotyp stämplad med blått bläck inuti, ofta nästan oläsbar. Har haft några Gerdin i verkstaden och alla hade samma enkla dovetail infästning av halsen i kroppen. Istället för en V-formad kil var kilen några cm smal och helt rak. När man lossar halsen måste den dras upp hela vägen innan den lossnar. Gerdin gjorde många olika modeller alltifrån enkla parlor gitarrer till harpgitarrer med ”K.B.” stall. Fick tag på en kul artikel om Gerdin publicerad i Örnäsposten 2015.

Har två bottnar kvar att limma i GammelGura batchen jag håller på med.

Sticker emellan med en vanlig reparation av en Söderman luta. Söderman är den enda gamla gitarrbyggaren jag känner till från trakten av Örnsköldsvik, han höll till i Västerhus ca 1 mil utanför stan mellan 1924 (den äldsta daterade  jag sett) till mitten/slutet av 1930-talet. På den bild jag har av honom ser man fioler och även gitarrer med kurvig kropp (en sån skulle jag vilja ha!) förutom de han är mest känd för, lutgitarrer med droppformad och stor kropp. De senare finns i två varianter, den ena med kort mensur på 59,5 cm med dubblerade G och e strängar samt stämskruvar för mandolin förutom den helt vanliga 6-strängade gitarrvarianten med längre mensur. Lutorna byggdes med plywood i botten och sida och solitt lock i gran.

Gottfrid var en personlighet med några kul detaljer i sina instrument. Typiskt är de kullrigt halvrunda och stora greppbrädesdottarna i pärlemor, jag tror han köpte upp ett stort lager skjortknappar! 🙂 Ofta finns också sniderier i huvudets översida, lösa ljudhålsdekorationer och ibland dekorationer gjorda av celluloid. Den gode Gottfrid var inte nogräknad med sina material, översadeln kan ibland vara i celluloid även om den oftast var gjord av rosewood eller ebenholts. Det flytande stallet gjordes i mjuk och väldigt mörkt röd mahogny, på varianten med 8 strängar brukar alltid tappen mellan de dubblerade strängarna vara borta. Kvistar är det ofta i halsar och ribbor. Banden är billiga i väldigt mjuk mässing och stämskruvarna inte av högsta klass. Halsen brukar vara rejält tilltagen, de få ribborna i lock och botten likaså. Greppbrädan var oftast i valnöt.

Trots materialvalet och plywood i botten och sida låter de här väldigt bra för en gitarr med flytande stall. Kroppsformen och den stora volymen i lådan ger den ett stort sound som låter mer än bara sträng. Konverterad till fast stall och med lättare ribbning får man en gitarr som fyller ut hela rummet med sin volym och klang. Kroppsformen gör den väldigt obekväm att spela på, det krävs ett gitarrband för att hålla fast den i knät.

Denna Söderman från mitten av 1930-talet hade sprickor i locket, en delvis lös botten och celluloidlister som var spröda och som vittrat sönder.  Den 8-strängade varianten med kort mensur. Väl spelad med nötta band och spelgropar överst på greppbrädan. Trakterad som de flesta i frikyrliga sammanhang. Gottfrid var en religiös person och hans instrument hade gott rykte i dessa kretsar, hans instrument finns att hitta över hela Sverige även om de måste vara mest vanliga i mina hemtrakter.

För en gångs skull blev det en vanlig reparation, syftet var att behålla den intakt men göra den spelbar. Ribbningen är enkel, tre rejäla ribbor i locket och två i botten. Tre sprickor limmades med laglister och en sprucken ribba i botten (med kvist!) limmades också.

Gottfrid var noga med att märka sina instrument, han visste hur man gör reklam. Det brukar finnas stämplar inuti både vid halsklossen och i botten. Ibland också ett årtal i blyerts. I ett instrument fanns det t.om. en liten religiös dikt skriven i blyerts.

Halsklossen på denna var avfasad mot locket. Idén är att ge locket mer spelrum, men inte så lyckat på en gitarr med flytande stall då locket blir svagare där kraften från stränghållaren ligger an.

Min bottenjigg funkar inte så bra på lutformen, en tillfällig tvingjigg användes. En del saker kan vara svåra att tvinga ihop då alla ytor lutar på lutan!

