GammelGura 93, “Robert Johnson” 1935 Levin

Fick klar en fin Levin från 1935.  Modellen är 240, men jag brukar kalla den “Robert Johnsson modellen” då den nästan är en kopia av hans berömda Gibson L-1 från 1926-1930. Den hade i och för sig fast stall medan Levinen har flytande stall och stränghållare. Solid mahogny i botten och sida, tredelad lönnhals med “skunk stripe” i rosewood. Greppbräda i rosewood med 10″ radius.

Gitarren hade en lång reva i sidan som limmats med snickarlim, dessutom en bred spricka i sömmen på locket. Baksidan av halsen hade gropar från ett gammalt capo och halsen var lite böjd. Bindningen på greppbrädan var i dåligt skick och bitar fattades. Annars riktigt fin och det märks att den har blivit spelad på. Stränghållaren var lite udda då den var gjord för en tolvsträngad gitarr. Tio års garanti och en fin logotyp i pärlemor på huvudet. Alla såna här jag stött på har haft en märklig injustering av halsen. Det är som om man byggt en fin gitarr men glömt bort att få stränghöjden rätt, alla har haft väldigt hög stränghöjd pga. fel monterad hals och högt stall.

Det här är en sen gitarr av modellen. Här experimenterade Levin med en äkta “dove tail” i halsinfästningen istället för den vanliga halsinfästningen med raka kanter där halsen bara sitter i limmet. Kanske en förklaring till att halvinkeln inte är som den borde.

Botten plockades lös och ladder bracingen i locket ersattes av min variant med två längsgående ribbor nedanför ljudhålet. Den ribbningen är både starkare och ger ett bättre ljud. Greppbrädan plockades lös så jag kunde montera in en kolfiberstav i halsen. Stämskruvarna var hela, men kunden ville hellre ha nya och mindre glappa stämskruvar.

Sprickan i sidan säkrades med lönnfaner på insidan med ådringen tvärs över sprickan. Snickarlimmet tog jag bort då fogen inte var jämnt limmad. Sprickan i locket fick en sticka infälld. Använde superlim för att fylla ut ojämnheten vid spricklagningen, man låter superlim nr. 20 (från Stwemac) självtorka där man vill fylla i. Sen skrapar man jämnt med ett rakblad innan man sen lackar över. Hela gitarren fick ett par lager klar spritlack som mellanslipades med 600 våtslippapper och polerolja. Originallacken som Levin använde på 1930-talet är nån sorts variant som är ett mellanting av shellack, cellulosa och spritlack. Det går utmärkt att lägga spritlack ovanpå den (även cellulosalack).

Överliggaren på stallet i ebenholts var sprucken. Förstärkte den med en bit kolfiber. Riktade upp halsen med en kil som var 2 mm tjock längst ned. Så här i efterhand borde den kanske varit 3 mm. Det är alltid svårt att bedöma en så felbyggd gitarr… Tog ned höjden på stallet för att kunna få ned stränghöjden med lite marginal.

Hittade en plastlist som hade precis rätt färg till botten och kanten på greppbrädan som fick ersätta de slitna originalen i celluloid.

Den fick översadelintonering och låg stränghöjd, just nu 2.4 mm 12:e bandet för E och 1.4 mm för tunna e. En väldigt liten relief på 0.05 mm och höjden vid 1:a bandet bara lite högre än ett nollband gjorde det möjligt. Framöver tänker jag ersätta den övre delen av stallet med ebenholt och ett infräst stallben och slipa lite “slope off” på diskantsidan av greppbrädan för att kunna få ned stränghöjden maximalt. Men det får bli när det finns tid och möjlighet (en lokal kund).

Ljudet är som förväntat från en gitarr med flytande stall, inte min favorit då jag gillar ljudet från ett fast stall bättre. Men helt OK!

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.