Med stallet och stallplattan limmade och klara, inklusive pluggar och knappar, är nästa steg att montera strängpinnarna. Jag använder nya solida strängpinnar i ebenholts där jag borrat in 4 mm pärlemor dottar. De liknar de handgjorda originalen, men alla är perfekt formade och man behöver inte hålla reda på i vilka hål strängpinnarna ska sitta för bästa passning.
Pinnhålen behöver förstoras och brotschas upp och skåror filas ut i stallet för strängarna. Att använda skårade stallpinnarna är enkelt, men det är inte bästa lösningen. Med skårade strängpinnar finns det stor risk att stallplattan och/eller strängpinnarna nöts sönder med tiden.
För att göra jobbat använder jag min Proxxon för att snabbt fräsa upp en början till en djup skåra för det tre tjockaste strängarna. Finliret görs sen med en liten såg och några runda nålfilar. Jag har gjort i ordning ett set med avkapade Newtone Heritage 0,12 strängar som jag använder som mall för skåran i stallet.
Hålen brotschas till samma koniska form som strängpinnarna.
Hålkanterna fasas av med ett speciellt verktyg.
Med hjälp av min Proxxon, minisågen och filar ser jag till att strängen och strängpinnen sitter lagom hårt.
Strängkulorna ligger fint ovanpå stallplattan som de ska.
Gamla Europeiska parlor gitarrer hade ingen standard på avståndet mellan stolparna. De satt oftast tätare än på moderna stämskruvar, som har samma mått som de amerikanska hade redan i slutet av 1800-talet. Efter andra världskriget, eller i alla fall under 1950-talet, blev de amerikanska måtten standard i hela världen. Gamla stämskruvar är sällan lika bra som nya, även om de kan fungera riktigt bra på ett skårat huvud om kuggen är placerad bakom snäckan. När strängarna spänns trycks kuggen mot snäckan och stämskruven blir mindre glapp. I mitten av 1920-talet, när man började göra platta huvuden, vände man ordningen på kuggen och snäckan. Med ett platt huvud och snäckan ovanför kuggen blir stämskruven mindre glapp, med ett skårat huvud dras de isär. Gamla stämskruvar från ca 1900 eller tidigare är rejälare och fungerar oftast bättre än stämskruvarna från 1920-talet.
Oftast byts de gamla stämskruvarna ut till nya på en GammelGura, de kan vara sönder eller för glappa. Det första man måste göra är att plugga de gamla hålen och borra upp nya. Eftersom gamla gitarrer är handgjorda kan man inte mäta sig fram till placeringen av de nya hålen. Man får förlita sig på ögonmåttet och göra det man kan för att placera stämskruvarna mitt emot varandra. Enklast är att lägga båda de två nya stämskruvarna ovanpå huvudet och markera positionen för den mittersta stolpen på en bit tejp.
Jag använder en mycket bra jigg för att enkelt borra de nya hålen. Med en lampa kan jag se markeringen genom jiggen.
Stewmac’s Golden Age stämskruvar har en bricka som sticker ut på undersidan runt stolpen, för att kunna dra fast plåten tätt mot träet fasas kanten på hålet av.
Jag brukar alltid förstärka hålen med bussningar i metall. Dels för att ge änden av strängen en maximalt hård infästning, men mest för att inte strängen ska äta sig in i träet. Det ser också snyggt ut! För att göra det måste hålen göras större. En jigg för platt huvud har fått hålen utborrade till 7,1 mm. Innan bussningarna limmas in passar jag på att måla huvudet med svart spritlack.
Bussningarna limmas på plats med fisklim. Några bussningar måste kapas då mittstolpen i huvudet är smalare än två bussningar mot varandra. Jag använder en liten fin Knipex tång för att pressa in bussningarna, fördelen med den är att käftarna alltid är parallella.
De yttre bussningarna behöver inte kapas. En metallstång används för att förenkla monteringen.
Alla skruvhål från den gamla stämskruven fylls i med tandpetare och superlim. Nya hål görs med hjälp av en syl (en gammal ishackare!) och en behändig 2 mm vrickborr.
Stämskruvarna monterade och fungerande.
