Jag borde alltid ha en färdig GammelGura till salu, men för det mesta är de jag får klara redan beställda. Den här Levinen från 1927 har ingen köpare än och finns just nu att testa hos Östmans Musik i Örnsköldsvik.

Det blev ett missförstånd när jag startade upp förra batchen, det var en annan gitarr från väntrummet som skulle användas, och jag hann ta isär den. Det var bara att fortsätta att löpa linan ut. Gitarren var i hyfsat bra skick utan större problem och en av de sista som tillverkades av den gamla enkla parlor modellen med skårat huvud. Nånstans runt 1929 började Levin fasa ut de gamla modellerna. Att den är senare syns bland annat på den rödare färgen på kroppen, plaketten på framsidan av huvudet och att halsen är i björk/lönn och inte i poppel som på de flesta äldre före 1920.

Gitarren plockades isär utan problem. Både lock och botten tunnades då de var ca 0,5 mm för tjocka som de brukar vara (det skulle hålla!). Greppbrädan och stall ersattes med nya i Madagaskar rosewood, stämskruvarna var i dåligt skick och byttes ut till nya. En K&K mick monterades. Halsen fick sin kolfiberstav och halsfickan som flisat upp sig vid halslossningen kläddes med en 2 mm tjock lönnplatta, halsen fick också en träskruv indragen inifrån genom halsklossen.

Tog lite bilder vid limningen av botten. Jiggen för bottenlimning kom till användning ännu en gång. Jag sprider först ut mothållen någotsånär jämt runtom och justerar pinnen mellan botten- och halsklossen så att botten passar perfekt på längden till sidan i båda ändar. Om botten sticker ut någonstans placeras ännu ett mothåll för att trycka in botten, det är en stor fördel att man kan skruva fast mothållen var man vill på plywoodplattan. Det här är den andra plywoodplattan jag använder, efter 4-5 år blir den sönderperforerad av alla skruvarna. Eftersom botten alltid har krympt på bredden kan man aldrig få passning runtom, perfekt passning kan man däremot få runt de båda rundlarna, sidan på smalaste stället får hamna lite längre in. När botten är limmad skrotas kanten på botten vid smalaste stället där den sticker ut från sidan.

Jag använder varmt hudlim på klossarna och fisklim längs resten av omkretsen. Man får vara snabb att tvinga fast botten vid klossarna, resten av botten har man gott om tid att tvinga fast då fisklimmet har lång öppentid. Jag använder speciella mothåll i form av passbitar på både lock- och bottensidan som jag tillverkat av plywood och strövirke i gran som kopplats ihop med najtråd.

När alla tvingar är på plats är det dags att lossa gitarren ur jiggen. Har en extra lång skruvmejsel för att skruva lös mothållen i plywoodplattan. Det är viktigt att torka ren sidan från speciellt fisklimmet, får den torka kan den knipa lös små runda bitar av lacken! Hela paketet med tvingar och gitarr ställs undan på ett plant underlag och jiggen städas bort till nästa gång. Det hela får torka över natten.

Av nån anledning blev översadelintoneringen ovanlig på den här, fick testa strängarna flera gånger när jag mätte upp, men fick samma resultat varje gång. Förutom att halsen är lite väl kraftig (vilket är vanligt på nyare Levin parlor gitarrer) kändes allt bra med gitarren. Den låter som den ska!

Den är numera såld.

Har fortfarande några eftersläntrare i föregående batch, mest de som inte är sålda än. Men jag gick igenom min kö i helgen och fem gitarrer i turordningen är i lokalen och kommer att börja jobbas på. Som alltid är det en blandad kompott med Levin och Europeiska parlor gitarrer. Några i bra skick och andra genuina ”vrak” som kräver lite mer lim 🙂

GG174 Levin 1920, fast stall

Den här är en av tre Levin 1920 parlors från en och samma kund med serienummer efter varandra! En har redan getts en enklare renovering, men de övriga två ska bli riktiga GammelGura. Den här var i bra skick och försedd med ett fast stall.

GG175 Levin 1920, flytande stall

Den andra av de tre i nummerföljd var inte i lika bra skick, minst sagt. Blir enkelt att sprätta den då botten redan är lös! Den här hade flytande stall och en ”musse pigg” stränghållare.

