Guitarra

En avancerad reparation som jag inte kunde tacka nej till var en väldigt speciell Guitarra, ett Portugisiskt instrument med 12 strängar med stämskruvar som liknar ett medeltida tortyrinstrument. Jag hade sett sådana på bild och var nyfiken på hur och varför de fungerar.

Den kom i ett coffin case som var lagom stor för instrumentet, men som inte var inte i bästa skick. Som tur var var själva guitarran i bättre skick än caset. Efter en inspektion kunde jag konstatera att en av de 12 stämskruvarna inte fungerade. Man hade försökt laga den, men satt dit en kort stämskruv istället för en lång, vilket gjorde att tre stämskruvar inte kunde användas, den felaktiga korta stämskruven plockades bort. Botten hade två rejäla sprickor i det fina rosewood träet. Även locket hade en spricka, men den var lagad på ett helt OK sätt. Sargen och halsen var hela. Bar fret banden var inte i bästa skick. Översadeln hade man mixtrat med, det fanns 20(!) strängskåror. Stallet, som antagligen är original,  hade däremot 12 strängskåror i fyra körer, om jag minns rätt. “Stallbenet”, i form av en lång bar fret i mässing, kan ha bytts ut. Det största problemet utöver sprickor och lösa ribbor var dock att locket hade sjunkit in vid ljudhålet och den tjocka greppbrädan i fin rosewood dippad ned på locket.

Guitarran hade en stor etikett inuti med texten:

João Miguel Andrade
Fabrica e Armazem de Instrumentos de Corda
Guitarras, Violas braguezas, Cavacos
Lisboa
Rua nova de Trinidade
Sole Agents for Great Britain and Colonies
Alban Voigt & Co.,
14, Edmund Place, LONDON, E.C.

“Fabrica e Armazem de Instrumentos de Corda” betyder fabrik (eller tillverkare) av instrument och strängar. “Guitarras, Violas braguezas, Cavacos” är Portugisiska gitarrer i stil med Braga och antagligen cavaquinhos. “Rua da Trinidade” är Trinidad Street.

Dessutom fanns lite anteckningar på etiketten, antagligen gjorda av den förra renoveraren.

På nätet hittade jag en liknande men mer påkostad guitarra med texten:

“I believe this guitarra is from the 1890’s because of the book, A Complete Method for Portuguese Guitarra by Havelock Mason, which was supposedly published in 1892 or 1895. This method book was published by the importer of this guitarra, Alban Voigt & Company, at a time when the Portuguese guitarra was popular in Britain. The tuning used in this book (gG, bB, dD, gg, bb, dd) was called the natural tuning in 19th century Portugal–as opposd to the fado tuning (dD, aA, bB, ee, aa, bb). It is a tuning which adapted the 10- string 6-course English Guittar tuning to the 12-string 6-course Portuguese guitarra. This method is a basic instruction book which also contains a few fados as well as a polka, a bolero and a romanza.”

Man kan anta att även denna är tillverkar på 1890-talet, bar frets skvallrar om att den är gammal. I stort sett alla tillverkare, förutom Martin som använde bar frets in på 1930-talet, gick över till T banden åren före 1900. T banden (T står för “tang”) med “barbs” patenterades i och för sig av Clinton F Smith först 1929 i USA, men jag har bara sett bar frets på 1800-tals gitarrer.

De knepiga stämskruvarna är faktiskt en uppfinning som ursprungligen användes på Engelska citterns. De kallas bland annat Preston tuners. Det finns belägga för liknade stämskruvar redan 1766, de har även använts på tyska waldcittern, men används numera bara på de Portugisiska fado instrumenten. Man kan fortfarande köpa liknande instrument och stämskruvar, bland annat på FolkReps siten. En sak man behöver är ett speciellt verktyg för att göra loopar i båda ändarna av strängarna. Jag hade som tur var redan en sån som jag köpt för många år sedan av FolkReps. Man kan också köpa nya Preston stämskruvar av samma typ. Jag modifierade också en klocknyckel för att rädda fingertopparna och underlätta stämningen.

Nåväl. Det här är inte en vanlig GammelGura renovering, den skulle bara bli spelbar igen. Kunden vill testa en annorlunda stämning med fem dubbla körer stämda GCGCG, vilket innebar att det fanns tillräckligt många stämskruvar för de 10 strängarna.