Så här blev den när den var klar. Stallet uppdaterades med nytt mässingsband och små lagningar i rosewood vid dubbelsträngarna. Halsen hade några REJÄLA kvistar! 🙂

Spelade in en av mina gamla låtar i den stil som antagligen spelats på den här. Ladda hem texten och sjung med i refrängen 🙂

Sorgligt, PDF text

Allt som känns besvärligt i arbetsprocessen behöver tänkas till om och göras på ett bättre sätt. Idag gjorde jag två såna fixar.

Den första är en låda som styr upp slipklossen i 90 grader när en greppbräda ska ges en radius. Innan har det ibland hänt att slipningen fått ”slagsida” och den ena kanten har blivit tunnare. Lätt hänt om man inte kan använda båda händerna utan är väldigt högerhänt som jag är. Ena kanten på slipklossen får mer tryck än den andra även om man försöker få ett jämnt tryck när man slipar. Med den här lådan där slipklossen precis passar in blev resultatet perfekt utan extra jobb för att rätta till!

En annan sak jag tröttnat på är att leta efter och pussla ihop lagom tjocka och höga träbitar att palla upp gitarrkroppen med i min bottenlimning jigg. Använder istället mina ”bordspuckar” att ställa arbetsstycken på med speciellt gjorda runda distanser i olika tjocklekar. Köpte en borrsåg på Jula. Med rätt kombination blir höjden den rätta för den aktuella gitarrsargens höjd. Borrsågen ger också möjlighet till en  praktisk förvaring av distanserna med en rundstav genom hålet i mitten!

Min jigg fungerar väldigt bra numera med speciellt tillverkade mellanlägg för både botten och lock.

Ett irriterande moment har alltid varit att få dit en temporär träbit på baksidan av stallet när det ska borras hål. För att inte stallplattan ska flisa upp sig runt hålet. Det går ibland bra på fri hand utan ett mothåll, men nästan alltid flisar det sig på minst ett av hålen. Gran är speciellt svår, den spricker och flisar lätt. En massa lösa träbitar och tvingar är alltid svåra att hålla reda på, man ser dessutom inte vad man gör på andra sidan locket.

Tillverkade en specialtving som fungerar suveränt bra. Rejält, enkelt och stabilt var ordet. Det behövs en hel del kraft faktiskt att borra nästan 1 cm genom granlock och stallplatta med en 8 mm borr. Här kan man ta i det som behövs 🙂

När jag renoverar gamla gitarrer söker jag hela tiden efter nya och bättre sätt. För det mesta är det snabbare och säkrare arbetsmetoder, bättre dimensionering av trä eller verktyg som kan förbättras, mera sällan något som direkt påverkar den färdiga gitarrens ton. I mitt GammelGura koncept har jag sedan länge använt A-frame ribbor runt ljudhålet, ett lager ny spritlack, stallplatta i gran, komposit stallben, översadelintonering, Netwon Heritage strängar, kolfiberstav i halsen och mässingsband. Alla har bidragit till en gitarr som helt enkelt låter bättre. Någonting har ändå fattats. Tonen har blivit detaljrik med bra strängseparation, men saknat attack. Med det jag kallar ”turbo pluggar” fick jag den sista pusselbiten i mitt koncept.

Stallplatta i gran med förstärkningar runt strängpinnhålen i hårt trä var det första steget på vägen. Tonen blev mer detaljrik och mjuk, mer dynamisk, än med den vanliga stallplattan i lönn. Helt enkelt en vackrare klang, men också mindre aggressiv än med en hård stallplatta.

Komposit stallben gav även den mer dynamik och mer av den granklang jag fick från stallplattan i gran. Stallben i solitt ben fungerar lite som en limiter, vid en viss volym kan man inte få ut mer hur mycket man än tar i. Det låter bara sämre. Ett väldigt tunt solitt stallben låter bättre än ett tjockt, men ska man  intonera rätt behövs ett tjockare ben än normalt. Speciellt med översadelintonering. Med ett komposit stallbenet får man inte samma begränsning av volymen. En nackdel var att den upplevda volymen (egentligen mer en bredare frekvensfördelning av volymen) och ”bettet” i attacken minskade lite ytterligare.

