Lärling och två gamla Levin gitarrer

Det var ett tag sen jag skrev ett blogginlägg, men det betyder inte att arbetet stannat av. Tvärtom. Två av de tre i pågående batch är klara och den tredje är på väg.

Det har också hänt andra saker. Jag har haft en lärling, Björn Göransson, i lokalen under en vecka. Det är alltid ett trevligt break i det vanliga arbetet, men också en jobbig vecka. Den här gången blev inget undantag. Efter lite tvekan tog vi tag i två nästan identiska Levin parlor gitarrer i bra skick. De var så lika varandra att vi var tvungen att hålla stenkoll på alla de lösa delarna för att inte blanda ihop de två när vi limmade ihop gitarrerna. En från 1907 och en från 1913. Båda från före 1920 med poppelhals och fast stall, mina favoriter när det gäller Levin parlor objekt. Att göra två GammelGura på en vecka är på gränsen till vad som är möjligt, men vi lyckades den här gången. Dels för att båda var i bra skick utan sprickor och för att veckan delades upp i två delar med en ledig helg emellan. Björn hade släktingar nära Örnsköldsvik som han besökte under helgen. De två helgdagarna behövdes för att lack och lim skulle torka och de två sista dagarna kunde användas uteslutande för de allra sista momenten, bandning, tillverkning av stallben och översadel samt slutjustering.

För att hinna med körde vi hårt 8:00-17:00 och sen ett extra pass mellan 20:00-22:00 på kvällen. Eftersom vi hade två instrument kunde vi jobba parallellt med flera av momenten och på så vis vinna tid. Ett så högt tempo går inte att hålla längden, de två lediga helgdagarna behövdes verkligen.

Rent generellt tar det längre tid att göra en GammelGura nu jämfört med när jag började 2013, det är fler moment som ska göras och vissa saker har jag förstått måste få ta sin tid. Bottenlimningen, limningen av kolfiberstaven, lacken, vibreringen, uppmätningen av intoneringen och tid för halsen att sätta sig med spända strängar är de moment som tar mest väntetid. Sju dagar är lite för kort tid för en komplett GammelGura, nio dagar är nog det som krävs för att göra ett bra jobb utan genvägar med ett rimligt tempo.

Nåväl. Det enda misstaget under arbetet var när jag skulle borra ut för den hårda knappen runt strängpinnhålet i en av gitarrerna. Jag tryckte på för mycket och locket gick sönder runt hålet. Det positiva var att det gick bra att rädda med en inlimmad 12 mm plugg i liggande gran, en ny plugg och ett nytt hål samt knapp kunde sen monteras i den nya granen. När allt var reparerat doldes skadan helt under stallet och man kunde knappt se att nåt hänt. Gör man fel gäller det att kunna reparera skadan, den här gången lyckades det väldigt bra.

Björn spelar gammal blues med fingerspel och ville ha bra separation mellan strängarna och hög volym. Det segmenterade stallbenet och pluggar ger båda de egenskaperna tillsammans. För att inte få två identiska gitarrer valde vi att ge den ena hårdare pluggar för att maximera volymen. Min vanliga uppsättning med BGGGgg byttes till RFFFff  på den från 1913 (från bas till diskant, B= Björk, G= gran, F= Fura, R= Rödbok, stora bokstäver ändträ och små bokstäver radiellt trä). När jag testade olika plugga på min testgitarr fick jag jämn balans mellan volymen på strängarna för båda varianterna, men högre volym och lite råare ton på den med hårdare pluggar. Jag hade aldrig testat bok och fura-pluggar inlimmade i en gitarr, så jag var nyfiken på resultatet. Det visade sig att teorin stämde. När Björn spelade och sjöng med 1907 gitarren med mjukare pluggar överröstade sången gitarren, med 1913 med hårdare pluggar matchade gitarrens volym sången. Både jag och Björn tyckte att den från 1907 med mjukare pluggar var den som hade den vackraste klangen. Den från 1913 hade högre volym, men var också lite råare och vassare i tonen.

Båda fick alla attribut i en GammelGura, nya stämskruvar, kolfiberstav i halsen, ny greppbräda och stall i rosewood, nya ribbor, översadelintonering, segmenterat stallben och varsin K&K mick.

Som vanligt behövdes ca 0.5-1 mm tunnas ut i både lock och botten, Levin gjorde nästan alla sina instrument med lite extra tjockt trä för att slippa reklamationer. Botten tunnades både med valsputsen och handslipning med grovt sandpapper. Locken hyvlades tunnare på insidan och slipades med en slipmus. I locket tunnar jag bara ut det stora området under ljudhålet. Man vill att locket ska vara så starkt som möjligt runt och ovanför ljudhålet. Området runt stallet är det som är viktigast för att få till ett bra ljud och där får inte locket var tjockare än 3 mm för bästa ljud. I de här två hoppade vi över den tunna lockribban under stallplattan, istället gjordes mittendelen på den korsformade stallplattan lite längre. Jag tror att det är bra för ljudet och att locket är tillräckligt starkt utan den ribban.

Under den lediga helgen hann jag göra en av uppmätningarna av intoneringen och vibrera upp gitarrerna med spända strängar. De sista två dagarna tillverkades översadel och stallben. Här är bilder när Björn testade den första färdiga gitarren!

Då det var mörkt och snöstorm ute och ont om tid kunde jag bara ta bilder inomhus. Bilder blir alltid bäst i solljus.

1913 Levin hade nåt så ovanligt som en celluloid medaljong med trycket kvar.

1907 Levin hade en hel del krosskador på baksidan av halsen i det mjuka poppelträet från ett medeltida capo. Tack vare de två lediga dagarna kunde jag fylla i groparna med seg nummer 30 superlim från Stewmac. Den fick lufttorka i två dygn och kunde sen slipas jämn med halsen. I princip fyller man ut groparna med genomskinlig plast. Lagningen syns fortfarande, men känns bra för fingrarna. Medaljongen var helt vit som de i stort sett alltid brukar vara. Botten och sida var ådermålad i en mörkare färg än 1913.

Björn var mycket nöjd med båda gitarrerna då han hämtade upp dem på onsdag morgon efter en kul men jobbig lärlingsvecka 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.