GG138 Levin 1917

Levin parlor gitarrer är antagligen de vanligaste objekten för en GammelGura. Inte så konstigt då det finns väldigt många såna runtom i landet. De är trevliga gitarrer i solida träslag och mer eller mindre kopior på parlor gitarrer gjorda i USA runt 1890, inte så konstigt då Herman Carlsson Levin lärde sig hur man gör gitarrer i USA vid samma tid. Hans framgångsrika affärsidé var att tillverka gitarrer enligt den amerikanska traditionen i Sverige, men med lokala träslag. Både billigt och visuellt annorlunda jämfört med de kurviga parlor gitarrer som tillverkades i mängd i Tyskland och övriga Europa.

Levins parlor modell såg nästan likadan ut från 1900 till 1930-talet. Alltid solida träslag i en Levin, bra alpgran i locket och för det mesta björk i botten, sida och hals samt greppbräda i svartmålad lönn eller valnöt. I mycket sällsynta fall kan greppbrädan vara i ebenholts. Mahogny i botten och sida är sällsynt, rosewood bara på ett litet fåtal exemplar. Fram till ca 1920-talet fanns också halsar i alträ (de kom tillbaka på 1950 talet i de allra billigaste parlor gitarrerna).

Parlor gitarrerna kan antingen ha ett fast stall eller också ett flytande stall med stränghållare i metall. Det fasta stallet kan vara av enklare “triangulär” typ eller ett finare pyramidstall. Svartmålad lönn på de billigaste modellerna, men de finare pyramidstallen är ofta i rosewood. I mycket sällsynta fall är pyramidstallet i ebenholts. De flytande stallen är för det mesta gjorda i rosewood men på senare modeller kan det också vara ebenholts. Ribbningen är relativt klen för tiden, inte de “stockar” till ribbor man kan hitta i många Europeiska parlor gitarrer.

Om solida träslag är ett stort plus så finns det några andra konstruktionsdetaljer som inte var bra. Halsinfästningen är inte en äkta dovetail utan har raka kanter. Det innebär att halsen bara sitter i limmet och att i stort sett alla Levin parlor gitarrer har en omlimmad hals eller en lös halsfot. Lock och botten är nästan alltid för för tjocka, ibland kan både lock och botten vara 4 mm tjock! En helt platt botten är inte heller bra för tonen. De billigaste modellerna saknar en mittsticka mellan bottenhalvorna, väldigt många bottnar har en spricka i den fogen. Den klart sämsta konstruktionsdetaljen är dock björk/lönn listen som sitter tvärs över locket under stallet. Visserligen blir locket starkt, men den stjäl också all ton ur gitarren som i princip bara låter sträng. Först på 1930-talet ersattes den listen med vanliga granribbor.

De flesta Levin parlor gitarrer är enkla i sina dekorationer, men dyrare modeller kan ha celluloidlister runt både lock och botten, en dekorativ söm mellan bottenhalvorna och mer påkostade rosetter.

De äldsta gitarrerna före 1920 är ofta ådermålade, har en smäckrare halsfot, en något kortare mensur och ibland amerikanska stämskruvar (med moderna avstånd mellan stolparna). De äldsta är också de som kan ha en alhals, de brukar också vara lättare byggda. Mest troligt var de gjorda för sensträngar. Jag tycker de gitarrerna är de bästa exemplaren, men de kräver en kolfiberstav i halsen. Kvaliteten varierar en hel del genom åren, när det gjordes få gitarrer var antalet anställda lägre och hantverket generellt bättre. Kvaliteten kan skilja på en och samma gitarr också, t.ex. en fint arbetad kropp med klumpigt och ojämnt urtagna skåror för stämskruvarna i huvudet. Uppenbarligen gjorda av olika hantverkare.

Jag har sakta men säkert förstått hur man kan få de här att låta riktigt bra. Det första som går bort är björk/lönn listen under stallet. Halsen får en skruv inskruvad genom halsklossen inifrån för att hålla även på lång sikt. Både lock och botten måste tunnas till ca 2,8-3 mm. Mjuka alhalsar måste förstärkas för att inte böjas av strängdraget.