GG176 Europeisk

Den som var i bäst skick var denna. Antagligen en Tysk och gjord ca 1910, men kan vara äldre än så. Den har ”felvända” stämskruvar och konisk halsfot och en typisk pärlemor rosett. Stallet är lite ovanligare då den är mycket rak och enkel och inte ett mustaschstall som brukar vara det vanliga. Fin lönn i botten!

GG177 Europeisk, Nr 23 ur väntrummet

Den här gitarren är antagligen inte så gammal som den ser ut, jag kan ha fel. Det var en period på 1920-1930 talen i Tyskland då man gjorde gitarrer i gammal stil med t.ex. mustaschstall och konisk halsfot. Ibland t.o.m. greppbräda i höjd med locket och stämskruvar i trä för att efterlikna renässansgitarrer. Den här har en väldigt fin ljudhålsdekoration, gamla stämskruvar och mustaschstall, men också ett intonerbart stall som andas 1930-tal. Vid nåt tillfälle har den antagligen stått i vatten eller fått en ordentlig smäll på ändpluggen. Även denna kommer att bli lättsprättad 🙂

Addendum: Fick isär gitarren och jag tror att den är riktigt gammal, ca 1900 ellet t.om. 1800-tal. Stabila stämskruvar, ingen stallplatta och visuellt gammalt hudlim och trä gör att jag ändrat uppfattning. Den intonerbara plåten på stallet är original, men tiden runt 1900 var också tiden för många uppfinningar på gitarrer där man använde metall på många olika sätt. Dekorationen i ljudhålet är en separat träbit som snidats ut och limmats på insidan av locket.

GG178 Parlor med utsirat stall

Den äldsta gitarren i samling är säkert den här, gissar på 1890-tal. Skulle kunna vara svensktillverkad, jag känner igen den ofärgade halsen från andra gamla Svenska parlor gitarrer och den lite klumpiga kroppsformen. Det förvånansvärda stallet kan tänkas vara original, den är i alla fall samma anda som K.B. gitarrerna från sekelskiftet 1900. Kan också vara ett senare tillägg. Även om stallet inte är optimalt för det perfekta ljudet, måste den få vara kvar. Jag får göra det som går och anpassa ribbningen därefter!

Addendum: Det syntes inte på bilderna, men locket är rejält deformerat där stallet roterat in. Att den är gammal är ingen tvekan, ingen stallplatta och tredje ribban placerad bakom stallet istället för framför som den ska. Locket var också ovanligt tunt, ca 2,5 mm. Dekorationen vid stallet är ett helt stycke trä med det rektangulära stallet limmat ovanpå.

Förutom GammelGura gör jag också renoveringar. Den här blev ovanligt omfattande, en halv GammelGura. Kunden ville ha så mycket som möjligt original, men också en kolfiberstav i halsen och en K&K mick. Gitarren kom i delar med botten och stallet av. Den ljudförstörande plattan under stallet tvärs över locket var också bortplockad. Min polare Björn Sohlin hade påbörjat en renovering tillsammans med kunden, men den hade avstannat för några år sedan.

Den hade också ett rejält hål i sargen och en stor bit fattades, antagligen hade någonting ramlat ned på den i förrådet där den förvarades.

Med gitarren kom ett gäng laglappar och lite annat trävirke samt en etikett som ångats av. Botten såg ut som ett potatischips, den översta bottenribba saknades och botten hade böjt upp sig minst 5 cm åt fel håll på båda kanterna! Stallet i svartlackerad björk/lönn var av den enklare triangulära modellen, men också ovanligt lågt. På såna här kan stallet vara skrattretande tjockt och högt, men den här hade faktiskt rätt höjd för ett stallband och ca 13 mm hög stränghöjd över locket.

För att platta till potatischipsbotten fuktade jag rejält och lade botten i press några dygn. En gammal originalribba limmades in i förhoppningen att den skulle hålla botten plan, men det slutade med att båda ändarna på den ribban sprack då botten ville återfå sin form. Det finns stora krafter i trä! Jag fick plocka lös den gamla ribban och montera en kraftigare i färskt trä. Men först fuktade jag upp botten igen och lade botten i press med ett mothåll i aluminium på insidan och värmde den till ca 80 grader med ett strykjärn. Den här gången gick det bättre, värmningen stabiliserade träet och den starkare ribban höll emot utan att spricka i ändarna. Lacken smälte lite grand av värmen (jag skulle helst velat gasa på till minst 100 grader), men tack vare gladpack som släppmedel mot lacken inte värre än att det inte syntes efter den avslutande spritlackningen. Botten fick också en mittsticka och den gamla etiketten tillbaklimmad.

