Har skaffat några nya verktyg för att underlätta och förbättra arbetet.

Köpte in ett ”True channel” system från Stewmac. Inte en billig investering och nånting som jag velat ha länge. En rätt tråkig jigg med en enda funktion, att fräsa fram kanalen för bindningen runt botten och locket på ett instrument. Men utan den är just det momentet alltid svårt att få till på bästa sätt. Med jiggen är det enkelt.

Gjorde om en gammal fådd pedikyrmaskin till en ”Dremel” som bara kommer att användas till att polera band med. Har testat den och det gör polering av band till ett lite roligare jobb. Man slipper en hel del intensivt putsande som i längden kan bli jobbigt för kroppen.

En bra pryl som kommer att användas framöver är en ”fret barber” från Stewmac. Med den kan man tunna tangen på band så de passar bättre i den skåra man sågar ut ur greppbrädan. Mässingsbanden jag använder är lite tjockare än normalt och den vanliga bandsågen är lite för tunn. Har man en hård greppbrädan kan det vara svårt att pressa ned bandet i skåran, med det här verktyget kan bandet tunnas till perfekt passning och man slipper bruka våld för att få ned det i skåran. Speciellt de sista banden längst ned på greppbrädan är svåra att pressa fast och då är det bra om passningen kan göras bättre.

Har skickat efter en 45 cm långt skjutmått. Den ska användas för att få extra bra noggrannhet i bandplaceringen på greppbrädor.

Känns skönt att bli klar med den här, ett objekt som legat i träda sen förra året. Mycket extra jobb på den då den har två halsar och ett case som måste renoveras! Det är en Gerdin harpgitarr från ca 1900. Väldigt fint bygge och kostade nog en slant när det begav sig. Det utsirade stallet är ett imponerande hantverk, fina stämskruvar och ebenholtsbräda. Dessutom ett specialgjort case.

Nåväl. Kunden ville få den spelbar med ett bra ljud. Det blev X-ribbning i den för att hålla för alla strängar och en kolfiberstav i halsen. En K&K mick monterades med hela 5 givare, tre för gitarrdelen och två till bassträngarna. Får man bara plats med alla sladdar kan man parallellkoppla givare från flera K&K mickar, de två extra gick att löda fast även om det blev trångt.

Nu är det så länge sen jag limmade in ribborna att jag nästan glömt vad jag gjorde. Men originalet hade ladder bracing med en extra mässingsstång mellan hals och bottenkloss. Stången hjälpte till att hålla ihop gitarren men är inte bra för ljudet. Den nya X-ribbningen är stark nog att hålla ihop gitarren så den (som var likadan som mässingsstången som förstärker huvudet) plockades bort. Det extremt stora stallet i svartmålad lönn bidrar till att locket klarar av strängdraget.

Gitarrsträngarna blev Martin 0.11 på begäran av kunden, basarna fick bli ett set nylonsträngar för att inte dra sönder gitarren i onödan. Stämningen är F G A B C D (EADGBe) på de tolv strängarna.

Ett problem som dök upp när jag började stränga på gitarren var att brytningsvinkeln på båda översadlarna och stallen var väldigt flack. För att få tillräckligt tryck på benen från strängarna fick jag montera tre ”strängträd” i form av små mässingsöglor tillverkade av små mässingsspikar på de tunnaste gitarrstängarna strax bakom stallbenet. Stallet förlängdes i framkanten med ebenholts för att ge plats till ett intonerat stallben. Banden på gitarrhalsen lutade också så att stallbenet inte behövde vridas lika mycket 🙂

För att få tryck på översadeln för bassträngarna använde jag 5:e stämskruvstolpen som ett ”strängträd”. Borrade ett extra hål i den 6:e stämskruvstolpen för att göra plats för de tre första bassträngarna.

Nu spelar den rent utan att strängar hoppar ovanpå benen och skorrar när man slår an hårt. Stämskruvarna var väldigt påkostade och fungerar bra.