Den här Levinen från 1917 hade en lite ovanligare rosett med pärlemordekorationen inlimmade i en svart massa som antagligen är ebenholtsdamm och hudlim. Halsfoten var av den smäckra och tunna typen, hals i al, ådermålad björk i botten och sida, pyramidstall i svarmålad björk/lönn och greppbräda i valnöt. Locket var tunt och ca 3 mm, men botten ca 3,5 mm tjockt. Några bilder halvvägs efter sprättningen.

Bottenklossen var sprucken på mitten vid ändpluggen, men värst var att locket hade ovanligt många sprickor. Massan som pärlemordekorationerna i rosetten var inlimmad i hade också krackelerat. Antagligen var inte granen helt torr när den tillverkades. Alhalsen hade kroknat och valnötsbrädan var nött (valnöt är ett lite för mjukt träslag för en greppbräda). Ett medeltida capo/tortyrinstrument hade använts och gjort djupa sår på baksidan av den mjuka alhalsen.

Botten tunnades ut inifrån. En nackdel är att den fina brännstämpeln kan försvinna på köpet, men det råder ju inget tvivel om att det är en Levin, om inte annat står det på medaljongen på baksidan av huvudet! Hellre bra ljud än en bevarad brännstämpel.

En äkta Levin bräda i mörkfärgad indisk rosewood från konkursutförsäljningen fick ersätta valnötsbrädan och ett replika pyramidstall i Madagaskar rosewood tillverkades. De många och breda sprickorna i locket fylldes i med granstickor från ett gammalt skrotat parlorgitarr lock och limmades ihop med hudlim. Den halverade bottenklossen limmades ihop och förstärktes med 8 mm rundstavar i björk. Halsen fick en kolfiberstav och en 8 mm rundstav i björk inborrad ned i den klena halsfoten.

Botten och lock ribbades om i vanlig ordning, locket fick ovanligt många laglappar. Om nån är ute efter en original björk/lönn sticka under stallet har jag några stycken på lager 😉 Som en eftertanke limmade jag senare in en ca 1 mm tjock och 5 cm bred granpatch på mitten av locket mellan de två ribborna under ljudhålet, tyckte att locket kändes för klent med alla sprickor just där när jag strängade upp.

Stämskruvarna ersattes med nya. De gamla hålen pluggades och nya borrades upp med moderna (amerikanska) mått mellan stolparna. Numera limmar jag alltid in 12 stycken “grommets” i metall för stämskruvaranas stolpar. Det blir en slitstark och fast yta för stolparna, man slipper också fenomenet där de tunnaste strängarna vill krypa in under träet i skarven mellan stolpe och huvud.

För att rädda baksidan av halsen med sina djupa sår efter capot använder jag segt superlim (nummer 30 från Stewmac). Efter infärgning med bets av rätt färg i såren lägger jag på flödigt med lim då limmet krymper när den torkar. Det är viktigt att limpölarna lämnas att lufttorka, försöker man skynda på torkningen får man antingen vitt lim eller luftbubblor. Jag gör det som det sista jag gör och låter det sen torka över natten. Använder tejp för att hindra att limmer rinner iväg. Man fyller i princip igen groparna med en genomskinlig plast. Med rakblad, fil, sandpapper och stålull kan man sen jämna till plasten så de före detta groparna knappt kan kännas med handen. Såren syns fortfarande, men inte så mycket som innan.

Även den krackelerade rosetten fick en dos superlim, men den tunnaste sorten som söker sig in i alla sprickor. Den färdiga gitarren fick ett varv spritlack ovanpå den gamla och mattades ned med 000 stålull och polerades sen upp till lagom glans med en linnetrasa.

Den fick alla specialare med översadelintonering, mässingsband, stallplatta i gran, pluggar och segmenterat stallben samt en K&K mick.

Tidigare har jag haft det lättare att få en typisk kurvig Europeisk parlor att låta bra, men på senare tid när jag tunnar både lock och botten på Levinarna är skillnaden i kvalitet försumbar. Tycker att även den här blev som jag förväntar mig numera, både volymstark och bra!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.