Jag har många färdiga GammelGura som inte blivit omskrivna,  några av dom ska jag försöka ge lite tid men knappast alla. För att börja nånstans gräver jag där jag står med de två senaste klara. Båda mellanstora Levin av modell 14 ”Princess”. De här är inte de första som blivit GammelGura och antagligen inte de sista. De brukar bli riktigt bra.

En illa dold hemlighet med de här är att många har äkta BRW i greppbrädan! Så också med de här två. Mycket vackert och väldoftande trä. BRW är för det mesta mörkare och brunare än den rosewood man kan få tag på numera. Jag letade fram två extra mörka blanks till de nya stallen som jag tillverkade för båda för att matcha greppbrädorna.

Det skiljer 10 år mellan gitarrerna. Den från 1939 har en typisk sunburst och ett enkelt och rakt huvud. Botten och sida är i lönn och en hals i mjuk poppel. Stämskruvarna, som byttes ut, var 3-on-a-plate.

Den från 1949 var naturfärgad och med det större och svängda huvudet samt botten och sida i mahogny och en hals i lönn. Stämskruvarna var lösa (och glappa), även de byttes ut till Stewmacs Golden Age replikas. Båda har samma enkla ”Levin” dekal på huvudet och en ”1 år garanti” etikett i botten. Den från 1949 hade också en pampig rosett och vit bindning runt botten, inte bara runt locket. Greppbrädan och huvudet hade också en vit bindning runtom. Halsfoten var betydligt svagare och tunnare på mitten i ett försök att efterlikna en klassisk gitarr.

Jag gillar det enkla i den från 1939, men allt extra *bling*, inklusive den röda betsen på mahognyn, på den från 1949 hänger ihop och jag kan tycka att även den ser bra ut.

Jag tog lite bilder under tiden jag jobbade parallellt med båda. Den från 1949 hade modernare lim och var svår att få isär. En miss hände när jag skulle lossa halsen, halsfoten gick av på det svagaste stället på mitten. Det är inte första gången det händer med en svag halsfot och modernt lim… Men det går bra att limma ihop bitarna och förstärka hela halsfoten med en genomgående 8 mm rundstav i björk när det händer. Vis av tidigare erfarenhet av mahogny, som är lös, nästan som knäckebröd, sågade jag av botten precis under bottenbindningen. Då får man två pusselbitar som relativt enkelt kan limmas ihop, samtidigt som bottenbindningen får sitta kvar utan att den spröda lacken flisas upp när man lossar bindningen.

Greppbrädan hade krympt lite på bredden och bindningen var sliten, det blev en lite tjockare ny bindning runtom.

Den från 1939 hade öppnats upp tidigare och kerfingen var i dåligt skick. Jag limmade in ny kerfing runtom i min jigg där jag först spänner fast kroppen så att formen behålls innan jag skrotar bort den gamla och limmar in den nya.

Även stallet hade limmats om och locket var skadat under det. Jag fällde in ny gran med ådringen åt rätt håll under nästan hela stallet. Det nya stallet gjordes några mm bredare och baksidan av stallet kunde limmas ovanpå lock-granen, vilket minskar risken att den inlimmade biten lossnar av strängdraget. Både shim och stall limmades med färskt varmt hudlim.

Botten fick nya ribbor, den från 1939 kunde jag tunna botten på också. Både locken tunnades ned ca 0,5 mm till ca 3 mm. Botten-limningen på 1949 gick utan problem i min jigg. Båda fick en K&K mick installerad.

Halslimningarna blev lyckade på båda med stallben ca 4 mm höga över stallet.

Båda blev uppmätta för översadelintonering. Den från 1939 behövde bara små justeringar på översadeln medan den från 1949 behövde mer, speciellt på D-strängen. Båda greppbrädorna fick en 16″ relief inslipad i greppbrädan. Plastinläggen på den från 1949 byttes ut till äkta pärlemor.

Med både banden på originalbrädan och stallet fastlåsta i sin position, fick jag inte chansen att matcha banden på brädan mot mensuren som jag brukar då jag sågar upp för banden på en ny bräda. På den från 1939 blev jag tvungen att limma om och flytta fram brädan en extra gång då intoneringen på stallbenet visade sig hamna för nära framkanten på stallet. Men det gick bra det med, bara lite bortkastat jobb då jag måste banda om och krona banden en gång till.

Båda strängades upp med low tension Newtone Heritage 0.12, vilka kan bytas ut till valfri standard 0.11 sträng med samma tension. Båda låter mycket bra. Jag kan tycka att den från 1939 är lite ”torrare” i tonen med högre upplevd volym och den från 1949 lite mer ”yvig” med mindre mellanregister. Jag kan inte bestämma mig för vad som låter bäst 🙂