Gitarrhalsen fick översadelintonering och ett uppsågat solitt stallben. Vilken lättnad när det solida stallbenet sågades upp! Gitarren öppnade upp sig och allt kändes plötsligt väldigt bra, innan var det en tight och jobbig klang från det solida stallbenet…

Caset var en historia för sig själv. Den var bygg med solid lönn i lock och botten, solid ek i sidorna och lind i de böjda ändarna. Allt limmat med hudlim, filten inuti hade stagats upp med böjd pappkartong under så att gitarren skulle passa precis i en fördjupning formad som gitarren. Problemet (förutom att allt hudlim var gammalt och sprött och hade lossnat här och var) var att det solida virket hade krympt. Och inte lite heller! Speciellt locket som var ca 1,5 cm smalare nu än när caset byggdes. Fanns inget alternativ annat än att klyva locket längs med och limma in en eklist för att kunna få locket att passa själva lådan. Allt inkråm i lådan måste plockas bort också för att gitarren skulle få plats, fick t.om. tunna sidan vid stämskruvarna för att den skulle gå in! Återanvände det gamla tyget, man kan se den ursprungliga formen på inkråmet på sista bilden. De flesta fogar limmades om. Det fina handtaget var rejält, men låshakarna var alldeles för klena. Hittade några fina rejälare ersättare i mässing. I den första bilden finns gitarren inuti lådan 🙂

Min verkstad är inte gjord för så stora saker som det här caset, tog fram stora cirkelsågen och de längsta limknektarna och improviserade mig fram!

Den låter väldigt bra och modernt pga X-ribbningen. Fin klang och det där extra strängreverbet från bassträngarna. K&K mickarna ger ett helt OK balanserat ljud från alla strängar. Bassträngarna låter de med men jag är inte rätte mannen att spela på såna här!

Tycker formen är vacker och stallet snyggt i all sin prakt även om jag inte är en fan av instrumenttypen 🙂

Vid inventeringen upptäckte jag några objekt med deadlines. Fick lägga det mesta åt sidan för att hinna få dom klara i tid. Har också gjort flera översadelintoneringar på moderna instrument till lokala musiker, det dyker alltid upp mindre reparationer som man gärna vill hjälpa till med. Det viktigaste för mig är ändå att beta av listan på beställda GammelGura.

Nåväl. De här två gitarrerna var ovanliga, dels för att de var ovanligt gamla och för att kunden vill få dom renoverade med lite mer originaldelar än normalt. Dessutom skulle de få nylonsträngar och inte stålsträngar som på de flesta GammelGura. Den ena gitarren hade fiolskruvar i trä och kan vara så gammal som 1880-tal, men jag gissar 1890-tal. Den andra var en ”ny” kopia av en Stauffer parlor från ca sekelskiftet 1900-1910. ”Ny” men av gammal modell, Stauffer gjorde sina gitarrer på 1830-1850-talet. Redan då fanns alltså en marknad för vintage! 🙂

Båda var i bra skick för sin ålder, de hade klarat sig bra från krympning av botten. Båda hade många sprickor i locket och den gamla hade renoverats tidigare då mask hade ätit sig fram på locket. Renoveraren hade lagt på rödaktig bets här och var på locket och det såg inte snyggt ut. Stämskruvarna på den gamla hade problem då träskruvarna var så tjocka de kan bli och två av hålen alldeles för stora. På Stauffer kopian var stämskruvarna i bra skick men behövde smörjas och tightas till. Kunden ville bevara greppbrädorna och ville helst ha kvar bandet på stallet. Halsarna var böjda på båda.

Fick isär instrumenten utan problem. Gammalt hudlim är sprött och har man tur är den lätt att få isär. Även om det var relativt lätt satt det mesta fast bra, utom bottenribborna på den gamla som mest satt fast i mitten och på sidorna. Kunden ville helst behålla originalribborna, men de i locket på den gamla bytte jag ut till ny replikor med samma mått för att kunna limma ihop breda sprickor i locket som behövde fyllas i med granstickor. Sprickorna i Stauffer var tight på översidan och större på insidan, fyllde i med lite trä från insidan. Botten på Stauffer kopian var 4,5 mm tjock, den tunnades ned till strax under 3 mm. Med instrumenten isär var det lätt att se att den gamla var ett kvalitetsbygge medan Stauffer kopian inte var det.

Här är några bilder på Stauffer innan jag limmade botten mot kroppen. Använde mina nya laglappar, det blev några stycken i varje. Den fick behålla sina original ribbor, men jag tunnade ned de klumpiga bottenribborna. Lade också in förstärkningar runt stränghålen, ingen av gitarrerna hade en stallplatta .

Stallet var limmat snett, så jag fick flytta på den lite.