När det gäller strängseparation i ljudet bidrar både stallplattan med separata förstärkningar runt pinnhålen och komposit stallbenet med separata benstolpar till en förbättring. Separation mellan strängarnas ljud är en direkt följd av att ge strängarna chansen att vibrera separat. Ett solitt stallben och en hård stallplatta i lönn gör motsatsen, binder ihop strängarnas vibration, den ena strängen påverkar den andra.

Gran är ett väldigt bra tonträ, men också mjukt. Insåg att stallplattan i gran och locket tillsammans var ca 8 mm mjuk gran som agerade som en fjäder längs ut på strängen där strängkulan ligger an mot stalplattan. Har också läst och upplevt att ljudet hos gitarrer med söndernötta stallplattor i lönn (på grund av spårade stallpinnar i plast) låter bättre efter en reparation. En fast infästning av strängkulan är en faktor att räkna med. Även om vibrationer i strängen knappast kan passera stallbenet kommer spänningen och töjningen av strängen när den slås an att följa strängen ända ned till strängkulan och ”rycka” strängkulan mot stallplattan. Kändes som att det var värt ett experiment att byta ut den mjuka granen mellan strängkula och undersidan av stallet till pluggar i ett hårdare trä.

Efter några experiment och försök med olika träslag vet jag nu att det fanns mycket att vinna och precis det jag saknat i mitt gamla koncept! Det pluggarna gör är att ge tillbaka det ”bett” och den aggressiva attack jag saknar från det solida stallbenet och stallplattan i lönn. Med pluggar i hårt trä blev det för brutalt hög volym och attack, dessutom med en i mina öron ful biklang till ljudet som påminner mig om den gamla tiden med stallplatta i lönn. Inte bra. Med pluggar i gran med ändträ (som är tre gånger hårdare än övriga fiberriktningar) hamnade allting rätt. Högre volym, bättre attack och strängseparation. Men inte för mycket och utan att förändra klangen av gran som jag har vant mig vid.

Mitt koncept känns väldigt färdigt nu, tror inte det finns mycket mer att göra förutom att förbättra hantverket i detaljer. Min egen gitarr med hela konceptet på plats är jag väldigt nöjd med. När jag ställer undan den efter en stunds spelande är jag fortfarande imponerad av den.

Efter att ha jobbat undan flera lokala jobb och experimenterat klart med turbopluggarna  på min egen gitarr är jag i full gång med åtta stycken GammelGura. Jobbar parallellt med alla just nu, alla ribborna är på plats (nästan) och är grovt formade, halsarna har fått sin kolfiberstav.  När det blir dags för halslimning kommer jag att göra gitarren klar en i taget. Vill jobba effektivt och koncentrerat för att minska kön som just nu är för lång. Har inga nya idéer som måste provas ut för tillfället 😉

Gemensamt för alla den här gången har jag minskat bredden på ribborna från 8,5 till 8 mm och botten har fått fyra ribbor med den längsta platt. Har testat den platta ribban på några gitarrer och tror på principen. Botten behöver inte vara väldigt hård och styv för att hålla, en mer flexibel botten kan ge efter istället för att gå sönder.  Tror också att man kan få ut mer liv i gitarren med en mer flexibel botten. Samma princip gäller för lockribborna. Stallplattan i form av ett kors tillverkas på ett annorlunda sätt för att den inte ska bli lika tjock som tidigare.

I batchen finns bland annat två unika Levin parlor gitarrer och två amerikanska Georg Bauer gitarrer. Den enda som inte redan har sin köpare/beställare är en harpgitarr utan dubbelhalsen som jag fyndade på en loppis för några månader sen.

George Bauer, ca 1890 X-ribbad

Båda Bauer gitarrerna har mycket *bling* och fina träslag. Rosewood i botten och sida, mahogny i halsen och ebenholtsbräda. Tyvärr har båda väldigt tunna lock, bara mellan 2 och 2,5 mm, med trasiga lock som resultat. Denna hade en variant på X-ribbning. Botten fick behålla sina originalribbor men lockets ribbor var alldeles för klena och har ersatts med nytt virke. Av någon anledning var locket betsad mörkt brun på insidan. Bottenklossen var klen och har förstärkts med en bit trä. Botten var i två delar, rosewood kan lätt spricka helt itu. Stallet saknades och där stallet satt fanns bara ett hål.

Den här hade ursprungligen 6 banjoskruvar eller träskruvar på det platta och dekorerade huvudet. Någon har skurit ut skåror för vanliga stämskruvar på ett väldigt brutalt sätt. Återstår att se hur jag löser det.

Harpgitarr, 1922 Norrtälje

Fyndade denna på en lokal loppis. Någon hade befriat gitarren från de extra strängarna (tack och lov!). Ett svenskt bygge av någon som inte var mästare, men en habil hantverkare. Namn, årtal och plats finns skriver i botten – men det är lite svårt att tyda namnet. Botten och sida är i plywood medan locket är solid gran. Halsen var överdrivet klumpigt och tjock och har formats om på baksidan. Ett nytt mindre stall ska tillverkas, såret i locket måste fixas men än har jag inte bestämt hur. Ovanligt litet ljudhål vilket bör ge en mörkare ton till den. Halsklossen hade en alltför tunn vägg för halsfoten att vila på, så den har förstärkts. En ny bräda ska ersätta den gamla i ek. De sju första banden av brädan hade scallopering. Brädan hade bar frets som man annars bara ser på riktigt gamla 1800-tals gitarrer (eller Martin fram till 1930-talet). Bra skick nästan helt utan sprickor.

Levin 1909

En unik Levin parlor, den enda jag sett eller hört talas om med greppbräda i ebenholts! Dessutom har botten en celluloidlist runt om och en ”mittsticka” i form av en målad aluminiumfolie. Fint stall i rosewood och lyxig purfling på locket samt Levin’s finare inläggningar i greppbrädan. Väldigt amerikainspirerat. För att skydda den känsliga aluminiumfolien medan jag jobbar med den har jag tejpat över en low-tack maskeringstejp. Halsen hade fått sig en kyss så att halsklossen spruckit och locket under greppbrädan hade ”hasat in” i ljudhålet med hög stränghöjd som följd. En spricka i locket, men annars utan större problem. Mittstickan i botten fick vara kvar, men ribborna är nya. Halsen i al, det ser man på den gröna färgen.

Levin 1916

En ovanlig modell 24 med hård mahogny i botten och sida. Liknar den föregående, men har en greppbräda i rosewood. Botten hade två större sprickor som lagats med den gamla mittstickan. En ny kraftigare mittsticka behövdes för att hålla ihop den dekorerade mittsömmen och bottenhalvorna. En ”Ungdomsstjärnans förlag” etikett fanns i den med modellnumret ifyllt.

Europeisk ca 1900

En gitarr från väntrummet. En etikett med årtalet 1833 fanns i den, men så gammal är den inte. En typisk Europeisk parlor med runda former och kurvad botten. Locket i ljudhålet var sönder och hade täckts över med en bit trä i en tidigare renovering, annars bara några få sprickor.

Levin 1940

En gitarr från väntrummet. En nästan ny Levin som har fått en X-ribbning. Ska få ett pinnstall.

George Bauer, ca 1890

Även den andra Bauer var i dåligt skick på grund av det tunna locket. Stallet fanns kvar och kommer att bli mall för den första. Denna hade en ladder bracing och lite mindre *bling*. En ACME etikett fanns i botten. Även storleken var lite mindre än den första. Håller på att reparera och limma lockribbor på den.

Östtysk

Mitt dåliga samvete ska bli klar. Missade att ta matchande bilder på den, men lock och botten är i grälla röda och blå metallic färger 🙂 Har haft den inne länge men tappade sugen på den då jag insåg att jag bitit i lite för mycket när jag tog mig an den. ALLT är felbyggt på den här. Tunna material, massor av celluloid-bling, bindningar som satt fast i ett par tiondelar tjockt trä, ett lock som var hoptryckt av stränghållaren i bleckplåt… etc. Ca 20 sprickor i locket. Nu ska den bli färdig och ett spelbart instrument! Halsen är i alla fall klar, fräste in kolfiberstaven i den böjda mjuka halsen genom greppbrädan för att inte skada den röda metalliclacken i skarven till greppbrädan. Fungerade bra!

Kommer att sticka emellan med några enklare reparationer också, men det här är de gitarrer jag jobbar intensivt med den närmaste tiden.