Reparation Söderman 1920

Den senaste tiden har jag gjort mängder av reparationer. Inte alla är värda att omnämna, men några är intressanta, som t.ex. denna Söderman luta. Den skulle repareras till spelbart skick, men då det visade sig vara en ovanlig och tidig Söderman, lade jag ned min själ i den. Det blev en halv GammelGura konvertering/renovering där ingen av mina uppfinningar eller förbättrade ribbmönster användes. Däremot fick den en kolfiberstav i halsen, en ny greppbräda med EVO band och ett nytt stall med intonerat stallben. Stämskruvarna ersattes med bättre tidstypiska original som blivit över efter tidigare renoveringar.

När jag först fick in den trodde jag att nån hade varit uppfinningsrik och monterat tre extra stämskruvar genom att såga sönder huvudet. Såg amatörmässigt ut. Den kom med en Levin stränghållare i plåt från ca 1940-talet och ett klumpigt stallben i trä ovanpå pinnstallet. Någon hade varit på den.

Med botten av fick jag en trevlig överraskning i form av en datering till 1920 (den äldsta Söderman jag sett hittills) och dessutom numrerad till det 198:e instrumentet. Då han, enligt en artikel, började bygga lutor och gitarrer 1917 höll han ett högt tempo, man kan kanske räkna bort de 50 fioler som han började bygga när han var 12 år från de 198. Han ska ha tillverkar minst 2500 gitarrer och lutor fram till 1971, fioler och mandoliner inte inräknade.

Efter att ha inspekterat den ingående insåg jag att de extra stämskruvarna var original och att Söderman själv monterat dem. Översadeln i trä var helt klart original för nio strängar, de dåliga och illa passande stämskruvarna som satt på var utbytta. Inte konstigt egentligen, han var både uppfinningsrik och följde inte vanliga konventioner. Jag tror att det här var ett av de första försöken att bygga en luta med fler än sex strängar. Senare liknande lutor från 1930-talet har samma korta mensur, 59,5 cm, men bara åtta strängar med två stämskruvar avsedda för en mandolin. Det ser onekligen proffsigare ut och han kanske kom fram till att räcker bra med en dubblerad G och e sträng.

Till skillnad från senare lutor hade den här solid björk i botten och sidor, senare lutor har ett tre lager laminat.

Greppbrädan var tillverkad av vresig valnöt med 45 graders run-out och gick inte att få lös i ett stycke. En udda detalj var att greppbrädans avslutning var flytande på locket med en ca 3 mm tjock passbit mellan lock och undersidan av greppbrädan. Passbiten var slarvigt tillverkad och täckte bara mitten av greppbrädan och lämnade en rejäl glugg runtom. Stallet, också i valnöt eller nåt liknande trä, hade spruckit längs med och limmats ihop hjälpligt. Jag valde ut rosewood blanks för greppbräda och ett stall med liknande färg som originalen.

Fräsningen för limningen av kolfiberstaven i halsen gjordes med min vanliga fräsjigg som fungerar bra även med halsen limmad mot kroppen.

Greppbrädan fick en 16″ radius och dekorationerna i celluloid flyttades över från originalbrädan. Gottfrid hade passat in dekorationerna fint, lite bättre än vad jag lyckades med i den nya brädan faktiskt! Den vackra formen på greppbrädans ände kopierades, men jag gjorde ett bättre jobb med passbiten mellan lock och greppbrädans undersida. Stallet fick en liknande form som originalet, men också ett intonerat stallben.

Locket hade sjunkit in runt ljudhålet och halsen var böjd. Med greppbrädan av kunde jag varmböja halsen rak innan kolfiberstaven och greppbrädan monterades.

Under stallet var locket sönder och en shim limmades in.

För att kunna forma om locket och laga den långa sprickan på botten på bästa sätt lossades botten. Förutom dateringen och en kort blyertstext längst bak, avslöjades också att den gode Gottfrid räknat lite fel på placeringen av en av ribborna, hålen för strängpinnarna skavde längs kanten på en av ribborna. En av ribborna nytillverkades och en stallplatta i gran med hårda knappar runt strängpinnhålen monterades.

Alla bottenribbor var mer eller mindre lösa, däremot satt ribborna i locket bra. För att kunna rikta upp det insjunkna locket lossades alla ribbor. Ribborna i locket hade fel böj i kontaktytan mot locket och fick formas om åt andra hållet för att trycka upp locket, de i botten hade bevarat sin form och behövde bara limmas om.

Sprickan i botten limmades och säkrades med en laglist. Ett väldigt praktiskt verktyg för sprickor i en botten är en speciell tving som används av fiolbyggare, en “edge clamp”, med den kan kanten enkelt tvingas ihop vid limningen.

Hals och halskloss är i ett stycke på en sån här luta. Det går inte att sätta om halsen på vanligt sätt. Men det visade sig att vinkeln med locket i rätt form, ett nytt lägre stall och rak hals var helt OK om sargen klämdes ihop på längden ett par mm. En specialjigg i form av en gängstång genom ändpinnhålet användes för att dra ihop sargen till rätt form för halsvinkeln innan bottenlimningen. Normalt fäster jag den med en skruv ovanpå halsklossen, men här limmades en liten träkloss fast för bättre inpassning av botten mot sargen. Med hjälp av en metallbalk, som fästes ovanpå greppbrädan med tvingar vid halsen och en metallskruv genom ett av stränghålen, kunde jag fixera vinkeln mellan greppbräda och stallet ovansida vid bottenlimningen. Botten fick sedan skrotas några mm på längden.

Då botten krympt på bredden var det omöjligt att få exakt passning till sidan, speciellt då sidan klämts ihop på längden. I min jigg skulle jag kunnat tvinga allt på plats, men då bygger man in spänningar som garanterat resulterar i nya sprickor med tiden. Jag tvekade om jag skulle fräsa in en bindning runtom, men jag lät det bli en liten glipa mellan kanten av botten och sidan.

Kerfingen på både lock och botten var väldigt tunn, för att få mer limyta för botten limmade jag på en ca 2 mm tjock kerfing i lind från ett träjalusi. Botten limmades med varmt hudlim med urea för längre öppentid. Den här gången lade jag på limmet längs hela kanten och värmde upp limmet allteftersom jag tvingad fast botten med en värmepistol. På hals och bottenkloss använder jag som tidigare vanligt varmt hudlim, man hinner tvinga fast de två ändarna innan limmet koagulerar om man värmer träet ordentligt precis innan limningen.

Det mest speciella med instrumentet är annars de tre extra strängarna. Jag lade på Newtone Heritage 0.11 strängar och dubblerade de ospunna e och b strängarna med lösa matchande NH strängar. Oktavsträngen på G fick bli en 0.09 sträng som jag råkade ha hemma. Två spår i strängpinnhålen för e, b och G strängarna med solida strängpinnar filades för att ge plats för två strängar i ett och samma hål. Det är lite knepigare att stränga om med två strängar, men det är inga stora problem. I och med att strängarna hamnar i varsin kant av strängpinnhålet får man de ca 3 mm mellanrum mellan strängarna man behöver.

Originalet till översadeln kopierades, men tillverkades i ben och inte trä. Intoneringen för alla strängar gjordes bara på stallbenet enligt den vanliga 12:e band metoden.

Lutan fick ett varv spritlack på hela instrumentet, färska sår och dings dämpades med kaliumpermanganat och Herdins “Carl Johan” bets innan lackningen. Den superblanka nya lacken dämpades sen ned med 000 trollull.

Greppbrädan bandades på med EVO band efter en första slipning av relief av greppbrädan. Även kroningen av banden gjordes till en relief på 0.15 mm. Då jag använder min nya jigg från Stewmac är det inte mycket metall som måste slipas ned på banden.

Det visade sig att det fungerade väldigt bra med de extra stämskruvarna. En extra bonus är de tre skeva diskanttoner man kan plinka fram på de tre extrasträngarna ovanför översadeln! Jag lärde mig snabbt i vilken ordning man skulle stämma. Det var lite besvärligare att stämma de extra stämskruvarna, men även där lärde jag mig snabbt en bra metod. Ljudet är som en tolvsträngad gitarr, men med fastare bas och mindre kling&klang. Eftersom jag inte är förtjust i allt skrammel från en 12:a kan jag tycka att det låter bättre med 9 än 12 strängar. Den låter riktigt bra!

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *