Fick en beställning på en GammelGura av Calle på CJ Acoustics Music AB. En ”bluesgura”, en cool 1934 Levin med flytande stall och stränghållare. Den är nummer 65 i pågående batch som just blivit klar.
Gitarren var i hyfsat skick med bara några få torrsprickor, en rejäl spricka i botten. Huvudet hade en knepig spricka som limmades tight med hudlim. Väldigt snygg med sin bruna cellulosalack och rosett i guld. Greppbräda i rosewood, lite bättre än genomsnittet.
Ribbningen byttes från ”ladder” till två längsgående ribbor under varje stallfot. En helt överlägsen ribbning för flytande stall. Både lock och botten tunnades ned till ca 3 mm, Levin gjorde gärna de här med tjockare botten och lock än de borde ha. Greppbrädan fick en liten 20″ radius. Såret i cellulosalacken efter det limmade stallet (hur tänkte man där?) fylldes i med superlim och hela gitarren fick ett tunt lager cellulosalack.
Original stränghållare hade utstansningar och gav en metallisk bismak till klangen. Bytte till en enklare platt stränghållare från skrotlådan (också den en Levin del). Den fick lite dämpande material på baksidan och klangen blev mindre metallisk.
På instrument med flytande stall är det en stor fördel om stallet går att justera. Med tiden kommer locket att sjunka lite grand av trycket från strängarna, det är nästan oundvikligt. Dessutom kan man vilja ha högre stränghöjd om man ska använda slide. Så jag tillverkade ett höjbart stall, i nolläge har gitarren (just nu) min standardjustering med 1.8 mm e 12:e bandet och 2.7 mm E på 12:e bandet. Strängade på helt vanliga Newtone Masterclass 0.11 strängar.
Valde ett band som ”stallben”. Metallband ger tonen en stabil och hård klang utan extra övertoner, perfekt på en sån här tycker jag. Klangen från stallben i ben färgar som kontrast tonen med komplexa övertoner, i vanliga fall det tonideal jag gillar bäst. Materialet som strängarna vilar på ska i vilket fall vara hårt för att inte tappa volym och skärpa. Trä och mjuk plast ger murrig ton och låg volym – inte så kul och ingenting man vill ha.
Översadelintonering kändes onödigt på en bluesgura. Stämmer det för bra låter det fel! Gjorde i alla fall en minijustering av alla banden, ca +-1 mm som mest vilket döljs under mässingsbanden (som passade perfekt mot rosetten i guld!). Fyllde i den gamla skåran med rosewood och sågade nya spår på rätt ställe innan jag bandade på.
Fick den provspelad av en duktig musiker på besök i lokalen och han tyckte den var så bra man kan få den! Jag kan bara hålla med. Distinkt attack, mer botten än hos originalen och dessutom lagom sustain. Låter nästan för bra för att bara spela blues på den 🙂
Bilder från renoveringen.