Locket reparerades med de laglappar som kom med gitarren. Den fick också min patenterade stallplatta i gran och förstärkningar runt strängpinnhålen, men inga pluggar. Lade också in några förstärkningar för att den ska hålla för 0.11 stålsträngar.

En påbörjad lagning av sargen plockade bort då sprickorna inte limmats kant-i-kant. En bit trä från en skrotad gitarr sågades ut och passades in någotsånär. Kunde förstås ha gjorts snyggare, men funktionen var det viktigaste. Biten limmades in med hjälp av mothåll i plåt, därefter limmades en 0,6 mm lönnfaner med ådringen tvärsöver fogarna på insidan. Färgen stämde inte med gitarren, men det fick jag lösa senare med bets vid lackningen.

Fick lös halsen som var limmad med snickarlim, men inte utan problem. Det visade sig att någon hade lyft på täckplattan i rosewood på änden av halsfoten och dragit in en skruv under den. Det syntes inte utifrån. Första gången jag stött på den lösningen. Plockade av greppbrädan utan problem och fräste in en kolfiberstav på vanligt sätt. Limmade sen tillbaka greppbrädan på halsen.

Botten gick bra att limma tillbaka.

Den stora utmaningen var att limma halsen. Dels var den snett monterad från första början, stallet satt inte centrerat på locket och dessutom var det vridet åt fel hål med kortare sträng på tjocka E sidan istället för tvärtom för intoneringen. Stallet limmades tillbaka centrerat och rakt och jag fick justera halsinfästningen därefter.

Först när jag började justera in infästningen märkte jag att originalbräda var böjd som en banan på bas-sidan. Har aldrig sett någonting liknande. Kanten stack ut 3 mm mer på mitten! Den andra kanten var nästan rak, när jag passade in halsen var det precis att det gick att få båda e strängarna att ligga över alla banden. Det visade sig också att greppbrädan var ca 1 mm högre på mitten och inte platt, så jag var tvungen att slipa ned mitten av brädan på översidan. Brädan hade för övrigt 14″ radius. På en GammelGura hade jag slipat halsen rak och monterat en ny greppbräda 🙂

Efter allt mätande och testande lyckade jag faktisk få stränghöjden vid 12:e bandet rätt mot stallbandet som inte går att justera på höjden som ett vanligt stallben. Även intoneringen blev bra på alla strängar med ett rakt stallband utom tjocka E som skulle behövt nån mm justering bakåt av stallbandet. Fyra saknade strängpinnar ersattes av gamla original. En träskruv drogs fast genom halsklossen in i halsfoten som vanligt.

Utan komposit stallben, pluggar och utan att tunna lock och botten saknar den den lite klös och volym, men den låter trots det bra om man inte jämför med en komplett GammelGura. Förutom K&K micken fick den också en gitarrbandsknopp på halsfoten, men stall, greppbräda, band, stämskruvar, översadel och de flesta ribbor fick vara original.

Den här GammelGuran gjordes på en Levin från väntrummet och 1916. Den hade ursprungligen en stränghållare, men konverterades till fast stall för bästa ljudet. Största problemet med den var att en del av locket runt ljudhålet fattades på ömse sidorna av greppbrädan. Stränghållaren ger dessutom alltid ett ljust avtryck på locket vid en konvertering.

Som på GG171 beställdes ebenholts i både greppbräda och stall. Har alltid sagt att rosewood är det bästa träet i både greppbräda och stall, men jag kan inte klaga på ljudet i de två senaste GammelGurorna med ebenholts. Tvärtom har de låtit minst lika bra som de med rosewood. Materialet i greppbräda och stall spelar ingen större roll för hur gitarren låter.

Både lock och botten tunnades ned i vanlig ordning och halsen fick sin kolfiberstav. Ribbningen i locket blev den som jag numera alltid gör med en extra förstärkningar under greppbrädan och i mitten av locket. Även botten fick nya ribbor med den tredje ribban platt för att ge botten större rörlighet.