Bilder på den gamla. Locket var tunt, ca 2.5 – 2,8 mm. Var dessutom tvungen att skrapa ren den på framsidan för att få bort de fula betsfläckarna och då försvann en tiondel till. Kunden ville ha en förstärkning vid ljudhålet. Jag passade på att flytta stallribban framför stränghålen istället för bakom då locket var insjunket framför stallet. Lade på en extra förstärkning bakom stallet också.

Botten rengjordes och behöll sina ribbor som limmades om då de var lösa.

Eftersom båda skulle ha nylonsträngar kunde ribbningen vara klen och lätt.

Ett problem med den gamla var att greppbrädan var i två bitar, den nedre biten i valnöt och den övre i lönn. Det har man sett förr! Intoneringen var inte den bästa heller, så jag plockade lös brädbitarna och gjorde en sandwich med ett tunt rosewood  faner. Det gjorde också att både hals och greppbrädans baksida kunde sandas raka. Brädan blev 1 mm tjockare än innan och ca 5 mm, men den var extremt tunn till att börja med vilket aldrig är bra.

Funderade på att göra en ny ebenholtsbräda, men tog den långa vägen för att bevara originalet. Halsen var i rödbok. Inga kolfiberstavar i någon av gitarrerna. Fyllde i spåren från de breda bar frets’en med stickor av rosewood och skar om för nya mässingsband. Originalplaceringen av banden var nästan rätt, men jag passade på att flytta positionen till den rätta.

För att få stämskruvarna att fungera borrade jag ut hålen och monterade 13 mm breda ebenholtspluggar som sedan fick ett mindre hål utborrat för nya och smalare stämskruvar.

Var tvungen att lacka halsen med ny spritlack. På locket skrapade jag av all färg med ett rakblad och lite fint sandpapper. Så lite jag kunde men betsen hade trängt ned en liten bit. Fick bort det mesta i alla fall. Använde min fantastiska bruna ebenholtsbets (ebenholtsspån lagda i sprit i flera år som drar ut färgen) och marinerade locket med brun färg. Lade på ett par lager spritlack också. Resultatet är jag nöjd med, en väldigt naturlig brun färg! Här ser man maskhålen också som fyllt igen med svart klet av den förra reparatören. Charmigt 🙂

Ett problem med båda gitarrerna var att matcha vinkeln på halsinfästningen mot stallbandet. Och dessutom hitta rätt intoneringsposition. Brädan på den gamla skjutsade jag upp ett par mm för att få rätt intonering på stallbandet.  På Stauffer räckte det att räta upp stallet för att det skulle stämma OK.

Använde min jigg för att träffa helt rätt med stränghöjden. Det går utmärkt att testa med uppspända strängar och lös hals, t.om. lös greppbräda (testade intoneringen på den gamla). Lite bilder på den gamla i jiggen med olimmad hals och spända strängar.

Med ett fast band som stallben finns det INGEN möjlighet att justera stränghöjden, allt måste bli rätt vid limningen. Justerade infästningen och kollade i jiggen till dess jag blev nöjd innan jag limmade. Siktade på 3,5 mm vid 12:e tjock E sträng. Kan konstatera att inget ändrade sig efter limningen, stränghöjden blev så bra den kunde bli på båda. Stallet på den gamla är helt orörd, men stallet på Stauffer hade exakt samma höjd på bas och diskantsidan, så jag blev tvungen att fräsa upp ett spår och göra ett stallben i ebenholts med ett band ovanpå för att lyfta upp bas-sidan.

Här limmar jag Stauffer halsen och botten på den gamla.

Stauffer fick ingen extra lack förutom lite på kanten av den omlimmade botten. Den gamla fick ny lack på lock och hals men inget på resten av kroppen (förutom bottenkanten).

Båda gitarrerna låter bra och har helt olika karaktär. Stauffer har hög volym och hårdare och tydligare ton medan den gamla är mjukare och vackrare i tonen och har bättre dynamik. Lite bilder på de färdiga gitarrerna.

Den gamla.

Stauffer.

