Det var en överraskning att få in en intressant gitarr tillverkad i Norge, ett land som historiskt aldrig utmärkt sig för att tillverka akustiska gitarrer av bra kvalitet. De flesta fabrikstillverkare har använt  plywood och gjort mycket enkla och billiga gitarrer. Lite bättre instrument gjordes förstås av enskilda gitarrmakare, men inte många kan anses vara kvalitetsinstrument. Det man däremot inte kan klaga på är kreativiteten hos de Norska byggarna! Surfa in på sidan www.norskegitarer.no, där finns många märkliga skapelser att titta på 🙂 Ett exempel är Asbjörn Henriksen som byggde såna här gitarrer på 1930 talet.

En av de Norska gitarrmakarna på 1930-talet var Ola Ivarsson Leira och det var en sån gitarr som kom in för GammelGurafiering.

Sprättade den utan större problem. Ribbningen inuti var inte direkt välgjord med bra virke, tvärtom är nog mera sant 🙂

Några bilder halvvägs efter limmning av nya ribbor och montering av kolfiberstaven.

• Total längd:  95 cm
• Lock (övre rundel, midja, nedre rundel): 25,5 –  21 – 34,5 cm
• Sida (halskloss, midja, ändkloss): 7,5 – 8,5 – 7,5  cm
• Hals: C-form
• Översadel:  43 mm
• 12:e band:  53 mm
• Strängpinnar: 57 mm
• Mensur:   63,5 cm
• Lack: Sprit
• Vikt: 1302 g

Direkt när jag kände på gitarren blev jag förvånad. Det här var en riktigt bra gitarr. Trots att den var Norsk. Kroppen som hade fina proportioner var helt i mahogny, den hade ett ovanligt stall i svartmålad lönn/björk som liknar de som Joseph Bohmann i USA använde på 1890-talet och ett huvud som var smakfullt utformat. Både lock och botten var krökta och materialen hade rätt tjocklek. Den svartmålade halsen var lite klumpig med en obekväm U-form. Greppbräda i tunn rosewood limmad ovanpå lönn. Översadeln var i ben och stallet var ett metallband. Men det som stack ut var att halsen var ställbar. Jag har skrivit mer om den ställbara halsen i ett tidigare blogginlägg, men den här varianten på en Stauffer infästning är väldigt bra!

Inuti gitarren fanns en lapp där det stod: “1 st premie m/ sølvmedalje Valdres varemesse 1933”. Otydliga bläckstämplar fanns också, tror det står “Bronsemedalje Gjøvik 1910”.  På mittstickan finns en bläckstämpel med namnet på byggaren: “O. L. Leira St., Valdres Guitarværksted og Strenge”

Kunden ville göra en GammelGura av den och dessutom runda av baksidan på den U formade halsen. Den platta och nötta greppbrädan byttes ut till ebenholts och fick en 16″ radius. Stallet kunde jag behålla efter modifiering då det fanns gott om plats för ett intonerat stallben.

Skicket var helt OK, en enda spricka fanns på locket. Botten hade däremot flera sprickor, en bit på kinden var helt lös när ribborna lossades. Hantverket i detaljer var grovhugget och primitivt, men det märks att byggaren lade sitt fokus på att göra gitarren både spelbar och bra och inte på detaljer och utseende. Helt rätt tycker jag.

Stämskruvarna var speciella. Tydligen var gitarren avsedd för nylonsträngar, man hade använt stämskruvar för stålsträngade gitarrer med smala stolpar och monterat på tunga mässingscylindrar utanpå stolparna för att göra stolparna bredare. Vägde säkert tre gånger så mycket som de borde! Inte bra. De byttes ut till moderna stämskruvar, 10 mm pluggar räckte precis för att plugga igen de gamla hålen.

Allt hade inte gått som det skulle när gitarren tillverkades. I halsklossen fanns ett extra ofyllt hål för träskruven i den ställbara halsinfästningen som tydligen hamnat snett. Hålet som användes till skruven hamnade ca 2 mm för långt ned. Istället för att plugga och borra hålet på rätt ställe blev lösningen att jacka ut locket ca 2 mm och fälla in greppbrädan som limmades ovanpå locket. Det ställde till med problem när jag skulle lossa halsen, limfogen var inte i jämnhöjd med lockets ovansida.

Jag pluggade båda hålen i halsklossen och borrade ett nytt 2 mm högre upp och fyllde ut gropen i locket under greppbrädan med mahognyfaner. Fick användning av min smygvinkel för att borra hålet i halsklossen i samma vinkel som hålet i halsfoten hade 🙂

Hålen i stallet pluggades och nya mindre hål borrades upp. Ett problem med stall i lönn/björk är att virket är lite för löst för ett stallben i ett uppfräst dike. Virket ger efter vid stallbenets framkant/bakkant och lutar framåt trots att man har presspassning när man strängar upp. Lösningen är att fälla in en bit hårt trä (ebenholts) runt platsen där stallbenet ska hamna. Då får stallbenet en hård yta på båda sidor att vila mot och stallbenet håller sig rakt även vid belastning från strängarna. Stallet var snett limmat på locket, men på rätt sätt för att intonera bättre. Tror det var meningen!

Halsens baksida formades till en rund C form och fick en kolfiberstav inlimmad. Halsen målades med flera varv svart spritlack efter en första infärgning med “indian ink”, ett becksvart bläck som innehåller shellack precis som spritlacken (används i tryckpressar). Ebenholtsbrädan fick mässingsband och sidomarkeringar men lämnades ren från pärlemordottar (originalet hade 4 stycken runda pärlemordottar).

Gjorde halsomsättningen som vanligt och justerade in halsfoten så att en rak greppbräda hamnade på ett lagom högt stallben med lagom stränghöjd vid 12:e bandet. Även om det hamnade väldigt bra kändes det lyxigt att kunna göra en finjustering med skruven i halsfoten och få stränghöjden helt perfekt utan att behöva slipa på stallbenet! Den grova träskruven har lite väl stor stigning vilket gör att jag bara behöver skruva några minuter på en urtavla på skruven för att justera stränghöjden. Den lilla justering man behöver göra vid halsfoten böjer nästan inte alls greppbrädan vid 12:e bandet. Smått genialt. En gitarbandknopp monterades på halsfoten.

Ett par bilder innan bottenlimningen. Har ser man en extra 1-1,5 mm tjock granplatta med ådringen i samma riktning som locket mellan de två ribborna under ljudhålet. Gör locket starkare utan att påverka tonen annat än till det bättre.

Den fick alla specialare med översadelintonering, mässingsband, stallplatta i gran, pluggar och segmenterat stallben. Lagom storlek och bekväm att spela på med sin böjda botten. Mahogny i locket ger den en lite annorlunda karaktär, lite brutalare klang med kraftfull attack och kortare sustain än med ett granlock. Jämn i tonen, hög volym och kanske lite mer diskanter än brukligt men inte utan bas. Den lätta konstruktionen gör den öppen och lättdriven. Passar bra för fingerspel.