Jag fick en beställning på finare inläggningar i greppbrädan kopierade från en dyrare Levin parlor. Levin hade några speciella inläggningar, förutom de runda dottarna, som användes i de flesta ”high end” instrument. En stjärna med runda utskärningar, en långsmal inläggning och en liggande diamantform. Jag har passat på att ta bilder och mått på sådana under tidigare renoveringar. Per Marklund tillverkade replikas i pärlemor av högsta kvalitet av de speciella inläggen med hjälp av bilderna och en CNC fräs. De blev mycket bra! Det är lite pyssligt att fälla in bitarna i ebenholtsbrädan, men det blev bra det med.

Svårare var det att fälla in de bitar som fattades i locket. Använde ett gammalt skrotat lock och gjorde det jag kunde för att passa in de nya bitarna. Inte osynligt men funktionellt…

Här är en bildserie på hur jag borrar och monterar pluggarna vid strängpinnhålen. Börjar med att placera replika stallet på locket och markerar platsen med låghäftande tejp.

Jag markerar hålen för strängpinnarna i stallet med spetsen på en 4,5 mm träborr och drog ett streck genom märkena. Ett andra streck ritades upp 4 mm ovanför, pluggarna är 8 mm och jag vill att halva pluggen ska vara kvar ovanför hålen när hålen för strängpinnarna borras upp.

För att inte flisa granen i locket borrar jag först åt fel håll med en 8 mm träborr.

Sedan borrar jag igenom lock och stallplatta med en tunn 1 mm borr för att kunna göra samma sak på insidan.

Jag borrar sen igenom det sista med en vanlig metallborr på vanligt sätt. Granen vill väldigt gärna flisa upp sig, men gör man såhär får man inga flisor (nästan).

Eftersom man vill dämpa volymen och diskanten från de ospunna strängarna behövs bara pluggar på de 4 tjockaste strängarna. E strängen får en björkplugg, på den här är de övriga tre pluggarna ändved av gran. Pluggarna limmas med varmt hudlim.

Hålen för strängpinnarna borras med en vass 4,5 mm metallborr med stallet på rätt ställe.

Knappar i hårt trä med förborrade hål i mitten limmas in med hjälp av verktyget från Stewmac. Bästa limmet har jag kommit fram till är segt Superlim (Stewmac no 30), varmt hudlim eller tunt superlim sugs snabbt in i granens ändträ och knappen sitter inte fast som den ska.

Att limma en halvrund knapp i ett halvrunt hål är inte så lätt, för att de ska sitta rakt klämmer jag fast knapparna med några tvingar och ett mothåll. Gladpack används för att inte limma ihop mothållet med locket.

Slutligen limmas stallet med färskt hudlim, varje gång man värmer upp hudlimmet tappar den lite av sin styrka.

För att göra spår i stallet för strängarna för de solida strängpinnarna har jag ett set kapade strängar av rätt  tjocklek. Strängpinnhålen brotschas upp och spåren sågas och filas upp med diverse verktyg. Hovtången används för att dra upp strängpinnar som kilat fast.

Slutresultatet är strängkulor som vilar på både den hårda knappen och pluggen.

Jobbet gick vidare med limning av botten och hals.

De fina inläggningarna frästes in i greppbrädan med en dremel.

Skuggan från den gamla stränghållaren går tyvärr inte att dölja.

Inmätningen av intoneringen är bland det sista som görs. Det är kanske det tråkigaste momentet i hela processen, men väldigt viktigt!

Jag har nyss tillverkat en längre och snyggare jigg för att tillverka det segmenterade stallbenet i min bandsågjigg. En punktutsug tar hand om ångorna från Superlimmet.

Som sagt, den färdiga GammelGuran låter lika bra som de brukar göra, även med ebenholts i greppbräda och stall. Jag hade slut på Gator case för tillfället, men kunden nöjde sig med ett begagnat TKL case.

En ovanligt stor omärkt Europeisk parlor är klar. Med tanke på storleken, stämskruvar och andra detaljer tippar jag att den är från tidigt 1920-tal och tillverkad i Tyskland. Den var i bra originalskick, sliten förstås med några sprickor i locket, men annars utan problem. Original greppbräda var i rosewood, ett tecken på att den inte är äldre än 1920-talet, men tunn och platt. Mustaschstallet var i svartmålad lönn med raka spetsar, vilket också är ett tecken på att den är ”nyare”. ”Rättvända” stämskruvar tyder på mitten av 1920-talet.