Botten sprättades utan problem. Alla ribbor i botten var mer eller mindre lösa, hudlimmet fäster inte lika bra mot rosewood som mot gran. I locket satt ribborna fast som de skulle. När bottenribborna lossats helt var botten i två delar, varav en av delerna hade en nästan genomgående spricka. Sprickorna rengjordes och limmades ihop med laglister ovanpå. För en gång skull antikiserade jag det nya virket med kaliumpermanganat, som snabboxiderar trä och gör granen mörkare och orangegul, vilket matchade mittstickan. Alla bottenribbor limmades om med hudlim.

Alla ribborna i locket satt bra. Men den översta ribban lossades så att jag kunde blöta locket och sätta lock plus greppbräda i press i ett dygn. Det lyckade bra, efter pressningen var locket inte lika insjunket och greppbrädan rak. För att hålla locket i trim gjorde en ny och kraftigare ribba med böjd undersida, spetsarna på den ribban säkrades med två mothåll som limmades mot insidan av sargen. Dessutom gjorde en A frame för att förstärka området runt ljudhålet.

Bar fretsen var inte i bra skick, men som tur var tunna. Mina gamla Dunlop mässingsband med lite tjockare tang passade utmärkt i bandskårorna. Jag kollade också placeringen av banden och de var på helt rätt ställe. Den väldigt tjocka greppbrädan hade en imponerande radius. Mitt verktyg för att böja banden till en radius maxade ut på ca 6″ radius, men greppbrädan hade ca 3″ radius! Med några bladmått kunde jag justera bandböjaren så att jag fick fram en kringla med nästan två varv och 15 cm diameter, vilket motsvarade radiusen på brädan.

Stämskruvarna oljades in och botten limmades tillbaka utan problem. Med en rak greppbräda var geometrin mot stallet helt OK. Jag fick shimsa upp stallet ett par mm för att justera stränghöjden rätt. Även locket hade en rejäl krökning, det tog några timmar att forma stallet mot locket. En ny översadel i ben tillverkades, ett mässingsband som notchades för fem dubbla strängar ersatte stallbandet i det flytande stallet.

En charmig detalj var de 11 mini-strängpinnarna i ben som satt på sargen längst bak som fäste för strängarnas loop. Alla var mer eller mindre lösa och limmades fast med varmt hudlim. Den saknade “strängpinnen” tillverkades av ett benämne med hjälp av min lilla sladdlösa borrmaskin som fick agera svarv. Det tog minst en timme att göra den. Vid ett tillfälle, innan jag limmat fast dom, upptäckte jag att ytterligare en fattades. Osannolikt nog kunde jag hitta den på golvet, trots att jag kört med dammsugaren innan…

I vanlig ordning monterades små bandbitar temporärt längs mitten av greppbrädan och strängades upp. Det var lite nytt att varje sträng fick tillverkas innan man kunde stränga på. Verktyget för att göra loopar var inte direkt av högsta kvalitet, men det gick att använda den. Problemet var de tjockaste spunna strängarna, gjordes loopen för tight gick strängen av. Lyckades också med konststycket att klippa av fel sträng, själva strängen och inte överflödet, när den sista loopen tillverkades! Jag letade fram en annan sträng med samma tjocklek och kunde stränga upp alla 10 strängarna. Halsen fick dra till sig ett par dygn under vibrering.

Med min nya Stewmac jigg fixerades guitarran i det läge den har med spända strängar, de temporära bandbitarna längs mitten lossades och greppbrädan planades och gavs en liten relief. Därefter bandades brädan med Dunlop mässingsband. Jag kunde inte använda min vanliga bandpress då jag inte hade en passande 3″ mothåll, jag fick jobba med hammare, superlim och tvingar. Det gick helt OK även några av banden fick göras om då de inte satt riktig som de skulle. Guitarran fick ett pass till i Stewmac jiggen för kroning och putsning av banden.

Den “intressanta stämning” gjorde det svårt för mig att provspela den, men min fiolspelande polare Björn Sohlin var fascinerad av den och improviserade fram medeltida melodier som matchade stämskruvarnas utseende 🙂

Stämskruvarna fungerade bra, det tar förstås ett tag innan de båda looparna tänjer ut sig och stämningen blir stabil. Klocknyckeln underlättade stämmandet, men det gick också bra att stämma med fingertopparna även om det var tungskruvat.

Hela instrumentet, stor som en större mandolin, fick ett par varv spritlack som sedan mattades ned. Det lilla formatet sätter begränsningar för bastonerna, men med den här stämningen hade den bra klang och lång sustain.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *