Besök i lokalen

Fick ett besök i fem dagar av Farre som hade sex instrument som behövde ses över. Två Bjärton och fyra levin, nästan alla av nyare sort från 1960 och 1970 tal. Undantaget var en “Robert Johnson” Levin från 1930-talet. Ingen gitarr med skårat huvud!

Om jag minns rätt blev det tre halsomsättningar, två och en halv ombandningar, omlimning av stall, konvertering av ett stall från runda ställbara “pluppar” till ett stallben, justering av dragstänger, översadlar och stallben i ben och justering av stränghöjd, rengöring och inoljning av stämskruvar och limmning av spricka. Lite lackfix också på ett par av gitarrerna.

Halsomsättningar är alltid en utmaning, men vi hade turen med oss. Den lilla Bjärton gitarren hade en riktig svajmast till hals, för att hitta rätt var vi tvungen att testa med uppspända strängar i omgångar. Första dygnet efter omsättning och uppsträngning rörde sig halsen och stränghöjden gick upp. Men när allt var klart och stabilt var stallbenet precis som det skulle. Även den andra stora Hagström/Bjärton gitarren var besvärlig att sätta om halsen på. Båda fick en kil under greppbrädan för att hålla hela brädan rak.

Den unika Levinen med original tags från när den såldes hade bultad hals. Den första jag träffat på. Hade en perfekt liten platt skruvmejsel för de fyrkantiga hålen i muttrarna. Det visade sig att halsomsättningen på den var väldigt enkel att jobba med när den limmade greppbrädan lossats från locket tack vara ett halsen kunde justeras i sidled i infästningen via inbyggt glapp i bultarna. Det var lätt att centrera strängarna, man behöver i princip bara hålla koll på halsvinkeln vid omsättningen. Omsättningen blev så perfekt att original stallben gick att använda som det var. En samlargitarr i originalskick, men också spelbar.

Lite kul att se skillnaden i hantverket mellan samtida Bjärton och Levin. Nog är det klasskillnad med Levin som klar etta.

Intensiva dagar och några hamburgermål senare, men med god hjälp av Farre hann vi tillsammans göra alla spelklara. Farre har lite jobb att känna av alla “nya” gitarrer. Vinnaren är enligt mig W32 Levinen från 1974 efter bytet till vanligt stallben och översadel i ben 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.