• Total längd:  96 cm
• Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 26,5 –  20,5 – 33 cm
• Sida (halskloss, midja, ändkloss): 7,5 – 8,5 – 8  cm
• Hals: Mjuk V-form
• Greppbräda (översadel, 12:e, stall):  45 – 57 – 58 mm
• Mensur:   63 cm
• Lack: Spritlack
• Vikt: 1306 g

Kunden ville ha en ebenholtsgreppbräda med 16″ radius, ett replika stall i ebenholts, genomskinligt plektrumskydd, K&K mick och extra lyxiga Waverly stämskruvar förutom det som alltid ingår i en GammelGura. Förutom det en Gator 3/4 case som jag först trodde var för liten för gitarren, men det visade sig att den passade precis med klämpassning.

Som nästan alltid tunnades lock och botten till strax under 3 mm för bästa ljud. Halsen fick en infräst kolfiberstav och nya ribbor limmades in i både lock och botten. Här är några bilder från renoveringsarbetet.

Eftersom botten alltid är krympt måste sidan pressas in nån mm på det smalaste stället för att botten ska passa mot sargen. Det innebär att den utskjutande botten måste skrotas med en vass kniv och sen betsas. Jag använder numera nästan enbart Herdins vattenbaserade bets, jag har köpt alla färger som finns 🙂 Ett varv eller två med klar spritlack dämpar de värsta vita reporna utan att ta bort patinan.

Halsen fick ett par varv svart spritlack, den gamla lacken luktade som en nytjärad båt när jag slipade!

Waverly mekaniken är ren lyx. Den kostar fyra gånger mer än den vanliga Stewmac Golden Age mekaniken, men den känns som smör när man stämmer. Mässingsfärgen passar också väldigt bra till EVO gold banden. Waverly mekaniken är lite tyngre och har fetare stolpar (6,38 mm istället för 6 mm) jämfört med den billigare, så passningen mot bussningarna i metall blev väldigt tight – ungefär som gitarren i caset!

Kunden ville ha Newtone Heritage 0.11 strängar på den och låg stränghöjd. Jag minskade min standard stränghöjd vid 1:a bandet med 0,05 mm utan att få problem med skrammel. Skillnaden mellan NH 0.11 och 0.12 är inte stor, de låter lika bra men 0.12 svarar lite bättre och ger lite högre volym.

Klistrade också på ett genomskinligt plektrumskydd. Blev bra även om locket var ojämnt och en del luftfickor finns under själva plasten.

Är nöjd med resultatet och tycker gitarren låter bra. Den större storleken och volymen på kroppen ger lite mer rymd och bas än på en mindre liknande parlor, men skillnaden är inte stor och den låter precis lika bra som en GammelGura ska!

Ett litet ljudsnippet med min ny inspelningsrigg, använder ett stereopar Coles bandmickar. Ljud från lösa strängar, några random trubadurackord, barréackord och lite random plektrumspel. Använde min nya standard för pluggarna, hård björk på E strängen, ändved i gran på A, D och G och ”liggande” gran (utan plugg men stallplatta i gran och lock i gran) på de två ospunna strängarna. Massor av ”tjong” på E stängen, mer volym och diskant på A-G strängarna och dämpad volym och diskant på de ospunna strängarna.

Gamla valnötsbrädor på Levin parlor gitarrer har ofta rejäla spelgropar efter flitigt spelande med ackord på de tre översta banden. Många Levin gitarrer användes som så kallade ”jesusknäppare” och spelades på många möten hos t.ex. frälsningsarmén. Valnöt är ett mjukt träslag och inte det bästa valet för en greppbräda, spelgroparna kan ibland vara flera mm djupa där fingrarna placeras för de enklaste trubadurackorden.

Ett sätt att åtgärda problemet är att fylla groparna med slipdamm av ett mörkare träslag och blanda med superlim. Därefter slipas hela greppbrädan jämn för att få en enhetlig färg. Problemet är att allt trädamm som blandas med superlim, eller bara vanligt vatten, blir väldig mycket mörkare än dammet. Det man får är en greppbräda där spelgroparna ersatts med en mörkare färg.

Jag testade att istället fylla groparna med rent men segt superlim. Stewmac har superlim av typen 10, 20 och 30. Typen 10 är det vanliga supertunna limmet som tränger in i allt, 20 är segare och 30 väldigt segt. Groparna fylldes i med en liten sjö av superlim 30, den är så segt att den inte rinner iväg utan stannar kvar som en daggdroppe på den plats man fyller på med lim förutsatt att ytan är plan. Man fyller på flödigt då limmet sjunker ihop när den torkar, ibland får man fylla på lite till allteftersom.

