Epiphone Texan 1964

En långliggare blev klar. En jättestor (i mina ögon) Epiphone Texan 1964. Lite av en kultgitarr då många berömda artister spelar på en sån, bland annat Paul McCartney. Just den här årgången är eftersök och kostar lite extra.

Av det jag hört köpte Gibson upp Epiphone 1957 och fick med en hög med färdiga halsar med Epiphone loggan. Halsarna med längre mensur limmades fast på en vanlig Gibson kropp och vips hade man en säljbar gitarr! En mer sammanhängade historik hittar man i den här utmärkta artikeln.

Det här exemplaret var i mindre bra skick. Någon hade försökt få lös dragstången (tror jag) och halva greppbrädan längst ned var lös och i två bitar. Man hade också karvat ut huvudet under dragstångsluckan i ett misslyckat försök att dra ut dragstången. Huvudet hade slagits av och limmats ihop utan större finess. En av X-ribborna var lös i ena änden. Originalstallet saknades och en klumpig lös replika följde med, för dåligt tillverkad för att kunna användas. Resten av gitarren var i bra om än använt skick med fin patina.

Lossade den sista biten av greppbrädan och plockade lös dragstången. Den såg för övrigt ut som nåt den lokala smeden hade svetsat ihop, inte vackert. Föreslog att den skulle ersättas med en kolfiberstav och så fick det bli. En 1 x 1 cm solid stav i kolfiber. Hålet vid dragstångsluckan fylldes i med mahogny och ett lock i svartmålad lönn limmades ovanpå halva huvudet. Den gamla lagningen snyggades till. Antagligen är den starkare än någonsin nu.

Greppbrädan var i finaste BRW, räddade den genom att limma på de tre bitarna ovanpå en ca 2 mm tjock shim av Madagaskar rosewood. Placeringen av banden var tveksam, 1:a bandet var ca 2 mm felplacerad. Alla skåror fylldes i med tunna rosewood lister och bandskårorna sågades om på rätt plats. De två översta inläggningarna i pärlemor fick nytillverkas efter planslipning av brädan då originalen var lövtunna. 12″ radius på brädan.

Ett nytt replika stall tillverkades. Fick tänka till flera gånger för att inte göra fel då stallet var av den upp-och-nedvända typen!

Översadelintonering och segmenterat stallben var beställt. Samlarvärdet var mer eller mindre borta redan, så varför inte göra den så bra det går. Monterade också pluggar. Stallplattan var tråkigt kexig av skårade strängpinnar, stor och gjord av plywood. Hade inte stort hopp om att mina uppfinnigar skulle komma till sin rätt med en stallplatta i plywood. Stallplattan blev lite som en schweizerost av alla borrade hål. Originalstallet hade de vanlig 6 hålen för strängpinnar, men också 4 extra hål antagligen för ett ställbart stallben. Flyttade fram strängpinnarna på stallet så det blev totalt 22 hål med turbopluggarna! Pluggade alla hål utom de jag borrade för strängpinnarna.

Den lösa ribban limmades och även en liten spricka i locket av det krympta plektrumskyddet. Halsen fick nickelband. Halsen sattes om utan större problem.

Strängades upp med 0.12 Newtone Masterclass strängar. Två G-strängar och en e-sträng gick av under arbetet med intoneringen. Händer aldrig med ett skårat huvud…  Den nya jiggen för att intonera vid stallet fungerar väldigt bra!

Översadeln behövde inte mycket justering, stallbenet däremot måste vara 5 mm tjockt för att nå fram till alla intonationspunkter.

Halsen lackades på med spritlack för att dölja såren efter lagningarna och limningen av greppbrädan, kroppen fick bara en behandling med Fulgentin som dolde de värsta dingsen och gav gitarren en behaglig och djup färg.

Det visade sig att den här gitarren låter mycket bra trots stallplattan i plywood. Faktiskt en av de bästa fullstora dreadnought jag jobbat med. Balanserad och krämig ton utan överdriven bas och bra volym. Mycket märg och definition. Väldigt smal greppbräda för övrigt, 40 mm vid översadeln. Man vänjer sig, har spelat en hel del på den utan att tröttna 🙂

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *