En av de sista saker som händer med en färdig GammelGura är att intonera stallbenet. Intonerigen görs genom att fila toppen av stallbenet så att strängen vilar på en kant som bör vara ca 1 mm bred eller mindre. Uppmätningen för översadelintonering har redan gett ett mått på var intonationspunkten är på toppen av stallbenet, men jag använder alltid stoboskopstämmaren som facit och måttet som ett bra förslag.

Markerar först strängens position ovanpå stallbenet med en 0.3 mm stiftpenna på bägge sidorna av den sträng som ska intoneras. Läser av stroboskopet och kollar om tonen på nedtryckt sträng på 12:e bandet är högre än den öppna strängen eller lägre. Är den nedtryckta strängen högre måste strängen förlängas och intonationspunken flyttas ned från ljudhålet, annars tvärtom. Ett tunt 0.02 mm bladmått avslöjar var intonationspunkten råkar vara på stallbenet vid mätningen innan jag börjar fila.

Använder en rund diamantfil för att börja filningen precis där strängen är, fortsätter sedan med den bredaste översadelfilen avsedd för basar. Försöker se till så att de flesta intonationspunkter hamnar på framkanten av stallbenet när jag måttar fram stallbenet, då får man en fin ramp för strängen på stallbenets baksida. Filar så mycket jag vågar i omgångar med uppstämmning och mätning med stroboskopstämmaren efter varje filning. Filar från båda håll om inte intonationspunkten råkar hamna precis på nån av kanterna.

Ibland har man för bråttom och filar för mycket. Räddningen är slipdamm av ben och superlim som man kan fylla igen det man felaktigt filat bort med. Självklart vill man slippa den nödlösningen och extra jobbet, men jag kan inte höra att tonen försämras. Eventuellt blir det inte riktigt lika hållbart (eller är det kanske tvärtom?).

Det gäller att få kontaktytan smal och “toppig”, speciellt på de två ospunna strängarna. Annars kan det bli lite sitar över det hela. På bilderna den första filningen för E strängen, den andra visar det färdigintonerade stallbenet.

Intoneringarna döljs nästan helt av strängarna när allt är klart. Det sista jag gör är att mjuka till filningarna med ett 600 papper och sen fin stålull. Man vill inte ha en liten nagg som gör att strängen skramlar. Nu först kan man njuta av de helt rena trubadurackorden 🙂

Det händer ibland att en spunnen sträng skramlar trots att både stallben och översadel är polerade mjuka och fina. På den här hade jag ett irriterande skrammel på tjocka E strängen. Det försvann helt när jag bytte till en ny sträng!