Limmet ska få lufttorka i sin egen takt, försöker man snabba på processen med vatten eller annan accelerator får man vit missfärgning och/eller luftbubblor i limmet. Det tar lite tid, limmet på greppbrädan fick ligga över natten. Då var ytan härdad, men djupt inne i gropen var limmet fortfarande halvsegt. I det här läget lät jag en varmluftpistol blåsa 150 grader varm luft över limmet i nån timme för att härda limmet. Man kan också låta limmet fortsätta torka av sig själv i ett dygn eller två. Först när limmet är hårt rakt igenom kan man börja skära, fila eller skrapa ned överflödet. Om man märker att limmet trots allt är halvsegt och klumpar sig när man skrapar kan man lägga på lite tunt superlim av typen 10 och låta den torka, på några minuter har man härdat limmet så man kan skrapa vidare.

Jag använder en vass fil för att ta bort det mesta i början och avslutar med att skrapa med ett rakblad. Man kan inte undvika att skrapa lite i träet runt limmet, för att få tillbaka det mesta av originalfärgen använder jag Herdins ”Mörk valnöt” bets och sen olja ovanpå.

Lagningen, som inte något annat än en fyllning i plast, blir väldigt blank efter skrapningen med rakbladet. För att repa den blanka ytan putsar jag lite försiktigt med ett grovt 80’s sandpapper.

Jag tycker resultatet blir bättre på det här viset än med den gamla metoden att fylla med trädamm och superlim. I vissa vinklar är lagningen helt osynlig, i andra vinklar kan man se att de ifyllda spelgroparna är blankare än träet i brädan. Jag kommer att göra så här nästa gång en gammal greppbräda måste räddas. Jag tog inga bilder på processen, men här är några bilder på slutresultatet.

Det gick trögt med jobbandet under helgerna. Jag sammanställde en bok av min fars memoarer och kom igång med min hemmastudio samt tittade alltför mycket på CNN och trumpageddon, men lite blev i alla fall gjort. Bland annat den här GammelGuran från 1917.

Det här är inte den första Levin parlor jag jobbat med och definitivt inte den sista. Men just denna sticker ut. Det är nog den mest slarvigt ihopkomna Levin parlor jag jobbat med hittills.

Huvudet sitter snett, den saknade medaljongen på baksidan av huvudet sitter ändå mera snett. Locket hade ovanligt mycket run-out och var inte det bästa virket i fabriken. Det enkla triangulära stallet var dubbelt så högt som den borde (ca 18 mm istället för 9 mm), antagligen för att matcha en mindre lyckad halsinfästning. Både lock och botten var minst en halv till en mm för tjocka. Det enda man inte kan klaga på är nog sidan som var som den skulle. Men jag kan redan nu avslöja att slutresultatet blev mycket bra efter att ha rättat till alla fel (förutom det sneda huvudet som bara är charmigt) 🙂

Det mest positiva var att det tjocka locket hade klarat sig bra utan större sprickor, bara en liten flisa fattades runt ljudhålet, i övrigt var locket utan sprickor och med bra patina. Att locket hade mer run-out än vanligt visade sig när jag lossade greppbräda och stall, jag drog lös fibrer på ena hälften av locket under båda då stekspaden grävde ned sig i fibrerna trots alla försök att undvika det. Jag fick fräsa och limma in nytt trä under både stall och greppbräda.

Halsen med det sneda huvudet var bra dimensionerad och i poppelträ. Man hade inte använt mycket capo på den, så baksidan var ovanligt jämn. Poppel är annars väldigt mjukt och de capos man använde runt 1920 kan ibland ge flera mm djupa gropar på baksidan av halsen. Poppel är lätt och inte tillräckligt styvt för stålsträngar, men tillsammans med en kolfiberstav får man bra ton och lätthet från poppel och all styvhet som behövs från kolfiberstaven –  en bra kombination. Senare Levin parlor gitarrer efter ca 1920 fick hårdare och styvare halsar i björk/lönn för att hålla bättre för stålsträngarna. Såna halsar är tyngre och låter inte riktigt lika bra som en poppelhals med kolfiberstav.