En av de mer minnesvärda gitarrer jag renoverat var detta fina Italienska bygge från 1839. Halsen som var fanerad i ebenholts är nog den skönaste jag hållit i (fick också en förklaring till varför många parlor gitarrer från sekelskiftet har svartmålad hals!).  Fantastiskt att få höra den spelad av någon som verkligen vet hur man gör! 🙂

Den här gitarren är speciell, det är en anonym mer eller mindre trogen kopia av en äldre Legnani parlor som tillverkades ca 1900. Den gjordes som en 6 strängad gitarr men den skulle konverteras till en liten harpgitarr med två extra bassträngar. För mig väldigt annorlunda då jag inte är van vid att nytillverka och inte bara renovera. Med hjälp av bilder på gamla liknande harpgitarrer och en bildserie på en nytillverkad av samma typ gick det efter lite funderande. Det slår mig hur mycket spån och damm det blir när man formar nya delar, nåt som man slipper när man renoverar – då är det mest att ta isär och limma ihop som gäller.

Några bilder från tillverkningen av de nya huvudet. Det blev en sandwich på båda sidor om det ursprungliga huvudet som var konisk och väldigt tunn. Dessutom hade den haft vanliga mekaniska stämskruvar och hålen för fiolskruvarna hade fyllts igen och borrats upp igen. Lika bra att plugga de gamla hålen täcka över alltihop. Ett antal nya träbitar limmades ihop med hudlim.

Huvudet var det stora jobbet, men gitarren kom också i två delar. Kroppen och en lös hals inklusive delar av locket och halsklossen. Lönnbotten hade en rejäl spricka som jag fyllde igen med sticka. Det var en del att limma ihop! Greppbräda och stall ersattes av nya i ebenholts.

Använde min nya princip att göra laglappar. Ett tåg av sicksackande lappar som  ger större rörlighet och inte ger en anvisning för locket att spricka vid. Eftersom stallet var placerad långt ned på locket och det är nylonsträngar som ska sitta på den behövdes ingen extra ribba bakom stallplattan. Limmade in en extra förstärkningsribba för att hålla emot vridningen från bassträngarna. Botten fick fyra ribbor istället för tre.

Halsen hade helt fel vinkel. Fick lägga in nytt trä på änden för att vinkla upp halsen mot stallet och skära in en ny dovetail. Hade jag tagit bort 4 mm längst ned på den koniska halsfoten istället hade den blivit för svag.

En sak som jag fick lära mig av den här renoveringen är hur man hanterar och monterar fiolskruvar. Första försöket misslyckades då jag inte vässade pinnarna raka i ett specialverktyg (som jag sen fick låna av polare Björn) innan jag monterade. Träskruvarna var av hög kvalitet men gamla och hade torkat så de var ojämna. För att rädda situationen borrade jag in pluggar av hård bubinga runt de första misslyckade hålen och gjorde nya hål, denna gång för träskruvar som var som de ska! Fick veta att träskruvarna alltid ska vässas innan man börjar montera… Nu vet jag precis hur man gör och vad som händer om man slarvar 😉 Inte är det lätt att stämma med fiolskruvar, men med nylonsträngar och bra injusterade stämskruvar är det i alla fall fullt möjligt.

Halsen i lönn som hade en bit bokträ i övergången till huvudet för att hålla bättre fick en solid 1 x 1 cm kolfiberstav infräst. Antagligen den styvaste hals jag tillverkat!

Översadeln fick bli i svart horn, stallbenet en variant med ett fräst dike och ett stallben i ebenholts med ett band överst. Allt för att likna originalet men låta bra och kunna justeras. Gjorde en översadelintonering (inte kul att mäta in med fiolstämskruvar!) men stallbenet fick bli en rak aproximation. Med sensträngar som ska läggas på den kommer man aldrig att ha ”perfekt” intonation i vilket fall.

En udda sak med den här är den extremt trapetsformade greppbrädan. Den är bara 40 mm bred vid översadeln, men avståndet mellan de två e-strängarna vid stallet är hela 67 mm. Känns lite trångt vid de översta banden, men inga problem med högerhanden.

Lyckade bra med huvudet även om jag fick flytta fram översadeln för den yttersta strängen mer än jag hade tänkt. Det extra huvudet skulle behövt en cm mer höjd än det blev, det var svårt att se måttet på bilderna. Tycker den låter bra för vad den är, men kommer personligen aldrig att förstå mig på de extra bassträngarna 😉 Lite finbilder.

