Min spelkompis Björn Sohlin kom med släktens festinstrument från tidigt 1920-tal och framåt för reparation. Den var milt sagt härjad – faktiskt en av de mest misshandlade gitarrer jag sett! Här är lite bilder på den innan renoveringen, jag hann dra bort Gaffatejp från botten och montera lös översadel, strängpinnar och stämskruvarna innan jag tog bilderna.
Den hade utsatts för tidigare reparationer, en av stämskruvarna saknade knopp, men hade en metallkrok fastlödd istället (fick inte med den på bild). Jag har aldrig sett en så sönderklöst greppbräda, flera mm djupa spelgropar! Årtalet var obestämt då serienumret inte gick att tyda, men proveniensen sa tidigt 1920-tal vilket stämmer bra. I botten fanns Levin’s brännstämpel, en liten bit av originaletiketten från återförsäljaren där det står Finspång – jag har sett såna tidigare. Samt en snygg reparationsetikett från 1977. Jag hoppas att det var några andra amatörer som spikade fast botten och använde Karlssons klister som lim! Nån hade också penslat på nån sorts modern lack på botten och sida, som tur var inte på locket eller halsen.
Min mission med den här var att behålla så mycket som möjligt av det härjade utseendet, men göra den fullt spelbar. Den rekordslitna brädan skulle behållas, det nedhyvlade och brunbetsade stallet och översadeln ersattes med original från tidigare renoveringar. Halsen fick en kolfiberstav och ribborna byttes ut som vanligt.
Greppbrädan lossades med värme från mitt resestrykjärn, en Stewmac ”dubbelkniv” och lite vatten. Jag har skaffat små behändiga skrapare, vilka kom bra till pass för att skrapa bort snickarlimmet som först blötts upp med en blöt papperstuss. Nån hade eldat på ena kanten av greppbrädan!
Halsen hade limmats om ett par gånger, en hel del virke från halsklossen följde med.
Inuti fanns det en hel del limkladd och dessutom några spikar genom botten!
Det återanvända stall originalet från en tidigare renovering hade för stora pinnhål. Hålen pluggades och den svarta färgen sandades bort. Det för höga stallet hyvlades ned till lagom höjd och planades ut på toppen för ett stallben. Det gamla stallet hade två skruvar som inte behövs.
Halsen var i poppel och förvånansvärt rak, men kolfiberstaven är ett måste. Då jag behöll greppbrädan med sin bandplacering och limmade stallet på samma plats, var jag tvungen att göra halsens infästning 4 mm djupare för att få plats med ett intonerat stallben istället för den sämre konstruktionen med ett långt band som stallben längst fram på stallet. Hela gitarren blev 4 mm kortare, men nu stämmer intoneringen.
Greppbrädans gropar fylldes i med superlim – en halv flaska! Hela ytan mellan 1:a och 2:a bandet består numera av plast. Här gjorde jag en miss, eller snarare fick lära mig någonting nytt, det blev luftbubblor i det tjocka limmet längst ned. Man ska använda tunt superlim först av allt för att fylla ut de luftfyllda porerna i träet innan man lägger på det tjocka lagret av lim fick jag lära mig. Men med tanke på gitarrens skick i övrigt adderade jag bara lite mer patina och det fick vara som det blev 🙂 Brädan fick nya band.
Den moderna lacken gick bra att skala av då den inte fäste bra på den gamla lacken. Hälften av den lacken kunde plockas bort genom att tejpa på och av vanlig packtejp, resten fick skrapas bort med rakblad. Hela gitarren blev sen betsad med vattenbaserad bets och/eller snabboxiderad med kaliumpermanganat i alla dings. Därefter fick hela gitarren ett varv spritlack som sedan mattade ned med stålull och handpolerades upp till lagom shine.
Botten tunnades i en valsputs, men innan dess räddades de två etiketterna. Även locket tunnades en halv mm på insidan. Reparationsetiketten från 1977 limmades längre in i gitarren. Bortsett från översadelintonering och segmenterat stallben var det en komplett GammelGura renovering, den fick en etikett att komplettera de andra med. Botten hade krympt rejält och lossnat i mittenfogen. För att kompensera de 3 mm som fattades på bredden fick botten en bindning runtom i rosewood.
Den lät helt OK när den blev klar, men jag saknade den rena tonen från översadelintoneringen. Gitarren har presenterats för släkten som gillade hur den blev. Den kommer säkert att hanteras på fler fester framöver, förhoppningsvis håller den 100 år till 🙂 Hälkappan hade glömts bort när jag tog bilderna, men limmades tillbaka innan den levererades.
Efter lackningen blev serienumret tydligare. Jag tycker mig ana 34420, vilket innebär 1917.