Någon hade jobbat på den tidigare. Locket var orört, men greppbrädan i valnöt hade målats svart. Baksida och sida hade slipats på och kroppen och halsen hade lackats om med spritlack. Lacken på sida och botten var lite flammig på grund av slipningen, men som tur var hade man inte slipat helt rent.

Greppbräda och stall byttes ut till mörk Madagaskar rosewood (för att matcha den svartmålade greppbrädan). Stallet gjordes som ett lite bredare Levin pyramidstall. Det enkla triangulära stallet är inte lika flexibelt som ett pyramidstall med sina två tunna diken och blir dessutom tyngre. För att maximera tonen är pyramidstallet att föredra.

Lite grand av såret i locket under greppbrädan stack fram, limmade in en sticka gran från ett skrotat lock med ungefär samma färg som locket.

För att kunna tunna ned botten fick brännstämpeln inuti offras. Jag har tidigare gjort flera försök att behålla en tjock botten och lock och istället göra ribbningen lättare, men då har gitarren inte låtit så bra som den borde när den var klar. Därför har jag numera inga skrupler när det gäller att ta ned tjockleken på lock och botten inklusive brännstämpeln, det är ju knappast nån tvekan om att det är en Levin i vilket fall.

Botten hade spruckit längs fogen, men inte krympt mycket. För att få botten att passa mot sidan behövde jag bara böja in sidan lite grand på det smalaste stället. Jag limmade ihop bottenhalvorna och limmade en list tvärs fogen på insidan för att den inte ska spricka igen.

Den här fick alla tillval för en GammelGura, inklusive nya stämskruvar och en monterad K&K mick. Uppmätningen för intonering och halslimningen gick bra. Den låter minst lika bra som min testgitarr, kanske t.om. bättre då den är väldigt jämn över hela greppbrädan och nästan saknar den vargton som alltid finns hos en akustisk gitarr. Brukar för övrigt sällan ha problem med resonanser på GammelGura, mest troligt för att stallplattan i gran och det segmenterade stallet inte låser upp locket lika mycket på en speciell frekvens som en stallplatta i lönn och ett solitt stallben i ben gör. Vibreringen av hela gitarren under minst tre dygn löser också upp en del resonansfrekvenser. Men den här Levinen var ovanligt jämn.

Så. Från att vara en billig andrasortering Levin parlor är den numera ett väldigt bra instrument att spela på 🙂 Vi hade just haft värsta snöstormen när bilderna skulle tas, så det fick bli en just framskottad plats att ta bilderna på.

Gammelgura – Klangola

Det är ingen hemlighet att jag gör vanliga reparationer vid sidan av GammelGura. För det mesta enklare moderna instrument som behöver hjälp, men ibland är det fina instrument som den här Levin 170 archtop’en från 1937. Har själv ägt en liknande, men jag sålde den vidare då archtops aldrig varit någonting för mig. Jag tycker de är otroligt coola till utseendet och samtidigt de modeller som Levin lade ned både det bästa materialet och hantverket på. Men ljudet av flytande stall är inte min favorit. Tonen är högljudd och hård och begränsad i basregistret. En ton som skär igenom det mesta, vilket är bra i en orkester men inte så kul när man spelar ensam. Levin archtops har i alla fall för det mesta bättre akustiskt sound och mer sustain än liknande Europeiska archtops.

Tråkigt nog för mig finns det inget jag kan göra för att få dom att låta bättre. Att tunna lock och botten skulle kunna vara en väg, men jobbet avskräcker. Även med tunnare lock kommer tonen att vara ungefär densamma pga det flytande stallet. Dessutom är det svårt att tunna ut utan att göra locket för svagt, det krävs lång erfarenhet för att göra det precis rätt. Locket har väldigt varierande tjocklek, precis framför greppbrädans överhäng är locket nästan 1 cm tjock, medan den på andra ställen kan vara 3,5 – 4 mm. Det som går att göra är att limma skador och sprickor, sätta om halsen, banda om och justera in för bästa  spelbarhet.

Stallen är mycket vackra och läckert tillskurna i ebenholts. Foten har inte två ben som annars är vanligt, den vilar istället på hela ytan på locket. Anledningen är den enda längsgående ribban i locket (botten har inga ribbor) som placerats snett ungefär på mitten av locket. Stallet kan röra sig över ribban lite grand som en gungbräda, vilket antagligen är en förklaring till att de låter jämförelsevist bra för att vara en archtop.