Har fortsatt tillverka komposit stallben på flera GammelGura. Hade inne en vanlig x-ribbad Martin kopia (en Landola från 1970-talet) och passade på att testa på en större gitarre. Provade en ny idé med ett solitt stallben i ben, men med en 2 mm rosewood inlimmad längst ned och utsågade skåror ända ned till träet mellan alla strängar. Man har då lösa benbitar för varje sträng som hålls ihop av trästickan längst ned. Gjorde en test med  de tre olika stallbenen.

Vid 0, 19, 41 and 59 sekunder startar en ny del. Man kan flytta markören på alla tre spelarna till samma ställe genom att först trycka play, sen flytta fram och pausa spelaren på rätt sekund. När man trycker play på en spelare stannar den andra som spelade. Medan en spelare spelar kan man backa tillbaka startpunkten på den som spelade innan. På så vis kan man snabbt jämföra medan man minns hur den förra lät. Prova ett antal gången och du märker skillnaden som är subtil men tydlig.

Solitt ben / solid bone

Solitt ben med skåror / solid bone with cuts

Komposit stallben / composite saddle bone

Komposit stallbenet dämpar diskanten och ger ett öppnare, rundare och varmare ljud. I mina öron det bästa! Det skårade solida stallbenet låter öppnare med bättre separation än det solida. Det solida stallbenet låter väldigt styvt och trist tycker jag.

Misstänker att min stallplatta i gran gifter sig bättre med komposit stallbenet med gran emellan benstolparna än med Landolans lönnplatta. Dessutom är små parlor gitarrer väldigt diskantrika och tjänar på att dämpas lite i diskanten och mjukas till. Kanske därför jag gick igång som jag gjorde på komposit stallbenet på mina GammelGura!

Man kan tycka att skillnaden är subtil, men spelar man mer än 5 minuter hinner man lyssna in sig ordentligt. Alla stallben låter bra i början, men med ett solitt stallben blir tonen tråkig efter ett tag. De andra två kan man spela länge med och speciellt komposit stallbenet! 🙂

Har en kund som är ute efter att köpa en Levin parlor liknande GammelGura 84 (i min förra post). Kanske finns det nån därute?

En av två GammelGura som blev gjorda under en vecka tillsammans med Farre. Den här fina Levin parlor gitarren blev klar och fick följa med hem. Inga bilder blev tagna av mig, men här är bilder tagna av Farre.

Det handlar om en finare modell av det vanliga parlorformatet, lite bredare sarg än de billigaste. Dessutom rosewood i både greppbräda och stall. Virket var i bra skick och båda delarna kunde återanvändas. Även stämskruvarna fick vara kvar då de var i bra skick. Vi satte inte på mässingsband utan valde vanliga nickelband för att hålla den mer originaltrogen.

Botten öppnades upp och halsen fick en kolfiberstav inlimmad. Med botten uppe kunde vi bli av med lönnstickan tvärs över locket under stallet som tar bort det mesta av tonen. Den fick nya ribbor i både lock och botten utom de två i botten som syns genom ljudhålet. En K&K monterade och den fick både översadelintonering och ett komposit stallben. En GammelGura modell ”light” alltså som är lite mer originaltrogen.

Vi delade på jobbet, Farre fick ta hand om en del moment som inte går att göra alltför mycket fel med 😉 Putsa alla ribbor, men även passa in ribborna och stallplattan i locket. Slipning av greppbräda, bandning och bandputs och flera andra moment också. Själv ställde jag till det i onödan när jag tunnade botten (som var ojämn i tjocklek) i valsputsen, märkte inte att botten inte var helt plan där den limmats till bottenklossen och den blev lite för tunn just där. Vi räddade situationen med att fylla i med lite extra fanér.

Annars gick det mesta som det skulle. Lacken hann inte torka helt, men nu har den putsats upp till lagom blankhet när väl lacken hårdnat. Låter väldigt bra! Lite finbilder.

Den här bilden var cool! 🙂

Det finns gitarrer och det finns gitarrer. Vi har nylonsträngade akustiska gitarrer, stålsträngade akustiska gitarrer, akustiska jazz-gitarrer, akustiska resonatorgitarrer och elgitarrer. Jag har ordnat dom efter vilken volym strängarna kan ge instrumentet.

De fysiska lagarna är förstås detsamma för alla gitarrer, men jag har märkt att ju mer volym det finns att tillgå, ju svårare är det att höra vad som är orsak och verkan för olika konstruktionsdetaljer! Ju svagare volym man kan få ut av från strängarna desto större krav ställs på den som bygger.