Original stränghållare är väldigt speciell och gjord för strängar med öglor på den här modellen. De är också väldigt klena och har för det mesta gått sönder. Den här gitarren hade fått en ny Levin stränghållare från en Royal archtop, troligtvis nån gång på 1950-talet.

Det följde med ett plektrumskydd i bra skick till den här, helt klart en senare välgjord replika som antagligen gjordes samtidigt som den nya stränghållaren monterades. Det har hänt att jag tillverkat replikor av plektrumskydd. Originalen hade en riktigt usel variant på celluloid i själva plattan som är självförstörande (och som oxiderar och missfärgar hela gitarren om den är instängd i ett hardcase). Celluloidbindningarna på plektrumskyddet och gitarren är av bättre kvalitet, men all celluloid är mer eller mindre självförstörande och krymper med åren. På ett plektrumskydd bevarade jag bindningen runtom och ersatte den fnöskiga tortois-plattan med plast, det blev riktigt bra.

Just de här tidiga Levin archtops är annars de som jag personligen tycker låter bäst. De är också mera lagom i storleken, de blev större med åren. Både lock och botten har karvats ut ur tjockt trä precis som en fiol, både lock och botten har en fin kurvatur (arched top) som klarar att hålla emot trycket från strängarna. Halsen är nästan alltid ett laminat i vacker lönn och hyfsat stabila. De Europeiska instrumenten har oftast väldigt veka halsar som inte håller i längden, många var också tillverkade i plywood och lock/botten var inte utskurna som hos Levin. Levin archtops har ett gott rykte utomlands där de säljs för högre priser än i Sverige.

Den här hade fått sig en rejäl kyss och halsklossen var spräckt. Botten hade en spricka i mittfogen och celluloidbindingen på greppbrädan var lös på några ställen. Halsen hade problem då den överhängande delen sluttade nedåt och samma sak ovanför 1:a bandet. Själva halsen hade också en liten uppåtböj på mitten.

Jag bandade om med nya band och gjorde det jag kunde för att slipa greppbrädan rak. Tyvärr var pärlemorinläggningarna tunna och jag tog några tag för mycket med slipklossen, toppen på en av inläggningarna försvann. Den allra bästa lösningen hade nog varit att lossa greppbrädan och slipa på själva halsen eller möjligen undersidan av greppbrädan på mitten, men då hade reparationen kostat för mycket. Att lossa på pärlemorlinläggningarna är ett alternativ, men även det tar tid och jag tror det är svårt att få lös bitarna hela. Jag slipade det sista på banden och bortsett från slope off nedanför 14:e bandet och en liten bakåtböj ovanför 1:a bandet (som inte spelar någon roll) blev halsen och greppbrädan rak med en mycket liten relief.

För att fixa halsklossen måste botten av. Klossen var så sprucken att den inte kunde räddas, jag tillverkade en ny. Inuti fanns inte mycket att göra, ett par sprickor limmades i locket. Botten hade däremot krympt såpass att jag var tvungen att limma på en 2 mm rosewood list runt om för att ersätta det trä som försvunnit. Limmade också en  mittlist över mittfogen på insidan. När jag tog lös botten sprack den glasartade och spröda cellulosalacken på flera ställen runt listen. Nästa gång ska jag använda en skalpell och ritsa runt bindningen fogar innan jag börjar lossa bindningen. Det såg inte snyggt ut när jag fräst runt och limmat tillbaka den gamla och tjocka celluloidbindningen. Fick jobba med svart tuschpenna och svart superlim för att fylla i hålen, det tog ett par timmar att skrapa lagningarna jämt med lacken med förstoringsglas och rakblad. Lade på ett par varv klar spritlack på kroppen för att täcka över lagningarna, spritlack fäster bra även på cellulosalack.

Gjorde en halsomsättning i den nya halsfickan i halsklossen och fick till halsvinkeln så bra man kan begära. Det justerbara stallet har en glipa mellan de två delarna på ca 1 mm med rätt stränghöjd vid 12:e bandet. En ny översadel tillverkades. Strängade upp med 0.11 Newtone Masterclass strängar, men man kan ha 0.12 strängar på den utan problem. Efter några dygns vibrering låter den som en bra Levin archtop ska göra.

Jag tycker den är snyggare utan plektrumskydd, den får ägaren skruva dit!